KAPITEL 3. EN kollaps i skärgården. 62 M arstrand och riksintresset. Marstrand brukar räknas som en av landets hetaste och dyraste sommarorter, men den bevisar också med eftertryck tesen att PBL kan tömma vilken plats som helst på värde om lagen tillämpas som den skall. Den lilla staden i skärgården faller nämligen under riksintresse, dition och förutsättningar. Under 2007 beslutade dessutom länsstyrelsen, som i slutänden var den myndighet som kunde besluta om godkännande eller överprövande av detaljplanen att anlita egna experter om husets kondition samt eventuella skadeståndsanpråk i samband med en eventuell byggnadsminnesmärkning. Under tiden pågick också en synnerligen livlig debatt om turisthotellet. Såväl bloggare som tidningar hade åsikter om ett hus som sägs höra till Göteborgsregionens vackraste. Sammantaget kan man nog säga att debatten runt hotellet hört till de mest intensiva som pågått de senaste åren och den har alltid tagit sin utgångspunkt i en idealiserad bild av Marstrandsön. Alldeles klart förstärktes denna idealiserade bild av kommunens planprogram som inte alls problematiserade bilden runt öns och hotellets ekonomiska stagnation. Ändå är denna problematisering nödvändig om det skall vara möjligt att skapa en bild av hotellets överlevnadsmöjligheter i oförändrat skick och hur stora kostnaderna skulle vara för att genomföra ett sådant projekt. Direkt sammanhängande med de ekonomiska aspekterna är även Marstrands utdragna avfolkningsprocess, som pågått sedan 1920-talet. I kommunens långsiktiga planering har det alltid varit ett mål att bryta stagnationen, så därför kunde man alldeles klart ha önskat sig en starkare diskussionen av hur fastigheten gick att koppla till Marstrandsöns allmänna utveckling. Avsaknaden av helhetsanalys är ett allmänt drag i planprogram och det gör också att den allmänna debatten tenderar att få en slagsida där man betonar detaljer snarare en helhetsperspektiv. Grundproblemet på Marstrand har varit att den här typen av hotell och restaurangverksamhet saknat förutsättningar definierat på sitt vanliga allomfattande sätt i Riksantikvarieämbetets skrivning: Motivering: Småstadsmiljö av medeltida ursprung i skydd av Carlstens fästning, som visar utvecklingen från betydelsefull handelsplats och militär stödpunkt i en orolig gränsbygd, till fashionabel kunglig badort under 1800-talets andra hälft. (Fästningsmiljö). Uttryck för riksintresset: Bevarade drag av medeltidens planmönster och regleringar under 1600-talet och senare. Gatunät, tomtfigurer, öppna platser. Försvarsanläggningarna, främst Carlstens fästning från 1600-talet med utanverk från 1834-57. Kyrka med medeltida anor, rådhus och bostadsbebyggelse i trä från 1700och 1800-talen. Badortsepokens byggnader och miljöer. Gaturummens prägel, med stenläggning och staket. Kajer och hamnmiljöer. Bebyggelsens skala och karaktär samt uttryck för stadens spridning av verksamheter och sociala skiktning. Trädgårdar och planteringar. Carlstens fästnings silhuett. Med utgångspunkt i den här skrivningen kan man nästan omedelbart utgå från att allt förändringsarbete i Kungälv skulle vara svårgenomfört och det är också vad Byggnadsfirman Ernst Rosén fått uppleva efter att de 2004 köpte in Marstrands svårt förfallna turisthotell. Utvecklingen gick sedan på något som bara kan beskrivas som ett ”normalt ” sätt. Under 2005 ansökte byggföretaget om rivningslov och planprövningtillstånd och under försommaren 2006 gav kommunen tillstånd till det senare. Under tiden fram till att handlingarna för planprogrammet var färdiga genomfördes åtta olika utredningar om husets kon- 63 ”Kulturhistoriska miljöer och byggnader kan ses som ett kapital av oersättliga andliga, kulturella, sociala och ekonomiska värden. ” Kungälvs kommun Hotellet demonstrerar på sätt och vis hur det ibland kan bevaras miljöer av de mest säregna slag från olika epoker. Samtidigt blir ett sådant bevarande i de flesta fall bara en negativ förfallsprocess för det antyder att orten inte klarat av att genomföra en anpassning till nya behov och resvanor. När den ekonomiska strukturen sedan förändras blir den gamla ortens anläggningar bevarade i märkliga tidsfickor. Problemet är bara att bevarandet/förfallet hänger samman med stagnation och att den som ska bedöma överlevnadsmöjligheterna i ett planprogram behöver förstå att orsaken till konserveringen är att anläggningen inte kunnat svara mot samhällets behov under många decennier. Därför är en genomgång av platsers ekonomiska historia väsentlig om man vill förstå de ekonomiska förutsättningarna som finns för att rädda byggnader. Man kan jämföra den här diskussionen med hur Ingrid Jussil för fyra decennier sedan argumenterade om att man kontinuerligt skulle anpassa byggnader för att inte låta dem förfalla. Principen om kontinuerligt underhåll kom också att genomsyra PBL men några medel att uppnå målet finns inte för den som skall använda lagen. I fallet kontinuitet kan man konstatera att innovationer och förändring karaktäriserar marknadsekonomier. När nya sätt att transportera eller producera introduceras kommer äldre verksamheter alltid att drabbas av problem. Omvandling blir nödvändig och ofta är det radikala omvandlingar som krävs därför att den gamla marknaden försvunnit. Det blir det samma som att säga att planändringar krävs och om förfallet har pågått nog länge kommer dessutom en totalförnyelse att krävas. Alternativet är musealt bevarande, men för att vara ekonomiskt bärkraftig i decennier. Anläggningen som är på totalt 3000 kvadratmeter uppfördes under en tid när Marstrand var centrum för regionens massturism. Själva namnet turisthotell var en ren definition och användes för samma sorts hotell över hela landet. För sommarhotellen bestod säsongen i månaderna juni-juli-augusti varefter driften stängdes. Det innebar naturligtvis också att isolering och uppvärmningssystem var synnerligen begränsade. Hotellet har även en mycket stor restaurangavdelning som byggde på stora flöden av besökare, samtidigt som antalet utskänkningsställen var starkt begränsat. När turismen sökte sig in mot landet och blev rörligare drabbades Sveriges gamla turisthotell av en omvandlingskris. Med minskad besöksfrekvens gick många av dem över till att drivas av kommunerna redan på 1930-talet. Under 1950och 60-talen förvärrades situationen ännu mer för nu blev både camping, vandrarhem eller enklare motell nya alternativ. Dessutom försvann motboken samtidigt som tillståndsgivningen för utskänkningstillstånd blev liberalare. De gigantiska matsalarna blev stående tomma, samtidigt som man helst av allt hade behövt rusta upp hotell som vare sig hade ordentlig uppvärmning, dusch eller toaletter. Allt det här betydde att ”de gamla pangen” blev stående tomma, revs eller fattade eld. För Turisthotellet på Marstrand, som blev stående, innebar det att man tvingades gå över till ren pensionatsverksamhet redan på 1960-talet. Priserna på uthyrningsverksamheten föll sedan oavbrutet, och i slutänden var det sommaren 2004 möjligt att hyra ett rum för 10 000 kronor för 3 månader, trots att hotellet låg mitt på ett av Sveriges absolut dyraste turiststråk. 64 65 66 67 68 69 lilla staden förlorade tre fjärdedelar av befolkningen, samtidigt som turismen gick tillbaka och att ön förlorade nästan all service. Badortsepoken hade börjat på 1860- och 70-talen, och sedan fördubblades Marstrands befolkning under loppet av sex decennier. När den gyllene epoken gick mot sitt slut 1914 var staden lika stor som grannorten Kungälv. Nuförtiden har Marstrandsön ungefär 400 personer kvar medan Kungälv närmar sig 20 000. Utvecklingen påverkade hela Västkusten. I en sträng från söder till norr låg Onsala, Särö, Långedrag, Styrsö, Marstrand, Lysekil, Fiskebäckskil, Mollösund och Strömstad. Det var ångbåtstrafiken som förändrade allt när restiden mellan Göteborg och Marstrand föll från ett halvt dygn till två timmar. I mitten av 1880-talet fanns det tre bolag som körde dagliga turer mellan de två orterna. För tusentals människor hade det blivit möjligt och fashionabelt att tillbringa sommarmånaderna ute i kustbandet. 9 Förändringstempot i det tidigare utfattiga Bohuslän var mycket starkt. I Marstrand pågick en våg av investeringar i societetshus, restauranger och badhus fram till 1880-talets mitt, när ortens rykte som nöjescentrum kröntes med Kungens ankomst. Mellan 1887–1907 gjorde Oscar II staden till Sveriges sommarhuvudstad, där människorna trängdes och nöjena pågick oavbrutet.10 Det behövdes mer hotellrum och restauranger än någonsin och Turisthotellet och Restaurang Oscars är tidstypiska exempel från en snabb utvecklingsepok. Spåren från den tiden finns fortfarande kvar och i köksdelen har vare sig den sex kubikmeter stora järnspisen eller kassaapparaten som vi såg i det första Eslövfallet innebär det oftast så stora kostnader att resurserna helt enkelt inte finns. Om man ändå kräver bevarande blir det i sådant fall ett bevarande av det fortsatta förfallet, för ingen byggnad i världen har hittills renoverat sig själv utan kostnader. Att kräva underhåll av fastighetsägaren är heller ingen framkomlig väg, för då kommer fastigheter av den här typen att placeras i dotterbolag som får gå i konkurs. Därefter förskjuts bara problematiken vidare till konkursförvaltare och eventuella nya ägare. På grund av den höga risknivån måste man också vara beredd på att nya ägare kommer att vara av den typ som lite slängigt kallas ”lycksökare”, eftersom de måste kalkylera med lottovinster eller stora samhälleliga stöd för att kunna driva verksamheten vidare. Det är lätt att hålla med om det Kungälvs kommun skriver i planprogrammet: ”Kulturhistoriska miljöer och byggnader kan ses som ett kapital av oersättliga andliga, kulturella, sociala och ekonomiska värden. Kapitalet byggs upp över åren, berikade av varje ny generation som gör sin tolkning av det förflutna och på nytt inspireras, tröstas eller fascineras av historien.” Å andra sidan kan vi aldrig komma ifrån att ”andliga, kulturella, sociala och ekonomiska värden” kan urholkas över tiden, och att det i så fall är nödvändigt att förstå varför det har skett. BADORTSEPOKEN. I turisthotellets fall startade utvecklingen alldeles uppenbart under badortsepoken, men själva kvarståendet berodde helt och hållet på att Marstrandsön på 1920-talet gick in i sin långa stag nationsfas, som i slutänden skulle leda till att den I planprogrammet för fastigheten står det att ”Marstrand hade dock en särställning, dels p g a sin belägenhet långt ute till havs…”. Analysen är lite märklig, för alla som tagit färjan till Marstrand vet hur långt till havs som orten ligger. I själva verket bestod Marstrands särställning i att orten låg så tidsmässigt nära Göteborg, vilket skapade en bekväm pendlingssituation. Felet kan verka betydelselöst, men är ett exempel bland flera liknande i programmet, vilka försvårar för läsaren att göra en bedömning av hotellets överlevnadsmöjligheter 9) Samtliga bilder i detta kapitel kommer från Turisthotellet i Marstrand och Badis i Fjällbacka. 10) Planprogrammets märkligaste felanalys handlar om just kungen. Här skriver man att ”Marstrands riktiga storhetstid inleddes 1887 när Oscar II började göra återkommande besök på ön…”. Tanken på att Oscar II hittar en ö långt ute till havs som han ärar med sin närvaro är förstås lite rörande, men i verkligheten var Marstrand redan var ett etablerat nöjescentrum som framstod som rejält attraktivt för den flärdintresserade kungen. 70 71 72 73 förflyttats sedan 1914. På den tiden arbetade 120 personer i huset men de eftersatta investeringarna berättar egentligen bara om hur djupgående Marstrands stagnation varit sedan dess. För Marstrand hämtade sig aldrig från första världskriget, och under mellankrigstiden rasade ortens befolkning med ungefär en tredjedel. Tillbakagången slog mot hela Bohusläns kustområde, och orsaken var motortrafikens begynnande genombrott. Med nya landsvägar och ökad buss- och biltrafik drabbades ångbåtstrafiken av utslagning, samtidigt som det var dyrt att bygga vägar ut till kustbandet. Den växande industrin drogs ned mot riksvägarna en bit in i landet och turisternas vanor förändrades också. Man stannade inte lika länge på varje ställe, och man rörde sig över större områden. Marstrand förlorade i attraktivitet och började i stället förvandlas till en ren sommarstugeort. Utvecklingen har pågått längs hela kusten och det har egentligen aldrig funnits mycket som stoppat upp den utdragna tendensen. Ytterligare några orsaker har förvärrat utvecklingen. Strandskydd, invecklade planprocesser och allmän trängsel gör det svårt att komma åt att bygga utefter kusten. Resultatet blir ett oelastiskt utbud av fastigheter. Samtidigt har inkomsterna i regionen ständigt ökat och Bohuslän kommer dessutom allt närmre den oljeflödande norska ekonomin för varje mil motorväg som byggs på E6an. Resultatet blir att priserna på de fåtaliga tillgängliga fastigheterna i kustbandet fortsätter att stiga. På Marstrandsön kan man se en ovanligt kraftfull variant av utvecklingen. Befolkningen har fortsatt att minska under hela efterkrigstiden, och sommargäster dominerar den lilla öns liv. Marstrands turistsäsong har koncentrerats till korta regattaveckor, men i övrigt råder tystnad. Dagens hotellefterfrågan är en året runt marknad med inriktning på konferenser och upplevelser, och det är typiskt att turismen i Göteborg har ökat med 50 procent sedan 1990 medan den fortsatt att stagnera i Marstrand. 74 Närheten till både Göteborg och Oslo pressar upp priserna på det statustunga sommarboendet och samtidigt leder just detta boende efterhand till en sämre servicenivå när det skapas en situation där det blir svårare att genomföra investeringar för att kunna växa in i den nya konferensoch besöksnäringen. För Turisthotellet har hela situationen urartat till en katastrof. Tillbakagången gjorde det omöjligt att underhålla husen redan under mellankrigstiden, och sedan deltog hotellet i den allmänna kris som karaktäriserade de svenska turisthotellen under hela efterkrigstiden. Turisten på Marstrand blev stående med ett tjugotal förfallande rum som fick dela på en dusch ute i trädgården. Konventionell hotellverksamhet var omöjlig redan på 1960-talet när man tvingades gå över till billig tremånadersuthyrning med självhushållning. Här fanns dessutom knappt tusen kvadratmeter restaurang som nästan alltid stod tom som ett ekande minne över Oscar II:s dagar. Svenska Dagbladet beskrev i ett reportage från 1999 den säregna stämningen på hotellet: ” Skruttfaktorn är ganska hög. En mäklare skulle kalla det ursprungscharm, medan andra tungor skulle tala om förfall. På den vildvuxna gården äter en familj frukost ackompanjerade av tama cikador. De spelar från sitt akvarium några trappor upp i det gamla ishuset som står kvar trots att det var länge sedan kylskåpet kom till Sverige och Marstrand. Måsarna skriker nerifrån hamnen och gardinerna i de öppna fönstren fladdrar ikapp med färgflagorna.” Sammantaget är det en ganska sorglig bild man får av Turisthotellet och Marstrand från den här analysen. Man kan också konstatera att planprogrammet från 2007 bara gav begränsade möjligheter till att förstå problematiken, vilket möjligen också kan förklara att flera politiska instanser i Kungälv på försommaren 2008 valde att avbryta hela detaljplanearbetet för Turisthotellet. 75 76 77 som mycket riktigt stod färdig 1938. Precis som Turisthotellet i Marstrand är den inte vinterbonad, för säsongen var bara avsedd att pågå i tre månader även här. Badis hade sedan sin storhetstid fram till 1970-talet, när ingen mindre än Ingrid Bergman var välsedd och nöjd gäst i de nuförtiden rejält förfallna lokalerna. Ett särdrag när man tittar på bilderna från de två restaurangerna i Marstrand och Fjällbacka är den enorma storleken i förhållande till ortens befolkning. De är båda byggda i en tid när utskänkningen var begränsad och när hårda alkoholrestriktioner gjorde att det bara fanns få restauranger som nöjeslivet koncentrerades till. När det kom pizzerior och enklare restauranger under 1970- och 80-talen drabbades de stora etablissemangen av problem som gjorde att underhållet eftersattes. Både i Fjällbacka och Marstrand fick man därefter inrikta sig mot en marknad som liknade disco eller ren nattklubbsverksamhet. I Fjällbacka ligger den stiliga badrestaurangen mitt inne bland bebyggelsen, så det är lätt att inse att grannarna hade synpunkter när uppemot 700 personer trängdes härinne samtidigt på 1990-talet. Nu hade dessutom ytterligare ett problem tillstött som ganska snart skulle hota att göra slut på hela verksamheten, samtidigt som den försatte ägarna i en planmässig moment 22 situation. I början av 1970-talet hade dåvarande Kville kommun fått tillåtelse att bygga en mindre reningsanläggning en bit från restaurangen, och i början av 1990-talet ansökte Tanums kommun om en större utbyggnad av reningsverket. I den miljökonsekvensbeskrivning som följde med ansökan om utsläpp uppgav man att det inte fanns bebyggelse inom hundra meter från anläggningen. I länsstyrelsens tillståndsbeslut från En ledande politiker motiverade beslutet med att ”Staten har bedömt att ett annat verksamhetsområde skulle strida mot riksintresset. Då får vi rätta in oss i ledet” . Han fortsatte med att säga att ”…jag har hela tiden menat att vi behöver fler hotell på Marstrand. Och vi har entreprenörer som är intresserade”. Uttalandet visar hur svårt det var även för normalt välinformerade politiker att få en uppfattning om problematiken runt Oscars. Det första ledet av meningen stämde överhuvudtaget inte, för länsstyrelsen hade inte alls motsatt sig en planändring, medan det andra delen av uttalandet var en omöjlighet med mindre än att det gjordes investeringar på minst 50-100 miljoner kronor.11 Ett hotell med cirka 20 rum skulle inte ha några möjligheter att klara de driftskostnader som är förknippade med sådana investeringar, vilket sedan förutsätter betydande offentliga bidrag. Huruvida det blir fallet, eller om bara fortsatt förfall återstår kommer den fortsatta dialogen mellan byggföretaget och länsstyrelsen avgöra. BADIS I FJÄLLBACKA Turisthotellet är inte ensamt i sin förnedring, för det finns ett märkligt stort antal fall av förfallande gamla nöjesanläggningar utefter Sveriges kuster. Det handlar om folkparker, hotell och restauranger, och de har dessutom sällskap av åtskilliga nedlagda industrier. Den gemensamma nämnaren är i nästan samtliga fall att tomterna och byggnaderna fastnat i utdragna planärenden. Ägaren till en död folkpark vid östersjökusten påstod en gång i ett samtal att Norge inte alls var den sista sovjetstaten. Istället menade han att det var Karlskrona kommun som borde ha denna något tveksamma utmärkelse. I Fjällbacka finns Badis, som är ritad i ärkefunkis och 11) Renoveringskostnaderna för Turisten är ett omstritt kapitel, och egentligen helt omöjliga att bedöma. Utgick man från att restaurangdelen fick fortsätta att förfalla skulle det handla om cirka 2000 kvadratmeter som i princip måste nybyggas eftersom huset inte är isolerat, saknar värme och dessutom saknar enkla faciliteter som wc och duschar. Kostnader på mindre än 30 000 kronor kvadratmeter förefaller orealistiska om man vill uppnå den standard som besökare på Marstrand förväntar sig. Kostnaden skulle då vara 60 miljoner kronor. 78 79 80 81 82 83 sommaraktiviteter har blivit så otidsenlig att verksamhet omöjliggjorts genom luktproblem, vilka i kombination med hårdröj till sist gjorde verksamheten omöjlig. Idag finns det gott om andra restauranger i Fjällbacka som är både moderna och bekväma och i väntan på planändring ruvar den jättelika fastigheten tyst ovanför det lilla samhället. Men ibland kan även historier om svensk planlagstiftning få lyckliga slut, och det sannolika är idag att reningsverket kommer att flyttas inom ett fåtal år, varefter Badis kommer att kunna utvecklas tillsammans med det gamla konservfabriksområdet. Inom området kommer det att bli möjligt att bygga så många nya bostäder att antalet fastboende kan öka på ett märkbart sätt. Projekten i Marstrand och Fjällbacka har många gemensamma drag, och frågan är vad utvecklingen av ett betydande antal bostadsrätter skulle kunna innebära. Otvivelaktigt skulle många av dem användas till fritidsboende, men ser man till det antal som bor i de nybyggda husen på Hedvigsholmen kan man räkna med en fastboende del på cirka 50%. I båda fallen skulle det vara betydelsefulla tillskott i två orter som är i stort behov av nya invånare – särskilt om alternativet är tomma förfallna fastigheter och noll aktivitet. juni 1996 finns tydligt skrivningen att ”närmaste bebyggelse är placerad ca 100 meter från reningsverket”. Under de drygt tio år som följt har flera saker hänt. Dels har den utökade driften lett till växande luktproblem, och dessutom fanns det redan från början minst 20 fastigheter inom hundra meter. Dessutom hade kommunen uppgett att ”ombyggnaden av verket kommer ej att förändra bullret i och från anläggningen. Transporter till och från reningsverket påverkas endast i liten omfattning”, men trots detta besöks verket nu kontinuerligt av illaluktande slambilar. För Olle och Johan Järund, som ägde Badrestaurangen ge nom sitt företag Tipe AB, höll situationen på att urarta i en svart komedi. Ända sedan 2001 hade man ansökt om planprövningstillstånd, när Järunds ville riva den föråldrade restaurangen och bygga 40 bostadsrätter. Inledningsvis möttes förfrågningarna om planprövningstillstånd med kalla handen från politikerna, då dessa ansåg att en förändring av verksamheten ”inte skulle utveckla samhället”. Problemet med det resonemanget var det samma som finns i Marstrandsfallet: den ekonomiska utvecklingen hade gjort att fastigheten var för stor för att klara en specialiserad restaurang- eller handelsverksamhet i ett samhälle som Fjällbacka. När sedan diskussionen om reningsverket kom in i bilden insåg man att problemen var värre än så. Med ett svartbyggt och allt mer illaluktande reningsverk inne på knuten höll Ingrid Bergmans sommarrestaurang på att förvandlas till en sanitär olägenhet, där bristen på matgäster gjorde att buslivet blev värre för varje år som gick. När det ökända ”seglartåget” drog in 2006 nådde buslivet en tidigare okänd nivå, och polisen kunde konstatera att man sällan sett något liknande. På senare år har de närboende hyrt restaurangen för att hålla den stängd. Det är sällan som begreppet strukturomvandling blir så tydligt som när man rör sig inne i den förödda restaurangen. Den plats som länge var ett centrum för hundratals människors 84 85 86 87