arstrand och riksintresset. Marstrand brukar räknas som en av

KAPITEL 3.
EN kollaps
i skärgården.
62
M
arstrand och riksintresset. Marstrand brukar räknas som en av landets
hetaste och dyraste sommarorter, men den bevisar också med eftertryck tesen
att PBL kan tömma vilken plats som helst på värde om lagen tillämpas som
den skall. Den lilla staden i skärgården faller nämligen under riksintresse,
dition och förutsättningar. Under 2007 beslutade dessutom
länsstyrelsen, som i slutänden var den myndighet som kunde
besluta om godkännande eller överprövande av detaljplanen
att anlita egna experter om husets kondition samt eventuella
skadeståndsanpråk i samband med en eventuell byggnadsminnesmärkning.
Under tiden pågick också en synnerligen livlig debatt
om turisthotellet. Såväl bloggare som tidningar hade åsikter
om ett hus som sägs höra till Göteborgsregionens vackraste.
Sammantaget kan man nog säga att debatten runt hotellet
hört till de mest intensiva som pågått de senaste åren och
den har alltid tagit sin utgångspunkt i en idealiserad bild av
Marstrandsön. Alldeles klart förstärktes denna idealiserade
bild av kommunens planprogram som inte alls problematiserade bilden runt öns och hotellets ekonomiska stagnation.
Ändå är denna problematisering nödvändig om det skall vara
möjligt att skapa en bild av hotellets överlevnadsmöjligheter
i oförändrat skick och hur stora kostnaderna skulle vara för
att genomföra ett sådant projekt. Direkt sammanhängande
med de ekonomiska aspekterna är även Marstrands utdragna
avfolkningsprocess, som pågått sedan 1920-talet. I kommunens långsiktiga planering har det alltid varit ett mål att bryta
stagnationen, så därför kunde man alldeles klart ha önskat sig
en starkare diskussionen av hur fastigheten gick att koppla till
Marstrandsöns allmänna utveckling. Avsaknaden av helhetsanalys är ett allmänt drag i planprogram och det gör också
att den allmänna debatten tenderar att få en slagsida där man
betonar detaljer snarare en helhetsperspektiv.
Grundproblemet på Marstrand har varit att den här typen
av hotell och restaurangverksamhet saknat förutsättningar
definierat på sitt vanliga allomfattande sätt i Riksantikvarieämbetets skrivning:
Motivering:
Småstadsmiljö av medeltida ursprung i skydd av Carlstens fästning, som visar utvecklingen från betydelsefull handelsplats och
militär stödpunkt i en orolig gränsbygd, till fashionabel kunglig
badort under 1800-talets andra hälft. (Fästningsmiljö).
Uttryck för riksintresset:
Bevarade drag av medeltidens planmönster och regleringar
under 1600-talet och senare. Gatunät, tomtfigurer, öppna
platser. Försvarsanläggningarna, främst Carlstens fästning
från 1600-talet med utanverk från 1834-57. Kyrka med medeltida anor, rådhus och bostadsbebyggelse i trä från 1700och 1800-talen. Badortsepokens byggnader och miljöer.
Gaturummens prägel, med stenläggning och staket. Kajer och
hamnmiljöer. Bebyggelsens skala och karaktär samt uttryck
för stadens spridning av verksamheter och sociala skiktning.
Trädgårdar och planteringar. Carlstens fästnings silhuett.
Med utgångspunkt i den här skrivningen kan man nästan
omedelbart utgå från att allt förändringsarbete i Kungälv
skulle vara svårgenomfört och det är också vad Byggnadsfirman Ernst Rosén fått uppleva efter att de 2004 köpte in
Marstrands svårt förfallna turisthotell.
Utvecklingen gick sedan på något som bara kan beskrivas
som ett ”normalt ” sätt. Under 2005 ansökte byggföretaget
om rivningslov och planprövningtillstånd och under försommaren 2006 gav kommunen tillstånd till det senare. Under
tiden fram till att handlingarna för planprogrammet var
färdiga genomfördes åtta olika utredningar om husets kon-
63
”Kulturhistoriska miljöer och byggnader kan
ses som ett kapital av oersättliga andliga,
kulturella, sociala och ekonomiska värden. ”
Kungälvs kommun
Hotellet demonstrerar på sätt och vis hur det ibland kan
bevaras miljöer av de mest säregna slag från olika epoker.
Samtidigt blir ett sådant bevarande i de flesta fall bara en
negativ förfallsprocess för det antyder att orten inte klarat
av att genomföra en anpassning till nya behov och resvanor.
När den ekonomiska strukturen sedan förändras blir den
gamla ortens anläggningar bevarade i märkliga tidsfickor.
Problemet är bara att bevarandet/förfallet hänger samman
med stagnation och att den som ska bedöma överlevnadsmöjligheterna i ett planprogram behöver förstå att orsaken
till konserveringen är att anläggningen inte kunnat svara
mot samhällets behov under många decennier. Därför är en
genomgång av platsers ekonomiska historia väsentlig om
man vill förstå de ekonomiska förutsättningarna som finns
för att rädda byggnader.
Man kan jämföra den här diskussionen med hur Ingrid
Jussil för fyra decennier sedan argumenterade om att man
kontinuerligt skulle anpassa byggnader för att inte låta dem
förfalla. Principen om kontinuerligt underhåll kom också att
genomsyra PBL men några medel att uppnå målet finns inte
för den som skall använda lagen.
I fallet kontinuitet kan man konstatera att innovationer
och förändring karaktäriserar marknadsekonomier. När nya
sätt att transportera eller producera introduceras kommer
äldre verksamheter alltid att drabbas av problem. Omvandling blir nödvändig och ofta är det radikala omvandlingar
som krävs därför att den gamla marknaden försvunnit. Det
blir det samma som att säga att planändringar krävs och om
förfallet har pågått nog länge kommer dessutom en totalförnyelse att krävas. Alternativet är musealt bevarande, men
för att vara ekonomiskt bärkraftig i decennier. Anläggningen
som är på totalt 3000 kvadratmeter uppfördes under en tid
när Marstrand var centrum för regionens massturism. Själva
namnet turisthotell var en ren definition och användes för
samma sorts hotell över hela landet. För sommarhotellen
bestod säsongen i månaderna juni-juli-augusti varefter driften
stängdes. Det innebar naturligtvis också att isolering och
uppvärmningssystem var synnerligen begränsade. Hotellet
har även en mycket stor restaurangavdelning som byggde
på stora flöden av besökare, samtidigt som antalet utskänkningsställen var starkt begränsat.
När turismen sökte sig in mot landet och blev rörligare
drabbades Sveriges gamla turisthotell av en omvandlingskris.
Med minskad besöksfrekvens gick många av dem över till
att drivas av kommunerna redan på 1930-talet. Under 1950och 60-talen förvärrades situationen ännu mer för nu blev
både camping, vandrarhem eller enklare motell nya alternativ.
Dessutom försvann motboken samtidigt som tillståndsgivningen för utskänkningstillstånd blev liberalare. De gigantiska matsalarna blev stående tomma, samtidigt som man
helst av allt hade behövt rusta upp hotell som vare sig hade
ordentlig uppvärmning, dusch eller toaletter.
Allt det här betydde att ”de gamla pangen” blev stående tomma, revs eller fattade eld. För Turisthotellet på
Marstrand, som blev stående, innebar det att man tvingades
gå över till ren pensionatsverksamhet redan på 1960-talet.
Priserna på uthyrningsverksamheten föll sedan oavbrutet,
och i slutänden var det sommaren 2004 möjligt att hyra ett
rum för 10 000 kronor för 3 månader, trots att hotellet låg
mitt på ett av Sveriges absolut dyraste turiststråk.
64
65
66
67
68
69
lilla staden förlorade tre fjärdedelar av befolkningen, samtidigt
som turismen gick tillbaka och att ön förlorade nästan all
service.
Badortsepoken hade börjat på 1860- och 70-talen, och
sedan fördubblades Marstrands befolkning under loppet av
sex decennier. När den gyllene epoken gick mot sitt slut 1914
var staden lika stor som grannorten Kungälv. Nuförtiden har
Marstrandsön ungefär 400 personer kvar medan Kungälv
närmar sig 20 000.
Utvecklingen påverkade hela Västkusten. I en sträng från
söder till norr låg Onsala, Särö, Långedrag, Styrsö, Marstrand,
Lysekil, Fiskebäckskil, Mollösund och Strömstad. Det var
ångbåtstrafiken som förändrade allt när restiden mellan
Göteborg och Marstrand föll från ett halvt dygn till två timmar.
I mitten av 1880-talet fanns det tre bolag som körde dagliga
turer mellan de två orterna. För tusentals människor hade det
blivit möjligt och fashionabelt att tillbringa sommarmånaderna ute i kustbandet. 9
Förändringstempot i det tidigare utfattiga Bohuslän var
mycket starkt. I Marstrand pågick en våg av investeringar
i societetshus, restauranger och badhus fram till 1880-talets
mitt, när ortens rykte som nöjescentrum kröntes med Kungens
ankomst. Mellan 1887–1907 gjorde Oscar II staden till Sveriges
sommarhuvudstad, där människorna trängdes och nöjena
pågick oavbrutet.10 Det behövdes mer hotellrum och restauranger än någonsin och Turisthotellet och Restaurang Oscars
är tidstypiska exempel från en snabb utvecklingsepok. Spåren
från den tiden finns fortfarande kvar och i köksdelen har vare
sig den sex kubikmeter stora järnspisen eller kassaapparaten
som vi såg i det första Eslövfallet innebär det oftast så stora
kostnader att resurserna helt enkelt inte finns. Om man ändå
kräver bevarande blir det i sådant fall ett bevarande av det
fortsatta förfallet, för ingen byggnad i världen har hittills
renoverat sig själv utan kostnader. Att kräva underhåll av fastighetsägaren är heller ingen framkomlig väg, för då kommer
fastigheter av den här typen att placeras i dotterbolag som får
gå i konkurs. Därefter förskjuts bara problematiken vidare till
konkursförvaltare och eventuella nya ägare. På grund av den
höga risknivån måste man också vara beredd på att nya ägare
kommer att vara av den typ som lite slängigt kallas ”lycksökare”,
eftersom de måste kalkylera med lottovinster eller stora samhälleliga stöd för att kunna driva verksamheten vidare.
Det är lätt att hålla med om det Kungälvs kommun
skriver i planprogrammet: ”Kulturhistoriska miljöer och
byggnader kan ses som ett kapital av oersättliga andliga,
kulturella, sociala och ekonomiska värden. Kapitalet byggs
upp över åren, berikade av varje ny generation som gör sin
tolkning av det förflutna och på nytt inspireras, tröstas eller
fascineras av historien.” Å andra sidan kan vi aldrig komma
ifrån att ”andliga, kulturella, sociala och ekonomiska värden”
kan urholkas över tiden, och att det i så fall är nödvändigt att
förstå varför det har skett.
BADORTSEPOKEN.
I turisthotellets fall startade utvecklingen alldeles uppenbart
under badortsepoken, men själva kvarståendet berodde helt
och hållet på att Marstrandsön på 1920-talet gick in i sin
långa stag nationsfas, som i slutänden skulle leda till att den
I planprogrammet för fastigheten står det att ”Marstrand hade dock en särställning, dels p g a sin belägenhet långt ute till havs…”. Analysen är lite märklig, för alla som
tagit färjan till Marstrand vet hur långt till havs som orten ligger. I själva verket bestod Marstrands särställning i att orten låg så tidsmässigt nära Göteborg, vilket skapade en
bekväm pendlingssituation. Felet kan verka betydelselöst, men är ett exempel bland flera liknande i programmet, vilka försvårar för läsaren att göra en bedömning av hotellets
överlevnadsmöjligheter
9)
Samtliga bilder i detta kapitel kommer från Turisthotellet i Marstrand och Badis i Fjällbacka.
10)
Planprogrammets märkligaste felanalys handlar om just kungen. Här skriver man att ”Marstrands riktiga storhetstid inleddes 1887 när Oscar II började göra återkommande
besök på ön…”. Tanken på att Oscar II hittar en ö långt ute till havs som han ärar med sin närvaro är förstås lite rörande, men i verkligheten var Marstrand redan var ett
etablerat nöjescentrum som framstod som rejält attraktivt för den flärdintresserade kungen.
70
71
72
73
förflyttats sedan 1914. På den tiden arbetade 120 personer
i huset men de eftersatta investeringarna berättar egentligen bara
om hur djupgående Marstrands stagnation varit sedan dess.
För Marstrand hämtade sig aldrig från första världskriget, och under mellankrigstiden rasade ortens befolkning
med ungefär en tredjedel. Tillbakagången slog mot hela
Bohusläns kustområde, och orsaken var motortrafikens
begynnande genombrott. Med nya landsvägar och ökad
buss- och biltrafik drabbades ångbåtstrafiken av utslagning,
samtidigt som det var dyrt att bygga vägar ut till kustbandet.
Den växande industrin drogs ned mot riksvägarna en bit in
i landet och turisternas vanor förändrades också. Man stannade
inte lika länge på varje ställe, och man rörde sig över större
områden. Marstrand förlorade i attraktivitet och började
i stället förvandlas till en ren sommarstugeort. Utvecklingen
har pågått längs hela kusten och det har egentligen aldrig
funnits mycket som stoppat upp den utdragna tendensen.
Ytterligare några orsaker har förvärrat utvecklingen.
Strandskydd, invecklade planprocesser och allmän trängsel
gör det svårt att komma åt att bygga utefter kusten. Resultatet blir ett oelastiskt utbud av fastigheter. Samtidigt har inkomsterna i regionen ständigt ökat och Bohuslän kommer
dessutom allt närmre den oljeflödande norska ekonomin för
varje mil motorväg som byggs på E6an. Resultatet blir att
priserna på de fåtaliga tillgängliga fastigheterna i kustbandet
fortsätter att stiga.
På Marstrandsön kan man se en ovanligt kraftfull variant
av utvecklingen. Befolkningen har fortsatt att minska under
hela efterkrigstiden, och sommargäster dominerar den lilla
öns liv. Marstrands turistsäsong har koncentrerats till korta
regattaveckor, men i övrigt råder tystnad. Dagens hotellefterfrågan är en året runt marknad med inriktning på konferenser
och upplevelser, och det är typiskt att turismen i Göteborg
har ökat med 50 procent sedan 1990 medan den fortsatt att
stagnera i Marstrand.
74
Närheten till både Göteborg och Oslo pressar upp priserna på det statustunga sommarboendet och samtidigt leder
just detta boende efterhand till en sämre servicenivå när
det skapas en situation där det blir svårare att genomföra
investeringar för att kunna växa in i den nya konferensoch besöksnäringen. För Turisthotellet har hela situationen
urartat till en katastrof. Tillbakagången gjorde det omöjligt att underhålla husen redan under mellankrigstiden, och
sedan deltog hotellet i den allmänna kris som karaktäriserade
de svenska turisthotellen under hela efterkrigstiden. Turisten
på Marstrand blev stående med ett tjugotal förfallande rum
som fick dela på en dusch ute i trädgården. Konventionell
hotellverksamhet var omöjlig redan på 1960-talet när man
tvingades gå över till billig tremånadersuthyrning med självhushållning. Här fanns dessutom knappt tusen kvadratmeter
restaurang som nästan alltid stod tom som ett ekande minne över Oscar II:s dagar. Svenska Dagbladet beskrev i ett
reportage från 1999 den säregna stämningen på hotellet:
”
Skruttfaktorn är ganska hög. En mäklare skulle kalla
det ursprungscharm, medan andra tungor skulle tala
om förfall. På den vildvuxna gården äter en familj frukost
ackompanjerade av tama cikador. De spelar från sitt akvarium några trappor upp i det gamla ishuset som står kvar
trots att det var länge sedan kylskåpet kom till Sverige och
Marstrand. Måsarna skriker nerifrån hamnen och gardinerna i de öppna fönstren fladdrar ikapp med färgflagorna.”
Sammantaget är det en ganska sorglig bild man får av
Turisthotellet och Marstrand från den här analysen. Man
kan också konstatera att planprogrammet från 2007 bara
gav begränsade möjligheter till att förstå problematiken,
vilket möjligen också kan förklara att flera politiska instanser
i Kungälv på försommaren 2008 valde att avbryta hela
detaljplanearbetet för Turisthotellet.
75
76
77
som mycket riktigt stod färdig 1938. Precis som Turisthotellet
i Marstrand är den inte vinterbonad, för säsongen var bara
avsedd att pågå i tre månader även här. Badis hade sedan sin
storhetstid fram till 1970-talet, när ingen mindre än Ingrid
Bergman var välsedd och nöjd gäst i de nuförtiden rejält förfallna lokalerna.
Ett särdrag när man tittar på bilderna från de två restaurangerna i Marstrand och Fjällbacka är den enorma storleken
i förhållande till ortens befolkning. De är båda byggda i en
tid när utskänkningen var begränsad och när hårda alkoholrestriktioner gjorde att det bara fanns få restauranger som
nöjeslivet koncentrerades till. När det kom pizzerior och
enklare restauranger under 1970- och 80-talen drabbades de
stora etablissemangen av problem som gjorde att underhållet
eftersattes. Både i Fjällbacka och Marstrand fick man därefter inrikta sig mot en marknad som liknade disco eller ren
nattklubbsverksamhet.
I Fjällbacka ligger den stiliga badrestaurangen mitt inne
bland bebyggelsen, så det är lätt att inse att grannarna hade
synpunkter när uppemot 700 personer trängdes härinne
samtidigt på 1990-talet. Nu hade dessutom ytterligare ett
problem tillstött som ganska snart skulle hota att göra slut
på hela verksamheten, samtidigt som den försatte ägarna i en
planmässig moment 22 situation.
I början av 1970-talet hade dåvarande Kville kommun
fått tillåtelse att bygga en mindre reningsanläggning en bit
från restaurangen, och i början av 1990-talet ansökte Tanums
kommun om en större utbyggnad av reningsverket. I den
miljökonsekvensbeskrivning som följde med ansökan om utsläpp uppgav man att det inte fanns bebyggelse inom hundra
meter från anläggningen. I länsstyrelsens tillståndsbeslut från
En ledande politiker motiverade beslutet med att ”Staten har
bedömt att ett annat verksamhetsområde skulle strida mot
riksintresset. Då får vi rätta in oss i ledet” . Han fortsatte med
att säga att ”…jag har hela tiden menat att vi behöver fler
hotell på Marstrand. Och vi har entreprenörer som är intresserade”. Uttalandet visar hur svårt det var även för normalt
välinformerade politiker att få en uppfattning om problematiken runt Oscars. Det första ledet av meningen stämde
överhuvudtaget inte, för länsstyrelsen hade inte alls motsatt
sig en planändring, medan det andra delen av uttalandet var
en omöjlighet med mindre än att det gjordes investeringar på
minst 50-100 miljoner kronor.11
Ett hotell med cirka 20 rum skulle inte ha några möjligheter att klara de driftskostnader som är förknippade
med sådana investeringar, vilket sedan förutsätter betydande
offentliga bidrag. Huruvida det blir fallet, eller om bara fortsatt förfall återstår kommer den fortsatta dialogen mellan
byggföretaget och länsstyrelsen avgöra.
BADIS I FJÄLLBACKA
Turisthotellet är inte ensamt i sin förnedring, för det finns ett
märkligt stort antal fall av förfallande gamla nöjesanläggningar
utefter Sveriges kuster. Det handlar om folkparker, hotell
och restauranger, och de har dessutom sällskap av åtskilliga
nedlagda industrier. Den gemensamma nämnaren är i nästan
samtliga fall att tomterna och byggnaderna fastnat i utdragna
planärenden. Ägaren till en död folkpark vid östersjökusten
påstod en gång i ett samtal att Norge inte alls var den sista
sovjetstaten. Istället menade han att det var Karlskrona kommun som borde ha denna något tveksamma utmärkelse.
I Fjällbacka finns Badis, som är ritad i ärkefunkis och
11)
Renoveringskostnaderna för Turisten är ett omstritt kapitel, och egentligen helt omöjliga att bedöma. Utgick man från att restaurangdelen fick fortsätta att förfalla skulle det
handla om cirka 2000 kvadratmeter som i princip måste nybyggas eftersom huset inte är isolerat, saknar värme och dessutom saknar enkla faciliteter som wc och duschar.
Kostnader på mindre än 30 000 kronor kvadratmeter förefaller orealistiska om man vill uppnå den standard som besökare på Marstrand förväntar sig. Kostnaden skulle då
vara 60 miljoner kronor.
78
79
80
81
82
83
sommaraktiviteter har blivit så otidsenlig att verksamhet
omöjliggjorts genom luktproblem, vilka i kombination med
hårdröj till sist gjorde verksamheten omöjlig. Idag finns det
gott om andra restauranger i Fjällbacka som är både moderna
och bekväma och i väntan på planändring ruvar den jättelika
fastigheten tyst ovanför det lilla samhället.
Men ibland kan även historier om svensk planlagstiftning
få lyckliga slut, och det sannolika är idag att reningsverket
kommer att flyttas inom ett fåtal år, varefter Badis kommer
att kunna utvecklas tillsammans med det gamla konservfabriksområdet. Inom området kommer det att bli möjligt att
bygga så många nya bostäder att antalet fastboende kan öka
på ett märkbart sätt.
Projekten i Marstrand och Fjällbacka har många gemensamma drag, och frågan är vad utvecklingen av ett betydande
antal bostadsrätter skulle kunna innebära. Otvivelaktigt skulle
många av dem användas till fritidsboende, men ser man till
det antal som bor i de nybyggda husen på Hedvigsholmen
kan man räkna med en fastboende del på cirka 50%. I båda
fallen skulle det vara betydelsefulla tillskott i två orter som
är i stort behov av nya invånare – särskilt om alternativet är
tomma förfallna fastigheter och noll aktivitet.
juni 1996 finns tydligt skrivningen att ”närmaste bebyggelse
är placerad ca 100 meter från reningsverket”.
Under de drygt tio år som följt har flera saker hänt. Dels
har den utökade driften lett till växande luktproblem, och
dessutom fanns det redan från början minst 20 fastigheter
inom hundra meter. Dessutom hade kommunen uppgett att
”ombyggnaden av verket kommer ej att förändra bullret i och
från anläggningen. Transporter till och från reningsverket
påverkas endast i liten omfattning”, men trots detta besöks
verket nu kontinuerligt av illaluktande slambilar.
För Olle och Johan Järund, som ägde Badrestaurangen
ge nom sitt företag Tipe AB, höll situationen på att urarta
i en svart komedi. Ända sedan 2001 hade man ansökt om
planprövningstillstånd, när Järunds ville riva den föråldrade
restaurangen och bygga 40 bostadsrätter. Inledningsvis möttes
förfrågningarna om planprövningstillstånd med kalla handen
från politikerna, då dessa ansåg att en förändring av verksamheten ”inte skulle utveckla samhället”. Problemet med det
resonemanget var det samma som finns i Marstrandsfallet: den ekonomiska utvecklingen hade gjort att fastigheten
var för stor för att klara en specialiserad restaurang- eller
handelsverksamhet i ett samhälle som Fjällbacka.
När sedan diskussionen om reningsverket kom in i bilden
insåg man att problemen var värre än så. Med ett svartbyggt
och allt mer illaluktande reningsverk inne på knuten höll
Ingrid Bergmans sommarrestaurang på att förvandlas till en
sanitär olägenhet, där bristen på matgäster gjorde att buslivet
blev värre för varje år som gick. När det ökända ”seglartåget” drog in 2006 nådde buslivet en tidigare okänd nivå, och
polisen kunde konstatera att man sällan sett något liknande.
På senare år har de närboende hyrt restaurangen för att hålla
den stängd.
Det är sällan som begreppet strukturomvandling blir så
tydligt som när man rör sig inne i den förödda restaurangen.
Den plats som länge var ett centrum för hundratals människors
84
85
86
87