1 Marstra081 Vad vet vi om franciskanerna i Marstrand? Henrik

1
Marstra081
Vad vet vi om franciskanerna i Marstrand?
Henrik Roelvink ofm
(Inledning i Marstrand, 2008-04-23, lätt bearbetad 2008-09-01)
Jag frågade mig: vad vet vi utifrån de historiska källorna om franciskanernas konvent i Marstrand
och dess invånare? Jag sökte och blev litet besviken. Det finns knappast några källor som
omnämner mina medbröder på den här ön. Vi känner endast ett enda namn på en föreståndare för
kommuniteten, nämligen gardianen broder Johan Plåtslagare, som år 1423 både i ord och med
konventets sigill bekräftar en gåva från en mor till sina två söner. 1 Hans efternamn ”Plåtslagare”
tyder på att han förmodligen var av borgerligt härkomst, eftersom hans far tycks ha varit
plåtslagare. 2
Vad gör man vid sådana tillfällen? Man måste falla tillbaka på opersonliga uppgifter, såsom allmän
information om konventets/klostrets stiftande och upphörande, och om byggnaderna eller deras
ruiner. Vidare är det intressant att skildra sammanhanget i vilket konventet i Marstrand har stått,
alltså provinsen Dacia och kustodin Oslo. Slutligen vet vi en hel del om hur bröderna i andra
konvent levde och vad de gjorde, så att vi kan fylla i många blinda fläckar i brödernas vardagsliv.
Jag börjar med franciskanernas (eller gråbrödernas) organisation i Norden (1). Sedan tar jag upp
vad vi i övrigt vet om själva konventet i Marstrand (2) . För det tredje skildrar jag brödernas liv i
allmänhet (3). Avslutningsvis ger jag information om den historiska utvecklingen (4).
1. Marstrand som del av franciskanernas ordensprovins Dacia
Organisationsmässigt var och är franciskanorden helt annorlunda strukturerad än de gamla
ordnarna. 3 Benediktinorden och cisterciensorden uppstod i jordbrukssamhällen på landet, då alla
var underordnade den lokala härskaren på dennes storgård eller slott, stormannen eller riddaren,
som själv var underordnad fursten. De kontemplativa ordnarna följde i sin organisation samma
mönster. De hade sitt kloster någonstans på landet och levde främst på sitt jordbruk. Man inträdde
och stannade resten av sitt liv där. Abboten, som valdes för hela livet, styrde allting. Han
representerade andligen Gud Fader för sina underordnade.
Tolvhundratalets tiggarordnar, främst dominikaner och franciskaner, uppstod som religiös pendang
till ett nytt samhällssystem, stadssamhället. I städerna följde man en ny ekonomisk ordning,
penningekonomin istället för naturaekonomin. Dessutom utformade man en början till demokratiska
styrelseformer, eftersom stadsmagistraten valdes av handelsmännen för en viss tid. Handelsmännen
reste mycket och hade ofta internationella kontakter. Också tiggarbröderna levde främst i städerna
1 DN band 3, nr 666.
2 Rasmussen 2002, s 128.
3 Roelvink 2008, s 37-42.
2
och predikade för stadsborna eller befolkningen i omgivningen. Bröderna var rörliga och tillhörde
principiellt en internationell ordensgemenskap, som då indelades i olika provinser. De kunde också
utan vidare förflyttas mellan konventen i samma provins, men vanligtvis skedde sådana
förflyttningar inom en mindre del av provinsen, nämligen kustodin. Föreståndarna hos gråbröderna
kallades generalministern (som oftast bodde i Assisi eller Rom), provinsialministern (i någon av de
viktiga konventen i provinsen), kustosen (i kustodins huvudkonvent) och gardianen (i det lokala
konventet). De valdes eller utsågs för en viss termin, men kunde omväljas eller utses på nytt, om de
var duktiga. De representerade för sina bröder andligen mer vår människoblivne Broder Jesus
Kristus än Gud Fadern.
Mindrebrödernas orden stiftades officiellt genom att påven Innocentius III godkände den regel som
Franciskus av Assisi med sina första bröder framlade för honom år 1209. De första bröderna, som
kom till Norden, anlände till Ribe i Danmark 1232. Sedan kom de till Visby i Sverige 1233.
Därefter spred de sig över de båda länderna och flyttade även till Norge. Det första beviset på att
provinsen Dacia – som omfattade hela Norden – hade bildats är från 1243, då broder Regnar
omnämns som förste provinsial. 4
Till dåvarande Norge kom bröderna först ungefär 1250 i och med deras ankomst till Bergen.
Därefter följde Tønsberg (kring 1260), Kungahälla (kring 1270), Marstrand (mellan 1277 och
1291), Oslo (kring 1290) och slutligen Trondheim (kring 1430). 5 Att döma av grundplanen till de
fem kända konventskyrkorna hade konventen i Oslo och Bergen relativt många bröder, medan
Marstrand och de övriga konventen var mindre. 6 Det förvånar inte, eftersom Bergen var en stor
hansestad och i Oslo bodde kungen oftast. Norge blev snabbt en egen kustodi, för en kustos i
Bergen omnämns första gången år 1265, alltså då det ännu bara fanns två konvent. Det kan ses som
ett tecken på att de norska bröderna var medvetna om sin egenart. Hur indelningen i kustodier har
tillkommit vet vi inte, men provinsen Dacias alla åtta kustodier är med på en lista från 1320. En
hade bildats i Norge, två i Sverige (Svealand med Stockholm som centrum och Götaland med
Linköping som centrum) och fyra i Danmark. Bergen var tydligen den norska kustodins
huvudkonvent, även om några av kustoderna bodde i Oslo. 7
Om början till konventet i Marstrand vet vi inte så mycket. En sökning i de norska och svenska
diplomatarierna, där nästan alla medeltida dokument registreras, gav tillsammans 46 träffar om
Marstrand, men i endast tre av dem förekommer konventet. 8 Klostret omnämns ännu inte i den
norske kungen Magnus Lagabøters testamente från 1277, men förekommer för första gången i ett
avlatsbrev från påven Nikolaus IV från den 13 september 1291, där påven ger ett år och fyrtio
dagars avlat till dem som på vissa dagar besöker och ber i bland annat konventskyrkorna i
Marstrand, Oslo, Tønsberg, Bergen eller Kungahälla. 9
Bakom stiftandet står förmodligen Magnus Lagabøters son hertig Håkon Magnusson, som i denna
tid var ståthållare för rikets sydöstra del och senare stiftade konventet i Oslo. Men även för oss
okända lokala gynnare kan ha medverkat, särskilt inhemska och hanseatiska köpmän, som kunde ge
delar av inkomsterna av sillfisket. Att ett andra konvent stiftades så nära det nyligen upprättade
konventet i Kungahälla, hade nämligen att göra med det ökade sillfisket utanför kusten och den
växande betydelsen av Marstrand som skyddad vinterhamn för de internationella handelsfartygen
4
5
6
7
8
9
Rasmussen 2002, s 48-77.
Ullern 1997, s 39. Rasmussen 2002, s 86-89, 509f.
Ekroll 1992, s 137.
Rasmussen 2002, s 147-151. Ullern 1997, s 212-217.
DN hade tre träffar, DS inga alls.
DN band 6, nr 57.
3
på vägen från och till Norge. 10 Kungahälle fanns förmodligen redan på 900-talet och omtalas som
Norges sjätte stad under 1100-talet. Men staden plundrades och brändes 1135 och hade förlorat sin
betydelse som handelsstad kring 1200, då Marstrand uppkom som hamnstad på den norska sidan av
Götaälv och Lödöse blev en konkurrent som svensk handels- och hamnstad. 11
Vad var då motivet varför bröderna inte lämnade Kungahälla och flyttade till konventet i
Marstrand? Man kan bara spekulera över det, för allt internt arkivmaterial har gått förlorat. Det
måste ha att göra med en fördelning av uppgifterna för bröderna. Jag förmodar att det ena konventet
mera var inriktat på själavården på fastlandet och samlandet av havre och andra jordbruksprodukter,
medan det andra konventet var inriktat på havet, själavården bland fiskarna och samlandet av fisk.
Båda två tiggde mat inte bara för sin egen del utan också för bröderna i det andra konventet ock
även för bröderna i Oslo. Konventen var dessutom viloplatser för resanden, det ena för vandrare och
ryttare och det andra för båtresenärer. Båda konventen var relativt små, ty för dessa uppdrag
behövdes inte heller så många bröder.
2. Kyrkan och klosterbyggnaden i Marstrand
Att konventskyrkan hade Jungfrun Maria som skyddshelgon, betygas av ärkebiskopen Henrik
Kalteisen i ett brev från 1453-1454 som skrevs i Marstrand. Fortfarande på 1700-talet hette kyrkan
Mariakyrkan. 12 Om också själva konventet var vigt åt Jungfrun Maria sägs ingenstans, men det kan
ha varit så, ty konventets sigill från 1423 visar Jesu frambärande i templet där Maria står till höger
om Jesus och Simeon till vänster. 13
Ärkebiskopen Henrik kallar i sitt brev dessutom kyrkan för församlingskyrka. Forskarna strider om
ifall kyrkan i Marstrand enbart var församlingskyrka. Somliga menar så och förmodar att konventet
med sin kyrka låg på ett annat för oss okänt ställe. (Så Hasselmo) Andra menar att kyrkan var både
församlingskyrka och konventskyrka och att kyrkoherden var en stiftspräst som lånade ut sin kyrka
åt bröderna. (Så Ullern) Den senaste tidens forskare ser inget problem i att en av bröderna kunde
vara kyrkoherde. (Så Aasma, Ekroll, Rasmussen). Jag ansluter mig till dem, för under vissa
omständigheter kunde bröderna ha ansvar för en församling. Ännu omkring 1400 hade Marstrand
nästan säkert ingen församlingskyrka, för en sådan omtalas inte i en lista från den tiden. 14 Men
åtminstone på senare tid hade ”stadsborna även en sockenpräst gemensam med Torsby eller Lycke”,
eftersom en av dem är känd vid namn. Vad dessa två uppgifter konkret innebär är dock oklart. 15
I Norden var både Marstrand och ön Kökar i Ålands hav de ställen där bröderna direkt ansvarade
för en församling och utförde vanligt församlingsarbete. 16 Därför var det självklart att också
ärkebiskopen Henriks efterträdare Gunnar Holk 1457 planerade att visitera församlingen och stanna
några dagar i konventet. 17 Bröderna brukade eljest inskränka sig till att hjälpa till i församlingarna
med predikningar och bikt. I deras klosterkyrkor fanns i allmänhet inga dopfuntar, eftersom dop av
nyfödda och vigning av brudpar tillhörde en kyrkoherdes rättigheter. Men i Marstrand kunde
10 Ullern 1997, s 125. Rasmussen 2002, s 88f. Aasma 1974, s 94.
11 Weibull 1967, s 48-58.
12 NgL2 band 2, nr 241. Aasma 1974, s 94. Oedman 1746, s 106f, omnämns dessutom några Mariaklockor som smälte
sönder vid branden 1682.
13 Aasma 1974, s 94. Ekroll 1992, s 138, 149.
14 Langebeck 1856, s 486.
15 Aasma 1974, s 94.
16 Rasmussen 2002, s 370.
17 DN band 5, nr 809.
4
bröderna göra det. Då bör det också ha funnits en dopfunt i kyrkan, men den har tydligen inte
bevarats intill vår tid.
Fram till 1808 var kyrkobyggnaden helt omringad av en kyrkogård, men så kan det inte ha varit
under medeltiden, eftersom konventsbyggnaden då låg söder om kyrkan. Församlingsborna fick
begravas utanför det egentliga klosterområdet, alltså mest väster och öster om kyrkan. Det relativt
stora område som tillhörde kyrkan under 1600-talet täckte förmodligen klostrets egendom. Däri
ingår då den brunn som låg nordöst om kyrkan, liksom den nuvarande stadsparken öster om kyrkan,
eftersom man där har gjort fynd av mynt och andra lämningar från klostertiden. 18
Jag går inte in i detaljer hur kyrkan har sett ut under medeltiden. Kyrkan byggdes om i början på
1800-talet och man har inte gjort någon arkeologisk undersökning av den. Men Karin Aasma har
givit en utförlig beskrivning av själva byggnaden. 19 Långhuset och koret är byggnadens äldsta delar
och torde ha tillkommit samtidigt omkring 1300. Sakristian och tornet tillkom senare, förmodligen
efter att bröderna har blivit bortdrivna. Sakristian brukar hos franciskanerna ligga i själva
konventsbyggnaden, och de fick inte ha ett torn utan skulle nöja sig med en takryttare ungefär i
mitten på taket. 20 Tornet tycks ha byggts med stenar som härstammar från klosterbyggnaden. Även
vapenhusen är från senare tid.
Värt att notera är att kyrkan från början hade två symmetriska skepp. Det var det enda undantaget i
hela provinsen Dacia, ty oftast var konventskyrkan enskeppig eller hade två asymmetriska skepp
eller till och med tre skepp. I de andra norska konventen var kyrkorna endast enskeppiga. Varför
Marstrand var ett undantag är okänt. Långhuset hade tre valv och var således längre än en vanlig
kyrka på landet. Den tjänade som samlingsplats där bröderna kunde fira mässan för församlingen
och förmana och uppfostra åhörarna med sina predikningar. Valven i kyrkan slogs förmodligen på
1300-talet, kanske efter en eldsvåda 1362. Valven i koret, som var lägre och smalare än kyrkan,
tillkom senare, förmodligen kring 1460, enligt en gammal notis på väggen i själva koret. Om man
då samtidigt byggde om och förstorade eller förminskade koret, är okänt.
Koret var platsen där bröderna bad sina tideböner. Det mäter ung. 10 x 11 m och ger därför plats åt
ungefär 10 korstolar på varje sida. 21 Brödernas antal borde då vanligtvis ha varit mellan 10 och 18.
Några korstolar måste hållas fria för gästande bröder. Lekbröder och präster satt i samma kor, fast
lekbröderna vanligtvis inte bad tidegärden utan andra böner. Eftersom antalet prästvigda bröder i
andra konvent oftast utgjorde ungefär tvåtredjedelar av hela konventet, kan man anta att det i
Marstrand fanns plats för mellan 6 till 12 präster och mellan 4 till 6 lekbröder. Det är oklart hur
koret för bröderna var avskilt från skeppet för lekmännen. Förmodligen har triumfkrucifixet, som
fortfarande finns bevarat, stått eller hängt i den ursprungliga triumfbågsöppningen. 22
Klosterbyggnaden har ännu inte blivit utgrävd, men år 1981 upptäcktes på gatan norr om kyrkan
rester av en gammal byggnad med en brunn i anslutning till den. Den var förmodligen en under
1400-talets andra hälft tillkommen sidobyggnad till klosterkyrkan, som sedan förstördes vid en
brand, t.ex. år 1501. Hade sidobyggnaden att göra med en större renovering av kyrkan eller med en
förändring av kyrkans status till sockenkyrka med en egen kyrkoherde? 23 Själva konventet fanns så
18 Aasma 1974, s 96-103.
19 Aasma 1974, s 103-127.
20 Konstitutionerna på Generalkapitlet i Narbonne 1260, utg. av E. Bihl i Archivum Franciscanum Historicum 1941.
Rasmussen 2002, s 434.
21 Ekroll 1992, s 149. Om det fanns en dubbel rad av korstolar på båda sidor, fanns till och med plats för det dubbla
antalet bröder. Men det är inte troligt med tanke på utrymmet i koret.
22 Aasma 1974, s 133-135.
23 Carlsson 1984, s 16, 20-29, 37, 53-56.
5
gott som säkert söder om kyrkan, men inget är kvar ovan marken. Aasma spekulerar över en direkt
ingång till brödernas kor i norr, eftersom sydfönstret i koret inte ger plats åt en ingång där. Men det
låter ologiskt, för konventet låg söder om kyrkan och bröderna behövde en direkt ingång från
konventet, särskilt på natten då de skulle sjunga matutinen. Genom undersökningar med
magnetometer upptäcktes år 2008 också tecken på bebyggelse vid södra väggen av kyrkan och på
en mur på södra delen av kyrkogården. Men arkeologiska utgrävningar behövs för att få större
klarhet. 24
Vanligtvis byggs ett kloster enligt ett fast schema, nämligen som tre längor runt en innergård.
Beroende på den lokala situationen är kyrkan den fjärde längan i norr eller söder (inte i väst eller
öst, på grund av kyrkans orientering då högaltaret och koret bör vara i kyrkans östra del). Om det
fanns plats för på sin höjd tjugo bröder, kan konventsbyggnaden inte ha varit allt för stor. Om alla
längor var utbyggda och om de hade två våningar eller en, vet jag inte. Konventet eller en del därav
var enligt en källa från 1500-talet byggt av trä. 25 Det hindrar inte att fundamenten eller
bottenvåningen kan ha varit av sten. Johan Oedman vittnar i alla fall år 1746 om att han själv har
sett ruinerna. Detsamma gör Axel Holmberg 1845, alltså ett sekel senare. 26
3. Brödernas vardagsliv i Marstrand
Som redan sagts är broder Johan Plåtslagare den ende brodern i Marstrand som vi känner till. De
övriga förblir anonyma. Men utifrån uppgifter om andra tiggarkonvent vet vi att de första bröderna
på1200-talet förmodligen kom från Tyskland och andra redan etablerade konvent i Norden. Snart
var majoriteten dock norrmän, fast konventets situation vid gränsen till Sverige gör det sannolikt att
också ett flertal svenska bröder befolkade huset. Under den senare medeltiden blandades norska,
danska, svenska och tyska bröder i de norska konventen. 27
Brödernas viktigaste uppgift, när de var hemma, var att i sitt inre förena sig med Gud. 28 De firade
mässan och bad tidegärden några gånger om dagen och dessutom matutinen för det mesta om
natten. De lovprisade och tackade Gud och bad för sina medmänniskor. Huvudaltaret måste ha varit
vigt åt kyrkans skyddshelgon, Jungfrun Maria. Tydligen fanns i kyrkan dessutom minst två
sidoaltare, helgade åt Sankt Göran respektive Alla Själar, eftersom ärkebiskopen Henrik Kalteisen
omnämner dem i sitt avlatsbrev. 29 Gråbröderna mediterade varje dag och deltog vidare i olika
andaktsövningar såsom korsvägsandakten och rosenkransbönen, vilka båda introducerades på 1400talet.
Säkert var en eller flera av prästbröderna avdelade för att ta hand om församlingens själavård. En
annan av deras aktiviteter var att ge ledning åt ”brödraskapet av det gudomliga eukaristins
sakrament” som samlades i konventet. 30 Andra präster studerade och förberedde sina predikningar
som de skulle hålla på andra ställen dit de var kallade. Gardianen var oftast också prästvigd, fast
detta inte var strikt nödvändigt. Om det fanns en lektor på plats för att undervisa blivande eller unga
bröder är oklart. Ofta skickades dessa till kustodins centrala konvent, alltså till Oslo eller Bergen.
24
25
26
27
28
29
30
Aasma 1974, s 127.
Oedman 1746, s 107. Holmberg 1845, s 432.
Ullern 1997, s 68. Gunnes 1987, s 61, är även öppen för inflytning av brittiska bröder.
Roelvink 2008, s 49-52.
NgL 2, band 2, nr 241. Aasma 1974, s 134f.
NgL 2, band 2, nr 241. Ullern 1997, s 35.
6
Alla bröder deltog i de vanliga hushållsarbeten som förekommer i varje familj. Så fanns säkert
bröder som var sakristan eller portvakt. Andra var kock eller bagare eller källarmästare. Några tog
hand om trädgården runt klostret eller om eventuella gårdar på de öar som tillhörde konventet.
Andra fiskade för konventets behov, när säsongen var inne. Eftersom gråbröderna inte gjorde en
stark skillnad mellan präster och lekbröder, vet vi inte vem som gjorde vad.
Om konventets egendomar är inte mycket känt. Det tycks ha ägt delar av tre öar i närheten: Koön,
Instön och Klöverön, där hästar, kalvar, får och grisar lätt kunde hitta gräs till sin näring. Dessutom
kan en gård i Torsby socken ha fungerat som avelsgård åt konventet. 31 Att bröderna ägde en brunn
var en av förutsättningarna för att kunna överleva på denna ö, som var omgiven av salt vatten. För
övrigt har vi inga säkra uppgifter om hur bröderna i konventet höll sig vid liv. Under hela tiden av
dess existens i Marstrand är endast fyra gåvor kända, av vilka en bestod av pengar och de övriga tre
av fast egendom. 32 Men den viktigaste inkomsten måste ha att göra med sillfisket, eftersom
konventet förmodligen upprättades främst för att bedriva själavård bland fiskarna, som under
fiskesäsongen var samlade kring ön.
Man kan anta att de bröder som reste runt för att predika och höra bikt i de olika församlingarna i
sin omgivning, också fick någon form av betalning för sitt arbete. Den vanliga själavården gav
likaledes inkomster, även om inga uppgifter finns om avgifterna för dop, vigsel och begravning
eller om de vanliga tionden just för Marstrands församling. För övrigt hade varje konvent ett eget
område för sin så kallade termin, det vill säga den fasta tiden om året då bröderna besökte varje
gård i ett visst område för att tigga mat, säd, öl, eller annat gods. Ingen information finns idag över
hur dessa områden var fördelade mellan de olika konventen, men eftersom enbart stiftet Oslo
räknade fyra av sex franciskanska konvent (och dessutom några andra kloster) i sitt område, måste
det ha varit nödvändigt att även gå utöver detta stift till andra stift där antalet kloster och konvent
var mindre.
4. Konventets historia
Om konventets utveckling under de två och en halv sekel som det existerade kan här endast ges
några spridda informationer, beroende på det bristfälliga källmaterialet. Vad som hände lokalt är för
det mesta helt okänt. Bröderna levde integrerade i samhället och delade befolkningens öde, med
överflöd och hungersnöd, med krigshärjningar och fredsperioder. Medan tiden mellan 1230-talet
och 1330-talet var en expansionsperiod för gråbröderna, liksom för det nordiska samhället i övrigt,
blev 1300-talets andra hälft en nedgångsperiod, på grund av de många krigen under denna tid,
liksom av hungervintrarna, pesten och den ekonomisk krisen. Förmodligen minskade då antalet
medlemmar i konventet i takt med befolkningsminskningen. Men från ungefär 1400 hade bröderna
återhämtat sig och stiftade nya kloster. Det innebär att förmodligen också antalet bröder i Marstrand
på nytt hade ökat.
Efter att bröderna hade kommit kring 1280-1290 är den första notisen om Marstrand från 1362, då
holländare och tyskar brände Marstrand med kastellet och även konventet med dess kyrka. 33 Det
var en del av striden mellan den danske kungen Valdemar Atterdag (med dennes norske
bundsförvant kung Håkon) och Hansan. Konventet och kyrkan byggdes dock upp igen.
31 Wångdahl 1973, s 4. Aasma 1974, s 95. Rasmussen 2002, s 294.
32 Rasmussen 2002, s 322, 352.
33 Lönnroth 1963, s 130.
7
Förmodligen hade kyrkoväggarna förblivit intakta, ty de härstammar från tiden kring 1300 då
kyrkan byggdes. 34 Däremot kan förmodas att valvslagningen tillkom efter branden, om valven
åtminstone hade blivit förstörda. 35. Ifall klostret var byggt i trä, behövde det byggas upp helt och
hållet.
Mellan 1345 och 1351 leddes provinsen Dacia av broder Torsten, som förmodligen var norrman.
Men därefter valdes fem gånger en dansk och detta väckte de svenska brödernas irritation. Mellan
1390 och 1432 försiggick så en sorts nationalitetsstrid mellan de danska och svenska gråbröderna i
fråga om vilken nationalitet provinsministern skulle ha. I diskussionerna stod förmodligen de flesta
av de norska bröderna på den svenska sidan, eftersom beslutet blev att man skulle växla mellan en
dansk broder och en svensk eller norsk broder. 36 Konventet i Marstrand låg centralt, på vägen
mellan Norge och Danmark och nära den svenska gränsen, så att bröderna där var väl informerade
om förloppet.
Samma sorts spänningar måste ha funnits inom konventet, då de politiska stridigheterna kring
Kalmarunionen uppblossade och samhällets ledare spelade på nationalistiska känslor bland
befolkningen. Eftersom bröderna i andra konvent (Stockholm, Arboga, Jönköping) ofta fick vara
värd för riksrådets och riksmötenas samlingar, där man förhandlade fram olika drag i kampen om
makten, måste alla bröder i hela provinsen vara väl medvetna om faran att också de skulle splittras.
Jag kan tänka mig att de flesta av bröderna just i Marstrand genom sina nära kontakter inom alla tre
nordiska riken gjorde allt för att enheten skulle bevaras. 37
Från mitten av 1400-talet kan rapporteras olika saker angående gråbröderna. Först finns där de
ovannämnda breven från de två norska ärkebiskoparna, avlatsbrevet från ärkebiskop Henrik
Kalteisen från 1453-1454 och visitationsbrevet från ärkebiskop Gunnar Holk från 1457. Sedan
samlades alla franciskaner under 1458 till provinskapitel i Marstrand. 38 Franciskanerna brukade
årligen samlas till kapitel, då provinsledningen och två representanter från varje kommunitet
möttes, tillsammans mellan 50 och 80 bröder. Vi vet inget om några konkreta beslut, men vanligtvis
valde man olika ämbetsmän inom provinsen och tog viktiga principiella beslut om brödernas liv.
Man förlade sina kapitel till olika platser i provinsen, för att ge bröderna tillfällen att se dem.
Kanske ville man detta år samlas i Marstrand för att besluta om eller titta på förnyelsen av kyrkans
kor, som ju faktiskt blev färdigt 1460. 39 Eller man ville vara på en plats mitt emellan de tre rikena,
för att betona sin politiska neutralitet som provins.
En tredje spänningsfaktor på 1400-talet blev diskussionen om förnyelsen av orden genom
införandet av den så kallade observansen. Franciskanorden präglades hela 1400-talet från 1370 till
1517 internationellt av den. De så kallade observantiska bröderna ville gå tillbaka till den stränga
observansen av ordensregeln och avsäga sig alla dispenser som påvarna under tidernas lopp hade
givit dem. Konkret innebar det främst att man gjorde sig av med de flesta fasta egendomar som
avelsgårdar, hus, stora förråd och levde ett enklare vardagsliv. Observansrörelsen startade med
några konvent i Italien men spred sig relativt snabbt inom hela orden. Fram till 1446 fanns hopp om
en allmän reform av orden, men då detta misslyckades försökte man bevara ordens enhet genom
olika former av samverkan mellan de två grupperna, observanterna och konventualerna. Då också
detta misslyckades tog påven Leo X år 1517 det ovanliga steget att dela upp orden i två juridiskt
34
35
36
37
38
39
Aasma 1974, s 104.
Aasma 1974, s 126.
Rasmussen 2002, s 613, 169-182.
Roelvink 2008, s 101-108.
Rasmussen 2002, s 151-158.
Aasma 1974, s 125.
8
självständiga ordnar. Observanterna fick ta det officiella namnet mindrebrödernas orden (Ordo
Fratrum Minorum, OFM) och konventualerna fock ett tillägg i namnet, konventualmindrebrödernas
orden (Ordo Fratrum Minorum Conventualium, OFMConv). 40
Till Norden kom observansrörelsen först under 1400-talets andra hälft och i början endast till de
danska konventen, där den spred sig så att mellan 1468 och 1518 alla danska konvent gick över till
observansen. 41 I Sverige fanns tecken att också vissa bröder i den södra kustodin Linköping
försökte införa observansen, men i den nordliga kustodin Stockholm var motståndet allmänt och
kraftigt. 42 När franciskanorden delades 1517 delades också provinsen Dacia. Den danska delen
blev formellt observantisk, medan Sverige och Norge förblev konventualisk. Varför den norska
kustodin, som politiskt fortsatt tillhörde Danmark – medan Sverige sedan mitten på 1400-talet var
upprorisk mot Kalmarunionen – ändå inte följde de danska bröderna, är mig okänt.
Men bröderna i konventet i Marstrand måste ha varit engagerade i frågan. Det finns två konkreta
anvisningar för detta. Först av allt ärades ledaren för observansrörelsen, den helige Bernardino av
Siena, i hela Norden, alltså även i Norge och Norsverige. Han avbildas t.ex. på ett altarskåp i Skee
kyrka i Norra Bohuslän. 43 Vidare stiftade just i denna tid, 1481, den svenske riksföreståndaren Sten
Sture ett nytt franciskankonvent alldeles i närheten, i Nya Lödöse på den svenska sidan av gränsen.
44
För gråbröderna var de nationella gränserna av mindre betydelse. De tillhörde samma orden, ja
samma provins, och besökte varandra. De kunde också utan problem förflyttas över den politiska
gränsen och även från den ena kustodin till den andra. Men sådana besök och förflyttningar har inte
lämnat spår till eftervärlden, och ännu mindre hur bröderna förhöll sig under spänningarna.
Den allra sista informationen om konventets invånare gäller upplösningen. Redan under den
misslyckade invasionen av Christian II i Norge vintern 1531-1532 brann konventet i Kungahälla
och sedan blev stenarna använda för andra ändamål. 45 I Marstrand blev åtminstone en del av
konventet, som var byggd i trä, förstörd 1532, då ett danskt skepp behövde ved och några sjömän
tog det från själva byggnaden. 46 Enligt den tyske berättaren fanns då endast en ende av bröderna
kvar i konventet, som dessutom var gammal. Skeppsfolket biktade hos honom och mottog
kommunionen, innan de reste vidare. Formellt blev konventet upplöst genom Kristian III:s
kyrkoordinans av den 2 september 1537. 47 Förmodligen användes byggnaden till stadens
inrättningar som hospital, skola och rådhus, fram tills den revs helt och hållet. Stenarna tycks ha
används vid tornbygget. 48
---------------------
Litteratur
Aasma 1974 = Karin Aasma, Kyrkorna i Marstrand, Sveriges kyrkor nr 154 (Stockholm 1974), s
89-194.
40
41
42
43
44
45
46
47
48
Moorman 1968, s 441.
Rasmussen 2002, s 166-167.
Roelvink 2008, s 82-87.
Roelvink 1998, s 67-69, 77f.
Rasmussen 2002, s 108.
Gunnes 1987, s 81f.
Aasma 1974, s 127. Gunnes 1987, s 82.
Lönnroth 1963, s 145.
Aasma 1974, s 127.
9
Carlsson 1984 = Kristina Carlsson, Drottninggatan i Marstrand. Stadshistorien i ny belysning.
(Marstrand 1984).
DN = Diplomatarium Norvegicum, Band 1-21 (Christiania/Oslo 1849-1976).
DS = Diplomatarium Suecanum, Band 1-9 (Stockholm 1829-1998).
Ekroll 1992 = Øystein Ekroll, ”Norske fransiskankonvent”, i Seminariet ”Kloster og by” 11.13.november 1992 (Tønsbergs bibliotek og Riksantikvaren, Tønsberg 1993), s 135-153.
Gunnes 1987 = Erik Gunnes, Klosterlivet i Norge, tillblivelse – økonomi – avvikling, i Foreningen
til Norske fortidsminnesmerkers bevaring, Årsbok 1987, (Oslo 1987), s 49-84.
Holmberg 1845 = Axel Em. Holmberg, Bohusläns Historia och Beskrifning, Band 3 (Tryck Carl G.
Malmgren 1845).
Lange 1856 = Christian C.A. Lange, De norske Klostres Historie i Middelalderen, (Chr. Tønsbergs
forlag, Christiania 1856).
Lönnroth 1963 = Erik Lönnroth, ”Bohusläns medeltid”, Bohusläns historia, red. Erik Lönnroth
(Almqvist & Wiksell, Stockholm-Göteborg- Uppsala 1963), s 79-146.
Moorman 1968 = John Moorman, A History of the Franciscan Order from its Origins to the Year
1517, (Clarendon Press, London 1968).
NgL 2 = Norges gamle lover. Anden raekke, 1388-1604, band 1-3 (utg. A. Taranger m.fl.
Christiania/Oslo 1912-1976).
Oedman 1746 = Johan Oedman, Chorographia Bahusiensis, thet är: Bahus-Läns Beskrifning
(Tryck Lars Salvius Stockholm 1746).
Rasmussen 2002 = Jørgen Nybo Easmussen, Die Franziskaner in den nordischen Ländern im
Mittelalter, Franziskanische Forschungen nr 43 (Butzon & Becker, Kevelaer 2002).
Roelvink 1998 = Henrik Roelvink, Franciscans in Sweden – Medieval remnants of Franciscan
activities (Van Gorcum, Assen 1998).
Roelvink 2008 = Henrik Roelvink, Riddarholmens kyrka och kloster – varför är Sveriges kungar
begravda hos franciskanerna? (Stockholmia & Veritas, Stockholm 2008).
Ullern 1997 = Inger-Johanne Ullern, Tiggerordenene i de norske middelalderbyene (Universitetet i
Oslo 1997).
Weibull 1967 = Curt Weibull, ”Landet vid Göta älvs mynning under medeltiden”, i Historia kring
Göteborg, red. Hans Andersson, (W&W-serien nr 156, 1967) s 38-65.
Wångdal 1973 = Lars Wångdahl, Marstrands kyrka (Lund 1973).