Röster som räknas
Barns och ungas rätt till delaktighet och inflytande
Barnombudsmannen 2006
Barn och unga har rätt att få säga vad de tycker
och bli tagna på allvar. Därför måste vuxna
beslutsfattare anstränga sig för att ta reda på deras
åsikter. När barns och ungdomars röster verkligen
räknas blir beslutsunderlagen bättre och kvaliteten på
besluten ökar.
Hur ser då barn och ungdomar själva på sina möjligheter att vara med i beslutsprocesser? Vad vill de kunna
påverka och hur mycket? En undersökning från Barnombudsmannen visar att vuxna sällan berättar vad de
gör med de förslag barnen kommer med och att många
barn upplever att de inte kan vara med och påverka.
Skriv och tala så att barn förstår, avfärda inte omedelbart barns förslag och återkoppla besluten. Det är
några av de råd som barn och unga för fram i Barnombudsmannens rapport till regeringen 2006.
www.bo.se
Röster som räknas
Barns och ungas rätt till delaktighet och inflytande
Barnombudsmannens årsrapport 2006
Innehåll
Barn och unga – en viktig kunskapskälla
Del 3 Årets heta frågor 115
5
Del 1 Rätten till delaktighet och inflytande
Barn och unga vill bli tillfrågade 10
9
Dialogen mellan elever och personal i skolan fungerar
halvbra 20
Oklar utveckling av utlänningslagen 116
Ökat barnperspektiv i kriminalvården 119
Alla barn har rätt till kultur 121
Ungdomars syn på alkohol och narkotika 124
Vart vänder man sig om man är missnöjd
med sjukvården? 28
Barns rätt i den sociala barn- och ungdomsvården 131
Barns och ungas rätt till inflytande i kommuner och
landsting 34
Fokus på nationella minoriteter 142
Intervju: Ungdomsforum vill komma in
där diskussionerna förs 39
Barnperspektivet i frågor om förmynderskap 146
Hemma vill man kunna påverka allt möjligt 32
Inflytandeforum – så fungerar de 42
Reportage: I ungdomsrådet får man säga vad
man tycker och ens röst blir hörd 51
Del 2 Barnkonventionen ­– så gör man 61
Ett nytt synsätt håller på att etableras i kommuner och
landsting 62
Mycket kvar att göra när det gäller barns inflytande i
kommuner och landsting 71
Få kommuner och landsting gör dokumenterade
barnkonsekvensanalyser 81
Nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen
behöver preciseras 85
Kommunerna och landstingen önskar mer hjälp från
Barnombudsmannen 88
Arbeta praktiskt med barnkonventionen 89
Uppnå kvalitet i beslut som rör barn och unga 102
En barnkonsekvensanalys som ledde framåt 112
Långa väntetider inom barn- och ungdomspsykiatrin 133
Vårdnad, boende och umgänge åter aktuella frågor 136
De yngsta barnen 144
Pressetik 151
Barnaga uppmärksammas igen 153
Del 4 Utblickar från Sverige 155
FN:s barnrättskommitté – uttolkare men inte
domstol 156
Stort intresse för Barnombudsmannens erfarenheter 159
Del 5 Barnperspektiv på agendan 163
Information till barn och unga om deras rättigheter 164
Ökat barnperspektiv i kommittéers arbete 165
Medieåret 2005 167
Barnperspektivet i statliga myndigheter 169
Barnombudsmannen är en aktiv remissinstans 171
Årets besvarade remisser 175
Del 6 Råd, referensgrupper och samarbetspartners 179
Del 7 Publikationer 185
barnombudsmannens årsrapport 2006
Barn och unga – en viktig kunskapskälla
Sverige är ett av de länder som har kommit längst i arbetet med
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).
Barnkonventionen antogs för drygt 15 år sedan och redan 1999 antog riksdagen en nationell strategi för att förverkliga konventionen.
Trots det finns det mycket som behöver göras för att vi ska bli bättre
på att försöka leva upp till de rättigheter som barn har. Rättigheter
som ofta handlar om en rad vardagliga frågor för barn och unga,
såsom att få vara med att påverka sin vardag och att slippa bli diskriminerad på grund av sin ålder.
I verkligheten handlar barns rättigheter mycket om attityder. Vi
vuxna utgår ofta ifrån andra värderingar och agerar annorlunda när
det gäller barn och unga än när det gäller vuxna. I bland kan det vara
befogat, därför att barn behöver skyddas, men ofta beror det på att
vi inte tycker att barns och ungas vardagsfrågor är lika viktiga som
våra egna. Vi tror att barn och unga kan stå ut med situationer och
miljöer som vi själva inte kan stå ut med. Det är även vanligt att vi
utgår ifrån vuxnas egna tolkningar av barns behov och önskemål.
Vi tror oss ofta veta vad som är bäst för barn.
Precis som vuxna vill barn bli respekterade och de vill att man
lyssnar på dem. De vill kunna vara med att påverka och de inser att
de inte alltid kan bestämma. De har ofta stor förståelse för att de
inte kan få som de vill, bara de får en rimlig förklaring till varför det
inte går eller är lämpligt. Utmaningen ligger i att få vuxna att förstå
att dialog och respekt för varandra och mellan generationer är det
bästa sättet att få aktiva och ansvarstagande barn och ungdomar
som trivs med sin tillvaro.
I arbetet med barns och ungas rättigheter är kommuner, landsting och regioner särskilt viktiga aktörer. Skälet är naturligtvis att
de hanterar så många frågor som är betydelsefulla för barn. Det
är frågor som handlar om utbildning, sjukvård, kollektivtrafik, socialtjänst, planeringsfrågor, fritidsaktiviteter, kultur och inte minst
om ekonomiska prioriteringar på lokal och regional nivå. Barns
rättigheter och villkor handlar just om dessa vardagsfrågor där beslutsfattare måste bli bättre på att ta tillvara barns och ungas egna
synpunkter och behov.
I Barnombudsmannens uppdrag ingår att vi ska företräda barns
och ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av barnkonventionen. Vi ska också driva på genomförandet av konventionen samt
bevaka efterlevnaden av den. Dessa tre uppdrag blir bäst utförda
genom att kombineras och genom att vi försöker beskriva hur situationen kan se ut för personer under 18 år i Sverige samt vad som
kan göras för att Sverige ska bli bättre på att leva upp till deras
rättigheter. I det arbetet är det naturligtvis viktigt att låta barn och
unga själva utgöra en viktig kunskapskälla.
Delaktighet och inflytande
I den här årsrapporten vill vi ge en bild av barns och ungas vilja att
vara delaktiga och av hur de ser på sina möjligheter att påverka
sin vardag och närmiljö. Underlaget har vi fått dels genom en enkätundersökning bland våra kontaktklasser, dels genom möten och
intervjuer med barn och unga. I årsrapporten ger vi även en beskrivning av hur vi uppfattar läget när det gäller arbetet med barnkonventionen i kommuner, landsting och regioner. Dessa uppgifter har
vi inhämtat genom en enkät till samtliga kommuner, landsting och
regioner under hösten 2005. Vår beskrivning bygger på deras egna
svar. Vi lyfter även fram några av de metoder och arbetssätt som
barnombudsmannens årsrapport 2006 Arbetet med barnkonventionen handlar inte bara om barns rättigheter
kan fungera som verktyg i arbetet med att bli bättre på att leva upp
till barnkonventionen. Vi beskriver dessutom några av de lärande
exempel vi har mött under året.
Arbetet med barnkonventionen handlar inte bara om barns
rättigheter, utan även om att öka kvaliteten i beslutsfattandet så
att besluten blir bättre för dem som berörs och så att samhället
använder sina resurser på bästa sätt. I en situation där resurserna
är begränsade måste man se till att man använder varje krona effektivt.
Vår undersökning visar tydligt att barn och unga tycker att vuxna
som bestämmer i kommunen ska fråga barn innan de fattar beslut
som är viktiga för dem. Undersökningen visar också att barn och
unga upplever att de inte kan vara med och påverka. I skolan tycker
ett flertal elever att lärarna lyssnar, men de tycker inte alltid att det
förs en aktiv dialog. En majoritet av eleverna uppger att vuxna inte
berättar vad de gör med förslag som eleverna lämnar och endast
hälften av eleverna uppfattar att elevrådet har makt att påverka
skolan.
Barns och ungas egna råd till beslutsfattare är bland annat att
skriva och tala så barn förstår, att inte avfärda barns förslag på en
gång och att lyssna och återkoppla besluten till barn och unga. När
det inte blir enligt barnens förslag, måste beslutsfattarna motivera
besluten. Vuxna ska dessutom visa uppskattning och respekt för
barns och ungas synpunkter. När man i kommunen, landstinget
eller regionen satsar på någon form av ungdomsinflytande måste
vuxnas motiv för detta vara tydligt. Man måste mena allvar och visa
vilja och engagemang. Demokrati är inte alltid enkelt. Det kräver tid,
kunskap och resurser, så även när det gäller unga.
Foto: Sune Fridell
utan även om att öka kvaliteten i beslutsfattandet.
barnombudsmannens årsrapport 2006
Arbetet i kommunerna
För att lyckas få in ett barnperspektiv i det lokala och regionala arbetet krävs, precis som när det gäller andra perspektiv, en tydlig
vilja och ambition från ledningen. Det krävs också att barnperspektivet kommer in i styrdokument och i strukturer som används till
vardags. Det behövs även att man satsar på utbildning, uppföljning
och utvärdering.
I enkätsvaren från kommuner, landsting och regioner framgår
det att arbetet med barnkonventionen går framåt, men att det går
sakta. Många har fattat beslut om att tillämpa barnkonventionen
på övergripande nivå och styrdokumenten verkar ha fått en ökad
betydelse. Det är tydligt att utbildningsbehovet är stort på många
ställen samtidigt som resurser inte avsätts för att möta detta.
Användandet av olika metoder, såsom barnkonsekvensanalyser och
ungdomsinflytande, tycks ha ökat något i kommuner och landsting.
Även antalet ungdomssamordnare (och liknade) verkar ha ökat.
Det är positivt att det finns ett engagemang och en vilja att til�lämpa barnkonventionen, men det behövs ett mycket mer systematiskt arbete för att mer omfattande resultat ska bli verklighet.
Det behövs en ännu tydligare målsättning nationellt, och sannolikt
skulle arbetet intensifieras om det fanns någon form av ekonomisk
och utbildningsmässig stimulans.
Också konkreta arbetsmetoder behövs, som barnkonsekvensanalyser och ungdomsforum. I den här årsrapporten presenterar vi
en metod för hur man kan använda revisionen som ett sätt att följa
upp de beslut som har fattats för att försöka öka barnperspektivet i
verksamheten. Vi presenterar även ett index för att mäta hur nöjda
barn är med sina liv. En metod som vi själva använt i en nationell
undersökning, men som under 2006 även kommer att tillämpas
lokalt på försök.
Under året har vi arbetat med frågor som barn och unga själva
lyfter fram som vardagsfrågor. Det har handlat om arbetsmiljön i
skolan, vårdnadstvister och en drogfri uppväxt. I alla dessa frågor
kan vi konstatera att barn och unga själva ofta kan tala om vad som
är en bra lösning för dem och vad som gör att de blir nöjda. Alltför
ofta tror vi vuxna att vi vet vad som är bäst och hittar lösningar utan
att lyssna till dem som är mest berörda.
I en kommun som jag besökte under året ville ungdomsrådet
bland annat arbeta med att försöka hitta bra aktiviteter för ungdomarna i syfte att minska problemen med droger. Tanken var att
både låta ungdomarna vara med i att forma budskapet mot droger
och ta fram idéer på vad kommunen kunde organisera för att minska problemen. Det är ett bra exempel på när ungdomarna själva
bäst vet hur budskap ska lyda och hur aktiviteter ska utformas.
I en statistisk undersökning som gjorts under året i samverkan
med kommittén Mobilisering mot narkotika, kunde vi konstatera
att få ungdomar upplever att de kan påverka lokala beslutsfattare
när det gäller fritidsaktiviteter. Det som ändå var positivt var att
de som hade kunnat vara med och påverka beslutsfattare tyckte
att man hade lyssnat till dem. Det visar förhoppningsvis att när vi
barnombudsmannens årsrapport 2006 vuxna väl inser att vi kan uppnå bättre kvalitet i våra beslut genom
att lyssna till barn och unga, så tar vi deras åsikter på allvar.
Genom att presentera olika metoder och lärande exempel hoppas vi kunna inspirera fler beslutsfattare på lokal och regional nivå
att initiera aktiviteter och beslut som kan öka barnperspektivet i
kommuner, landsting och regioner.
Det är viktigt att komma ihåg att det finns en skillnad mellan
det vuxna, välvilliga barnperspektivet och barns eget barnperspektiv. För att vara säker på att vi utgår ifrån barns eget perspektiv
krävs att vi lyssnar till barn, tar till oss vad de säger, tillmäter deras
synpunkter samma värde som vuxnas och visar barn respekt. Men
det behövs också kunskap och erfarenhet om barn och barns utveckling.
Viktigast för ett ökat barnperspektiv är dock att vi vuxna ständigt funderar på våra attityder till barns och ungas vardagsfrågor
och att vi funderar på varför vi så ofta tycker att våra egna frågor
är så mycket viktigare än barns och ungas. Förändringen börjar inte
hos någon annan. Den börjar hos oss själva.
Lena Nyberg
Barnombudsman
Rätten till delaktighet och inflytande
Barn och unga har rätt att få säga vad
de tycker och bli tagna på allvar. Vuxna
beslutsfattare ska anstränga sig för
att ta reda på barns och ungdomars
åsikter i olika frågor. Vi har frågat barn
och unga, både i våra kontaktklasser
och i forum för ungdomsinflytande,
hur de ser på sina möjligheter att vara
med i beslutsprocesser. Vad vill de
kunna påverka och hur mycket? Hur
ska det gå till och vad tror de händer
med deras åsikter?
1
10 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
BARNOMBUDSMANNENS KONTAKTKLASSER: Barn och unga vill bli tillfrågade
Den representativa demokratin ger vuxna kommuninvånare möjlighet till politiskt
inflytande genom rösträtten. Samtidigt har barn och unga rätt att komma till tals
i beslut som rör dem. Hur ser de egentligen på möjligheterna till inflytande och
delaktighet? Vi har frågat våra kontaktklasser.
I Barnombudsmannens undersökning om hur barn ser på sina liv
som genomfördes 2002 konstaterade vi att såväl pojkar som flickor
är mindre nöjda med sitt inflytande i skolan och samhället i övrigt än
med sin tillfredsställelse med livet allmänt sett och många andra områden. Från samma undersökning vet vi att kropp och hälsa är mycket
viktigt för välbefinnandet och att kropp och hälsa är något barn generellt sett är nöjda med. Detsamma gäller familjerelationer.1
I Barnombudsmannens undersökning från 2003 av hur långt
kommuner och landsting kommit i sitt arbete med FN:s konvention
om barnets rättigheter (barnkonventionen), uppgav hela 93 procent av alla kommuner och hälften av alla landsting att det finns
möjligheter till inflytande för barn och unga. 2 Detta är något som
Barnombudsmannen har följt upp genom de nya undersökningar
bland kommuner och landsting som presenteras i denna årsrapport.
I den senaste undersökningen från 2005 kan vi konstatera att det i
kommunerna ges möjlighet till inflytande inom olika verksamhetsområden, men i olika utsträckning. Framför allt är det inom förskola
och skola, inom socialtjänsten och i kultur- och fritidsfrågor som de
flesta kommuner anser att det finns möjligheter till inflytande för
barn och unga. Av landstingen är det inte så många som uppger att
det finns möjligheter till inflytande och de möjligheter som finns
ges främst inom hälso- och sjukvårdsfrågor.
För att ta reda på hur barn och unga upplever sina möjligheter till
inflytande valde vi under våren 2005 att ställa frågor till våra kontaktklasser om inflytande i kommunen, i skolan, på fritiden, inom
hälso- och sjukvården och inom familjen.
Inflytande i kommunen
Trots att det i lagen inte finns något krav på kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige att samråda med kommunmedlemmar
används flera samrådsformer runt om i landets kommuner, genom
vilka barn och unga kan framföra sina åsikter till politiker. Exempel på sådana samrådsformer är ungdomsråd, ungdomsriksdag,
ungdomsparlament, öppet forum, politiska ungdomsförbund eller
grupper organiserade på annat vis. Barns och ungas synpunkter inhämtas också genom olika undersökningar och genom kommunernas webbplatser där frågor läggs ut.
Genom vår kontaktklassundersökning ville vi bland annat ta
reda på hur barn och unga själva ser på sina möjligheter till och
förutsättningar för inflytande i kommunen. Är det så att barn och
unga används som kunskapskälla och har de möjlighet att komma
till tals i verksamheter och åtgärder som rör dem?
Barn och unga är inte särskilt intresserade av att få säga
vad de tycker
När vi frågade de äldre eleverna i våra kontaktklasser om de är intresserade av att få säga vad de tycker till dem som bestämmer i
den kommun där de bor svarar så många som 43 procent att de inte
är särskilt intresserade och 15 procent att de inte är alls intresserade.
Men nästan en fjärdedel svarar att de är ganska intresserade och 10
procent att de är mycket intresserade.
På frågan om de skulle vilja träffa de som bestämmer i kommunen och diskutera viktiga frågor med dem svarar 36 procent ja,
34 procent nej och så många som 30 procent svarar att de inte vet.
Svaren tyder på att det finns en stor tveksamhet till att träffa de
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 11
Fakta om kontaktklassundersökningen
Barnombudsmannen hade under 2005 ungefär 190 kontaktklasser, spridda över hela
landet, med barn och ungdomar i årskurserna 4–9 och åren 1–3 i gymnasiet.
Kontaktklasserna erbjuds två eller tre
gånger per läsår att svara på enkäter från
Barnombudsmannen via Internet. Att vara
en av Barnombudsmannens kontaktlärare
innebär ett engagemang från lärarens sida,
eftersom kommunikationen med klassen
går genom läraren. Kontaktläraren informeras via brev om när en ny enkät är på
gång och under vilken tid hans eller hennes
elever kan svara på enkäten. Systemet med
kontaktklasserna har successivt byggts ut
sedan slutet av 1990-talet.
Under tiden 22 april – 10 juni 2005 hade
kontaktklasserna möjlighet att svara på enkätfrågorna om ämnet inflytande. Två frågeformulär var iordninggjorda. En för yngre
(ca 10–13 år) och en för äldre ungdomar (ca
14–18 år). Enkäterna var till sin karaktär lite
olika. Till de yngre ställde vi frågor om inflytande som berörde familjen, skolan och
fritiden. De äldre svarade på frågor om inflytande som berörde skolan, närmiljön och
hälso- och sjukvården. På en del av frågorna
fick barnen och ungdomarna kryssa i på förhand givna alternativ, ett eller flera. På andra frågor skulle man svara fritt och berätta
med egna ord.
Sammanlagt svarade 1 185 barn och ungdomar på enkätfrågorna. På frågorna som
var anpassade till de yngre svarade 293 och
på frågorna till de äldre svarade 892 personer.
De yngre eleverna
De äldre eleverna
Enkäten för de yngre besvarades av 127
flickor och 165 pojkar. En person har inte
uppgett kön. Ungefär lika många individer
från varje årskurs har besvarat enkäten. Av
de svarande gick 92 i årskurs 4, 84 gick i årskurs 5 och 96 gick i årskurs 6. Dessutom har
tio personer uppgett att de går i årskurs 7.
Elva procent har svarat att de har något
funktionshinder som, enligt dem själva,
försvårar för dem eller hindrar dem från att
göra det de vill.
Utländsk bakgrund har 10 procent, enligt definitionen att de själva eller båda föräldrarna är födda i ett annat land än Sverige. Svensk bakgrund har 88 procent. Med
svensk bakgrund menas att de själva och
minst en av föräldrarna är födda i Sverige.
Två procent har inte uppgett bakgrund.
Vi har fått svar från grupper av elever
i 12 olika skolor. Dessutom har vi fått svar
från nio personer som antingen är den enda
svarande från sin skola eller som har svarat
något annat på frågan än skolans namn.
De svarande bor spridda över landet i
elva olika kommuner från Skellefteå till
Lund. Olika kommuntyper finns representerade och 44 procent bor i storstadsområden. Nästan 40 procent bor i större städer,
kommuner eller pendlingskommuner och
17 procent bor i små kommuner eller glesbygdskommuner samt varuproducerande
kommuner.
Enkäten för de äldre besvarades av 397 pojkar och 492 flickor. Ungefär en tredjedel av
eleverna gick i årskurs 1 på gymnasiet. Var
femte svarande gick i årskurs 9. Nästan lika
många elever besvarade enkäten i årskurs
7 (15 procent) och 8 (17 procent). Få elever
gick i årskurs 2 (9 procent) och 3 (6 procent)
på gymnasiet.
Tretton procent har svarat att de har något funktionshinder som, enligt dem själva,
försvårar för dem eller hindrar dem från att
göra det de vill.
Utländsk bakgrund har 19 procent, enligt
definitionen att de själva och eller båda föräldrarna är födda i ett annat land än Sverige. Svensk bakgrund, vilket innebär att de
själva och minst en av föräldrarna är födda i
Sverige, har 78 procent. Tre procent har inte
uppgett bakgrund.
Vi har fått svar från grupper av elever i
36 olika skolor. Dessutom har vi fått 17 svar
från personer som antingen är den enda
svarande från sin skola eller som har svarat
något annat på frågan än skolans namn.
De svarande bor spridda över landet i 43
kommuner från Kiruna i norr till Helsingborg
i söder samt från Gotland i öst till Mölndal
i väst. Dessutom har vi fått svar från enstaka ungdomar från 25 olika kommuner.
Olika kommuntyper finns representerade
hälften av de svarande ungdomarna bor i
storstadsområden. En tredjedel bor i större
städer, kommuner eller pendlingskommuner. Nästan var femte ungdom bor i små
kommuner eller glesbygdskommuner.
12 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
som bestämmer i kommunen. Flickor vill träffa dem som bestämmer i större utsträckning än pojkar och elever födda i ett annat land
samt elever med båda föräldrarna födda i ett annat land vill det mer
än de elever som är födda i Sverige.
Att intresset är lågt och att viljan att träffa dem som bestämmer
inte är så hög kan ses som en dyster bild, men när vi frågar om de
vuxna som bestämmer i kommunen där de bor ska fråga barn och
unga innan de bestämmer om sådant som är viktigt för dem svarar
hela 72 procent ja, absolut och endast fyra procent nej, inte alls, 17
procent svarar kanske. Vi kan också se att ju äldre eleverna är, desto
fler anser att de som bestämmer ska fråga barn och unga om vad
de tycker. Hela 85 procent av eleverna i år 3 på gymnasiet svarar
ja, absolut. Flickor anser i något högre grad än pojkar att barn och
unga bör tillfrågas om vad de tycker. 74 procent av elever födda i
Sverige svarar ja, absolut jämfört med 55 procent av eleverna födda
i ett annat land.
Eleverna anser också att det är viktigt att de vuxna som bestämmer i kommunen träffar grupper av ungdomar och diskuterar viktiga frågor, 39 procent tycker att det är mycket viktigt och 37 procent
att det är viktigt. Vi kan se att det är viktigare ju äldre eleverna är.
Flickor anser i högre utsträckning än pojkar att det är mycket viktigt.
Här kan vi också se att elever födda i ett annat land tycker att det är
viktigt i något högre grad än elever födda i Sverige.
Svaren ger en otydlig bild. Varför är barn och unga inte intresserade av att få säga vad de tycker när de samtidigt mycket tydligt
anser att barn och unga ska bli tillfrågade i frågor som berör dem?
De som bestämmer frågar inte barn och unga
På frågan om de vuxna som bestämmer i kommunen har frågat
dem om vad de tycker svarar 61 procent nej och 26 procent vet ej,
endast 13 procent svarar ja. Fler barn med funktionshinder svarar
ja på frågan.
”Jag blev slumpmässigt uppringd av typ kommunen (någon myndighet) och fick svara på frågor om hur jag upplevde mitt närområde,
trygghet om kvällen, skola, om det var något som var dåligt osv.”
I en öppen fråga om vem som har frågat dem, uppger eleverna
främst att det är skolan eller läraren som har frågat vad de tycker i
viktiga frågor. Att det är någon från kommunen som tillfrågat dem
är också ett ganska vanligt svar. En hel del nämner att föräldrarna
har frågat dem. Några uppger att det var någon från till exempel
kulturförvaltningen eller fritidsförvaltningen och några uppger
ungdomsråd. Det är också en större grupp som svarar att de inte
vet vem eller vilka som tillfrågat dem.
Det är få som uppger att de har blivit tillfrågade i frågor som
berör dem och det är heller inte många som tror att de som bestämmer i kommunen är intresserade av vad de tycker. Bland de
tillfrågade eleverna är det 39 procent som tror att de som bestämmer inte är särskilt intresserade av vad de tycker. Det är 15 procent
som tror att de som bestämmer inte alls är intresserade, 24 procent
tror att de är ganska intresserade och endast fyra procent att de är
mycket intresserade.
Många, 58 procent, vet inte om de som bestämmer i kommunen
brukar träffa grupper av ungdomar och diskutera viktiga frågor. Nej
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 13
eller nästan aldrig svarar 21 procent, 17 procent svarar ibland och 3
procent svarar ja, för det mesta.
Det är inte många som anser att de har möjlighet att säga vad de
tycker till dem som bestämmer i kommunen. Hela 47 procent svarar
Vilka av dessa möjligheter att påverka beslut finns där du bor?
Åk 7 – gy 3. Procent. Flerval.
Vara med i
ungdomsråd
De yngre tillfrågas inte heller
Ge synpunkter genom
att svara på enkäter
Vara med i barn- och
ungdomsföreningar
Skriva på kommunens
webbplats
Besöka öppet forum
Vara med i
ungdomsfullmäktige
Närvaro i
politiska nämnder
Vara med i
ungdomsting
Annat
0
Antal svarande (procentbas): 854
att de har ganska små eller mycket små möjligheter att säga vad
de tycker till dem som bestämmer i deras kommun. Mycket stora
möjligheter anser 3 procent att de har och 11 procent anser att de har
stora möjligheter. 39 procent svarar vet inte på frågan.
Vi frågade också med ett antal givna svarsalternativ vilka möjligheter det finns att påverka. Vanligast är att vara med i ungdomsråd,
vilket 32 procent uppger och att ge synpunkter genom att svara på
enkäter, vilket 30 procent uppger.
I alternativet annat uppges till exempel elevrådet, föreningar,
byamöte, politiska partier, föräldrar och eget initiativ.
5
10
15
20
25
30
35
Vi ställde också frågor om fritiden till de yngre eleverna i våra kontaktklasser. Det är 59 procent som svarar nej på frågan om de vuxna
som bestämmer i kommunen frågat dem om vad de tycker om sin
fritid. Relativt många, 28 procent, svarar att de inte vet. Endast 13
procent svarar ja på frågan.
En liknande bild fick Barnombudsmannen genom en undersökning som presenterades i rapporten Drogfri tid under hösten 2005.3
Ungdomarna som gick i årskurs 8 och år 2 i gymnasiet fick svara på
frågan ”Har du fått möjlighet att själv föra fram dina åsikter om vad
du vill göra på fritiden till dem som bestämmer i kommunen/stadsdelen?”. Resultaten visar att ungdomar inte har mycket inflytande
över kommunala fritidsbeslut. En stor majoritet, 84 procent, svarar
nej. En minoritet, 13 procent, svarar ja.
I vår kontaktklassundersökning frågade vi eleverna vem eller
vilka som frågat vad de tycker om sin fritid. De flesta svarar att de
inte vet, men några uppger föräldrar, kompisar, lärare och fritidsgårdspersonal.
14 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Få vet vart de ska vända sig
”Till kommunen såklart!”
För att kunna utnyttja rätten att komma till tals måste barn och
unga också ha kunskap om hur de kan göra för att påverka. Vi
ställde därför en fråga till de äldre eleverna om de vet vart de kan
vända sig om de vill ändra eller påverka något i sin kommun. Nästan hälften, 49 procent, svarar nej, 23 procent svarar vet inte och 28
procent svarar ja.
”Ungdomsrådet hjälper ju ungdomar att få sina röster hörda, om jag
vill ändra något som har med ungdomar att göra skulle jag vända
mig dit.”
”Ingen aning. Har en förälder som arbetar på kommunhuset så förmodligen hade jag talat med henne. Annars har jag inte den blekaste
aning.”
Vi ställde också en öppen fråga om vart de skulle vända sig om de
ville ändra eller påverka något i sin kommun. De barn och unga som
vet vart de ska vända sig vänder sig främst till kommunen om de vill
ändra på något i sin kommun. Ganska många uppger att de inte vet
och menar att om de inte vet så rådfrågar de någon som vet. Det
är en relativt stor grupp som vänder sig till någon i skolan eller till
sina föräldrar, men inte lika framträdande som de som vänder sig
till kommunen.
På frågan om hur de skulle göra om de vill ändra eller påverka
något i kommunen svarar en ganska stor grupp att de inte vet hur
de ska göra om de vill ändra på något i sin kommun. Men det är tydligt att bland dem som vet så är det ingen tvekan. De flesta uppger
att man helt enkelt söker upp kommunen, andra att de skriver brev,
ringer eller mejlar till kommunen. Andra tillvägagångssätt är namninsamlingar, skriva insändare och att demonstrera. Ett mindre antal
av dessa beskriver en process där man lämnar in förslag till kommunen och endast en uppger att de går genom ungdomsfullmäktige.
Bilden är tudelad. Å ena sidan är det många som inte vet vart de ska
vända sig, å andra sidan förmedlar de som vet en väldig självklarhet.
Varifrån har man då fått denna kunskap?
Vi frågade hur mycket de har fått lära sig i skolan om hur de kan
påverka i samhället. Nästan hälften, 48 procent, svarar ganska lite
och 16 procent väldigt lite. Att de fått lära sig väldigt mycket svarar
7 procent och 29 procent att de fått lära sig mycket i skolan. Fler
elever födda i ett annat land än elever födda i Sverige anser att de
lär sig mycket i skolan.
Informationen från kommunen till barn och unga verkar vara
bristfällig. Bland de äldre eleverna i våra kontaktklasser är det endast 2 procent som anser att de har fått veta väldigt mycket om hur
de ska göra för att påverka i sin kommun och 8 procent som uppger
att de har fått veta mycket. 32 procent svarar att de har fått veta
ganska lite, 31 procent väldigt lite och 27 procent vet inte om de har
fått veta något.
De yngre vet inte vart de ska vända sig
Till de yngre eleverna i våra kontaktklasser ställde vi frågor om fritiden och om de vet vart de kan vända sig om de vill ändra eller påverka något som gäller fritiden. Ja, svarade 33 procent, nej svarade
30 procent och 37 procent svarade vet inte.
På den öppna frågan om hur de gör om de vill ändra något som
gäller fritiden svarade många att de inte vet. De allra flesta vänder
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 15
sig till mamma och pappa. En hade ”koll” och sade att mamma och
pappa i sin tur vände sig till kommunen.
Få ungdomar utnyttjar de möjligheter som finns
Det är väldigt få ungdomar, 13 procent, bland de äldre eleverna i
våra kontaktklasser som uppger att de har lämnat förslag eller idéer
om hur de vill ha det i sin kommun.
Vi frågade också vilka förslag det i så fall rör sig om. Främst handlar det om fritidsaktiviteter såsom att få en skatepark, förbättra
fotbollsplanen, få ett badhus, men även förslag om ungdomsgård,
ungdomscafé och andra ställen för ungdomar. Andra förslag handlar
om kommunikationsmöjligheter inom kommunen och om skolan.
I en flervalsfråga bad vi de äldre eleverna att uppge vilka av de
fasta alternativen som de hade gjort de senaste tolv månaderna för
att ändra något. Det vanligaste svaret är skrivit på en namninsamling eller en insändare, andra vanliga sätt att försöka ändra på något
är valt varor som uppfyller vissa krav, till exempel miljömärkning,
chatta/debattera politik på Internet och burit märken eller symboler
för att uttrycka en åsikt. På alternativet annat svarar eleverna bland
annat pratat/diskuterat med kompisar, genom musik, genom en viss
livsstil eller att de har tagit upp saker i skolan genom till exempel
klassråd.
Återkopplingen bristfällig enligt ungdomarna
Vi frågade de äldre eleverna om återkopplingen, om de som bestämmer har berättat för dem vad de har gjort med de förslag de
har lämnat svarar 77 procent nej, 16 procent ja och 7 procent att
de inte har lämnat något förslag av dem som på en tidigare fråga
uppger att de har lämnat förslag.
Om man lämnar in ett förslag vill man förstås veta hur det gick med
förslaget. Av dem som svarar ja på frågan om de lämnat in förslag
är det 5 procent som svarar ja, absolut på frågan om det blev som
Vad av detta har du gjort för att försöka ändra något
de senaste tolv månaderna?
Åk 7 – gy 3. Procent. Flerval.
Skrivit på en namninsamling eller en insändare
Valt varor som uppfyller vissa
krav, t.ex. miljömärkning
Chatta/debattera
politik på Internet
Burit märken eller symboler
för att uttrycka en åsikt
Tagit kontakt med någon
vuxen som bestämmer
Demonstrerat
Varit på möte
Gått med i en förening
Annat
0
Antal svarande (procentbas): 871
5
10
15
20
25
Foto: Magnus Jönsson/Scanpix
16 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
de föreslog, 15 procent svarar delvis , 57 procent som svarar nej och
23 procent vet ej.
Det är få som svarar på den öppna frågan om hur de gjorde när
de lämnade in förslag. De som svarar uppger att de har gått via
elevråd eller skolan, mejlat till kommunen eller att de har valt att
gå via någon vuxen.
”Vi gick en grupp kompisar och pratade med personen som hade
hand om den saken och framförde våra förslag.”
Vi frågade också varför de trodde att det inte blev som de föreslog. En stor del av de svarande vet inte varför, men ganska många
uppger att de som beslutar inte bryr sig om vad ungdomar tycker
och några menar att frågorna har låg prioritet. En ganska stor andel
uppger också bristande resurser, att pengar saknas, som anledning.
Svaren tyder på en viss uppgivenhet, att frågorna inte är viktiga
att prioritera, att beslutsfattare inte avsätter pengar till barn och
unga, att de inte bryr sig, att de inte har tid eller besvikelse över att
löften inte hålls.
Det är 11 procent som svarar ja för det mesta på frågan om de får
veta det de vill och behöver om det som bestäms i deras kommun.
Att de ibland får veta det svarar 46 procent och 43 procent svarar
nej sällan/nästan aldrig.
Alla har inte samma förutsättningar
När vi tittar på svaren på frågorna som rör kommunen i relation till
bakgrundsvariablerna kön, funktionshinder, utländsk bakgrund och
ålder finner vi överlag inga stora skillnader mellan dessa grupper.
Det tyder på att de tillfrågade upplever att de har lika möjligheter
till inflytande.
Vissa skillnader kan vi dock se i svaren på några av frågorna. Barn
och unga födda i ett annat land eller med båda föräldrarna födda
i ett annat land svarar i högre utsträckning vet inte på flera av frågorna. Samtidigt svarar de i högre grad än övriga barn och unga
att de har fått lära sig mycket om hur de kan påverka i samhället
genom skolan.
Barn och unga som är födda i ett annat land eller med båda föräldrar födda i ett annat land vill i högre utsträckning träffa dem som
bestämmer och diskutera viktiga frågor. Barn och unga födda i ett
annat land anser också i högre utsträckning att det är viktigt att
de som bestämmer träffar grupper med ungdomar och diskuterar
viktiga frågor.
Elever födda i ett annat land eller med båda sina föräldrar födda
i ett annat land förmedlar en större osäkerhet genom att på flera
frågor i högre grad svara vet inte. Vad det beror på är svårt att säga
men det skulle kunna hänga samman med att de inte har samma
möjligheter att få kunskap om hur man kan påverka i samhället
som andra elever. Kunskapen de får genom skolan är av oerhört stor
betydelse, men det är också viktigt att stödja deras föräldrar så att
de i sin tur kan stödja och vägleda sina barn.
Vi kan också se att flickor i högre utsträckning än pojkar vill träffa dem som bestämmer. De tycker att de som bestämmer ska fråga
barn och unga samt att det är viktigt att de som bestämmer träffar
grupper med ungdomar och diskuterar viktiga frågor.
Sammanfattning
Varför är barn och unga inte intresserade av att få säga vad de tycker när de samtidigt mycket tydligt anser att barn och unga ska bli
tillfrågade i frågor som berör dem?
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 17
Förutsättningarna för inflytande är beroende av bland annat den
vuxne beslutsfattarens vilja och kunskap. Enligt barn och unga i
våra kontaktklasser frågar de som beslutar i kommunen inte barnen om vad de tycker i viktiga frågor. På frågan om de vuxna som
bestämmer i kommunen har frågat dem om vad de tycker svarar
61 procent nej.
Barnen och ungdomarna upplever inte att de som bestämmer i
kommunen är särskilt intresserade av vad de har att säga. Det är 39
procent som tror att de som bestämmer inte är särskilt intresserade
av vad de tycker och 15 procent som tror att de som bestämmer inte
alls är intresserade.
Det finns en viss uppgivenhet bland de tillfrågade barnen och
ungdomarna, att frågorna inte är viktiga att prioritera, att beslutsfattare inte avsätter pengar till barn och unga, att de inte bryr sig,
att de inte har tid eller att de är besvikna för att löften inte hålls.
Eleverna i våra kontaktklasser anser inte att de har så stora möjligheter att påverka viktiga frågor som berör dem. Hela 47 procent
svarar att de har ganska små eller mycket små möjligheter att säga
vad de tycker till dem som bestämmer i deras kommun.
En annan förutsättning för barns och ungas inflytande är förstås
att barn och unga själva både vill och har kunskap om hur man kan
påverka.
Det är många som uppger att de inte vet vart de ska vända sig för
att påverka. Nästan hälften, 49 procent, svarar nej på frågan om de
vet vart de ska vända sig för att påverka, 23 procent svarar vet inte
och 28 procent svarar ja.
Informationen om vilka möjligheter som finns är enligt barn och
unga i våra kontaktklasser bristfällig. Bland de äldre eleverna är det
endast 2 procent som anser att de har fått veta väldigt mycket om
hur de ska göra för att påverka i sin kommun och åtta procent som
uppger att de fått veta mycket. 32 procent svarar att de fått veta
lite, 31 procent väldigt lite och 27 procent vet inte om det fått veta
något.
När vi frågade de äldre eleverna om återkopplingen, om de som
bestämmer berättat för dem vad de gjort med de förslag de lämnat,
svarar 77 procent nej.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande att så få är intresserade av att få säga vad de tycker och att så få av de tillfrågade har
lämnat förslag till dem som bestämmer. Endast 13 procent bland
de äldre eleverna i våra kontaktklasser uppger att de har lämnat
förslag eller idéer om hur de vill ha det i sin kommun.
Barn och unga måste förstås själva vara intresserade av att påverka, vilket eleverna i våra kontaktklasser inte ger uttryck för i någon större utsträckning. Här måste man också vara observant på
att barn och unga i våra kontaktklasser har svarat på en hypotetisk
fråga. Vi kan ju samtidigt konstatera att de inte haft några större
möjligheter att påverka. Att svara på frågan om de är intresserade
av att påverka är därför svårt. Attityder och inställningar i en fråga
kan ändras när det handlar om realiteter. 4
Andra studier ger perspektiv
Ett lågt intresse för möjligheten att påverka är inte något unikt för
våra kontaktklasser, men frågan är om barn och unga skiljer sig från
vuxna avseende intresset för möjligheten att påverka? Historiskt
har ungdomar haft en positivare framtidstro och tilltro till möjligheterna att påverka, men enligt Ungdomsstyrelsens studie De kallar
18 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
oss unga från 2003 skiljer det sig inte längre mellan ungdomar och
vuxna i lika hög utsträckning.5 Bland annat konstaterar Ungdomsstyrelsen att ungdomar i hög grad inte känner tillit till sin egen förmåga att kunna påverka. Dessutom känner de sig mindre delaktiga
i samhället.
I studien dras slutsatsen att de som upplever att politikerna inte
är lyhörda inte heller anser att politikerna förtjänar någon respekt
och då minskar viljan att delta i politiken genom att till exempel
rösta. Det är de folkvaldas vilja att lyssna som inte bara påverkar
medborgarnas beteende utan också deras värderingar av demokratin.
I en studie som Barnombudsmannen i Uppsala gjorde 2005
pekar man på bristen av kunskap om vilka kanaler för inflytande
som finns men också kunskapen som krävs för att utnyttja dessa
kanaler.6 I undersökningen är det fler som anser att de har fått lära
sig om hur kommunen fungerar än om hur de själva kan vara med
och påverka. De lyfter också fram att misstron mot politiker är ett
allvarligt problem.
Viljan till att vara med och påverka är alltså inte något självklart,
vi vuxna måste skapa förutsättningarna för barn och unga att vara
med och påverka och visa dem att deras åsikter gör skillnad. Vi
måste göra inflytandet till en realitet.
Barnombudsmannen anser att kommunerna:
• bör skapa fler forum för barns och ungas inflytande i frågor som
berör dem.
• i högre grad bör lyfta fram goda exempel på hur barn och unga
kan vara med och påverka för att visa att de faktiskt kan vara
med och förändra.
• i högre utsträckning behöver informera barn och unga om vilka
möjligheter som finns för att vara med och påverka i frågor som
berör dem. Informationen bör även riktas till föräldrar.
• särskilt bör rikta information till barn och unga födda i ett annat
land eller med båda föräldrar födda i ett annat land.
• bör ge barn och unga större möjlighet att lära sig hur de kan
påverka i samhället genom skolan.
• i högre utsträckning behöver återkoppla besluten till barn och
unga.
Noter
1 Resultaten från undersökningen ”Rätten att komma till tals” 2002 publicerades i Hur kul
är det på en skala? 2004 och i Barnombudsmannens årsrapport Vem bryr sig, 2003.
2 Barnombudsmannen. Från ord till handling. BR2004:05.
3 Barnombudsmannen. Drogfri tid. BR2005:05.
4 Elofsson, Stig, Värmdö Kommun. Önskan och möjligheten att påverka i samhälle och
skola. En studie av högstadie- och gymnasieelever i Värmdö. Delrapport av Lupp-rapport
2004/05.
5 Ungdomsstyrelsen. De kallar oss unga, 2003:1.
6 Barnombudsmannen Uppsala, Emilia Frost. Rapport – Hur ser unga på sina möjligheter
att påverka i Uppsala kommun? Uppsala, 2005.
Barns och ungas råd till
beslutsfattare
• Skriv och tala så att barn och unga förstår.
• Spridpositivaförebilderavhurbarnochungahar
kunnatvaramedochpåverka.
• Avfärda inte omedelbart det barn och unga säger.
• Visa att ni lyssnar genom att återkoppla besluten
till barn och unga.
• När det inte blir som barn och unga föreslår måste
beslutsfattare motivera varför det inte blev så.
• Visa uppskattning och respekt för att barn och unga
tar sig tid att delge sina synpunkter. Bjud på fika!
Källa: Barnombudsmannens ungdomsråd
20 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
BARNOMBUDSMANNENS KONTAKTKLASSER: Dialogen mellan elever och personal i skolan
fungerar halvbra
Skolan ska bidra till att barn och unga får ett demokratiskt synsätt. Men det räcker inte att enbart
lära ut demokrati. Skolan måste genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt. Ungefär hälften
av de barn och unga vi har frågat tror att elevrådet har makt att påverka skolan.
Staten har via skollagen och läroplanen slagit fast att skolan ska
verka i en demokratisk anda samt att barn och unga har rätt till inflytande. Dessutom har många kommuner antagit lokala skolplaner
där inflytandeaspekterna ofta är en viktig del.
Artikel 12 i barnkonventionen slår fast barns och ungas rätt till inflytande. I barnkonventionen finns dessutom ett par artiklar, 28 och
29, som tar upp rätten till utbildning samt vad den ska förmedla.
Vi ställde ett antal frågor till våra kontaktklasser för att få ökad
kunskap om barns och ungas syn på hur inflytandet ser ut i skolan.
Läraren har stora öron
I enkäten till de yngre eleverna frågade vi om läraren brukar fråga
eller vill prata med eleverna om vad de tycker om olika saker. Vi
ställde också en fråga om läraren lyssnar på vad eleverna tycker.
Ungefär hälften, 48 procent, av eleverna anser att läraren lyssnar
för det mesta och 40 procent uppger alternativet ibland. Däremot
framträder en annan bild när det gäller om läraren brukar fråga el-
ler vill prata om vad eleverna tycker om olika saker. Var fjärde elev
svarar att läraren för det mesta brukar fråga eller vill prata med dem
om vad de tycker. Över hälften av eleverna anser att läraren gör
det ibland och var fjärde elev uppger att läraren sällan eller nästan
aldrig frågar dem.
Resultatet visar att det är färre elever som uppger att läraren vill
prata eller frågar om vad eleverna tycker än som uppger att läraren
lyssnar. Det innebär att eleverna anser att lärare lyssnar i högre utsträckning än för en aktiv dialog med dem.
Det finns en del skillnader i barnens svar. Det är till exempel fler
pojkar än flickor som uppger att läraren både lyssnar och frågar dem
om vad de tycker. Dessutom anser fler barn med funktionshinder
än barn utan funktionshinder att läraren för det mesta både lyssnar samt frågar och vill prata om vad de tycker. De yngsta barnen
i årskurs 4 upplever i högre grad än barnen i de äldre årskurserna
att läraren för det mesta både lyssnar, frågar och brukar prata med
eleverna om vad de tycker.
Lyssnar dina lärare på vad du tycker?
Procent. Årskurs 4–6.
Alla
Flickor
Pojkar
Med funktions­
hinder
Utan funktions­­­hinder
Åk 4
Åk 5
Åk 6
Ja, för det mesta
48
41
56
58
46
65
45
35
Ibland
40
47
32
29
41
22
47
50
Nej sällan/nästan aldrig
13
12
12
13
13
13
8
15
Antal svarande (procentbas): alla 278, flickor 155, pojkar 122, med funktionshinder 31, utan funktionshinder 242, åk 4: 85, åk 5: 83, åk 6: 92.
Foto: Karl-Josef Hildenbrand/Scanpix
Nästan en tredjedel av dem som går i årskurs 6 upplever att läraren
sällan eller nästan aldrig vill prata med dem om vad de tycker, jämfört med nästan var femte elev i årskurs fyra och fem.
Att lyssna på elevernas idéer och förslag
I enkäten till de yngre fanns också en fråga som handlar om huruvida de vuxna i skolan lyssnar på elevernas egna idéer och förslag. Det fanns också några frågor som handlar om ifall eleverna
har lämnat förslag på hur de vill ha det i skolan samt om de vuxna
har berättat vad de har gjort med förslagen och om det blev som
eleverna föreslog.
Av de elever som anser att de vuxna lyssnar är det 57 procent
som anser att det görs delvis medan det är 10 procent som tycker
att det görs helt och hållet. Det är 21 procent av eleverna som uppger att de vuxna inte i särskilt stor omfattning lyssnar på de förslag
och idéer som eleverna ger. En mindre del, 4 procent, svarar att de
vuxna inte alls lyssnar. Det innebär att en fjärdedel av eleverna på
något sätt anser att vuxna i skolan inte lyssnar till deras förslag och
idéer som ges.
Det är stora skillnader i upplevelsen om vuxna i skolan lyssnar på
elevernas egna förslag och idéer. De flesta, 69 procent, av barnen
utan funktionshinder svarar ja, helt och hållet samt ja, delvis att
jämföra med 47 procent av barnen med funktionshinder. Nästan
hälften, 47 procent, av barnen med funktionshinder svarar något
av alternativen nej, inte särskilt eller nej, inte alls till skillnad mot 22
procent av barnen utan funktionshinder. Det innebär att de vuxna
i skolan i mindre grad verkar lyssna på förslag och idéer från barn
med funktionshinder.
Det visar sig att det är betydligt fler av eleverna i årskurs 4 som
uppger alternativet ja, helt och hållet på frågan om de vuxna lyssnar på dig i skolan när man lägger förslag, jämfört med de andra
ålderskategorierna.
På frågan om eleverna har lämnat några förslag uppger ungefär hälften, 51 procent, av eleverna att de har lämnat förslag om
hur man vill ha det på skolan. Här visar det sig att 65 procent av
eleverna med funktionshinder har lämnat förslag, jämfört med
50 procent av barnen utan funktionshinder. Det är också fler
som är födda i Sverige samt de med båda föräldrarna födda i
Sverige som har lämnat förslag eller idéer. Det är betydligt fler i
årskurs 4 (66 procent) och årskurs 5 (71 procent) än i årskurs 6­ ­­
(25 procent) som har svarat att de har lämnat förslag eller idéer på
hur de vill ha det i skolan.
När barnen berättar vilka idéer och förslag de har lämnat är det
många som tar upp saker som rör utemiljön. Men även inomhusmiljön nämns, till exempel duschdraperier och liknande. Några svar
handlar om att man har pratat om rasterna och maten. Några få har
nämnt ordningsregler.
Det är 11 procent av eleverna som uppger att det helt och hållet
blev som de föreslog medan 34 procent uppger att det delvis blev
som man föreslog. Över en fjärdedel, 28 procent, svarar att de inte
vet om det blev som de föreslog medan 26 procent svarar att det
inte blev som de föreslog.
En av frågorna handlar om ifall de vuxna på skolan berättar vad
de har gjort med elevernas förslag. Av de som svarar att de har lämnat ett förslag är det 64 procent som uppger att de vuxna inte har
berättat vad de gjort med förslagen eller idéerna.
22 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Vart vänder man sig för att påverka?
En fråga som ställdes både i enkäten till de yngre eleverna och i
enkäten till de äldre eleverna handlar om eleverna vet vart de kan
vända sig om de är missnöjda med något i skolan.
Av de äldre är det 69 procent som svarar att de vet vart de kan
vända sig om de är missnöjda, medan det är ungefär hälften, 51 procent, av de yngre eleverna som vet vart de kan vända sig. Dessutom
uppger 32 procent av de yngre att de inte vet vart de kan vända sig
till skillnad mot 16 procent av de äldre. Av barnen som går i årskurs
4 är det bara 33 procent som vet vart de kan vända sig, jämfört med
74 procent av eleverna i årskurs 9. Det är fler i de yngre åldersgrupperna som inte vet vart de kan vända sig om de är missnöjda med
något i skolan.
När eleverna fick beskriva vart de vänder sig om de är missnöjda
så uppger ungefär lika många av de yngre att de går till lärare, rektor eller skolpersonal som till klassråd, elevråd eller liknande. Några
säger att de vänder sig till kompisar. En del uppger att det inte leder
till något eller att ingen lyssnar. Det finns också några som säger att
de inte vill förändra något.
Bland de äldre eleverna säger de flesta att de vänder sig direkt
till rektorn, lärare eller går via elevrådet. De flesta svaren tyder på
att de är medvetna om ett representativt system genom klassråd
och elevråd för att sedan nå rektorn. En mindre grupp uppger att
de vänder sig till sin mentor eller handledare. Några uppger att de
inte vet eller att de inte gjort något för att förändra. Några uppger
också att de pratar med sina kompisar. Vet du vart du kan vända dig om du är missnöjd med något
i skolan?
Procent. Årskurs 4–6.
Alla
Åk 4
Åk 5
Åk 6
Ja
51
33
63
60
Nej
17
25
17
11
Vet inte
32
42
21
29
Totalt antal svarande (procentbas): alla 270, åk 4: 83, åk 5: 78, åk 6: 92.
Vet du vart du kan vända dig om du är missnöjd med något
i skolan?
Procent.
Åk 7 – gy 3.
Alla
Åk 7
Åk 8
Åk 9
Gy 1
Gy 2
Gy 3
Ja
69
62
59
74
74
72
68
Nej
14
16
21
15
10
15
10
Vet inte
16
22
20
11
16
13
22
Totalt antal svarande (procentbas): alla 805, åk 7: 119, åk 8: 136, åk 9: 179, gy 1:
242, gy 2: 72, gy 3: 50
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 23
Kompisarna har stora öron och stor mun
I enkäten till de yngre ålderskategorierna ställde vi tre frågor som
handlade om huruvida skolkamraterna brukar fråga vad de tycker,
om skolkamraterna vill prata om vad de tycker samt om skolkamraterna lyssnar på vad de tycker.
På frågan ”Lyssnar skolkamraterna på vad du tycker?” uppger 52
procent av eleverna alternativet ja, för det mesta. Däremot är det
färre elever som uppger alternativet ja, för det mesta när det gäller
om skolkamraterna brukar fråga eller vill prata om olika saker.
Det är fler elever med funktionshinder än elever utan funktionshinder som svarar att det sällan eller nästan aldrig är någon skolkamrat som lyssnar eller brukar fråga om vad de tycker om olika saker.
De barn som är födda i ett annat land anser i högre grad än barn
som är födda i Sverige att skolkamraterna för det mesta lyssnar eller
brukar fråga samt vilja prata om vad de tycker.
makt att påverka. 42 procent av de yngre eleverna svarar att det
inte vet om elevrådet har makt att påverka, jämfört med 32 procent
av de äldre eleverna. Relativt få, 6 procent, av de yngre respektive
13 procent av de äldre, anser att elevrådet inte har makt att påverka
sin skola.
Har elevrådet makt att påverka på din skola?
Årskurs 4–6
Nej 6%
Vet inte 42%
Elevråden
Elevrådet är en formell funktion som ska ge eleverna möjlighet till
inflytande i skolan. För att få reda på mer om elevråden ställde vi
några frågor till samtliga ålderskategorier. Frågorna handlar om det
finns ett elevråd, om elevråden har någon makt, om eleven är med
eller vill vara med i ett elevråd. Det fanns också en öppen fråga där
de kunde skriva ner vad elevrådet på skolan gör.
Majoriteten av eleverna uppger att det finns ett elevråd på skolan. Dessutom anser lite mer än hälften av eleverna i båda enkäterna att elevrådet har makt att påverka.
Men resultaten visar också en annan tendens. De yngre eleverna
uppger i högre grad än de äldre att de inte vet om elevrådet har
Ja 52%
Antal svarande (procentbas): 269
Åk 7 – gy 3
Ja 56%
Nej 13%
Vet inte 32%
Antal svarande (procentbas): 818
24 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Det visar sig i båda enkäterna att det är ungefär en tredjedel, 31
procent av de äldre och 30 procent av de yngre, som någon gång
har varit med i elevrådet. Det är 37 procent av de yngre och 15 procent av de äldre som svarar att de vill vara med i elevrådet. I båda
enkäterna är det något fler flickor än pojkar samt något fler elever
med funktionshinder än utan funktionshinder som har varit eller
vill vara med i elevrådet. Bland de äldre är det något fler av ungdomarna med utländsk bakgrund som uppger att de har varit med i
elevrådet samt att de vill vara med i elevrådet än ungdomarna med
svensk bakgrund.
Det är många som har valt att svara på den öppna frågan om
vad elevrådet gör på skolan. Ett vanligt svar bland de yngre är att
elevrådet diskuterar och bestämmer olika saker, en del uppger att
elevrådet har möten. Relativt många uppger att de inte vet vad
elevrådet gör. Några få uppger att elevrådet ser till att eleverna
trivs på skolan.
När det gäller tilltron till elevrådet bland de äldre eleverna kan
svaren delas in i två grupper. En del tycker att elevrådet gör sitt
bästa och i alla fall försöker få till någon förändring. Andra tycker
att de inte gör något mer än att prata och fika. Bland dem som anser
att elevrådet gör sitt bästa är det många som tar upp att elevrådet
för elevernas talan och för fram synpunkter till skolledningen. En del
anser också att elevrådet är med och bestämmer om olika saker i
skolan. En relativt stor grupp uppger att de inte vet vad elevrådet
gör eller vilken funktion det har.
Andra råd och dåd
Vi frågade också efter om det finns några andra råd eller grupper
som elever får vara med och bestämma i. Här finns en skillnad mel-
lan svaren i de båda enkäterna. Det är 59 procent av de yngre som
uppger att det finns andra råd eller grupper medan 38 procent av
de äldre uppger detsamma. I båda enkäterna visar det sig att det är
något fler flickor än pojkar som vet om att dessa råd existerar.
På frågan om vilka råd eller grupper som finns är kamratstödjare,
matråd och kostråd vanliga svar från de yngre. Andra råd eller grupper som nämns är miljögrupp, klassråd och skolråd. Enstaka elever
uppger mobbningsgrupp och ”Buff-grupp”.
Många av de äldre eleverna svarar att de är med i någon grupp
som motverkar mobbning, till exempel kamratstödjare. Andra vanliga svar är matråd och programråd. En del svarar med begrepp som
till exempel ”credo” eller ”skol-if ”andra nämner elevskyddsombud.
Några elever tar upp lokal styrelse eller motsvarande samt grupper
som arbetar med miljöfrågor.
Elevskyddsombud
Barnombudsmannen har under flera år framhållit vikten av att alla
skolor har ett elevskyddsombud. Vi frågade därför om det finns ett
elevskyddsombud på skolan, om eleverna vet om vem som är elevskyddsombud och vad elevskyddsombudet gör.
Enkätsvaren visar att det är 16 procent av eleverna i årskurs 4 till
6 och 41 procent av högstadie- och gymnasieeleverna som uppger
att det finns ett elevskyddsombud på skolan. En stor andel av eleverna svarar att de inte vet om det finns ett elevskyddsombud på
skolan. Av dem som har fyllt i att det finns ett elevskyddsombud på
skolan är det nästan hälften, 45 procent av de yngre och 48 procent
av de äldre, som uppger att de vet vem som är elevskyddsombud.
När vi frågar vad elevskyddsombudet gör på skolan visar det sig
att många inte vet vad ett elevskyddsombud gör. Däremot upp-
Foto: Patrick Seeger/Scanpix
ger några av de yngre barnen att det handlar om att kolla den fysiska miljön och en handfull elever nämner att det handlar om den
psykosociala miljön. En liknande bild får vi av svaren från de äldre
eleverna.
En sammanfattning av inflytandet i skolan
Det finns en del skillnader i svaren när vi analyserar dem utifrån
de olika bakgrundvariablerna i vår undersökning. De könsskillnader som framkommer är bland annat att pojkar i något högre grad
än flickor anser att läraren både lyssnar och frågar dem om vad de
tycker om olika saker. Det är däremot något fler flickor än pojkar
som uppger att de har varit med i elevrådet eller att de vet om att
andra råd eller grupper existerar i skolan förutom elevrådet.
Eleverna med funktionshinder verkar för det mesta enligt vår
undersökning vara mer nöjda och aktiva i skolans inflytandearbete
än barnen utan funktionshinder. Elever med funktionshinder anser
i högre grad än elever utan funktionshinder att läraren både lyssnar
och vill prata samt frågar om vad de tycker. Det är också något fler
elever med funktionshinder än utan som är aktiva i elevråd och som
vill vara med i elevrådet. Det visar sig också att det är fler elever med
funktionshinder än utan som har lämnat förslag eller idéer på hur
de vill ha det i skolan. Däremot upplever fler elever med funktionshinder än utan att vuxna i skolan inte lyssnar på dem när de lägger
fram förslag eller idéer.
Det finns en skillnad mellan att känna sig respekterad och lyssnad till vad gäller vuxna i skolan och skolkamrater. Elever med funktionshinder är inte lika nöjda med sina skolkamrater som eleverna
utan funktionshinder. Det framkommer bland annat i upplevelsen
att skolkamrater varken lyssnar eller frågar dem om vad de tycker
om olika saker. Här vill vi påtala vikten av att de vuxna på skolan blir
medvetna om denna eventuella problematik och på olika sätt skapar förutsättningar för att öka kommunikationen mellan de barn
som har funktionshinder och de som inte har funktionshinder.
Det finns också en annan intressant skillnad i undersökningen.
Elever som är födda i ett annat land vill i högre grad än elever som
är födda i Sverige vara med och påverka i skolan. Det är något fler
elever med utländsk bakgrund än elever med svensk bakgrund som
både har deltagit och vill delta i elevråden. Däremot är det färre av
eleverna med utländsk bakgrund som har lämnat förslag eller idéer
på hur de vill ha det i skolan.
Vuxna måste både lyssna och prata
Vår undersökning visar att eleverna i årskurs 4, 5 och 6 uppfattar att
lärare och övrig skolpersonal lyssnar mer än för en aktiv dialog. Det
är fler elever som anser att läraren lyssnar, än som tycker att läraren
frågat om vad eleverna tycker och tänker om olika saker.
Det är också en majoritet av eleverna som anser att de vuxna
lyssnar till förslag och idéer, men det är samtidigt 64 procent av
eleverna som uppger att de vuxna inte berättar vad de har gjort
med förslagen. Dessutom är det 28 procent som svarar att de inte
vet om det blev som man föreslog, vilket kan tolkas som att det inte
har förekommit någon dialog kring förslaget.
Utifrån resultatet finns det anledning att resonera om betydelsen av kommunikation mellan de vuxna och eleverna. En viktig del
i en sådan dialog handlar om att barnen ska få information om vilka
förutsättningar som finns samt få återkoppling om vad som har
hänt med de förslag som lämnats till de vuxna.
26 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Det visar sig också att det är relativt många, framför allt bland de
yngre, som inte vet vart de ska vända sig om de är missnöjda med
något i skolan. Vi vill rikta uppmärksamhet på att det även här behövs en förbättrad dialog för att öka de yngre elevernas möjligheter
att påverka sin skolsituation.
Stärk elevråden
Vid en sammantagen bedömning av svaren från enkäterna till både
de äldre och de yngre angående elevråden kan vi konstatera att rådens roll bör diskuteras ytterligare. Även om de flesta uppger att
det finns ett elevråd så är det många, framför allt de äldre eleverna,
som har en skeptisk hållning till elevråden.
Av samtliga tillfrågade elever är det nästan hälften som tycker
att elevrådet har makt att påverka skolan. Det är också en tredjedel
av de äldre som inte vet om elevrådet har makt att påverka. Det är
bara 15 procent av de äldre som vill vara med i elevrådet medan 37
procent av de yngre uppger detsamma. Även de öppna svaren visar
att många inte vet vad elevråden gör och dessutom finns det en del
som är missnöjda med deras nuvarande funktion.
En annan undersökning som har gjorts av Barnombudsmannen
ger en liknande bild. Här visar det sig att drygt hälften, 51 procent,
tycker att elevrådet på deras skola fungerar bra, 36 procent vet inte
hur det fungerar och 9 procent tycker att det inte fungerar särskilt
bra.1
Elevråden kan fylla en viktig funktion för att öka inflytandet i
skolan. För att eleverna ska känna att det är lönt att vara med i ett
elevråd måste de uppleva att de har mandat att påverka sin skola.
En av förutsättningarna för att ett elevråd ska kunna fungera är
att de vuxna i skolan verkligen vill att råden ska vara en instans som
ger eleverna inflytande. Det är de vuxna som i både ord och handling måste visa att elevråden kan utöva inflytande i sin skola.
Det står i läroplanerna att rektor och lärare har ett särskilt ansvar. De ska arbeta för ett aktivt elevinflytande på skolan. Skolledning och andra vuxna måste aktivt delta i de möten som elevråden
har, men det är viktigt att de vuxna låter eleverna få bestämma över
dagordningen och respekterar de mötesformer som eleverna väljer. De vuxna bör tillhandahålla information och i vissa fall anpassa
informationen så att elevrådet kan använda sig av den. Ett elevråd
som aldrig får träffa rektor eller biträdande rektor/skolledning riskerar att bli mer av terapi än demokrati.
Att involvera så många elever som möjligt är ett annat sätt att
stärka elevråden. Här kan det behövas strukturer och rutiner som
handlar om hur kommunikationen mellan elevrådet och övriga
elever kan öka. Några exempel på saker som kan utvecklas är klassrådens funktion. På klassråden kan samtliga elever ges möjlighet
att påverka frågor som man vill att elevrådet ska diskutera men
även följa upp saker som har diskuterats i elevrådet.
I enkäten ställdes också en fråga om det finns några andra råd
än elevråd där elever kan ha inflytande i skolan. Här visar det sig att
det finns fler sådana råd bland de yngre eleverna än bland de äldre.
Vad detta beror på kan vara svårt att veta men det väcker ändå
frågor. Beror det på att det i de yngre åldersklasserna är lättare att
engagera elever? Beror det på att pedagoger och skolledare har en
annan syn på elevinflytande i de lägre åldrarna?
Att ta vara på det engagemang som uppstår kring aktiviteter
eller frågor som eleverna anser vara intressanta kan vara ett sätt
att få med de äldre eleverna. Här kan man tänka sig att man skapar
speciella arbetsgrupper eller ”aktionsgrupper” som antingen kan
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 27
vara en del av undervisningen eller som kompletterar elevråden.
Ett annat sätt är att ta med även de äldre eleverna i ”traditionella”
aktiviteter som till exempel matråd.
Verka för elevskyddsombud
Barnombudsmannen har under flera år verkat för att stärka barnets rätt till en utvecklande och säker skolmiljö. För att uppnå detta
anser Barnombudsmannen att det bör finnas elevskyddsombud på
alla skolor. Även om vår enkät visar att det finns elevskyddsombud
på en del skolor har de flesta uppgett att en sådan funktion inte
finns eller att de inte vet om det finns ett elevskyddsombud. Det är
också många som uppger att de inte vet vad elevskyddsombudet
gör eller har för roll.
Barnombudsmannen anser att elevskyddsombuden ska få en
förstärkt roll som bland annat innebär att de ska ges förslags- och
beslutanderätt i skyddskommittéerna och att de ska ges utbildning
och relevanta kunskaper inom arbetsmiljöområdet. Vidare anser vi
att genom att ge barn och unga insikt i arbetsmiljöarbetet stärks
också deras rätt till säkra och utvecklande miljöer. Eleverna känner
många gånger själva bättre till de brister och faror som finns i skolmiljön än de vuxna som finns i skolan.
Skolledaren har ansvaret
Slutligen vill vi poängtera vikten av att skapa förutsättningar för att
alla på en skola ska känna att de har inflytande och är delaktiga i det
dagliga skolarbetet och i övergripande skolfrågor. I ett sådant arbetssätt bör man involvera samtliga aktörer på skolan, såväl elever,
skolledning och lärare som vaktmästare och skolbespisningspersonal. För att skapa en grogrund för inflytande måste det ges tillfällen
för möten där man får reflektera. För att sådana möten ska komma
till stånd krävs att skolledaren agerar. Skolledare som i både ord och
handling visar att inflytande och delaktighet är viktiga ingredienser
i ett förändringsarbete skapar förutsättningar för en framgångsrik
och varaktigt process.
Omprövning av betyg
Barnombudsmannen anser att en möjlighet till omprövning av betyg är av stor betydelse för att skapa förutsättningar för att eleverna ska våga säga vad de tycker och därmed för demokrati i skolan.
Barnombudsmannen anser:
• Samtliga i skolan, såväl vuxna som elever, bör få möjlighet att
diskutera vad inflytande egentligen innebär.
• Skolledningen bör ha skyldighet att stödja elevråd som ett sätt
att ge eleverna inflytande i skolan.
• Elevskyddsombud bör införas på alla skolor och att de ska ges
förslags- och beslutanderätt i skyddskommittéerna. Dessutom
bör elevskyddsombuden få nödvändig kunskap om sin roll och
funktion.
Noter
1 Barnombudsmannen. ”Vill man gå på toa ligger man illa till”. Om elevernas arbetsmiljö.
BR2006:01.
28 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
BARNOMBUDSMANNENS KONTAKTKLASSER: Vart vänder man sig om man är missnöjd
med sjukvården?
Barns och ungas rätt till inflytande gäller även inom hälso- och sjukvården. Vuxna har en viktig
uppgift i att lyssna till barns och ungas beskrivningar. Därför borde det vara självklart att låta
barn och unga få komma till tals i frågor som berör dem inom vården. Så sker inte alltid.
Flera artiklar i barnkonventionen berör barns och ungas hälsa. En
utgångspunkt är artikel 24 om barnets rätt till högsta uppnåeliga
hälsa och till sjukvård samt rehabilitering. Barn med funktionshinder ska enligt artikel 23 ha rätt till ett fullständigt och anständigt liv.
Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, artikel
19, och barn har rätt till en drogfri uppväxt, artikel 33.
De flesta barn och unga är för det mesta friska, men vardagssjuklighet och hälsokontroller gör att många har mött hälsovårdande
instanser flera gånger. Det är inte bara som patient de kan ha mött
vården, utan även som anhörig eller vän.
Som tidigare nämnts uppgav hälften av alla landsting år 2003
att det fanns möjligheter till inflytande för barn och unga. I Barnombudsmannens undersökning från 2005 kan vi konstatera att det
fortfarande finns stora utmaningar för landstingen när det gäller
barns och ungas möjlighet till inflytande.
Barnombudsmannen har vid ett flertal tillfällen lyssnat till barns
och ungas egna beskrivningar av sina möten med vården. Vi har
även genom brev och telefonsamtal tagit del av föräldrars oro och
förtvivlan vid behandling. Informationen har givit oss anledning att
ta reda på hur barn och unga uppfattar sin möjlighet att bli lyssnade
till. Vi ställde oss frågan: Hur ser mötet ut i hälso- och sjukvården
mellan personal och de unga vårdtagarna?
Få har kunskap om var de kan få information
På frågan om de vet vart de kan vända sig om de inte skulle vara
nöjda med den behandling de har fått svarar 23 procent av ungdomarna att de har kännedom om var de kan vända sig. Majoriteten av
ungdomarna har ingen kunskap om vart man kan vända sig. Hälften
av ungdomarna uppger svarsalternativet nej och 27 procent svarar
att de inte vet.
När det gäller att söka information om hälso- och sjukvårdsfrågor svarar 28 procent av ungdomarna att det för det mesta är lätt
att få tag på information medan var tionde ungdom uppger att de
sällan eller nästan aldrig får tag på information om hälso- och sjukvårdsfrågor. En tredjedel av ungdomarna svarar att de ibland tycker
att det är lätt att få tag på information. Ungefär en tredjedel av
ungdomarna uppger att de aldrig har försökt att få tag på information om hälso- och sjukvårdsfrågor.
Bemötande av barn och unga i vården
Vårdcentralen
86 procent av ungdomarna har någon gång besökt vårdcentralen.
En tredjedel av ungdomarna upplever att de har kunnat påverka
behandlingen vid besöket. Över hälften, 52 procent, av ungdomarna
tycker att personalen på vårdcentralen har lyssnat på dem. Däremot
är det något färre, 42 procent, av ungdomarna som uppger att deras
åsikter har tagits på allvar vid behandlingen.
Ungdomsmottagningen
46 procent av ungdomarna har någon gång besökt ungdomsmottagningen. Flickorna har i högre grad än pojkarna besökt ungdomsmottagningen. Mindre än 40 procent av ungdomarna som har besökt ungdomsmottagningen upplever att de har kunnat påverka
behandlingen vid besöket. Över 60 procent av ungdomarna tycker
att personalen på ungdomsmottagningen lyssnar på dem och näs-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 29
tan lika många, 56 procent, uppger att deras åsikter har tagits på
allvar vid behandling. Det är stora skillnader mellan flickornas och
pojkarnas svar. Flickorna känner betydligt oftare än pojkarna att
personalen lyssnar på dem och att deras åsikter tas på allvar vid
behandling samt upplever i högre grad att de kan påverka behandlingen vid besöket.
Besök och kontakter med ungdomsmottagningar
Åk 7 – gy 3. Procent. Andel Ja-svar.
80
Flickor
70
Pojkar
60
50
40
30
20
10
0
Har du någon gång besökt
ungdomsmottagningen?
Antal svarande (procentbas): 383.
Har vuxna som arbetar på
ungdomsmottagningen
lyssnat på vad du tycker
om den behandling du fått?
Antal svarande (procentbas): 234.
Tar vuxna som arbetar på
ungdomsmottagningen
dina åsikter på allvar
vid behandling?
Antal svarande (procentbas): 213.
Har du kunnat påverka din
behandling vid besök på
ungdomsmottagningen?
Antal svarande (procentbas): 150.
30 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Akutmottagningen
Akutmottagningen har 58 procent av ungdomarna besökt någon
gång. Ungefär var femte ungdom som besökt akutmottagningen
upplever att de har kunnat påverka sin behandling vid besöket. 41
procent av ungdomarna tycker att personalen på akutmottagningen har lyssnat på dem och nästan lika många, 37 procent, uppger att
deras åsikter har tagits på allvar vid behandlingen.
BUP-mottagningen
Av ungdomarna har 10 procent någon gång besökt BUP-mottagningen. Av dem som besökt BUP-mottagningen tycker 46 procent
av ungdomarna att personalen har lyssnat på dem. Något färre, 39
procent, av ungdomarna uppger att deras åsikter har tagits på allvar
vid behandlingen. Däremot upplever något fler, 45 procent, av ungdomarna att de har kunnat påverka behandlingen vid besöket.
De ungas bild skiljer sig från de vuxnas när det gäller samråd i
behandling. Enligt en undersökning som Barnombudsmannen genomförde 2005 bland samtliga enhetschefer vid landets BUP-mottagningar ansåg alla att det är viktigt att behandling sker i samråd
med barn och unga. Dessutom ansåg fler än nio av tio att barn och
unga kan påverka sin behandling.1
Skolsköterskemottagningen
Skolsköterskemottagningen har 76 procent av ungdomarna besökt
någon gång. Flickorna har i större utsträckning besökt skolsköterskan. Av dem som har besökt skolsköterskemottagningen tycker
över hälften, 54 procent, att personalen har lyssnat på dem. Något
färre, 43 procent, av ungdomarna uppger att deras åsikter har ta-
gits på allvar vid behandlingen och 28 procent upplever att de har
kunnat påverka behandlingen vid besöket. Flickorna svarar oftare
än pojkarna att deras åsikter tas på allvar vid behandling hos skolsköterskan. Det är också fler flickor än pojkar i gymnasieåldern som
uppger att deras åsikter tas på allvar.
Barn- och ungdomshabiliteringen
Barn- och ungdomshabiliteringen har 8 procent av ungdomarna
besökt någon gång. Av dem som har besökt barn- och ungdomshabiliteringen tycker ungefär en tredjedel att personalen har lyssnat
på dem. 30 procent av ungdomarna uppger att deras åsikter har
tagits på allvar vid behandlingen och 24 procent upplever att de har
kunnat påverka behandlingen vid besöket.
Specialistläkarmottagningen
En fjärdedel, 24 procent, av ungdomarna har någon gång besökt
specialistmottagningen. Av dem som har besökt specialistläkare
tycker mer än hälften att personalen har lyssnat på dem och att
deras åsikter har tagits på allvar vid behandlingen. Något färre, 44
procent, upplever att de har kunnat påverka behandlingen vid besöket. Flickorna förmedlar oftare än pojkarna att deras åsikter tas
på allvar vid behandling hos specialistläkare.
Sjukhusavdelningen
Hälften av ungdomarna har någon gång varit inlagda på sjukhus.
Av dem som har varit inlagda på sjukhus tycker 38 procent av ungdomarna att personalen har lyssnat på dem och 32 procent uppger
att deras åsikter har tagits på allvar vid behandlingen. Däremot
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 31
upplever inte lika många, 20 procent, att de har kunnat påverka
behandlingen under sin sjukhusvistelse.
Tandläkarmottagningen
De flesta, 87 procent, av ungdomarna har någon gång besökt tandläkarmottagningen. Mindre än hälften, 41 procent, av ungdomarna
som har besökt tandläkaren upplever att de har kunnat påverka behandlingen vid besöket. Över hälften, 53 procent, av ungdomarna
tycker att personalen har lyssnat på dem. Däremot är det något
färre, 43 procent, av ungdomarna som uppger att deras åsikter har
tagits på allvar vid behandling.
Sammanfattning
Barns rätt att få komma till tals och bli lyssnade till inom hälso- och
sjukvården är inte självklar enligt de ungdomar som har svarat på
enkäten. Resultaten visar att det finns skillnader i de ungas beskrivningar när det gäller att bli lyssnad till och bli tagen på allvar samt
att kunna påverka behandlingen.
Gemensamt för de olika vårdformerna är att ungdomarna känner sig lyssnade till i högre grad än de upplever att de blir tagna på
allvar vid behandling. Dessutom förmedlar de unga som har varit
vårdtagare i ännu mindre grad att det har möjlighet att påverka
sin behandling.
Av alla vårdformer är det tre vårdinrättningar som ungdomarna
är lite mer nöjda med, men som följer ovanstående mönster: ungdomsmottagningen, specialistläkarmottagningen och tandläkarmottagningen.
I undersökningen framgår det att BUP-mottagningen i lika stor
utsträckning lyssnar på de unga som de unga själva upplever att de
blir tagna på allvar och att de får vara med och påverka behandlingen. Till skillnad mot mötet hos skolsköterskan, där över hälften av
de svarande känner sig lyssnade till men där de i liten utsträckning
upplever att de kan påverka behandlingen.
Vår undersökning visar att de allra flesta unga inte vet vart de
ska vända sig om de skulle vara missnöjda med den behandling de
har fått. Däremot tycker över hälften av de unga att det för det
mesta eller ibland är lätt att hitta information om hälso- och sjukvårdsfrågor.
Barnombudsmannen anser att det behövs en utökad dialog behövs mellan hälso- och sjukvårdspersonalen och de unga, en god
kommunikation där de vuxna lyssnar och tar barns och ungas åsikter på allvar.
Barnombudsmannen anser:
• Information i hälso- och sjukvårdsfrågor som berör barn och
unga bör anpassas så att barn och unga förstår.
• Personal inom hälso- och sjukvården bör ges möjlighet till kompetensutveckling i att samtala med barn.
• Varje hälso- och sjukvårdsområde bör utveckla metoder för uppföljning av hur barn och unga upplever mötet i vården.
Noter
1 Barnombudsmannen. Satsa tidigt. En undersökning av barn- och ungdomspsykiatrin.
BR2005:04.
32 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
BARNOMBUDSMANNENS KONTAKTKLASSER: Hemma vill man kunna påverka allt möjligt
Att bli sedd som en individ med egna tankar och idéer skapar möjligheter för barnet att ta
in andras åsikter och värderingar och att ha förståelse för andra personer. En förutsättning
är att föräldrarna har vilja och intresse av att diskutera och resonera med sitt barn. Hur ser
barns och ungas möjligheter till inflytande i hemmet ut?
Redan hos det nyfödda barnet finns det en önskan till kommunikation. En viktig del i barnets tal- och språkutveckling är samspelet
mellan barn och vuxen. Även föräldrars attityder och inställning till
barnens rätt till delaktighet i olika åldrar och deras kunskap om hur
de kan låta barnet vara delaktig i familjen spelar roll för det enskilda
barnets utveckling.
Att få uttrycka sin mening och bli respekterad är en av grunderna
i det demokratiska samhället. Familjen är betydelsefull för barnets
möjlighet till en demokratisk utveckling.
Föräldrar lyssnar till sina barn
Våren 2005 ställde vi frågor om inflytande i familjen till våra kontaktklasser. Majoriteten, 79 procent, av barnen ansåg att föräldrar
för det mesta lyssnar på vad de tycker, 19 procent, ansåg att föräldrar lyssnar ibland. Endast två procent av barnen upplevde att föräldrarna sällan eller nästan aldrig lyssnar på dem.
På frågan om föräldrarna brukar fråga dem vad de tycker om
olika saker svarar nästan hälften av barnen, 47 procent, på alternativet ibland och 46 procent på alternativet ja för det mesta. Flickorna svarar något oftare än pojkarna att det känner att föräldrarna
frågar dem vad de tycker. Däremot upplever var tionde pojke att
föräldrarna sällan eller nästan aldrig frågar dem vad de tycker.
Barnen vill påverka sin semester
På frågan vad vill du påverka hemma svarar ungefär två tredjedelar av barnen det vi ska göra på semestern. 60 procent av barnen
vill vara med och påverka sin vecko- eller månadspeng. Nästan lika
många barn vill påverka vilka kläder de ska köpa och vilka aktiviteter de ska gå på. Över hälften av barnen vill vara med och påverka
Lyssnar dina föräldrar på vad du tycker?
Årskurs 4–6
Ja, för det mesta 79%
Ibland 18%
Nej, sällan/nästan aldrig 2%
Antal svarande (procentbas): 286
Brukar dina föräldrar fråga dig vad du tycker om olika saker?
Årskurs 4–6
Ja, för det mesta 46%
Ibland 47%
Nej, sällan/nästan aldrig 7%
Antal svarande (procentbas): 289
vad familjen ska göra tillsammans på sin fritid samt om familjen
ska flytta.
Hälften vill påverka val av middag. Drygt en tredjedel vill vara
med och påverka vilka regler man ska ha hemma samt om vilka
släktingar eller vänner familjen ska bjuda hem. Ungefär var femte
elev uppger att de inte vill vara med och påverka hemma.
Pojkarna vill i högre grad än flickorna påverka vilken mat som ska
lagas, hur det ska städas, vilka regler som ska gälla och vilka aktiviteter de ska gå på. Flickorna vill i högre grad än pojkarna påverka
vilka kläder de ska köpa.
Foto: Rolf Adlercreutz /Scanpix
Barn med funktionshinder svarar oftare än barnen utan funktionshinder att de vill påverka hur det ska städas hemma, vilka regler
som ska gälla hemma och vilka släktingar eller vänner som ska bjudas hem till familjen. Barn utan funktionshinder uppger oftare än
barn med funktionshinder att de vill påverka vad familjen ska göra
på semestern och vilka kläder som ska köpas till dem.
Barnen får påverka val av kläder
Vi ställde en följdfråga om vad barnen kan påverka hemma i familjen. Två tredjedelar uppger att de kan påverka vilka kläder de
ska köpa samt vilka aktiviteter de ska gå på. 60 procent av barnen
svarar att de kan vara med och påverka vad familjen ska göra på semestern och nästan lika många kan påverka vilken mat som ska lagas till middag. Över hälften av barnen upplever att de kan påverka
vad familjen ska göra på fritiden. Knappt hälften svarar vecko- eller
månadspeng. 43 procent av barnen berättar att de kan påverka om
familjen ska flytta. Var tionde elev uppger att de inte kan påverka
någonting hemma i familjen.
Flickorna svarar i högre grad än pojkarna att de kan påverka vilka
kläder som ska köpas. Pojkarna uppger oftare än flickorna att de kan
påverka vilka regler som ska gälla hemma och vilka släktingar eller
vänner som ska bjudas hem till familjen.
Barnen med funktionshinder svarar oftare än barnen utan funktionshinder att de kan påverka vilka regler som ska gälla hemma
samt hur barnbidraget ska användas. Ungefär vart femte barn
med funktionshinder uppger att de inte kan påverka någonting i
familjen. Barnen utan funktionshinder svarar oftare än barnen med
funktionshinder att de kan påverka vilken mat som ska lagas till
middag och vad familjen ska göra på semestern samt när familjen
ska köpa dyra saker.
Sammanfattning inflytande i familjen
Att få uttrycka sina åsikter som barn inom familjen förutsätter samtal och en dialog med de vuxna i familjen. Barnen som svarat på
våra frågor om inflytande i familjen ger uttryck för att de känner sig
lyssnade till, men de är inte lika nöjda med föräldrarnas aktiva roll
när det gäller att fråga dem om vad de tycker och tänker om olika
saker. Barnen som svarat på våra frågor förmedlar i flera avseenden att de både vill och kan vara med och påverka i sina respektive
familjer. Men det finns även en del barn som ger uttryck för att de
inte vill eller kan påverka inom familjen.
Barnombudsmannen vill uppmuntra föräldrar att i högre grad
samtala med sina barn och ungdomar i frågor som är viktiga för
dem.
Barnombudsmannen anser:
• Föräldrautbildningarna bör innehålla kunskap om hur föräldrar
kan kommunicera med sina barn och ungdomar.
34 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Barns och ungas rätt till inflytande i
kommuner och landsting
Under de senaste två decennierna har vuxna i högre grad börjat erkänna barn och unga som självständiga
individer med egna intressen, behov och åsikter. En ny syn på barn och unga som en viktig resurs, värda
att lyssna på i kraft av att de har något att tillföra samhället, växer fram.
Barns generella uppväxtvillkor är numera en viktig del i den nordiska välfärdspolitiken och frågor om barn och unga är på dagordningen oftare än tidigare. Ett beslut som visar vägen är den nationella
strategin för att förverkliga barnkonventionen som riksdagen antog
1999.1 Utgångspunkten för strategin är att barnkonventionens anda
och intentioner ska beaktas i allt beslutsfattande som rör barn. I
en av punkterna i strategin sägs följande: ”Barns och ungdomars
inflytande och delaktighet i samhälls- och trafikplaneringen ska
utvecklas.”
I strategin finns det även andra punkter som indirekt kan kopplas
till barns och ungas inflytande. Bland annat sägs att kommuner och
landsting bör inrätta system för att kunna följa hur barnets bästa
förverkligas.
Barnkonventionen är en naturlig utgångspunkt i arbetet med
barn och unga. Den anger ett nytt perspektiv på barnet som en
självständig individ med egna rättigheter. Genom barnkonventionen stärks barnets roll, såväl i familjen som i samhället. Barnkonventionen utgår från att barndomen är värdefull i sig själv och att
barn är en utsatt grupp i samhället med särskilda behov av omvårdnad och skydd, vilket också innefattar ett rättsligt skydd. På
detta sätt har barnkonventionen blivit ett verktyg för att skapa ett
samhälle som i alla sina delar utgår från ett tydligt barnperspektiv.
Ett barnperspektiv som innebär att kraven på att barn och unga
ska behandlas som mer sårbara än vuxna och därmed ha tillgång
till särskilt skydd och stöd förenas med att de ses som kompetenta
och resursstarka individer med rätt till delaktighet och inflytande i
alla beslut som rör dem.
Barnets rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör det är
ett av barnkonventionens mest angelägna budskap och tydliggör
barnet som subjekt med en egen mening som ska respekteras. I artikel 12, en av barnkonventionens grundläggande principer, står det:
”Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att
bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som
rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet
särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom
företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt
med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstolsoch administrativa förfaranden som rör barnet.”
I artikeln ligger en utvecklingsaspekt som innebär att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad. I
diskussionen om barns och ungas rätt till inflytande framkommer
ibland en oro för att vi med stöd i barnkonventionen ger barn och
unga för stort ansvar. Visst kan en sådan oro vara befogad, i den
mån barn tvingas till att ta ställning till frågor som de inte har möjlighet att överblicka konsekvenserna av. Principen om barnets rätt
att komma till tals måste ytterst vara underställd principen om barnets bästa. Bedömningen av vad som kan anses vara ett barns eller
en grupp barns bästa i en viss situation ska alltid göras av de vuxna
som har ansvaret för beslutet. Om vuxna avsäger sig ansvaret för
att fatta ett beslut och istället lägger över det ansvaret på barnet
blir barnkonventionens intentioner missbrukade.
Andra artiklar i barnkonventionen som handlar om delaktighet
och inflytande är artikel 13, som uttrycker att barn ska ha rätt till
yttrandefrihet och artikel 14, som berör barnets rätt till tankefrihet,
samvetsfrihet och religionsfrihet.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 35
FN:s barnrättskommitté är den auktoritativa uttolkaren av barnkonventionen. Kommitténs tolkningar och rekommendationer är
därför av stor vikt när Barnombudsmannen gör tolkningar utifrån
Sveriges lagstiftning av de olika artiklarna i barnkonventionen.
Regeringen visar vägen
Regeringen är skyldig att vart femte år rapportera till barnrättskommittén om vad Sverige gör för att leva upp till barnkonventionens
krav. Sveriges senaste rapportering till barnrättskommittén gjordes
hösten 2002. I de rekommendationer som barnrättskommittén gav
på denna rapport fanns några punkter som handlade om åtgärder
kring barns och ungas inflytande:2
• ”Kommittén välkomnar de olika program och lagändringar för
att stärka barnets rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som
berör det och garantera dess rättmätiga betydelse, exempelvis
de s.k. ungdomsråd liksom barnets rätt att höras i rättegångsförfaranden samt i frågor som rör skolan. Kommittén är dock
fortfarande bekymrad över att en del barn och ungdomar, trots
dessa avsevärda framsteg, inte känner att de har något verkligt
inflytande i frågor som rör deras tillvaro i samhället.
• Kommittén rekommenderar att konventionsstaten: a) garanterar att de administrativa liksom andra beslut som är relevanta
för barnet innehåller information om hur barnet åsikter inhämtades, i vilken utsträckning barnets åsikter accepterades och varför; b) överväger att ge lämplig assistans till barn i konfliktfyllda
tvister om vårdnad och umgänge.”
För några år sedan skapades ett nytt politikområde: barnpolitik.
Med barn avses samtliga medborgare mellan 0 och 18 år. Målet för
barnpolitiken är att barn och unga skall respekteras, ges möjlighet
till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande.
Ett annat beslut som synliggör statsmakternas vilja är beslutet
om en ny ungdomspolitik vars ena huvudmål säger att ungdomar
ska ha tillgång till verklig makt. Med ungdomar menas alla mellan 13 och 25 år. Här avses ungdomars möjlighet att påverka såväl
samhällsutvecklingen i stort som sina egna liv och sin närmiljö. Ungdomar ska ha inflytande, dels för att inflytande är en demokratisk
rättighet, dels för att deras kunskaper, erfarenheter och värderingar
är en värdefull resurs.
Båda dessa politikområden är mycket omfattande och berör
många andra politikområden. Det innebär att inriktningen är att få
andra politikområden att anlägga ett barn- och ungdomsperspektiv
där barns och ungas delaktighet är en viktig ingrediens.
Även FN-deklarationen Agenda 21 från miljökonferensen i Rio
de Janeiro 1992, ställer krav på beslutsfattarna på alla nivåer att
öka de ungas medverkan i samhällets beslutsprocesser. I kapitel
25 poängteras i klartext behovet av ökat samråd mellan barn- och
ungdomsgrupper och regering samt andra beslutande instanser för
att skapa en hållbar ekonomisk och social utveckling. Man slår fast
att det som på lång sikt är avgörande för om Agenda 21 ska lyckas,
är att barn och ungdomar deltar i genomförandet av programmet
och att deras medverkan i beslutsprocessen på miljö- och utvecklingsområdet är central. Genom alla dessa dokument kan vi se ett
tydligt budskap från regering och riksdag: Barn och unga har rätt
till inflytande och är en resurs för samhället.
Barnombudsmannen har ända sedan sin tillkomst verkat för att
barn och unga ska ses som fullvärdiga medborgare. Ett fullvärdigt
medborgarskap innebär, enligt oss, att barn och unga ska ses som
36 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
egna individer med eget värde. För att barn och unga ska uppleva
att de är fullvärdiga samhällsmedborgare är det viktigt att de kan
känna att de är delaktiga i alla sammanhang på den lokala och
regionala nivån. För att uppnå detta behöver former och synsätt
utvecklas som gör att barn och unga själva upplever att de tas på
allvar och att deras röster görs hörda i de lokala och regionala verksamheterna och beslutsprocesserna.
Varför inflytande för barn och unga?
Förutom att Sverige via ratificeringen av barnkonventionen folkrättsligt har förbundit sig att följa den och att det finns en rad
andra nationella dokument som berör rätten till inflytande, finns
det många andra skäl för att göra barn och unga delaktiga och öka
deras möjligheter till inflytande.
Barn har inte rösträtt
I Sverige tillämpas i stort sett bara representativ demokrati, vilket
innebär att kommunmedlemmar normalt sett endast har möjlighet
till politiskt inflytande genom sin rösträtt. Barn under 18 år som är
folkbokförda i en kommun, äger fast egendom eller är taxerade till
inkomstskatt är – i likhet med vuxna – medlemmar i kommunen. De
formella möjligheterna för barn och ungdom att komma till tals i de
kommunala beslutsprocesserna är dock begränsade. Barn har inte
rösträtt i kommunala val, de är inte valbara till förtroendeposter och
kan inte annat än genom förmyndare begära laglighetsprövning av
kommunala beslut.
Det betyder samtidigt att de inte via röstsedeln kan välja sina
yttersta företrädare eller utkräva ansvar genom att välja beslutsfattare på nationell, regional eller lokal nivå. Sammantaget ställer
det krav på samhället att på andra sätt, än via valsedeln, ge barn och
unga möjligheter att påverka och utkräva ansvar.
Delaktighet skapar demokratiska medborgare
Att vara delaktig och att ha inflytande har stor betydelse för en
persons utveckling. Möjlighet att kunna påverka ger ett större självförtroende och en känsla av att man som människa är värd något,
att man har en åsikt att tillföra och att det går att förändra. Att vara
delaktig ger också en känsla av att bli tagen i anspråk och av att vara
respekterad. Detta är inte minst viktigt i barn- och ungdomsåren.
När unga är aktiva och därmed delaktiga utvecklas de som människor. För att demokratin ska fortleva måste barn och unga få känna
sig delaktiga i samhället och kunna ta aktiv del i det politiska livet.
Genom att delta i demokratiska arbetsformer lär sig barn och unga
att inhämta fakta och lyssna på andras argument. Delaktigheten
ger dem på så sätt en viktig livskompetens.3
Statens folkhälsoinstitut har i en forskningsöversikt belyst frågan om ökat inflytande för barn i frågor som rör dem själva har
gynnsamma effekter på deras hälsa och välfärd. 4 Sammantaget visade 20 av 24 genomgångna analyser att barns hälsa gynnades av
ökat inflytande. Bevisen för att den sociala och intellektuella hälsan
gynnades var starkare än bevisen för att den fysiska och psykiska
hälsan gynnades. Positiva effekter av ökat inflytande påvisades i
alla undersökta åldrar.
De barn och unga som upplever att deras åsikter och tankar inte
är lika mycket värda kan känna sig utanför. Detta utanförskap kan
leda till att man inte har tillit till det system som finns. Om vi är
måna om att behålla vårt demokratiska system är det av stor vikt
att samtliga medborgare, oavsett ålder, ges möjligheter att delta.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 37
Bättre kvalitet
Genom att verka för att barn och unga ges ett ökat inflytande är
vi övertygade om att vi får bredare och bättre beslutsunderlag och
därmed en ökad kvalitet i besluten.
Att ta till sig en specifik generations kunskaper och erfarenheter
innebär en kvalitetshöjning av de beslut som fattas. Genom att låta
barn och unga delge sina synpunkter tillförs en dimension som inte
kan fås på annat sätt. De upplevelser och de erfarenheter som barn
och unga har av dagens samhälle kan bara de relatera till. Vi vuxna
kan visserligen ta med oss erfarenheterna som vi hade som unga
men de måste kompletteras med bilden som dagens unga ger oss
för att det ska kunna bli ett fullvärdigt beslutsunderlag.
Bättre måluppfyllelse och mer för pengarna
Ett ökat inflytande för barn och unga kan medföra en bättre måluppfyllelse. Det kan också medföra att verksamheter får ut mer av
de resurser de satsar i form av tid och pengar. Ett exempel på detta
kan vara inom det drogförebyggande arbetet. Många kommuner
och landsting har någon form av drogförebyggande projekt. Inom
detta område utvecklas målsättningar och en hel del resurser satsas. Låt barn och unga vara delaktiga och ha inflytande över till exempel utformning av informationsmaterial och hur informationssatsningar ska se ut. På så sätt ökar sannolikheten att de unga tar
till sig informationen och det innebär i sin tur att målet kan nås
och de resurser som satsades på material och information blir mer
kostnadseffektivt.
Detta gäller också till exempel inom olika delar av den fysiska
samhällsplaneringen. Det kan handla om skolmiljön, lekplatser eller
trafiksäkerhetsåtgärder. Om barn och unga ges möjlighet att delta
i dessa beslutsprocesser framkommer många saker som både kan
leda till en större måluppfyllelse och ett bättre resursutnyttjande.
Inflytandeforum som medel
I många av våra kontakter med beslutsfattare och verksamhetsföreträdare på lokal och regional nivå uttrycks en önskan om att få
veta mer om hur barn och unga upplever sin vardag. I våra enkätundersökningar kring barnkonventionens genomförande kan vi till exempel konstatera att många av kommunerna och ungefär hälften
av landstingen uppger att det finns någon form för inflytande för
barn och unga. Det framkommer samtidigt en önskan hos vuxna i
kommuner och landsting att hitta bra metoder för att utveckla och
få igång ett inflytandearbete.
En av de vanligaste handlingarna för att genomföra barnkonventionen har varit att diskutera hur ungdomar kan göras delaktiga
i lokala och regionala frågor. Ibland har diskussionerna inte givit
något resultat, medan det på andra ställen har gjorts aktiviteter
som är tänkta att leda till att ungas inflytande och delaktighet ökar.
Aktiviteterna ser olika ut. Några har startat enstaka projekt eller
engångsinsatser medan andra har startat flera insatser som delar
i en process.
Många kommuner och en del landsting och regioner har skapat
någon form av inflytandeforum för unga. De olika forumen skiljer
sig åt på många sätt och uppvisar stora skillnader i struktur och
funktion. För att definiera och avgränsa begreppet har Ungdomsstyrelsen tagit fram två kriterier för att något ska kallas för ett inflytandeforum.5
38 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Kriterier för inflytandeforum
Öppna forum/rådslag – ungdomar bjuds in från gång till gång
• Inflytandeforumet ska innebära att det förs en kontinuerlig dialog mellan ungdomar och förtroendevalda.
• Forumet ska anlägga ett ungdomsperspektiv på lokala och regionala samhällsfrågor i stort.
• Diskussioner mellan ungdomar och beslutsfattare eller med beslutsfattare som åhörare.
Det vanligaste forumet som används är ett så kallat ungdomsråd.
Andra inflytandeforum som har utvecklats är ungdomsparlament
eller liknande. Det finns naturligtvis fler sätt som används. Ungdomsstyrelsen har på sin webbplats beskrivit ett antal sätt och metoder som kan användas för att göra unga mer delaktiga:
• Samverkansgrupper – tjänstemän/nämndpolitiker och ungdomsrepresentanter träffas kontinuerligt och diskuterar olika frågor.
• Ungdomsombud eller byråkratilots – en tjänsteman har uppdraget
att stödja ungdomarnas initiativ och fungera som deras språkrör.
• Kartläggning eller studier – kommunen undersöker vad ungdomar tycker i olika frågor genom till exempel enkätundersökningar. Det kan vara ett sätt för beslutsfattare att lättare kunna
anlägga ett ungdomsperspektiv på olika frågor.
• Konsekvensanalyser – kommunen tar reda på om och hur man
har tagit hänsyn till ungdomars behov och synpunkter.
Ungdomsråd – grupp av ungdomar som träffas regelbundet
• Kontinuerlig kontakt mellan ungdomsrådet och kommunala beslutsfattare.
• Ungdomsrådet har ett ungdomsperspektiv på frågor om kommunal planering.
Ungdomsparlament/-ting – ungdomar arrangerar möten för
ungdomar under en till två dagar
• Ungdomar skriver motioner till parlamentet/tinget.
• Politiker bjuds in som åhörare. Tjänstemän kan delta som experter i vissa frågor.
• Ungdomar rekryteras oftast via skolan och politiska ungdomsförbund.
• Deltagarna formulerar gemensamma ståndpunkter som lämnas
till beslutsfattarna.
Ombud – vuxna som för fram ungdomars åsikter och förslag till
beslutsfattare
Ungas egen organisering
• Ungdomar verkar inom egna organisationer och verksamheter
som utgår från ungdomarnas gemensamma intressen.
Noter
1 Prop 1997/98:182
2 CRC/C/15 Tillägg 248, 30 mars 2005.
3 Henriksson, B. Att skapa sin ungdom. Slutrapport från projekt ung på 90-talet. Glacio,
1991.
4 Wennerholm Juslin, Pia och Bremberg, Sven. När barn och ungdomar får bestämma mer
påverkas hälsan. En systematisk forskningsöversikt. Statens Folkhälsoinstitut, R 2004:30.
5 Ungdomsstyrelsens webbplats www.ungdomsstyrelsen.se.
Ungdomsforum vill komma in
där diskussionerna förs
När Ungdomsforum i Helsingborg gjorde en enkät i
årskurserna 5, 7 och 9 i åtta skolor i kommunen visade det
sig att ungefär 67 procent kände sig otrygga. Alexandras
och Ulrikas vision är att alla ska känna sig trygga och
säkra i Helsingborg. Och att ungdomar ska ha mycket
inflytande i kommunen.
Ulrika Johansson Hybrant,
19 år: Jag har alltid varit
engagerad
– Jag blev vegetarian när jag var nio
år för att det var synd om djuren och
jag har alltid varit allmänt engagerad i elevråd och sådant. Men jag
ville inte gå med i ett politiskt parti
eftersom jag inte kände att det
fanns något som till fullo stämde in
på mina åsikter. I ettan på gymnasiet såg jag en plansch om inbjudan till Ungdomsforum och gick dit. Jag fastnade direkt och
hade turen att komma med i styrelsen på första mötet.
Alexandra Svensson, 19 år: Jag
halkade in på ett bananskal
– Jag var aldrig engagerad eller intresserad över huvud taget förut.
Klassråden handlade om vilka gardiner man skulle ha i klassrummet
och det var ju inte så kul. I tvåan på
gymnasiet hade jag några kompisar som skulle åka på läger, så jag
följde med och halkade in på ett
bananskal. Annars hade jag aldrig vetat om det. Ett halvår efter det att jag gick med började vi med projektet Flicka. Det var
jättekul och något konkret att jobba med. Vi fick kontakt med
socialdepartementet, ordnade tjejläger och arbetade med tjejers självbild. Vi spelade också fotboll och sminkade varandra.
Det tråkiga var att projektet var så stort och tog så mycket tid
att killarna försvann ur Ungdomsforum. Nu har jag verkligen
fått upp intresset för att engagera mig och känner att det faktiskt går att påverka.
– Det är mycket våld ute, säger Alexandra Svensson. Våldtäkter sker
och man känner sig inte säker när man går ut. Det behövs lampor
och övervakning. Jag väljer själv andra vägar och går inte gärna ensam, säger hon.
Alexandra har varit med i Ungdomsforum i två år. Hennes kompis, Ulrika Johansson Hybrant, har varit med i fyra och håller med
om att det är otryggt.
– Det är slagsmål och folk rånar varandra överallt, säger Ulrika.
Men snart kommer Ungdomsforum att ha en eller flera representanter med i brottsförebyggande rådet i Helsingborg.
Ungdomsforum har möte en gång i månaden. Då bjuds två representanter från nästan alla skolor i kommunen in. Förutom ungdomar deltar några politiker, som får prata om de aktuella frågorna,
och Lars Olsson, som är demokratiutvecklare och tjänstemannaresurs för ungdomarna. Mötet tar ungefär två timmar och det är
många frågor som ska tas upp.
Frågan om trygghet är given. En annan viktig fråga är den om
ungdomars inflytande i kommunen.
– Ungdomars tankar och åsikter är viktiga, säger Ulrika. Det är
ungdomarna som kommer att sitta där sedan. De måste få vara
engagerade nu. Jag var med i elevrådet i gymnasiet, men det hade
jag aldrig varit om jag inte hade fått vara med redan i högstadiet.
Man får inte döda engagemanget. Det dödas om man inte får se
resultatet och när man inte släpps in där diskussionerna förs.
Ungdomsforum är en remissinstans. Det innebär att ungdomarna får yttra sig över beslut som ska upp i kommunfullmäktige.
Remisserna skickas ut till alla som var med på det senaste mötet i
Ungdomsforum. Under det följande mötet diskuterar ungdomarna
frågorna och bildar en arbetsgrupp som får svara på remissen. Men
remisserna kommer inte så ofta som ungdomarna vill.
– Vi får ungefär en i månaden, men vi borde få många fler, säger
Ulrika. Vi vet inte heller alltid vad som händer med våra remissvar.
Vi vill egentligen kunna påverka mycket mer, vara med på kommunstyrelsens möten, till exempel. Vi skulle kunna komma in på
fullmäktigemötena också.
Till sin hjälp har Ungdomsforum två kontaktpolitiker, en från moderaterna och en från vänsterpartiet. De ser till att ungdomarna ändå
får tillgång till kommunfullmäktige. När ungdomarna tar upp frågor
med kontaktpolitikerna för de frågorna vidare till fullmäktige.
Ungdomsforum har också varit med och skrivit ett barn- och
ungdomspolitiskt handlingsprogram tillsammans med olika nämnder, bland andra kulturnämnden, socialnämnden och utvecklingsnämnden.
Ulrika och Alexandra tycker att det är svårt att svara på om Ungdomsforum verkligen har inflytande.
– Det är verkligen jättesvårt att veta, säger Ulrika. Man vet inte
om det man säger sätter några avtryck, riktigt.
– Man vet att de lyssnar, men man vet inte riktigt om det man
säger stannar i huvudet, säger Alexandra.
De tar upp ett konkret exempel på en fråga som Ungdomsforum
har drivit: Tidigare fanns det ett skejthus i kommunen, men det revs
och plötsligt fanns det ingenstans för skejtarna att vara. När det
byggdes ett nytt torg i Helsingborg började de åka där. Samtidigt
som Ungdomsforum drev frågan om ett nytt skejthus förstörde
skejtingen stenarna på torget och till slut byggde kommunen en
skejtramp.
– Det var inte riktigt vad skejtarna ville ha, säger Alexandra. Men
det var bättre än ingenting. Vi vet inte riktigt vad det var som ledde
till att rampen byggdes. Att vi drev frågan eller att man ville ha bort
dem från torget eller både och.
Trots allt är Alexandra och Ulrika överens om att Ungdomsforum
har varit framgångsrikt och att politikerna numera har Ungdomsforum i sitt medvetande.
– De vänder sig faktiskt mer och mer till oss nu, säger Ulrika.
Text: Cecilia Parkert
Foto: Sune Fridell
Direkt efter gymnasiet blev Ulrika, Alexandra och två tjejer till, Sabina Kahn och
Danie Sjöström, anställda av kommunen för att driva projektet ”Unga informerar
om barnkonventionen”. Nu ska de följa upp arbetet som gjordes under hösten,
och även arbeta med projektet ”Ett Sverige för barn”.
42 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Inflytandeforum – så fungerar de
TIPS
OCH
RÅD!
För att få mer kunskap om hur inflytandeforum för unga fungerar har Barnombudsmannen besökt fem
olika forum. Vi har också träffat representanter från några organisationer som direkt eller indirekt verkar
för att utveckla och stödja ungas delaktighet och inflytande. Dessutom har vi tagit del av litteratur och
rapporter från andra aktörer som verkar för att öka barns och ungas delaktighet i samhället.
Syftet med projektet var att tillsammans med ungdomar och ungdomssamordnare identifiera framgångsfaktorer för arbetet med
olika inflytandeforum. Här följer sammanfattningar av vår träff
med Gnista och våra besök i Haninge, Helsingborg, Strängnäs, Uppsala och Österåker.
Gnista
Det är en ideell organisation för ungdomar och som består av
ungdomar som vill utveckla ungdomsinflytandet. Gemensamt för
representanterna från Gnista är att det var i elevrörelsen som de
skaffade sig erfarenheter om möjligheter och hinder när det gäller
inflytande för unga. Hos Gnista finns människor med erfarenheter
från organisationer som Sveriges elevråd (Svea) och Elevorganisationen. Intresset är stort för skolutveckling, organisationsutveckling
och ledarskapsfrågor. De ser utbildning av ungdomar som är engagerade i olika inflytandeorgan som en huvuduppgift. Idag driver
de bland annat ett projekt med att utveckla ungdomsinflytande i
kommunerna med stöd av Ungdomsstyrelsen.
Barnombudsmannen bjöd under hösten 2005 in tre representanter från Gnista. De funderar självironiskt en kort stund över när
man egentligen är för gammal för att kalla sig själv ungdom. Själva
är de över 20 års-strecket med ett mångårigt engagemang i ryggen. Representanterna för Gnista har starka åsikter och pekar med
lätthet ut grundläggande dilemman i inflytandearbetet. De vågar
ställa frågor om ungdomsrådens existens på sin spets. Gnista är
noga med att betona att inflytande inte är makt och att parterna
gör klokt i att tydligt definiera ordet.
Gnista ifrågasätter val till ett ungdomsfullmäktige ur legitimitetssynpunkt. Gnista menar att ungdomar och politiker måste fundera
på vilken målgrupp ett inflytandeorgan är tänkt att attrahera eller
representera. Många gånger är det bättre att låta människor representera sig själva än den grupp de buntas ihop med av samhället,
säger Gnista. Idag har många ungdomsråd strukturer som passar
redan föreningsaktiva ungdomar. Därmed blir kraven på representativitet från kommunernas sida en orimlighet i sig, anser de.
Ungdomsråd kan komma att utgöra proppar för andra ungdomar
i kommunen. Särskilt om ungdomsråden får en viktigare position
i förhållande till kommunen än andra ungdomar i frågor som rör
dem, tillägger Gnista. Vidare påpekar de att när stora resurser generöst satsas på ungdomsråd måste vi vara uppmärksamma på att det
inte sker på bekostnad av andra träffpunkter för ungdomar. Gnista
ser att aktiva ungdomsrådsmedlemmar riskerar att förlora i legitimitet från två håll, både hos andra ungdomar och hos politiker.
Andra stora risker som Gnista ser är tendensen att ungdomsråd
organiseras ihjäl. Politiker fastnar i diskussioner kring strukturer, det
vill säga organisationsformer för råden, istället för att utgå från de
idéer som finns hos ungdomar. De beskriver fenomenet som om
mötet i sig vore viktigare än samtalet, dialogen mellan ungdomar
och politiker. Det är viktigt att hitta kanaler för inflytande istället
för en regelmässig lösning. Skulle ungdomsråd komma att lagstadgas i likhet med elevråd tror Gnista inte att det nödvändigtvis skulle
vara till det bättre för ungdomsinflytandet. Framför allt framhåller
de vinsten av att se och synliggöra det som redan finns. Politiker
och tjänstemän kan redan idag söka upp träffpunkter där ungdo-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 43
mar möts för att rådfråga dem. Vill de få in ungdomars synpunkter
finns också andra vägar, som att gå via skolan, olika föreningar eller
annonsera i lokaltidningen eller på webben.
På en fråga om samordnarrollen svarar Gnista att det kan vara
lättare för en ung samordnare att uppmuntra och ge ungdomarna
kritik och samtidigt ställa krav på medlemmar. Vuxna i samordnarrollen tenderar ibland att ta över uppgifter som ungdomar själva
skulle kunna hantera eller lära sig hantera, menar de. Ansvar och
intresse går hand i hand, säger Gnista. I mångt och mycket tycker
de att det också är upp till ungdomar själva att ta sig an olika frågor.
Alla elever är inte intresserade av att vara med och påverka, konstaterar de, efter åren som aktiva i elevrådsorganisationer.
Mötesplatsen i Uppsala
I Uppsala kommun har andra forum än ungdomsråd utvecklats för
ett ökat ungdomsinflytande. I början av 2001 skrev elevrådet på
Katedralskolan till kommunstyrelsen och efterlyste ett dialogforum för politiker och ungdomar. Frågan vidarebefordrades av kommunens demokratiberedning till en handläggare på den fristående
föreningen Barnombudsmannen i Uppsala, som fungerat som en
drivkraft i inflytandefrågor i Uppsala. Det fanns en önskan hos
kommunpolitikerna att ett representativt ungdomsråd skulle växa
fram. En grupp ungdomar kom, tillsammans med handläggaren på
Barnombudsmannen i Uppsala, fram till en friare form utan representativitet. Det blev ett dialogforum som döptes till Mötesplatsen.
Forumet drivs av Barnombudsmannen i Uppsala, som stöds ekonomiskt av kommunen.
Vi träffade samordnaren för Mötesplatsen, handläggaren från
Barnombudsmannen i Uppsala och en kommunal tjänsteman med
ansvar för kultur- och fritidsfrågor för barn och ungdomar.
Till Mötesplatsen kommer ungdomar och politiker för att i grupper diskutera olika frågor. Tre gånger per termin äger möten rum på
Grand. Lokalen var tidigare en biograf och är idag ett aktivitetshus
för ungdomar. Det kan vara allt från tio upp till sjuttio ungdomar på
en Mötesplatsträff. Många ungdomar deltar bara en gång, andra
deltar lite oftare. Formen för mötet är relativt fri och mötet äger
rum med några få regler. De som kommit till Mötesplatsen bildar
mindre samtalsgrupper utifrån intresse för en viss fråga. Både ungdomar och politiker kan sätta frågor på agendan. Några ungdomar
fungerar som särskilda mötesnissar. De har ett särskilt uppdrag att
anteckna förslag och överenskommelser, för att det senare ska vara
lättare att följa upp förslag som diskuterats.
När vi besökte Mötesplatsen bildades det diskussionsgrupper
kring en rad olika frågor. En diskussion om åldersgränser på krogen
kom också att beröra möjligheten för ungdomar att själva ordna en
alkoholfrifest på Grand. En samhällskunskapslärare följde med en
grupp ungdomar som ville ha en fritidslokal i Järlåsa utanför Uppsala. Politiker väckte diskussioner om mobbning och praktikplatser.
Samordnaren för Mötesplatsen är ibland ute och träffar lärare
och klasser i kommunen och bjuder in dem till mötesplatsen. Han
samlar in diskussionsfrågor och bjuder därefter in ansvariga politiker. Målet för arbetet är att forumet ska bli mer självgående, att
ungdomar ska hitta en kanal för att kunna påverka politiker. Samordnaren gillar formen för Mötesplatsen och tycker att forumet
fungerar som ett alternativ till ett ungdomsråd.
44 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
”Det handlar om att släppa in ungdomar på
ungdomars villkor.”
Martin Price, Barnombudsmannen i Uppsala
Barnombudsmannen i Uppsalas handläggare betonar att det handlar om att släppa in ungdomar på ungdomars villkor. Han ser det
som en fördel att forumet är så informellt som möjligt. Förändring
sker genom att människor påverkas, inte genom hur formellt mötet är, tillägger han. Politiker är mycket vana mötesmänniskor och
hemfaller lätt till retorik, hierarki och alliansbildning. Det är inte så
ungdomar tänker eller arbetar, betonar han. När forum för inflytande antar en traditionell form och ungdomar får i uppdrag att
skriva remisser riskerar ungdomar att i första hand få ”göra de vuxnas uppdrag”. Han tycker inte formen leder till dialog utan blir ett
på pappret legitimt substitut för ungas delaktighet.
Tjänstemannen vi träffar är anställd av Kontoret för barn och
ungdom och har ett ansvar för kultur- och fritidsfrågor för barn och
ungdomar. Hon tycker att det är svårt för den representativa demokratin att hantera inflytande. Både tjänstemän och politiker borde
bli bättre på att möta ungdomar. Det byråkratiska språket är ett
hinder. Ett annat hinder kan vara vuxnas problem med att vara raka
i olika frågor. Vuxna kan också ha svårt att säga nej till ungdomar.
Hon tycker inte att ungdomsråd är ett bra alternativ. De politiska
ungdomsförbunden vinner inte på Mötesplatsen som form, de vinner på ungdomsråd. Ungdomar som känner sig hemma i en politisk
organisation hittar sina vägar ändå, tror hon.
Ungdomsforum i Helsingborg
Ungdomsforum (UF) instiftades av kommunfullmäktige 1996 och
har till syfte att stärka ungdomarnas inflytande och delaktighet.
Under hösten 1997 och våren 1998 pågick ett intensivt utvecklingsarbete i Helsingborg kommun. Stadgarna till ett forum för ökat ung-
domsinflytande arbetades fram av elever, den dåvarande gymnasienämnden och servicenämnden samt representanter för politiska
ungdomsförbund. Syftet med arbetet var att få en bättre dialog
mellan ungdomar och beslutsfattare och att forma en instans som
kunde vara vägledande vid beslut.
Ungdomsforum är framför allt en remissinstans för kommunen.
Genom ett aktivt arbete ute på skolor och bland ungdomar ska underlag till remissvar samlas in. Under hösten har Ungdomsforum
svarat på remisser om bland annat säkrare skolvägar och om en
läsa-skriva-räkna-garanti i grundskolan. Ungdomsforum bevakar
efter eget ansvar övriga samhällsfrågor som påverkar ungdomar
och driver vid behov egna frågor och kampanjer. De skulle också
vilja få möjligheten att lägga motioner direkt till kommunfullmäktige.
En invald styrelse fungerar som motor i Ungdomsforum. Den
egna budgeten ligger på runt 650 000 kronor. Forumet har sin bas
i egna lokaler, där man träffas en gång i månaden. Lokalerna ligger
i den gamla färjestationen där kommunen numer driver ungdomscafé och mötesplats för stadens unga i åldern 16–20 år. Alla som
är mellan 13 och 22 år får delta i Ungdomsforums möten. De flesta
som kommer är mellan 15 och 17 år. Inbjudningar till månadsmöten
skickas till alla skolor i kommunen. Hur många som kommer beror
bland annat på vilket intresse som finns för de frågor som ska diskuteras.
Ungdomsforum har tillgång till en tjänsteman i kommunen som
fungerar som en samordnare. Han är anställd av Bildningsnämnden,
som demokratiutvecklare för ungdomar i kommunen. Som samordnare bryter han is för ungdomarna, vägleder dem och slussar frågor
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 45
vidare i förvaltningen. Forumet har också två kontaktpolitiker som
ger stöd och hjälp.
Med åren har Ungdomsforum utvecklats till att utgöra mer än
ett forum. Under 2004 var man med och la upp riktlinjerna för Helsingsborgs arbete med projekt ”Flicka”. Andra aktiviteter som anordnats är till exempel tjejläger. Under sommaren och hösten 2005
har Bildningsnämnden finansierat ett Ungdomsforumsprojekt som
har handlat om barnkonventionen. Fyra unga vuxna har anställts
och under hösten har de besökt skolor i Helsingborg för att både
informera om och ta reda på vad barn och unga i kommunen vet om
barnkonventionen. Frågor som kom upp i samband med besöken på
skolorna handlade om mobbning, respekt, elevinflytande, fritiden
och tryggheten på vägar och samlingsplatser.
Ett utvecklingsprojekt i Österåker
I Österåker har ett utvecklingsprojekt dragits igång och knutits till
Röllingby gymnasium. För fyra år sedan påbörjades ett arbete med
att utveckla ett ungdomsfullmäktige, på initiativ av kommunfullmäktiges presidium. Särskilt drivande i det arbetet har kommunfullmäktiges ordförande varit.
Tanken är att ungdomsfullmäktige ska förbättra demokratin i
kommunen genom att beslutsunderlagen blir bättre när ungdomar
hjälper till med beredningen. Därmed hoppas man också att kommunalpolitiken kommer att vitaliseras. Idag står Röllingby gymnasium för den större delen av utvecklingsarbetet.
I Österåker träffade vi ungdomsfullmäktiges två ordföranden.
Under intervjun som gjordes i Röllingby gymnasium satt även biträdande rektor med under samtalet.
Ungdomsfullmäktige arbetar i första hand med frågor som rör ungdomar på kommunnivå. Alla elever som vill vara med i ungdomsfullmäktige är välkomna. På så sätt fungerar ungdomsfullmäktige som
ett komplement till elevrådet, som har hand om frågor som mer
direkt berör skolan. För de elever som är med i ungdomsfullmäktige
finns det en möjlighet att gå en grundkurs om 50 poäng samt en
fortsättningskurs om ytterligare 50 poäng genom de individuella
valen. Kursdeltagarna ska på skoltid kunna bistå tjänstemännen i
kommunen när de bereder ärenden. Grundkursen innehåller moment som hjälper ungdomarna att effektivt utöva inflytande. Sammanträdesteknik, retorik, argumentationsanalys, ledarskap och
konflikthantering ingår i utbildningen. Under fortsättningskursen
fördjupas de teoretiska kunskaperna, samtidigt som eleverna erbjuds praktisk övning i utredningsarbete.
Ungdomsfullmäktige har fått en engångsbudget på 50 000
kronor från kommunen. Pengar har gått till utbildningar, konferenser och marknadsföring. Intresset hos eleverna att välja kursen
är relativt ljummet i jämförelse med politikernas önskan att få in
synpunkter på sitt arbete. Stormöten sker tre, fyra gånger per år.
Runt tjugo personer är aktiva och brukar komma regelbundet på
mötena. Hälften av mötena äger rum på skoltid, då också fler elever
kommer. Något fler elever lockas också om det bjuds på fika, oftast
frukt eftersom skolan har en hälsoprofil. Det finns önskemål från
kursdeltagare att kursen ska marknadsföras bättre så att arbetet
inte blir så tungt för dem som engagerar sig idag.
Hos ungdomarna vi träffar i Österåker finns det en frustration
över att samarbetet med kommunen går trögt. En av ordförandena
säger att det är viktigt att ungdomarna själva ska kunna komma
46 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
med idéer. Den officiella proceduren räcker inte utan det inofficiella
deltagandet och kontakten mellan ungdomar och politiker är lika
viktig, menar hon. Hon tycker också att det är tråkigt att inte fler
ungdomar i kommunen väljer att vara aktiva. Det finns både en utbredd ”varför ska jag bry mig”-attityd bland ungdomarna och en
jargong mellan politikerna som försvårar arbetet, fortsätter hon.
Ungdomsfullmäktige har yrkat på medel för en elevdemokratisamordnare med en hel- eller deltidstjänst stationerad på Röllingby
gymnasium. Den bästa lösningen som de två ordförandena ser det
är att anställa någon som sekreterare. De tycker att arbetet går
bättre när en vuxen kan finnas till hands. Tjejerna tror också att
det skulle vara lättare att få kontakt med politikerna om en vuxen
anställdes av kommunen.
Den biträdande rektorn menar att det är viktigt att kunna jobba
direkt med kommunfullmäktige för att få saker och ting att hända.
Han ser också risken för att ungdomarnas medverkan kan komma
att användas för att legitimera politiska beslut, där ungdomarna
blir gisslantagna. Vidare upplever han att skolledningen är engagerad, att hälften av lärarna tycker att inflytandearbetet är viktigt och
att den andra hälften inte förstår det.
Avslutningsvis påpekar den biträdande rektorn att inflytandearbetet idag är väldigt sårbart och att det i den meningen kan komma
att bli svårt att fylla platser i ungdomsfullmäktige inom en nära
framtid.
Haninge ungdomsråd
Den första motionen om att inrätta ett ungdomsråd bifölls i maj
1997. Innan plattformen sjösattes krävdes ett långt förberedelsear-
bete av en arbetsgrupp som bestod av tio yngre ungdomspolitiker.
Ungdomsstyrelsen bistod med medel för utvecklingsarbetet. Projektet ingick i en större demokratisatsning och stod direkt under
kommunstyrelsen fram till 2003, då Barn- och utbildningsförvaltningen övertog verksamheten. I december år 2000 beslutade kommunfullmäktige i Haninge att inrätta ett ungdomsfullmäktige.
De valda elevrepresentanterna träffas en vecka innan mötet och
för fram synpunkter och förslag som presenteras för politikerna under det årliga ungdomsfullmäktigemötet. Sedan 2005 vänder sig
forumet till elever i årskurs 1 i gymnasiet. Det finns cirka 1000 ungdomar i Haninge kommun, av dem har runt 10 procent någon gång
suttit med på ungdomsfullmäktigemötet. Från kommunen inbjuds
högre kommunpolitiker, förvaltningschefer och tjänstemän. Mötesprotokollet tas upp på kommunfullmäktige för att sedan gå ut till
alla nämnder på remiss. Nämnderna svarar på hur de arbetar vidare
på ungdomsfullmäktiges förslag.
Tjänstemän i kommunen står för en kontinuitet i verksamheten.
Ett antal politiker ställer upp som faddrar och träffar ungdomarna
på särskilda fadderträffar sex gånger per år. Målet för träffarna är
att ge ungdomarna kunskap och förståelse för hur kommunens
arbete fungerar och att öka förtroendet mellan politiker och ungdomar. Likaså är målet att ge politikerna ökad förståelse för ungdomars behov.
Under ungdomsfullmäktigemötet väljs representanter till ungdomsrådet. Ungdomsrådet har funnits sedan hösten 1999 och består idag av 26 ungdomar från hela kommunen i åldern 15–19 år.
Ungdomsrådet träffas var femte vecka och styrelsen träffas var
tredje vecka. Det övergripande målet för ungdomsrådet är att öka
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 47
”I Haninge är det coolt att vara med i ungdomsrådet!”
Stefanie Kasper, Haninge ungdomsråd
ungdomars inflytande genom delaktighet, påverkan och dialog. Under hösten 2005 fick ungdomsrådet i Haninge tillgång till en egen
lokal. Budgeten för året ligger på 154 000 kronor och inkluderar
lokalhyra, administration och ungdomsfonden på 25 000. Ungdomsrådets styrelse ansvarar för ungdomsfonden som ungdomar i
Haninge som inte är föreningsanslutna kan få ta del av.
I Haninge deltog vi på ett möte i Folkets hus och passade efteråt
på att intervjua mötesdeltagarna. Ungdomarna tycker att de fått
uppleva att det går att bryta is mellan ungdomar och politiker.
Möteskulturen under ungdomsrådet egna möten är pedagogisk och variationsrik. Det möte vi besökte innehöll en ”hur mår du
runda”, en skrytrunda, tysta applåder och värderingsövningar. Ett
protokoll förmedlades genom att man turades om att läsa högt.
Ungdomsrådet har en vuxen samordnare och en yngre kontaktperson till sitt förfogande. De kan bolla över lämpliga uppgifter
på varandra. Den yngre kontaktpersonen har idag en central roll i
arbetet och har en mer direkt dialog med kommunens ungdomar.
Hon kan inspirera och motivera ungdomar på ett annat sätt än
den vuxna samordnaren kan. Samordnaren är kommunens demokratiombudsman och sitter i Barn- och utbildningsförvaltningens
utvecklingsenhet. Även i Haninge betonar ungdomarna på mötet
vikten av att ha en anställd person med en samordnarfunktion. Det
är viktigt att ha någon som håller koll på ekonomin och som känner till personerna i förvaltningarna och nämnderna. Under vissa
dagar skickas påminnelser ut och då är det många sms som passerar
samordnarens mobiltelefon. Eftersom ungdomarna hela tiden lär
sig så mycket nytt, är det bra om det finns en samordnare som kan
beslutsordningen och känner till kommunen sedan en tid tillbaka.
Till exempel kan samordnaren göra en ordlista över krångliga och
byråkratiska ord. En nämner också att det är bra om det finns någon
som kan stoppa dem om de tar på sig för mycket arbete. Det är
många som vill prata om samordnarfunktionen. Någon ropar under intervjun att ”vår samordnare slavar, han har bil och handlar
och fixar”!
Som sin främsta uppgift ser samordnaren att stötta ungdomarna och ”ligga i vattnet och inte synas”. Hans uppgift är att lyfta
ungdomarnas frågor och ungdomarna själva. Samordnaren tycker
att Haninge ungdomsråd är en tydlig maktfaktor på ett positivt
sätt, politiker på alla nivåer i kommunen har tagit till sig rådet.
Personligen tycker han att det är lite tokigt att ungdomsrådet ska
fungera som remissinstans. Det kan vara svårt att ta till sig en tjock
pappersbibba som man sedan förväntas ha en uppfattning om. Det
gäller att hitta nya former för att svara på remisser och ett nytt sätt
håller på att prövas.
En stor del av arbetet sker i projektgrupper som bildas efter
intresse och förfrågningar som gjorts till rådet. Idag finns en kultur- och musikgrupp som producerar en skiva med lokala band och
akter. En annan grupp bygger nätverk för att ett större kompisgäng
ska kunna spela dataspel. En tredje grupp har gjort en enkätundersökning om hälsa och välmående. Andra exempel på projektgrupper är Antirasistgruppen, Hemsidagruppen och Ungkult som jobbar
med kultur. Det fanns en tanke i början att dra igång projektgrupper
som engagerade även andra ungdomar i kommunen. Grupper som
sedan skulle kunna överleva som egna föreningar, vilket ännu inte
har skett. Det har bildats en förening som heter Kung, en kultur-
48 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
”Politikerna har svårt att lämna ifrån sig de viktiga frågorna.
Men vi får alltid vara med i debatten...”
Love Hallström-Mayrhofer, Strängnäs ungdomsråd
förening som är bildad utifrån Haninge ungdomsråd och som ska
fungera som en kulturförening och som ungdomscafé.
För att värva intresserade till ungdomsrådet berättar medlemmarna om vad de gör. De talar om att de blir bra kompisar, de träffar
många nya roliga människor och att de åker på utbildningskurser.
De får chanser att lära sig mötesteknik, gå på projektledarutbildningar eller lära sig mer om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och elevinflytande. En gammal ungdomsrådsmedlem lär en ny
medlem och slutar inte förrän han eller hon fått en eller två månaders mjukstart.
Strängnäs kommuns ungdomsråd
I Strängnäs kommun har man länge arbetat aktivt med barnperspektiv- och inflytandefrågor. Kommunen har sedan 1996 haft övergripande mål för barns och ungas inflytande och fastställt riktlinjer
i policydokument och stadgar med hänvisningar till barnkonventionen. Tankar kring ett råd växte fram inom ett nätverk för kommunens elevråd, Elevernas framtidsorganisation (EFO). Ungdomar
i EFO ville få igång en dialog med politiker för att få ett större inflytande i för dem angelägna frågor. Ungdomsrådet har funnits i
sedan oktober år 2000.
Ungdomsrådets verksamhet i Strängnäs präglas av en närhet till
kommunen och en tydlig struktur. Ungdomsrådet möjliggör möten
mellan ungdomar och beslutsfattare och finns till både för ungdomarna och för politikerna. Nyskapande arbetsformer ska uppmuntras och i rådets manual står det: ”ärenden och beslut ska handläggas genom representation enligt demokratiska principer, samtidigt
som så många dörrar som möjligt ska vara öppna för att möta enskilda ungdomars engagemang, spontana intresse och ambition”.
Här ser ungdomsrådet sig som en länk mellan ungdomar i kommunen och kommunförvaltningen. De menar att ungdomar lyssnar
mer på andra ungdomar än på lärare och vuxna.
Strängnäs ungdomsråd har runt 35–40 medlemmar. Varje skola
utser en representant per påbörjat hundratal elever. Mandattiden
är ett läsår med möjlighet att bli omvald. Elevråden på varje skola
ansvarar för valen. Även fritidsgårdarna får möjlighet att utse varsin
representant. Tidigare medlemmar kan sitta med på möten med
en adjungerande roll. Alla ungdomar i kommunen är välkomna att
delta i diskussioner på mötena, men alla har inte rösträtt i frågor
som kräver representativitet. Åldern på deltagarna varierar eftersom det finns delatagare från sexan i grundskolan upp till trean i
gymnasiet. Det är viktigt att de yngre känner sig välkomna och att
de får tid på sig att förstå det kommunala arbetet.
I Strängnäs håller ungdomsrådet ett formellt möte en gång i
månaden i kommunfullmäktiges lokal, Gyllenhjelmsalen. Ett grönt
och ett rött röstkort ligger framför deltagarna på borden och även
några lappar med ordet ”översätt”. Det är många svåra ord som far
igenom luften under mötet. Särskilt för de nya och de yngre medlemmarna som är på sitt första möte. Stora godisskålar skickas runt
och går flera varv mellan deltagarna.
Ungdomsrådet har en egen budget på 100 000 kronor per år.
Pengarna går till bland annat att ordna konserter, trycka upp material och till att bekosta utbildningsresor. Ungdomsrådet delar efter
ett jurybeslut årligen ut ”Det lilla kulturstipendiet” på 5 000 kronor
till kulturutövande ungdomar i kommunen.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 49
”Det var över 200 som kom på konsert… Jag träffade en från elevrådet i Eskilstuna, han tappade hakan över att vi gör allt själva.”
Anders Fors, Strängnäs kommuns ungdomsråd
Kommunen har en anställd samordnare som ägnar delar av sin arbetstid åt ungdomsrådet. Samordnaren fungerar som strateg, lärare, coach och sekreterare. Det är på många sätt ett praktiskt arbete
som utförs. Samordnaren skriver protokoll, bokar lokal, skickar ut
kallelser och håller sig à jour med politiker och tjänstemän i kommunalhuset. För ungdomsrådet är det tydligt att samordnaren fyller en
viktig funktion. En av dem vi intervjuar säger att ungdomsrådsarbetet skulle bli väldigt svårt utan samordnare och minst dubbelt så
tungt för medlemmarna. De medger att det finns en risk för styrning om samordnaren är dålig. Men de tycker att de faktiskt har rätt
mycket makt och betonar att det viktigaste är att kunna samarbeta.
De gör mycket och rör om i kommunen, menar de.
Vid årsskiftet fick rådet en ny samordnare och det är med glädje
de kan konstatera att det finns en struktur i Strängnäs som lever
kvar, fastän människor kommer och går. Ungdomsrådsmedlemmar
som har blivit för gamla och kanske flyttat från orten får möjligheten att bli ungdomsrådsambassadörer. De hjälper de yngre med
saker de är bra på och har intresse av.
Det praktiska arbetet görs i arbetsgrupper som formas spontant
och lever kvar så länge det finns engagemang för en aktuell fråga.
Arbetsgrupperna möts mellan de formella månadsmötena. Oftast
ses de på ett kafé eller konditori. Samordnaren har ordnat medlemskort som ger alla i ungdomsrådet gratis fika under mötena. Andra
ungdomar som befinner sig på samma ställe får gärna lyssna och
komma med egna åsikter och förslag.
Olika arbetsgrupper ordnar bland annat evenemang som konserter och ”speaker’s-corner”-debatter. Samtalsämnen som har
ventilerats är jämställdhet, mediaideal, sexualkunskapsundervis-
ning, bostäder, porr, homosexualitet och krig. Återkommande diskussioner handlar om lokaltrafiken och bostäder för unga.
Alla ungdomar i kommunen har rätt att lämna förslag till ungdomsrådet. Deras uppgift är att handlägga alla ärenden, och besluta om vilka som ska beredas och skickas vidare till berörd instans.
Nämnder, förvaltningar och ungdomsrådet har ömsesidig rätt att
vid behov kalla eller bjuda in representanter. I varje förvaltning utses en person till kontaktperson med uppdrag att sköta ärenden till
och från ungdomsrådet.
De har också kontaktpolitiker, en från kommunstyrelsen och en
från kommunfullmäktige. Politiker och tjänstemän kommer ibland
till ungdomsrådets styrelsemöten och till de kafémöten som handlar om frågor som ligger på deras bord. Det har varit lite si och så
med en del kontaktpolitikers vilja att prioritera ungdomsrådsmöten. Andra politiker kommer mer regelbundet.
Ungdomsrådet i Strängnäs har haft kontakt med ungdomsråd
på Irland och i Tyskland.
Kontaktpolitikersystemet är något som Strängnäs ungdomsrådsmedlemmar brukar förespråka och uppmuntra i möten med
personer som är intresserade av hur rådet fungerar. En medlem
betonar under intervjun behovet av att göra något kul tillsammans
med kontaktpolitikerna. Det behövs för att lära känna dem bättre,
så att man vågar säga sin mening. Ungdomar och politiker behöver
varandra och borde därför kunna mötas på halva vägen.
Ungdomsrådet är också remissinstans i alla frågor som ungdomar vill ta del av och tycka till om. Den tidigare samordnaren har
tagit fram ett system baserat på en förenklad version av forskaren
Sherry Arnsteins ”delaktighetstrappa”. Trappan beskriver åtta infly-
50 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
tandesteg, från manipulation, via sysselsättningsterapi, information, konsultation, legitimering, kompanjonskap, delegerad makt
till medborgarkontroll. I en årlig process tilldelar tjänstemän mål
för ungas inflytande i beslutsfattandet. Ungdomsrådet följer upp
och utvärderar enligt ett system med siffror för olika nivåer i delaktighetstrappan. Det finns en medvetenhet hos ungdomarna om att
de inte kan vara hur kritiska som helst eftersom de är beroende av
kommunens stöd för att få gehör i olika frågor. Samtidigt vill politiker gärna framställa Strängnäs som en barn- och ungdomsvänlig
familjekommun. Då måste de också kunna leva upp till det, tycker
ungdomarna vi intervjuar.
Strängnäs kommuns ungdomsråd upplever att medlemmarna
alltid får var med i den politiska debatten, men att politikerna har
svårt att lämna ifrån sig de viktiga frågorna. Någon tar som exempel upp namngivandet av en gata som en fråga som överläts till
ungdomsrådet. I sin tur passade ungdomsrådet frågan vidare till
elevrådet eftersom de ansåg att det fanns viktigare frågor att prioritera.
Sedan hösten 2001 kan de medlemmar i ungdomsrådet som går
i gymnasiet läsa kursen ”Ungdomsdemokrati i praktiken”. Det är en
lokal teoretisk och praktisk kurs, där arbetet en gymnasieelev lägger
ner på ungdomsrådet kan omvandlas till upp till 150 studiepoäng.
Många gymnasieelever har redan ett fullspäckat schema av skoloch fritidsaktiviteter. Att kunna tillgodoräknas sig arbetsinsatsen i
ungdomsrådet är därför värdefullt. I den grupp vi intervjuat finns
önskemål om att skolan kan bli bättre på att stödja inflytandeprocesserna i kommunen. Medlemmar i ungdomsrådet upplever att
rektorerna i högre grad är positiva till ungdomsrådet än en del lärare.
I ungdomsrådet får man säga vad
man tycker och ens röst blir hörd
Vi sitter i en ring på golvet. Alla får berätta vad de
heter, hur de mår just idag och vad de önskar sig i
julklapp. Årets sista ungdomsrådsmöte har börjat i en
lokal i Folkets hus i Haninge. Ungefär tjugo ungdomar
är här.
52 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Stefanie Kasper börjar. Hon mår ganska bra berättar hon, men hon
har nyligen opererat ryggen. I julklapp önskar hon sig en mobiltelefon.
Stefanie är 18 år, går Medieprogrammet och är ungdomsrådets
kontaktperson och dagens samtalsledare. Hon är en av dem som
har varit med längst, i fyra år. Tillsammans med sex andra ungdomar sitter hon i ungdomsrådets styrelse.
Nästa person i ringen är Matilda. Hon säger ”Hej Stefanie” och
berättar för oss andra vad hon heter, hur hon mår och vad hon önskar sig. Vi går varvet runt. Några av ungdomarna i rådet är muslimer och firar inte jul, men har inga problem att hitta på något att
låtsasönska sig i julklapp.
En del berättar om vad som har hänt i deras liv sedan de var här
sist. För en tjej har livet tagit en ny vändning. Hon har fått barn och
sitter med sin sju veckor gamla bebis i knät.
Efter presentationsrundan tar dagordningen vid. Sören Berglund,
som är heltidsanställd demokratiombudsman på barn- och utbildningsförvaltningens utvecklingsenhet, påminner om dagens frågor.
Just idag ska rådet bland annat diskutera vilka samarbeten de
ska gå in i. En tjej skriver upp förslagen på tavlan. Ett handlar om
ett samarbete i ett projekt som Socialdepartementet driver. Sören
förklarar vad han tror att det hela handlar om.
Stefanie reser sig upp och säger att vi ska göra en värderingsövning som kallas för Linjen. De som tycker att ungdomsrådet ska
säga ja, och gå in i samarbetet, får ställa sig på en linje närmast
dörren. De som tycker ”kanske” får stå mitt i rummet och de som
tycker ”nej” får stå närmast tavlan. Därefter får personer ur de olika
grupperna diskutera med varandra under ledning av Stefanie.
Diskussionen tar fart och tydliga argument kommer från de olika
linjerna. Någon tycker att samarbetet vore bra, men att Haninge
inte kan förväntas representera hela Sverige. En annan säger att
det här är den största chans ungdomsrådet har fått. En tredje undrar hur mycket jobb det skulle innebära. Under ledning av Stefanie
fortsätter diskussionen tills gruppen har enats om att de egentligen
vet för lite om samarbetet för att kunna ta ställning. De behöver ytterligare information och beslutar att Sören ska ta reda på mer.
Ofta är det Sören som får i uppdrag att gå vidare med frågorna,
ta reda på mer eller prata med politikerna. Ungdomarna går i skolan
och har inte så stora möjligheter att uträtta ärenden och ringa på
dagtid. Men trots det händer det att Stefanie eller andra rådsmedlemmar tar på sig uppgifter till nästa möte.
Vid varje möte går ungdomsrådet igenom ett antal frågor på
liknande sätt och diskuterar dem. Frågorna kan handla om ett fel i
busstidtabellen, hur den nya hemsidan ska se ut, inbjudningar, ungdomscaféet, replokaler och så vidare. Varje rådsmedlem får tänka
själv, bilda sig en egen uppfattning och argumentera för den.
Efter att alla frågorna har diskuterats fikar de. Just idag är fikat
ersatt av ett dignande julbord.
Fikat är viktigt för ungdomsrådet, anser Duygu Yurdagül, som är
17 år, går Omvårdnadsprogrammet och som idag kom hit direkt från
sin praktik på ett sjukhus där hon vårdar cancerpatienter.
– Det måste vara roligt att komma hit, säger hon. Det är kul att
träffa andra och värderingsövningar är ett sätt att få mötet mycket
bättre. Vi är som en familj, vi kan prata om vad som helst.
Vi äter gröt medan Sören går igenom de olika arbetsgruppernas
arbete i mellandagarna. Ungdomsrådet ska flytta till en ny lokal och
det behövs en flyttgrupp, en målargrupp och en filmgrupp. Alla som
är hemma under lovet går genast med i en grupp. Duygu säger att
hon personligen är med i rådet för att hon vill kunna påverka.
– Det viktigaste med ungdomsrådet är att man får säga vad man
tycker och att ens röst blir hörd, säger hon.
Elin Markgren, 17 år, som bor i Haninge, men går Naturvetenskapsprogrammet i en annan kommun tycker att gemenskapen är
viktig.
­– Man kan sitta hemma och göra läxor och känna att det känns
jobbigt. Sedan kommer man hit och blir inspirerad igen, säger hon.
Elin berättar att de regler som finns i ungdomsrådet handlar om
sådant som att alltid lämna lokalen städad. Regler för hur man till
exempel ska vara mot varandra har de inte.
– Det har aldrig behövts, säger hon.
Trots att ljudnivån i rummet har stigit under kvällen har bebisen
lyckats somna i sin vagn. Mötet avslutas med en stor gruppkram
och det är bara några dagar kvar till jullovet.
Text: Cecilia Parkert
Foto: Sune Fridell
FAKTA
Haninge ungdomsråd har funnits i drygt sex år. Rådsmedlem-
post och e-post till ungdomsrådet och en del kommer via demo-
från varje gymnasieskola i kommunen, sammanlagt 90 personer,
fanie Kasper. Andra punkter lever kvar från senaste ungdomsfull-
marna väljs vid ett årligt ungdomsfullmäktige, där ett antal elever
deltar.
Ungdomsfullmäktige är som ett dialogcafé med ett antal bord.
kratiombudsmannen Sören Berglund eller kontaktpersonen Stemäktige.
Under våren besöker representanter från ungdomsrådet till-
Under en förberedande utbildningsdag har ungdomarna valt och
sammans med en politiker varje gymnasieetta i kommunen och
mäktige ställer man sig vid ett bord där man kan diskutera sitt
möten kommer många åsikter och förslag upp, som också blir
förberett sig inför det ämne de vill diskutera. Under ungdomsfullämne med ansvariga politiker. Vid varje ungdomsfullmäktige väljs
också 14 nya ungdomsrådsmedlemmar.
Ungdomsrådets dagordning förbereds av styrelsen inför varje
möte. Punkterna kommer upp på olika sätt. En del kommer via
berättar om ungdomsfullmäktige och ungdomsrådet. På dessa
punkter på ungdomsrådets dagordning.
54 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
Andréas: ”Politiker är också människor”
– Alla vill samarbeta med oss, alla drar i oss. Det är kul att vi har ett
namn, men att se oss som representanter för alla är att göra det
lite bekvämt för sig.
Det säger Andréas Malic, som är 17 år och går i tvåan på Byggprogrammet där han utbildar sig till byggnadsmålare. Han har varit
med i ungdomsrådet i drygt ett halvår. Personligen tycker han att
frågor som rör skoldemokrati och elevinflytande är viktigast.
– Min skola funkar bra, säger han. Rektorn och lärarna är öppna
för förslag och min klass planerar allt vi ska göra tillsammans med
lärarna innan vi kör igång.
En viktig del i att vara med i ungdomsrådet är att man träffar
andra människor än sina egna kompisar. Relationerna mellan ungdomarna i ungdomsrådet är bra, säger Andréas.
– Man lär känna varandra. De man träffar annars är inte lika intresserade av att diskutera.
Men det Andréas får ut mest av ungdomsrådet är, enligt honom
själv, känslan av att kunna påverka. Han uppskattar också att få
träffa och samarbeta med politiker.
– Man har lärt sig att politiker också är människor, säger han. Nu
morsar vi på varandra, skriver hälsningar och så. Vi åt lunch med
Thomas Bodström för ett tag sedan. Det var kul. Han var avslappnad
och trevlig och ville prata med ungdomarna som var där.
När det gäller de lokala politikerna säger Andréas att det kan
vara svårt att få dem med sig i det man vill.
– Det är tillräckligt svårt att bara få med sig en politiker, säger
han. Och man behöver få med sig flera. Det är inte säkert att ens de,
som har som jobb att styra kommunen, får igenom det de vill.
Om andra kommuner ska starta ett ungdomsråd tycker Andréas
att de ska se till att det är organiserat. Ungdomar har svårt att engagera sig om det inte är organiserat, hävdar han. På frågan om han
har något bra råd till politiker svarar Andréas att de bör lyssna på
allt som ungdomar har att säga.
– Om jag blev politiker skulle jag inte se det bara som ett jobb,
säger Andréas. Jag skulle inte bara gå hem klockan fem.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 55
Stefanie: ”Vi tränger in i deras huvuden”
Stefanie Kasper är 18 år och går Medieprogrammet. Hon har varit
med i Haninge ungdomsråd i fyra år och är en av de äldsta medlemmarna.
– Jag vill att ungdomar ska ha större inflytande generellt sett,
säger Stefanie. Nästan alla beslut berör ju ungdomar på något sätt.
Okej, jag kanske kan köpa att jag inte har så mycket inflytande när
det handlar om äldreomsorgen, men de måste förankra nästan alla
beslut hos ungdomar.
Kommunen ser ungdomsrådet som representanter för ungdomarna i kommunen. Det betyder att medlemmarna måste veta vad
andra ungdomar tycker. En svår uppgift.
­– En del tror att har man frågat oss, så har man frågat alla ungdomar i Haninge. Men vi kan ju bara säga vad vi tror. Vi hör vad folk
pratar om och snappar upp olika åsikter, säger Stefanie.
Hon berättar att de går ut i skolorna en gång i varje klass per
termin. Då är tre personer från ungdomsrådet med, plus en politiker. Det är också för att alla ska få träffa en politiker någon gång
under gymnasiet.
En fråga som har kommit upp i alla ungdomsfullmäktige genom
åren och som ungdomsrådet har drivit i alla år är behovet av ett
ungdomscafé. När det till slut startades ett café blev det inte riktigt
som ungdomsrådet hade tänkt sig.
– Nej, det ligger inte centralt och är inte så stort som vi ville, säger Stefanie. Men vi har lyckats med andra saker! Vi fick till exempel
bort skolmatsavgifterna och det fria skolvalet blir ett år tidigare i
Haninge, bara för att vi har drivit den frågan. Även om vi inte är
riktigt nöjda med allting så är vi en bit på väg, säger Stefanie.
Ungdomsrådet har också möten där de träffar vissa lokala politiker som kallas fadderpolitiker.
– Det är på fadderpolitikerträffarna vi får igenom flest saker, säger
Stefanie. Vi liksom tränger in i deras huvuden. Man pratar om någonting och så säger de kanske ”vi får se”, och sedan plötsligt kommer det en motion i fullmäktige!
Nästan all information i ungdomsrådet går via mobilnätet. Tider och annat sms:as ut från Sören Berglunds mobil. Sören har en
grupp med ungdomsrådets nummer, en med styrelsens och så alla
projektgrupper.
– När man vill nå de andra så säger man det man vill till Sören
så messar han ut det. Det är inte jätteavancerat, säger Stefanie och
skrattar.
Miro: ”Jag är en länk mellan politiker och ungdomar”
– Jag har tröttnat på att alla säger att invandrarungdomar inte engagerar sig, säger Miroslav Hristov, som kallas Miro och är 17 år.
Miro går i tvåan på Naturvetenskapsprogrammet och blev medlem i Haninge ungdomsråd för drygt ett halvår sedan. Han bor och
är uppväxt i bostadsområdet Jordbro, som ligger i Haninge kommun. I ettan fick han reda på att ungdomsrådet fanns och nappade
direkt.
– Jag tycker om politik, säger Miro. Jag vill inte att allting bara ska
vara samma gamla eftersom jag tror på förändring.
Miro berättar att han alltid har varit engagerad. Han är ordförande i klassrådet och tidigare var han också med på skolkonferen-
serna. I ungdomsrådet driver han gärna kulturfrågor, särskilt sådana
som rör musik, replokaler och spelningar. Men han försöker också
föra fram andra ungdomars åsikter och vilja, bland annat till ungdomsrådet.
– Man ska inte göra något för att polarna gör det, man ska göra
något för att man tycker om det själv. Jag vill vara med och pusha på
och fixa. Många klagar: ”kommunen gör ingenting”. Men jag säger:
”Klaga inte om ni inte vill vara med och påverka.”
När det gäller om han är med i ungdomsrådet för att bara representera sig själv, eller för att representera alla ungdomar, anser Miro
att han är en representant för alla.
– Jag ser mig lite som en länk mellan politiker och ungdomar,
säger han. En del polare tror att jag har makt, men så är inte fallet.
De som frågar mig om något är alltid så ivriga. De vill ha det snabbt.
Ungdomarna måste ta egna initiativ, utan att tänka på att få en
massa ekonomisk ersättning för det.
Men det är inte alltid så lätt för ungdomar att nå fram till politiker med vad de vill. Miro säger att det tar tid att bli van vid hur man
pratar med dem.
– Politiker kan smita ifrån ämnet ibland. Ibland när man har pratat en stund har man glömt bort vad man frågade. Vi kommer bra
överens med politikerna, men jag når inte riktigt fram till dem. Vi
glider lätt ifrån ämnet.
Miro har tänkt en del på hur han formulerar sig när han för fram
sitt budskap.
– Man måste ha ett syfte och ett mål innan man nämner det
man vill. Du måste tänka till noga och inte hugga till direkt. Tänk på
att du måste ha ett motiv till det du vill, säger han.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 57
Framgångsfaktorer för inflytandeforum
Genom att ta del av hur de olika inflytandeforumen arbetade och
deras erfarenheter fick vi en god bild av hur arbetet kan se ut och
av vilka hinder och möjligheter som finns. Vi gjorde summering av
det vi fått ta del av som vi sedan diskuterade med ungdomarna och
vuxna ungdomssamordnare vid ett seminarium hos oss. Tillsammans kom vi fram till en rad punkter som är viktiga för att inflytandeforumen ska bli framgångsrika.
Vuxnas motiv måste vara tydligt
• Politiker och beslutsfattare måste vara medvetna om sina värderingar. Att ge barn och unga inflytande handlar i hög grad om
förändrade attityder och förhållningssätt.
• Var tydliga med vilka motiv ni har gentemot de unga. För att
de unga ska få ett förtroende måste beslutsfattarna tydliggöra
vad inflytandet innebär. Handlar det om att ge ifrån sig makt
så att de unga delvis kan bestämma över vissa delar eller om
att faktiskt låta dem påverka olika beslut som tas i kommunen?
Eller handlar det enbart om att via inflytandearbetet fostra unga
till demokratiska medborgare? En dialog om dessa frågor kan
tydliggöra forumets roll och synen på hur mycket inflytande
forumet ger de unga. Om en sådan tydlighet saknas finns det
en uppenbar risk att, framför allt de unga, missförstår sina möjligheter till inflytande. I förlängningen kan detta medverka till
en misstro mot beslutsfattare. Vilket i sin tur kan innebära en
motvilja mot att aktivera sig i inflytandeforumet.
• Var tydlig med syftet med forumet. Det är de vuxna som i hög
grad konstruerar förutsättningarna och anger normerna för det
utrymme som barn och unga faktiskt får. Det betyder att det är
beslutsfattare som medvetet eller omedvetet har en tanke om
vad forumet ska göra och vad forumet ska ha för roll.
Ledningens vilja och engagemang är avgörande
• En politisk vilja måste finnas för att inflytandeforumet ska få
legitimitet och kunna verka inom samtliga kommunala verksamhetsgrenar. Det bör finnas ett övergripande beslut i kommunen
om ett inflytandeforum. Beslutet bör leda till att det utarbetas
en målsättning med forumet. För att öka legitimiteten i framtagandet av målsättningen bör de unga involveras.
Strukturer är viktiga
• Placera forumet direkt under kommunstyrelsen, vilket visar på
intentionen med ett inflytandeforum. Det ger också legitimitet
åt forumets verksamhet och sänder ut en signal om att det är en
angelägenhet för samtliga kommunala verksamheter.
• Identifiera och utveckla former och rutiner som gör att forumet
kan påverka inom ramen för den befintliga verksamheten och
beslutsfattandet. För att forumet ska kunna användas på rätt
sätt är det viktigt att beslutsfattare och tjänstemän på olika nivåer resonerar om hur inflytandeforumet kan utgöra en kanal
för att ta in ungas åsikter.
58 barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande
En ungdomssamordnare är av betydelse
• Ge stöd i form av en ungdomssamordnare eller motsvarande. En
sådan funktion ska fungera som ett stöd för forumet utifrån de
ungas önskemål.
Tid och resurser är en förutsättning
• Det är viktigt att barn- eller ungdomsgrupper får tillräckligt med
tid för att kunna sätta sig in i och förstå de uppgifter som de ska
ha inflytande över. Det är betydelsefullt att förklara vilka beslut
och ärenden som kan ta tid och vilka som kan åtgärdas relativt
snart.
• En förutsättning för självständigt arbete är att det finns ekonomiska, materiella och personella resurser för ungdomsrådens
verksamhet. Det kan till exempel handla om en egen lokal, en
mötesplats där man kan rå sig själv. I detta fysiska rum bör det
finnas nödvändig teknisk utrustning som gör att de unga kan
kommunicera med omvärlden. En annan förutsättning som kan
betyda mycket är att de unga får en egen budget. I en del kommuner har man avsatt ekonomiska resurser som ungdomarna
själva kan bestämma om. Några exempel på vad en sådan budget kan användas till är fester eller konserter, åka på utbildning,
träffa andra ungdomar och dela ut stipendier eller andra priser
till föreningar eller personer som ungdomarna tycker har gjort
sig förtjänta av det.
Ge kunskap till både de unga och berörda beslutsfattare samt
andra berörda aktörer
• En förutsättning för att ett ungdomsforum ska kunna fungera
handlar om att de unga behöver kunskap och information om
forumets roll och arbetssätt. För att utbildningsinsatserna ska
vara verksamma bör de unga finnas med i såväl planering som i
själva genomförandet.
• Ge kunskaper om hur kommunen fungerar och hur forumet kan
påverka besluten och ärenden.
Se till att skapa en dialog och utveckla en positiv
kommunikation mellan forumet och beslutsfattare samt andra
berörda aktörer
• Använd både ett tal- och skriftspråk som de unga kan ta till sig.
Undvik att använda termer och ord som kan missförstås. Både
det talade och det skriftliga språket kan fungera som en härskarteknik och innebära att de unga inte ges möjlighet till delaktighet eller inflytande.
• Låt ungdomarna bestämma över sina mötesformer och bygg
upp en positiv relation genom att delta på deras villkor. Några
exempel på mötesplatser eller metoder som använts är cafémöten, speakers corner och open space.
• Låt de unga själva få sätta sin dagordning. Var lyhörd för vilka
frågor och ärenden de unga väljer att lyfta fram. Hjälp forumet
att hitta de dokument och andra handlingar de eftersöker.
• Redovisa var i processen ärendet ligger för att ungdomarna ska
ges möjlighet att förstå den demokratiska processen.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – rätten till delaktighet och inflytande 59
• Skapa ett intresse för att delta i forumet genom att ta tillvara de
unga som visar att de vill delta, istället för att utgå från ett strikt
representativt system.
• Sprid positiva exempel. Många gånger sprids en bild av att det
inte lönar sig att försöka påverka. Denna bild ges ofta i media
och ibland av unga som faktiskt har upplevt detta. En sådan bild
ger inte de unga en vilja att aktivera sig. För att motverka denna
bild kan kommunen sprida positiva exempel där barn och unga
har kunnat påverka sin situation eller har lyckats med att få igenom sitt förslag.
• Återkoppla besluten. Det visar sig många gånger att även om
barn och unga har haft möjlighet att delge sina synpunkter till
beslutsfattare så får de inga besked om vad som händer med de
förslag eller idéer som lagts fram. I många fall får den unge inte
heller någon förklaring till varför beslutet blev som det blev. För
att barn och unga ska ha en rimlig chans att förstå dessa komplicerade processer är det av största vikt att de får respons på sitt
engagemang. Vuxna har ett ansvar för att redovisa vilka beslut
som fattats, eller inte fattas och för att förklara dem på ett sätt
så barn och ungdomar förstår.
• Involvera gärna skolorna i inflytandeforumets verksamhet. Det
kan handla om att använda skolorna som rekryteringsbas eller
som en kanal för forumet att inhämta alternativt föra ut åsikter.
• Ge någon form av bevis på att den unge har deltagit i inflytandeforumet. Detta kan vara en merit som kan användas på olika
sätt.
Följ upp forumet kontinuerligt
• Gör regelbundna uppföljningar av hur forumet fungerar och var
inte rädd för att förändra det utifrån nya förutsättningar.
• Vid behov kan kommunens revisorer följa upp forumets roll och
verksamhet i förhållande till de mål som finns för verksamheten.
•
•
•
•
•
•
•
Framgångsfaktorer för inflytandeforum
Vuxnas motiv måste vara tydligt
Ledningens vilja och engagemang är avgörande
Strukturer är viktiga
En ungdomssamordnare är av betydelse
Tid och resurser är en förutsättning
Ge kunskap till både de unga och berörda beslutsfattare
samt andra berörda aktörer
Se till att skapa en dialog och utveckla en positiv kommunikation mellan forumet och beslutsfattare samt andra berörda aktörer
•
Följ upp forumet kontinuerligt
2
Barnkonventionen – så gör man
En del kommuner, landsting
och regioner arbetar
intensivt med att genomföra
barnkonventionen. Andra har
inte kommit särskilt långt alls.
Det visar resultaten av vår
senaste enkätundersökning. Vi
presenterar konkreta råd och
tips om hur man kan arbeta med
barnkonsekvensanalyser i det
lokala arbetet.
62 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
BARNOMBUDSMANNENS ENKÄTUNDERSÖKNING VISAR: Ett nytt synsätt håller på att etableras i kommuner
och landsting
I många kommuner och landsting/regioner finns det en vilja att arbeta in ett
barnperspektiv i besluten.1 Men behovet av kompetensutveckling inom områden
som rör barnets rättigheter är fortfarande stort.
Att mäta genomförandet av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) är svårt. För att få en övergripande bild av
tillstånd och utveckling använder vi de framgångsfaktorer för genomförandet av barnkonventionen som vi har identifierat. Läs mer
under rubriken ”Arbeta praktiskt med barnkonventionen” i denna
del. Framgångsfaktorerna fungerar i våra enkätundersökningar
som indikatorer för barnkonventionens utveckling i kommuner och
landsting.
Om kommuner och landsting arbetar utifrån framgångsfaktorerna finns det goda förutsättningar för att ett barnperspektiv med
utgångspunkt i barnkonventionen ska genomsyra en hel organisation. I verkligheten bedrivs arbetet sällan på det rationella sätt som
vi teoretiskt beskriver det. ”Förändringsarbetare” sysslar ofta med
flera olika arbetsuppgifter samtidigt och arbetet kan starta och bedrivas på många olika sätt.
I analysen av enkäterna till kommuner och landsting väger vi
också in de erfarenheter Barnombudsmannen får genom sina kontakter med kommuner och landsting och det utvecklingsarbete vi
bedriver avseende metoder för barnkonventionens omsättning.
2005 uppger 71 procent att de har fattat något beslut om barnkonventionen. Av dessa är det 21 procent som har fattat ett beslut om
barnkonventionen efter 2003. De allra flesta besluten, 87 procent,
har fattats i kommunfullmäktige.
Fler beslut om barnkonventionen i kommunerna
Styrdokumenten har fått ökad betydelse
För att få till stånd ett förändringsarbete och föra in ett nytt perspektiv som genomsyrar en hel organisation är det av största vikt
att ledningen visar sitt tydliga stöd och engagemang. Ett sätt är
att ta beslut på övergripande nivå. I Barnombudsmannens enkät
om tillstånd och utveckling av arbetet med barnkonventionen i
kommuner 2003 uppgav 64 procent att de har fattat något beslut
om barnkonventionen och dess tillämpning. I den senaste enkäten
När togs beslutet om barnkonventionen och dess tillämpning
i kommunen?
Procent av kommunerna.
Före 1999
17
1999–2001
34
2002–2003
26
2004–2005
21
Vet ej
1
Totalt
992
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till kommuner om barnkonventionens
genomförande.
En framgångsfaktor är att skriva in målsättningarna i olika styrdokument för verksamheten. Bland kommunerna är det 34 procent
som uppger att det finns angivet i mål och riktlinjer för verksamheten hur kommunen på ett övergripande plan ska arbeta med barnkonventionens genomförande, vilket är en ökning från 2003 då det
var 29 procent som uppgav detsamma.
Att arbetet med barnkonventionen finns angivet i budgeten för
kommunen uppger 18 procent, vilket också är en ökning från 2003
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 63
då siffran var 13 procent. Vi kan också se en ökning när det gäller
översiktplanerna, från 5 procent 2003 till 8 procent 2005.
I 2005 års enkät uppger 31 procent att arbetet med barnkonventionen finns med i inriktnings-/verksamhetsmål. Det är 30 procent
av kommunerna som inte uppger hur kommunen ska genomföra
barnkonventionen i något övergripande dokument och 39 procent
uppger hur de ska arbeta med barnkonventionen i annat dokument
än de givna svarsalternativen. Exempel på andra dokument är barnoch ungdomspolitisk policy eller program, folkhälsoplan, handikapp­
plan, i verksamhetsplaner för nämnderna, i visionen för kommunen,
skolplaner, balanserade styrkort och bokslut eller årsredovisning.
En särskild strategi eller handlingsplan för genomförandet av
barnkonventionen har antagits i 27 procent av kommunerna och 11
procent har antagit en särskild utbildningsplan.
Fortsatta utbildningsinsatser
För att kunna genomföra det som anges i styrdokumenten är kunskap om vad det innebär en förutsättning för att lyckas. Kunskap
kan erhållas på många olika sätt, men vi frågade kommunerna om
de under de senaste åren genomfört utbildning kring barnkonventionen och om de har behov av fortsatt kompetensutveckling samt
om de har avsatt resurser för kompetensutveckling inför 2006.
Från och med 2003 är det 30 procent av kommunerna som har
genomfört någon form av utbildning kring barnkonventionen på
minst en halv dag. Allmän information om barnkonventionen har
getts i 20 procent av kommunerna.
De verksamhetsområden som har tagit del av utbildningen är
främst socialtjänsten, förskola och skola.
Fakta om undersökningen
Vartannat år ställer vi genom enkäter frågor till kommuner och
landsting om barnkonventionens genomförande. Den senaste
enkäten sändes ut under hösten 2005 . Resultaten presenteras
i detta kapitel.
Undersökningen är genomförd som en postal enkät. Ett
undersökningsinstitut, Skop Research AB, anlitades för datainsamlingen. Alla 290 kommuner och 20 landsting/regioner har
fått enkäten.
Till kommunerna ställdes frågor dels i en större enkät, dels i
en mindre del som riktades till den sociala verksamheten.
Till landstingen/regionerna ställdes frågor enbart i en större
enkät som till innehåll och struktur till stor del överensstämmer med den större enkäten som riktades till kommunerna.
2005 års enkät skiljer sig relativt mycket från de enkäter
som skickades ut 2001 och 2003. Endast ett fåtal frågor följer
med från dessa för att ge underlag till att följa utvecklingen
över tid.
Resultaten från enkäten till de sociala verksamheterna kommer att presenteras i en särskild rapport.
Svarsfrekvensen är 97 procent bland kommunerna och alla
20 landsting/regioner.
64 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
För vilka verksamhetsområden har kommunen under
de senaste åren (2003–2005) genomfört utbildning på
minst en halv dag med personalen om barnkonventionens
genomförande?
Flera verksamhetsområden kunde markeras.
Procent av alla kommuner.
Socialtjänst
24
Förskola/skola
23
Kultur- och fritidsfrågor
13
Gatu- och trafikfrågor
8
Planeringsfrågor
7
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till kommuner om barnkonventionens
genomförande.
Utbildningarna har framför allt handlat om barnkonventionens
innehåll, barnperspektiv och barnkonventionens tillämpning.
Behoven av kompetensutveckling är stort men få har
avsatt resurser
Kommunerna har framför allt behov av fortsatt kompetensutveckling när det gäller barnkonsekvensanalyser och barnkonventionens
tillämpning, vilket 68 respektive 71 procent uppger. Ett relativt
stort behov finns även när det gäller barnkonventionens innehåll,
barnperspektiv, metoder för inflytande, barnkompetens och barns
situation och att samtala med barn.
Vad innehöll utbildningarna?
Procent av kommunerna. Flera ämnen kunder väljas.
Barnkonventionens innehåll
29
Barnperspektiv
26
Barnkonventionens tillämpning
24
Barnkompetens med mera
17
Att samtala med barn
16
Erfarenhetsutbyte
15
Metoder för inflytande
14
Barnkonsekvensanalyser
9
Annat
4
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till kommuner om barnkonventionens
genomförande.
Det är få kommuner som har avsatt resurser för kompetensutveckling 2006. Endast 5 procent har avsatt resurser för kompetensutveckling kring barnkonsekvensanalyser och 8 procent för utbildning
kring barnkonventionens tillämpning.
När det gäller kompetensutveckling kring metoder för inflytande är det däremot fler som har avsatt resurser, 21 procent. Kring
barnkompetens och barns situation har 24 procent avsatt resurser
för kompetensutveckling. 17 procent kommer att satsa på kompetensutveckling i barnperspektivet 2006 och 18 procent i att samtala
med barn.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 65
Av kommunerna uppger 61 procent att de har behov av erfarenhetsutbyte och 16 procent har avsatt resurser för det inför 2006.
24 procent att kunskapen är ganska liten och 13 procent att den är
mycket liten.
Kunskapen är ganska stor inom de traditionella
barnverksamheterna
Metoder och satsningar
Barnombudsmannen har frågat kommunerna om hur de bedömer
kunskapsläget i den egna kommunen.
Hela 50 procent av kommunerna uppger att kunskapen är ganska stor inom förskola och skola och 17 procent att den är mycket
stor. Att kunskapen är varken stor eller liten uppger 21 procent och
5 procent uppger att den är ganska liten.
Många kommuner uppger att kunskapen inom socialtjänsten
är ganska stor. 48 procent uppger detta och 18 procent uppger att
den är mycket stor. 16 procent anser att kunskapen varken är stor
eller liten och 7 procent att den är ganska liten. En procent anser att
kunskapen är mycket liten.
I kultur- och fritidsfrågor är kunskapen om barnkonventionen
ganska stor i 33 procent av landets kommuner och mycket stor i
7 procent av kommunerna. 32 procent av kommunerna anser att
kunskapen varken är stor eller liten, 12 procent att den är ganska
liten och 2 procent att den är mycket liten.
Kunskapen är varken stor eller liten i planeringsfrågor i 32 procent av kommunerna. Den är ganska liten i 23 procent och mycket
liten i 9 procent av landets kommuner. 15 procent anser att kunskapen är ganska stor och 3 procent att den är mycket stor.
Inom gatu- och trafikfrågor är kunskapen mycket stor i endast
2 procent av kommunerna och ganska stor i 14 procent av kommunerna. 30 procent uppger att kunskapen varken är stor eller liten,
Kommunerna fick uppge vilka metoder och satsningar de använder
i sin verksamhet utifrån ett antal givna svarsalternativ. Av kommunerna svarade 16 procent att de använder sig av barnkonsekvensanalys som metod, vilket är en minskning från 2003 då 27 procent
av kommunerna uppgav detsamma.
Det är 28 procent som använder barnchecklista, vilket är en viss
ökning från 2003 då 22 procent använde sig av checklistor.
Barnbilaga är det 6 procent av kommunerna som använder sig
av, vilket också är en liten ökning från 2003 års undersökning då 5
procent uppgav detsamma.
Andelen kommuner som har en samordningsfunktion för arbetet med barnkonventionen är i stort sett oförändrad sedan 2003
och ligger på 17 procent. I 2005 års undersökning uppger 3 procent
att de har ett lokalt barnombud, 34 procent att det finns en ungdomssamordnare och 8 procent att det finns en ungdomslots. Att
det finns en barnpilot i kommunen uppger endast 1 procent. Både
ungdomssamordnare och ungdomslotsar ser ut att ha ökat i antal
sedan 2003, men då frågorna de olika åren ser olika ut finns det
en viss osäkerhet i resultatet. Ungdomsråd har 43 procent av kommunerna.
De kommuner som har en samordningsfunktion svarar mer positivt rakt igenom vår enkät. Detta bekräftar våra erfarenheter av
att en samordningsfunktion för arbetet med barnkonventionen är
viktig och att den fungerar som en katalysator i arbetet.
66 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Uppföljning
Uppföljning och utvärdering tjänar till att klarlägga om och hur
barnperspektivet beaktas i arbetet samt vilka effekter beslutet
verkligen fick. Det är ett viktigt led när man ska formulera nya mål
och arbetsmetoder. Väl fungerande organisationer använder redan
idag uppföljning och utvärdering som instrument för att föra in
kunskap om till exempel effekter av fattade beslut. Barnombudsmannen ser uppföljningen som ett mycket viktigt led i arbetet, att
man följer upp om besluten fick den avsedda effekten.
I våra enkäter till kommuner och landsting ställde vi ett par frågor om uppföljning av arbetet med barnkonventionen.
I kommunerna är det 8 procent som uppger att de har följt upp arbetet med barnkonventionen genom barnbokslut och 5 procent som
har följt upp arbetet genom revisionen. Att de har följt upp barnkonventionen på annat sätt uppger 37 procent av kommunerna.
Exempel på vad som nämns som annan uppföljning är barnchecklista, kvalitetsredovisning, redovisning i ordinarie bokslut och
årsredovisning. Välfärdsbokslut, resultatdialoger, årliga kartläggningar och barnbilaga till budgeten är andra uppföljningsmetoder
som nämns.
De flesta landsting har fattat beslut om
barnkonventionen
Av landstingen är det 18 som har fattat något beslut om barnkonventionen och två som uppger att de inte har fattat något beslut
om barnkonventionen. I 2003 års enkät var det 15 landsting som
hade fattat beslut om barnkonventionen, fyra hade inte fattat beslut och ett landsting svarade inte på frågan. Antalet landsting som
har fattat något beslut om att arbeta med barnkonventionen har
alltså ökat mellan 2003 och 2005.
När vi frågar om i vilka dokument det finns angivet hur landstinget på ett övergripande plan ska arbeta med barnkonventionen
svarar elva att det finns i mål och riktlinjer för verksamheten, åtta
att det finns i inriktnings-/verksamhetsmål, fem uppger budgeten
och två översiktsplan. Några har i en öppen fråga uppgivit att det
finns inskrivet i visionen och någon har uppgivit att det finns med
i en folkhälsopolicy.
2003 svarade nio landsting att barnkonventionen fanns inskriven i mål och riktlinjer för verksamheten och sex att det fanns i
landstingets budgetdokument. Nio angav att det fanns med i verksamhetsplan eller liknande.
Det verkar vara samma nivå som tidigare, men andelen som
uppger att barnkonventionen finns inskriven i mål och riktlinjer för
verksamheten har ökat.
Det är sju landsting som uppger att de har en särskild handlingsplan, strategi eller policy för att genomföra barnkonventionen. Men
endast tre har en särskild utbildningsplan för genomförandet.
Ett fåtal har genomfört utbildningsinsatser
De flesta landsting bedömer att kunskapen om barnkonventionen
är ganska stor eller varken stor eller liten inom de flesta av sina
verksamhetsområden, framför allt när det gäller hälso- och sjukvårdsfrågor och tandvårdsfrågor. När det gäller trafik- och regionplaneringsfrågor och miljö- och kulturfrågor är det färre som har
svarat, vilket både kan betyda att landstinget i fråga inte arbetar
med dessa frågor eller att det inte kunde göra någon uppskattning
om kunskapen inom dessa områden.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 67
Hur stor är kunskapen om barnkonventionen i ert landsting inom följande
verksamhetsområden?
Antal landsting.
Mycket
stor
Ganska
stor
Varken
eller
Ganska
liten
Mycket
liten
Alla
svar
Ej svar
Totalt
Trafik
0
2
7
2
1
12
8
20
Hälsovård
1
7
7
1
0
16
4
20
Sjukvård
0
9
7
1
0
17
3
20
Tandvård
2
6
5
3
0
16
4
20
Miljö
0
3
5
3
1
12
8
20
Kultur
1
6
4
2
0
13
7
20
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till landsting/regioner om barnkonventionens genomförande.
Under perioden 1999–2003 hade 17 landsting genomfört utbildning
eller informerat om barnkonventionen. I årets enkät ville vi veta om
landstinget har fortsatt med utbildningsinsatser samt vilka verksamhetsområden som har tagit del av utbildningen. Vi ville också
se om de endast hade informerat om barnkonventionen. Det är åtta
landsting som har genomfört utbildning under minst en halv dag
om barnkonventionens genomförande och tre som har gett en allmän information under perioden 2003–2005.
Sju av landstingen har genomfört utbildning för personal inom
hälso- och sjukvården, två för personal inom tandvården. Utbildning för personal inom trafik- och regionplaneringsfrågor har genomförts av ett landsting och det gäller också för personal inom
miljöfrågor och kulturfrågor.
Utbildningarna innehöll främst kunskap om barnkonventionens til�lämpning i den egna verksamheten och om barnperspektiv. Men
de innehöll även kunskap om barns behov och utveckling, hur man
samtalar med barn och metoder för inflytande. Sju av landstingen
har också fått möjlighet till erfarenhetsutbyte. Endast två har fått
kunskap om barnkonsekvensanalyser.
Behovet av kompetensutveckling är stort
Hela 16 landsting uppger att de har behov av fortbildning eller kompetensutveckling, men endast tio har avsatt resurser för kompetensutveckling inför 2006.
De kunde uppge inom vilka ämnesområden de har behov och
de uppger att ett behov finns inom de flesta av ämnesområdena,
68 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
främst avseende metoder för inflytande, barnperspektiv och barnkonsekvensanalyser.
Bland de landsting som har avsatt resurser för kompetensutveckling handlar det främst om barns situation, behov och utveckling, barnperspektiv, barnkonventionens tillämpning i den egna
verksamheten och att samtala med barn.
Metoder och satsningar
Vi frågade vilka metoder som landstingen använder i sina verksamheter för att genomföra barnkonventionen. De fick välja mellan ett
antal givna alternativ samt lägga till om de arbetar med någon annan metod eller har gjort någon annan satsning.
Tolv landsting uppger att de gör kartläggningar, vilket är två mer
än 2003. En samordningsfunktion för arbetet med barnkonventionen har åtta av landstingen vilket är en ökning från sex stycken
2003. Fem landsting har en övergripande funktion för ungdomsfrågor.
Barnchecklista är det fyra landsting som använder men det är
endast två som gör barnkonsekvensanalyser. I den förra undersökningen var det också fyra som uppgav att de använder sig av barnchecklista och fem att de gör barnkonsekvensanalyser.
Ungdomsråd finns i fem landsting. Som andra metoder nämns
olika informationssatsningar särskilt riktade till barn och unga.
Uppföljning i landstingen
Av landstingen svarar 13 att de har följt upp arbetet med barnkonventionen på annat sätt än genom revisionen eller genom barnbokslut. Inga har följt upp genom revisionen eller barnbokslut. Det har
Foto: Elisabet Omsén/Scanpix
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 69
istället skett genom särskilda uppföljningar av vissa projekt eller
specifika frågor, genom den samordnare som arbetar med barnkonventionsfrågor, samarbete med universitet, genom barn- och
ungdomsråd, intern uppföljning och genom årsredovisning.
Sammanfattning och slutsatser
Kommunernas strategiska arbete
Vi kan konstatera att fler har fattat beslut om barnkonventionen på
övergripande nivå och att styrdokumenten verkar ha fått en ökad
betydelse. Däremot satsas det inte så mycket på kompetensutveckling trots att behovet är stort. Det är heller inte många kommuner
som har en särskild utbildningsplan för arbetet med barnkonventionen.
Kunskapen om barnkonventionen och dess tillämpning bedöms
av kommunerna vara ganska stor inom socialtjänsten, förskola
och skola, men även inom kultur- och fritidsfrågorna. Kunskapen
bedöms vara sämre inom planeringsfrågor och gatu- och trafikfrågor.
Barnombudsmannen ser det som mycket positivt att så många
kommuner visar ett engagemang och en vilja att arbeta in ett barnperspektiv i besluten genom att de har fattat beslut i kommunfullmäktige eller kommunstyrelsen och att de har skrivit in barnkonventionen i de centrala styrdokumenten i större utsträckning. Detta
skapar goda förutsättningar för att föra in ett nytt perspektiv. Men
det räcker inte med att vilja, man måste också skapa möjligheter
för att ett nytt synsätt och arbetssätt ska kunna få genomslag i
hela verksamheten.
För att ett visst synsätt ska få genomslag i verksamhetsprocesser
och beslut måste också det personliga ansvaret för alla anställda
lyftas fram. Av varje enskild person som ska verkställa, tillämpa och
praktiskt genomföra barnkonventionen krävs ett starkt och uthålligt engagemang för uppgiften. Den enskilde som deltar i arbetet
med barnkonventionen måste vilja, förstå och kunna genomföra
den. Att vilja betyder att man verkligen vill medverka i genomförandet. Att förstå betyder att man genom kunskap om reformens syfte
förstår dess innebörd. Ett rimligt antagande är att engagemanget
ökar om man har förstått innebörden i arbetet med barnkonventionen. Att kunna innebär att varje enskild medarbetare ges möjlighet
att arbeta med perspektivet.
Sedan 2003 är det inte många, 30 procent, av kommunerna som
har erbjudit sin personal utbildning med koppling till barnkonventionen och dess omsättning. Det är viktigt att skapa möjligheter
för återkommande kompetensutveckling och möjligheter till erfarenhetsutbyte inom den egna kommunen, men också med andra
kommuner.
Det är också viktigt att avsätta tid och resurser för ett utvecklingsarbete med olika metoder såsom barnkonsekvensanalyser och
metoder för inflytande. Vi kan se en viss ökning bland de metoder
och satsningar som görs för att omsätta ett barnperspektiv i verksamheten, bland annat barnchecklistor och barnbilaga. Antalet som
uppger att de gör barnkonsekvensanalyser har minskat sedan den
förra enkäten. Orsakerna till detta återkommer vi till senare i denna
del. När det gäller inflytande är det svårt att genom enkätresultaten
för 2005 säga om det har skett en ökning. Indikationer finns på att
antalet ungdomslotsar och ungdomssamordnare har ökat.
70 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Precis som 2003 kan vi konstatera att uppföljning och utvärdering
av arbetet med barnkonventionen inte sker i alla kommuner och
Barnombudsmannen skulle välkomna att fler kommuner utvärderade sitt arbete med barnkonventionen.
Landstingens strategiska arbete
Nästan alla landsting – det fattas bara två – har fattat beslut om
barnkonventionen på övergripande nivå. Relativt många av dem
som fattat beslut har också skrivit in målsättningarna i något övergripande styrdokument.
Bland landstingen är behovet av kompetensutveckling stort,
även om utbildningsinsatserna i några landsting har fortsatt sedan
2003. Ganska få landsting har avsatt resurser för kompetensutveckling inför 2006 och få uppger att de har en särskild utbildningsplan
för arbetet med barnkonventionen.
Få landsting har satsat på särskilda metoder för att föra in ett
barnperspektiv i verksamheten. Antalet landsting som uppger att
de använder sig av barnkonsekvensanalyser har minskat och det är
få som har ungdomsråd eller liknande.
Vi bedömer att det finns ett stort intresse bland landets landsting och det är glädjande att det är många landsting som visat sin
vilja och engagemang genom att fatta beslut om att arbeta med
barnkonventionen. Men det krävs att ytterligare steg tas bland
annat när det gäller kompetensutveckling men också genom att
ge möjligheter till att utveckla arbetsmetoder för att arbeta in ett
barnperspektiv i verksamheterna. Här bedömer Barnombudsmannen att vi särskilt bör rikta stöd till landstingen när det gäller metodutveckling.
Barnombudsmannen anser:
• Det är positivt att så många kommuner och landsting har fattat
beslut i fullmäktige eller i styrelsen om att genomföra barnkonventionen. Det är också positivt att detta finns med i de centrala
styrdokumenten i en allt större utsträckning. Detta visar på ett
engagemang och en vilja att arbeta in ett barnperspektiv.
•� Det är viktigt att avsätta tid och resurser för ett utvecklingsarbete med olika metoder såsom barnkonsekvensanalyser och
metoder för inflytande.
•� Fler kommuner och landsting bör utvärdera sitt arbete med
barnkonventionens genomförande.
•� Fler kommuner och landsting bör avsätta resurser för kompetensutveckling kring arbetet med barnkonventionen.
Noter
1
2
I det följande skriver vi landsting och inkluderar då även regioner.
Vid avrundning till heltal blir summan inte alltid 100.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 71
BARNOMBUDSMANNENS ENKÄTUNDERSÖKNING VISAR: Mycket kvar att göra när det gäller barns inflytande
i kommuner och landsting
Kommunerna och landstingen har kommit en bit på väg när det gäller att inhämta
synpunkter, åsikter och tankar från barn och unga. Men de är inte lika bra på att
dokumentera eller tala om för barnen och ungdomarna vad som hände med synpunkterna.
Vi har bland annat frågat kommunerna om inom vilka verksamhetsområden och i vilken utsträckning kommunen inhämtar barns och
ungas synpunkter i frågor som rör dem. De vanligaste svaren för
samtliga verksamhetsområden var ibland.
Inom förskola och skola inhämtas synpunkter alltid i 8 procent av
kommunerna och ofta i 44 procent av landets kommuner. Synpunkter inhämtas ibland av 38 procent, sällan av 5 procent och aldrig av
3 procent.
Av kommunerna uppger 32 procent att synpunkter ofta inhämtas inom socialtjänsten och 16 procent uppger att så sker alltid. Att
det görs ibland inom socialtjänsten uppger 20 procent och 16 pro-
cent uppger att så sker sällan och 5 procent att synpunkter aldrig
inhämtas.
I kultur- och fritidsfrågor inhämtas synpunkter från barn och
unga ibland i 48 procent av kommunerna. 35 procent gör det ofta
och 8 procent sällan. Att synpunkter alltid inhämtas uppger endast
3 procent och 3 procent uppger att det aldrig sker.
Det ser sämre ut för möjligheterna till inflytande i gatu- och trafikfrågor samt i planeringsfrågor, 14 respektive 13 procent uppger
att synpunkter aldrig inhämtas och 27 respektive 25 procent att det
sker sällan. Det är dock så många som 41 procent av kommunerna
som svarar att synpunkter inhämtas ibland i gatu- och trafikfrågor
Inom vilka av dessa kommunala verksamhetsområden inhämtar kommunen barns och ungas
synpunkter i frågor som rör dem?
Alltid
Ofta
Ibland
Sällan
Aldrig
Ej svar
Totalt
Gatu- och trafikfrågor
1
9
41
27
14
8
100
Socialtjänst
16
32
20
16
5
10
99
Förskola/skola
8
44
38
5
3
2
100
Kultur- och fritidsfrågor
3
35
48
8
3
4
101
Planeringsfrågor
3
11
40
25
13
9
101
Kommunstyrelsen
1
7
38
34
13
7
100
Kommunfullmäktige
1
6
28
34
21
10
100
Stadsdelsnämnder – där de finns
0
19
28
19
34
0
100
Procent.
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till kommuner om barnkonventionens genomförande.
72 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
och ungefär lika många, 40 procent, svarar att det görs ibland i planeringsfrågor. Att synpunkter inhämtas ofta i dessa frågor uppger 9
respektive 11 procent av kommunerna. Att det alltid sker i gatu- och
trafikfrågor uppger 1 procent av kommunerna och 3 procent att det
görs i planeringsfrågor.
På övergripande nivå är det sämre ställt
I kommunens övergripande politiska organ inhämtas synpunkter
ibland eller sällan från barn och unga i frågor som berör dem.
Bland landets kommuner är det 38 procent som svarar att synpunkter inhämtas ibland i kommunstyrelsen och 34 procent som
svarar att synpunkter inhämtas sällan. 13 procent uppger att synpunkter aldrig inhämtas, 7 procent att det sker ofta och endast 1
procent att synpunkter alltid inhämtas.
Ett liknande resultat finner vi för kommunfullmäktige där 28 procent svarar att synpunkter inhämtas ibland och 34 procent sällan,
att synpunkter aldrig inhämtas svarar 22 procent av kommunerna.
Endast 1 procent uppger att synpunkter alltid inhämtas och 6 procent att det görs ofta.
Där det finns stadsdelsnämnder svarar 34 procent att synpunkter aldrig inhämtas, 19 procent att det görs sällan, 28 procent att det
händer ibland och 19 procent att det sker ofta.
Dokumentationen behöver förbättras
Kommunen bör också dokumentera barns och ungas synpunkter. Vi
frågade kommunerna om barns och ungas synpunkter dokumenterades inom de olika verksamhetsområdena.
Inom socialtjänsten är det glädjande nog 29 procent av kommunerna som svarar att synpunkterna alltid dokumenteras och
22 procent som svarar att det sker ofta. Här är det 13 procent som
svarar ibland, 13 procent sällan och 11 procent aldrig. Att det ändå i
så pass många kommuner sällan eller aldrig dokumenteras inom
socialtjänsten ser Barnombudsmannen som ett allvarligt problem.
Synpunkter dokumenteras inom förskola och skola ofta i 38 procent av kommunerna, ibland i 37 procent och alltid i 9 procent av
kommunerna. Åtta procent av kommunerna svarar att det sker sällan och 4 procent att synpunkterna aldrig dokumenteras.
I kultur- och fritidsfrågor dokumenteras barns och ungas synpunkter ibland i 39 procent av landets kommuner. Att det görs ofta
svarar 19 procent och 23 procent svarar sällan. Att synpunkterna
alltid dokumenteras svarar 5 procent och 8 procent svarar aldrig.
Dokumentation av barns och ungas synpunkter sker sällan i gatuoch trafikfrågor i 31 procent av kommunerna. Aldrig i 23 procent,
ibland i 28 procent, ofta i 6 och alltid i 4 procent av kommunerna.
Foto: Peter Hoelstad/Scanpix
Att synpunkterna dokumenteras i planeringsfrågor sker sällan i 29
procent av landets kommuner och 18 procent svarar att det aldrig
sker. I övrigt svarar 26 procent av kommunerna att det sker ibland,
9 procent att det sker ofta och 6 procent svarar alltid.
I gatu- och trafikfrågor återförs besluten sällan i 30 procent av våra
kommuner och aldrig i 25 procent av kommunerna. Fem procent
svarar att de alltid gör det, 4 procent svarar att de ofta gör det och
21 procent uppger att de gör det ibland.
Återkopplingen bristfällig
Ungdomsråd och liknande forum
När ett beslut har fattats i en fråga där också barn och unga har
fått komma till tals eller i frågor som berör dem är det viktigt att
återföra beslutet till de berörda.
Inom socialtjänsten återförs besluten alltid i 18 procent av kommunerna och ofta i 26 procent av kommunerna. 18 procent svarade
att de görs ibland och 14 procent att det görs sällan. Hela 11 procent
uppger att det aldrig sker, vilket är förvånande eftersom det ofta
rör sig om enskilda ärenden.
Besluten återförs ofta inom förskola och skola i 29 procent av
kommunerna, ibland i 37 procent av kommunerna och 9 procent
svarar att så alltid sker. I 6 procent av landets kommuner sker det
aldrig och i 14 procent sker det sällan.
I kultur- och fritidsfrågor återförs besluten till barn och unga
ibland i 36 procent av kommunerna, ofta i 19 procent och alltid i 8
procent av kommunerna. Att det aldrig sker uppger 8 procent och
att det sker sällan uppger 21 procent.
När det gäller planeringsfrågor uppger 29 procent att besluten
sällan återförs till barn och unga och 22 procent att beslut aldrig
återförs. Att besluten alltid återförs svarar 4 procent av kommunerna, 6 procent svarar ofta och 25 procent ibland.
Ungdomsråd har 43 procent av kommunerna. I öppna svar uppger
35 kommuner att de har liknande former för inflytande i form av
till exempel ungdomsfullmäktige, ungdomsting, ungdomsforum,
fokusgrupper, barnhearing och ”Open space”. Fyra kommuner uppger att de är på gång att starta ungdomsråd. År 2003 svarade 63
procent att de hade ungdomsråd eller liknande. Enligt de senaste
uppgifterna från Ungdomsstyrelsen hade cirka hälften av landets
kommuner någon form av inflytandeforum 2003.
Av kommunerna uppger 34 procent att det finns en ungdomssamordnare och 8 procent att det finns en ungdomslots. Både ungdomssamordnare och ungdomslots ser ut att ha ökat i antal sedan
2003, men då frågorna de olika åren såg olika ut finns det en viss
osäkerhet i resultatet.
I de öppna svaren framkommer att kommunerna arbetar med
flera andra metoder och satsningar såsom att det finns en kontaktperson på varje förvaltning eller nämnd när det gäller barnkonventionen, barn- och ungdomshandlingsplan eller policy, genom enkäter, välfärdsbokslut, drogförebyggande arbete, demokratilots och
barnskyddsrond i förskolan.
74 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Åldrar
kommuner. Vanligast är att barn i åldern 13–15 år ges möjlighet att
komma till tals i landets kommuner. Det är inom förskola och skola
och inom kultur- och fritidsfrågor som de flesta kommuner uppger
att möjligheter till inflytande ges i olika åldrar. Inom socialtjänsten
är de relativt många, men andelen kommuner kunde ha varit större
med tanke på att det rör sig om enskilda ärenden.
Det är också viktigt att barn och unga i olika åldrar får möjlighet att
komma till tals i frågor som berör dem. Därför ställde vi frågor om i
vilka åldrar barn och unga får komma till tals inom de olika verksamhetsområdena. Generellt för samtliga verksamhetsområden är att
barn i åldern 3–5 år inte får möjlighet att komma till tals i så många
I vilka åldersgrupper av barn och unga inhämtar kommunen vanligen deras synpunkter i frågor som berör dem i...?
Flera alternativ kan väljas. Procent.
3–5 år
6–9 år
10–12 år
13–15 år
16–17 år
Inhämtas inte
Gatu- och trafikfrågor
4
25
40
50
41
28
Socialtjänst
35
48
58
67
68
16
Förskola/skola
39
68
79
86
73
5
Kultur- och fritidsfrågor
6
19
51
85
78
7
Planeringsfrågor
4
15
31
51
52
30
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till kommuner om barnkonventionens genomförande.
Goda erfarenheter men få har utvärderat
De flesta av landets kommuner uppger att de har ganska goda eller
mycket goda erfarenheter i samband med att låta barn och unga
komma till tals. Endast 2 procent har ganska dåliga eller mycket dåliga erfarenheter och 5 procent saknar erfarenhet av att låta barn
och unga komma till tals. När vi frågar om kommunerna har utvärderat arbetet med att inhämta barns och ungas synpunkter svarar
64 procent att de inte har gjort det. Fyra procent svarar att de har
utvärderat arbetet genom revisionen och 24 procent uppger att de
har utvärderat på annat sätt.
Informationen är en förbättringsmöjlighet
För att kunna förstå en verksamhet är det bra om informationen
är anpassad till målgruppen. När vi frågade om kommunerna har
information om sin verksamhet särskilt anpassad för barn och unga
svarar 60 procent nej och 30 procent ja. Här finns det enligt Barnom-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 75
budsmannen stora möjligheter att förbättra informationen så att
den även passar barn och unga. En del kommuner har information
om kommunen genom broschyrer som riktar sig till barn och unga
eller genom webbplatsen. Några nämner också att de har muntlig
information om kommunen och dess verksamhet. Utbudskatalog för
kultur och fritid nämns och att information ges genom ungdomsråd
eller motsvarande. Som ett exempel kan nämnas att ungdomsrådet
i Kristianstad håller på att ta fram en kommunhandbok för unga.
I vilka av landstingets övergripande politiska organ inhämtar landstinget barns och ungas synpunkter i frågor
som rör dem?
Antal landsting.
Alltid
Ofta
Ibland
Sällan
Aldrig
Alla svar
Saknas
Totalt
Styrelse
0
0
5
4
7
16
4
20
Fullmäktige
0
1
5
3
8
17
3
20
Revision
0
0
3
1
11
15
5
20
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till landsting/regioner om barnkonventionens genomförande.
Inom vilka av dessa landstingskommunala verksamhetsområden inhämtar landstinget barns och ungas
synpunkter i frågor som rör dem?
Antal landsting.
Alltid
Ofta
Ibland
Sällan
Aldrig
Alla svar
Saknas
Totalt
Trafik-/regionplaneringsfrågor
0
1
3
4
4
12
8
20
Hälsovårdsfrågor
2
3
4
4
4
17
3
20
Sjukvårdsfrågor
1
3
5
4
4
17
3
20
Tandvårdsfrågor
1
3
6
3
4
17
3
20
Miljöfrågor
0
2
2
2
6
12
8
20
Kulturfrågor
1
2
6
0
3
12
8
20
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till landsting/regioner om barnkonventionens genomförande.
76 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Få landsting ger barn och unga inflytande på
övergripande nivå
Tio landsting uppgav 2003 till Barnombudsmannen att det finns
någon möjlighet för barn och unga att ha inflytande och sex uppgav
att de planerade för någon form av inflytande.
I 2005 års enkät ställde vi en fråga om inom vilka verksamhetsområden som landstinget inhämtar barns och ungas synpunkter i
frågor som rör dem och hur ofta detta görs.
Åtta landsting uppger att det aldrig förekommer i landstingsfullmäktige, tre svarar sällan, fem ibland och ett landsting svarar ofta.
Sju svarar att landstingsstyrelsen aldrig inhämtar barns och ungas
synpunkter i frågor som rör dem, fyra sällan och fem svarar ibland.
I revisionen är det tre landsting som uppger att de inhämtar
barns och ungas synpunkter ibland, ett sällan och elva att de aldrig
gör det.
Barn och ungas synpunkter inhämtas sällan i
verksamheterna
Två landsting uppger att de alltid inhämtar barns och ungas synpunkter i hälsovården, tre uppger ofta och fyra uppger ibland. Fyra
av landstingen svarar sällan och fyra aldrig. Dokumentering av synpunkterna inom hälsovården sker alltid i tre landsting, ofta i två och
ibland i tre. Nio landsting uppger sällan och två aldrig.
Att synpunkter alltid inhämtas inom sjukvården svarar ett landsting, tre svarar ofta, fem ibland, fyra sällan och fyra svarar aldrig. I
tre landsting dokumenteras synpunkterna alltid, i ett ofta och i tre
ibland. Dokumentering av synpunkterna inom sjukvården sker sällan i tio landsting och aldrig i två.
När det gäller tandvården är det fyra landsting som svarar aldrig
på frågan om synpunkter inhämtas, tre sällan, sex ibland, tre ofta
och ett landsting som svarar alltid. Inom tandvården dokumenteras
barns och ungas synpunkter ibland enligt fem av landstingen, ofta
enligt tre och samma antal alltid. Att det aldrig sker uppger tre och
två landsting uppger sällan.
Kring miljöfrågor tillfrågas barn och unga ofta i två landsting,
sällan i två och aldrig i sex landsting. Ett av landstingen dokumenterar synpunkterna alltid, ett ofta, tre ibland, två sällan och fem aldrig.
När det gäller kulturfrågor uppger sex att synpunkter från barn och
unga inhämtas ibland och tre aldrig. Ett landsting uppger alltid och
två ofta. Här uppger två landsting att synpunkterna alltid dokumenteras, tre ofta, fyra ibland och fem uppger att det aldrig sker.
I trafik- och regionplaneringsfrågor inhämtas synpunkter från
barn och unga ofta av ett landsting, ibland av tre, sällan av fyra och
fyra inhämtar aldrig synpunkter från barn och unga. När det gäller
dokumentationen så sker den aldrig i sex av landstingen, sällan i
två, ibland i två , ofta i ett och alltid i ett landsting.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 77
Inom vilka verksamhetsområden dokumenteras barns och ungas synpunkter i frågor som berör dem?
Alltid
Ofta
Ibland
Sällan
Aldrig
Alla svar
Saknas
Totalt
Trafik-/regionplaneringsfrågor
1
1
2
2
6
12
8
20
Hälsovårdsfrågor
3
2
3
9
2
19
1
20
Sjukvårdsfrågor
3
1
3
10
2
19
1
20
Tandvårdsfrågor
3
3
5
2
3
16
4
20
Miljöfrågor
1
1
3
2
5
12
8
20
Kulturfrågor
2
3
4
1
5
15
5
20
Antal landsting.
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till landsting/regioner om barnkonventionens genomförande.
Ungdomsråd
I undersökningen från 2003 angav sju landsting att de hade ungdomsråd/fullmäktige/ting eller liknande. I 2005 års undersökning
är det fem landsting som uppger att de har ungdomsråd. Om det
rör sig om en minskning är svårt att säga eftersom frågan var annorlunda ställd år 2003.
Det är fem landsting som uppger att de har en övergripande
funktion inom landstinget för ungdomsfrågor.
Främst de äldre barnen tillfrågas
Vi ställde också frågor om i vilka åldersgrupper som synpunkterna
inhämtas. Inom samtliga verksamhetsområden är det vanligast
att barnen är från 13 år och uppåt, vilket är samma bild som vi fick
från undersökningen 2003. Men överraskande och glädjande är att
i alla fall ett fåtal landsting faktiskt uppger att synpunkter även
inhämtas från de yngsta barnen, 3–5 år. De yngsta barnen tillfrågas inom hälsovården, sjukvården, tandvården, i miljöfrågor och i
kulturfrågor.
Återkoppling
När barn och unga ges möjlighet till inflytande i frågor som berör
dem är det också viktigt att besluten återförs till dem. De flesta
landstingen svarar sällan eller aldrig på frågan. Men här bör poängteras att enstaka landsting svarar alltid inom de olika verksamhetsområdena, vilket är mycket positivt. De landsting som utmärker sig
är Uppsala läns landsting och Östergötlands läns landsting.
78 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Inom vilka områden återförs besluten till barn och unga när ni fattar beslut?
Alltid
Ofta
Ibland
Sällan
Aldrig
Alla svar
Saknas
Alla
Trafik-/regionplaneringsfrågor
1
1
1
2
6
10
9
20
Hälsovårdsfrågor
3
1
1
4
6
15
5
20
Sjukvårdsfrågor
2
2
1
5
6
16
4
20
Tandvårdsfrågor
2
3
2
0
6
13
7
20
Miljöfrågor
2
1
2
1
6
12
8
20
Kulturfrågor
2
3
3
0
5
13
7
20
Antal landsting.
Källa: Barnombudsmannens enkät 2005 till landsting/regioner om barnkonventionens genomförande.
Information till barn och unga
Goda erfarenheter
Det är viktigt att barn och unga har tillgång till information som de
förstår. Därför frågade vi landstingen om de har information om
sin verksamhet speciellt anpassad för och riktad till barn och unga.
Åtta av landstingen uppger att de har sådan information och åtta
att de inte har det.
Några av de öppna svar, som landstingen uppger är:
• Inom Vårdguiden, Sagobok och Till dig
• Sjukvårdsrådgivningen, foldrar
• Inför undersökning och behandling
• Genom ”Unga tankar”, trycksaker till skolor inom arbetet med
hälsofrämjande skolor, trycksaker till gymnasieungdomar,
”Lasarus”, ett webb-basert spel riktat till mellanstadieelever om
hälso- och sjukvården för att locka nya att arbeta inom hälsooch sjukvården
Endast två landsting har mycket dåliga erfarenheter av att låta barn
och unga komma till tals i frågor som berör dem. Fyra uppger att
de har mycket goda erfarenheter och tre att de har ganska goda
erfarenheter. Sex landsting anser att de varken har goda eller dåliga
erfarenheter av att låta barn och unga komma till tals, tre har inga
erfarenheter.
Vi frågade också om det är något landsting som har utvärderat
sitt arbete med att låta barn och unga komma till tals. Fjorton av
landstingen har inte utvärderat arbetet, ingen har utvärderat genom revisionen, men fyra har utvärderat på annat sätt, bland annat
genom enkäter till barnverksamheterna och genom att ett universitet fått i uppdrag att utvärdera en satsning som gjorts.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 79
Barn- och ungdomspsykiatrin
Under 2004 gjorde Barnombudsmannen en undersökning bland
landets BUP-mottagningar.1 I enkäten fanns ett antal frågor som
handlade om huruvida BUP har kunskap om barnkonventionen och
hur den har påverkat BUP:s sätt att arbeta.
På frågan om…
• det är viktigt att behandling sker i samråd med barn och unga
svarar samtliga ja.
• barn och unga kan påverka sin behandling svarar 93 procent ja,
och 3 procent nej medan 5 procent svarar vet ej.
• personalen har kunskap om barnkonventionens innehåll uppger
65 procent att samtliga hade kunskap, 28 procent uppger några
och 6 procent vet ej.
• barnkonventionens innehåll har påverkat deras arbetssätt svarar
44 procent ja, 18 procent nej och 38 procent svarar vet ej.
Enligt enkätsvaren anser samtliga svarande att det är viktigt att
behandling sker i samråd med barn och unga. Det flesta uppger
dessutom att barn och unga kan påverka sin behandling. Barnombudsmannen anser att det är bra med en så positiv syn på barns och
ungas medverkan. Resultatet tyder på att de flesta av BUP-enheterna till viss del lever upp till barnkonventionens artikel 12.
Sammanfattning och slutsatser
Inflytande i kommuner och landsting
Det vi kan konstatera är att man inom kommunernas olika verksamhetsområden har kommit en bit på vägen med att inhämta synpunkter från barn och unga, främst när det gäller förskola och skola
och socialtjänsten men även i kultur- och fritidsfrågor. Däremot är
kommunerna inte lika bra på att dokumentera synpunkterna och
återföra besluten till barn och unga vilket gäller för samtliga verksamhetsområden, om än i olika utsträckning.
Barnombudsmannen menar att både dokumentationen och återkopplingen är något som särskilt bör förbättras för att alla barns rätt
att komma till tals i frågor som berör dem bättre ska tillgodoses.
Andelen som erbjuder möjligheter till inflytande vet vi ligger
högt. År 2003 uppgav 93 procent av kommunerna att de erbjöd
någon form av möjlighet till inflytande. Främst handlade det om
elevråd men också om ungdomsråd eller liknade forum.
Vi anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheterna
till inflytande i de verksamheter som traditionellt inte arbetar med
barn och unga samt i de övergripande politiska organen och åt att
följa upp och utvärdera arbetet med inflytande för barn och unga,
vid sidan av att förbättra dokumentationen och återkopplingen.
Slutsatser
Det händer mycket när det gäller att utveckla former för inflytande
runt om i landets kommuner, men det finns en del kvar att göra när
det gäller att skapa möjligheter för alla barn och unga att komma
till tals i frågor som berör dem.
När det gäller möjligheter till inflytande är det svårt att genom
enkätresultaten från 2005 säga om det har skett en ökning eller
minskning eftersom frågeställningarna är ändrade sedan den förra
undersökningen, men indikationer finns på att antalet ungdomslotsar och ungdomssamordnare har ökat. Andelen kommuner som har
ungdomsråd ligger på 43 procent och det är många kommuner som
i de öppna svaren har uppgett många andra former för inflytande.
80 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Att det finns en rad olika tillvägagångssätt vet vi och variationen
växer vilket är mycket positivt och spännande.
Utmaningar finns inom samtliga verksamhetsområden och särskilt inom de områden som vi traditionellt inte förknippar med barn.
Vi anser också att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheterna till inflytande i de övergripande politiska organen och åt att
följa upp och utvärdera arbetet med inflytande för barn och unga,
förutom att förbättra dokumentationen och återkopplingen.
I utvärderingsarbetet är det förstås viktigt att involvera barn och
unga själva, hur de upplever sina möjligheter till inflytande. Barnombudsmannen har under 2005 ställt frågor till sina kontaktklasser
om hur de ser på sina möjligheter till inflytande. Resultaten presenteras i del 1 i denna årsrapport.
Det är svårt att säga om utvecklingen har gått framåt eller bakåt
även när det gäller möjligheter för barn och unga att komma till tals
inom landstingets verksamheter. Vi har tidigare inte ställt frågor om
hur det ser ut inom olika verksamhetsområden inom landstinget.
Den kunskap vi har fått genom att ställa frågor på ett annat sätt har
gett oss en djupare kunskap om hur det ser ut.
Det finns positiva exempel inom landstingen, men också stora
utmaningar för att barn och unga ska komma till tals och användas som kunskapskälla i frågor som rör dem inom landstingens
verksamheter. Precis som inom kommunerna behöver särskild
uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna till inflytande i de övergripande politiska organen. Det är också av betydelse att barns och
ungas synpunkter dokumenteras samt att besluten återkopplas till
barnen. Här finns det förbättringsmöjligheter även om det finns
landsting som uppger att de alltid gör det.
Vi kan se att det är några landsting som ligger särskilt långt framme
och är värda att lyftas fram, till exempel Uppsala läns landsting och
Östergötlands läns landsting.
Barnombudsmannen kommer med detta som bakgrund att under 2006 göra fördjupade studier i några kommuner och landsting
kring barns och ungas möjligheter till inflytande. Både i syfte att få
fördjupad kunskap om problem och möjligheter och att lyfta fram
lärande exempel. Barnombudsmannen kommer också att sprida
kunskap om metoder för inflytande och lyfta fram framgångsfaktorer för att lyckas med ungdomsråd och liknande inflytandeforum
i syfte att driva på utvecklingen av att barn och unga används som
kunskapskälla i kommuner och landsting.
Barnombudsmannen anser:
•� Kommunerna har kommit en bit på vägen med att inhämta synpunkter från barn och unga, främst när det gäller förskola och
skola och socialtjänsten men även i kultur- och fritidsfrågor, men
det finns fortfarande utmaningar.
•� Det finns stora utmaningar för landstingen när det gäller att
skapa möjligheter till inflytande för barn och unga.
•� Både dokumentationen och återkopplingen är något som särskilt bör förbättras för att bättre leva upp till alla barns rätt att
komma till tals i frågor som berör dem.
•� Fler kommuner och landsting bör utvärdera arbetet med inflytande.
Noter
1 Barnombudsmannen. Satsa tidigt. En undersökning av barn- och ungdomspsykiatrin.
BR2005:04.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 81
BARNOMBUDSMANNENS ENKÄTUNDERSÖKNING VISAR: Få kommuner och landsting gör dokumenterade
barnkonsekvensanalyser
Barnkonsekvensanalyser görs inom en del verksamheter, men de dokumenteras inte
särskilt ofta. Dokumentationen är viktig eftersom det annars inte går att efteråt
bedöma på vilka grunder ett beslut fattades.
I 2005 års enkät ställde vi bland annat en fråga om vilka metoder
och satsningar kommunerna använder sig av för att genomföra
barnkonventionen. Att de använder sig av barnkonsekvensanalyser
som metod uppger 17 procent av kommunerna vilket är en minskning från 2003 då 27 procent uppgav detsamma. Under hösten 2004
samlade Barnombudsmannen in material från kommunerna för att
se på vilket sätt kommunerna arbetade med barnkonsekvensanalyser. Det vi då kunde konstatera var att det insamlade materialet
inte i så stor utsträckning levde upp till vad Barnombudsmannen
hade förväntat sig. Det handlade snarare om olika former av barnchecklistor vilket inte är det samma som en barnkonsekvensanalys,
även om en rätt utformad barnchecklista kan vara ett mycket bra
stöd för att genomföra barnkonsekvensanalyser vid beslut som rör
barn och unga.
Men frågan är hur vi ska se på den minskning som enkätundersökningarna visar. Vi vet genom våra erfarenheter att det inte ger
hela sanningen. Vi vet att konsekvenserna för barn och unga analyseras utan att det man gör kallas för en barnkonsekvensanalys. I
2005 års enkätundersökning har vi försökt gå något djupare i frågeställningarna kring barnkonsekvensanalyser.
Anvisningar finns sällan
Det är viktigt att målsättningen att arbeta med barnkonventionen
finns inskriven i de centrala styrdokumenten. Som tidigare nämnts
bör kommuner inrätta system för att kunna följa hur barnets bästa
förverkligas i det kommunala arbetet och ett sätt är att göra så
kallade barnkonsekvensanalyser. För att lyckas kan det ha betydelse
om det finns riktlinjer för hur detta ska göras inom kommunernas
olika verksamheter. I 2005 års enkätundersökning ställde vi en fråga
om det finns anvisningar för hur beslutens konsekvenser för barn
och unga ska analyseras inom de olika verksamhetsområdena.
Sex procent av kommunerna har anvisningar för hur konsekvenserna ska analyseras inom gatu- och trafikfrågor, 20 procent inom
socialtjänsten, 16 procent har det inom förskola och skola, 7 procent
för planeringsfrågor och 9 procent har anvisningar för kultur- och
fritidsfrågor.
Konsekvenserna analyseras ganska ofta
Beslutens konsekvenser för barn och unga bör analyseras oavsett
om det rör sig om specifika frågor, enskilda ärenden eller om beslut
på övergripande nivå. När vi ställde frågan om konsekvenserna för
barn och unga analyseras i övergripande beslut svarade 30 procent
att det görs inom socialtjänsten, 42 procent att det görs inom förskola och skola, 26 procent att det görs i kultur- och fritidsfrågor, 19
procent svarade att konsekvenserna analyseras i planeringsfrågor
och 18 procent uppger att så sker i gatu- och trafikfrågor.
Vi frågade också om konsekvenserna för barn och unga analyseras när det görs prioriteringar i budgeten. 47 procent av kommunerna svarar att det görs när det gäller förskola och skola och
36 procent svarar att konsekvenserna analyseras vid prioriteringar
i budgeten inom socialtjänsten. I kultur- och fritidsfrågor är det 33
procent av kommunerna som analyserar konsekvenserna för barn
och unga i samband med prioriteringar i budgeten och 16 procent
svarar att så sker i gatu- och trafikfrågor samt 10 procent i planeringsfrågor.
Vi frågade också om konsekvenserna analyseras i specifika frågor eller ärenden som rör enskilda barn eller barn i grupp. Här svarar
47 procent av kommunerna att man gör det i förskola och skola och
82 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
38 procent uppger att det görs inom socialtjänsten. 30 procent av
kommunerna svarar att konsekvenserna för barn och unga analyseras i kultur- och fritidsfrågor, 19 procent att så sker i planeringsfrågor och 21 procent av kommunerna uppger att det görs i gatu- och
trafikfrågor.
Dokumentation sker inte alltid
En viktig del av en barnkonsekvensanalys är dokumentationen av
själva analysen, själva motiveringen till beslutet. Vår undersökning
visar att det inte alltid görs.
Analyser inom förskola och skola dokumenteras i 29 procent
av landets kommuner och inom socialtjänsten är det 31 procent av
kommunerna som dokumenterar analyserna.
I kultur- och fritidsfrågor dokumenteras analysen i 16 procent
av kommunerna, i planeringsfrågor rör det sig om 10 procent och i
gatu- och trafikfrågor är det 9 procent av kommunerna som dokumenterar analyserna eller beslutsmotiveringarna.
Foto: Bonny Håkansson/Scanpix
Få uppger att de gör barnkonsekvensanalyser
På frågan om vilka metoder landstingen använder för att genomföra barnkonventionen uppger fyra att de använder barnchecklista
medan endast två använder sig av barnkonsekvensanalyser. I den
förra undersökningen var det fyra som uppgav att de använder sig
av barnchecklista och fem som svarade att de gör barnkonsekvensanalyser.
Det är alltså endast två landsting som uppger att de gör barnkonsekvensanalyser till skillnad från 2003 då fem uppgav detta.
När vi däremot frågar om konsekvenserna för barn och unga
analyseras i frågor som berör barn och unga uppger fyra landsting
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 83
att det görs i hälsovårdsfrågor och fem uppger att så sker i sjukvårdsfrågor. Tre landsting uppger att konsekvenser analyseras i
tandvårdsfrågor och tre att det görs när det gäller kulturfrågor.
På frågan om landstinget har egna anvisningar för hur konsekvenserna för barn och unga av beslut ska analyseras svarar ett
landsting att de har det för trafik- och regionplanefrågor, två att
de har det för hälsovårdsfrågor och två när det gäller sjukvårdsfrågor. Även avseende tandvårdsfrågor är det två landsting som
svarar att de har särskilda anvisningar. Ett landsting uppger att de
har anvisningar för miljöfrågorna och ett landsting att de har det
för kulturfrågor.
Detta visar att det mycket väl kan vara så att konsekvenser för
barn och unga av ett beslut som rör dem kan analyseras utan att
man har anvisningar om att så ska göras eller att landstinget medvetet använder sig av metoden barnkonsekvensanalys.
Övergripande beslut och budget
Vi frågade om konsekvenserna för barn och unga analyseras i övergripande beslut. Fyra landsting uppger att så sker i hälsofrågor och
fem i sjukvårdsfrågor. Två landsting uppger att konsekvenserna
analyseras i övergripande beslut i kulturfrågor och tre landsting att
det sker i tandvårdsfrågor.
En analys av konsekvenserna för barn och unga när det görs prioriteringar i budgeten uppger sex landsting att de gör i sjukvårdsfrågor och fyra i samband med hälsovårdsfrågor. Tre landsting gör
konsekvensanalyser i samband med budgeten i tandvårdsfrågor
respektive kulturfrågor.
Dokumentera mera
Det är av stor betydelse när konsekvenserna av ett beslut ska analyseras att man har ett bra kunskapsunderlag att ta beslutet utifrån.
Barns och ungas egna synpunkter är en viktig del av ett sådant kunskapsunderlag. När barns och ungas synpunkter inhämtas är det
också viktigt att de dokumenteras. Sammantaget är de vanligaste
svaren ibland, sällan eller aldrig när det gäller dokumentationen av
barns och ungas synpunkter. Det vi kan anta är att om det inte är
vanligt att barns och ungas synpunkter dokumenteras så sker förmodligen heller inte en fullständig dokumentation när det gäller
barnkonsekvensanalyser. Barnombudsmannen anser att dokumentationen bör förbättras.
Sammanfattning och slutsatser
Antalet barnkonsekvensanalyser har minskat sedan undersökningen 2003. Men samtidigt ser vi att det är fler som uppger att de gör
barnkonsekvensanalyser när vi ställer frågor som inte är relaterade
till en särskild metod för att genomföra barnkonventionen utan till
hur man gör. Resultaten bekräftar det vi vet genom de erfarenheter vi har fått under de år Barnombudsmannen har arbetat med
barnkonsekvensanalyser. Vi vet att det görs barnkonsekvensanalyser inom många verksamheter men att man inte ser dessa som
metoder för att genomföra barnkonventionen. Endast 17 procent av
kommunerna uppger att de använder sig av barnkonsekvensanalys
som metod, men när vi ställer frågor om hur de arbetar istället för
om de arbetar enligt en viss metod får vi ett annat resultat. Inom
till exempel socialtjänsten är det över 30 procent som uppger att de
analyserar beslutens konsekvenser för barn och unga.
84 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
En brist är dokumentationen, vilken är av stor betydelse. Om analysen eller beslutsmotiveringen inte dokumenteras innebär det
att det inte i efterhand går att bedöma på vilka grunder ett beslut ansågs vara till barnets bästa. Detta är inte bra för den eller
dem som berörs av beslutet och det försvårar uppföljningsarbetet.
Barnombudsmannen anser att dokumentationen av analyserna eller beslutsmotiveringarna kan förbättras.
Även när det gäller landstingen bekräftar resultaten i enkäten
det vi redan vet genom våra erfarenheter, nämligen att det görs
barnkonsekvensanalyser inom verksamheterna men man ser det
inte som en metod för att genomföra barnkonventionen.
Endast två landsting uppger att de gör barnkonsekvensanalyser,
men när vi frågar om hur de gör snarare än om en särskild metod
används är det fler landsting som uppger att de analyserar konsekvenserna för barn och unga. Till exempel uppger fem landsting
att det sker i sjukvårdsfrågor och fyra uppger att det sker i hälsovårdsfrågor.
Det vi kan konstatera är att det finns stora utvecklingsmöjligheter för landstingen, men även för Barnombudsmannens utvecklingsarbete när det gäller barnkonsekvensanalyser. Barnombudsmannen har för avsikt att särskilt koppla modellen för barnkonse­
kvensanalys till landstingets verksamhet framöver.
Barnkonsekvensanalyser har inneburit svårigheter och ett visst
motstånd bland annat genom att det har setts som något som ska
göras vid sidan av det ordinarie arbetet men också för att det har
varit svårt att förstå vad som menas med att en barnkonsekvensanalys bör göras. Därför har Barnombudsmannen under 2005 arbetat med att vidareutveckla den modell för barnkonsekvensanalys
som togs fram 2001. Parallellt med att modellen har utvecklats har
också ett arbete med att konkret koppla barnkonsekvensanalyser
till barnavårdsärenden inom socialtjänsten pågått och kommer att
avslutas under 2006. Tanken är att det arbetat ska resultera i att
barnkonsekvensanalyser blir lättare att förstå. Resultatet av arbetet kommer att presenteras och spridas under 2006 i syfte att öka
kunskapen om barnkonsekvensanalyser och att öka antalet barnkonsekvensanalyser.
Barnombudsmannen kommer också att ägna särskild uppmärksamhet åt barnkonsekvensanalyser genom fördjupningsstudier under 2006 för att få fördjupad kunskap om både problem och möjligheter men också för att lyfta fram lärande exempel.
Barnombudsmannen anser:
• Fler barnkonsekvensanalyser bör göras inom kommuner och
landsting.
• Fler kommuner och landsting bör ha riktlinjer eller anvisningar
för hur barnkonsekvensanalyser ska göras inom respektive verksamhet.
• Dokumentationen av barnkonsekvensanalyserna bör förbättras.
• Resurser bör satsas inom både kommuner och landsting på utveckling av arbetet med barnkonsekvensanalyser.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 85
BARNOMBUDSMANNENS ENKÄTUNDERSÖKNING VISAR: Nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen
behöver preciseras
1999 antog riksdagen en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen. Men strategin
fungerar inte som ett instrument för att ställa krav på kommuner och landsting. Det är därför svårt för
staten att säkerställa att alla kommuner och landsting efterlever konventionens krav.
Barnkonventionens budskap kan, enligt den nationella strategin,
sammanfattas med att barn ska respekteras. Arbetet med att förverkliga barnkonventionen och att förankra dess synsätt är långsiktigt och måste vara ständigt pågående.
Barnkonventionen ska vara ett verktyg i arbetet med att gradvis
förbättra barns villkor. Ändrade attityder, förhållnings- och arbetssätt i olika verksamheter och på olika nivåer i samhället är centrala
för att barnperspektivet ska genomsyra alla frågor som rör barn
och unga. Likaså är kunskaps- och metodutveckling centralt för att
höja medvetenheten hos beslutsfattare och vuxna som arbetar
med barn, liksom hos barn och unga själva.
Syftet med barnkonventionsarbetet är att ett barnperspektiv på
alla beslut och andra åtgärder som rör barn ska anläggas. Utgångspunkten i barnperspektivet är enligt strategin respekten för barnets
fulla människovärde och integritet. Alla människor – stora som små
– har lika värde.
Följande moment, som berör den lokala och regionala nivån,
finns bland annat angivna i strategin:
• Kommuner och landsting bör erbjuda sin personal fortbildning
för att kunna stärka sin barnkompetens och sina kunskaper om
barnkonventionen.
• Kommuner och landsting bör inrätta system för att kunna följa
hur barnets bästa förverkligas i det kommunala arbetet.
• Barns och ungdomars inflytande och delaktighet i samhälls- och
trafikplaneringen ska utvecklas.
Den nationella strategin är det sätt på vilket regering och riksdag
har valt att styra kommuner och landsting när det gäller förverkli-
gandet av barnkonventionen. För att kunna styra är det av stor vikt
att styrdokumentet och dess innehåll är väl känt bland de berörda.
Hela 74 procent av kommunerna anser, enligt Barnombudsmannens enkätundersökning, att den nationella strategins innehåll är
känt av politiker och tjänstemän i kommunen. Tretton landsting bedömer att strategins innehåll är känt i den politiska ledningen och
bland tjänstemännen, vilket är ett ganska positivt resultat. Men det
finns ändå skäl att överväga hur spridningen av strategins innehåll
kan förbättras.
Stategin påverkar
Av kommunerna tycker 29 procent att den nationella strategin varken har haft stor eller liten påverkan på kommunens arbete med
barnkonventionen. 26 procent anser att den har haft stor eller
ganska stor påverkan, 24 procent vet inte om den har haft någon
påverkan och 17 procent anser att den har haft ganska liten eller
liten påverkan. Av landstingen anser åtta att den nationella strategin varken har haft stor eller liten påverkan på arbetet med barnkonventionen. Fyra anser att den har haft ganska liten betydelse
och två att den har haft liten betydelse. Tre landsting vet inte om
den har haft någon påverkan. Att strategin har haft en ganska stor
betydelse anser två landsting och ett landsting anser att den har
haft stor påverkan.
Den nationella strategin har haft en viss betydelse för främst
kommunerna, men också för landstingen i deras arbete med barnkonventionen. För Barnombudsmannens arbete i kommuner och
landsting har den gett legitimitet att kunna lyfta fram barnperspektivet, men samtidigt ger den inte någon större kraft för oss
Foto: Ulf Palm/Scanpix
i vårt syfte att driva på utvecklingen. Precis som Riksrevisionen
konstaterade i sin rapport behövs det mer precisa mål i strategin.
Barnombudsmannen saknar även tidsangivelser för måluppfyllelse
i strategin.1
Eftersom strategin innehåller formuleringar såsom ”bör”, kan vi
inte ställa tillräckligt tydliga krav på kommuner och landsting. En
återkommande synpunkt från FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) är svårigheten för staten att säkerställa
att alla kommuner och landsting efterlever konventionens krav.
Barnrättsommittén anser att de regionala skillnaderna är påtagliga
och det är, enligt barnrättskommittén, viktigt att riksdag och regering vidtar åtgärder för att underlätta styrningen, kontrollen och
säkerställandet av konventionens förverkligande i alla delar av landet, oavsett huvudmannaskap. Som vi ser det kan det inte uteslutas
att barnrättskommitténs kritik kan komma att kvarstå, eftersom
skillnaderna i kommunernas engagemang alltjämt är stora.
Mycket arbete kvarstår
Precis som den nationella strategin anger handlar barnkonventionsarbetet om ett långsiktigt arbete och en ständigt pågående
process.
Under de 15 år vi har haft barnkonventionen som ett internationellt styrdokument i Sverige har det hänt ganska mycket, inte minst
bland kommunerna. Samtidigt är vi inte nöjda.
Var befinner vi oss då idag? Vår bedömning är att engagemanget och viljan är stor och har fortsatt att öka. Fler kommuner och
landsting har fattat beslut om ett barnkonventionsarbete och allt
fler skriver in målsättningarna i styrdokumenten. Samtidigt gör vi
bedömningen att själva förändringsarbetet går sakta. Om vi ser till
kommuner och landsting i stort går det långsamt att få in ett barnperspektiv i de rådande strukturerna, i form av till exempel inflytande för barn och unga och barnkonsekvensanalyser.
Det som många gånger visar sig vara en katalysator i barnkonventionsarbetet är att åtminstone i ett inledningsskede avsätta
resurser för en särskild person som driver på och ansvarar för utvecklingen av arbetet. Denna samordnare eller liknande kan dock
inte stå ensam i sitt arbete. Det krävs att tid och resurser avsätts
för ett utvecklings- och förändringsarbete som omfattar hela verksamheten.
Behovet av kompetensutveckling är stort enligt kommunerna
och landstingen, men de avsätter inte resurser för kompetensutveckling i den utsträckning som behövs. Både kommuner och landsting behöver avsätta resurser för kompetensutveckling i högre utsträckning.
Många krav ställs på kommunerna och landstingen idag, vilket
många gånger innebär hårda prioriteringar. Flera kommuner och
landsting har aktivt valt att prioritera arbetet med barnkonventionen och därigenom kommit längre i sitt utvecklings- och förändringsarbete. Barnombudsmannen lyfter fram dessa som lärande
exempel i syfte att driva på utvecklingen i andra kommuner och
landsting, men faktum kvarstår att det sedan krävs insatser från
kommunerna och landstingen själva för att åstadkomma ett förändrat arbetssätt med utgångspunkt i barnkonventionen.
Nya satsningar behövs
Idag finns det heller inga stimulansmedel för kommunerna och
landstingen att söka för utveckling av metoder och arbetssätt. Vår
erfarenhet säger att det är oerhört viktigt att utgå från den egna
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 87
verksamheten vid ett förändringsarbete och att förändringsarbeten kräver både tid och resurser. Sedan Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 har det gjorts två satsningar genom Allmänna
arvsfonden för att öka kunskapen om barnkonventionen. Den andra satsningen ”Dags för barnkonventionen” var en igångsättare
för många kommuner.
Barnombudsmannen ser det som angeläget att en ny satsning
görs, till exempel genom Allmänna arvsfonden, för att stimulera
metodutveckling när det gäller inrättandet av system för att kunna
följa hur barnets bästa förverkligas i det kommunala och landstingskommunala arbetet. Men också när det gäller inflytande för
barn och unga som inte ryms inom det stöd som Ungdomsstyrelsen
förfogar över.
Noter
1 Riksrevisionen. Barnkonventionen i praktiken. 2004.
•
Barnombudsmannen föreslår
att regeringen
formulerar mer precisa mål i den nationella strategin.
Barn­ombudsmannen saknar även tidsangivelser för måluppfyllelse i strategin.
•
ser över möjligheterna att styra och kontrollera säkerställandet av konventionens förverkligande i kommuner och
landsting.
•
gör en ny satsning liknande ”Dags för barnkonventionen”
för att stimulera metodutveckling när det gäller inrättandet
av system för att kunna följa hur barnets bästa förverkligas
i det kommunala och landstingskommunala arbetet. Men
också när det gäller inflytande för barn och unga som inte
ryms inom det stöd som Ungdomsstyrelsen förfogar över.
88 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
BARNOMBUDSMANNENS ENKÄTUNDERSÖKNING VISAR: Kommunerna och landstingen önskar mer hjälp
från Barnombudsmannen
Barnombudsmannen har en central roll i arbetet med att genomföra barnkonventionen.
Kommunerna och landstingen efterfrågar våra kunskaper och erfarenheter, men efterfrågan
är större än tillgången.
De senaste åren har Barnombudsmannen prioriterat att vända sig
till politiker och ledande tjänstemän i kommuner och landsting,
men också till särskilda personalgrupper som personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Vi har även valt att vidareutveckla metoder, som barnkonsekvensanalyser och barnperspektiv i revisionen, som en del i vårt pådrivande arbete. Att lyfta fram lärande exempel har varit en viktig
fråga liksom att vidareutveckla vårt skriftliga material om genomförandet av barnkonventionen.
Barnombudsmannens insatser
Under året har Barnombudsmannen föreläst på flera håll i landet.
En del kommuner och landsting uppger att de har tagit del av våra
skriftliga material och lärande exempel på webben. Några anger att
de också har tagit del av information, fått råd i specifika frågor samt
deltagit i erfarenhetsutbyte anordnat av oss.
Enkätundersökningen visar också vilket behov av insatser som
finns hos politiker, chefer, tjänstemän och övrig personal. Få uppger att de inte alls är i behov av insatser från Barnombudsmannen.
Behoven ser ganska likartade ut inom kommuner och landsting.
Främst har man behov av våra skriftliga material och lärande exempel, men också av oss som föreläsare, samt utbildningar och erfarenhetsutbyte anordnade av oss.
Barnombudsmannens bevakande roll
Sedan 1995 respektive 1999 har vi gjort undersökningar i kommuner
och landsting genom att sända ut enkäter vart annat år. Resultaten
från undersökningarna har gett oss en generell bild av hur tillstånd
och utveckling ser ut när det gäller genomförandet av barnkonventionen. Vi samlar också kunskap i olika nätverk genom att följa vissa
kommuner och landsting på närmare håll.
Eftersom det efterfrågas i vårt regleringsbrev för år 2005 har vi
i den senaste enkäten försökt att få en bild av hur det ser ut inom
olika verksamhetsområden. Vi har prövat två modeller. I den ena
inkluderas verksamhetsområdena i den generella enkäten, särskilt
när det gäller barnkonsekvensanalyser och inflytande. I den andra
ställer vi specifika frågor anpassade till socialtjänsten, särskilt barnavårdsärenden. Under 2006 utvärderar vi våra enkäter för att ytterligare förbättra vår bevakning. Vi ska också för första gången på
ett mer systematiskt sätt göra fördjupningsstudier med utgångspunkt i resultaten från enkäterna.
Sammanfattning och slutsats
Vi kan konstatera att några kommuner och landsting har behov av
någon form av insats från Barnombudsmannen i sitt arbete med
barnkonventionens omsättning. De flesta har främst behov av
skriftligt material och lärande exempel. Det finns också ett behov
av föreläsare från Barnombudsmannen och av utbildningsinsatser
och erfarenhetsutbyten anordnade av oss
Våra prioriteringar stämmer väl överens med det behov som
kommuner och landsting uppger finns. Fler lärande exempel kommer att publiceras på webben. Vi kommer, i den utsträckning vi
förmår, även i fortsättningen att försöka möta behov av våra utbildningsinsatser.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 89
Arbeta praktiskt med barnkonventionen
TIPS
OCH
RÅD!
Hur ska man göra inom kommuner och landsting för att genomföra
barnkonventionen? Här beskriver vi några framgångsrika sätt och ger tips och
idéer till förändringsarbete.
Att införliva barnkonventionen på alla nivåer i samhället handlar
om politisk vilja, nytänkande och förändring. Ansvaret för att tillämpa barnkonventionen lokalt och regionalt ligger ytterst hos politikerna. Det är landstingets och kommunens styrelse och fullmäktige
som ska se till att barnkonventionens intentioner får genomslag i
alla styrelser, nämnder, förvaltningar och bolag.
Även om staten har det yttersta ansvaret finns många av förutsättningarna på det lokala och regionala planet. I den nationella
strategin poängteras att barnkonventionen ska genomföras och
tillämpas på alla nivåer i samhället, såväl centralt som regionalt
och lokalt.1 Med andra ord berörs inte bara de områden som är
inriktade på enskilda barn, som till exempel barnomsorg, skola och
socialtjänst, utan även områden som traditionellt inte förknippas
direkt med barn, till exempel samhälls- och bostadsplanering samt
trafik- och miljöfrågor.
Enligt barnkonventionen är barnet en självständig individ med
egna rättigheter. I och med att barnkonventionen ratificerades
stärktes barnets roll, såväl i familjen som i samhället. Barnkonventionen utgår från att barndomen är värdefull i sig och att barn är
en utsatt grupp i samhället med särskilda behov av omvårdnad
och skydd, vilket också innefattar ett rättsligt skydd. På detta sätt
har barnkonventionen blivit ett verktyg för att skapa ett samhälle
som i alla sina delar utgår från ett tydligt barnperspektiv. Ett barnperspektiv, som innebär att kunna förena kraven på att barn och
unga ska behandlas som mer sårbara än vuxna och ha tillgång till
särskilt skydd och stöd, men samtidigt ses som kompetenta och
resursstarka individer med rätt till delaktighet och inflytande i alla
beslut som rör dem.
Vad kan detta innebära och vilka förutsättningar krävs för att kunna
förverkliga barnkonventionen? Hur gör man för att föra in barnets
perspektiv i sin verksamhet?
Framgångsfaktorer
Barnombudsmannen har tidigare presenterat en rad faktorer som
har visat sig vara framgångsrika när kommuner, landsting eller
statliga myndigheter ska arbeta in ett nytt perspektiv i sina verksamheter. Framgångsfaktorerna bygger på den rapport som Ekonomistyrningsverket (ESV) presenterade 2000 och har tagits fram
utifrån erfarenheter från organisationer som har arbetat med till
exempel jämställdhets-, hälso- och miljöperspektiv men också utifrån de erfarenheter som Sida och Vägverket hade från sitt arbete
med ett barnperspektiv.2
Genom erfarenheter från vårt arbete med barnkonventionen på
lokal nivå har vi sammanfattat ett antal framgångsfaktorer:
• Ledningens entydiga stöd och engagemang
• Arbeta in perspektivet i centrala styrdokument
• Utbildning och information
• Utgå från befintliga arbetsprocesser
• Ekonomiska och personella resurser
• Dialog och erfarenhetsöverföring
• Uppföljning och utvärdering
Ledningens entydiga stöd och engagemang
En avgörande faktor för om arbetet med att införa ett barnperspektiv i en verksamhet ska lyckas handlar om förankring och engagemang hos både ledning och personal.
Först måste ledningen inse att den har ett yttersta ansvar för
att barnkonventionens bestämmelser beaktas i arbets- och beslutsprocesser. Ledningens uppgift är också att skapa förutsättningar
för att arbetet med barnkonventionen ska kunna bedrivas inom
organisationen.
När det gäller barnkonventionen är det vanligt att processen i
en kommun eller i ett landsting börjar med en politisk motion, som
kan vara mer eller mindre förankrad. Initiativet kan komma från
politiskt håll men det kan även komma från tjänstemännen. Det kan
handla om påtryckningar från en frivilligorganisation eller opinionsyttringar från föräldrar. Arbetet måste förr eller senare förankras i
den högsta politiska ledningen för att få legitimitet.
Ett grundligt förarbete som får bred förankring bland politiker,
i förvaltningar och i verksamheter skapar goda förutsättningar för
att lyckas på lång sikt. Det är viktigt med möten och samtal mellan
många olika aktörer där olika frågor kan bearbetas. Att förankra
och motivera är särskilt viktigt i inledningsskedet, men kan i princip pågå hela tiden. Nya politiker, tjänstemän, barn och ungdomar
kommer till hela tiden.
I förankringsfasen är målet att få hela organisationen att verka
mot samma mål. I detta skede görs ofta många viktiga ställningstaganden. Därför är det viktigt att avsätta tid för förankringsprocessen.
Tänk på att:
• fatta beslut om att organisationen ska arbeta med utgångspunkt från barnkonventionen.
• avsätta tid och resurser för förankringsprocessen.
Arbeta in perspektivet i centrala styrdokument
De beslut som fattas kring arbetet med barnkonventionen måste
också arbetas in i de centrala styrdokumenten för verksamheten.
Det ingår i förankringsprocessen.
Arbetet med målformuleringar sker på olika nivåer inom organisationen och skrivs in i olika typer av dokument. Det är viktigt att
se över vilka övergripande mål för barn- och ungdomspolitiken man
kan enas kring och på vilket sätt dessa förhåller sig till lagstiftning,
till barnkonventionen och till andra existerande styrdokument.
Kartläggningar av barns villkor är ett sätt att få svar på grundläggande frågor som man bör ställa sig både vid början av ett förändringsarbete och återkommande under arbetets gång. Det är viktigt
att identifiera problem inom det område man arbetar och se över
vad som behöver förändras. Man behöver också ta reda på vilka
resurser som finns och hur de ska utnyttjas.
Man måste bestämma arbetssätt och se över vilka resurser som
krävs, både personella och ekonomiska, för att nå upp till målen.
Det är viktigt att fördela ansvar och se till att samverka med andra
berörda.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 91
När vi omsätter målen i konkreta åtgärds- och handlingsprogram
blir fler frågor aktuella: Hur ska vi gå tillväga för att nå målen? Vilka
resurser krävs? Hur ska arbetet finansieras? Hur ska arbetet organiseras och ansvaret fördelas? Hur ska fastställda planer och program
verkställas? Hur ska samverkan mellan olika aktörer gå till? Vilka beprövade metoder finns och vilka nya metoder behöver vi utveckla?
Tänk på att:
• ange i styrdokumenten för verksamheten att ni ska arbeta
med barnkonventionens genomförande.
• sätta upp tydliga mål för arbetet.
• genomföra kartläggningar om hur barns och ungas livsvillkor ser ut lokalt eller inom särskilda områden och att använda barn och unga som kunskapskälla.
• även ge barn och unga möjlighet att yttra sig över dokumenten.
Landstinget Gävleborg arbetar
strategiskt
Sedan 2001 har Landstinget Gävleborg aktivt prioriterat barnkonventionens genomförande. Ett första projekt är redan avslutat. Men eftersom barns rättigheter är en naturlig del i det dagliga arbetet, fortsätter
genom­förandet på många plan.
Det började med att landstinget i Gävleborg fattade ett par
viktiga strategiska beslut 2001 och 2002 om att med barnkonventionen som grund utveckla landstingets arbete med barnoch ungdomsfrågor. Resultatet blev ett inriktningsdokument
för allt arbete med barn och unga. Det fick namnet Med gemensamma krafter.
Varje förvaltning har i uppgift att i sina verksamhetsplaner
beskriva hur man ska arbeta för att konkretisera barnkonventionens intentioner och hur man ska arbeta för att främja hälsa
och förebygga ohälsa för barn och ungdomar.
I årsredovisningarna görs sammanställningar av hur landstinget har arbetat för att göra barnkonventionens intentioner
levande inom varje förvaltning. Landstingets politiska samverkansråd ställer också frågor till varje förvaltning om hur de
arbetar med barnkonventionen.
I samband med att landstingsfullmäktige beslöt att följa
inriktningsdokumentet Med gemensamma krafter 2002, an-
92 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
ställdes en projektledare på halvtid för att starta arbetet med
genomförandet av barnkonventionen. Det projektet pågick
fram till 2004 och syftet var att genomföra olika aktiviteter, så
att barnkonventionen skulle genomsyra planering och beslut
inom hela landstinget.
Målbeskrivning
Inom Landstinget Gävleborg har målen för förverkligandet av
barnkonventionens intentioner varit direkt kopplade till direktiven i regeringens nationella strategi från 1999.3
• FN:s konvention om barnets rättigheter ska vara känd.
• Barns rättigheter ska beaktas inför beslut.
• Barn och ungdomar ska ha möjlighet till delaktighet och
inflytande.
• Landstinget Gävleborg ska ha fokus på hälsofrämjande och
förebyggande insatser samt på tidiga och samordnade insatser.
• Landstinget Gävleborg ska öka och förbättra samverkan
mellan landstinget och kommunerna.
Utbildning och information
Genom att sprida information och utbilda medarbetare kan man
också nå framgång. En grundförutsättning för förändringsarbete
är att alla medarbetare är informerade om den nya målsättningen.
De bör också få möjlighet att inhämta faktakunskap om barnkonventionens historia, innehåll och juridiska status. Medarbetarna bör
även känna till vad det innebär att ha ett barnperspektiv i den egna
verksamheten och de egna beslutsprocesserna. Utan en sådan förståelse kommer inte arbetet med att integrera ett barnperspektiv
att kännas naturligt.
Det är också viktigt att säkerställa att alla har den barnkompetens som krävs för att utföra sina arbetsuppgifter. Med barnkompetens avser vi den professionella kompetensen när det gäller barn inom det område man arbetar. Det kan handla om formell
barnkompetens i form av utbildning, tjänstgöring och liknande, till
exempel barnkirurgi eller barns utveckling. Det kan också handla
om förtrogenhetskunskap, som man förvärvar genom att professionellt arbeta med barn. En annan komponent i barnkompetensen är förmågan att kommunicera med barn, ungdomar och deras
vårdnadshavare. 4
Tänk på att:
• alla behöver få information om den nya målsättningen.
• det bör finnas information som är särskilt anpassad för barn
och unga.
• upprätta en särskild utbildningsplan för kunskap om barnkonventionen och hur man förverkligar den i det egna arbetet.
• upprätta en utbildningsplan för att behålla den nödvändiga
barnkompetensen. Har till exempel alla som samtalar med
barn och unga kunskap om hur man samtalar med dem?
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 93
Barncentrum i Örebro arrangerar
utbildningar för dem som möter barn
På Barncentrums initiativ finns det en strategi för barnkonventionsfrågor inom Örebro läns landsting. Barncentrum är ett nätverk för barnverksamheterna inom Örebro läns landsting och kommunernas skolhälsovård.
Hos Barncentrum finns en särskild arbetsgrupp som tar fram
årliga verksamhetsplaner för arbetet. En barnchecklista har
tagits fram som ska vara en vägledning vid beslut och i det
vardagliga arbetet.
Inom Örebro läns landsting har cirka 500 medarbetare
fått utbildning i barnkonventionens genomförande. Hittills
har i huvudsak de som arbetar inom verksamheter för barn
och unga fått delta, till exempel sjuksköterskor, barnskötare,
psykologer, socionomer, sjukgymnaster och assistenter. Såväl
direkt vårdande och behandlande personal som administrativ
personal har deltagit. I den senaste utbildningen deltog personal från verksamheter för vuxna. Grupper som ännu inte har
tagit del av utbildningen är medarbetare inom vuxenpsykiatrin, teknisk personal och personal från trafik- och fastighetsverksamheterna.
Barncentrums arbetsgrupp arrangerade först fem halvdagsutbildningar. Teatergruppen ”Minimala totalteatern” eller en
ungdomsgrupp inledde och därefter följde en föreläsning om
barnkonventionen och hur den kan tillämpas i vardagen. Utbildningen var uppskattad. Utvärderingen gav bland annat
kommentarer som ”detta behövs för alla, inte minst chefer
och politiker”.
På utbildningarna användes främst Utrikesdepartementets skrift Konventionen om barnets rättigheter, men det fanns
också material från Barnombudsmannen och Rädda barnen på
utställningsborden.5 Örebro läns landstings eget material om
viljeinriktningen kring barnkonventionen fanns också med.
Barnombud i varje verksamhet
Varje verksamhetschef inom Örebro läns landsting har uppmanats att utse en eller två personer till barnombud. För
närvarande finns cirka 80 barnombud. De får två halvdagars
fördjupad utbildning och deltar i ett nätverk inom Örebro läns
landsting. Nätverket träffas ett par gånger om året.
I verksamhetsplaner och uppföljningar inom landstinget ska
arbetet med barnkonventionen finnas med. Barnombuden har
i varierande omfattning spridit material inom barnverksamheter och inom lekterapins verksamhet för barn på sjukhus.
En artikel ur barnkonventionen finns med i varje nummer
av ett informationsblad som skickas ut till personal på barnavårdscentralerna. Barnkonventionen ska också finnas med
i programmet för de föräldragrupper som finns inom mödraoch barnhälsovården.
Medarbetarna inom Örebro läns landsting kommer att erbjudas en halv dags grundutbildning ungefär vartannat år.
94 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Utgå från befintliga arbetsprocesser
Ekonomiska och personella resurser
Genom att utgå från befintliga arbetsprocesser utnyttjas de resurser som organisationen redan har och belastningen på organisationen och den enskilde medarbetaren behöver inte bli så stor när man
börjar arbeta med ytterligare ett perspektiv.
Att börja arbeta med ett nytt perspektiv kan innebära stora eller
små förändringar beroende på vilken typ av verksamhet det rör sig
om. Förändringarna kan komma att innebära kostnader till exempel för personal. Oavsett graden av förändring är det viktigt att ge
medarbetarna tid att utveckla sitt arbete till att omfatta det nya
perspektivet.
Tänk på att:
• identifiera vilka beslutsprocesser som berör barn och
unga.
• säkerställa att barns och ungas möjlighet till inflytande
finns med som ett moment beslutsprocessen.
• säkerställa att dokumentation av barns och ungas åsikter
finns med som ett moment i beslutsprocessen.
• säkerställa att motiven till besluten dokumenteras och vilka
konsekvenser besluten kan tänkas få för barn och unga.
• säkerställa att besluten återförs till barn och unga.
Tänk på att:
• avsätta resurser för en samordnare eller koordinator för att
komma i gång med arbetet.
• avsätta resurser för kompetensutveckling.
• avsätta resurser för att utveckla ett barnperspektiv i de befintliga arbetsprocesserna.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 95
Lokal barnombudsman ger unga
möjligheter i Botkyrka
Botkyrka kommun har sedan två år tillbaka en heltidsanställd barnombudsman. Den lokala barnombudsmannen ska ha ett tydligt barn- och ungdomsperspektiv och ge barn och ungdomar möjligheter att påverka
sin situation.
Botkyrkas barnombudsman finns på kommunledningsförvaltningen tillsammans med de lokala beslutsfattarna. Barnombudsmannen träffar dagligen politiker i korridoren, utövar
lobbyverksamhet och rapporterar till kommunstyrelsen två
gånger per år och till kommunfullmäktige en gång per år. Placeringen i organisationen gör att Botkyrkas barnombudsman
kan utföra sitt uppdrag fri från lojalitet gentemot de olika förvaltningarna. Tjänsten är också nära knuten till kommunens
övergripande kvalitetsarbete, mål och riktlinjer.
Botkyrkas lokala barnombudsman ska:
• Granska kommunala planer och program utifrån barns och
ungdomars perspektiv, i nära samarbete med barn och
unga.
• Med sin kompetens och överblick vara till stöd för förvaltningarnas arbete redan på beredningsstadiet. Återkoppla
till förvaltningarna med hjälp av kontaktmän.
• Vara bollplank för förvaltningarna i frågor som rör barn och
unga.
• Föra barns och ungdomars talan när det gäller arbetsmiljön
i skolor och förskolor.
• Informera om barnkonventionen och förvissa sig om att de
som arbetar med barn och ungdomar är väl insatta i konventionens innebörd i det dagliga arbetet.
• Informera barn och ungdomar om barnkonventionen.
• Vara en resurs i ungdomsfullmäktiges arbete.
• Ge barn och ungdomar möjligheter att komma till tals i
frågor om förändringar i verksamheter och när det gäller
arbetsmiljön.
• Skapa ett forum där barn på egen hand kan föra fram sina
synpunkter.
96 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Dialog och erfarenhetsöverföring
Dialog och erfarenhetsöverföring är viktigt både inom organisationen och mellan olika organisationer. Genom att diskutera erfarenheter lär man av varandra och slipper göra om samma misstag,
samtidigt som ämnet hålls levande och risken för att perspektivet
glöms bort minskar.
Det är också viktigt med samverkan och helhetssyn i arbetet
med barnkonventionen. Arbetet kan många gånger effektiviseras
genom samverkan. Samverkan bör ha en utgångspunkt i barns behov och en helhetssyn på barnet.
Tänk på att:
• arbetet med barnperspektivet ska finnas med som en återkommande punkt vid interna möten.
• arrangera särskilda träffar för erfarenhetsutbyte mellan olika nämnder, förvaltningar, kommuner, landsting och länsstyrelser och se till att kommuner har erfarenhetsutbyte
med landsting och länsstyrelser.
• finna samverkansformer som utgår från ett helhetsperspektiv på barnet.
Gemensamma utgångspunkter för
samverkan i Gävleborg
De strategiska besluten inom Landstinget Gävleborg
har banat väg för olika typer av samverkan. Nu samverkar de genom att bygga hållbara strukturer både på
politisk nivå och på chefs- och verksamhetsnivå.
Ett par år efter det att Landstinget Gävleborg hade enats om
inriktningsdokumentet Med gemensamma krafter för arbetet
med barn och ungdomar, skapades ett samverkansdokument
som fick namnet Gemensamma utgångspunkter.
Samverkansdokumentet antogs också av de flesta av Gävleborgs kommunstyrelser. Detta öppnade upp för ett fördjupat
arbete för och med barn och unga i kommunernas verksamheter.
En gemensam politisk styrgrupp bildades mellan Landstinget Gävleborg och dåvarande Kommunförbundet Gävleborg som fick i uppdrag att stimulera och driva på utvecklingen
inom barn- och ungdomsområdet och samverkansarbetet mellan landstinget och kommunerna.
Styrgruppen arbetar för att stimulera det lokala barn- och
ungdomsarbetet med utgångspunkt från samverkansdokumentet Gemensamma utgångspunkter. Syftet är att öka och
förbättra samverkan genom att bygga hållbara strukturer för
samverkan både på politisk nivå och på chefs- och verksam-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 97
hetsnivå. Varje kommun inom länet uppmanas att i samarbete
med berörda landstingsverksamheter utarbeta lokala barnoch ungdomsprogram.
Barn- och ungdomsprogrammen inom Landstinget
Gävleborg kan bland annat innehålla:
•
•
•
•
•
Kartläggningar av gemensamma behov och resurser
Forum för samverkan
Nya former för samverkan
Metodutveckling
Gemensamma prioriteringar
Inom Landstinget Gävleborg finns också ”Länsgrupp barn och
ungdomar” som består av cheferna för landstingets alla barnoch ungdomsverksamheter samt representanter för tandvården och landstingets kulturkonsulenter. De utvecklar nya metoder och samverkansformer inom landstinget för barn- och
ungdomsarbetet.
Under hösten 2005 anordnande Landstinget Gävleborg och
Gävleborgs Kommuner och Landsting en länsövergripande konferens för beslutsfattare inom landstinget och kommunerna.
De diskuterade hur det fortsatta arbetet skulle utformas för
att komma igång med den lokala utvecklingen. En av utgångspunkterna vid konferensen var Socialstyrelsens rapport Tänk
långsiktigt!.6
I december 2005 genomfördes en utbildningsdag för
landstingsfullmäktige om barnrättsfrågor. Den hade fokus på
inflytande och delaktighet och barnperspektiv vid beslutsfattande.
Representanter från landstinget och några kommuner finns
med i ett projekt i Allmänna barnhusets regi. Även Barnombudsmannen följer projektet där deltagarna diskuterar hur
man kan få kvalitativa och ekonomiska vinster på lång sikt med
samverkan och förebyggande arbete.
Landstinget Gävleborg ska samverka med kommunerna för
att:
• skapa helhetslösningar för barn, ungdomar och familjer ur
ett långsiktigt och hållbart perspektiv.
• skapa goda förutsättningar för barn och ungdomar under
sin uppväxt.
• förebygga att problem uppstår och ge tidiga insatser.
• skapa samhällsekonomiska vinster genom att använda tillgängliga resurser så optimalt som möjligt.
Landstinget i Gävleborg samarbetar med Gävleborgs Kommuner och Landsting och alla de tio kommunerna i länet, Rädda
barnen, kriminalvården, andra landsting, Sveriges Kommuner
och Landsting och Barnombudsmannen. De har upptäckt att
det finns vinster att hämta inom många områden och arbetar
systematiskt med samverkan inom en rad prioriterade verksamheter.
98 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Uppföljning och utvärdering
Uppföljningar och utvärderingar visar hur barnperspektivet har
beaktats och vilka effekter besluten verkligen har fått. Det är ett
viktigt led när man ska formulera nya mål och arbetsmetoder. Väl
fungerande organisationer gör redan idag uppföljningar och utvärderingar för att få kunskap om vilka effekter beslut har fått för barn
och unga.
Tänk på att:
• föra in ett barnperspektiv i revisionens arbete.
• göra särskilda barnbokslut.
Borlänge kommun gör barnbokslut
med barnbilaga
Sedan 1999 gör Borlänge kommun ett årligt barnbokslut. Det innebär att alla enheter, förvaltningar och
nämnder dokumenterar svaren på ett antal frågor. Det
är en slags summering av viktiga beslut som har påverkat barn och unga under året och av vilka möjligheter
till inflytande barn och unga har haft.
Borlänge kommun är en av de kommuner i Sverige där man har
gjort barnbokslut sedan en längre tid. Frågorna i barnbokslutet är samma år från år. Barnbokslutet är indelat i tre delar, en
sammanfattande text, en sammanställning i tabellform och en
nyckeltalsbilaga. De årliga barnboksluten ska ge en bild av hur
det är att vara barn och ung i Borlänge kommun. I kommunen
har man noga diskuterat vad som ska vara med i barnbokslutet
för att bäst beskriva barnens situation.
Under 2004 ville politikerna ge en mer sammansatt bild i
bokslutet. Därför beslutade man att ”Barnets rätt till liv och
utveckling”, en av de fyra grundpelarna i barnkonventionen,
skulle vara utgångspunkt för barnbokslutet. Borlänge kommun
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 99
har också tagit fram en sorts nyckeltal för olika verksamheter.
Nyckeltalen är både hårda faktorer, till exempel personaltäthet, och mjuka faktorer som former för elevinflytande. Nyckeltalen ska användas för att kunna göra jämförelser inom den
egna kommunen.
I Borlänge finns det en särskild samordnare för barnkonventionsarbetet. Det är också samordnaren som sammanställer
barnbokslutet. Då och då sammankallas en arbetsgrupp med
representanter för alla olika verksamheter i kommunen. Arbetsgruppen arbetar tillsammans med att ta fram underlaget
för barnbokslutet. Barnbokslutet redovisas sedan i kommunstyrelsen via finansutskottet och därefter förs barnbokslutet
upp i kommunfullmäktige.
För 2005 har Borlänge kommun också tagit fram en barnbilaga till budgeten. De olika nämnderna har lämnat underlag
till barnbilagan. Här presenteras planer på särskilda satsningar för barn och unga och kommande samarbeten med andra
nämnder eller organisationer för barn och unga i kommunen.
Innehållet i barnbilagan har delats in i olika kategorier och ger
en samlad bild av kommunens planerade arbete för barn och
unga. Den första barnbilagan har sammanställts 2005 och följs
upp i barnbokslutet för 2005.
Att införliva ett nytt perspektiv
Att anlägga ett nytt perspektiv på beslut och verksamheter är inte
nytt i svensk förvaltning. Under 1990-talet har kommuner, landsting och statliga myndigheter uppmanats att särskilt väga in konsekvenser för både miljö, hälsa och jämställdhet. Verksamheterna ska
genomsyras av ett visst perspektiv i arbets- och beslutsprocesser på
alla nivåer och på alla områden. Utvecklingsarbetet ska utföras av
ordinarie personal inom en organisation och ingå som en självklar
del i all verksamhet.
Förstå, kunna och vilja
Att införa ett nytt perspektiv kan också beskrivas utifrån att tillämparen måste vilja, förstå och kunna genomföra beslutet.3
För att det nya synsättet ska få genomslag i verksamhetsprocesser och beslut måste också det personliga ansvaret för alla anställda
lyftas fram. Av varje enskild person som ska verkställa, tillämpa och
praktiskt genomföra barnkonventionen krävs ett starkt och uthålligt engagemang för uppgiften. Den enskilde som deltar i arbetet
med barnkonventionen måste vilja, förstå och kunna genomföra
den. Det är viktigt att verkligen vilja medverka i genomförandet.
Att förstå innebär att man genom kunskap om reformens syfte förstår dess innebörd. Ett rimligt antagande är att engagemanget ökar
om man har förstått innebörden i arbetet med barnkonventionen.
Att kunna innebär att varje enskild medarbetare ges möjlighet att
arbeta med perspektivet.
Foto: Benkt Eurenius/Scanpix
Konflikter och motstånd
Alla är inte alltid eniga om att nya arbetssätt är nödvändiga och
det finns ofta skepsis mot att se barnkonventionen som ett praktiskt verktyg i förändringsarbetet. Självfallet blir både konflikter och
motstånd synliga i samtal och diskussioner om vad barnkonventionen betyder och hur den ska tillämpas.
Att argumentera, bearbeta och diskutera konflikter och motsättningar, är en ofrånkomlig och nödvändig ingrediens i allt förändringsarbete. Motstånd kan ibland, paradoxalt nog, bidra till att
driva utvecklingen framåt. Om inte omgivningen ställer krav och
bjuder motstånd finns en risk att utvecklingen stannar av eller att
arbetet blir för ytligt. Det är nödvändigt att tvingas tänka efter och
argumentera för sin sak.
Att ändra sina rutiner och arbetssätt innebär alltid ett stort arbete och en hel del stånk och stön, men glöm inte att syftet är att
förbättra arbetet!
Lära av erfarenheter
I verkligheten bedriver vi sällan arbetet så rationellt som vi teoretiskt beskriver det. ”Förändringsarbetare” sysslar ofta med flera
olika arbetsuppgifter samtidigt och arbetet kan starta och bedrivas
på många olika sätt. Olika processer griper in i varandra och arbetet
kan ta sin utgångspunkt nästan var som helst i processen.
Arbetet med att införliva ett nytt perspektiv präglas av det lärande som sker genom att man prövar sig fram och får konkreta
erfarenheter av hur man kan handskas med olika problem och vilka
verktyg som är de mest effektiva för att åstadkomma förändringar.
Lärandet äger rum i dialog mellan människor, mellan politiker och
tjänstemän, mellan pedagoger och tekniker, professionella och ideella, mellan barn, ungdomar och vuxna.
”Det är i mötet förändringen sker, sen kan man producera hur mycket
papper som helst.”
Så säger en tjänsteman i en kommun när han reflekterar över vad
som är viktigt för att förändring ska komma till stånd. Det finns inga
färdiga recept att ge och kunskapen om barnkonventionen och dess
tillämpning måste ständigt erövras. Dialog är en förutsättning för
de demokratiska processerna. Genom samtal människor emellan
kan förtroende växa för samhället runt omkring och tilltron till de
egna möjligheterna att påverka kan öka. Samtal bildar jordmån i
”den demokratiska plantskolan”. Processen som sådan, vägen fram
till gemensamma beslut och ståndpunkter är särskilt värdefull.8
Erfarenhetsutbyte, lust och glädje
De som arbetar med förändring och ställs inför nya stora uppgifter
känner ofta ett starkt behov av att snabbt få veta hur man gör. Ofta
tror man att alla andra lyckats så mycket bättre och man har en
förhoppning om att hitta rätt modell eller rätt metod som kan ge
vägledning för det fortsatta handlandet. Erfarenhetsutbyte kommuner, landsting och organisationer emellan kan vara givande på
många sätt. Genom att spegla det egna arbetet i förhållande till
andras kan man få nya perspektiv. Kanske är det just i erfarenhetsutbytet de stora vinsterna finns. Naturligtvis kan man också dra
nytta av konkreta tips och idéer, men det är inte säkert att de tillvä-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 101
gagångssätt som har fungerat bra i grannkommunen fungerar på
hemmaplan. De lokala förutsättningarna varierar ofta mycket.
Lust, glädje och kreativitet är andra inslag som kan bära långt
i ett förändringsarbete. Men det är inte tillräckligt. En tjänsteman
reflekterade över varför den engagerade barnkonventionsgruppen
i kommunen misslyckats med att förankra sina idéer och förslag i
den högsta politiska ledningen:
”Vi har varit naiva. Det räcker inte med att enbart vara entusiastisk.”
Vi bör vara medvetna om två olika synsätt när det gäller barn. Å ena
sidan bör vi se barns och ungas behov av skydd och omsorg, å andra
sidan bör vi se barn och unga som kompetenta individer och ge dem
möjlighet att delta som aktörer. Förändringsarbetaren behöver därför ha förmågan att göra kloka bedömningar och att handla på ett
etiskt sätt, med respekt för människors lika värde, individens frihet
och integritet, solidaritet med svaga och utsatta grupper, tolerans
och ansvarstagande.
Noter
Både självkritik och självtillit är viktiga inslag i arbetet. En förutsättning för att självtillit ska kunna byggas upp är att kunskaper
och erfarenheter får växa fram som ett led i det dagliga arbetet.
Samtidigt är självkritik en viktig förutsättning för omprövning och
fortsatt lärande.
1 Prop. 1997/98: 182.
Egna värderingar och attityder
7 Lundquist, L. Implementation Steering. An Actor-Structure Approach. Lund, 1987.
För att möta barnkonventionens krav behöver vi ibland förändra
våra attityder och förhållningssätt. Barnkonventionen ger en viktig
värdegrund, där artikel 3 om barnets bästa är den etiska och moraliska grundregeln.
Vi som arbetar med barnkonventionen som värdegrund kan inte
bara tala om barn eller agera för barn, vi måste också planera och
utföra arbetet tillsammans med barn och unga. Det gäller att ta
reda på var, när, hur och i vilka frågor barn och unga kan delta. Det
är också viktigt att fundera på hur vi ger barn och unga möjlighet
till inflytande och delaktighet.
2 Ekonomistyrningsverket. Barnperspektiv vid statliga beslut. Dnr:75-701/1999.
3 Ibid.
4 Regeringskansliet. Mötet med barnet – barnkompetens inom hälso- och sjukvården.
Karlskrona, 2005.
5 Utrikesdepartementet. Konventionen om barnets rättigheter. Stockholm, 2000.
6 Socialstyrelsen. Tänk Långsiktigt! Stockholm, 2004.
8 Theodorsson, A. Föräldrakooperativa förskolor som demokratiska plantskolor, 1999, i Det
unga folkstyret. SOU 1999:93.
102 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Uppnå kvalitet i beslut som rör barn och unga
Att analysera och bedöma konsekvenser för barn och unga är en komplex process. När
TIPS
OCH
RÅD!
och hur ska analyserna göras och vilken omfattning de ska ha? Genom ett systematiskt
arbetssätt ökar möjligheterna att barnets bästa finns med i besluten vilket medverkar till en
högre kvalitet i verksamheter som berör barn och unga.
Barnkonsekvensanalyser är ett verktyg för att omsätta barnkonventionen i handling och synliggöra barnets bästa. Med hjälp av barnkonsekvensanalyser kan lokala och regionala beslutsfattare arbeta
systematiskt och vara försäkrade om att ett barnperspektiv finns
med i besluten. Syftet är att både på kort och lång sikt förbättra
barns och ungas levnadsvillkor.
Ett arbetssätt för barnets bästa
Redan 2001 tog Barnombudsmannen fram en modell för barnkonsekvensanalyser som skulle vara till stöd för kommuner, landsting
och statliga myndigheter i arbetet med att föra in barnets bästa
i besluten. Vi har med tiden sett ett behov av att förtydliga och
utveckla modellen så att den beskriver ett arbetssätt för att systematiskt synliggöra barnets bästa.
Arbetssättet kan användas för att göra bedömningar av ett
barns bästa, en grupp barns bästa eller barns bästa i allmänhet
med utgångspunkt i en specifik åtgärd eller frågeställning. Sättet
att arbeta går att använda inom olika slags verksamheter och på
alla nivåer i samhället. Det är viktigt att det som görs anpassas till
verksamhetens specifika roll och ansvar och till den frågeställning
som ska prövas.
Vi vill understryka att barnkonsekvensanalyser inte ska göras
vid sidan av det ordinarie arbetet. Det handlar om att identifiera
Ordet analys betyder ”djupgående och noggrann undersökning
av abstrakt företeelses beståndsdelar”. Ordet konsekvens betyder ”oundviklig följd av en viss handling som måste beaktas”.1
vilka beslutsprocesser som berör barn och unga och ta reda på vilka
tillägg eller förändringar som kan behöva göras i det ordinarie arbetet.
I det här avsnittet beskriver vi ett arbetssätt som innehåller ett
antal steg. Innehållet i de olika stegen kan skilja sig åt beroende
på vilken typ av beslut eller ärende det handlar om. Det finns dock
några aspekter som vi anser bör finnas med och dokumenteras i
flera av de olika stegen.
Tänk på att:
• identifiera vilka beslutsprocesser som berör barn och
unga.
• säkerställa att barns och ungas möjlighet till inflytande
finns med som ett moment i beslutsprocessen.
• säkerställa att dokumentationen av barns och ungas åsikter
finns med som ett moment i beslutsprocessen.
• säkerställa att motiven till beslutet dokumenteras med utgångspunkt från vilka konsekvenser det kan tänkas få för
barn och unga.
• säkerställa att besluten återförs till barn och unga.
Följ barnkonventionens grundprinciper
Trots att barnkonventionens artiklar inte beskriver det enskilda
barnets bästa innebär grundprinciperna i artiklarna 2, 3, 6 och 12
en generell vägledning och ett nödvändigt underlag vid en barnkonsekvensanalys.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 103
Artikel 3 om principen om barnets bästa ska ses som en etisk och
moralisk grundregel i förverkligandet av barnkonventionens alla
rättigheter. En annan viktig vägledning finns i artikel 12, om respekten för barnets åsikter, som är intimt förknippad med artikel 3.
För att man ska kunna bedöma barnets bästa måste barnet själv ges
möjlighet att framföra sina synpunkter. För att barnets bästa ska
kunna tillgodoses måste barnets åsikter tillmätas betydelse. Först
när barnet själv fått uttrycka sina åsikter och de tas med i besluten,
kan barnets bästa i egentlig mening lyftas fram och sättas i främsta
rummet.
Konventionens övriga grundprinciper om diskrimineringsförbud och rätten till liv och utveckling, artiklarna 2 och 6, är också
nödvändiga vid bedömningen av vad som är barnets bästa. Dessutom definierar konventionens övriga artiklar en rad rättigheter
som gäller barns behov och intressen. På så sätt definierar den vad
som bör ses som barnets bästa i olika situationer som gäller till exempel hälsovård, utbildning, fritid och barn i utsatta situationer.
Även andra konventioner om mänskliga rättigheter kan i vissa fall
ge vägledning.
Tänk på att:
• stämma av frågor i förhållande till barnkonventionen under
processen.
Förutsättningarna ges av lagregler, föreskrifter och riktlinjer
Att göra barnkonsekvensanalyser ställer krav på ett professionellt
förhållningssätt till de beslutsprocesser som rör barn och unga.
Professionalismen handlar om att den som gör barnkonsekvensanalyser måste ha grundläggande kunskap om hur barns intressen
eller rättigheter är formulerade i nationell lagstiftning, förarbeten,
riktlinjer, föreskrifter eller policy i förhållande till den frågeställning
som ska bedömas.
Kunskapsgrunden ges av forskning, kartläggningar och studier
Det är också nödvändigt att barnkonsekvensanalysen grundas på
kunskap om barns behov, utveckling och intressen inom det aktuella området. Tidigare forskning byggde i hög grad på föreställningen
att det var möjligt att fastställa bestämda kriterier för barns behov.
De senaste decenniernas barnforskning har visat att barns behov
och barnets bästa är föränderliga och inte givna en gång för alla.
Det är svårt att förutsäga ett barns utveckling, eftersom den
är föränderlig. Barns alla förutsättningar är inte kända eller definierbara. Oförutsedda händelser inträffar och andra faktorer kan
förändra utvecklingen och driva den i oväntad riktning. Några av
de mest centrala begreppen är relativa och svåra att relatera till i
praktiken.
Samtidigt fortsätter forskarna att söka efter tydliga orsakssammanhang. Numera ställer vi högre krav på att analysera miljö- och
hälsorisker och kraven på olika verksamheter ökar när det gäller att
kunna påvisa nyttan av insatser i skolan, sjukvården, socialtjänsten och andra liknande organisationer. Det är därför väsentligt att
metoder prövas och att diskussionerna om innebörden i centrala
begrepp sker samtidigt på många arenor. Men framför allt behöver
praktiker och forskare utveckla nya former för att mötas kring dessa
komplicerade frågeställningar.
104 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Tänk på att:
• det behöver finnas rutiner för att ha tillgång till aktuell kunskap inom det egna arbetsområdet.
Gör barnets perspektiv synligt
Barnkonventionens artikel 12, som säger att barn och unga har rätt
att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet, är ett av barnkonventionens mest framsynta och angelägna budskap. Artikeln
uttrycker ett barnperspektiv där barnet är en egen individ med ett
fullvärdigt människovärde och med en egen mening som måste
respekteras.
I och med att barnkonventionens artikel 12 så tydligt uttrycker
att barnet har rätt att höras menar Barnombudsmannen att dessa
röster ska vara en del av det beslutsunderlag som ligger till grund
för en analys för att komma fram till barnets bästa i besluten. Bedömningen av vad som anses vara ett barns eller en grupp barns
bästa i en viss situation ska alltid göras av den vuxne som har ansvaret för beslutet.
En central fråga är om insatsen eller beslutet rör ett enskilt barn,
barn i allmänhet eller en bestämd, särskilt definierad grupp av barn.
Artikel 3 innehåller både en kollektiv och en individuell aspekt. I artikelns första del talas om barn i pluralis, medan det i sista delen talas
om barnet i singularis: ”vid alla åtgärder som rör barn… skall barnets
bästa komma i främsta rummet”. De två nivåer som omfattas av
artikeln kan i vissa situationer vara ett dilemma. Ett beslut kan ju
påverka såväl en individ, en viss grupp barn som alla barn i ett land.
Det individuella barnets bästa kan också komma i konflikt med det
bästa för ett kollektiv av barn. Här behöver vi belysa vilka beslut
som kan komma att påverka en individ, alla barn i en kommun eller
ett landsting, eller vilka beslut som påverkar barn i allmänhet.
I bedömningen är det också viktigt att komma ihåg att barn inte
är någon homogen grupp. Barn har olika förutsättningar och behov
beroende på bland annat kön, ålder, socioekonomiska förhållanden,
kulturell och etnisk bakgrund och eventuella funktionshinder. Det
som är det bästa för ett barn i en given situation är inte nödvändigtvis det bästa för ett annat barn. Det som gynnar en grupp barn kan
missgynna en annan och så vidare. Det gäller alltså att finna sätt
att hantera dessa olika perspektiv på såväl individ- som gruppnivå
med utgångspunkt i varje enskild situation.
Det kan också finnas motsättningar mellan ett eller flera barns
bästa och andra samhällsintressen. I de fall då barnets eller barnens
bästa har fått ge vika för något annat intresse är det särskilt viktigt
att analysen och besluten finns dokumenterade så att det framgår vad som har legat till grund för prioriteringen. Det är också av
största vikt att barnets eller barnens egna åsikter och önskemål förs
fram och dokumenteras.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 105
Barnkonsekvensanalyser
och vägplanering
Sedan 2002 prövar Vägverket att genomföra barnkon-
sekvensanalyser när de planerar vägar och trafik. De
försöker ta särskild hänsyn till barnen och deras behov
av att gå och resa till och från skolan och hålla på med
fritidsaktiviteter. Med hjälp av barnkonsekvensanaly-
ser prövar de vilka konsekvenser olika val och beslut får
för barn och unga i trafiken.
Oftast gör Vägverket analyser av konsekvenserna för barn
i samband med sina förstudier, till exempel vid planering av
gång- och cykelvägar och andra åtgärder i tätorter.
Det första steget i en barnkonsekvensanalys är kartläggningen. Kartläggningen ska visa vilka möjligheter den omgivande miljön erbjuder barnen. Möjligheter till lek, utomhusaktiviteter, naturupplevelser med mera. Dessutom vill Vägverket
ta reda på hur barnen rör sig där de bor och vilka risker de är
utsatta för.
Kartläggningen dokumenteras och ligger till grund för analys, bedömning och beskrivning av konsekvenserna för barn.
I analysen redovisar Vägverket hur åtgärderna påverkar eller
kan komma att påverka barn och deras möjligheter att på egen
hand ta sig till skolan eller hålla på med andra aktiviteter.
Prövningen av vad olika åtgärder kan få för konsekvenser
och redovisningen av konsekvenserna leder fram till en samlad
bedömning och där man redovisar vilket eller vilka alternativ
som är bäst för barnen. De åtgärder som Vägverket väljer att
genomföra måste utvärderas och följas upp. Hösten 2005 har
inga utvärderingar genomförts inom Vägverket eftersom projekten fortfarande pågår eller nyligen har avslutats.
Det finns flera möjligheter att genomföra, redovisa och
uppnå resultat vid en barnkonsekvensanalys. Barnkonse­
kvensanalysen kan integreras i den ordinarie förstudien eller
till exempel i vägutredningen. Medarbetarna på Vägverket kan
också välja att redovisa barnkonsekvensanalyserna i en särskild
del eller i en bilaga.
Vägverket har nyligen dokumenterat elva försök att genomföra barnkonsekvensanalyser. Försöken beskriver de i skriften
Barnkonsekvensanalyser – försök och erfarenheter. I en annan
skrift som heter Barnen i vägplaneringen – en kunskapsöversikt
finns de olika konsekvensanalyserna sammanfattade.
Under våren 2006 kommer Vägverket att ge ut en kortfattad skriftlig vägledning för att ge stöd till dem som ska genomföra barnkonsekvensanalyser ute på fältet. På så sätt hoppas
Vägverket kunna öka antalet genomförda barnkonsekvensanalyser markant.
106 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Att utgå från befintliga arbetsprocesser
Barnombudsmannen ger inte några fullständiga svar på vilka moment och detaljer som bör ingå i en arbets- och beslutsprocess som
tar hänsyn till barnets bästa. Både innehåll, form och arbetsprocess
måste anpassas till verksamheten och frågeställningen.
Enligt Riksrevisionens rekommendationer bör konsekvensanalyser göras på ett särskilt sätt inom varje verksamhet och följa rutiner
för dokumentation. Analysen bör vara kortfattad, gärna illustrerad
med figurer och tabeller, innehålla lättöverskådliga sammanfattningar och redigeras så att det väsentliga i den lyfts fram. Analysen
ska vara lätt att förstå för dem som berörs av beslutet.
Syftet är att barnkonsekvensanalysen ska bidra till att beslutet
får den avsedda effekten. I följande avsnitt beskriver vi en tänkbar
arbets- och beslutsprocess för en barnkonsekvensanalys där följande moment bör finnas med: kartläggning, beskrivning, analys,
prövning med beslut och utvärdering.
Steg 1: Kartläggning
Den första delen av arbetsprocessen bör innehålla en kartläggning
och planering för hur och var man ska inhämta nödvändig kunskap
och information. Här måste man också bedöma om det finns en tillräcklig faktagrund eller om ytterligare kartläggningar, statistik eller
forskningsunderlag behövs för att fatta beslut. Kunskapsunderlaget
ska ge svar på vilka grupper av barn frågeställningen berör och kan
ha konsekvenser för, samt vilka grupper av barn som kan undantas.
Det är viktigt att uppmärksamma livsvillkoren för barn med till exempel särskilda behov eller psykisk eller fysisk ohälsa med mera.
Barnets eller barnens egna åsikter måste också komma fram.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 107
Tänk på att:
• ta reda på vilka beslut barn och unga vill vara delaktiga i.
• bedöma om beslutet berör barn direkt eller indirekt.
• fundera över om det finns särskilda aspekter att ta hänsyn
till såsom ålder, kön, funktionshinder, socioekonomisk bakgrund och etnisk och kulturell bakgrund.
• alla berörda behöver få komma till tals utifrån sina förutsättningar.
Steg 2: Beskrivning
Nästa steg i arbetsprocessen handlar om att göra en beskrivning
utifrån det inhämtade materialet. Det är viktigt att den aktuella frågeställningen, förslaget, budgeten eller policybeslutet sätts in i sitt
sammanhang och att syftet framgår tydligt. Man bör beskriva hur
det nuvarande regelverket på området ser ut samt hur det aktuella
förslaget förhåller sig till barnkonventionens artiklar.
Det bör framgå av beskrivningen vilket eller vilka barn som berörs direkt eller indirekt av åtgärden, på vilket sätt de berörs och
hur de har identifierats. Det kan ibland vara bra att belysa frågeställningen utifrån barnets eller barnens kön, ålder, utvecklingsnivå
och egna förutsättningar, i sin familj, i sin miljö, i sitt nätverk där till
exempel dagis, skola, fritid och kompisar ingår.
Beskriv vad de berörda barnen har haft för synpunkter, på vilket sätt de har fått tillfälle att yttra sig och vilken information de
har fått för att kunna yttra sig i frågan. Ge alternativa förslag till
den aktuella frågeställningen och skriv ner vilka kompenserande,
skadeförebyggande eller förbättrande insatser som kan göras. Det
är också viktigt att beskriva vilka kostnader den aktuella frågeställningen medför, för vem och för vilka grupper samt vilket underlag
som har använts för kostnadsberäkningarna.
Tänk på att:
• det bör finnas rutiner för hur dokumentationen ska göras.
Steg 3: Analys
Tredje steget i arbetsprocessen bör bestå av en problemanalys, där
man beskriver motiven till förslaget och dess konsekvenser mer ingående. En förutsättning för att ett förslag ska få gehör är ju att
de positiva konsekvenserna är fler än de negativa. Vilka faktorer,
problem eller behov ligger bakom förslaget? Vad är målet och syftet
med förslaget? Har utgångspunkterna för förslaget förändrats till
följd av de synpunkter som har kommit fram i dialogen med barnen? En viktig del av analysfasen handlar förstås om att bedöma
hur förslaget förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser.
Det handlar om att analysera faktaunderlaget och försöka förutse
effekterna av olika beslut. Här är det viktigt att särskilt se över hur
förslaget förhåller sig till de grupper av barn med särskilda behov
som eventuellt identifierats i kartläggningsfasen.
108 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Belys intressekonflikter
Effektkedjan som stöd
I analysen ska också de intressekonflikter som gäller barnets bästa
i förhållande till andra intressen föras fram, till exempel vårdnadshavarens eller samhällsekonomins intressen, samt hur tungt dessa
ska väga i förhållande till barnets bästa. Analysen bör dessutom
innehålla uppgifter om barnets eller barnens behov, intressen eller
rättigheter och hur de kan tillgodoses med kompenserande åtgärder eller insatser. Analysen ska visa om barnets eller barnens bästa
måste ge vika för andra intressen.
Analysera även de kostnadsmässiga konsekvenserna. Det är lika
viktigt att försöka analysera de vinster som kan finnas som att
analysera kostnaderna. Det kan handla om samhällsekonomiska
vinster i form av förbättrad hälsa och utbildning för barn i allmänhet men det kan också vara vinster ur ett individuellt barns perspektiv som frånvaro av framtida psykiska problem. 2
Vi är ofta bra på att redovisa kostnader för samhällets insatser
för barn och unga. Men vi är mindre vana vid att systematiskt redovisa nyttan och vinsterna. Genom att beskriva resonemang om
vilka konsekvenser olika handlingsalternativ kan få kan vi också
visa på vinster. Vinsterna kan till exempel vara: ökat inflytande
och delaktighet, ökad tillgänglighet för barn med funktionshinder,
minskad ohälsa eller ökad säkerhet i trafiken. Låt barnkonventionen hjälpa till att konkretisera vinsterna.
För att förutse effekter av olika handlingsalternativ kan man göra
så kallade effektkedjor.3 En effektkedja kan fungera som en vägledning när man strukturerar analysen och visar om det finns förutsättningar att åtgärden leder till målet. Effektkedjan kan ge vägledning
om förslaget är det rätta och lyfta fram vilka positiva och negativa
bieffekter som kan följa av åtgärden.
Tänk på att:
• även dokumentera analysen.
Steg 4: Prövning med beslut
Det fjärde momentet i arbetsprocessen handlar om själva syftet
med en barnkonsekvensanalys, nämligen att pröva och besluta.
Prövningen av barnets bästa, som ska ligga till grund för beslutet,
måste utgå ifrån den kunskap som har inhämtats.
Prövningen innebär att man gör en sammantagen helhetsbedömning av alla relevanta faktorer utifrån kartläggningen, beskrivningen och analysen. Här är det viktigt att man tar hänsyn till allt
som rör barnets eller barnens fysiska och psykiska välbefinnande
och utveckling i bedömningen, till exempel rätten till skydd och
omvårdnad och rätten till lek och fritid.
Så långt som möjligt ska man också ta hänsyn till både kortsiktiga och långsiktiga effekter för barnet eller barnen. Allmänna kunskaper om barns behov och utveckling är nödvändiga ingredienser
i en barnkonsekvensanalys, men det som är bäst för barn och unga
generellt kan inte alltid överföras på ett enskilt barn eller en specifik
grupp barn. Barnets bästa måste därför tolkas som den bästa tänkbara lösningen för varje enskilt barn eller grupp med barn.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 109
I detta moment är det viktigt att vi verkligen vågar ta ställning när
vi hamnar i intressekonflikter och att vi motiverar våra ställningstaganden.
Tänk på att:
• själva prövningen och beslutet behöver dokumenteras.
Låt barnets bästa väga tungt
FN:s barnrättskommitté ansåg i sitt uttalande om artikel 3 och barnets bästa att principen alltid ska beaktas och väga mycket tungt. I
situationer då barnets eller barnens bästa står i konflikt med vuxnas
intressen är det barnets bästa som så gott som alltid ska ha företräde. ”The best interest of the child shall be a primary consideration.”
Ett exempel på när barnets bästa fått väga tyngre är från
utredningen om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer
(SOU 2005:88), där följande citat är hämtat.
”Förslag: Socialtjänstförordningen kompletteras med en bestämmelse om att när socialnämnden får ett meddelande från hyresvärden om att hyresavtalet sagts upp ska nämnden omgående
utse handläggare i ärendet, meddela hyresvärden och kontakta den
enskilde.
Socialstyrelsen bör bidra till att utveckla och säkra rutinerna i
kommunerna genom att ge ut en handbok för arbetet med att motverka vräkning bland barnfamiljer.
Förslaget att socialtjänsten ska agera redan vid meddelande från
hyresvärden påverkar barnet genom att familjen uppmärksammas
tidigare under processen. Det innebär att socialnämnden i de kommuner som genomför förslagets rutin kommer in tidigare och ges
mer utrymme att lösa situationen för familjen.
Det finns en intressekonflikt mellan behovet av en tidig reaktion
och intervention i dessa ärenden och föräldrarnas intresse av att
själva bestämma över sina kontakter med myndigheterna.
Att säkerställa barnets rätt till ett stabilt boende väger dock, enligt min uppfattning, tyngre än förälderns eventuella intresse av att
hålla socialtjänsten utanför i dessa ärenden.
Det finns ytterligare en intressekonflikt i detta och andra förslag
av organisatorisk natur med det kommunala intresset att få organisera sin verksamhet utan styrning från lagstiftaren.
När det gäller kostnader och vinster för samhället redovisar de
kommuner som arbetar aktivt med uppsökande verksamhet lägre
kostnader för socialbidrag till hyresskulder än när det hade ett mer
passivt förhållningssätt.
Förslaget att Socialstyrelsen ska utarbeta en handbok kan leda
till bättre rutiner till skydd för vräkningshotade barn.” 4
Barnets bästa ska beaktas och redovisas
Även om FN:s barnrättskommitté menar att principen om barnets
bästa ska väga mycket tungt så säger kommittén samtidigt att
barnets intresse inte alltid kan väga tyngst. Det kan finnas situationer då andra intressen väger tyngre och därmed får företräde.
Staterna, eller de som staten har delegerat beslutsrätten till, måste
ändå alltid försäkra sig om att barnets bästa har redovisats i beslutsprocessen.
110 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
Om en sådan prövning har kommit fram till att andra intressen
än barnets bästa väger tyngre ska den ansvarige beslutsfattaren
kunna visa att barnets bästa har beaktats och redovisats i beslutsprocessen. Dessutom måste beslutsfattaren kunna motivera varför
ett annat intresse än barnets har fått ta över.
Det är med andra ord upp till beslutsfattaren att visa att barnets
bästa har beaktats och där ingår en skyldighet att redovisa beslutsunderlaget. När ett enskilt barns bästa eller en grupp barns bästa
måste ge vika för andra intressen bör beslutsfattaren dessutom
tänka på att kompensera beslutet på något sätt.
möjlighet att delta i sådana konsekvensutvärderingar. Genom att
göra denna typ av utvärderingar samlar verksamheten erfarenhet
och blir allt bättre på att göra barnkonsekvensanalyser. Om barnets
bästa alltid får vara ledstjärna i besluten bidrar det successivt till att
höja kvaliteten i alla kommunala och regionala verksamheter som
berör barn och unga.
Steg 5: Utvärdering
3 Ekonomistyrningsverket. Resultatanalys för nybörjare. Stockholm, 2003.
Det är också viktigt att utvärdera vilka effekter beslutet verkligen
fick och hur väl detta stämde med de antaganden som barnkonsekvensanalysen byggde på. Den sista delen i arbetsprocessen handlar
därför om att följa upp och kontrollera om åtgärderna fått önskade
konsekvenser.
Konsekvensanalyser efter beslut kallas för konsekvensutvärderingar. Genom dem kan man bedöma om man har uppnått önskade effekter eller om man behöver vidta ytterligare åtgärder. Här
vill vi påminna om att även barn som berörs av beslutet måste få
Noter
1 Nordstedts svenska ordbok. Språkdata, 1990.
2 Socialstyrelsen. Tänk Långsiktigt! Stockholm, 2004.
4 Utredningen om vräkningar och hemlöshet bland barnfamiljer (SOU 2005:88), s. 193–194.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 111
Nöjt barn-index
Barnombudsmannen har tagit fram ett index för att mäta hur nöjda barn är med sina
liv. Metoden kan hjälpa beslutsfattare att
prioritera och ger nya möjligheter när det
gäller att följa upp och utvärdera genomförda insatser för barn och unga.
Barn och unga kan i enkätform komma
till tals på ett representativt sätt. Det görs
en del enkätundersökningar bland barn och
unga om olika ämnen. Det kan handla om
fritidsvanor, drogvanor, livsstilar med mera
som används som planeringsunderlag i
kommuner och landsting.
En intressant metod att låta barn och
unga komma till tals är att fråga dem hur
nöjda de är med olika delar av sitt liv och
med sitt liv som helhet. Barnombudsmannen har medverkat i att ta fram en statistisk
metod, där barn och unga svarar på konkreta frågor och där frågesvaren sedan grupperas till olika sammansatta variabler. Ett
index över hur nöjd man är kan beräknas.
Det är lätt att med denna metod framställa
tydliga diagram över hur nöjda olika grupper av barn och unga är med olika delar av
sina liv och hur starkt detta påverkar deras
totala nöjdhet med sina liv. Resultaten blir
på detta sätt åtgärdsrelevanta.
Beslutsfattare kan se vilka komponenter
som ”lönar sig mest” att försöka förbättra.
Om en komponent har ett relativt lågt indexvärde och samtidigt har en stark effekt
på nöjdheten med livet innebär detta resultat att nöjdheten med livet borde öka om
man förbättrar verksamheten som påverkar
denna komponent. På så sätt blir indexet
ett utmärkt prioriteringsinstrument för
dem som ska besluta om utvecklingen av
olika verksamheter för barn och unga.
Metoden går att anpassa till olika innehåll. En viktig del för att mäta relevanta
aspekter och få valida resultat är att låta
barn och unga vara med i undersökningsprocessen och i fokusgruppform vara med
och föreslå vilka frågeområden undersökningen ska ha. Frågornas formulering bör
också prövas ut tillsammans med barn och
unga.
Denna metod ger ett subjektivt upplevt innehåll på begrepp som livskvalitet,
fattigdom eller något annat studerat begrepp. Metoden breddar vår förståelse av
barns och ungas uppfattning om sina liv.
Naturligtvis måste resultaten analyseras i
jämförelse med andra undersökningar och
registerstatistik som berör områdena.
Att få tillfälle att svara på hur nöjd man
är med olika saker i sin tillvaro är att respekteras som medborgare, kommuninvånare
eller elev.
Metoden kan fungera utmärkt som ett
sätt att utvärdera gjorda insatser.
112 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man
En barnkonsekvensanalys som ledde framåt
TIPS
OCH
RÅD!
När Barnombudsmannen fattar beslut om inriktningen för sin verksamhet utgår vi bland
annat från vad barn och unga tycker är viktigt. En sådan fråga var problemen med narkotika,
alkohol och tobak. Så här arbetade vi med vår barnkonsekvensanalys.
I olika sammanhang 2003 lyfte barn och unga fram problemen med
droger, det vill säga narkotika, alkohol och tobak. Frågan var samtidigt aktuell i den allmänna debatten och FN:s barnrättskommitté
lyfte fram problematiken vid sin senaste granskning av Sverige.
Mot den bakgrunden fattade Barnombudsmannen i sin verksamhetsplanering för år 2004 beslutet att under 2004–2005 beskriva
problematiken kring barns och ungas missbruk av droger och deras
attityder till missbruk. Detta genom att fokusera på frågan i ett
särskilt projekt. Syftet var att genom opinionsbildning medverka
i arbetet med att förebygga och motverka droganvändning bland
barn och unga. Målet var dessutom att föra in ett barn- och ungdomsperspektiv på missbruksproblematiken, med utgångspunkt i
barnkonventionen.
Barnkonventionen ger vägledning
Det är vårt uppdrag att arbeta med utgångspunkt i barnkonventionen varför den naturligt ger oss vägledning. Barnkonventionen
innehåller ett flertal artiklar med rättigheter som i olika avseenden
har betydelse för vårt arbete med att motverka användning av tobak, alkohol och narkotika bland barn och unga.1
Artikel 33 i barnkonventionen behandlar direkt barnets rätt till
skydd mot olaglig användning av narkotika.
Det är viktigt att komma ihåg att barnkonventionen är odelbar
och att de olika artiklarna samverkar. Barnkonventionens artiklar
2 om likvärdig behandling, 3 om barnets bästa, 6 om rätt till liv
och utveckling, 12 om rätten att bli hörd och få sina uppfattningar
respekterade, 17 om massmedia och rätten till information, 19 om
rätten till skydd mot alla former av vanvård, 24 om rätten till hälsa
och hälsovård, 29 om rätten till utbildning som förberedelse för ett
ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle, innehåller också rättigheter som
har legat till grund för vårt arbete.
Förutsättningarna
Förutsättningarna ges av det uppdrag Barnombudsmannen har
– att företräda barns och ungas rättigheter och intressen – men
också av den lagstiftning och de föreskrifter som berör det aktuella
området.
Vi gick igenom befintlig policy och lagstiftning inom området.
Som exempel på lagtexter och policydokument som är av betydelse
för vårt projekt kan vi nämna alkohollagen, narkotikastrafflagen,
tobakslagen, den nationella handlingsplanen för att förebygga
alkoholskador, den nationella narkotikahandlingsplanen och det
nationella folkhälsomålområdet, som handlar om minskat bruk av
tobak och alkohol och frihet från narkotika och dopning.
Kunskapsgrunden
Relevant kunskap skaffade vi oss genom att ta fram flera kunskaps- och forskningssammanställningar inom projektområdet.
Barnombudsmannen anordnade två rundabordssamtal, ett med
experter och ett med ungdomar, samt en forskarkonferens som genomfördes i samarbete med Allmänna barnhuset.2 En studie riktad
till Barnombudsmannens kontaktklasser genomfördes 2004 och
publicerades i Öppna för gränser, Barnombudsmannens årsrapport
2005.3 Resultaten av kontaktklassunderökningen diskuterades med
Barnombudsmannens ungdomsråd.
En statistiskt säkerställd studie riktad till ungdomar i årskurs 8 i
grundskolan och årskurs 2 i gymnasiet genomfördes, analyserades
och publicerades också under 2005. 4
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnkonventionen – så gör man 113
Analysera konsekvenserna för barn och unga
Uppföljning och utvärdering
Barnombudsmannens inställning till tobak, alkohol och narkotika
kom till uttryck i årsrapporten 2005, bland annat genom våra förslag till regeringen. Ställningstagandena grundades huvudsakligen
på de erfarenheter vi hade fått genom våra samtal med ungdomar
och de enkätstudier som besvarats av barn och ungdomar inom projektet samt kunskap från praktiker och forskning. I analyserna tog
vi vår utgångspunkt i barnkonventionen.
Barnombudsmannen är bara en liten aktör bland många andra med
betydligt mer omfattande resurser och kunskaper på anti-drogområdet, men genom den goodwill och legitimitet vi åtnjuter kan våra
insatser ändå få en positiv och märkbar effekt.
Vi avser att utvärdera projektet ”Barns rätt till en trygg och
drogfri uppväxt” med avseende på samhällseffekter även om det
är svårt då många aktörer verkar i samma riktning som Barnombudsmannen.
Återföra kunskapen till barn och unga
Resultaten återfördes till våra kontaktklasser via särskilda barnversioner av kontaktklassundersökningen. Båda studierna kom barn
och unga tillgodo via vår webbsida och genom tackbrev till dem
som medverkat.
Vidare påverkas barn och ungdomar av den publicitet som skapas genom de debattartiklar, pressmeddelanden och pressträffar
som projektet, årsrapporten 2005 och rapporten Drogfri tid har gett
upphov till.
Noter
1 Utrikesdepartementet. Konventionen om barnets rättigheter. UD info, december 2003.
2 Allmänna Barnhuset. Ungdomar, alkohol och droger. 2005.
3 Barnombudsmannen. Öppna för gränser. 2005.
4 Barnombudsmannen. Drogfri tid. BR2005:05.
Årets heta frågor
Under 2005 har vi arbetat med en
rad olika frågor. Frågor som rör
asylsökande barn, barnperspektivet
i kriminalvården, barns rätt i den
sociala barn- och ungdomsvården,
väntetiderna inom barn- och
ungdomspsykiatrin, vårdnad, boende
och umgänge, nationella minoriteter,
förmynderskapslagstiftningen,
pressetik och barnaga är några av
dem.
3
116 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Oklar utveckling av utlänningslagen
År 2005 har varit ett händelserikt år när det gäller
utlänningslagstiftningen.
En ny utlänningslag där Utlänningsnämnden ersätts av en domstolsprocess antogs under 2005.1 Barnombudsmannen har vid flera
tillfällen påtalat att det, med tanke på att en tredjedel av alla asylsökande är barn, är beklagligt att beslutet om en ny instans- och
processordning togs utan att ha föregåtts av en barnkonsekvensanalys.
Barnombudsmannen avstyrkte förslagen i betänkandet
(SOU 2004:132) Tids­begränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet
och resväg . Trots att förslagen i hög grad berör barn saknar betänkandet helt barnkonsekvensanalys. Utredningsarbetet har därmed
inte följt de krav som FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ställer.
En tillfällig lag som ger vissa personer som hotas av avvisning en
ny möjlighet att få stanna i Sverige gäller mellan den 15 november
2005 och den 31 mars 2006.2
Anpassningen av svensk lagstiftning till en rad EG-direktiv på
migrationspolitikens område bidrog till ett omfattande lagstiftningsarbete.
Barnombudsmannen krävde bland annat att inget svårt sjukt
barn i behov av vård ska avvisas från Sverige, att gömda barn ska
har rätt till skolgång, att varje barn i behov av tolk ska ha rätt till det
samt att alla barn – även de som lever gömda utan att ha ansökt om
asyl – ska ha rätt till hälso- och sjukvård.
Barn i apatiskt tillstånd
Kunskapen om barn i apatiskt tillstånd väckte stor uppmärksamhet
både i massmedia och bland beslutsfattare.
Barnombudsmannen klargjorde sin inställning i bland annat en intervju med TT. Barnombudsmannens åsikt är att det i första hand
är en medicinsk fråga och inte en migrationsfråga.
När rykten om att barn förgiftats av sina föräldrar publicerades
i media under hösten valde Barnombudsmannen att ta upp frågan
ur barnets perspektiv i SVT:s Aktuellt. Barn som befinner sig i ett
apatiskt tillstånd ska inte behöva bli misstänkliggjorda. Efter programmet anordnades en chatt med tittare på SVT:s webbplats.
Barnombudsmannen skrev också den inledande debattartikeln
med rubriken Alla barns rätt till vård i tidningen Psykisk hälsas temanummer om apatiska barn.
Barnombudsmannen var vidare representerad i två referensgrupper hos den nationella samordnaren för barn i asylprocessen
med uppgivenhetssymtom samt i migrationsministerns råd.
Många förslag
Under 2005 svarade Barnombudsmannen på nio remisser som rörde frågor om uppehållstillstånd för utlänningar eller frågor i anslutning till mottagande av asylsökande personer. Under 2004 svarade
vi på sex sådana remisser.
Det stora antalet betänkanden och förslag till ny eller ändrad
lagstiftning inom utlänningslagstiftningens område innebär att det
är svårt att få ett helhetsbild av ändringarna i utlänningslagen och
angränsande frågor. Stora övergripande frågor hamnar i skuggan av
detaljer. Redan innan den nya utlänningslagen har trätt i kraft finns
det förslag om att ändra den.
Många förslag rör dessutom anpassning av svensk lagstiftning
till EG-direktiv, men det är oftast endast förslagen till svensk lag-
Foto: Gunnar Seijbold/Scanpix
stiftning som Barnombudsmannen och andra myndigheter och organisationer ombeds yttra sig över, inte förslagen till EG-direktiv.
De viktigaste frågorna avgjordes oftast redan när EG-direktiven
antogs. Att de tidsfrister som satts i EG-direktiv ofta inte stämmer
överens med tidtabellen för den svenska lagstiftningsprocessen bidrar till splittringen i arbetet. Som exempel hade Utredningen om
uppehållstillstånd för familjeåterförening och för varaktigt bosatta
tredjelandsmedborgare i uppdrag att bland annat se över hur de
förslag som hade lagts i Anhörigkommitténs delbetänkande 2002
(SOU 2002:13) förhåller sig till ett EG-direktiv om familjeåterförening från år 2003.3
I en färsk promemoria som har utarbetats i regeringskansliet
med förslag till lag om hälso- och sjukvård samt tandvård för asylsökande med flera föreslås bland annat att så kallade gömda barns
rätt till hälso- och sjukvård ska lagregleras. Förslagen gäller emellertid endast de gömda barn som har sökt om uppehållstillstånd.
Barn som lever gömda utan att ha ansökt om uppehållstillstånd
föreslås fortfarande inte få denna rättighet.
Barns egna asylskäl
År 2004 lades ett förslag om att införa en särskild bestämmelse
om uppehållstillstånd av humanitära skäl för barn. 4 Förslaget ingår
delvis i den nya utlänningslagen enligt vilken uppehållstillstånd
av synnerligen ömmande skäl får beviljas då omständigheterna i
ett barns ärende inte är av samma allvar och tyngd som skulle ha
krävts i fråga om vuxna personer. Men den utredning som föregick
förslaget belyste inte vilka omständigheter som bör ligga till grund
för humanitära/synnerligen ömmande skäl för barn, utan utgick
från att barn har samma slag av skäl som vuxna asylsökande, även
om dessa kan vara mindre allvarliga. Därmed har man inte belyst
om ett barn bör ha rätt till uppehållstillstånd på grunder som i sak
– och inte enbart i allvar och tyngd – skiljer sig från vuxnas skäl, till
exempel på grund av att barnet i fall av avvisning skulle hamna på
gatan, bli rekryterat som barnsoldat, få utföra tungt eller farligt
barnarbete, bli bortgift eller förvägras rätten till utbildning.5
Barnombudsmannen efterlyser en utredning om i vilka situationer ett barn ska anses ha egna särskilda (barnspecifika) skäl för
uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande skäl, som skyddsbehövande i övrigt eller som flykting. Barnombudsmannen menar
att det finns situationer där barn förföljs eller kränks just för att de
är barn.
Samverkan kring asylsökande barn
Barnombudsmannen initierade under hösten 2004 ett nytt utbildningsprojekt med temat ”Att samverka kring och samtala med asylsökande barn”. Projektet är ett samverkansprojekt mellan Barnombudsmannen (projektägare), Migrationsverket Region Stockholm
och kommuner i Stockholms län.6 Projektet delfinansieras av Europeiska flyktingfonden (ERF).
Utbildningen syftade bland annat till att utveckla samverkan
mellan Migrationsverket och socialtjänsten i ärenden som rör asylsökande barn. Utbildningen vände sig i första hand till handläggare
inom socialtjänsten i Stockholms län som möter asylsökande barn
i sin vardag och handläggare från Migrationsverket Region Stockholm, men även till kommunala flyktingsamordnare.
118 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Tre anställda hos Barnombudsmannen, fyra anställda hos Migrationsverket, 27 föreläsare och 46 deltagare, varav 5 män och 41 kvinnor, har aktivt medverkat i projektet. Av de 26 kommuner som finns
i Stockholms län och de 18 stadsdelar som finns i Stockholms stad
har vi nått personal i 14 kommuner (inklusive Stockholm) och fem
stadsdelar. Av de handläggare som deltagit från Migrationsverkets
sida har alla kommit från före detta Region Stockholm. Deltagarna
var mycket nöjda med innehållet i utbildningen och de olika aktörerna har börjat utbyta erfarenheter och fått en ökad förståelse för
varandras arbetsuppgifter. Målet att sprida metodik och erfarenheter när det gäller samtalsmetodik har uppfyllts i hög utsträckning.
Noter
1 Utlänningslag (2005:716).
2 Lag om ändring i utlänningslagen (2005:762).
3 Dir: 2003:181; 2004: 9 samt 2004:171.
4 Utlänningslagstiftningen i ett domstolsperspektiv (SOU 2004:74).
5 Enligt Prop. 2005/06:6 Flyktingskap på grund av kön eller sexuell läggning kan en flicka
eller kvinna som utsatts för tvångsäktenskap ha flyktingskäl på grund av könsrelaterad
förföljelse.
6 Projektet delfinansieras av Europeiska flyktingfonden (ERF).
•
Barnombudsmannen föreslår
att regeringen
tillsätter en utredning för att utreda i vilka situationer
ett barn ska anses ha egna särskilda (barnspecifika) skäl för
uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande skäl, som
skyddsbehövande i övrigt eller som flykting.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 119
Ökat barnperspektiv i kriminalvården
Kriminalvården är en myndighet som Barnombudsmannen har samarbetat med under
de senaste åren. Nu kan vi se tydliga resultat av arbetet i form av förändrade arbetssätt
och attityder. Barn och unga med föräldrar som är frihetsberövade får sina rättigheter
tillgodosedda på ett allt bättre sätt.
Under 2004 presenterade Barnombudsmannen rapporten Straffa
inte barnet som utifrån en enkätundersökning bland personal på
landets anstalter och häkten ger en bild av situationen för barn med
frihetsberövade föräldrar. Syftet med rapporten var att synliggöra
barnens situation och bidra till ett ökat barnperspektiv inom kriminalvården. Vi ville också lyfta fram kriminalvården som en viktig
aktör att arbeta vidare med, eftersom de barn som har frihetsberövade föräldrar är en grupp som vi vet är i riskzonen för att hamna i
ett destruktivt beteende.
Under 2004 ändrades också anstaltsföreskrifterna som är det
regelverk som styr en stor del av kriminalvårdens verksamhet. Förändringarna innebär en klar förbättring utifrån ett barnperspektiv,
men det kanske viktigaste att notera är att barnets behov och rättigheter uppmärksammas på ett sätt som vi inte har sett tidigare.
Barnombudsmannen träffade i början av 2005 den nye generaldirektören för Kriminalvårdstyrelsen för en diskussion om det fortsatta arbetet med att öka barnperspektivet inom kriminalvården.
Vi har därefter deltagit vid ett antal utbildningstillfällen för personal inom kriminalvården och givit vår syn på barns rättigheter enligt
barnkonventionen i de situationer då en förälder är frihetsberövad.
Vi har också själva inhämtat ytterligare kunskap om utvecklingen
på området genom återkommande diskussioner med föreningen
Bryggan i Stockholm och genom att delta i en konferens där bland
annat erfarenheter från Norge beskrevs.1
Under 2005 presenterade Kriminalvårdskommittén sitt betänkande (SOU 2005:54) Framtidens kriminalvård med förslag till ny
kriminalvårdslag. Barnombudsmannen yttrade sig i ett remissvar
angående utredningens förslag. Vissa delar av betänkandet har ett
tydligt barnperspektiv och man kan se en förändrad syn på barns
rättigheter när en förälder är frihetsberövad. Kommittén föreslog
dock inte att det skulle finnas en generell regel kring skyldigheten
för kriminalvården att i sin verksamhet ta hänsyn till barnets rättigheter. Det innebär att det är ytterst viktigt att barnperspektivet
tydliggörs i respektive kapitel i förslaget till krminialvårdslag där
barnets rättigheter berörs, främst vad gäller rätten för barnet till
kontakt med en intagen förälder i form av exempelvis telefonsamtal.
Det är viktigt att poängtera att den nya kriminalvårdslagstiftningen genomsyras av ett barnperspektiv och att riksdagen därmed
bidrar till att fortsätta den positiva utveckling vi ser inom kriminalvården.
Barnanombud på häkten och anstalter
I september 2005 tillsattes så kallade barnombud på samtliga häkten och anstalter i Sverige. Deras uppgift är att se till så att enheten
handhar frågor som rör barn på ett positivt och riktigt sätt och med
ett barnperspektiv.
Detta innebär bland annat att vara insatt i hur man anmäler
misstanke om att ett barn missköts, att vara insatt i relevant
lagstiftning angående barn samt vara övrig personal behjälplig i
barnfrågor. Utöver det ska den barnansvarige bland annat se till att
barn bemöts på ett bra sätt av personalen vid besök på anstalt och
häkte, se till att eventuella barn inte glöms bort i verkställighetsplaneringen, ha ansvar för att föräldrautbildning erbjuds intresserade
klienter och se till att övervakare informeras om att barn är en del
av klientens liv och ansvar som ej får glömmas.2
Barnombudsmannen anser att tillsättandet av barnombud inom
anstalter, häkten och inom frivården var ett ytterst viktigt steg att
120 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
ta för att kunna fortsätta utveckla tankar och förändringsarbete.
Samtidigt måste barnombuden få resurser och tid för att kunna
genomföra sitt arbete och på sikt genomföra reella förändringar
som får betydelse för de enskilda barn som har en frihetsberövad
förälder.
Att Barnombudsmannens och andra aktörers arbete med frågor
som rör barnperspektiv i kriminalvården har lett till förändrade arbetssätt men också förändrade attityder framför allt inom kriminalvården är tydligt och glädjande. Barnombudsmannen kommer att
fortsätta följa utvecklingen av barnperspektivet inom kriminalvården. Bland annat är vår ambition att delta vid utbildningar för barnombud runt om i landet. Vi kommer också att följa den utveckling
som sker när kriminalvårdens organisation förändras och hur lagstiftningsarbetet på området fortskrider, främst utifrån Kriminalvårdskommitténs förslag Framtidens kriminalvård. Vår förhoppning
är att också socialtjänsten tar ett helhetsgrepp kring frågor om stöd
och hjälp till barn med frihetsberövade föräldrar.
Noter
1 Bryggan är en frivilligorganisation som driver verksamhet med syfte att ge stöd och hjälp
till barn och unga vars föräldrar sitter i häkte eller på anstalt.
2 Enligt beslut och missiv avseende införande av barnansvarig 2005-006293, Kriminalvårdsstyrelsen.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 121
Alla barn har rätt till kultur
Kulturen är viktig för att barn och unga ska kunna utvecklas. Enligt barnkonventionen,
läroplaner, ungdomspolitiken och den nationella kulturpolitiken har barn och unga rätt till
kultur. Kommuner, landsting och statliga myndigheter har ansvar för att dessa rättigheter
tillgodoses. Men vilka föreställningar och förväntningar om kultur har barn och unga själva?
Under 2005 diskuterade Barnombudsmannens barnråd ämnet ”kultur”. Bland annat frågade vi barnen vad kultur är. Vi ställde även
mer specifika frågor som rör kulturformerna form- och bildkonst,
museer, litteratur (bibliotek), teater, dans och musik. Syftet var att
ta reda på hur barnen i våra sju barnråd ser på kultur mot bakgrund
av barns rätt till kultur enligt artikel 31 i barnkonventionen. Sammanlagt deltog 21 barn mellan 5 och 14 år i diskussionerna.
En känsla som flera av barnen har inför ordet kultur är att det
är något gammaldags och tråkigt. ”Tavlor” återkommer ofta som
en association. Nästan ingen verkar tycka att det de skapar själva
är kultur. Några av barnen vill att vi vuxna ska berätta vad kultur
egentligen är. Några associerar först till kultur som något lite upphöjt, lite fint, dyrt och tråkigt.
Barnen förmedlar ändå, efter att ha resonerat en stund, att kultur kan vara mycket. Inga tydliga gränser kan egentligen dras runt
begreppet. Kultur kan vara lek, sport, underhållning, sinnesupplevelser, tidningar och konst. Någras associationer går till mode, tvprogram, datorer, tivoli, korsord, dagstidningar, ”skoja och ha roligt”
och fotboll. Något som många nämner, särskilt de som är tio år och
uppåt, är att olika länder har olika kultur. Någon säger att kultur
har med livsstilar att göra och några nämner begreppet ungdomskultur.
De hinder de flesta av barnen tar upp är ekonomiska. De anser
att det är för dyrt med kultur. Skivor kostar lika mycket som att
gå på konsert. Bio är dyrt. Uppfattningen är att det mesta är dyrt.
Barnombudsmannen har inte närmare undersökt orsakerna bakom
uppfattningen.
De yngre barnen i barnråden uttrycker också att det kan vara svårt
att veta hur man ska gå till väga för att få utöva kultur, till exempel
sjunga tillsammans med andra barn. Vem säger man till? De lite
äldre barnen i barnråden menar att de både vill välja vad de vill göra
och bli presenterade för sådant de inte känner till.
Kontaktklassenkät om kultur
De synpunkter som barnen i våra barnråd hade låg som grund till
den enkät som Barnombudsmannens kontaktklasser fick svara på
under hösten 2005. Enkäten utarbetades också i samarbete med
Aktionsgruppen för barnkultur. Syftet var att företräda barn och
ungdomar och deras rätt till kultur. Barnombudsmannen valde att
bevaka vilka kulturaktiviteter som barn och unga ville ta del av samt
erbjöds att vara med på inom ramen för skolundervisningen och
under sin fritid.
Att driva på barns rätt till kultur
Barnombudsmannen producerar en skrift tillsammans med Statens
kulturråd som beräknas blir klar under våren 2006. Skriften ska inspirera och stödja kommuner och landsting i sitt arbete med barns
och ungas rätt till kultur.
Målet är att aktörerna använder sig av barn och unga som
kunskapskälla i arbetet med barns och ungas kultur, men också
att aktörerna uppmärksammar barns och ungas rätt att få skapa
kultur, delta i kulturlivet utifrån sina förutsättningar, att få tillgång
till ett kulturutbud särskilt skapat för barn och unga samt att ta del
av kultur skapad av barn och unga.
Aktionsgruppen för barnkultur
Aktionsgruppen för barnkultur är en kommitté utsedd av regeringen. Arbetet startade under hösten 2004 och en slutrapport lämnas
i april 2006. Barnombudsmannen har följt arbetet och lämnat synpunkter på kommitténs kartläggning av den offentligt finansierade
kulturen för barn.
Kommittén har också uppmärksammats på att barn och unga
med funktionshinder är en bortglömd grupp, som alltför sällan deltar i det kulturutbud som finns tillgängligt för barn i allmänhet.
Barn med funktionshinder har sämre tillgång till kultur
Studier har visat att barn med funktionshinder inte har lika tillgång,
som barn i allmänhet, till kultur- och fritidsverksamheter. Projektet
”Alla barns rätt till kultur och fritid” ska skapa bättre förutsättningar
för barn och unga med funktionshinder att bli delaktiga i befintliga
kultur- och fritidsverksamheter. Projektet drivs av Handikappförbundens samarbetsorgan i samverkan med Barnombudsmannen
och ska bland annat ta fram framgångsfaktorer och goda exempel
som visar hur barn med funktionshinder har blivit delaktiga i kulturoch fritidsverksamheter.
Enkätundersökning
Foto: Fredrik Funck/Scanpix
Inom ramen för projektet har en enkätundersökning bland samtliga kultur- och fritidsförvaltningar genomförts. Resultatet visar
bland annat att kommunerna har dålig kunskap om vilka kulturoch fritidsverksamheter som finns där barn med funktionshinder
kan delta på lika villkor som andra barn. Exempel på aktiviteter med
kultur förekommer inte ofta i enkätsvaren. Svaren innehåller oftare
exempel på olika idrotter.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 123
Hälften av de 202 kommuner som har bevarat enkäten uppger att
man inte heller har gjort några satsningar för att göra kultur- och
fritidsutbudet tillgängligt för barn med funktionshinder. Det gäller
särskilt i små kommuner.
Uppmuntra flexibla lösningar
Insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS (SFS 1993:387), är viktiga för att barn och ungdomar
ska kunna delta i en kultur- och fritidsaktivitet. Ledsagning är en
sådan insats, som inte alltid fungerar på grund av brist på flexibla
lösningar. Inom ramen för projektet har även en enkät till samtliga
länsstyrelser sänts ut. Resultatet visar att det finns möjligheter att
inom ramen för LSS tillämpa flexibla lösningar av ledsagning för att
underlätta för barn att bli delaktiga i kultur- och fritidsverksamheter. Slutsatserna utifrån rapporten Ledsagning enligt LSS – Enkät till
länsstyrelser har framförts till berörda myndigheter.
Att skapa tillgänglighet
Inom projektet kommer ett antal andra frågor att belysas, bland annat vilka aktörer inom kommuner, landsting och frivilligorganisationer som har betydelse för utformningen av ett tillgängligt kulturutbud för alla barn och hur dessa aktörer kan samverka. Hur når man
ut till barnen? Vilka når man inte? Hur kan prova på-verksamheter
utformas så att varje barn får en reell chans att välja den aktivitet
som hon eller han är intresserad av? Vilket extra personellt stöd kan
man erbjuda varje barn som tas emot? Behöver barnet ledsagning
och färdtjänst? Vem ansvarar för utbildning i handikappkunskap
och vad ska den innehålla?
För att lyckas att skapa ett tillgängligt kulturutbud måste man ha
ett helhetsperspektiv. Det räcker till exempel inte med att bara utbilda lärare och ledare i handikappkunskap. Om barnet inte kan ta
sig till aktiviteten eller komma in i lokalerna så kommer barnet ändå
inte att kunna delta i den aktivitet som erbjuds.
Projektet har ett tydligt barnperspektiv genom att visa hur ansvariga i sin planering och utveckling av kulturutbudet måste utgå
från varje barns behov och intressen för att lyckas göra aktiviteterna tillgängliga för alla.
Projektet kommer under 2006 att redovisas i sin helhet i en rapport som ska utgöra underlag till en handbok till för verksamma i
kommuner, landsting och föreningar.
124 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Ungdomars syn på alkohol och narkotika
Hur mycket ungdomar använder alkohol och narkotika är noga studerat i Sverige. Mindre utforskat är ungas
syn på varför de dricker alkohol eller testar narkotika. Vad som får ungdomar att avstå från att pröva droger
är också mindre känt. Barnombudsmannen har inom ramen för temaområdet ”Barns och ungas rätt till en
trygg och drogfri uppväxtmiljö”, undersökt ungdomars vanor och attityder till fritid och droger.
I rapporten Drogfri tid som Barnombudsmannen publicerade hösten 2005 redovisar vi ungdomars syn på varför de prövar eller inte
prövar alkohol och narkotika.1 Rapporten är en del i temaområdet
”Barns och ungas rätt till en trygg och drogfri uppväxtmiljö”. I Barnombudsmannens årsrapport 2005, Öppna för gränser, redovisades
en större del av projektet.
Familjenormer är grundläggande
Föräldrarna är den viktigaste förebilden för ungdomar. Barnombudsmannen anser att kunskapen om föräldrarnas centrala betydelse för ungdomars syn på alkohol och narkotika borde ökas
hos beslutsfattare och allmänhet. Det är både föräldrarnas egna
alkoholvanor och deras åsikter om alkohol och narkotika bland unga
som påverkar ungdomarna. Det framgår av den undersökning vi
genomförde 2004 i våra kontaktklasser att barn och unga vill att
föräldrar ska sätta tydliga gränser.2
Det kan vara svårt för vuxna att tala om alkohol och droger,
eftersom de ofta säger ett och gör ett annat och därmed ger ett
kluvet budskap, i synnerhet när det gäller alkohol. Det kan barn
och unga acceptera, men var går gränsen? Enligt barn och unga i
Barnombudsmannens kontaktklasser är det okej att föräldrarna tar
ett eller två glas vin till maten, men det är inte okej att bli berusad
när barnen är med. Föräldrar ska heller inte köpa ut eller bjuda sina
barn på alkohol.
Det är okej att föräldrarna förbjuder sina barn att dricka alkohol,
främst om föräldrarna själva inte dricker. Barn och unga vill ha en
öppen dialog med sina föräldrar kring dessa frågor.
Örebro Prevention Program visar att det går att förändra föräldrars attityder till alkohol i en mer restriktiv riktning och att detta har
betydelse för barnens alkoholkonsumtion.3 Såväl en normalpopulation som en riskgrupp påverkas både när det gäller bruket av alkohol och normbrytande beteenden. En seglivad myt är att ungdomar
som bjuds på öl och vin hemma lär sig att hantera alkohol bättre än
de som tvingas dricka i smyg. Örebro Prevention Program visar dock
att det är tvärtom. 4 Ungdomar som blir bjudna på alkohol hemma
av sina föräldrar dricker mer ute bland sina kompisar.
Av vår kontaktklassundersökning framgick att det främst finns
tydliga regler i familjen kring narkotika, tätt följt av rökning. Regler
kring alkohol finns inte i samma utsträckning. Detta återspeglas
i ungdomarnas vanor och attityder. De är mycket mer restriktiva
till narkotika än till alkohol. Föräldrarnas påverkan i form av regler
minskar ju äldre ungdomarna blir. Föräldrastödsinsatser skulle sannolikt bidra till att få ner alkoholkonsumtionen hos ungdomar.
Föräldrars inställning till alkohol förändras med barnens ålder.5
De tenderar att vara restriktiva när barnen är relativt unga och blir
mer tillåtande när barnen blir äldre. När barnen är 13 år anser 80 procent av föräldrarna att de överhuvudtaget inte ska befatta sig med
alkohol. När barnen är 16 år har denna siffra sjunkit till 40 procent.
I rapporten Drogfri tid framkommer bland annat att föräldrarnas regler och förbud gör att särskilt yngre tonåringar inte dricker.
Kompisar är viktiga
Det ungdomar helst vill göra på fritiden är att umgås med kompisar.6 De träffas oftast hemma hos någon jämnårig eller i skolan.
Utvecklingsmässigt är det också viktigt att man under den här perioden i livet, när man skapar sig en ny mer vuxen identitet, har
möjlighet att spegla sig i jämnåriga. Det är därför viktigt att det
finns bra möjligheter för ungdomar i tonåren att umgås i olika sam-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 125
manhang. Eftersom ungdomarna främst träffas hemma är en bra
och välkomnande hemmiljö en sådan viktig förutsättning. Många
uppger att de skulle sluta dricka om kompisarna inte drack.
Skolan är en social arena
Skolan är inte bara undervisning. Barn och ungdomar tillbringar en
stor del av dagen i skolan och skolan är viktig för deras socialisation
och utveckling. I skolan är det viktigt att det förs en kontinuerlig dialog med barn och unga om hur de vill att skolan ska vara utformad
och vad de vill göra i anslutning till skolarbetet och i skolan. Barnombudsmannen vill understryka betydelsen av att skolan är tillgänglig
för elever på lektionsfri tid, att delar av skollokalerna kan anpassas
för fritidsverksamheter och att skollokalerna kan vara öppna för
ungdomar på eftermiddagar och kvällar.
Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 1994:1, 13§ ska varje
arbetsplats ha rutiner för insatser vid alkohol- och drogmissbruk.
Det bör också finnas en tydlig alkohol- och drogpolicy. Detta gäller
även för skolan. Oftast finns en drogpolicy för de anställda i skolan
medan det sällan finns en policy för eleverna, som även de omfattas
av arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter.
Fritiden spelar roll
I rapporten Drogfri tid framgår att pojkarna tycker att det är viktigt
att sporta, träna och idrotta och att idrottandet ofta är ett skäl att
avstå från alkohol och narkotika.7 Mot denna bakgrund bör samhället och idrottsrörelsen se till att sport-, idrotts-, och träningsaktiviteter hålls helt drogfria. Det är också viktigt att hitta metoder
och lägga mer resurser på att locka fler flickor till idrotten. Flickorna
uppger oftare än pojkarna att de har för lite tid på sin fritid till trä-
ning och sportaktiviteter. Kulturaktiviteter, som flickor ägnar sig åt
i större utsträckning än pojkar, bör få mer resurser och vara drogfria
när de främst vänder sig till ungdomar.
På fritiden lyssnar ungdomar mest på musik och umgås med
varandra. Det framgår tydligt av våra enkäter till ungdomar. Flickor
framstår i våra undersökningar som mer sociala och ambitiösa i
skolarbetet än pojkar. Pojkar använder datorer och Internet i större
utsträckning än flickor. Barn och unga önskar sig fler träffpunkter
som är drogfria. Att det är kul på fritidsgården utan alkohol tycker
81 procent av ungdomarna i vår studie Drogfri tid.
Roligt med eller utan alkohol
Ungdomarna säger att de kan ha roligt utan alkohol, särskilt hemma
hos kompisar, men även på skolresor och skolfester. Men det är svårare att ”ha kul” utan alkohol om man går på festivaler, större fester,
krogen eller på diskotek och klubbar. Då verkar alkoholen vara en del
av upplevelsen, särskilt i miljöer där inte vuxna finns med.
Av de ungdomar som hävdar att de inte dricker alkohol avstår
två av tre på grund av att alkohol är farligt för hälsan, nära hälften
avstår för att de inte vill tappa kontrollen och lika många svarar att
de kan vara som de vill vara utan att behöva dricka alkohol. 8 De
ungdomar som dricker skulle avstå om det inte fanns smuggelsprit,
om priserna höjdes, poliskontrollerna var fler, om föräldrarna hade
bättre koll när man kom hem och om fler vuxna nattvandrade.
Kampanjer och information om alkoholens skadeverkningar verkar inte ha varit helt framgångsrika bland ungdomar. Ungdomars
attityd är att alkohol är socialt accepterat. Det är därför svårt att
ge ungdomar ett enkelt och rakt budskap om alkoholens negativa
sidor.
126 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Statistik
I Sverige är det möjligt att statistiskt följa konsumtionsutvecklingen av alkohol och narkotika genom de undersökningar som görs av
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. Redan
1971 började man göra årliga undersökningar av skolungdomar i
årskurs 9 och 18-åriga mönstrande pojkars alkohol-, narkotika-, tobaks- och sniffningsvanor. Från och med 2004 ingår också eleverna
i gymnasiets årskurs 2 i undersökningen.
CAN-rapporten 2004 visar bland annat att:9
• Antalet tunga missbrukare ökade under 1990-talet och att någon minskning ännu inte kan skönjas.
• Andelen ungdomar som prövat narkotika tredubblades under
1990-talet. Under 2000-talets första år har dock denna trend
brutits.
• Erfarenheterna av narkotika är dubbelt så stor bland gymnasieeleverna som i årskurs 9 (15 respektive 7 procent). Bland 18-åriga
mönstrande pojkar har 15 procent prövat narkotika.
• Cannabis är den vanligaste narkotikan följt av ecstasy, amfetamin och illegalt använda sömnmedel och lugnande medel.
En lugnare utveckling när det gäller alkohol kan skönjas, i alla fall
när det gäller pojkar. En ökning finns dock när det gäller konsumtionen av cider och alkoläsk, som allt fler dricker sig berusade på.
Undersökningen som gäller gymnasieelever visar bland annat
att alkoholkonsumtionen är högre bland eleverna i gymnasiets
årskurs 2 jämfört med eleverna i årskurs 9. Ungefär 90 procent av
eleverna i årskurs två uppger att de dricker alkohol, jämfört med
något över 70 procent i årskurs 9. Skillnaderna är mycket stora när
det gäller mängden konsumerad alkohol, särskilt bland flickor. Berusningsdrickandet är betydligt vanligare bland gymnasieeleverna.
Hälften av dem uppgav att de dricker sig berusade en gång i månaden eller oftare. CAN:s samlade bedömning av ungdomars alkoholvanor är att konsumtionen ökade under 1990-talet. För lite yngre
ungdomar har dock en viss nedgång i konsumtion och berusning
skett under 2000-talet.
Preventionscentrum Stockholm (PreCens) vid Stockholms socialtjänstförvaltning gav FoU-enheten vid socialtjänstförvaltningen
i uppdrag till att analysera data från drogvaneundersökningen
2002.10 Denna görs vartannat år i grundskolans årskurs 9 och gymnasiets andra år. En liknande undersökning gjordes 2004.11 I drogvaneundersökningarna från 2004 ingår Stockholm, Ekerö, Haninge,
Huddinge, Sundbyberg, Södertälje, Solna, Botkyrka och Danderyd.
Anonyma enkäter besvarades 2002 av cirka 12 500 och 2004 av cirka
18 100 ungdomar. Enligt denna analys har totalkonsumtionen av
alkohol bland Stockholms elever minskat med 25 procent.
Narkotika är inte accepterat
De flesta ungdomar har aldrig testat narkotika. Ungdomarna är
mycket negativt inställda till narkotika. Av de elever som i våra
undersökningar uppger att de har avstått från att testa narkotika
uppger 83 procent orsaken ”jag tar helt avstånd från narkotika”. 77
procent svarar att de inte testar eftersom det är farligt för hälsan
och varannan svarar att de avstår eftersom narkotika är olagligt.
Men 8 procent (71 ungdomar) i studien säger att de har testat,
framför allt gymnasieelever.12
Foto: Laura Leyshon/Scanpix
De som testar narkotika verkar bara göra det en gång och de som
har prövat narkotika har nästan alltid druckit alkohol innan.
Samhällets informationskampanjer mot narkotika verkar ha varit
framgångsrika. Budskapet om att narkotika är olagligt och påverkar
hälsan negativt har nått fram till ungdomarna. Andra förklaringar
till att ungdomarna inte har testat är att de inte vill tappa kontrollen
eller att de är rädda för att bli beroende.
Vad får dem som har testat narkotika att inte göra det igen? De
vanligaste svaren som Barnombudsmannen har fått är ”jag ångrar
att jag provat och vill aldrig göra det igen” och ”det var ingen intressant erfarenhet”. En av fyra svarar att de skulle avstå om det var
svårt att få tag på narkotika, en av fyra skulle också avstå om de trivdes med sina liv. Samhället förefaller att relativt väl ha lyckats med
att sprida budskapet om att narkotika är olagligt och skadligt.
Ungdomars delaktighet är en framgångsfaktor
Ungdomarna är en central informationskälla som alltför ofta
glöms bort när det i kommuner ska fattas beslut som rör ungdomars fritid. Ungdomar tillfrågas sällan när fritidsfrågor diskuteras
eller planeras, trots att barnkonventionen föreskriver det. Det är
ett slöseri med kunskap, eftersom ungdomarna har den bästa kunskapen om hur det är att vara ung idag. Få ungdomar anser att de
har haft möjlighet att föra fram vad de vill göra på fritiden. Hela 84
procent uppger att de inte har haft möjlighet att själva föra fram
sina åsikter.13
Men i de fall när de har fått föra fram sina åsikter uppger ungdomarna glädjande nog att beslutsfattarna har lyssnat på dem. De
som har fört fram sina synpunkter har också blivit lyssnade till och
blivit tagna på allvar. Den stora utmaningen för vuxna är att ta sig
tid och lyssna på ungdomar och våga släppa in dem när det ska fattas beslut i frågor som rör ungdomar och deras fritid.
Tillgänglighet till droger
Av studien Drogfri tid framgår bland annat att ungdomar dricker
alkohol, trots att de inte har fyllt 18 år. De får alkoholen via andra
ungdomar eller från vuxna. Om alkohol vore svårare att få tag på
skulle särskilt flickor avstå från att dricka och både flickor och pojkar
skulle sluta dricka om kompisarna gjorde det.
Nästan alla ungdomar uppger att de skulle kunna få tag på narkotika via kompisar eller någon äldre langare.
Samhällsutvecklingens betydelse
Idag, när samhällsutvecklingen och det svenska EU-medlemskapet
har påverkat förutsättningarna för den traditionella svenska alkoholpolitiken, är det betydligt svårare att sänka den totala konsumtionen genom pris- och kontrollinstrumenten. Då blir det förebyggande arbetet om möjligt än mer betydelsefullt. FN:s barnrättskommitté kommenterade under våren 2005 Sveriges tredje rapport till
kommittén och uttryckte sin oro över att bruket av tobak, alkohol
och narkotika fortsättningsvis är utbrett bland unga. De välkomnar de ansträngningar som Sverige har gjort mot användande av
narkotika, alkohol och tobak och uppmanar oss att fortsätta detta
arbete.
Barn och unga är i behov av en trygg uppväxtmiljö och idag
pågår bland annat drogförebyggande arbete på många håll där
många av samhällets aktörer är involverade och samarbetar. Vi vet
att föräldrar, kamrater och skola är viktiga i arbetet med att förebygga alkohol- och drogmissbruk bland ungdomar. Men barn och
128 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
unga påverkas också av annat som händer utanför familj, skola och
föreningsliv.14 De påverkas också av bland annat musik och media.
Därför är det viktigt att också involvera trendskapande aktörer och
mobilisera deras stöd i det förebyggande arbetet.
Ungdomar är konsumenter
Dagens ungdom är den första generationen som vuxit upp som
konsumenter och inte som samhällsmedborgare. De hämtar sina
referenser från populärkulturen medan vuxna hämtar sina referenser från kultur och samhälle. Det är centralt att förstå detta för
att kunna förstå dagens ungdom, anser trendforskaren Ole Petter
Nyhaug.15
Tidigare generationer kom i kontakt med andra miljöer än de
man själv växt upp i först i 20-årsåldern, säger Ole Petter Nyhaug.
Idag får många en mobil när de är elva år och kan vara i kontakt
med omvärlden hela tiden. Den ständiga kontakten med omvärlden
påverkar hur man planerar och fattar beslut. Man diskuterar hela
tiden, men kommer aldrig fram till beslut. Det är kommunikation
som aldrig tar slut.
Dagens ungdomsgeneration kräver stimulans, förändring och
tar till sig information på ett fragmenterat sätt. Många har svårt
att koncentrera sig. De som har svårt att koncentrera sig i skolan
kan dock spela dataspel i timmar i sträck. Problemet är alltså inte
att de inte klarar att koncentrera sig, utan att de inte kan göra det
på ett traditionellt sätt.
Ungdomar kommunicerar i hög utsträckning genom e-post, SMS
(Short Message Service) och MSN Messenger. Har det lett till färre
personliga kontakter? Enligt Ole Petter Nyhaug är det inte så. Ungdomar har fler vänner, bättre relationer till föräldrarna och använ-
der mer tid till att kommunicera. De är också bättre på att tala om
känslor och problem.
Individualiseringen i samhället
Journalisten Josefin Adolfsson tycker att det är viktigt att tala om
vad som händer med unga människor i ett samhälle som blir alltmer individualiserat.16 Unga växer upp under extremt stark press.
Det är den första generationen som växer upp för att primärt bli
konsumenter. Man skall vara en framgångsrik person och ha en vinnande personlighet. På många ställen kan man se stora plakat från
utbildningsföretag där det står ”Satsa på dig själv!”. Man pratar som
om alla unga vore kringvandrande företag som skall investera i sig
själva.
Josefin Adolfsson refererar till en undersökning från Ungdomsstyrelsen som visar att ungas välmående har sjunkit sedan 1990talet.17 Det finns säkert många orsaker till det men en av dem är
säkert individualiseringen av samhället. Många unga som söker
psykiatrisk hjälp har inte traditionella psykiska problem utan det
handlar snarare om att de känner en stor vilsenhet i livet och är
pressade. Tävlandet och konkurrensen leder till att misslyckanden
ses som självförvållade och till känslor av skuld. Man har slutat prata om sociala förutsättningar när det gäller ungdomskriminalitet
och missbruk. Före 1980-talet förklarades kriminalitet och missbruk
med svåra hemförhållanden, men efter mitten av 1980-talet började brottslingen beskrivas som en ond och kall människa som väljer
att begå brott eller att missbruka. Som Josefin Adolfsson ser det
är ungdomars missbruk snarare ett symtom vars orsaker är många
och ligger djupt.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 129
Ungdomars egna kanaler
Det är viktigt med stöd och information i det förebyggande arbetet. Ett exempel är CAN som redan 1997 startade webbplatsen
Drugsmart, om alkohol och narkotika för barn och ungdomar.18
Ambitionen är att fördjupa kunskapen om alkohol-, narkotika- och
tobak och att skapa ett forum för samtal och debatt om alkoholoch narkotikapolitiska frågor. Målgrupp för webbsidan är högstadieungdomar, men allt fler gymnasieungdomar använder sig
av Drugsmart. Målgrupp är också föräldrar och andra vuxna som
undervisar i frågor om alkohol och narkotika eller är engagerade i
dessa frågor av andra skäl. Den bemannade redaktionen besvarar
snabbt frågor och e-post. Information, spel, debatter och tävlingar
anpassas efter ständigt växlande behov.
Drugsmart är en faktabank där man kan man hitta information
och få råd och hjälp. Där finns interaktiva verktyg som kan användas
både i skolornas ANT-undervisning och på fritiden. Webbsidan utgör ett stöd för lärare och ungdomsledare, men det är ungdomarna
som styr lektionen. Fördelarna med denna typ av information och
undervisning är anonymitet, snabbhet, att unga har tid att fundera
över vad de ska skriva samt att webbplatsen är tillgänglig 24 timmar om dygnet.
Fortsatta studier
I den utsträckning som resultaten av Barnombudsmannens undersökningar, där ungdomar själva har fått beskriva sina åsikter och vanor relaterat till alkohol och narkotika, skiljer sig från andra studier
där barn och unga inte själva fått komma till tals vore det intressant
för forskningen att studera vad dessa skillnader beror på. Om fors-
karvärlden i större utsträckning skulle vända sig direkt till barn och
unga när de studerar områden som rör denna grupp skulle vi vuxna
sannolikt få en annan bild av barns och ungas verklighet.
Medierna
Rapporten Drogfri tid presenterades i SVT:s Rapport den 12 december för att få ett stort genomslag för innehållet och budskapet att
ungdomar vill ha drogfria miljöer att umgås i. Det var viktigt att
ännu en gång väcka frågan om ungdomars inställning till alkohol
och droger, inte minst inför de dagar och helger som förknippas
med både ungdomars och vuxnas alkoholdrickande. Både slutsatserna i årsrapporten Öppna för gränser och rapporten Drogfri tid
bildade grund för de medieaktiviter som gjordes. Genom att presentera rapporten i ett nyhetsprogram som ses av många, kombinerat med pressmeddelanden och debattartiklar nådde vi ut till
både allmänhet, andra opinionsbildare och beslutsfattare. Minskad
tillgång på droger, föräldraansvar och gränssättning och meningsfulla fritidsaktiviteter var huvudbudskapen.
Radio Stockholm drog slutsatsen att det inte är inne bland ungdomar att vara på stan och härja natten till Lucia, en bild som bekräftades av ansvariga vid beroendecentrum Maria Ungdom. I SVT:s
Studio 24 samtalade barnombudsmannen med ungdomar. Nyhetssändningar i P3 som vänder sig till en ung lyssnarkrets hade inslag
om rapporten, liksom lokalradio i Kronoberg, Sjuhäradsbygden och
Kronoberg och en rad tidningar. Vi skrev debattartiklar som publicerades på Sociala Nätets och Drugnews webbplatser.
130 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Barnombudsmannen anser:
• Barn och unga själva kräver mer information och fakta om narkotika samt insatser mot langning, smuggling och tillverkning av
narkotika och alkohol.
• Varje skola ska ha en alkohol- och drogpolicy som gäller för både
personal och elever, samt rutiner för hur man ska agera om missbruk upptäcks i skolan.
• Kommunerna ska i samband med planering av fritidsanläggningar och fritidsaktiviteter fråga barn och unga själva om vilka
behov de har på fritiden och vad kommunen kan göra för att i
större utsträckning tillgodose dessa behov.
• Kommunerna ska via olika medel sprida information om vilket
fritidsutbud som finns i närområdet.
• Det lokala drogförebyggande arbetet ska i större utsträckning
använda barn och unga själva som förebilder och utbildare i informationen om alkohol och narkotika.
• Preventionsmetoder som i utvärderingar visat sig effektiva och
som riktar sig till föräldrar bör spridas till alla kommuner och
lokala aktörer.
• Kunskap om alkoholens och narkotikans negativa fysiologiska
och psykologiska effekter bör spridas till alla barn och unga via
de kanaler och på det språk som barn och unga själva använder.
Barnombudsmannen utmanar forskningen kring förebyggande
insatser på drogområdet att i olika sammanhang ställa frågor till
barn och unga om varför de väljer att använda respektive avstå från
alkohol och narkotika.
Noter
1 Barnombudsmannen. Drogfri tid. BR2005:05.
2 Barnombudsmannen. Öppna för gränser. Barnombudsmannens årsrapport 2005.
3 Koutakis, Nikolaus och Stattin, Håkan. Centrum för utvecklingsforskning, Örebro universitet.
4 Ibid.
5 Ibid.
6 Barnombudsmannen. Drogfri tid. BR2005:05.
7 Ibid.
8 Ibid.
9 CAN. Drogutvecklingen i Sverige. Rapport 2004. Rapport nr 82.
10 Sundell, Knut. Drog- och riskbeteenden hos Stockholmsungdomar. FoU-rapport 2003:2.
11 El-Khouri, Bassam M. och Sundell, Knut. Drog- och riskbeteenden hos Stockholmsungdomar. FoU-rapport, 2005.
12 Barnombudsmannen. Drogfri tid. BR2005:05.
13 Ibid.
14 Allmänna Barnhuset. Ungdomar, alkohol och droger. Dokumentation av en forskarkonferens, 2004.
15 Ibid.
16 Ibid.
17 Ungdomsstyrelsen. De kallar oss unga. Ungdomsstyrelsens skrifter 2003:1.
18 www.drugsmart.com – en webbplats om alkohol, narkotika och tobak.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 131
Barns rätt i den sociala barn- och ungdomsvården
Har barn och unga som vistas på olika former av institutioner möjlighet att uttrycka
sina åsikter och med hjälp av dem påverka sin situation? Dessa barn har inte bara
rätt till omsorg och skydd, utan också samma rättigheter som alla andra barn att få
komma till tals.
När man talar om barn i hem för vård eller boende (HVB) eller särskilda ungdomshem tänker man oftast på deras rätt till vård och
omsorg och skydd mot vanvård eller övergrepp. Utövandet av dessa
rättigheter kräver inget aktivt agerande från barnets sida utan barnet är endast föremål för åtgärder som andra vidtar. Det händer
lätt att man glömmer bort att barn på institution även har aktiva
rättigheter som förutsätter att barnen själva handlar medvetet.
Dessa barn har, som alla andra barn och unga, rätt att komma till
tals, att uttrycka sina åsikter och att påverka sin egen situation och
sina liv.
Men har barn och unga på institution möjlighet att uttrycka
sina åsikter och med hjälp av dem påverka sin situation? Den frågan
ställde Barnombudsmannen och Länsstyrelsen i Skåne till 73 barn
och unga på HVB och särskilda ungdomshem i Skåne län mellan
december 2003 och mars 2004. Ungdomarnas svar, som redovisas
i Barnombudsmannens rapport Vi har så mycket att säga!, ger en
varierande bild av livet på ungdomshemmet och kontakter med anhöriga och med dem som fattat beslut om vården av de unga.1 Det
stora flertalet unga uppger att de förstår varför de bor på ett ungdomshem. Många är även motiverade att bo på hemmet och några
tycker till och med att det är det bästa hem de har haft. Trots det
är det många unga som uppfattar att de inte kan påverka sin situation, att de inte har några rättigheter och att beslut fattas ovanför
deras huvuden. I många fall verkar det även brista i informationen
till de unga.
Spridning av undersökningsresultat
Barnombudsmannen fortsatte under 2005 att sprida de åsikter
och beskrivningar som barn och unga uttryckte i rapporten Vi har
så mycket att säga!. I juni presenterade Barnombudsmannen och
Länsstyrelsen i Skåne rapporten på ett seminarium i Stockholm. 2
Föreståndare för HVB-hem/särskilda ungdomshem, socialsekreterare, socialchefer och övriga intresserade, framför allt i Stockholmsområdet, inbjöds att delta på seminariet. Totalt deltog 45 personer
från hem för vård eller boende, Statens institutionsstyrelse, länsstyrelser, Socialstyrelsen, socialförvaltningar, Skolverket, Rädda Barnen och stiftelser. Utvärderingen visade att de flesta som svarade
trodde att de skulle komma att ha nytta av det som togs upp på
seminariet.
I juni presenterades resultaten från rapporten på ett seminarium
under Tylösandsveckan och i september på ett seminarium organiserat av Socialstyrelsen.3
Under 2005 har flera rapporter om barns och ungas röster i familjehem och på institution publicerats. I Rädda barnens rapport
Rakt från hjärtat presenteras tankar och idéer från 50 barn och unga
mellan 7 och 20 år som är placerade i samhällets vård. Statens institutionsstyrelse (SiS) presenterade i juni 2005 sin rapport Demokrati i
det lilla om ungdomarnas möjligheter att påverka sin vård.
Barnombudsmannens och Länsstyrelsen i Skånes samt Rädda
Barnens och SiS rapporter har gemensamt att barn och unga själva
har fått uttrycka sina åsikter om sina möjligheter till inflytande.
I alla tre rapporter framkommer det att många ungdomar ofta
uppfattar att de inte kan påverka sin situation och att de inte blir
sedda. I Barnombudsmannens och SiS rapporter framkommer att
många av ungdomarna inte känner till sin egen vård- eller behandlingsplan. Nästan hälften av ungdomarna som svarat på Barnombudsmannens och Länsstyrelsen i Skåne läns frågor uppger vidare
att de inte brukar få tala med sin socialsekreterare utan att någon
132 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
annan lyssnar och i Rädda barnens rapport efterlyser ungdomarna
oanmälda besök från socialtjänsten. I Rädda barnens och SiS rapporter framkommer dessutom att ungdomarna inte känner till sina
rättigheter. 4
En nationell handlingsplan
I oktober 2005 presenterade den Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén sitt förslag till nationell handlingsplan för den
sociala barn- och ungdomsvården.5 Förslaget innehåller tre övergripande målsättningar:
1. Tidiga insatser för att förebygga behovet av mera långtgående
åtgärder,
2. kompetent utredning och behandling som följs upp,
3. att vården i allt högre utsträckning ska vila på kunskap.
Barnombudsmannen har i sitt remissyttrande tillstyrkt dessa målsättningar. Men förslagen är otillräckliga. Vi anser att det finns ett
uppenbart behov av en fjärde övergripande målsättning – att öka
berörda barns och ungas delaktighet i alla aspekter av vården, i
beslutet om omhändertagande, planeringen av vården, regler och
bestämmelser, uppföljningen av vården, tillsynen över vården samt
i beslutet när vården ska upphöra. Barnombudsmannen menar att
nuvarande ordning inte uppfyller de krav som artikel 12 i barnkonventionen ställer på att barn som omhändertas för vård utanför
hemmet ska få uttrycka sina åsikter och få dessa beaktade. Detta
framgår tydligt både i den undersökning som Barnombudsmannen
och Länsstyrelsen i Skåne län gjort och i SiS och Rädda barnens rapporter.
FN:s barnrättskommitté har vidare i sina synpunkter på Sveriges
efterlevnad av barnkonventionen bland annat sagt att alla som
fattar beslut som rör barn bör redogöra för i vilken utsträckning
de berörda barnens åsikter har beaktats.6 I sina färska rekommendationer om barn som får vård utanför sina familjer har FN:s barnrättskommitté betonat att berörda barn bör få komma till tals i alla
skeden av vården.7
Barn och unga på institution är en utsatt grupp. Många av dem
har upprepade gånger blivit svikna av vuxna. Få av dessa ungdomar
har starka föräldrar som kan hjälpa dem att utkräva sina rättigheter.
Därför är det särskilt viktigt att dessa barn och unga ges möjlighet
att komma till tals och få sina åsikter beaktade.
Noter
1 Barnombudsmannen. Vi har så mycket att säga! Barnombudsmannens och Länsstyrelsen
i Skåne läns rapport från projektet ”Barn på institution”. BR2004:08.
2 Rapporten presenterades redan i november 2004 i Malmö.
3 Tylösandsveckan är ett årligt och välbesökt arrangemang för alla i den offentliga sektorn
som anordnas av organisationen Södra Smålands Kommuner och Landsting (SSKL). Ett
stort och varierat kursutbud erbjuds.
4 SiS har under 2005, tagit fram material till barn och unga på SiS institutioner för att informera om vilka rättigheter som ungdomarna har och vart de kan vända sig med klagomål.
Något motsvarande informationsmaterial för barn och unga på i familjehem och HvB
finns inte.
5 Källan till en chans - Nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården
(SOU 2005:81).
6 CRC/C/15/Add.248, paragraf 24.
7 Day of general discussion on children without parental care, 16 September 2005, Recommendations, s. 6.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 133
Långa väntetider inom barn- och ungdomspsykiatrin
Barnombudsmannen har vid ett flertal tillfällen uppmärksammat att den psykiska ohälsan
bland barn och unga ökar. Vi har på olika sätt lyft fram såväl orsaker som åtgärder för att minska
den negativa utvecklingen. År 2005 publicerade vi en studie kring väntetider och resurser inom
barn- och ungdomspsykiatrin.
I barnkonventionen fastställs bland annat att barnets bästa ska
sättas i främsta rummet samt att barn och unga har rätt till bästa
uppnåeliga hälsa. Att de barn- och ungdomspsykiatriska enheterna,
BUP, har möjlighet att möta barns och ungas behov är därför en
viktig fråga. Barnombudsmannen undersökte redan 2002 väntetiderna för bedömning och eventuell behandling, liksom nuvarande
och planerade resurser till BUP.
Satsa tidigt
Under vintern 2004/05 genomfördes en ny enkätundersökning
bland samtliga BUP-enheter i Sverige. Syftet med denna undersökning var att följa upp den tidigare undersökningen och att få en
fördjupad kunskap om hur de olika BUP-verksamheterna ser på sitt
uppdrag och sina förutsättningar att leva upp till detta uppdrag. Resultaten från undersökningen publicerades i juni 2005 i rapporten
Satsa tidigt – en undersökning av barn- och ungdomspsykiatrin.
Sammanfattningsvis visar enkätundersökningen följande:
• De flesta BUP-enheter anser sig ha rätt roll/funktion/uppdrag…
…men många anser samtidigt att andra aktörer inte har tillräcklig kunskap om BUP samt att andra aktörer inte i tillräcklig
omfattning bidrar till att minska den psykiska ohälsan. Det sistnämnda anses till övervägande del bero på resursbrist.
• Nästan alla BUP-enheter anser att det behövs resursförstärkningar till basverksamheter1 för att minska den ökande psykiska
ohälsan bland barn och unga…
• Det har gjorts satsningar på att få ner väntetiderna till BUP och
väntetiderna har eventuellt minskat…
…men nästan hälften av BUP-enheterna anser att väntetiderna
inte är godtagbara.
• Det är mer än hälften av BUP-enheterna som uppger att de kan
styra över sina satsningar och 65 procent uppger att de har satsat på att minska köerna…
…men det är 63 procent som uppger att de inte kan påverka resurstilldelningen och det är nästan hälften som inte anser att de
har fått del av resurserna som tillkom i samband med den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvårdens utveckling.
• Alla BUP-enheter samverkar med många aktörer och anser att
samverkan är en förutsättning för att minska den psykiska ohälsan…
…men det är lite drygt hälften som inte är nöjda med den samverkan som finns och relativt många anser att det behövs mer
samverkan, främst med vuxenpsykiatrin, socialtjänsten och förskolan/skolan.
• Samtliga BUP-enheter anser att det är viktigt att behandling
sker i samråd med barn och unga och nästan alla anser att barn
och unga kan påverka sin behandling. Det finns en relativt stor
kunskap om barnkonventionen och den har till viss del påverkat
arbetssättet.
134 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Utifrån undersökningen anser Barnombudsmannen att följande behöver göras för att motverka och förebygga psykisk ohälsa bland
barn och unga:
• Mer resurser behöver avsättas till förebyggande och tidiga åtgärder.
• Det behövs resurser till föräldrastöd under barnets hela uppväxttid för att förebygga psykisk ohälsa.
• En ökad satsning på elevhälsan, det vill säga skolhälsovården
och elevhälsovården, i form av tydlig lagstiftning är nödvändig.
I skollagen bör man skriva att samtliga yrkesgrupper (skolläkare,
skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer) ska finnas i alla
skolenheter.
• Det behöver tas fram kvalitetskriterier med minimimått på elevhälsans uppgifter och omfattning.
• Det behövs en översyn av skolans fysiska och psykosociala arbetsmiljö.
• Samverkan mellan de olika aktörerna är väsentlig för att motverka den psykiska ohälsan bland barn och unga. Här vill vi betona
vikten av att de olika huvudmännen frigör resurser som möjliggör samverkan.
• Ytterligare uppföljningar bör göras för att se om de statliga satsningar som gjorts har använts för att motverka psykisk ohälsa
samt om dessa satsningar har bidragit till minskade väntetider
inom BUP.
Foto: Linda Wikström/Scanpix
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 135
Stort genomslag för Barnombudsmannens rapport
Innehållet i rapporten Satsa tidigt – en undersökning av barn- och
ungdomspsykiatrin fick stort genomslag i medierna under slutet av
juni.
Med rubriken ”Psykiska ohälsan förvärras mycket bland svenska
barn” presenterades Barnombudsmannens rapport den 27 juni
2005 på Dagens Nyheters debattsida. Artikeln var även denna dag
DN:s huvudnyhet på tidningens förstasida.
SVT:s Aktuellt hade rapporten som huvudnyhet i sin 21-sändning
och ägnade en stor del av sändningen åt resultaten, barnombudsmannen var även gäst i studion.
Rapporten ledde till minst 13 inslag i etermedia, både rikstäckande och lokalt, under två dagar.
Nyhetsartiklar och telegram om rapporten publicerades av TT
och rapportens innehåll fick stor spridning över hela Sverige, att
döma av de artiklar och inslag som vi har tagit del av. Lokalpress
och etermedia gjorde i många fall artiklar om hur läget för barn- och
ungdomspsykiatrin ser ut på orten med utgångspunkt i Barnombudsmannens rapport. Fackpress, populärpress och webbplatser
som vänder sig till olika yrkeskategorier med barn och ungdomar
som specialitet uppmärksammade också resultaten. Här kan nämnas webbplatserna Sociala nätet och Buffert samt tidningarna SIStone, Topphälsa och Proletären som exempel.
Satsa tidigt fick även ledarskribenter, lokala politiker och privatpersoner att skriva inlägg i tidningarna. Drygt 30 opinionsbildande
artiklar talade om att resultaten måste tas på allvar och att föräldrar behövs för att minska ohälsan.
Under hösten refererades även till Satsa tidigt i en riksdagsdebatt.
Barnombudsmannen bidrog till utredning
I maj 2005 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att se över
ungdomars livssituation utifrån stress och dess konsekvenser för
den psykiska ohälsan. Barnombudsmannen anser att utredningen
är välbehövlig och att det finns ett stort behov av insatser inom
området.
Under hösten startade utredaren sitt arbete. Barnombudsmannen passade tidigt på att träffa utredaren och ta del av arbetet samt
att delge våra kunskaper kring området. Under mötet framkom att
utredaren ansåg att Barnombudsmannen bidragit till uppdragets
tillkomst. Utredaren ansåg också att Barnombudsmannens undersökningar om både stress och barn och ungdomspsykiatrin samt de
utåtriktade insatserna har ökat medvetenheten om problematiken
kring stress och psykisk ohälsa bland barn och unga.
Noter
1 Med basverksamhet avses personalkategorier inom skola, socialtjänst samt primärvård.
Det kan handla om lärare, elevvårdspersonal, socialsekreterare, barnläkare, kuratorer
med flera.
136 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Vårdnad, boende och umgänge åter aktuella frågor
Ett stort antal brev och telefonsamtal till Barnombudsmannen handlar om vårdnad, boende och umgänge.
Många beskriver att tvisterna alltför ofta handlar om rättvisa mellan föräldrarna och att barnet hamnar
i skymundan. 2002 års vårdnadskommitté lämnade under året flera förslag i rätt riktning, men mycket
arbete återstår innan principen om barnets bästa får fullt genomslag i rättstillämpningen.
År 2005 har varit ett år då frågor om vårdnad, boende och umgänge
stått i fokus för vårt arbete.
Under våren presenterade Barnombudsmannen rapporten När
tryggheten står på spel. Den behandlar frågor om vårdnad, boende
och umgänge när det förekommer uppgifter om våld inom familjen.
Barnombudsmannen har under lång tid varit aktiv i debatten om
vårdnad, boende och umgänge. Vi har därför under året gjort en
sammanställning av våra åsikter och ställningstaganden i en rapport, Barnets bästa – Barnombudsmannens synpunkter på frågor om
vårdnad, boende och umgänge.1
Under året har också 2002 års vårdnadskommitté presenterat
resultatet av sin översyn av föräldrabalkens regler om vårdnad,
boende och umgänge i betänkandet (SOU 2005:43) Barnets bästa,
föräldrars ansvar.2 Förslagen kan, om de leder till förändringar i föräldrabalkens regler, få stor betydelse för många barn och unga i
landet. Barnombudsmannen lämnade sina synpunkter angående
kommitténs slutsatser och förslag i ett remissvar.3
I skrivande stund lämnas en lagrådsremiss från regeringen till
Lagrådet rörande vårdnadskommitténs förslag. De förändringar av
kommitténs förslag som läggs i remissen har inte kunnat beaktas
här.
Vårdnadskommitténs betänkande
2002 års vårdnadskommitté hade flera stora och viktiga uppgifter.
Den första var att utvärdera 1998 års vårdnadsreform avseende
bland annat reglerna om vårdnad och boende. Kommittén skulle
också uppmärksamma situationer där krav på gemensam beslutanderätt kan skapa problem exempelvis vad gäller barnets skolgång
och möjligheter att få tillgång till hälso- och sjukvård. En andra uppgift var att utvärdera 1996 års reform om barns rätt att komma till
tals. En tredje uppgift var att göra en allmän översyn av verkställighetsreglerna i 21 kapitlet föräldrabalken.
Barnombudsmannen anser att Vårdnadskommittén i vissa delar
har kommit långt och lagt förslag som främjar ett barnperspektiv.
Betänkandet innehåller dock också ett antal oklarheter och förslag,
som enligt vår mening, är ofullständigt utredda och som på några
punkter till och med kan försämra barnets ställning i de aktuella
processerna. Det gäller i synnerhet de föreslagna förändringarna
av verkställighetsreglerna där vi anser att barnperspektivet inte har
fått tillräckligt genomslag. Bristen på barnperspektiv och de många
oklarheterna i förslagen om verkställighet medförde att vi ansåg
oss tvungna att avstyrka förslagen i sin helhet i denna del av betänkandet. Vad gäller kommitténs förslag i övriga delar följer nedan en
sammanfattning av vårt remissyttrande angående betänkandet.
Gemensam vårdnad
Barnombudsmannen har länge framhållit att det regelverk som idag
finns i föräldrabalken om vårdnad i stort sett är bra. Vi är övertygade
om att det för de flesta barn är bäst att föräldrarna har gemensam
vårdnad om dem. Det finns dock situationer där huvudregeln inte
borde vara gemensam vårdnad utan istället ensam vårdnad för en
förälder. En sådan situation är till exempel om det förekommer våld
inom familjen. Vår granskning av hur domstolar hanterar frågor om
våld i vårdnadsmål visar att föräldrar ofta får vårdnaden om sina
barn även om de dömts för våldsbrott mot en familjemedlem. 4 Det
finns därmed ett stort behov av att tydliggöra barnets rätt till skydd
från en våldsam förälder i föräldrabalkens regler om vårdnad. Arti-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 137
kel 19 i barnkonventionen är tydlig med att barn alltid har rätt till
skydd mot föräldrars våld och övergrepp.
Vårdnadskommittén framhöll också i sitt betänkande att gemensam vårdnad bör vara utesluten om en förälder utsätter en
annan familjemedlem för våld, trakasserier eller annan kränkande
behandling. Kommittén betonade att bedömningen av när gemensam vårdnad är till barnets bästa ska vara nyanserad samt att det
enbart och uteslutande ska vara barnets bästa ur ett barnperspektiv som ska vara avgörande vid valet av vårdnadsform. Förslaget
är enligt Barnombudsmannens uppfattning ett förtydligande av
den nuvarande lagstiftningen och överensstämmer med artikel 3
i barnkonventionen.
Förslaget ligger också i linje med de förslag som vi lade i rapporten När tryggheten står på spel. Det är mycket positivt att Vårdnadskommittén föreslår att gemensam vårdnad bör vara utesluten
när våld inom familjen skett, eftersom det på så sätt tydliggörs att
uppgifter om våld ska tas på allvar av domstol och socialnämnd.
Risken för att barnet utsätts för våld måste väga tungt vid bedömningen av vad som är bäst för barnet i en fråga om vårdnad, boende
och umgänge.
Vårdnadskommittén betonade dessutom att domstolen ska
ställa sig frågan om det finns en risk för att barnet kommer till
skada och inte frågan om det är bevisat att barnet kan komma till
skada. Barnombudsmannen håller med Vårdnadskommittén om att
bedömningen om huruvida barnet riskerar att fara illa inte handlar
om föräldrarnas rättsäkerhet utan om barnets bästa. Om lagstiftningen krävde att det skulle vara bevisat att barnet kan komma till
skada innan det tillåts ha inverkan på frågor om vårdnad, boende
och umgänge skulle många barn tvingas leva under otrygga förhållanden, vilket inte skulle vara förenligt med barnets bästa.
Bestämmanderätt vid gemensam vårdnad
Bestämmanderätten för föräldrar med gemensam vårdnad väcker
ofta frågor i olika sammanhang. Vi noterar det bland annat genom
brev och telefonsamtal till Barnombudsmannen. Kan en förälder
neka ett barn sjukvård? Har barnet rätt till den hälso- och sjukvård
som barnet behöver, oavsett föräldrarnas inställning? Om föräldrarna inte kan enas om vilken skola barnet ska gå i, vem avgör då?
Det har länge funnits ett behov av att få dessa och liknande
frågor reglerade. Vårdnadskommittén hade till uppdrag att lämna
ett förslag angående hur man lagstiftningsvägen kan lösa dessa
frågor.
Vårdnadskommittén bedömde att reglerna om bestämmanderätten vid gemensam vårdnad inte bör ändras. Däremot måste barnet ges möjlighet att få tillgång till hälso- och sjukvård och andra
stödinsatser, även då en vårdnadshavare motsätter sig detta. Vårdnadskommittén ansåg att förutsättningarna för att införa en sådan
möjlighet för barnet måste utredas närmare och lade därför inget
förslag till hur en sådan lagstiftning skulle kunna utformas. Barnombudsmannen delar inte kommitténs slutsats om att inte ändra
lagstiftningen och anser att det är besvärande att Vårdnadskommittén inte kunde hitta en lösning som tillgodoser barnets behov.
Barnombudsmannens uppfattning är att det generellt sett är
bra för barnet om föräldrarna beslutar tillsammans i ingripande
frågor om barnets situation. Det bör dock övervägas om gemensamt beslutsfattande alltid ska vara en huvudregel inom den ge-
138 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
mensamma vårdnaden eller om det finns situationer där en förälder
på egen hand ska kunna fatta beslut. Beslut bör exempelvis kunna
fattas utan båda vårdnadshavarnas godkännande vid medicinska
och barnpsykiatriska undersökningar. Idag kan en förälder som av
någon anledning så önskar (till exempel vid misstanke om övergrepp inom familjen) motsätta sig att barnet träffar läkare eller
barnpsykiatriker. Det är ett tydligt exempel på att barnets bästa
får stå tillbaka till förmån för en förälders önskemål.
Det kan också, enligt vår mening, finnas skäl att ifrågasätta om
samma regler ska gälla vid gemensam vårdnad efter en separation eller skilsmässa som vid gemensam vårdnad när föräldrarna
bor tillsammans. Föräldrar som inte lever tillsammans kan uppleva
särskilda svårigheter när det gäller att fatta gemensamma beslut
angående sitt eller sina barn. Utgångspunkten när det gäller föräldrarnas bestämmanderätt över barnet, bör vara att skapa ett system
som innebär att barnets behov blir tillgodosedda.
Barnombudsmannen anser därför att det finns anledning att
snarast tillsätta en utredning som ges i uppdrag att föreslå hur bestämmanderätten ska utformas för att tillgodose barns behov och
rättigheter när det gäller barnets tillgång till hälso- och sjukvård,
och andra frågor som hänger samman med bestämmanderätten
vid gemensam vårdnad. Utgångspunkten ska vara att det är barnets bästa som ska vara avgörande i frågor som rör barnet, inte
föräldrarnas förmåga att samarbeta.
Boende
Frågor om växelvis boende för barn är ständigt återkommande i
Barnombudsmannens dialog med föräldrar, barn och unga. En fråga
som vi ofta får är om växelvis boende är bra för barn. Vi anser att
det inte finns ett generellt svar på den frågan. Bedömningar om
ett barn ska bo växelvis med sina föräldrar måste göras utifrån det
enskilda barnets behov. Vi anser också att vissa grundläggande förutsättningar måste vara uppfyllda för att en sådan boendeform ska
vara aktuell.
Vårdnadskommittén beskrev vissa förutsättningar för att ett
växelvis boende ska vara bra för barn generellt sett. En grundläggande förutsättning är att föräldrarna kan samarbeta i frågor som
rör barnet och att de inte låter sina inbördes konflikter påverka
barnets situation. I förmågan att samarbeta ligger att föräldrarna
kan hantera det växelvisa boendet på ett flexibelt sätt. Barnombudsmannen delar till fullo Vårdnadskommitténs synsätt vad gäller
vikten av samarbete.
Att föräldrarna bör bo förhållandevis nära varandra så att barnet
kan upprätthålla sina sociala kontakter och utöva sina fritidsaktiviteter är en annan grundläggande förutsättning som både vi och
Vårdnadskommittén lyfter fram. Dessutom måste bedömningen av
om växelvis boende är lämpligt vara helt individuell och ta sikte
på vad som är bäst för det aktuella barnet. Vi anser vidare att det
måste läggas särskilt stor vikt vid barnets egen inställning i frågan,
vilket också Vårdnadskommittén anser.
Vårdnadskommittén föreslog att domstolen ska ges möjlighet
att mot en förälders vilja besluta att barnet ska bo växelvis hos
båda. Barnombudsmannen delar inte kommitténs uppfattning,
eftersom stora konflikter mellan föräldrar talar emot ett växelvis
boende, liksom långa avstånd mellan bostäderna. Barnet ska inte
heller bo växelvis om misshandel från den ena partens sida har förekommit, mot en förälder eller ett barn. För att växelvis boende
Foto: Camilla Cherry/Scanpix
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 139
140 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
ska vara förenligt med barnets bästa krävs att bägge föräldrarna
vill och kan samarbeta.
Barnets rätt att komma till tals och ha inflytande
Vårdnadskommittén hade som ett av sina uppdrag att utvärdera
1996 års reform om barns rätt att komma till tals. På grundval av
utvärderingen skulle kommittén överväga ändringar i reglerna för
att syftet med reformen ska uppnås, nämligen att skapa garantier
för att barn får komma till tals och att barnets vilja blir beaktad i
tillbörlig utsträckning. Kommittén lägger också vissa förslag som
är viktiga i arbetet med att förbättra barns möjligheter att komma
till tals. Vår åsikt är dock att förslagen är ett steg på vägen men inte
är tillräckligt långtgående och att det saknas ett helhetsperspektiv
på frågan.
Enligt artikel 12 i barnkonventionen har alla barn rätt att uttrycka
sina åsikter i frågor som rör dem. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse utifrån barnets ålder och mognad. Det innebär att socialtjänsten måste lyssna till alla barn som vill uttrycka sina åsikter i en tvist
om vårdnad, boende och umgänge. Barnombudsmannen har länge
försökt lyfta fram barnet som huvudpersonen i tvister om vårdnad,
boende och umgänge. De tvisterna handlar inte om föräldrarnas
rättigheter eller barns behov generellt sett, utan om vad som är
bäst för det enskilda barnet. Barnombudsmannen anser att det i
stort sett är omöjligt att avgöra vad som är bäst för ett enskilt barn
utan att samtidigt ge barnet möjlighet att föra fram sina åsikter
angående sin situation.
Vårdnadskommittén anförde i betänkandet att socialtjänsterna
och domstolarna har blivit bättre på att lyssna till barnen de senaste
åren. Vår uppfattning är dock att det inte har skett några större för-
ändringar i barns möjligheter att komma till tals. I en undersökning
som Barnombudsmannen har gjort av hur barn kommit till tals i
vårdnads-, boende- och umgängesutredningar i mål som avgjorts i
tingsrätt under 2002 visar dock resultaten på små skillnader jämfört
med de resultat som tidigare studier visat. 5 Snart tio år efter det
att lagstiftningen om barns rätt att komma till tals finns det inte
uppgifter om barnets åsikter i mer än drygt hälften av utredningarna om vårdnad, boende och umgänge. Som Vårdnadskommittén
själv uppmärksammade är det de yngsta barnen som har det allra
svårast att göra sig hörda. I vår undersökning visar resultaten att
endast 17 procent av barnen i åldrarna 3–6 år fick komma till tals.
Det tycks också som socialnämndens utredare många gånger har
satt en generell gräns vid sex år för att samtala med barnet – en
gräns som också ofta uttalades av utredarna själva som förklaring
till varför barnsamtal inte har hållits. Det görs således många gånger
ingen individuell prövning av det enskilda barnets mognadsgrad på
det sätt som föreskrivs både i barnkonventionen och i svensk rätt.
Med dessa resultat i åtanke är det anmärkningsvärt att Vårdnadskommittén inte föreslog mer kraftfulla åtgärder, vare sig det
gäller attitydpåverkan, utbildning eller lagstiftningsåtgärder, för att
säkerställa att barn får utöva sina rättigheter. Det är också olyckligt
att olika aspekter av barns rätt att komma till tals har utretts i olika
sammanhang, vilket innebär att det saknas ett helhetsperspektiv
på frågan. I Ds 2002:13 Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser tas vissa framsteg mot en harmonisering av den befintliga
lagstiftningen i förhållande till barnkonventionen.
När nu lagreformen om barns rätt att komma till tals visat sig
vara i det närmaste verkningslös skulle det vara önskvärt med ett
helhetsperspektiv på frågan om barns rätt att komma till tals enligt
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 141
barnkonventionen å ena sidan och svensk rätt och praxis å andra
sidan. Barnombudsmannen anser att barnets processuella ställning
måste ses över för att stärka barnets rättigheter i samband med
vårdnad, boende och umgänge.
De professionellas barnkompetens
Att domare som handlägger mål om vårdnad, boende och umgänge
har särskild kompetens om barns rättigheter och behov samt metoder för att samtala med barn anser Barnombudsmannen vara
en förutsättning för att kunna avgöra vad som är det bästa för ett
enskilt barn.
Vårdnadskommittén lyfte också fram att det bör ställas krav på
kompetens hos domare som handlägger vårdnadsmål och ärenden
om verkställighet och överflyttning. Dessa domare ska vara särskilt
utsedda av domstolen. Barnombudsmannen bedömer, liksom Vårdnadskommittén, att den utveckling mot fördjupning som pågår vid
vissa domstolar är viktig. Det är nödvändigt att liknande kompetensutveckling initieras även vid andra domstolar och att utvecklingen mot ett specialiserat arbetssätt fortsätter.
Vi vill i sammanhanget också lyfta frågan om utbildning av socialtjänstens utredare. Det är en yrkesgrupp som har ett särskilt
ansvar för de här barnens situation. De är enligt vår mening de viktigaste personerna eftersom de har till uppgift att lyssna till barnet
och att föra fram barnets åsikter. Utredare inom socialtjänsten måste få mer utbildning och fortbildning framför allt vad gäller metoder
för att samtala med barn.
Förändrad lagstiftning – nödvändigt men ej tillräckligt
Slutligen vill Barnombudsmannen framhålla att det är av stor vikt
att den förändring som kommer att ske av föräldrabalkens regler tar
sin utgångspunkt i barnets rättigheter. Lagstiftningen och tillämpningen av lagarna har länge haft brister och utgår enligt vår mening
i alltför stor utsträckning från ett föräldraperspektiv.
Att förändra lagstiftningen angående vårdnad, boende och
umgänge är nödvändigt men inte tillräckligt. De som i sin yrkesroll
kommer i kontakt med de barn som berörs av föräldrars separationer eller skilsmässor måste ha grundläggande kunskap och utbildning framför allt i barns rättigheter och hur man samtalar med
barn. Dessutom behövs kunskap om barns utveckling och behov.
Det är dags att vi börjar ställa krav på kunskap hos de professionella
som har att tillvarata barnets rättigheter i en tvist om vårdnad, boende och umgänge.
Noter
1 Rapporten finns publicerad på vår webbplats www.bo.se.
2 Lagrådsremissen kom i januari 2006 och proposition kan förväntas under våren.
3 Remissvaret finns i sin helhet på vår webbplats.
4 Se vår rapport När tryggheten står på spel, Barnombudsmannen 2005. Resultaten visade
att i de mål där det finns en fällande dom från en brottsmålsprocess mot en av föräldrarna
i anledning av ett våldsbrott mot en familjemedlem dömer domstolarna ändå till gemensam vårdnad i 43 procent av målen.
5 Som ett komplement till studien När tryggheten står på spel har Barnombudsmannen
genomfört en mindre studie angående barns rätt och möjlighet att komma till tals i mål
om vårdnad, boende och umgänge. Studien utgick från det material som studerades i När
tryggheten står på spel, det vill säga 504 mål från landets tingsrätter år 2002.
142 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Fokus på nationella minoriteter
Barnombudsmannen ska representera alla barn och unga under 18 år oavsett deras ålder, kön, etnisk
eller kulturell bakgrund. Under de senaste åren har vi särskilt intresserat oss för barn och unga med
romsk bakgrund. De uttrycker en stor framtidstro, men också att de diskrimineras i samhället.
Alla barns lika värde är en viktig utgångspunkt i barnkonventionen.
Artikel 2 slår fast att staten ska vidta alla lämpliga åtgärder för att
säkerställa att barn skyddas mot alla former av diskriminering. De
rättigheter som barn har enligt barnkonventionen gäller alla barn
i Sverige.
Samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar är Sveriges
nationella minoriteter. Dessa minoritetsgrupper har dessutom särskilda rättigheter, bland annat rätt till sina språk. Minoritetsgruppernas behov och intressen ska bevakas på olika nivåer i samhället.
Även barnkonventionens artikel 30 slår fast att barn som tillhör en
minoritet ska ha rätt till sitt kulturliv, religion och språk.
Barnombudsmannen beslutade 2003 att starta ett projekt för
att lyfta fram barn och unga med romsk bakgrund. En bidragande
orsak till projektet är den ”deklaration” från romska barn och ungdomar som Barnombudsmannen tog del av 2002: Ternimatengi
chansa – Ungdomar får chansen! Deklaration från framtidsverkstan
för romer. Dokumentet sammanfattar deras röster om sin tillvaro i
Sverige och är det första officiella dokumentet i sitt slag som kommer från romska barn och ungdomar själva.
Samtal med barn och unga
Under 2004 och 2005 genomförde Barnombudsmannen samtal
med romska barn och unga i Malmö och Göteborg. Under projektets gång har vi även haft kontakt med Romska ungdomsförbundet
(Ruf) och Ungdomsförbundet Romskt spår.
Projektet resulterade i en rapport, De vill att jag ska vara osynlig,
som Barnombudsmannen gav ut under hösten 2005.1 Syftet med
rapporten var att låta barn och unga med romsk bakgrund själva
komma till tals om hur de upplever sin situation. Utifrån barnens
och ungdomarnas synpunkter har Barnombudsmannen identifierat
olika områden som är viktiga att arbeta med.
Etnisk diskriminering av romska barn och ungdomar förekommer enligt ungdomarna själva ofta ute i samhället, framför allt i
affärer. De upplever misstänksamhet från omvärlden, framför allt
från vakter som arbetar i affärer. Flera barn och unga har nekats
vistelse i affärer på grund av att butikspersonalen tror att de ska
stjäla saker.
Annorlunda behandling i skolan
Barn och ungdomar med romsk bakgrund upplever att de vuxna i
skolan (framför allt lärare) allt för ofta behandlar dem annorlunda
i förhållande till andra barn på grund av deras etnicitet. Barnen och
ungdomarna anser att undervisning i och på modersmålet bör ha
en hög prioritet i skolan och förskolan. De ställer sig positiva till högre krav från skolan när det gäller undervisningen och skolnärvaron.
De uttrycker också att det finns problem för romska barn och ungdomar att få prao- eller praktikplatser på grund av deras etnicitet.
Barnen och ungdomarna anser att det är nödvändigt med mer
utbildning om romsk kultur för alla barn i skolan för att därigenom
motverka diskriminering. Utbildning och kunskapsspridning om
romsk kultur är en avgörande faktor för att förändra attityder mot
romer. Och informationen måste spridas bland både vuxna och
unga i hela samhället.
Kommunerna kan agera
En förutsättning för att förbättra romska barns och ungdomars
situation i samhället är samverkan med barnens föräldrar. Detta
anser barn och ungdomar är viktigt.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 143
Barnombudsmannen anser att de kommuner i vilka det bor många
romer bör erbjuda barn och deras föräldrar information och stöd
på det egna språket för att samhället ska vara tillgängligt för alla
barn och unga.
Modersmålsundervisningen på romani chib och dess varianter
bör också prioriteras.
Barnens framtidstro är stor, trots de problem som de redovisar.
De romska barn och ungdomar som Barnombudsmannen har talat
med trivs mycket bra i skolan och är medvetna om vad en gedigen
utbildning innebär för framtiden. Det är en kraft som måste tas tillvara. Det gemensamma målet för alla inblandade aktörer måste
vara att all diskriminering av barn och unga med romsk bakgrund
undanröjs.
Noter
1 Barnombudsmannen. ”De vill att jag ska vara osynlig”. Barn och unga med romsk bakgrund berättar om sin vardag. BR2005:07.
•
Barnombudsmannen föreslår
att regeringen
tillsätter en utredning för att inventera i vilken omfattning det förekommer diskriminering i samhället av romska
barn och ungdomar. Särskilt fokus bör riktas på bemötande
och jämställdhet mellan tjejer och killar.
•
gör en översyn av romska elevers situation i skolan med
särskild inriktning på skolnärvaron och skolans samverkan
med romska föräldrar.
•
ger ansvarig myndighet i uppdrag att ta fram ett informationsmaterial om romer och deras levnadshistoria och de
nationella minoriteternas rättigheter som kan användas i
skolan.
•
tar initiativ till en översyn av romska elevers särskilda
möjligheter till studie- och yrkesvägledning, deras möjligheter till prao- och praktikplatser samt möjligheterna för
högskolor och universitet att utveckla ett samarbete med de
romska grupperna i syfte att stimulera till högre studier för
romska ungdomar.
•
ser till att regeringens råd för romska frågor har kontinuerlig och direkt kontakt med barn och ungdomar under 18
år och låter dem fungera som en referensgrupp eller arbetsgrupp.
144 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
De yngsta barnen
Barnombudsmannen bevakar kontinuerligt barns och ungas rättigheter oavsett ålder.
Vi har under de senaste åren främst fokuserat på tonåringars miljö, vardag och problem.
Nu ska fokus vara på de yngsta barnens vardag.
Under arbetet med tonåringar i utsatta situationer har Barnombudsmannen kunnat konstatera att det är grundläggande för
barns hälsa och välfärd att de under sina första levnadsår får en
trygg och varaktig anknytning till minst en förälder. Det är också av
största betydelse att insatser genomförs så tidigt som möjligt för
att komma till rätta med eventuella problem eller störningar i barnets miljö och utveckling. Barnombudsmannen har därför beslutat
att under 2006 fokusera på barn i åldrarna 0–5 år, så att de kan få
sina rättigheter och behov tillgodosedda. Under 2005 inleddes en
förstudie till temat.
Grundprinciperna i barnkonventionen är artiklarna 2 om likvärdig behandling, 3 om barnets bästa, 6 om rätten till liv och utveckling och 12 om rätten att bli lyssnad till och respekterad. De yngsta
barnen har givetvis samma rättigheter som alla andra barn enligt
artikel 2 i barnkonventionen. Barnombudsmannen anser att det kan
behövas särskilda åtgärder för att de yngsta barnen ska kunna tillgodogöra sig barnkonventionens rättigheter, då de av naturliga skäl
inte själva kan kräva sin rätt.
Barnets bästa enligt artikel 3 kan vara svår att genomföra för de
yngsta barnen då barnets bästa vägs mot andra samhällsintressen
och de yngsta barnen inte syns och hörs i media och den politiska
debatten.
Artikel 6 som säger att barn har rätt till liv och utveckling är särskilt viktig för de yngsta barnen, eftersom förutsättningarna för
överlevnad och stimulans för barnen i de här åldrarna helt måste
tillgodoses av vuxenvärlden.
En utmaning för samhället
Att respektera spädbarn och små barn och ta till sig deras vilja och
uppfattning är en utmaning för samhället, eftersom det kräver speciell erfarenhet och kompetens. Barnombudsmannen ser det som
en utmaning att hitta metoder för att kommunicera med de yngsta
barnen.
Mot denna bakgrund att det finns goda skäl att prioritera de
yngsta barnen i åldrarna 0–5 år i vår verksamhet under 2006. Vår
uppfattning är att prioriteringen på lång sikt kommer att gynna
alla barn och unga.
För att få kunskap om vad som skulle kunna prioriteras inom
temaområdet de yngsta barnen kallade Barnombudsmannen under
2005 till sig experter inom områdena små barns hälsa, små barns
utsatthet, små barns kommunikation och små barns vardag (familj
och förskola). Vår tvärvetenskapliga referensgrupp för genomförande av barnkonventionen träffades också i en diskussion om de
yngsta barnen.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 145
Styrande dokument är lagar, föreskrifter och riktlinjer. Det kan röra
sig om föräldrabalken, hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen,
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), skollagen
samt föreskrifter och riktlinjer för verksamheter för småbarn, till exempel mödravården, barnhälsovården, förskolan, öppna förskolan,
parkleken, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin.
Under 2006 avser vi att studera de yngsta barnens vardag genom kontakter med barnen och personal som arbetar med de yngsta barnen. Vi avser också att analysera hur de olika styrdokumenten
lever upp till barnkonventionen.
Vi har som mål att i 2007 års årsrapport till regeringen beskriva
situationen för de yngsta barnen och samhällets insatser för dem
samt lägga förslag till regeringen om förbättringar eller förändringar som bör vidtas för att tillgodose de rättigheter och behov
som barn i åldrarna 0–5 år har.
Foto: Lena Bryngelsson/Scanpix
146 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Barnperspektivet i frågor om förmynderskap
Dagens förmynderskapslagstiftning står inte i överensstämmelse med barnkonventionen. Bristerna
rör dels barnets rätt att delta i och ha inflytande i frågor om förmynderskap, dels barnets skydd mot
att föräldrar förvaltar barnets tillgångar på ett oegentligt sätt. Det finns ett stort behov av att se över
barns processuella ställning i mål och ärenden som rör dem.
De regler som ger barn rätt att höras och ha inflytande i frågor om
förmynderskap är gamla och har inte arbetats om på många år. Ett
exempel är bestämmelsen om barns rätt att, från och med 16 års
ålder, disponera över egen intjänad lön, som i stort sett är oförändrad sedan 1700-talet.1
Samtidigt som barns rättsliga ställning och barns rätt att komma till tals i frågor om vårdnad har rönt en relativt stort utredningsaktivitet från lagstiftarens sida, har samma frågor rörande
förmynderskap inte alls tilldragit sig samma intresse. Detta trots
att båda regelsystemen reglerar förhållandet mellan föräldrar och
barn. Det är nämligen i de flesta fall barnets föräldrar som är både
vårdnadshavare och förmyndare för barnet. 2 Sveriges ratificering
av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) har
inte heller lämnat några avtryck i reglerna om förmynderskap, trots
att barnkonventionen innehåller regler som i allra högsta grad rör
barnet. Vid de översyner av den svenska rätten som har gjorts ur
ett barnkonventionsperspektiv, har reglerna om förmynderskap
helt förbigåtts.
I projektet ”Barnperspektivet i förmynderskapslagstiftningen”
görs en analys av hur det befintliga regelsystemet förhåller sig
till barnkonventionen och då särskilt till artikel 3, som rör barnets
bästa, och till artikel 12, som handlar om barnets rätt att delta och
ha inflytande över beslut som rör barnet.3 Några av de resultat som
kom fram vid granskningen presenteras i följande avsnitt.
De frågor som är aktuella kan delas in i två kategorier:
1) frågor om förmyndarens person, det vill säga vem som ska vara
förmyndare
2) frågor om förmyndarens förvaltning av barnets egendom och
barnets rättshandlingsförmåga. 4 Förvaltningen av tillgångar
rör frågor som vad barnets tillgångar ska användas till eller vilka
sparformer som ska användas. Rättshandlingsförmåga innebär
rätten för barnet att självt ingå avtal av olika slag. Det gäller exempelvis barnets möjligheter att självt ingå köpeavtal, att ingå
avtal om arbete och, att driva företag. Full rättshandlingsförmåga får ett barn när han eller hon fyller 18 år och blir myndig.
Barn är på många olika sätt aktörer i ekonomiska sammanhang. Statistik visar att barn från relativt tidig ålder har tillgång till pengar
och att de har sparade medel.5 Barn är en stor konsumentgrupp,
både när det gäller egen konsumtion och när det gäller att påverka
större inköp till familjen.6 Många barn vill också tjäna egna pengar
och ingår avtal om arbete med en arbetsgivare. Barn kan också under vissa förutsättningar själva vara arbetsgivare, eftersom de kan
bedriva näringsverksamhet när de har fyllt 16 år.
Rätten till skydd och deltagande
Artiklarna 3 och 12 i barnkonventionen ger barn dels rätt till skydd,
dels rätt att delta i, och med stigande ålder, ha ett ökat inflytande
över, beslut som rör honom eller henne.
Tanken om skydd av barnets egendom har vägt tungt i utformningen av förmynderskapsreglerna. Reglerna utformades ursprungligen för att i största möjliga mån se till att barnet har kvar
sina tillgångar när det når vuxen ålder. Före år 1995 fanns det ett
detaljerat regelsystem som styrde hur föräldrar skulle sköta sina
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 147
barns tillgångar. Andra hänsyn än skyddet för barnets egendom
har dock på senare år fått ett allt större genomslag i förmynderskapsfrågorna. För att förenkla den praktiska hanteringen ändrades
reglerna och föräldrar gavs år 1995 en friare ställning i förvaltningen
av sina barns tillgångar (så kallad fri föräldraförvaltning). Tanken
om att föräldrar handlar utifrån sitt barns bästa har därmed fått
genomslag även i förmynderskapsfrågor, på samma sätt som den
har gjort i frågor om vårdnad, där det finns en stark presumtion för
att föräldrar vet sina barns bästa. Riksdagen menade vid införandet
av den fria föräldraförvaltningen att man på goda grunder kan utgå
ifrån att föräldrar handlar med sina barns bästa för ögonen i förvaltningen av barnets tillgångar. Behovet av en samhällskontroll för att
säkerställa att barnets egendom kommer barnet till godo och inte
slösas bort ansågs därmed inte vara så stort.7
Det har dock visat sig att den friare regleringen av föräldrars förvaltning av sina barns tillgångar har lett till ett visst missbruk. Barnombudsmannen uppmärksammade år 2003 att det förekommer att
föräldrar medverkar till att barn blir skuldsatta.8 Vissa förbättringar
av lagstiftningen har skett sedan dess, men det finns fortfarande
ett behov av åtgärder för att barns tillgångar till fullo ska vara skyddade mot otillbörliga transaktioner från förmyndarens sida.9
Principen om barnets bästa bygger också på tanken om barnets
deltagande. Artikel 12 i konventionen anger att barnet ska delta i
beslut som rör barnet. De minimikrav som bör ställas för att ett
barn ska anses som en deltagare i en beslutsprocess är rätten till
information och rätten att få berätta om sina önskemål och åsikter.10 Barnet ska inte bara delta i beslutsprocessen utan även ha in-
flytande över det beslut som ska fattas. Barnets inflytande ska öka
i takt med barnets stigande ålder och mognad.
Den svenska lagstiftningen om förmynderskap
Barns möjligheter att delta
Vilken möjlighet till deltagande, det vill säga att få information och
höras har då barn, enligt gällande lagstiftning?
Börjar man med det första minimikravet för deltagande, barns
rätt till information, finns det i nuläget ingen uttrycklig rätt för ett
barn att få information inför beslut, vare sig i frågor om vem som
ska vara barnets förmyndare eller i frågor som rör förvaltningen av
barnets egendom.
Det andra minimikravet, rätten att höras, är åtminstone delvis
uppfyllt i den svenska förmynderskapslagstiftningen. De regler som
finns är dock begränsade till äldre barn som har fyllt 16 år. Ett barn
som har fyllt 16 år har rätt att bli hört inför ett beslut om byte av en
förmyndare, då domstolen ska ge barnet tillfälle att yttra sig.11
Ett barn som har fyllt 16 år har också möjlighet att på egen hand
väcka talan i domstol (talerätt och processbehörighet) om att föräldern inte längre ska vara förmyndare samt begära att en annan
person ska förordnas som ny förmyndare för honom eller henne.12
Vid fyllda 16 år kan barn också ha rätt att få bli hörda av föräldern i
frågor som rör förvaltningen av dess tillgångar. Förutsättningarna
för att höra barnet är att det rör sig om en ”viktig fråga” och att
”hörandet lämpligen kan ske”.13
148 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
Yngre barn har dock ingen rätt enligt föräldrabalkens regler att
få komma till tals. Varken när det gäller frågor om vem som ska
vara förmyndare eller i frågor om dennes förvaltning av barnets
tillgångar.
Utifrån de uppsatta minimikraven för deltagande är det tydligt
att det finns ett behov av att införa regler om barns rätt till information. Den informationsrätt som finns idag ligger inom barnets
processbehörighet och är därmed begränsad till sällsynt förekommande processer i domstol. Barnets rätt att höras är inskränkt på
ett sätt som inte är förenligt med barnkonventionen. Dels är rätten
begränsad till ålder, dels till andra omständigheter. Den uppsatta
16-årsgränsen som utestänger yngre barn är inte i enlighet med
formuleringen i artikel 12, eftersom den ger alla barn, oavsett ålder,
rätt att bli hörda. Även äldre barns rätt att bli hörda är inskränkt
genom formuleringar som ”om det kan ske” och ”lämpligen kan
ske” och i kravet på att det ska röra sig om en, enligt förälderns
mening, ”viktig fråga”. Dessa begränsningar i rätten att komma till
tals är oförenliga med artikel 12, där rätten för ett barn att höras
är absolut.
Det är i sammanhanget intressant att notera att synen på barns
processuella rättigheter markant skiljer sig åt beroende på om en
fråga gäller barnets förmyndare eller barnets vårdnadshavare. När
det gäller byte av förmyndare har ett barn som fyllt 16 år, vilket nyss
nämndes, rätt att starta en process i domstol om byte av förmyndare – även om denne är förälder till barnet. Det har däremot ansetts
vara otänkbart att ett barn ska kunna väcka talan mot en förälder
som är vårdnadshavare för att få till stånd en ändring i vårdnaden.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 149
Utredningen om barnens rätt lade i slutet av 1970-talet fram ett förslag om att barn skulle ha möjlighet att kunna väcka talan om byte
av vårdnadshavare.14 Förslaget möttes av häftig kritik på grund av
att en sådan rätt befarades påverka relationen mellan föräldrar och
barn på ett negativt sätt, vilket inte ansågs förenligt med barnets
bästa.15 Däremot tycks ingen ha reflekterat över hur den processbehörighet som barn har i ärenden om vem ska vara dess förmyndare
påverkar relationen mellan förälder och barn.
Barns möjligheter till inflytande
Vilken rätt till inflytande har då barn i frågor som rör förmynderskap?
Barnkonventionens artikel 12 anger att barnets åsikter ska tillmätas betydelse efter barnets ålder och mognad. Denna formulering
saknar helt motsvarighet i reglerna om vem som ska vara ett barns
förmyndare. I frågan om förvaltningen av barnets tillgångar ger lagen barn en viss självbestämmanderätt. Det gäller dels i vissa speciella situationer, dels i fråga om viss egendom. Huvudregeln är annars att förmyndaren bestämmer, men att denne kan ge samtycke
till att barnet ingår avtal. Lagstiftningen ställer dock inga sådana
krav på förmyndaren, utan det är upp till den enskilde förmyndaren
att fatta sådana beslut.
De undantag i lagen som ger barn egen bestämmanderätt är
följande:
Ett barn som har ett eget hushåll får ingå rättshandlingar som
är nödvändiga för den dagliga hushållningen eller för uppfostran av
barn som tillhör hushållet.16 Bestämmelsen innehåller ingen ålders-
gräns, men förutsätter att den unge har ekonomiska medel för att
kunna klara av ett eget hushåll.
Ett barn ingår (oavsett ålder) självt avtal om anställning eller annat arbete, men endast med vårdnadshavarens samtycke. Barnet
får dock självt säga upp avtalet, och om barnet har fyllt 16 år, utan
nytt samtycke avtala om annat arbete av liknande art.17
Barn som har fyllt 16 år har också rätt att själva få bestämma
över den inkomst som han eller hon har tjänat genom eget arbete.18
Ett barn som har fyllt 16 år får driva rörelse, om föräldrar och överförmyndare lämnat samtycke till detta. En utomstående person kan
också ge barnet rätt att självt bestämma över viss egendom, genom
villkor vid exempelvis en gåva till barnet.19
Barn kan alltså få egen självbestämmanderätt, men endast under speciella omständigheter eller när rätten rör viss egendom. Det
saknas generella bestämmelser om barnets inflytande i dessa frågor. Barnkonventionens utgångspunkt, att barnet ska ha ett med
åldern stigande inflytande över alla beslut som rör barnet, återspeglas därmed inte alls i reglerna om barns rättshandlingsförmåga
och förmynderskap.
Avslutande reflektioner
Avslutningsvis kan det konstateras att förmynderskapslagstiftningen, såsom den ser ut idag, inte står i överensstämmelse med barnkonventionen. Det gäller rätten till skydd där det, trots pågående
reformeringsarbete, fortfarande finns brister i skyddet för barnets
tillgångar mot förälderns oegentliga förvaltning. Det gäller också
rätten till deltagande och inflytande för barn, där genomgången
150 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
visar på ett övergripande behov av reformering av lagstiftningen
för att de rättigheter som barn har enligt barnkonventionen ska
tillgodoses.
Genomgången har dessutom visat på behovet av att se över
barns processuella ställning i mål och ärenden som rör dem. Synen
på barns processuella rättigheter har varierat under årens lopp. Under början av 1900-talet tycks uppfattningen ha varit att det inte
är till skada att barnet medverkar i domstolsprocesser, oavsett om
föräldern är motpart eller inte. Under den senare delen av 1900-talet svängde denna uppfattning till att det istället ansågs vara det
bästa för barnet att inte behöva dras in i och ta del i en domstolsprocess. En återgång till det äldre mer liberala synsättet kan nu vara
på väg, eftersom Sverige har ratificerat Europarådets konvention
om utövandet av barnets rättigheter. Den anger just processuella
rättigheter som ett medel för att genomföra barnkonventionens
intentioner. Behovet av en total översyn av barns processuella rättigheter och hur sådana rättigheter faktiskt påverkar barn i praktiken, är därmed stort.
omfattar barnets ekonomiska angelägenheter. Vårdnadshavaren har ansvar för barnets
personliga förhållanden och ska se till att barnets rätt och behov av omvårdnad, trygghet
och god fostran tillgodoses. Vårdnaden innefattar också rätten och skyldigheten att
besluta i barnets personliga angelägenheter. Föräldrabalken 6:1 och 6:2.
Förmyndaren är ansvarig för barnets ekonomiska förhållanden. Det innefattar att
förvalta barnets tillgångar och att företräda barnet i angelägenheter som rör dessa
tillgångar. Föräldrabalken 13:1. Både reglerna om vårdnad och förmynderskap återfinns i
föräldrabalken.
3 Projektet som bedrivs hos Barnombudsmannen är finansierat av Riksbankens Jubileumsfond och ingår som ett projekt i nätverket Barn som aktör, Juridiska Institutionen, Uppsala universitet. Projektet pågår under perioden 2004–2007.
4 Barnets deltagande och inflytande i regleringen av överförmyndarens tillsyn av förmyndares förvaltning lämnas utanför denna genomgång.
5 SCB. Barnens del av kakan, Välstånd och fattigdom bland barn 1991–1999.
6 Hansen, F. m.fl. The Economic Power of Children, i Olsen L., red. Barns makt. Iustus, 2004.
7 Prop. 1993/94:251, Förmynderskapslagstiftningen, s. 106.
8 Se Barnombudsmannens och Konsumentombudsmannens gemensamma skrivelse till
regeringen från november 2003 på vår webbplats www.bo.se.
9 Se Barnombudsmannens remissyttrande angående betänkandet (SOU 2004:112) Frågor
om förmyndare och ställföreträdare för vuxna.
10 Andra kriterier som kan ställas upp är att barnets deltagande ska vara frivilligt och att
barnets deltagande ska tas på allvar av de vuxna som är inblandade i beslutsprocessen. Se
Hart, A., R., Children´s Participation from Tokenism to Citizenship, Unicef 1992 s. 8 ff.
11 Föräldrabalken 10:18 st. 2.
12 Föräldrabalken 10:18 st. 1.
13 Föräldrabalken 12:7.
Noter
1 Med barn avses här en person under 18 år, vilket är den definition som finns i barnkonventionens artikel 1.
2 I den här sammanställningen behandlas föräldrar som förmyndare. Regelsystemet som
gäller särskilt förordnade förmyndare lämnas huvudsakligen utanför.
Vårdnaden innebär i huvudsak omsorgen för barnets person medan förmynderskapet
14 SOU 1979:63 Barnets rätt 2. Om föräldraansvar.
15 SOU 1987:7, Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister – talerätt för barn m.m, s. 85.
16 Föräldrabalken FB 9:2 a st. 1.
17 Föräldrabalken 6:12.
18 Föräldrabalken 9:3.
19 Föräldrabalken 9:1.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 151
Pressetik
De pressetiska spelregler som press, radio och tv förbundit sig att följa bör innehålla en skrivning
om att journalister ska ta särskild hänsyn när barn intervjuas eller berörs av mediers rapportering.
Barnombudsmannen tog upp en diskussion om pressetik redan under 2004. I början av januari 2005
aktualiserades den i samband med rapporteringen av flodvågskatastrofen i Sydostasien.
Mediernas rapportering i samband med flodvågskatastrofen i Sydostasien var under en tid fokuserad på svenska barns och familjers
öden. Barnombudsmannen publicerade en artikel på DN Debatt den
5 januari med rubriken ”Grova övertramp i medierna ökar drabbade
barns lidande” där vi betonade mediernas ansvar i den pågående
rapporteringen. Barns smärta och lidande skildrades emellanåt på
ett så utdraget sätt att det skulle kunna öka barnens och familjernas lidanden. Det gällde bland annat löpsedlar och närgångna
skildringar av drabbade hemvändande ensamma barn.
Allmänheten hörde av sig till myndigheten och var i både samtal
och brev upprörda över hur barn exponerades i medierna.
Av vår enkätundersökning ”Rätten att komma till tals”, som
publicerades 2005, framgår att redan innan flodvågskatastrofen i
Sydostasien var just naturkatastrofer något som oroar många barn
och unga.1
Viktig avvägning
Informationsbehovet i samband med katastrofen var enormt och
medierna spelade en utomordentligt viktig roll i arbetet med att
sprida information om det som hade inträffat. Men medierna måste
enligt Barnombudsmannens uppfattning göra en avvägning mellan
å ena sidan rätten för alla, även barn och unga, att komma till tals
och å andra sidan barns och ungas rätt till skydd och respekt.
Debattartikeln i DN fick ett mycket stort genomslag i medierna,
med bland annat inslag i Sveriges Radios luncheko samma dag och
uppföljningar i rikstäckande press, radio och tv samt lokala artiklar
och radioinslag.
Pressetisk debatt fortsatte
Barnombudsmannen deltog också i TV4:s Nyhetsmorgon i en debatt med en ansvarig chef på Aftonbladet för att diskutera tidningens perspektiv i rapporteringen om barnen som drabbats av
katastrofen.
Barnombudsmannen medverkade även som en av de få kritiska
rösterna i en panel när Publicistklubben inför en publik på ett par
hundra deltagare i Stockholm diskuterade mediernas rapportering
i samband med flodvågskatastrofen. De pressetiska reglerna är till
för att användas, särskilt i samband med katastrofer. Den som befinner sig i en akut kris och kanske precis har mist en anhörig kan
inte bedöma vidden av en publicering eller en intervju med radio
eller tv. Därför är varsamhet extra viktigt underströk barnombudsmannen.
Barnombudsmannens deltog också vid en debatt om pressetik
vid Södertörns högskola under våren.
Barnombudsmannens utspel om mediernas pressetik fick positivt bemötande, men även negativ kritik från medieföreträdare som
ansåg att de inte hade gjort några övertramp.
Ett par föräldrar vars barns öden har beskrivits ingående i medierna ansåg att medierna genom den intensiva mediebevakningen
hjälpte dem i sin sorg och att Barnombudsmannen hade fel i sin
kritik.
Flera krönikörer och några ledarskribenter, bland annat på Aftonbladets ledarsida och i Sydsvenska Dagbladet, ansåg däremot att
diskussionen om pressetik var riktig och viktig. Tidningen Journalistens chefredaktör var en av dem som liksom Barnombudsmannen
152 barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor
ansåg att de etiska reglerna för press, radio och tv bör innehålla en
särskild skrivning om barn.
Sveriges Televisions granskande medieprogram Mediemagasinet gjorde också inslag om den medierapportering som Barnombudsmannen kritiserat.
Politikerna i riksdagens tvärpolitiska barngrupp reagerade starkt
med utgångspunkt i Barnombudsmannens kritik i en debattartikel
mot hur barnen exponerats i medierna och att publiceringar hade
passerat en acceptabel etisk gräns.
Nannyjouren väckte reaktioner
Internationell uppmärksamhet
Noter
Barnombudsmannens kritik av mediernas bristande barnperspektiv ledde även till intresse utanför Sverige, bland andra franska Le
Monde skrev en artikel.
En rad frågor från studenter vid bland annat journalistutbildningar rörde ämnet pressetik och barn. Studentuppsatser och en
studie om mediernas bevakning på uppdrag av Krisberedskapsmyndigheten gjordes under året.
IFJ, International Federation of Journalists, har tagit fram etiska
riktlinjer för hur journalister bör behandla barn utifrån ett barnrättighetsperspektiv. Norges pressetiska regler har en särskild skrivning om att särskild hänsyn ska tas till barn. Barnombudsmannen
kommer under 2006 att fortsätta att arbeta för ett bättre barnperspektiv i medierna.
Under 2005 fick myndigheten även många brev om tv-programmet
Nannyjouren där allmänheten upprörts över hur barn exponerats
i tv-programmen. Brevskrivare ville bland annat att myndigheten
skulle reagera eller ingripa för att stoppa programmen. Även medier
ville veta Barnombudsmannens inställning till programmens innehåll. Vi anser att en del av inslagen kunde uppfattas som kränkande
för de barn som deltog.
1 Barnombudsmannen. Hur kul är det på en skala? Resultat från undersökningen ”Rätten
att komma till tals”. BR2005:03.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – årets heta frågor 153
Barnaga uppmärksammas igen
Det är hög tid att starta Operation Barnfrid anser Barnombudsmannen
efter att ha fått oroande signaler när det gäller förekomsten av
barnaga i Sverige.
År 1979 införde Sverige som första land i världen ett förbud mot barnaga. Förbudet infördes i föräldrabalken och säger att barn har rätt
till omvårdnad, trygghet och en god fostran. ”Barn skall behandlas
med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för
kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. Efter att
förbudet infördes i Sverige har ett femtontal länder främst i Europa
infört liknande förbud.
Barnombudsmannen fick 2005 oroande signaler från olika yrkesgrupper om att attityderna i samhället vad gäller barnaga har
förändrats, trots det förbud som har funnits sedan 1979. Vi har genom kontakter med socialtjänst, polis och åklagare fått anledning
att misstänka att barnagan har ökat i Sverige. Även Brottsförebyggande rådets (BRÅ) statistik visar att antalet polisanmälda fall av
barnmisshandel har ökat kraftigt under de senaste tio åren.
Barnombudsmannen anser att det behövs mer information till
blivande föräldrar som ger dem bättre möjligheter och förutsättningar att bemöta sina barn. Barn behöver också få veta att de har
rätt att slippa bli utsatta för aga eller kränkningar som att bli inlåsta
eller tilltalade på ett nedsättande sätt av sina föräldrar. Vi anser att
det är hög tid att starta Operation Barnfrid, liknande den Operation
Kvinnofrid som användes i kampen mot kvinnomisshandel.
Föräldrar har det största ansvaret för sina barn och därmed även
ett ansvar att söka hjälp och stöd. Många mammor och pappor behöver stöd och hjälp i sin föräldraroll, någonstans att vända sig där
de kan få råd och hjälp i bemötandet av barn och tonåringar. Det är
enligt Barnombudsmannen oerhört viktigt att det finns föräldrastöd
i kommunerna för de föräldrar som är behov av sådant stöd.
Under 2006 kommer Barnombudsmannen att överväga vad vi
ytterligare kan göra angående denna viktiga fråga och vilka olika
åtgärder som kan behöva genomföras av olika instanser i samhället. Vi planerar att bjuda in ett antal berörda frivilligorganisationer
och myndigheter för att diskutera frågan.
Utblickar från Sverige
Under 2005 kom synpunkter
från FN:s barnrättskommitté
på hur Sverige lever upp till
barnkonventionen. Vi har
diskuterat synpunkterna med
representanter för ett antal
myndigheter. Vi har även haft
flera givande internationella
erfarenhetsutbyten.
4
156 barnombudsmannens årsrapport 2006 – utblickar från sverige
FN:s barnrättskommitté – uttolkare men inte domstol
Det påpekas ofta att det inte finns någon internationell domstol som behandlar kränkningar
av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Är det en brist eller kan det
finnas fördelar med nuvarande former för granskning och uppföljning?
FN:s barnrättskommitté är ett expertorgan som har upprättats genom barnkonventionen för att ”granska de framsteg som
gjorts av konventionsstaterna i fråga om förverkligandet av skyldigheter enligt denna konvention.” 1 Varje stat som har ratificerat barnkonventionen är skyldig att vart femte år rapportera till
FN:s barnrättskommitté om vad staten har gjort för att leva upp till
barnkonventionens krav.2
I verkligheten granskar barnrättskommittén inte bara ländernas
framsteg, utan även bristen på framsteg. I många fall riktar kommittén stark kritik mot länder som på olika punkter inte lever upp
till barnkonventionens krav.
Att barnrättskommittén inte är någon domstol tas ibland upp
som en svaghet i barnkonventionen. Detta är inget unikt bland
internationella konventioner. Inte heller till exempel FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller FN:s konvention om avskaffande
av all slags diskriminering av kvinnor har upprättat några särskilda
domstolar.3
I själva verket är det mycket få konventioner om mänskliga rättigheter som tolkas av särskilt upprättade domstolar. Det mest
kända undantaget är den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR),
som tolkas av den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter
i Strasbourg.
I teorin finns det en internationell domstol som kan avgöra även
kränkningar av barnkonventionen och de flesta andra konventioner.
Det är den internationella domstolen i Haag (inte att förväxla med
den internationella brottmålsdomstolen i Haag) som kan döma i
rättsliga tvister mellan stater på villkor att båda staterna uttryck-
ligen har godkänt den internationella domstolens befogenheter. I
teorin skulle Sverige kunna stämma ett annat land vid internationella domstolen i Haag, om det landet till exempel låtit avrätta en
minderårig svensk medborgare, eftersom barnkonventionen tydligt
förbjuder dödsstraff mot barn. Enskilda personer kan inte klaga vid
den internationella domstolen.
Staternas rapportering är utgångspunkten
Istället för att döma, skriver barnrättskommittén synpunkter och
rekommendationer till staterna. Barnrättskommittén utfärdar sina
synpunkter utifrån de rapporter som staterna har gjort och utifrån
den tilläggsinformation som bland andra frivilligorganisationer och
barnombudsmän har lämnat.
Vanligt förekommande rekommendationer som FN:s barnrättskommitté har riktat till många länder är bland annat att personer
som i sitt arbete fattar beslut som rör barn måste få utbildning i
barnets rättigheter och barnperspektiv, att länder ska inrätta en
barnombudsman eller motsvarande och att denne ska kunna handlägga enskilda ärenden. Att barn ska ha möjlighet att klaga över
eventuella kränkningar av sina rättigheter är en fråga som har funnits i kritiken mot ett antal länder. Att det ska finnas tillförlitlig statistik om barns situation i landet är en annan fråga som har tagits
upp, något som är viktig för att det ska vara möjligt att följa hur
situationen för barn och unga förändras. Att barn och unga ska ges
större inflytande i frågor som rör dem, att adopterade barn ska ha
rätt att veta sitt ursprung, att barnaga ska förbjudas, att institutionalisering av barn ska undvikas och att barn ska frihetsberövas
endast som sista utväg och för kortast möjliga tid är annan kritik
som förekommer ofta.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – utblickar från sverige 157
Förslag till förbättringar
Att barnrättskommittén inte är en domstol innebär även klara fördelar. Detta gör det möjligt för kommittén att komma med förslag
till förbättringar, istället för att bara ta ställning till om en viss åtgärd som en stat har vidtagit stämmer överens med barnkonventionen eller inte. Det gör det också naturligt för barnrättskommittén att – särskilt när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter – anpassa sina synpunkter efter den enskilda statens
förutsättningar. Barnrättskommittén understryker att barnkonventionen är ett levande instrument och kommittén utvecklar gradvis
sin tolkning av konventionen.
Eftersom barnrättskommittén är beroende av den information
om situationen i ett visst land som den får från staten och av kompletterande information från bland andra frivilligorganisationer och
barnombudsmän, händer det att ett missförhållande som påpekas
i kommitténs synpunkter till ett land inte påpekas i synpunkterna
till ett annat land, trots att samma missförhållanden även finns i
det landet.
Som ett exempel fick Finland i september 2005 kritik för att barn
under 15 år inte har rätt att bli hörda direkt av domaren när denne
ska fatta beslut som rör barnet. 4 Trots att barn i Sverige i regel har
en ännu svagare ställning i domstolen, riktade inte barnrättskommittén motsvarande kritik mot Sverige i sina kommentarer i januari
2005. Barnrättskommitténs synpunkter kan därför ibland verka inkonsekventa. Men eftersom barnkonventionen omfattar så många
och vitt skilda frågor och rättigheter är det omöjligt för kommittén
att till varje land vid varje rapporteringstillfälle lyfta alla frågor som
är problematiska.
Detta betyder att det är synnerligen viktigt för Barnombudsmannen – och andra i Sverige som har till uppgift att följa barnrättskommitténs arbete – att inte bara följa barnrättskommitténs synpunkter på Sveriges efterlevnad av barnkonventionen, utan även att följa
vilka synpunkter som kommittén har haft på andra länder.
Synpunkter på efterlevnaden i Sverige
I de senaste synpunkterna på hur Sverige efterlever barnkonventionens krav betonar barnrättskommittén bland annat att kunskapen
om barnkonventionen bland olika yrkesgrupper bör bli bättre. Det
behövs vidare effektiva åtgärder för att garantera att barnets bästa
är vägledande i asylärenden som berör barn och frågan om och hur
barnets åsikter har inhämtats och beaktats bör framgå i alla beslut
som rör barn.
Barnrättskommittén vill att mer görs för att förhindra att ensamkommande barn försvinner från flyktingförläggningar. Man tar
även upp att en tydlig 18-årsgräns bör införas i definitionen av barnpornografi. Att Barnombudsmannen bör få möjlighet att behandla
individuella klagomål är ytterligare en av synpunkterna, något som
flera gånger har diskuterats i Sverige.
Barnrättskommittén föreslår även att flera förebyggande åtgärder bör vidtas för att undvika att barn omhändertas och placeras
utanför sitt föräldrahem, att nödvändiga åtgärder vidtas för att
minska stress, självmord, ätstörningar och fetma bland unga och
att staten bör säkerställa att alla barn – även så kallade ”gömda
barn” – åtnjuter rätten till skola. Sverige får beröm bland annat för
att ha antagit en nationell strategi för att genomföra barnkonventionen, för att ha lagstiftat för att förhindra barnäktenskap, för att
158 barnombudsmannens årsrapport 2006 – utblickar från sverige
ha stärkt lagstiftningen för att skydda barn mot sexuella övergrepp
och utnyttjande och för att ha antagit en nationell handlingsplan
för handikappolitiken.
Vad händer med rekommendationerna?
Barnombudsmannen samlade i februari 2005 representanter för ett
antal myndigheter som var särskilt berörda av barnrättskommitténs synpunkter tillsammans med representanter för frivilligorganisationer för att diskutera barnrättskommitténs synpunkter.
Som bäst förbereder regeringskansliet en skrivelse om barnpolitiken till riksdagen. Skrivelsen, som kommer att presenteras våren
2006, kommer bland annat att innehålla en redogörelse för vilka
åtgärder som regeringen tänker vidta med anledning av de synpunkter som FN:s barnrättskommitté riktade till Sverige i januari
2005. Sverige har traditionellt varit noga med att hörsamma barnrättskommitténs synpunkter.
Noter
1 Artikel 43.1. FN:s konvention om barnets rättigheter.
2 Den första rapporten ska lämnas inom två år efter att barnkonventionen trätt i kraft för
staten ifråga.
3 Dessa konventioner ger emellertid individer möjlighet att föra fram enskilda klagomål
mot en stat, på villkor att staten i fråga har godkänt möjligheten till individuella klagomål.
4 Concluding observations: Finland 20/10/2005
CRC/C/15/Add.272. Stycke 22 och 23.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – utblickar från sverige 159
Stort intresse för Barnombudsmannens erfarenheter
Barnombudsmannen i Sverige var en av de första myndigheterna av sitt slag i världen, vilket gör att vi
innehar en unik kunskap och erfarenhet. Intresset för våra erfarenheter är stort, särskilt då flera länder
just nu diskuterar hur man ska inrätta institutioner med liknande befogenheter.
Förfrågningarna när det gäller internationella studiebesök är
många. Vi prioriterar förfrågningar som kommer via departement,
riksdagen eller Svenska institutet.
Förutom att vi kan bidra i processer för att till exempel instifta
barnombudsmän i andra länder, ger studiebesöken kunskap och
tankar som vi har nytta av i vår egen verksamhet.
Under året har myndigheten haft 23 internationella besök. De
flesta besöken handlar om att man vill skaffa sig kunskap för att
själv kunna instifta en barnombudsman. Myndigheten har haft studiebesök från till exempel Angola, Japan, Zambia, Colombia, Bolivia,
Kanada och Vietnam. Vid några tillfällen har det varit ministrar eller
nära medarbetare till ministrar i länder som vill öka barnperspek­
tivet i sina myndigheter. Några få studiebesök har även kommit från
länder i Europa såsom Holland och Tyskland.
Vid två tillfällen har vi anordnat hela studiedagar på kansliet i
Stockholm. Sådana har organiserats för en delegation från Litauen
där en nytillträdd ombudsman deltog och för en delegation från
Bulgarien som ville utbyta erfarenheter med Sveriges barnombudsman. Dessa besök har efterfrågat praktisk hjälp hur man kan arbeta
med barns rättigheter.
Serbien nära att få en barnombudsman
Under året har vi särskilt försökt tillmötesgå förfrågningar från
Finland och Serbien, då vi har fått information om att man i dessa
länder har stått i begrepp att fatta beslut om att inrätta motsvarig­
heter till barnombudsmän. Barnombudsmannen har efter förfrågan
erbjudit både studiebesök hos oss och medverkan vid seminarier i
dessa länder. Särskilt viktig har medverkan i Serbien varit. Vi har en-
ligt lokala barnrättsaktivister bidragit till att snabba på processen
i Serbien och under 2006 förväntas en ombudsman tillträda. Vårt
grannland Finland fick en ombudsman redan under 2005.
Med anledning av att årsrapporten 2005 handlade om droger
fick barnombudsmannen möjlighet att medverka i ett möte med
Europeiska städer mot narkotika, ECAD, i Oslo. Ett stort antal kommunpolitiker från Sverige och övriga Europa deltog.
Mobbning viktig fråga i Berlin
Barnombudsmannens arbete med mobbningsfrågor har skapat ett
stort intresse i Berlin. Barnombudsmannen deltog på uppdrag av
Svenska institutet i ett seminarium mot mobbning i Berlin, i september 2005. Intresset för att del av Sveriges erfarenheter var stort.
Tyskland är ett av få länder i Europa som inte har en barnombudsman eller motsvarande funktion. Av dessa skäl bedömde vi att deltagandet i seminariet var särskilt viktigt.
Barnombudsmannen bjöds även in att delta vid en installationskonferens för den då nytillträdde ombudsmannen i England, för att
delge sina erfarenheter från vår verksamhet.
Utökat europeiskt samarbete
Sverige deltar som en aktiv part i samarbetet inom Norden och i det
europeiska nätverket för barnombudsmän, ENOC. Det nordiska mötet 2005 ägde rum i Köpenhamn och bestod som vanligt av erfarenhetsutbyte samt diskussioner om olika samverkansmöjligheter.
I det europeiska samarbetet var Sverige representerat både vid
det årliga mötet i Warszawa och i den arbetsgrupp som arbetar
med ett uppdrag att skapa ekonomiska och organisatoriska förut-
160 barnombudsmannens årsrapport 2006 – utblickar från sverige
sättningar för ett eget sekretariat. Arbetsgruppen skickade under
2005 en skrivelse till EU-kommissionens ordförande för att undersöka möjligheterna att erhålla bidrag från EU. Skrivelsen besvarades
positivt under hösten, men utan konkreta löften om pengar. Nya
initiativ och kontakter kommer att tas under 2006.
Mötet i Warszawa gav förutsättningar för erfarenhetsutbyte
och vi kunde även denna gång hälsa nya medlemmar välkomna.
Samtliga medlemmar i nätverket gav återigen ett löfte om att försöka medverka i olika processer runt om i Europa för att alla länder ska ha myndigheter med uppdrag att bevaka barns rättigheter
enligt barnkonventionen. Mötet gav även utrymme för ett flertal
temadiskussioner, bland annat om barns utsatthet för kommersiell
exploatering och om barns rätt till sina föräldrar.
I många frågor finns en stor enighet bland de europeiska ombudsmännen, men det finns också frågor där kulturella skillnader visar sig, såsom när det gäller rätten till en drogfri uppväxt och synen
på föräldrars rätt till barnen i relation till samhällets ingripanden.
Samarbete med MR-kommissionen i Filippinerna
På initiativ av svenska ambassaden i Filippinerna och på Sidas
uppdrag har Barnombudsmannen inlett ett samarbete med the
Commission on Human Rights in the Philippines, CHRP. CHRP är
en statlig kommission för mänskliga rättigheter som har som uttrycklig ambition att utveckla sina insatser för barnets rättigheter
i Filippinerna. CHRP har uppdraget att verka för ett genomförande
av barnkonventionen i Filippinerna.
Ett första steg i ett flerårigt samarbete mellan CHRP och Barnombudsmannen innebar att kommissionens ledning samt personal
Delegationen från Filippinerna under studiebesöket i Stockholm.
vid dess barnrättscenter deltog i ett två veckor långt studiebesök i
Stockholm våren 2005. Fokus låg på barnets rättigheter i kontakter
med olika offentliga institutioner såsom BVC, MVC, socialtjänst,
skola, polis, domstolsväsendet, institutionsvård med flera.
Nästa steg ägde rum i februari 2006 och handlade om att på
plats i Manila stötta CHRP i arbetet med att påverka och förbättra
förhållanden för de barn som kommer i kontakt med de filippinska
rättsvårdande myndigheterna. Dessutom ägnades tid åt att stötta
CHRP i sitt interna utvecklingsarbete som handlar om att öka kun-
barnombudsmannens årsrapport 2006 – utblickar från sverige 161
skapen om barnets rättigheter bland sin personal samt planera för
strategiska insatser lokalt och regionalt.
Barnrättskurser för deltagare från tre världsdelar
Barnombudsmannen har anmodats av Sida att inkomma med anbud på genomförande av ett treårigt barnrättskursupplägg för
vuxna i Afrika, Asien och Latinamerika. Deltagarna arbetar i sina
hemländer med offentlig eller frivillig verksamhet för barn och
unga. De sysslar antingen med den direkta verksamheten eller med
regler och styrning av den.
Deltagarna ska genomföra ett eget projekt i syfte att förbättra
verksamheten ur ett barnperspektiv. Deltagarna inleder sitt förändringsarbete genom att delta på en tre veckor lång kurs i Sverige för
att därefter resa hem och med handledning från Sverige genomföra
och rapportera om det egna projektet. En regional/lokal sammankomst äger rum på plats i den aktuella regionen i syfte att stötta
deltagarna i genomförandet av det egna projektet. Tonvikt ska även
läggas vid att stötta deltagarna i att forma ett nätverk för sitt långsiktiga förändringsarbete hemmavid.
Barnperspektiv på agendan
Vi arbetar för att öka barnperspektivet
i Sverige. Det gör vi bland annat
genom att informera barn och unga
om deras rättigheter. Vi försöker också
påverka kommittéer, utredningar,
statliga myndigheter, medier och olika
yrkesgrupper som arbetar med barn.
Vi svarar dessutom på en mängd
remisser. Det ger oss möjlighet att
påtala om ett förslag inte stämmer
överens med barnkonventionen.
5
164 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan
Information till barn och unga om deras rättigheter
Det finns ungefär två miljoner barn och unga mellan 0 och 18 år i Sverige. Om de känner till sina
rättigheter har de en större möjlighet att kräva ut dem av vuxna i deras närhet. Att informera barn och
unga om deras rättigheter är ett sätt för Barnombudsmannen att driva på arbetet med FN:s konvention
om barnets rättigheter (barnkonventionen).
Barnombudsmannen chattade på Lunarstorm
Hösten 2004 chattade barnombudsmanen för första gången med
barn och ungdomar på community-sajten Lunarstorm. I oktober
2005 var det dags igen. Den här gången hade chatten temat ”Tar
vuxna ungdomar på allvar?”. Det var fritt fram att ställa frågor till
barnombudsmannen och att säga vad man tycker.
Frågorna som ställdes under chatten var mycket relevanta och
handlade bland annat om mobbning, betyg, uppfostringsmetoder,
föräldrar som inte tror på sina barn, föräldrar som förbjuder sina
barn att ha vissa frisyrer, kläder eller smink, studiebidragets och månadspengens storlek, rasism, alkohol och misshandel i hemmet och
barns rätt eller önskan att slippa träffa någon förälder. Chatten på
Lunarstorm fick över 2 000 besökare, drygt 600 fler än 2004.
Webbplatsen Hallå!
Barnombudsmannen har en särskild webbplats för barn och unga
som kallas för Hallå! På webbplatsen sprider vi information om
barns och ungdomars rättigheter enligt barnkonventionen. Vi tar
också upp frågor som engagerar barn och unga. Genom att uppmuntra till dialog mellan barnen och deras ombudsman försöker vi
föra fram de frågor de själva tycker är viktiga. Man kan bland annat
lämna förslag på hur Sverige kan bli bättre för barn och diskutera
olika frågor i forumet ”Vad tycker du?”.
Ett tema under hösten 2005 var i vilken grad barn och ungdomar
upplever att de blir tagna på allvar av vuxna. En av de frågor vi ställ-
de var: ­Lyssnar de vuxna i skolan på dig om du kommer med egna
idéer och förslag? Vi ställde även frågan: Pratar dina föräldrar med
dig om vad du ser och gör på nätet? Svaren visar att allt för få föräldrar verkar göra det. Svaret på frågan om vuxna tar ungdomar på
allvar fick inte helt oväntat ett tydligt nej. Drygt 80 procent av dem
som svarade på frågan tycker att vuxna inte tar dem på allvar.
Jag vill säja något!
Ett nytt material i serien Jag vill säja något! publicerades under
2005, denna gång ett magasin för ungdomar mellan 13 och 16 år.
Tanken om ett magasin växte fram då vi bollade idéer tillsammans med olika referensgrupper med ungdomar. De ville läsa om
vanliga människor i deras egen ålder som berättar personliga saker.
Det skulle vara starka artiklar och handla om rättigheter på ett sätt
som berör. I den följande produktionen talade vi mer ingående med
ett tiotal ungdomar. Hur ska språket vara? Vilken struktur gillar de?
Vilken typ av formgivning vill man ha? Vad är viktigt att tänka på
när det gäller bilder?
Magasinet Jag vill säja något! började spridas i samband med
en två veckor lång annonskampanj på Lunarstorm i oktober 2005.
Tidningen kan beställas gratis från webbplatsen www.utbudet.com
och Barnombudsmannens egen webbplats www.bo.se.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan 165
Ökat barnperspektiv i kommittéers arbete
Barnombudsmannen arbetar för att det svenska lagstiftningsarbetet och den svenska
lagstiftningen ska genomsyras av ett barnperspektiv. Ett effektivt sätt att öka
barnperspektivet och påverka förslag från kommittéer och utredningar är att i ett så
tidigt skede som möjligt uppvakta dem.
Barnombudsmannen uppvaktade nio kommittéer och utredningar
under 2005. Syftet var att öka medvetenheten om barns rättigheter
enligt barnkonventionen och att lyfta fram barnperspektivet i de
frågor som ses över av kommittén eller av den särskilda utredaren.
Barnperspektivet i föräldraförsäkringen
Föräldraförsäkringsutredningens uppdrag att se över föräldraförsäkringen föranledde Barnombudsmannen att vid flera tillfällen ha
kontakt med utredningen. Under våren 2005 bjöd vi in utredaren
och sekreterarna i utredningen till en träff då vi särskilt belyste
barnperspektivet. Barnombudsmannen framförde sina synpunkter på att frågan om föräldraförsäkringen lätt riskerar att bli en
jämställdhetsfråga eller en arbetsmarknadsfråga, medan barnets
perspektiv inte alltid är så framträdande i den allmänna debatten.
Barnombudsmannen deltog också vid ett seminarium på temat
”Motståndarens bästa argument” som utredningen anordnade.
Utredning av stress efterlängtad
Kommittén för ungdomars livssituation utifrån stress och dess
konsekvenser för den psykiska ohälsan tillsattes under 2005 och är
en utredning som Barnombudsmannen länge har efterfrågat. Det
finns all anledning att öka kunskapen och medvetenheten om barns
och ungas ökade problem med stress. Utredningen kan genom sin
kunskapsinsamling betyda mycket för att förbättra situationen för
barn och unga i Sverige.
Andra viktiga utredningar och kommittéer
Tre viktiga utredningar inom det sociala området som Barnombudsmannen hade kontakt med under 2005 är Utredningen om vräkning
och hemlöshet bland barnfamiljer, Assistanskommittén samt Utredningen om en stärkt och tydligare tillsyn inom socialtjänstens
område. Alla dessa utredningar har stor betydelse för barn och unga
och behöver särskilt belysa vikten av barnens behov och deras utsatta situation.
Ansvarskommittén, Utredningen om anmälan och utredning
av sexualbrott, och Utredningen om socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor är andra utredningar som myndigheten träffade
representanter för och framförde synpunkter till när det gäller barnens särskilda behov.
Barnombudsmannen hade dessutom ett närmare samarbete
med ett flertal kommittéer. Tillsammans med Mobilisering mot
narkotika gjorde vi en statistisk undersökning av ungdomars vanor
och attityder till fritid och droger. Barnombudsmannen hade även
en regelmässig kontakt med Aktionsgruppen för barnkultur och
Medierådet. Syftet med dessa kontakter var att följa frågor som
har stor betydelse för barn generellt eller grupper av barn.
Barnombudsmannens rapporter är viktiga underlag
De rapporter och undersökningar som vi producerar var i flera fall
viktiga bidrag i kommittéernas och utredningarnas arbeten. Myndigheten bidrog även med särskilt underlag i Utredningen om arbetsmiljölagen som fick träffa vårt ungdomsråd. Aktionsguppen
166 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan
för barnkultur medverkade då vi formulerade frågeställningar till
en kontaktklassundersökning om barns syn på kultur och har även
tagit del av resultaten.
Omfattande debatt kring barn i asylprocessen
De migrationspolitiska frågorna var under 2005 föremål för en omfattande debatt. Framför allt stod situationen för de asylsökande
barnen med uppgivenhetssymptom i fokus. Barnombudsmannen
deltog i migrationsministerns barnråd och framförde vikten av att
det behövs fastställas en diagnos för vad som är uppgivenhetssymptom samt att de gömda barnen i Sverige måste säkerställas
rätten till skolgång.
Samordnaren för barn i asylprocessen med uppgivenhetssymptom besökte Barnombudsmannens kansli och berättade om sitt
arbete. Även vid detta tillfälle framhöll vi vikten av att få fram en
diagnos för uppgivenhetssymptom, liksom betydelsen av att samla
mer medicinsk kunskap.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan 167
Medieåret 2005
Myndigheten är etablerad som en viktig opinionsbildare för barn och
unga. Barnombudsmannens rapporter och ställningstaganden fick ett stort
genomslag under året.
Året inleddes med en omfattande debatt om mediernas etik när de
speglade barn som drabbats av flodvågskatastrofen i Sydostasien
och avslutades med att Barnombudsmannen kritiserade den bristande tillsynen i förskolan.
De dominerande frågorna för året var ungdomars inställning
till droger (alkohol, tobak och narkotika), barnperspektivet i vårdnadslagstiftningen, barnkonventionsarbetet i kommuner, landsting
och regioner, barns psykiska ohälsa, asylsökande barns situation,
barnets ställning i rättsprocessen och FN:s barnrättskommittés
synpunkter på tillståndet för barn och unga i Sverige. Andra viktiga
frågor som togs upp var arbetsmiljön i skolan, tillsyn av förskolan,
skadestånd till barn, barn som brottsoffer, barnperspektivet i kriminalvården och barns situation på ungdomshem.
Det är av central betydelse för en opinionsbildande myndighet
som verkar för barns rättigheter att genom medier väcka intresse
för rapporter och ställningstaganden i angelägna ämnen. Genom
pressmeddelanden, pressträffar, debattartiklar, nyhetsbrev och en
ständigt uppdaterad webbplats riktar vi informationen till beslutsfattare, opinionsbildare och allmänhet.
Personliga kontakter
I en allt intensivare medievärld är det viktigt att nå ut med relevant information för att bidra till att situationen för barn och unga
förbättras. Genom personliga kontakter med journalister tipsar vi
bland annat om goda exempel i barnkonventionsarbetet. Det kan
till exempel gälla barn och ungdomar som arbetar framgångsrikt
med inflytande i sin hemkommun. Exempel ur verkligheten gör
att både riksmedia och lokala medier och medier som vänder sig
till barn och unga uppmärksammar ett ämne. Kamratposten, Utbildningsradion (UR), Lilla Aktuellt, SVT: s Barnkanalen och dagstidningars sidor riktade till barn och unga uppmärksammade under
året rapporter och uttalanden. Utbildningsmaterialet Jag vill säja
något! som riktar sig till ungdomar blev omskrivet av bland andra
Tidningarnas telegrambyrå (TT), lokalpress och medier som skriver
för barn och unga.
En viktig del i arbetet med att väcka opinion i barn- och ungdomsfrågor är att visa på barn och unga som en tillgång för samhället. Barnombudsmannen ska inte bidra till en stigmatiserande bild
av barn och unga som offer eller som personer med problem. Vi
arbetar därför med att både visa på missförhållanden bland utsatta
barn och med att lyfta fram positiva exempel ur verkligheten där
barn och unga kommer med egna förslag till lösningar.
Rapporter uppmärksammades
De rapporter som gavs ut uppmärksammades av medier som har
stor genomslagskraft, som TT, Sveriges radios ekoredaktion, Rapport, Aktuellt och Nyheterna i TV4.
Rapporterna När tryggheten står på spel, Öppna för gränser och
Satsa tidigt fick mycket stort genomslag i både riksmedia, lokalmedia och fackmedia.
Att även positiva nyheter som rör barn och unga väcker intresse
blev uppenbart när rapporten Hur kul är det, på en skala? presenterades vid en välbesökt pressträff. Budskapet var att barn är nöjda
med sina liv, men att arbetsmiljön i skolan kan bli bättre. Det ledde
till många nyhetsinslag och nyhetsartiklar men också till kommentarer av opinionsbildare på tidningarnas ledar- och debattsidor.
168 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan
Att intresset för myndighetens rapporter och ståndpunkter ökade märktes på att fler än tidigare besökte pressrummet på vår
webbplats och på att antalet läsningar av pressmeddelanden ökade
med drygt 30 procent på ett år.
Informationsmaterialet Jag vill säja något! lanserades med rubriken ”Vuxna måste våga ta matchen” genom en pressträff, pressmeddelande och debattartiklar och det nådde ut till TT, lokalradio,
lokaltidningar, barn- och ungdomsmedier och dagstidningars sidor
för barn och unga. Barnombudsmannen chattade även på Lunarstorm i anslutning till presentationen.
Lokalt intresse för regionala konferenser
Barnombudsmannens regionala konferenser ”Full fart framåt” fick
utrymme i medierna på de orter där konferenserna ägde rum. Det
gällde både nyhetsartiklar och debattartiklar som skrevs för att
sätta fokus på frågan om barnkonventionsarbetet i vardagen. Konferensernas innehåll och barnombudsmannens resor till olika orter
ledde genomgående till artiklar och radio- eller tv-inslag.
Under året publicerades 24 debattartiklar och krönikor i aktuella
ämnen i riks-, fack- och lokalpress och på webbplatser. Barnombudsmannen medverkade i ett flertal debattprogram i radio och tv i frågor som vi väckt eller i ämnen där Barnombudsmannens hållning
bedömdes som viktig. Totalt skickades 51 pressmeddelanden ut till
media.
Enligt Observer förekom Barnombudsmannen i 494 texter i
dags‑, fackpress och nyhetsbyråtexter. Med övrig press inräknat, i
drygt 520 texter. Antalet nätpubliceringar där Barnombudsmannen
förekom var 1 127 under året. Vårt arbete ledde till drygt 200 inslag i
radio och tv. Lokalradion gjorde fler inslag under året än tidigare år.
Medier för barn och unga
Vi har också fortsatt att rikta medieaktiviteter till medier som vänder sig direkt till barn och unga. Sveriges televisions nyhetsprogram
Lilla Aktuellt och Barnkanalen gjorde inslag under året. Barnkanalen
gjorde inslag med ett av Barnombudsmannens barnråd som expertpanel, där de bland annat gav sina egna råd om vad man ska göra
om någon blir mobbad. Redaktionen fick ett mycket stort gensvar
från unga tittare på inslaget.
Andra medier som skrev eller gjorde inslag om myndighetens
arbete under året var Kamratposten, Skolakuten, Barnen i P1 och
tidningar med egna barn- och ungdomssidor som Helsingborgs
dagblad och Piteåtidningen.
Internationellt medialt intresse
Rapporter och slutsatser från myndigheten har möjlighet att nå ut
till bredare grupper än tidigare. Barnombudsmannen intervjuades
vid ett flertal tillfällen av Radio Sweden som når svenskar utomlands och av journalister som arbetar på Sveriges radio international. Intresset från journalister i utlandet höll också i sig. Journalister
från Finland, Norge, Storbritannien, Spanien, Kanada, Malaysia och
Filippinerna intervjuade banombudsmannen i samband med studiebesök eller resor.
Myndighetens budskap har även nått till ett spektrum av tidningar med skiftande målgrupper som Mama, Kriminalvårdens tidning Runt i krim, Tidningen brottsoffer, Verdandisten, Advokaten,
Barn och hälsa, Vårdguiden, Bon, Kyrkans tidning, Tidningen familjedaghem och Pockettidningen R.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan 169
Barnperspektivet i statliga myndigheter
Medvetenheten om barnkonventionen är förhållandevis god inom det statliga området. Bland
flertalet myndigheter finns en uppfattning om att barnkonventionen har relevans för deras
verksamhet. Trots detta går genomförandet av barnkonventionen långsamt. Barnombudsmannen
har även fortsättningsvis en viktig uppgift.
Barnombudsmannen anser att det är viktigt att tydliggöra kopplingen mellan barns och ungas vardag och deras rättigheter enligt
barnkonventionen. Barn och unga ska respekteras, ges möjligheter
till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande. Barn
och unga ska användas som kunskapskälla och ha möjlighet att
komma till tals i beslut och verksamheter som berör dem. Därför
måste det finnas kunskaper i de statliga myndigheterna om hur
barnkonventionen ska tillämpas.
Enkätundersökningar
Genom enkätundersökningar samlar vi in uppgifter om hur arbetet
med barnkonventionen har utvecklats lokalt och centralt. Informationen vi får från undersökningarna utgör en av grunderna för planeringen av vår verksamhet.
Under 2005 genomförde vi en ny enkätundersökning till statliga
myndigheter och länsstyrelser. Resultaten kommer att presenteras
i särskilda rapporter under 2006.
En viktig lärdom från vårt fleråriga arbete med myndigheter är vikten av att sprida kunskap om och själva följa de framgångsfaktorer
som tidigare erfarenheter från arbetet med perspektivfrågor visat.
Dessa framgångsfaktorer kan kort beskrivas på följande sätt:
• Ledningens entydiga stöd och engagemang
• Arbeta in perspektivet i centrala styrdokument
• Utbildning och information
• Utgå från befintliga arbetsprocesser
• Ekonomiska och personella resurser
• Dialog och erfarenhetsöverföring
• Uppföljning och utvärdering
Verka genom andra
En av våra huvudstrategier är att verka genom andra. Detta synsätt
påverkar planeringen av våra utbildnings- och informationsinsatser.
Vi strävar också efter att stimulera kunskaps- och erfarenhetsutbyte och att sprida lärande exempel.
Metodutveckling
Satsning på länsstyrelserna
Vårt arbete ska leda till att metoder och arbetssätt för att integrera
ett barnperspektiv i berörda verksamheter vidareutvecklas. En sådan metod är barnkonsekvensanalyser. Beslut som rör barn ska föregås av konsekvensanalyser för att det ska bli tydligt vilka effekter
beslutet får för barn. Att följa upp och utvärdera om beslutet fick
den avsedda effekten är också ett viktigt steg i utvecklingen.
Länsstyrelserna har ett direkt tillsynsansvar över verksamheter som
berör barn och unga och är därmed viktiga aktörer i arbetet med att
driva på genomförandet av barnkonventionen. Vi har under året genomfört utbildningsinsatser i sex länsstyrelser. Utbildningarna har
riktat sig till såväl ledningarna som till stora delar av personalen.
170 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan
I augusti anordnade vi ett arbetsseminarium om barnperspektivet
i länsstyrelsernas verksamhet. Vi ägnade tid åt lärande exempel,
diskussioner och erfarenhetsutbyte. 21 personer deltog från 15 olika
länsstyrelser. Utvärderingen av dagen visade att träffen har haft
en positiv inverkan på länsstyrelsernas arbete. Behovet av kunskap,
inspiration och erfarenhetsutbyte är stort.
Rättsliga befogenheter
Ett av Barnombudsmannens verktyg är myndighetens rättsliga befogenhet att begära in uppgifter och att kalla till överläggningar.
Ett exempel på det är att vi bjöd in de myndigheter som i 2003 års
enkätundersökning uppgav att de ansåg att barnkonventionen inte
har relevans för deras verksamhet.
Barnkonventionen i regleringsbreven
Många myndigheter har fått uppdrag som rör barnkonventionens
genomförande i sina regleringsbrev. Vi har riktat ett särskilt intresse
mot rättsväsendet, dels mot bakgrund av innehållet i Domstolsverkets regleringsbrev, dels med anledning av vår bedömning att det är
strategiskt viktigt med ett tydligt barnperspektiv i rättsväsendet. Vi
har även genomfört utbildningsinsatser i en rad andra myndigheter
som till exempel Försäkringskassan, Åklagarmyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Skolverket och Myndigheten för skolutveckling
Den 6 oktober 2005 anordnade vi även en inspirationsdag om
barnperspektivet i statliga myndigheter. Vi vände oss framför allt
till de personer som har ansvaret för att se till att myndighetens
verksamhet genomsyras av ett barnperspektiv.
16 personer deltog från 12 olika myndigheter. Representanter från
Vägverket, Högskoleverket och Migrationsverket delade med sig av
sina erfarenheter från arbetet med genomförandet av barnkonventionen.
Utvärderingen av insatsen visade att deltagarna var mycket
nöjda med dagen och flera uppgav att de tänkte sprida informationen eller ta andra initiativ i sin egen myndighet. Flera av deltagarna
uttryckte ett behov av olika stödinsatser från Barnombudsmannen,
bland annat för att göra barnkonsekvensanalyser.
Nätverkande
Med syftet att sprida information om pågående arbete med relevans för barn och unga har vi ett nätverk av myndigheter (se kapitel
6 för förteckning över deltagande myndigheter). Barnombudsmannen ingår också i nätverk där andra myndigheter är sammankallande.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan 171
Barnombudsmannen är en aktiv remissinstans
Barnombudsmannen svarar på ett stort och växande antal remisser varje år. 2005 var inget
undantag. Att svara på remisser är en del av vårt arbete med att driva på och bevaka efterlevnaden av
barnkonventionen. Det ger oss möjligheter att påverka kommande lagstiftning och att uppmärksamma
de fall då gällande författningar eller deras tillämpning inte stämmer överens med barnkonventionen.
Här sammanfattar vi några av årets remissvar. Remissvaren finns i
sin helhet på Barnombudsmannens webbplats www.bo.se.
Viktigt att barn och unga tillfrågas i tillsynsärenden
I ett remissvar på tillsynsutredningens slutbetänkande Tillsyn.
Förslag om en tydligare tillsyn (SOU 2004:100) skrev Barnombudsmannen bland annat att betänkandet saknar en redogörelse för
medborgarnas medverkan i tillsynen. Ur ett barnrättsperspektiv
är detta särskilt allvarligt. En anmälan om eventuella brister till en
tillsynsmyndighet är en av de få möjligheter barn har att försöka
utkräva sina rättigheter, då barn i de flesta situationer saknar processbehörighet i domstol och reella möjligheter att överklaga ett
beslut genom domstol. Endast genom att inhämta information från
både barn och vuxna kan tillsynsmyndigheten få en fullständig bild
av läget inom en verksamhet som rör barn.
Barnen i brottets skugga
Barnombudsmannen lämnade synpunkter på promemorian ”Barnen i brottets skugga”. Vi är positiva till de förändringar i lagstiftningen som föreslås för att stärka skyddet för barn. Särskilt viktigt
är förslaget om att ett barn ska ges rätt till brottskadeersättning
när han eller hon upplever våld mot en närstående person, liksom
det förslag som rör socialtjänstens ansvar för dessa barn.
Mottagandet av ensamkommande barn
Barnombudsmannen yttrade sig över promemorian ”Mottagandet
av barn från annat land som kommer till Sverige utan medföljande
legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn)”.
I stort välkomnar Barnombudsmannen de förslag som läggs fram i
utredningen, men anser att det tydligt måste framgå av lagtexten
att Migrationsverket som huvudregel ska sluta avtal med kommunerna om mottagande av ensamkommande barn. Migrationsverkets ansvar för de ensamkommande barnen bör i första hand vara
rent ekonomiskt. Barnombudsmannen anser även att tillsynen över
Migrationsverkets boenden för barn och ungdomar ska regleras på
motsvarande sätt som tillsynen över annan social barn- och ungdomsvård.
Myndigheter, mansvåld och makt
Barnombudsmannen är positiv till de förslag som lades i Slag i luften
(SOU 2004:121), ett betänkande från Utredningen om kvinnofridsuppdragen. Det är positivt att utredningen uppmärksammar att
även barn drabbas av det våld som kvinnor utsätts för. Utredningen
lade flera viktiga förslag, till exempel om inrättandet av en nationell
expertgrupp med uppgift att upprätta en nationell handlingsplan
mot mäns våld mot kvinnor och barn. Vi anser, trots detta, att barnperspektivet inte är tillräckligt belyst. De rättigheter och behov som
barn har i samband med att deras mödrar utsätts för våld måste
tydliggöras ytterligare.
Könsneutralt barnbidrag
Barn har behov av en nära och god relation med båda sina föräldrar.
Vi delar därför Försäkringskassans uppfattning om att lagstiftningen bör vara könsneutral, så att båda föräldrars relation till barnet
främjas. Det skrev Barnombudsmannen i ett yttrande över Försäkringskassans återrapportering av ett regeringsuppdrag om köns-
172 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan
neutralt barnbidrag. Samtidigt är Barnombudsmannen tveksam
till förslaget som helhet. En fördelning av barnbidraget vid växelvis
boende måste rimligtvis medföra en möjlighet att även dela upp
betalningsansvaret för kostnaderna för barnomsorg och skolbarnomsorg mellan föräldrarna. Det är inte alltid möjligt idag.
Nationell handlingsplan mot människohandel
Barnombudsmannen yttrade sig över Näringsdepartementets förslag till en nationell handlingsplan för det fortsatta arbetet med
att bekämpa prostitution och handel med människor för sexuella
ändamål, särskilt kvinnor och barn. Barnombudsmannen välkomnar
att regeringen tänker anta ett nationellt handlingsprogram för att
bekämpa alla former av människohandel.
Uppehållstillstånd för familjeåterförening
I ett remissyttrande över delbetänkandet Uppehållstillstånd för familjeåterförening och fri rörlighet för tredjelandsmedborgare (SOU
2005:15) välkomnar Barnombudsmannen att minderåriga ensamkommande flyktingbarn ska få rätt till återförening med sina föräldrar genom att föräldrarna beviljas uppehållstillstånd i Sverige.
Barnombudsmannen anser även att barn som beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl bör ha denna rättighet.
Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet
Dokumentlöshetsutredningen överlämnade under 2005 sitt slutbetänkande Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och
resväg (SOU 2004:132) till regeringen. Barnombudsmannen konstaterar i ett yttrande att analyserna och förslagen saknar ett barnperspektiv. Enligt direktiven skulle utredaren redovisa konsekvenserna
för barn av de förslag som läggs. Regeringen bör därför se till att
utredningen kompletteras med en redovisning av vilka effekter
förslagen har för barn och vilka särskilda åtgärder som krävs för
att tillgodose barnets behov och rättigheter om utredarens förslag
skulle genomföras. Eftersom ingen analys av förslagens effekter för
barn genomförts avstyrker Barnombudsmannen samtliga förslag i
utredningen.
Ingripanden mot unga lagöverträdare
I sitt slutbetänkande Ingripanden mot unga lagöverträdare
(SOU 2004:122) pekade utredaren bland annat på betydelsen av specialisering vid handläggning av ungdomsmål samt att den advokat
som förordnas som offentlig försvarare för en misstänkt under 18
år ska vara särskilt lämplig för uppdraget. Barnombudsmannen välkomnar detta, men anser att utredningen även skulle ha föreslagit
att varje minderårig som misstänks eller åtalas för att ha begått
brott ska få rätt till juridiskt biträde i enlighet med barnkonventionen. Barnombudsmannen tillstyrker i allt väsentligt utredningens
bedömningar och förslag.
Framtidens kriminalvård
I ett yttrande över betänkandet Framtidens kriminalvård (SOU
2005:54) skriver Barnombudsmannen att många av kommitténs
resonemang tyder på ett insiktsfullt tänkesätt kring behov som
barn till frihetsberövade har. Vi ställer oss framför allt positiva till
att kommittén har föreslagit att besök och telefonsamtal till den intagnes barn ska undantas från förmånssystemet, även om vi anser
att kommittén kunde ha tydliggjort detta i lagtexten.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan 173
Det nya förslaget om skollag
Barnets bästa, föräldrars ansvar
För andra gången lämnade Barnombudsmannen synpunkter på förslaget till ny skollag. Vi är i huvudsak positiva till förslaget, särskilt
när det gäller insatser för ökat elevinflytande, men vi riktar också
kritik mot vissa delar av det som kan komma att begränsa barnets
grundläggande fri- och rättigheter. Kritiken gäller bland annat att
förslaget ger för svagt stöd till elevhälsan och att rättigheter för
barn med funktionshinders inte tillgodoses.
Barnombudsmannen anser också att det är mycket olyckligt att
elever inte ges möjlighet att få sina betyg omprövade, vilket är avgörande för att elever i skolan ska våga säga sin mening och kunna
utnyttja sin rätt till inflytande.
Barnombudsmannen lämnade synpunkter på de förslag som lagts
i betänkandet (SOU 2005:43) Vårdnad – Boende – Umgänge. Barnets bästa, föräldrars ansvar. Vi anser att kommittén i vissa delar
av betänkandet har kommit långt och lagt förslag som främjar ett
barnperspektiv. Till exempel välkomnar vi kommitténs förslag att
gemensam vårdnad bör vara utesluten om en förälder utsätter en
familjemedlem för våld, trakasserier eller kränkande behandling.
Betänkandet innehåller även ett antal oklarheter och förslag,
som enligt vår mening, är ofullständigt utredda och som på några
punkter till och med kan försämra barns ställning i de aktuella processerna. Exempel på sådana oklarheter finns bland annat i förslaget om förändringar av verkställighetsprocessen. Mer om detta går
att läsa i del 3 i denna rapport.
Tolkutbildning – nya former för nya krav
Utredningen om kontakttolkar lämnade sitt betänkande (SOU
2005:37) Tolkutbildning – nya former för nya krav. Barnombudsmannen beklagar att varken direktiven till utredningen eller utredningen själv har berört frågan om tolkning med och för barn. Tolkrätten
måste enligt Barnombudsmannen förtydligas så att varje barn har
rätt till tolk vid behov. Barnombudsmannen stöder i stort utredningens förslag men anser att förslag om barns behov av och rätt
till kontakttolkar saknas. Vi föreslår att professionella tolkar med
särskild kompetens i att tala med barn i olika åldrar, inklusive barn
med traumatiska erfarenheter, ska utbildas och användas. Barnombudsmannen föreslår vidare att en särskild auktorisation av barntolkar införs.
Alkoholpolitik
Barnombudsmannen yttrade sig över Alkoholinförselutredningens
slutbetänkande (SOU 2005:25) Gränslös utmaning – alkoholpolitik i
ny tid. Barnombudsmannen stöder i stort de förslag som berör barn
och ungdomar upp till 18 år. Med stor tillgång till alkohol och narkotika, en ökad internationalisering och begränsade resurser för både
förebyggande åtgärder och behandlingsinsatser krävs en förstärkning av samhällets åtgärder och ett i många avseenden nytt sätt
att hantera problemen på. Målet för alkoholpolitiken bör vara att
i första hand senarelägga alkoholdebuten och att minska alkoholkonsumtionen i alla åldrar. Detta måste huvudsakligen ske genom
förebyggande och attitydpåverkande åtgärder.
174 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan
Vidare bör ungdomars egna synpunkter och åsikter vara en av utgångspunkterna för åtgärder riktade till barn och unga.
att samtliga barn inom Sveriges jurisdiktion har tillgång till hälsooch sjukvård samt tandvård utan åtskillnad av något slag.
Förmyndare och ställföreträdare för vuxna
Tidsbegränsat uppehållstillstånd för offer för
människohandel
Barnombudsmannen yttrade sig över betänkandet (SOU 2004:112)
Förmyndare och ställföreträdare för vuxna. Vi tillstyrker huvudsakligen förslagen, men anser att utredningen undvikit att behandla
vissa grundläggande frågor. Det är anmärkningsvärt att utredningen inte behandlat till exempel frågan om det är försvarbart att barn
ansvarar för skulder som uppstått genom avtal som förmyndaren
har samtyckt till eller om barn bör ansvara för skulder för sjukvård
och skola som faller under vårdnadshavarens underhållsskyldighet.
Barnombudsmannen uppfattar även att utredningens utgångspunkt i flera frågor snarare har varit att underlätta förmyndarens
förvaltning än att skydda barnets egendom.
Hälso-, sjuk- och tandvård för asylsökande barn
I yttrandet över Mottagandevillkorsutredningens promemoria angående förslag till lag om hälso- och sjukvård samt tandvård för
asylsökande med flera välkomnar Barnombudsmannen förslaget
att asylsökande barns rätt till hälso- och sjukvård samt tandvård
ska lagregleras.
Samtidigt beklagar vi att gömda barn som inte ansökt om uppehållstillstånd inte omfattas av dessa rättigheter. Lagförslaget är
ett steg i att uppfylla de krav som barnkonventionen ställer om att
alla barn, oberoende av ställning, ska ha rätt till högsta uppnåeliga
hälsa. Men för att Sverige ska leva upp till barnkonventionen krävs
Barnombudsmannen yttrade sig över departementspromemorian
”Tidsbegränsat uppehållstillstånd för offer för människohandel
m.fl.”. Vi anser bland annat att utlänningslagen bör klargöra att
människohandel är en förföljelsegrund som i de flesta fall bör ge
rätt till asyl. I de fall då offret för människohandel har utnyttjats
i Sverige och/eller av svenska medborgare har Sverige ett särskilt
moraliskt ansvar för att skydda offren.
Barnombudsmannen efterlyser även en utredning om huruvida
utlänningslagen erbjuder ett tillräckligt skydd mot de former av förföljelse som särskilt drabbar barn.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan 175
Årets besvarade remisser
SOU 2004:98, För oss tillsammans. Om utbildning och utvecklingsstörning.
SOU 2004:100, Tillsyn. Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn.
SOU 2004:103, LSS – Särskilt personligt stöd.
SOU 2004:112, Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna.
SOU 2004:115, Den könade förskolan – om betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete.
SOU 2004:117, Ett Nationellt kunskapscentrum, ombildning av
RKC.
SOU 2004:121, Slag i luften – en utredning om myndigheter,
mansvåld och makt.
SOU 2004:122, Ingripanden mot unga lagöverträdare.
SOU 2004:132, Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet
och resväg.
SOU 2005:37, Tolkutbildning – nya former för nya krav.
SOU 2005:40, Rätten till mitt språk – förstärkt minoritetsskydd.
SOU 2005:43, Vårdnad, boende, umgänge – Barnets bästa, föräldrars ansvar.
SOU 2005:45, Säkra förare på moped, snöskoter och terränghjuling.
SOU 2005:49, Unionsmedborgares och deras familjemedlemmars
rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.
SOU 2005:54, Framtidens kriminalvård.
SOU 2005:55, Bättre inomhusmiljö.
SOU 2005:62, Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala
tekniken.
SOU 2005:65, Registerkontroll av personal vid hem för vård eller
boende som tar emot barn och unga.
SOU 2005:14, Effektivare handläggning av anknytningsärenden.
SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål.
SOU 2005:15, Uppehållstillstånd för familjeåterförening och fri rörlighet för tredjelandsmedborgare.
SOU 2005:81, Källan till en chans. Nationell handlingsplan för den
sociala barn- och ungdomsvården.
SOU 2005: 20, Konsumentskydd vid modemkapning.
Ds 2005:13, Försäkringsbolagets tillgång till patientjournaler.
SOU 2005:25, Gränslös utmaning – alkoholpolitik i ny tid.
Ds 2005:16, Att fånga kunnandet om lärande och undervisning. Om
villkoren för skolledare och lärare att ta del av systematiskt framtagen kunskap om utbildningsverksamhet.
SOU 2005:26, Bilstöd till personer med funktionshinder.
176 barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan
Ds 2005:24, Tidsbegränsat uppehållstillstånd för offer för människohandel m.fl.
Förslag till ändring i lagen om handikappersättning och vårdbidrag.
Ds 2005:39, Bostadsfinansiering.
Promemorian Utfärdande av provisoriska pass för barn för direkt
resa till Sverige (S2005/8472/ST).
Ds 2004:51, Den framtida konsumentpolitiken – Ett underlag till en
ny konsumentpolitisk strategi 2006.
Ds 2004:52, Föredraget om upprättande av en konstitution för Europa del 1–4.
Ds 2004:56, Barn i brottets skugga.
Grönböcker om tillämplig lag och behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad samt om arv och testamente.
Utkast till lagrådsremiss med förslag till en ny skollag m.m.
Återrapportering av regeringsuppdrag (S2004/5213/SF) avseende
könsneutralt barnbidrag.
Promemoria om Förslag till ändring i utlänningslagen (1989:529) i
anslutning till betänkandet Familjeåterförening och fri rörlighet för
tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15).
Underlag till ILO:2005 års rapportering om tillämpningen av ratificerade ILO-konventioner.
Mottagande av barn från annat land som kommer till Sverige utan
medföljande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn).
Promemoria angående förslag till lag om hälso- och sjukvård samt
tandvård för asylsökande m.fl.
Förslag till ”Förordning om försöksverksamhet med hastighetsbegränsning vid buss som stannat för passagerares på- eller avstigning” samt förändring i Trafikförordningen.
Promemoria om reformerat bostadsbidrag.
Promemorian Den offentliga förvaltningen i e-samhället.
Inhämtande av synpunkter på kommissionens förslag till rådets
rambeslut om vissa säkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska
Unionen.
Underlag till Handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet i befolkningen.
Skriftlig konsultation rörande förslag till en nationell handlingsplan
för det fortsatta arbetet med att bekämpa prostitution och handel
med människor för sexuella ändamål, särskilt kvinnor och barn.
Förslag till nya föreskrifter om introduktionsutbildning vid privat
övningskörning, behörighet B.
Angående Socialstyrelsens pågående arbete med rapport om utveckling av metoder när det gäller barn som bevittnat våld.
Förhör med misstänkta förövare av sexuella övergrepp mot barn
– En handledning.
barnombudsmannens årsrapport 2006 – barnperspektiv på agendan 177
Yttrande över revideringen av Boverkets byggregler (BFS 1993:57).
Ändring av föreskrifter om beviljning av studiemedel och rekryteringsbidrag.
Promemorian Säkerhetshöjande åtgärder i befintliga hissar.
Remiss angående allmänna råd om höga ljudnivåer och allmänna
råd om buller.
Vägverkets uppdrag om parkeringstillstånd för rörelsehindrade.
Promemoria om ett förnyat efterlevandeskydd inom premiepensionssytemet.
6
Råd, referensgrupper och samarbetspartners
Att veta vad barn och unga
tycker förutsätter direkt
kontakt och dialog. Det får
vi bland annat genom våra
barnråd och ungdomsråd.
Lika viktiga är de nätverk
vi ingår i, vårt expertråd
och en tvärvetenskaplig
referensgrupp som bistår oss
i vårt arbete.
180 barnombudsmannens årsrapport 2006 – råd, referensgrupper och samarbetspartners
Expertrådet
Nätverket för barns och ungdomars villkor
Barnombudsmannen biträds av ett särskilt expertråd med sju medlemmar. Dessa utses sedan 2002 av barnombudsmannen själv.
Expertrådet hade tre sammanträden under 2005. Förutom Barnombudsmannens verksamhet generellt diskuterade rådet bland annat de apatiska flyktingbarnen.
Barnombudsmannen har tagit initiativ till att i nätverksform regelbundet träffa representanter från ett antal myndigheter som alla
arbetar med barnfrågor. Syftet är att hålla varandra uppdaterade i
aktuella frågor inom våra myndigheter och organisationer. I nätverket ingår följande myndigheter och organisationer:
I expertrådet ingår:
Kristina Berg-Kelly, docent i pediatrik vid Medicinska fakulteten,
Göteborg
Banverket
Barnombudsmannen
Brottsförebyggande rådet
Thomas Fürth, docent och forskningsledare vid Kairos future AB,
Stockholm
Brottsoffermyndigheten
Dagmar Lagerberg, docent, Uppsala universitet, Barnhälsovården,
Akademiska barnsjukhuset i Uppsala
Handikappombudsmannen
Benny Marcel, chef för teater-, dans- och musikfrågor på Statens
kulturråd
Migrationsverket
Birgitta Qvarsell, professor vid Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet
Åke Saldeen, professor emeritus, Juridiska fakulteten, Uppsala universitet
Bengt Sandin, professor vid Tema barn, Linköpings universitet
Civilförsvarsförbundet
Integrationsverket
Myndigheten för skolutveckling
Skolverket
Socialstyrelsen
Specialpedagogiska institutet
Statens folkhälsoinstitut
Statens institutionsstyrelse
Statens kulturråd
Statistiska centralbyrån
Sveriges kommuner och landsting
Ungdomsstyrelsen
Ett av Barnombudsmannens
sju barnråd på besök.
Ungdomsrådet
Barnombudsmannen har ett ungdomsråd med 13 ungdomar från
olika miljöer och med olika bakgrunder. Rådet samlas ett antal
gånger varje år och fungerar som vår referens i aktuella frågor.
Under 2005 diskuterades bland annat barn i media, arbetsmiljön i
skolan och barns och ungas inflytande.
I Barnombudsmannens ungdomsråd ingår:
Bahar Binizan, studerande, gymnasiet, Tensta
Simon Biörk, studerande, gymnasiet, Nacka
Anton Björkman, studerande, gymnasiet, Värmdö
Barnråd
Under 2003 startade Barnombudsmannen fem barnråd, i samband
med att det tidigare barn- och ungdomsrådet lades ned. År 2004
startades ytterligare två barnråd. I de sju barnråd som fanns under
2005 var deltagarna mellan 5 och 15 år. Samtliga råd finns av praktiska skäl i Stockholmsområdet.
Syftet med barnråden är att bredda vår kontaktyta och öka den
direkta kommunikationen med barn. Olika personer ansvarar för
var sitt barnråd och besöker dem regelbundet i deras skolor och
förskolor. Några frågor som diskuterades under 2005 var inflytande
och kultur.
Frida Eklund, studerande, gymnasiet, Värmdö
Barnombudsmannens barnråd 2005:
Alen Fazlic, studerande, gymnasiet, Haninge
Tre pojkar och tre flickor, 5 år, Förskolan Pipersgatan, Kungsholmen
Linda Gustafsson, studerande, gymnasiet, Kungsholmen
Fyra flickor och en pojke, årskurs 3, Knutbyskolan, Rinkeby
Julia Högberg, gymnasiet, Haninge
Fyra pojkar och två flickor, årskurs 5, Kvarnbäcksskolan, Jordbro
Madeleine Kazemi, studerande, gymnasiet, Stockholm
Fem flickor, årskurs 5–7, Skanskvarnsskolan, Enskede
Chayma Laayab, studerande, gymnasiet, Botkyrka
Två flickor och två pojkar, årskurs 8, Rålambshovsskolan, Stockholm
Love Lindholm, studerande, gymnasiet, Haninge
Robert Mellberg, studerande, gymnasiet, Bromma
Patrik Palmborg, studerande, gymnasiet, Haninge
Cecilia Solayman, studerande, gymnasiet, Skärholmen
Tre pojkar, årskurs 9, Blommensbergsskolan, Gröndal
Två flickor och en pojke, årskurs 9, Bagarmossens skola, Bagarmossen
Tack till alla deltagare! Här är några av er i bokstavsordning: Ahmet,
Amanda, Anders, André, Andrea, Claes, David, Fredrik, Freja, Hanna,
Helle, Johanna, Jonas, Jonathan, Jovan, Joy, Linda, Louise, Lydia, Maria-Clara, Marcus, Mattias, Noa, Olivia, Ronja, Sara och Viking.
182 barnombudsmannens årsrapport 2006 – råd, referensgrupper och samarbetspartners
Tvärvetenskapliga referensgruppen
Ett ständigt pågående arbete hos Barnombudsmannen är att
bevaka svensk lagstiftning och dess tillämpning i förhållande till
barnkonventionen. Barnombudsmannen ska vara en spjutspets i arbetet med barnkonventionens efterlevnad. För att kunna fullgöra
uppdraget måste vi ha insikt i själva idén med konventionen. Det
handlar inte bara om att lära sig vilka rättigheter som barnkonventionen omfattar, utan också om att ta till sig och förstå innebörden
av konventionen. Det är därför av största vikt att en grundlig analys
av artiklar och begrepp i barnkonventionen görs.
Som ett led i detta arbete har den tvärvetenskapliga referensgruppen tillsatts. Med hjälp av referensgruppen kan vi ytterligare
analysera och utveckla innebörden av och öka förståelsen för begreppen i barnkonventionen. Därmed kan vi flytta fram våra positioner.
I tvärvetenskapliga referensgruppen ingår:
Bodil Rasmussen, universitetslektor, Socialhögskolan, Lunds universitet
Bo Edvardsson, docent i psykologi, Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap vid Örebro universitet
Cecilia Lindgren, universitetsadjunkt, Institutionen för utbildningsvetenskap, Linköpings universitet
Carin Jahn, ämnesråd, huvudman för barnkonventionssamordningen, Socialdepartementet
Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap, universitetslektor i
rättsvetenskap, Juridiska fakulteten, Stockholms universitet
Annika Rejmer, fil. dr, jur. kand., lektor, avdelningen för rättssociologi, Lunds universitet
Anna Singer, jur. dr, universitetslektor, Juridiska fakulteten, Uppsala
universitet
Maria Eriksson, fil. dr, forskare, Institutionen för genusvetenskap,
Göteborgs universitet
Torgny Gustavsson, överläkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, leg. familjeterapeut
Kristina Bartley, universitetslektor, Institutionen för pedagogik,
Högskolan i Borås
Christina Heilborn, jurist, Unicef
barnombudsmannens årsrapport 2006 – råd, referensgrupper och samarbetspartners 183
Personal
Eva Röyter, utbildningsansvarig
Lena Nyberg, barnombudsman
Cecilia Sjölander, utredare
Inger Andersson-Kagios, utredningsansvarig
Inger Svensson, registrator
Anna-Karin Boqvist, jurist
Ulla Tillgren, pressansvarig
Malin Dahlberg Markstedt, koordinator
Lotta Dahlstrand, jurist
Gunnar Elvin, samordnare informationsenheten
Karin Engberg, informatör/webbansvarig
Ann Engblom, chefssekreterare
Marina Gunnmo Grönros, planeringssekreterare
Kjell Gustafsson, kanslichef
Charlotte Lenman, ansvarig jurist, samordnare juridiska enheten
Kenneth Ljung, projektledare
Eva Norén-Björn, projektledare (externt projekt)
Sverre Nyborg-Warner, intendent
Charlotte Palmstierna, samordnare projekt- och utredningsenheten
Cecilia Parkert, informatör/kommunikatör
Birgitta Resenius, jurist
Tove Rinnan, projektledare (tjänstledig)
Jorge Rivera, projektledare (tjänstledig)
Eva Rosengren, ekonomihandläggare
Aktuella publikationer
Under 2005 gav vi bland annat
ut en rapport om ungdomars
vanor och attityder till fritid och
droger, en studie av ett antal mål
som rör vårdnad, boende och
umgänge samt den tredje delen
i informationsmaterialet ”Jag vill
säja något!” om barns och ungas
rättigheter. På vår webbplats kan
samtliga laddas ner gratis, liksom
den lag och den förordning som
styr vår verksamhet.
7
186 barnombudsmannens årsrapport 2006 – aktuella publikationer
Årsrapporter 2003–2005
Barnombudsmannen rapporterar
Öppna för gränser. Barns och ungas tankar om alkohol, tobak och narkotika.
I 2005 års rapport till regeringen presenteras bland annat en kontaktklassundersökning om hur barn och unga ser på alkohol,
tobak och narkotika. Föräldrars sätt att
förhålla sig har en stor betydelse för barn
och unga. De barn och ungdomar som
Barnombudsmannen har lyssnat på vill att
det ska finnas tydliga regler kring alkohol,
rökning och narkotika.
De vill att jag ska vara osynlig. Romska
barn och ungdomar berättar om sin
vardag.
Trots att unga romer utsätts för diskriminering, har många en stark framtidstro.
I den här rapporten får romska barn och
ungdomar komma till tals och berätta om
sin situation. BR2005:07.
Älskar, älskar inte. Om barns och ungas
nära relationer.
I 2004 års rapport till regeringen presenteras olika aspekter av barns och ungas
nära relationer. Bland annat redovisas resultaten från den undersökning om kärlek,
sex och vänskap som genomfördes hösten
2003 i våra kontaktklasser.
Vem bryr sig?
I 2003 års rapport till regeringen är
huvud­temat barns rätt att komma till
tals. Barnombudsmannen presenterar
bland annat resultat från undersökningen
”Rätten att komma till tals” som genomfördes 2002.
Barnets bästa. Barnombudsmannens
synpunkter på frågor om vårdnad,
boende och umgänge.
Varje år upplever drygt 50 000 barn och
unga att deras föräldrar separerar. Ibland
leder det till en process i domstol om vårdnaden om barnet, hur barnet ska bo eller
om hur umgänget med barnet ska vara
utformat. Vi presenterar en sammanställning av de förslag och rekommendationer
som vi har lagt fram genom åren, när det
gäller barnets bästa i frågor om vårdnad,
boende och umgänge. BR2005:06.
Drogfri tid. En undersökning av ungdomars vanor och attityder till fritid och
droger.
Tillgängligheten på droger och föräldrarnas attityder till droger har stor betydelse
för ungdomars användning. Barnombudsmannen har i samarbete med kommittén
Mobilisering mot narkotika frågat ungdomar om deras vanor och attityder till fritid
och droger. Rapporten tar upp vad som
kan bidra till att man inte prövar alkohol
eller narkotika och vad unga vill göra på sin
fritid. BR2005:05.
Satsa tidigt. En undersökning av barnoch ungdomspsykiatrin.
Resultat från en undersökning bland BUPmottagningar i Sverige. Den psykiska ohälsan har ökat mycket bland barn och unga
de senaste åren. Det anser varannan mottagning inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Var tredje mottagning anser att
den psykiska ohälsan har ökat något. Barnombudsmannen vill se en rad åtgärder för
att vända utvecklingen. Bland annat bör
mer resurser avsättas till skolhälsovård och
primärvård för barn. BR2005:04.
Hur kul är det, på en skala? Resultat från
undersökningen ”Rätten att komma till
tals”.
2002 startade Barnombudsmannen
projektet ”Rätten att komma till tals” tillsammans med fem pilotländer. Projektet
skulle utveckla en undersökningsmetod
barnombudsmannens årsrapport 2006 – aktuella publikationer 187
och en process för att ta reda på hur barn
och unga ser på sina liv. Barn och unga är
nöjda med de flesta områden som ingår
i undersökningen och är nöjda med livet
som helhet. När det gäller arbetsmiljön i
skolan och funktionshindrades möjligheter
att delta i olika aktiviteter ger svaren en
mörkare bild. BR2005:03.
När tryggheten står på spel
En studie av ett antal mål som rör vårdnad,
boende och umgänge, där det har förekommit uppgifter om våld. Den här rapporten visar att barnets behov vid beslut i
frågor om vårdnad, boende och umgänge
måste utredas och dokumenteras bättre.
BR2005:02.
Barnombudsmannen informerar
Jag vill säga något!
Ett utbildningspaket om barns och ungas
rättigheter. Varje paket består av åldersanpassad tidning eller folder, en handledning
för vuxna samt en cd-skiva med foldrarna
som digitalböcker. Röd folder vänder sig
till barn i åldrarna 5–9 år och är illustrerad
av Sven Nordkvist. Grön folder vänder sig
till barn i åldrarna 9–13 år och är illustrerad
av Johan Unenge. Tidningen vänder sig till
ungdomar i åldrarna 13–16 år. Handledning,
BI2003:02. Grön folder, BI2003:03. Röd folder, BI2003:04, tidning BI2005:03.
Samtala med barn och unga
Den här skriften innehåller några tips och
råd till dig som är vuxen och träffar barn
och unga i din yrkesroll. Det finns en hel del
att tänka på före, under och efter ett samtal. Till exempel hur man skapar en lugn
miljö för samtalet och hur man ställer frågor så att barnet har möjlighet att berätta
utifrån sitt eget perspektiv. BI2004:03.
Årsredovisning 2004
BR2005:01.
Upp till 18. Fakta om barn och ungdom.
En uppslagsbok med fakta om barns och
ungdomars liv. BR2004:06. Beställs från
SCB Publikationstjänsten, 701 89 Örebro,
telefon 019-17 68 00, fax 019-17 64 44 eller
e-post [email protected]. De kan också beställas
i bokhandeln eller köpas i SCB:s statistikbutiker.
Mer information om hur du kan beställa
våra publikationer samt priser hittar du
på www.bo.se. Där kan du ladda ned de
flesta skrifterna i pdf-format. Enstaka
exemplar av publikationerna beställs
från: Barnombudsmannen, Box 22106,
104 22 Stockholm, fax 08-654 62 77,
e-post [email protected].
188 barnombudsmannens årsrapport 2006
Lag och förordning
Lag (1993:335) om Barnombudsman
Utfärdad:1993-05-13. Ändring införd: t.o.m SFS 2002:377.
Enligt riksdagens beslut (prop. 2001/02:96, bet. 2001/02:SoU17,
rskr. 2001/02:228) föreskrivs i fråga om lagen (1993:335) om
Barnombudsman dels att 1-3 §§ skall ha följande lydelse, dels att det
i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4–7 §§, av följande lydelse.
1 § Barnombudsmannen har till uppgift att företräda barns och
ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter
(barnkonventionen).
2 § Barnombudsmannen skall driva på genomförandet och bevaka
efterlevnaden av barnkonventionen. Barnombudsmannen skall
därvid särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar
samt deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen.
3 § Barnombudsmannen skall inom sitt verksamhetsområde
1. hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns och ungas rättigheter och intressen skall tillgodoses,
2. informera, bilda opinion och ta initiativ till lämpliga åtgärder i
övrigt,
3. företräda barns och ungas rättigheter och intressen i den allmänna debatten,
4. samla kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas
levnadsvillkor, samt
5. följa den internationella utvecklingen när det gäller barnkonventionens tolkning och dess tillämpning.
4 § Barnombudsmannen skall senast den 1 april varje år lämna en
rapport till regeringen om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret samt om de frågor om barn och unga som ombudsmannen anser att regeringen behöver ha kännedom om.
5 § Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting skall
på Barnombuds­mannens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om vilka åtgärder som vidtagits för att i den egna
verksamheten genomföra barns och ungas rättigheter enligt
barnkonventionen. De är också skyldiga att på ombudsmannens
uppmaning komma till överläggningar med denne.
6 § Regeringen utser Barnombudsmannen för en bestämd tid.
Ombudsmannen bestämmer själv sin organisation och den närmare inriktningen av sitt arbete.
7 § Barnombudsmannen skall genast till socialnämnden anmäla
om ombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om att ett
barn misshandlas i hemmet eller om det i annat fall måste antas
att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Om det
finns särskilda skäl får anmälan till socialnämnden göras även i
andra fall.
Ombudsmannen får lämna socialnämnden alla uppgifter som kan
vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd.
barnombudsmannens årsrapport 2006 189
Det finns delar av sekretesslagen som påverkar
Barnombudsmannens verksamhet:
Barnombudsmannen nämns även i socialtjänstlagen:
Utdrag ur sekretesslagen, 7 kap.
1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla
detta till nämnden.
34 § Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1993:335) om
Barnombudsman för uppgift om enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men. Sekretessen hindrar inte
att Barnombudsmannen gör anmälan och lämnar uppgift till socialnämnden enligt vad som föreskrivs i lagen om Barnombudsman.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Lag (1994:86).
Utdrag ur socialtjänstlagen, 14 kap.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är
skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är
anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet
gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller istället vad som
sägs i tredje stycket.
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att
genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får
kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller misshandlas i
hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma
som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns
behov av skydd.
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i
7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman. Lag (2002:378).
190 barnombudsmannens årsrapport 2006
Förordning med instruktioner till Barnombudsmannen
Förordning (2002:379) med instruktion för Barnombudsmannen.
3 § Ombudsmannen har det ansvar för verksamheten och de uppgifter som anges i 6–9 §§ verksförordningen (1995:1322).
Utfärdad: 23 maj 2002
Ärendenas handläggning
1 § Bestämmelser om Barnombudsmannens uppgifter m.m. finns i
lagen (1993:335) om Barnombudsman.
4 § Ärendena avgörs av ombudsmannen. Ombudsmannen får dock
överlåta till en annan anställd att besluta i frågor enligt 2 och 3 §§.
Verksförordningens tillämpning
Överklagande
2 § Följande föreskrifter i verksförordningen (1995:1322) skall til�lämpas på Barnombudsmannen:
5 § Barnombudsmannens beslut om tjänstetillsättningar överklagas hos regeringen. Andra beslut får inte överklagas.
2 § om behörighet att företräda staten vid domstol,
15 § om revisionsberättelse,
16 § om medverkan i EU-arbetet,
18§ om myndighetens organisation,
24–26 §§ om ärendenas handläggning,
29 § om inhämtande av uppgifter m.m.,
30 § om ärendeförteckning, och
31 § om myndighetens beslut.
Röster som räknas
Utgiven av Barnombudsmannen, Stockholm 2006
Barnombudsmannen, Box 22106, 104 22 Stockholm
Telefon 08-692 29 50
Fax 08-654 62 77
E-post [email protected] Webbplats www.bo.se
Omslagsfoto: Age Fotostock/Scanpix
Tryck Lenanders Grafiska AB
ISBN 91-87448-17-3
Med undantag för de intervjuer av Cecilia Parkert med foto
av Sune Fridell som är publicerade i del ett, har barnen och
ungdomarna på bilderna i denna publikation ingenting med
textinnehållet att göra.
Barnombudsmannen ska ta tillvara barns och ungas rättigheter och intressen i samhället. Myndigheten ska särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtagande enligt
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Uppgiften är att arbeta generellt för barn och ungdomar
och företräda dem i den allmänna debatten. Myndigheten ska prioritera frågor som rör barn i utsatta situationer.
