Lunds universitet
Statsvetenskapliga institutionen
STV003
VT06
Handledare: Ylva Stubbegaard
Kan olikheter ena?
Om sociala rörelsers potential att skapa dialog
Lotta Liedman
Abstract
In the process of globalization, identity has become one of the central factors.
An understanding of the difference that makes up our society has made the
question of weather is it possible to envision a society where difference is the
common ground, one that has been up for contest. To answer this we need to see
if this kind of democracy is possible at all. For this I’m turning to the social
movments who while they are working close to the reality also can give us some
real answers. Therefore I have looked at how social movements adress identity,
difference and conflict and concluded that three things are crucial in organizing on
grounds of difference. A respect for diversity, an ability to know when to talk and
when to not on the big conflict issues and to central on other differences with the
purpose to take away focus from the sensitive questions. My study shows that a
society that has its ground in difference is possible. And that movments can be
seen as important actors in this process.
Nyckelord: social movements, identitity, transversal politics, conflict, difference
Innehållsförteckning
1
2
3
4
Inledning .................................................................................................................. 1
1.1
Syfte och frågeställning ...................................................................................... 1
1.2
Teoretiska utgångspunkter ................................................................................. 2
1.3
Metod och material............................................................................................. 3
1.4
Disposition ......................................................................................................... 4
Teoretiskt ramverk ................................................................................................. 5
2.1
Identitet i rörelse................................................................................................. 5
2.2
Demokrati grundad i olikhet .............................................................................. 8
2.3
Transversal politics .......................................................................................... 10
Sociala rörelser och identitet ............................................................................... 13
3.1
Identitetskonflikter - problembild .................................................................... 13
3.2
Att diskutera kring identitet - Rörelsens roll .................................................... 16
3.3
Den kollektiva identitetens roll ........................................................................ 17
Bortom identitet; att bygga en rörelse utifrån olikhet ...................................... 20
4.1
Att skapa inkluderande normer ........................................................................ 20
4.2
Konflikter och möjligheter ............................................................................... 21
4.3
Att hålla ihop .................................................................................................... 22
4.4
Mot gemensamma mål ..................................................................................... 24
5
Slutsatser................................................................................................................ 26
6
Referenser .............................................................................................................. 28
1
Inledning
Med globaliseringen har det skett ett stort kunskapsutbyte som har gjort att många
kommit att ifrågasätta och omvärdera det som innan kunde var självklart. Identitet
har blivit centralt i dessa diskussioner och som för många inte längre är något
givet, kopplat till nationalstatens gränser. Identitetskonflikter har därav kommit
alltmer i fokus, i det globala likväl som i det lokala samhället och är en fråga som
behöver tas på allvar. Många sociala rörelser tacklas i dag med denna fråga då de
av olika anledningar, som också följt globaliseringens spår jobbar
gränsöverskridande. Genom att allianser har byggts upp med bas i olika delar i
världen har dessa rörelser så småningom upptäckt ett stort behov av att samarbeta
över gränser, och då inte de territoriella gränserna utan de som rör kulturella,
sociala, ekonomiska och religiösa frågor. Det finns därför hos dem en potential att
komma med mer konkreta svar eftersom de arbetar med och utifrån verkliga
situationer samt befinner sig i de sammanhang de vill förändra.
1.1 Syfte och frågeställning
Jag är intresserad av att se hur och när olikhet kan utgöra en positiv grund för
organisering. Min uppsats är normativ i den bemärkelsen att jag ser det som
önskvärt att utforma ett demokratiskt samhälle där olikhet är något självklart och
positivt. Men för att framföra en sådan vision behövs det konkreta svar på om en
sådan demokrati över huvud taget är möjlig. Anledningen till att jag vänder mig
till sociala rörelser är att jag ser att de erbjuder en alternativ väg att gå. Det finns
en problematik i att politiken ses som något som sker ovanför oss hänvisat till de
politiska institutionerna. Detta ger en förenklad och ytlig bild av vad politik är och
hur politik skapas. Vad som fattas är en förståelse av hur politik också skapas i det
vardagliga, i relationer mellan människor. Catherine Eschle menar att, ”[...] the
study of democracy has been confined to the discipline of politics. Work has
focused largely on the institutional manifestation of democracy, downplaying its
social and cultural roots and effects” (Eshle, 2001: 7). Förutom den formella
politikens ofta bristande vilja och insikt har den inte samma möjligheter att gå till
roten med olika problem och konflikter – vilket de sociala rörelserna som verkar
närmare människorna i vardagen i större grad har. Med detta inte sagt att jag ser
de sociala rörelserna sitta inne med hela lösningen men att de däremot ska lyftas
fram som en potentiell del av den lösningen. Mitt syfte att titta på hur man inom
och mellan olika sociala rörelser hanterar identitet, olikhet och konflikt, har därför
också ambitionen att kopplas till vidare sammanhang.
Mina frågeställningar är:
1
Hur kan en social rörelse hantera olikheter i strävan mot gemensamma mål?
Vad krävs för att rörelsen ska kunna hålla ihop, går det att finna några
gemensamma nämnare för detta?
1.2 Teoretiska utgångspunkter
Det är viktigt att betona att sociala rörelser inte är enkla att definiera, de är
heterogena och komplexa, både i förhållande till medlemmar och till
organisationsstruktur. De är heller inte, som man ofta får en känsla av när de
kommer på tal, inneboende goda eller demokratiska. Många rörelser arbetar öppet
mot flera av de grundläggande demokratiska värdena, vilket kan ses i de många
nazistiska, rasistiska och religiöst fundamentalistiska rörelser som finns i alla
delar av världen. Min förståelse av sociala rörelser hämtas delvis från sociologen
Alberto Melucci som menar att sociala rörelser är, ”ongoing constructions of
collective action and identitity, always in progress” (Melucci i Eschle, 2001: 2).
Det är just detta rörliga och flytande i de sociala rörelserna jag vill fånga upp och
sätta i centrum för min diskussion, detta eftersom jag ser motsatsen; låsta och
förbestämda kategoriseringar av rörelsens kollektiva identitet eller handlingar som
problematisk. Istället är min utgångspunkt att heterogena rörelser som är öppna
för skilda organisatoriska former, ideologiska positioner och har en odefinierad
inställning till den kollektiva identiteten utgör en positiv förutsättning för att
bedriva ett gränsöverskridande arbete (jmf Eschle: 2001: 3).
Den ontologiska utgångspunkt som uppsatsen tar är att ”verkligheten” är
beroende av vår uppfattning av den, men att här också finns materiella faktiska
villkor som inte bara är formande utifrån våra uppfattningar utan är en verklig del
som individer och grupper har att förhålla sig till. I detta finns en kritik mot de
postmoderna/poststrukturalistiska skolorna som starkt betonar det diskursiva och
därmed reducerar och bortser från faktiska materiella villkor. Eschle ställer frågan
om hur en motståndspolitik alls kan vara möjlig då subjektet både är producerat
av och föremål för den makt som manifesteras i diskursen (Ibid.: 13). Den sociala
kontexten utgör därför både begränsningar och möjligheter för individens förmåga
att handla, något som också styrs av individens kön, klass, etnicitet, religion,
kultur, ålder, geografiska placering, hälsa etc.
Den epistemologiska utgångspunkten som uppsatsen tar är att kunskap är
skapad i en social kontext, vilket vi måste vara medvetna om när vi tar den till oss.
Teorier kan utifrån detta synsätt inte producera någon objektiv sanning i ordets
bemärkelse, men som Eschle menar utgör de ändå en positiv kraft i förmågan att
analysera och ifrågasätta maktförhållanden. Hon skriver; ”Reading and writing
theory is thus itself a form of social practice, both a product of and an intervention
in the world. It cannot transcend contemporary power realtions but it can reflect
upon and challenge them” ( i Eschle, 2001: 12).
2
Uppsatsen tar också en feministisk ansats som grundar sig i att kvinnor har
specifika och systematiska erfarenheter av diskriminering i samhället, globalt som
lokalt och att detta grundar sig i kön. Män upplever också denna problematik, men
då i egenskap av individer. Könsproblematiken är central i det globala såväl som
det lokala, vilket har blivit tydligare genom den ökande globaliseringsproccessen
och det kunskapsutbyte som har skett. Det går inte längre att blunda för den
centrala ställning som kön har i samhället och hur globaliseringsprocessen till stor
del befäster denna maktordning, som inte bara vilar på kön utan också är präglad
av andra faktorer såsom klass, etnicitet, kultur och religion. Detta kan ses i form
av den sexuella arbetsdelningen, det obetalda arbetet på såväl marknaden som i
familjen som till allra störst del utförs av kvinnor, i våldet mot kvinnor och i den
kulturellt betingade objektifieringen av kvinnan som delvis kommit till uttryck i
en global sexslavhandel där flickor och kvinnor utgör den största proportionen
(Ibid., 2001: 187-88). De kan också ses i uppehållandet av manliga värden i
politiken som utgör ett hinder för kvinnor, vilket tydligt kan ses i kvinnors låga
representation på politiska befattningar internationellt sett, och mer subtilt i synen
på att det privata och känslor inte har med politik att göra. I motsats till detta
kommer uppsatsen istället att utgå ifrån en syn på känslor och relationer som
centralt i politiken.
1.3 Metod och material
Min uppsats är teorikonsumerande och jag kommer i min strävan att besvara
mina två frågeställningar att utgå ifrån befintliga teorier och tidigare forskning.
Dessa presenteras i kapitel två i form av ett teoretiskt ramverk bestående av tre
analysmodeller som kommer användas som referenspunkter i den vidare
diskussionen. Jag kommer också att utifrån tidigare forskning att göra nedslag i
olika rörelser för att göra mina teoretiska resonemang mer begripliga. Jag har efter
uppsatsens syfte valt ut rörelser där olikheter är framträdande och där arbetet med
att föra dialog mellan dessa är eller har blivit en viktig del av rörelsens
verksamhet. I vissa fall är denna dialog ett mål i sig, ibland ett medel för att uppnå
ett mål och ibland något som har skapats för att ett vidare samarbete ska vara
möjligt. De rörelser som kommer att presenteras jobbar alla utifrån feministiska
premisser och med en medvetenhet om hur också klass, etnicitet, religion och
kultur samspelar. Att jag har valt rörelser som tar dessa utgångspunkter är för att
jag i dem ser en förmåga att ifrågasätta just de makthierarkier och normer som
både globalt och lokalt sett skapar exkludering, diskriminering och våld.
Då jag utgår ifrån att det är omöjligt att förhålla sig objektivitet genom hela
forskningsprocessen, ser jag inte det som något problematiskt att uppsatsen
präglas av forskarens förförståelse. Det viktiga är istället att klart redogöra för de
utgångspunkter man tar så att läsaren förstår i vilket sammanhang som texten
producerats. Det som kan kritiseras min uppsats är reliabiliteten, i det här fallet
materialvalet, och om det verkligen är rätt medel för att besvara uppsatsens syfte
(se Bergström & Boréus, 2000: 37). Min motivering till varför uppsatsens resultat
3
ändå ska se som betydelsefulla är att jag har använt mig av olika framträdande
forskare samt teoribildningar i ämnet vilket gjort att jag fått en bred överblick av
ämnet, och utifrån det fått en tydlig och sammanfattande bild av den forskning
som finns.
1.4 Disposition
I kapitel ett har syftet, mina teoretiska utgångspunkter och metoden för uppsatsen
presenterats. I nästa kapitel, kapitel två, kommer ett Teoretiskt Ramverk i form av
tre analysmodeller, identitet i rörelse, demokrati grundad i olikhet och transversal
politics att presenteras. Dessa analysmodeller kommer sedan användas som
referenspunkter i den fortsatta diskussionen. Kapitel tre har rubriken Identitet och
Sociala rörelser och tar upp identitetens centrala ställning i rörelsernas
gränsöverskridande verksamhet. Kapitel fyra har rubriken Bortom Identitet; Att
bygga en rörelse utifrån olikhet, och tar ett större fokus på de praktiska
strategierna som rörelserna använder för att hantera identitet, olikhet och konflikt.
I kapitel fem presenteras slutsatserna.
4
2
Teoretiskt ramverk
För att förtydliga mina utgångspunkter samt gör diskussionen i den fortsatta
uppsatsen mer tydlig presenteras här utifrån tidigare forskning och teorier inom
ämnet tre stycken analysdimensioner. Dessa är Identitet i rörelse, Demokrati
grundad i olikhet, och Transversal Politics.
2.1 Identitet i rörelse
Med det ökade kunskapsutbyte som följt i globaliseringens spår har frågor,
gränser och villkor som innan var självklara, kommit att ifrågasättas. Vi ser också
hur saker som sker i en del av världen påverkar det som sker i någon annan, vilket
sätter fokus på globaliseringens ojämna och orättvisa effekter. Kunskapsutbytet
har också ställt en rad frågor kring identitet, och det som rör kön, klass etnicitet,
kultur och religion. Hur olika är vi egentligen, kan vi leva tillsammans trots dessa
olikheter och vad kräver det för att riva ner de maktstrukturer som är kopplade till
dessa. Genom att sätta identitet i centrum för diskussionen kan vi vara på rätt väg.
Anthony Giddens menar att vi i det senmoderna samhället kommit att
fokusera på det som han kallar för ”life politics” och som han ställer i motsats till
”enmancipatory politics”. Till skillnad från enmacipatory politics som är kopplat
till det moderna samhällets betoning på frågor om rättvisa, jämlikhet och
deltagande, är ”life politics” mer kopplat till frågor kring identitet.
”Enmancipatory politics” rör därför ”livs-chanser” medan ”life politics” rör
livsstil (1991: 212, 214ff). Han betonar här liksom många andra teoretiker som
behandlar globaliseringen betydelsen av reflektionen över jaget och menar att
”life politics is a politics of selfactualisation”, då frågor om identiteten genom den
förändring som sker av samhället i högre grad har aktualiserats (Giddens, 1991:
214).
Identitet är inte något vi som vi bara får utan är något som hela tiden utvecklas
och återskapas. Vi påverkas men påverkar också samtidigt vår omgivning där
insikten om att vi kan förändra och agera inom den sociala kontext vi befinner oss
i är viktig, utan den är vi förlorade till strukturerna, såsom ett starkt
poststrukturalistiskt/postmodernistiskt perspektiv innebär. Åt det andra
extremhållet, som kan ses vara en starkt positivistisk värdegrund, ses individen
som bortkopplad från sitt sociala och kulturella sammanhang och har därför
förmågan att handla rationellt och självständigt. Med detta synsätt kommer lätt
förenklade antaganden om att våra handlingar kan förklaras utifrån etnicitet,
kultur, kön, klass eller religion. Det är också utifrån detta synsätt identiteten blir
något essentiellt och förbestämt, vilket kan ses i hur det finns bestämda bilder av
5
hur man är som kvinna, svart, vit eller muslim. Detta innebär också att individer
kan begränsas av sin identitet eftersom de förväntningar som finns kring en viss
identitet är med och sätter det gränser som säger vad hon/han/de kan och inte kan
göra. Häri finns ett problem. Charles Tilly pekar på den atomistiska synens
naivitet:
Here is the difficulty: humans live in flesh-and-blood bodies, accumulate traces of
experience inte their nerveous systems; porganize current encounters with the world as
cognitions, emotions, and intentionel actions; tell stories about themselves in which they
acted deliberately and efficaciosly or were blocked from doing so by uncontrolled
emotions, weakness, malevolent others, bad luck, or recalcitrant nature. They tell similar
stories about other people. Humans come to belive in a continous, neatly bounded, selfpropelling individuals whose intentions interact with accidents and antural limits to produce
alla of social life. In many versions, those “natural limits” feature norms, values, and scripts
inculculated and enforced by powerful others – but the internalized by self-propelling
individuals (Tilly, 2002: 115).
Tilly kallar detta för fenomenologisk reduktionism, och pekar på hur denna
inställning reducerar ”social life to states of individual consciousness” (2002:
115). När identiteter essentialiseras och skiljs från de andra på detta sätt kan de
lätt komma att användas för att skapa eller uppehålla gränser i mobiliseringen för
olika politiskt projekt. Yuval-Davis menar att när etniska distinktioner är betonade
finns det alltid en möjlighet att spåra ett politiskt projekt (i Cockburn, 1998: 36).
En stark identitetspolitik kan därför avslöjas ha ett outtalade syfte att förstärka
vissa maktpositioner, såsom vi såg i forna Jugoslavien. I detta och andra
nationalistiska projekt blev den etniska identiteten skapad som något essentiellt
och olikheter något som fördömdes. Wilmer beskriver i sin bok hur grannar och
vänner över en natt förvandlades till fiender i en process där ”etniska kategorier
blev naturaliserade genom den politiska diskursen” (Wilmer, 2002: 30, min
översättning). Cathrine Eschle pekar också på samma mönster då hon skrver att:
”[t]he granting and representation to groups on the basis of shared identitey
necessarily fixes and reifies that identity” (Eschle, 2001: 106). Men hur skapas då
dessa naturaliserade identiteter och hur kan de uppehållas?
Tilly talar om berättelser eller ”standard berättelser”, som han menar är med
och skapar våran bild av verkligheten. Han ser inte dessa berättelser som
inneboende onda men däremot varnar han för den förenklade och essentialiserade
bild dessa ofta skapar om olika identiteter (2002: 26). Laclau och Mouffe betonar
istället det diskursiva och menar att identitet, genom diskursen, blir
sammankopplade med vissa attribut. Laclau och Mouffe kallar detta för
artikulering som går tillbaka till diskursens konstruktion och hur där olika element
(såsom ekonomiska, politiska sociala) sammantaget har bildat en grund för den
diskursen (Bergström & Boréus, 2000: 230). Det är i denna process vi kan se hur
identiteter ges en specifik innebörd en syn som också de menar för med sig en stor
problematik. Att något, i detta fall identitet, ses som naturligt och självklart skapar
i förlängningen exkluderingsprocesser då avvikelser från det ”normala” anses vara
onaturligt och konstigt. Detta kan vi se i de olika former av diskriminering och
6
exkludering som finns i samhället, i våldet mot de människor som av
majoritetssamhället anses vara annorlunda. Våldsbrott mot homosexuella och
rasistiskt våld är två exempel på effekter av dessa exkluderingsprocesser som kan
ses verka utifrån de föreställningar om vilka som är vi och vilka som är dem och
som därmed inte erkänns ha en självklar plats i samhället.
Det diskursiva synsättet har en stark betoning på hur språket formar
verkligheten och kan också kritiseras för att inta en allt för stor betoning på allt
som format av diskursen. Som också tidigare nämndes finns det kritik mot detta
då det utelämnar materiella faktorer, samt möjligheten för motstånd inom
diskursen (se kapitel 1.2). Så, samtidigt som det den diskursiva ansatsen ger oss
en pusselbit till hur identiteten är konstruerad saknar den en förklaring om den
möjlighet som finns för individer inom en diskurs att göra motstånd. Det är därför
nödvändigt att också inta ett aktörperspektiv.
När och hur är det då möjligt för individen att göra motstånd? Tillys narrativa
ansats ger oss ett perspektiv på detta där identitet i rörelse står i centrum. Detta
genom det han kallar för ”contentious conversation”. Han pekar här på
möjligheten för identiteten att tillåta sig att tänja på dess gränser. Detta har menar
han visar sig i människors konversationer och där konversationspartnern spelar
stor roll för hur långt man kan tänja på sin identitets gränser. (Tilly, 2002: 113).
Han visar genom olika exempel på detta man kan tillåta sig att gå utanför
diskursen gränser men att detta är beroende av olika faktorer, såsom i vilken
social kontext, man befinner sig i. Detta pekar i riktningen att när identiteter sätts i
rörelse kan vissa sanningar och föreställningar ifrågasättas, vilket därför kan ses
som en förutsättning för en motståndspolitik att ske.
Även Sidney Tarrow pekar på hur identitet i rörelse kan ses som en möjlighet
för motstånd och förändring. I hans forskning på sociala rörelser benämner han
aktivismen som en transformativ praktik, och menar att individer som håller på
med transnationell aktivism genom utbytet som skett med andra individer i de
gemensamma aktionerna också tagit med sig ”new identities that may fuse
domestic with international contention” och att de därigenom upptäckt nya sätt att
se på nationella och internationella frågor (Tarrow, 2005: 3).
Det verkar till stor del vara när vi träffar människor som är olika oss själva och
sätter oss i sammanhang som vi vanligtvis inte befinner oss i som identiteten är
som mest rörelse, något som Cynthia Cockburn också poängterar “It is when we
experience difference that we learn something new and may be able to overcome
the narrowness of our horizons” (Cockburn, 2004: 23-24).
Identitet är från detta perspektiv inte något fast utan kan, framför allt genom
att befinna sig i ett nya och olika sociala sammanhang, göra en rörelse. Vi kallar
detta för identitet i rörelse och refererar då till den process i vilken identiteten
öppnar sig för nya positioner och därigenom öppnar upp för möjligheten att
ifrågasätta det man innan såg som sanningar och självklarheter.
7
2.2 Demokrati grundad i olikhet
Genom att globaliseringen har lett till ett utsuddande av nationalstatens
gränser och genom att, som vi såg bland annat Giddens peka på i förra avsnittet
hur frågor kring identitet och livsstil har aktualiserat, har gränser som rör etnicitet,
religion, kultur fått en framträdande roll. Det talas ofta om det mångkulturella
samhället och hur vi ska anpassa vårt samhälle till de nya villkor som detta
innebär. Något som innebär en stor utmaning. Och kanske är det omöjligt att
överbrygga alla gränser mellan människor och kanske är det heller inte
eftersträvansvärt? Mouffe menar att det varken är möjligt eller önskvärt att ta bort
vi/dem distinktionen. Detta då hon inte ser själva distinktionen som inneboende
problematisk utan menar att problemet uppstår när vi/dem blir vän/fiende
(Mouffe, 2004: 76). Problemet ligger därför i hur dikotomin är konstruerad.
Mouffe framhåller tvärtom konflikter som något grundläggande och om vi
förnekar denna antagonistiska dimension, som hon benämner den, förnekar vi
också det politiska. Ett samhälle där det inte finns plats för motsättningar är därför
ett anti politiskt samhälle. Men det är också viktigt att betona just det Mouffe sa
om vi/dem kontra vän/fiende. Mouffe ser på konflikter som en möjlighet, men hon
menar att denna antagonistiska dimension måste vändas till agonism. Till skillnad
från antagonism som är motsättningar mellan fiender är agonism motsättningar
mellan parter som erkänner varandra, där båda har en arena och båda är tydliga
politiska alternativ i samhället. Ur ett agonistiskt perspektiv blir därför istället
motsättningar och konflikter något konstruktivt. Mouffe menar att; ”[t]he task for
democratic theorists and politicans should be to envisage the creation of a vibrante
’agonistic’ public sphere of contestation where different hegemonic political
projects can be confronted” (2004: 3, min kursivering). Om vi ska se olikheter
mellan människor som något positivt och självklart är kommer konflikter att vara
lika självklara. Utmaningen i en demokrati grundad i olikhet kommer därför att
ligga i att skapa ett samhälle där dessa konflikter och motsättningar kan hanteras
på ett sätt så de inte hamnar i det Mouffe kallade för ett vän/fiende förhållande,
utan utgöra ett naturligt inslag. Hon menar att det i en demokrati måste finnas
tydliga avgränsade alternativ för människor att välja mellan, och att en arena
måste finnas där dessa konflikter och motsättningar kan konfronteras. Hon
nämner utsuddandet av höger-vänsterskalan i många demokratiska system som
problematisk just eftersom det då inte längre finns klara politiska alternativ att
välja mellan utan att allt istället har suddats ut till en grå skala med alla partier i
mitten. Detta skapar grogrund för extrema partier såsom främlingsfientliga
alternativ, något som vi sett hända i Danmark, Österrike och Frankrike att få
fotfäste, genom att de då kan presentera sig som det folkliga och enda riktiga
oppositionen mot regeringsmakten (Ibid.: 65ff).
Det finns därför anledning att vara kritisk mot den kosmopolitiska ordning
som så ofta omnämns i debatten där nationalstaten försvunnit och vi alla har ett
globalt medborgarskap, dessa visioner andas universalism och jag tror istället
liksom Chantal Mouffe att vi/dem distinktionen har en central roll i alla samhällen
men att det istället är synen på detta förhållande som ska förändras.
8
Nancy Fraser är till viss del inne på samma spår när hon talar om hur ett
samhälle kräver flera offentligheter. Hon menar att när det bara finns en
offentlighet har medlemmar av underordnade grupper inte ha någon arena för att
genomföra och uttrycka sina åsikter och visioner. Här kan därför skapas en
frustration som kan övergå i extrema åtgärder för att kunna få sin röst hörd
(Fraser, 2003: 152). Som Fraser också menar har underordnade grupper alltid
bildat alternativa offentligheter, eller subalterna motoffentligheter, som hon väljer
att kallar dem och som definieras vara ”parallella diskursiva arenor där
medlemmar av underordnade sociala grupper uppfinner och sprider motdiskurser,
vilka i sin tur gör det möjligt för dem att formulera oppositionella tolkningar av
sina identiteter, intressen och behov” (Ibid.: 153). Genom sitt engagemang kan
därför rörelser som verkar utifrån en diskriminerad och exkluderad position såsom
de feministiska rörelserna gör, utmana illusionen av den föreställda gemenskapen
genom att erbjuda alternativa identiteter.
Iris Marion Young talar om en lösning som bygger på ett differentierat
medborgarskap med specifika grupprättigheter och menar att den definitionen av
medborgarskapet vilar på universella principer utifrån västerländska liberala
värderingar. För Young har medborgarskapet kommit att skapas utifrån en
koppling mellan jämlikhet och likhet; “The assumed link between citizenship for
everyone, on the one hand, and the two other sense of citizenship – having a
common life with and being treated in the same way as other citizens – on the
other is it self a problem” (Young i Goodin & Pettit, 2006: 248). Detta verkar
exkluderande genom att du måste ingå i normen för att i praktiken få tillgång till
de rättigheter som garanteras i medborgarskapet. Young pekar liksom Fraser på
hur de sociala rörelserna till viss del har lyckats försvagat denna koppling då de
har kunnat avslöja det universella medborgarskapet som exkluderande och blint
för olikheter. Mouffe ser också hur feminismen varit en drivande kraft i detta
”Feminism unmasks the particularism hiding behind those so called universal
ideals which, in fact, have always been mechanisms of exclusion” (Mouffe, 2005:
34).
För att gå tillbaka till Young talade hon för grupprepresentation och
grupprättigheter som ett sätt att hantera exkludering och diskriminering i
samhället. Problematisk med grupprättigheter är att skillnader riskeras att
essentialiseras och därigenom upprätthållas. Eschle menar att Youngs lösning
innebär en institutionalisering av skillnader som då leder till ett upprätthållande av
de makthierakier som ligger till grund för själva exkluderingen (2001: 198; se
också Yuval-Davis, 1997b: 17-18). Till exempel, ges kvinnor grupprättigheter
finns risken att de fortsätter att bli definierade utifrån kön. Männen genom att inte
bli definierade och erkänd som grupp upprätthåller därmed ställningen som
neutral och okönad, normen i den politiska sfären. Vidare kan grupprättigheter
leda till att olikheter och skillnader inom gruppen blir översedda. Detta blir
9
problematiskt för de individer i gruppen som till exempel vill visa sitt missnöje
mot gruppen, eller frånsäga sig sitt medlemskap1.
Vad som istället behövs är en väg mellan det partikulära och det universella
för att kunna förverkliga visionen om en demokrati byggd på olikhet. Mouffe
igen,
Radical democracy demands that we acknowledge difference – the particular, the
multiple, the heterogenous – in effect, everything that had been excluded by the concept of
man in the abstract. Universalism is not rejected but particulrazied; what is needed is a new
kind of articulation between the universal and the particular (1997b: 36).
Eschle talar också starkt för ”mellanvägen” som hon menar kunde undvika
just dessa negativa aspekter som finns inneboende i de båda extrempunkterna av
dikotomin och frågar sig också varför dessa extrema positioneringar alls intas då
dessa hela tiden visar sig innebära problem genom sociala rörelsers verkliga
erfarenheter (Eschle, 2001: 202).
I en demokrati grundad i olikhet finns vi/dem distinktionen kvar men bygger
till skillnad från i dagens samhälle på en värdegrund där olikhet är grundläggande
och positivt. Den innebär en väg mellan partikularism och universalism och en
syn på konflikter som framträdande, men då utifrån en kunskap om hur de kan
bemötas konstruktivt.
2.3 Transversal politics
Transversal politics utvecklades av italienska feminister i nätverket Women in
Black, som tillsammans med kvinnor från Israel/Palestina och forna Jugoslavien
använde det som en metod för att hantera etniska och kulturella konflikter (Ibid.
2001: 206-7). Transversal Politics kan därför kallas för en ”direkt teori”2,
eftersom teorin har utvecklas ifrån praktiken. Stor inspiration har också hämtats
från svarta och tredje världen feminister3 och deras upplevelser av diskriminering
och exkludering. Deras betoning på det intersektionalistiska perspektivet har här
uppkommit som en kritik mot den vita västerländska feminismen och
uppmärksammat att det inte bara är kön utan också klass och etnicitet som
samspelar i de globala och lokala exkluderingsmekanismerna.
För en diskussion kring detta se Susan Moller Okins ”Mistresses of Their Own Destiny: Group Rights, Gender,
and Realistic Rights of Exit”, i Goodin och Pettit, 2006: 575-590
2
Direkt teori är direkt översätt av ”Direct theory” och innebär enkelt uttryckt att teorin utvecklats i förhållande
till rörelsers verkliga praktiker och erfarenheter. Direkt teorin är därför ett viktigt bidrag till teorin då den tar sin
munskap från verkliga förhållanden (se Eschle, 2001: 13)
3
Jag är medveten om den kritik som finns i användandet av kategorier som svart, vit och tredje världen
feminism, helst eftersom jag samtidigt kritiserar essentialisering. Men det blir också nödvändigt i min diskussion
att använda mig av dessa förenklade begrepp för att göra diskussionen klar.
1
10
Cynthia Cockburn är en av de teoretiker som framhåller Transversal Politics
och definierar tillsammans med Lynette Hunter Transversal Politics som
the practice of creatively crossing (and re-drawing) the borders that mark significant
ploliticized differences. It means empathy without sameness, shifting without tearing up
your roots (2004: 88).
I det som Cockburn nämner allra sist ”shifting without tearing up your roots”
finns en referens till det centrala i en ”Transversal praktik”, shifting och rooting.
Shifting innebär att sträva efter att försöka sätta sig in i andra människors position,
(och förutsätter därför en syn på identitet i rörelse) samtidigt som Rooting innebär
att trots att man ska öppnar sig för andra positioner fortfarande värdera och hålla
kvar sin identitet, vilket först låter motsägelsefullt men efter lite eftertankar verkar
helt logiskt. Yuval-Davis förtydligar;
Transversal dialogue should be based on the principle of remaining centred in one’s
own experiences while being empathetic to the differential positionings of the partners in
the dialogue, thus enabling the participants to arrive at a different perspective from that of
hegemonic tunnel vision. The result of the dialogue might still be differential projects for
people and groupings positioned differently, but their solidarity would be based on a
common knowledge sustained by a compatible value system. The dialogue, therefore, is
never boundless (1997b: 19).
Att hålla kvar sina egna erfarenheter samtidigt som att försöka sätta sig in i de
andra människornas situation kräver en insikt om att vi inte bara är en identitet
utan att vår identitet består av flera olika positioner. Man är inte bara kvinna, man
kan också vara lärare, palestinier, konstnär, frånskild. Eller kan man vara kvinna,
svensk, civilingenjör, arbetslös, deprimerad. Dessutom har vi erfarenheter som
ingen annan har varit med om och erfarenheter vi delat med andra. Alla dessa
positioner gör tillsammans en identitet, en identitet som därför aldrig egentligen
blir färdig, utan hela tiden kan utvecklas utifrån nya erfarenheter och situationer.
Mouffe talar om detta i form av multipla subjektspositioner, vilket hon bland
annat kopplar ihop med de nya sociala rörelserna, ”What characterizes the
struggle of these new social movements is precisely the multiplicity of subject
positions, which constitutes a single agent and the possibility for this multiplicity
to become the site of antagonism and thereby politicized” (Mouffe, 2005: 34).
Detta kan ses i Transversal Politics, som innebär erkännande och öppenhet
inför av olika subjektspositioner och identiteter och synen på detta som
grundläggande i ett samhälle där olikheter är framträdande. En förbehållning ska
göras då Mouffe inte själv jobbar utifrån Transversal politics, men jag ser ändå att
Mouffes tankar passar bra in i tanken på Transversal politics och jag har därför
valt att använda mig också av henne som central i diskussionen. Transversal
politics kan kopplas till det Mouffe kallar för en ”agonistic sphere” eftersom den
utgör en arena där olikheter kan utan att det leder till konsensus. Målet är snarare
att öppna upp för en dialog där konflikten kan ifrågasättas och kastats i nytt ljus.
Även om målet är att lösa konflikten behöver inte detta betyda att den är borta
11
eller att man nu tycker likadant. Målet är snarare att skapa en förståelse för
olikheter, där man både ska försöka sätta sig in i någon annans situation samtidigt
som den egna erfarenheten ska värderas. Det innebär inte att uppnå konsensus.
Yuval-Davis uttrycker också likt Eschle att motsättningar antagligen aldrig fullt ut
kan lösas, och att det inte heller är det som behöver vara målet, utan snarare att
omförhandla föreställningar om både sin och andras identitet. Det är därför inte
konflikter som främst ska lösas utan oförståelse och rädsla för människor som
man är i konflikt med.
12
3
Sociala rörelser och identitet
Fyra rörelser kommer här att introduceras och deras arbete med identitet. De tre
första har uppstått i våldsamma kontexter och verkar för en fredlig lösning på de
konflikter som utmärker deras samhällen. Women Support Network i Nordirland,
Hands Across the Divide (HAD) på Cypern samt Medica i Bosnien-Hercegovina.
Den fjärde är egentligen inte en rörelse utan flera, de kvinnorörelser som var
verksamma i anslutning till FN: s utlysande av ”womens decade” mellan 1975 1985 och de tre efterföljande konferenserna i Köpenhamn, Mexico city och
slutligen Nairobi.
3.1 Identitetskonflikter - problembild
Konflikten på Nordirland har målats upp som en motsättning mellan två
etnisk/religiösa grupper, den protestantiska/engelska och den katolska/irländska.
Katolik och protestant har konstruerats som det Mouffe kallar för vän/fiende och
har genom att mobiliseras i två motsatta politiska projekt blivit essentialiserade
och naturaliserade. Identiteterna har i denna process getts klara gränser vilket
inneburit begränsningar för de människor som befinner sig inom de olika
grupperna. Detta behöver inte vara något som människor själva har känt som
problematiskt, tvärtom, en klar och tydlig gruppidentitet kan ge många den
trygghet de letar efter i ett konflikthärjat samhälle. En kvinna från Womens
Support Network som arbetade med ungdomar sa till exempel om de
protestantiska ungdomar hon arbetade med:
They see themselves as British. Yet ask them why they’re British, they’ve no idea. Ask
what them what they like about being British; they have no idea, ask them what they are
frightened of, what would happen if we united Ireland. They don’t know (ur Cockburn,
1998: 47).
För de här ungdomarna har deras identitet blivit självklar, den är något de har
uppfostrats till och som citatet antyder kanske aldrig reflekterat över. För
kvinnorna i Womens Support Network är identitet tvärtom något de hela tiden
försöker ifrågasätta, och förutom att föra en dialog mellan sig själva försöker de
också sprida denna ut i resten av samhället. Detta kan ses i deras arbete med
ungdomar där de bland annat anordnat en kväll där de sammanförde
protestantiska ungdomar med katolska. Målet var att få dessa att själva ifrågasätta
gränser genom att umgås över dem. Som ”socialt kitt” hade också kvinnorna
bjudit in Kinesiska kvinnor som skulle lära ut hur man friterade räkchips och göra
13
festliga pappersgirlanger. På detta sätt ville kvinnorna också tydliggöra andra
skillnader i samhället och på det sättet ta bort de skarpa linjerna mellan det
katolska och protestantiska (Cockburn, 1998: 72). Dessa linjer som handlar om de
stora politiskt känsliga frågorna som; vem bär skulden för kriget och hur ser ett
framtida Nordirland ut – brittiskt, irländskt, enat? Konfliktlinjer som hela tiden är
närvarande bland kvinnorna i gruppen, och som nu varit grunden för det våld och
de övergrepp som skett i deras samhälle i den långvariga konflikt som har sina
rötter tillbaka till 1500-talet4.
I det Cypriotiska nätverket HAD finns liknande konfliktlinjer, ska Cypern
fortsätta vara delat eller ska vi ena? I det cypriotiska samhället är det, liksom i det
nordirländska fallet, en identitetskonflikt som är grunden till det splittrade
samhället. Där gränsen, som förutom i den fysiska gräns – den Gröna Linjen5 som delar ön, visar sig tydligt i det psykiska. En kvinna berättar för Cockburn hur
hon kommer ihåg ”The horrror on the face of a hospital technician when, during a
blood shortage, she proposed using a donation of blood from the south for her
thalassaemic son Reşat. Greek blood, how could you!” (Ibid.: 207). Såren som
finns kvar efter att många tvingades lämna sina hem vind för våg då den etniska
konflikten blommade upp 1974 är också något som hela tiden finns närvarande
inom den verksamma gruppen och som ibland river upp starka känslor. Förlusten
av sitt hem, sina vänner, släkt, familj, att ha blivit uppdragen med sina rötter har
skapat djupgående sår. Som en kvinna uttrycker det: ”[w]e can’t breathe because
we are living somewhere we feel we don’t belong” (Ibid., 2004: 206). När den
Gröna Linjen, oförvarnat öppnades den 23 april 2003, och gränsvakterna lät
cyprioter från vardera sida vandra fritt däremellan skapades stora känslor bland
många cyprioter. Helst då många valde att söka upp sina hus som de varit tvungna
att lämna ofta i panik, och hittade dem nu med nya människor installerade. Men
händelsen visade också att det finns många cyprioter som är beredda att gå över
gränsen, vilket också är det HAD kämpar för; en fredlig lösning och ett Cypern
utan etnisk gräns.
I Jugoslavien ser vi samma fenomen med naturaliserade och essentialiserade
identiteter. Franke Wilmer skriver i boken The Social Construction of Man, the
State, and War från 2002 om hur vänner och grannar över natt blev fiender. Det
om något avslöjar den kraft som identiteten har i konflikter och samtidigt att
identiteten inte är något självklart eftersom betydelsen i dessa identiteter kunde
förändras så pass snabbt. Identitet var innan kriget som Wilmer pekar på ”mycket
bredare, mer flytande och förhandlingsbara” (2002: 29). Medica uppstod i
frustrationen över kriget och startade som ett terapicenter för kvinnor som i kriget
4
Konflikten på Nordirland har djupa rötter och kan egentligen sägas börja redan 1169 då ön blev invaderad av
normander från det brittiska imperiet. Under 1500 talet då Storbritannien blev protestantiskt, vilket man då också
försökte införa på Irland men misslyckades. Man beslöt då att skicka protestanter till Irland, som då av den
engelske kungen fick det som idag är Nordirland till sitt förfogande. Irländarna blev mindre glada och stora
uppror skedde på 1600, 1700 och 1800 talen.
5
Den gröna linjen är den fysiska linje som delar den grek-cypriotiska delen av ön med den turk-cypriotiska och
har fått sitt namn av att det egentligen är två linjer med ett gräsbelagt utrymme mellan sig därav namnet. Gränsen
uppfördes 1975 som en provisionell lösning på den uppblommande etniska konflikten och som alltså står kvar
ännu idag (Cockburn: 2004).
14
blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det fanns också i rörelsen en stark vilja att
skapa dialog och ifrågasätta grunderna den etniska konflikt som skapade våld och
död i deras samhälle. Den etniska konflikten är liksom i de två ovanstående
kontexterna, trots att kriget har sett sitt slut, fortfarande starkt närvarande. Rada en
kvinna verksam i Medica åkte strax efter det att kriget tagit slut för att för att hälsa
på sina släktingar i Serbien, men mötet blev inte det hon hade tänkt sig,
In the beginning words failed us […] But gradually the conversation deepened. And
that’s when Rada’s pleasure in rediscovering her only surviving relatives began to drain
away They were all soon using the words ’we’ and ’our place’, ’you’ and ’your
place’[…]The relatives found it difficult to belive that Rada was not treated badly as a serb
among muslims. They said, ’what about your children? Think about where the are growing
up, whether that is good for them (ur Cockburn, 1998: 221).
För Radas släktingar var fortfarande konflikten ett faktum och de andra var
inget annat än deras fiender. För Rada som genom Medica ifrågasätt den
självklarhet med vilken de etniska identiteterna skapats blev mötet med
släktingarna en besvikelse.
Åren 1975-1985 utlystes av FN till ”kvinnornas årtionde” och startade med en
internationell kvinnokonferens som hölls i Köpenhamn. Men, konferensen blev
inte det som många hoppats på då konflikten mellan Nord och Syd kom att hamna
i förgrunden. Konflikten handlade till stor del om agendan som kvinnorna från
Syd menade att de inte kunde identifiera sig med. Här fanns ett outtalat
maktförhållande, vilket bland annat visade sig i hur de vita kvinnorna valde att se
på våld, där fenomen såsom könsstympning och statsterrorism inte ingick i den
definieringen av våld som utarbetades på konferensen, utan sågs som ett uttryck
för kultur,
Although the idea of violence against women as including a continuum of violations
from rape to mental harassment was discussed in transnational meetings from at least the
mid-1970s, the conclusion that the continuum included violations of importance to
Southern women (dowry deaths, female genital mutilation, state terrorism) emerged only
from discussions among transnational activists in the mid-1980s. Before that time, many
Northern activists tended to see these problems as representing particularly backward or
primitive cultures rather than just another form of violence against women (Weldon, 2006:
83, min kursivering).
Inte förrän årtiondets slut och genom den sista konferensen som ägde
rum i Nairobi kunde alltså ett samarbete börja urskiljas, där just
medvetandegörandet av de vita västerländska feministernas hegemoni
spelade en avgörande roll.
15
3.2 Att diskutera kring identitet - Rörelsens roll
Hur kan man få någon att ifrågasätta sin identitet, det sätt de lever sina liv?
Som Tilly tog upp är samtalet ett sätt. Tilly menar att individers identitet skiftar
som ett resultat av vem vi pratar med och därför som ett resultat av
konversationen själv (Tilly, 2002: s 112), vilket han bland annat beskriver genom
följande situation,
In other words, with Sahba, a muslim, their self-representationwas more in terms of a
shared social identity. With me, a Hindu, once they once they felt reassured that the
situation did not contain any threat, personal identity became more salient, influencing their
self-representation accordingly” (ur Tilly, 2002: 113).
Genom att diskutera med andra kan vi se att identiteten inte passar i självklara
kategorier, och som Cockburn sa att det oftast är när vi upplever något som är
olikt det vi brukar vara med om som vi kan sätta saker i ett nytt perspektiv. När vi
lär oss något nytt måste vi också omvärdera det vi innan trodde var sant, och vi
kan då märka att saker inte är så enkla eller generella som vi trodde. En
grekcypriotisk kvinna aktiv i HAD sa,
At first I wasn’t interested. I thought, I don’t want to talk to ’Turks’. But I will go see
how the methodologies of conflict management are applied. And I stayed, and took all of
the training that was offered… A lot of times I feel tired and disappointed. I See there’s no
end to this, no change, and it’s so difficult to deal with other people in groups. But still I’m
in that direction (2004: 154).
Trots långsamheten och trögheten i dialogen och frustrationen som kommer av
detta i väljer många att stanna kvar. Viljan och tron på att det går att hitta ett sätt
att leva tillsammans utan våld är för stor. HAD har för de aktiva cypriotiska
kvinnorna satt konflikten i ett nytt ljus, något som delvis har skapats genom
insikten hos många kvinnor om att identiteten inte är något förbestämt och
självklart, En syn på identitet i rörelse. Som för många också lett till ett
ifrågasättande av föreställningen om den klart avgränsade national-staten med ett
tillhörande folk. En kvinna som tittar tillbaka på konflikten och som var mycket
frustrerad över det våld som skett i etniska gruppers namn sa att ”I have a problem
with identities because they are pre-defined destinies. I belive nation is something
imagined, not something real. People suffer a lot because of nation-states. I want
the nation-state to dissappear” (ur Cockburn, 2004: 209).
I alla de tre grupperna som jobbar för fred har genusperspektivet varit en stor
fråga, ska vi vara feminister eller inte, stänger vi då ute de som inte identifierar sig
med feminism? I Womens Support Network var diskussionen hade konflikterna
varit stora kring detta och en kvinna som länge hade varit engagerad i nätverket sa
att ”feminism is alienating to the women within community groups if it is just
presented coldly on a plate. But if it’s actually adressed on a one-to one-basis, on
a particular issue, as a discussion it’s not like that” (Ibid.: 93).
16
Eschle betonar också hur viktigt det är att föra dialog över olikheterna inom
rörelsen “and the often painful processes by which their apperent unity is
constructed” (Eschle, 2001: 177). Då detta glöms bort, innebär det att
makthierarkier kan uppehållas och förstärkas. Anne Phillips pekar på denna
problematik då hon menar att det alltid finns en risk för essentialisering inom
rörelsen. Hon tar upp den lesbiska feministiska rörelsen där konstruktionen av den
autentiska lesbiska kvinnan som i vissa fall finns närvarande skapat
exkluderingsprocesser, trots att meningen med rörelsen just är det motsatta, att
motverka exkluderingsprocesser (Phillips i Goodin & Pettit, 2006: 176).
För kvinnorna som organiserade sig under FN årtionde för kvinnor kom, som
nämndes i föregående kapitel, Nairobi konferensen 1985 att bli vändpunkten.
Detta eftersom det var först under denna konferens som det ojämlika
maktförhållandet mellan nord och syd kom upp för granskning. På Nairobi
konferensen skapades en ny medvetenhet kring hur viktigt det var att mer öppet
diskutera erkänna olikheter. En medvetenhet som framförallt kom från den kritik
som framförts av svarta och tredjevärlden feminister mot den vita västerländska
feminismens hegemoni. Detta öppnade upp ett utrymme för dialog och för ett
bredare och mer långsiktigt samarbete (Weldon, 2006: 54).
Anna Snyder har också studerat kvinnorörelserna i anslutning till FN: s
kvinnokonferenser och pekar liksom Weldon på betydelsen av att erkännande av
olikhet och utvecklandet av en dialog på lika villkor;
“[…] developing inclusive and participatory spaces is an enormous challenge.
Inequities in power, resources, and experience between Northern and Southern activists are
of particular concern to a movement that values democratic participation. dialogue is seen
as a critical new way of addressing conflicts within the movement“ (Snyder, 2006: 31).
Även Alexandra Åhlund och Isak Reichel är inne på detta spår i sin studie
medborgerlig agens för socialt aktörskap som ingår i SOU: 2005: 112. De har där
undersökt tre olika föreningsverksamheter som jobbar för inkludering i det
svenska samhället och lyfter där fram hur social exkluderig kan bemötas genom
ett socialt aktörskap som bygger på ”kreativitet, dialog och utbyte av
erfarenheter”. Detta menar de kan leda till nya förhållningssätt som kan utvecklas
till ”komplexa och dynamiska strategier för social inkludering” (2005: 254).
3.3 Den kollektiva identitetens roll
Hur viktig är den kollektiva identiteten egentligen? Cockburn skriver om hur
”kvinna” kan utgöra den kollektiv identiteten, ”Women is a good starting point for
a wider politics […] women all experience marginalization in society” (Cockburn,
1998: 80). Men samtidigt betonas betydelsen i att låta identiteten vara i rörelse. I
de fall när den kollektiva identiteten är väldigt stark såsom i nationalistiska
projekt innebär den olika begränsningar för dem som befinner sig inom den. En
insikt som för många kan vara problematisk, Cockburn skriver, ”hur kan jag
17
förklara och acceptera ambivalensen i att både vilja tillhöra och samtidigt
misstänka att denna tillhörighet begränsar mig och mina möjligheter; har jag ett
val eller är det valet redan gjort för mig?” (1998: 15, min översättning). Då den
kollektiva identiteten kan verka inskränkande på människor val och handlingar är
det viktigt att sträva efter att hålla denna öppen.
Ett exempel finns i Womens Support Network, Nordirland där Cockburn
intervjuat kvinnor som inte var med i nätverket och som uttryckte ett missnöje
med nätverkets identitet. En kvinna sa att hon inte kunde identifiera sig med
nätverkets verksamhet ”It’s a particular perspective that doesen’t represent all
women”. En annan kvinna ansåg att nätverket var för elitistisk, ”All this talk, the
language. Sometimes they were using all these initials for things and we were,
like, ’Oh god, what’s happening? It was very elitist to me sometimes, which I
hate’” (ur Cockburn, 1998: 95). Den kollektiva identiteten kan om den inte tillåts
vara öppen innebära utestängningsmekanismer och det blir därför viktigt att inta
en multidimensionell och icke förutbestämd hållning till makt eftersom
maktstrukturer kan skapas även då detta inte avses.
Det är svårt att utveckla en kollektiv identitet mellan människor som kommer
från olika etniska och kulturella bakgrunder (Tarrow, 2005: 7), vilket vi såg
genom de problem och rörelserna under de förberedande NGO sammankomsterna
samt i FN konferenserna. Den kollektiva identiteten visade sig inte vara något
nödvändigt, istället krävdes ett utvecklande inkluderande normer. Normer som
Weldon beskrev vilade på en ny respekt för olikhet, “The Nairobi NGO meeting
was distinguished from the earlier meetings in Mexico City and Copenhagen by a
“new respect for diversity [..] Indeed, a critical mass of women had decided that
they could be feminists and disagree on certain issues.” (Weldon, 2006: 61). Den
kollektiva identiteten var här inte något nödvändigt, istället kunde utvecklingen av
inkluderande normer som vilade på ett erkännande av olikhet, utgöra den
gemensamma grund som höll ihop rörelsen,
What was different at Nairobi and afterwards? [...] the development of norms of
inclusivity [...] was critical for the movement’s success (Weldon, 2006 : 62 -63).
Den kollektiva identiteten visade sig inte vara ett nödvändig grund att utgå
ifrån här där den till och med kan sägas ha varit problematisk. Däremot utgjorde
en syn på demokratisk ordning grundad i olikhet där olikhet både sågs som
självklart och positivt, en nödvändig grund, Weldon;
Those seeking to develop cooperation probably can further this goal by adopting more
inclusive decision-making procedures without worrying that movement adherents share no
common identity [...] Inclusive deliberations can produce, but do not require, shared
identities or interests. Inclusive deliberations help to develop identities, interests, and issue
frames that a broader, more unified constituency of activists can support, strengthening
their movements and making them better able to influence policy” (2006 : 65).
Melucci pekar på detta då han menar att ” keeping open the space for
difference is a condition for inventing the present” (1996: 10). Med detta menar
18
Melucci att detta är en förutsättning att se olikheter som något självklart om
samhället ska kunna hantera sina egna spänningar och konflikter (ibid.).
19
4 Bortom identiteten; att bygga en
rörelse utifrån olikhet
Från att ha haft en oproblematiserad syn på sig själva insåg nu många av
feministerna från nord att de utgjorde en maktstruktur som begränsade utrymmet
för andra kvinnor. I den och de tre andra rörelserna som redan jobbade utifrån ett
erkännande av olikheter ska vi nu titta på vilka mer konkreta strategier som
används för att kunna hålla igång verksamheten.
4.1 Att skapa inkluderande normer
Cockburn menar att om olikheten ska kunna hanteras krävs en neutral mark att
verka på. Detta kallar hon för ”relational space”, som innebär ett utrymme
”affordning both sufficient distance and closeness for differences to constitute
themselves safely as contending identities” (Cockburn, 1998: 216). Det måste
alltså finnas både tillräckligt med avstånd, för att individerna ska kunna hålla kvar
och värdera sin egen erfarenhet och identitet. Samtidigt måste det också finnas
tillräckligt med närhet så att man också kan förstå och sätta sig in i den andres
situation. Här kan vi se transversal politics och den praktik av shifting och rooting
som beskrevs i kap 2.3. Cockburn menar också att det bara är utifrån politisk
handling som dessa utrymmen kan skapas (Ibid.). Och den politiska handlingen
ses tydligt i rörelsernas vilja att utforma ett mer demokratiskt samhälle. Och hur
de insett att det bästa sättet att göra det på är att verka där som politiken skapas,
genom att ta tag i konflikternas sociala och kulturella rötter.
Som vi såg i de globala kvinnorörelserna som samlades till FN
konferenserna och NGO förberedande mötena kunde ett samarbete mellan
rörelserna skapas då mer inkluderande normer skapades som utgjordes av en ny
respekt för olikhet. Tidigare hade olikheterna inte setts som något positivt, vilket
vi kunde se i hur våld mot kvinnor definierades utifrån en västerländsk feministisk
agenda medan våld som skedde i svarta kvinnor och kvinnor från tredje världens
kontext exkluderades genom att ses vara uttryck för kultur. Här fanns ett tydligt
vi/dem maktförhållande som innebar en exkludering för kvinnorna från syd. När
denna maktstruktur ifrågasattes ändrades också agendan. Laurel Weldon som
skrivit mycket kring detta betonar hur centralt det är att marginaliserade grupper
måste få vara med i agenda sättningen. Anna Snyder pekar också på insikten som
kvinnorna fick allt eftersom åren gick om hur viktigt det var att ta itu med de
polariserande konflikterna på ett konstruktivt sätt (Snyder, 2006: 44). De tydliga
politiska skillnaderna kunde annars leda till att samarbetet upplöstes,
20
North/South and capitalist/socialist divides dominated the conference proceedings
in the 1970s and early 1980s. These conflicts played an important role by bringing attention
to power struggles and influenced the development of global discourse. By the 1990s, the
women had developed an ‘enhanced ability to resolve conflicts (Clark, i Snyder 2006: 32).
I sin slutsats kommer Snyder fram till att en vilja att bemöta konflikter
konstruktivt är lika viktigt som att bygga upp de formaliteter och mekanismer som
skapar grunden för dialog (Snyder, 2006: 31).
I det Nordirländska Womens Support Network är respekten för olikhet och
viljan att visa hur en demokrati grundad i olikhet den gemensamma grund som
kvinnorna verkar ifrån. Cockburn skriver att ”de firar inte att olikheterna är så
stora men de är stolta över att dessa grundläggande skiljelinjer finns och kan
samexistera i nätverket utan att det destabiliserar nätverkets kärna såsom samma
skillnader gör i övriga samhället” (Cockburn, 2001: 83, min översättning). Det är
just det sista som nämns, ”såsom samma skillnader gör i övriga samhället” som är
intressant. Samma skillnader som i samhället lett till våld, hat och död har alltså
för kvinnorna vänts till vänskap.
De inkluderande normerna bygger som vi har sett på konsensus kring vissa
värderingar i dessa fall att olikhet är något som är positivt och grundläggande.
Men konsensus kan också vara problematiskt då det innebär att några får sina
intressen överkörda eller inte kan uttrycka sina åsikter. På grund av subtila
makthierarkier kan också vissa synsätt bli hegemoniska. Detta såg vi i de tidiga
kvinnokonferenserna innan vändpunkten i Nairobi som dominerades av kvinnor
från väst, hur det var kvinnor från väst som föreläste och de som satte agendan.
Men med den nya inställningen som fanns till grund när rörelserna efter Nairobi
möttes igen fanns det också en problematisering i att besluta genom konsensus.
Detta uttrycktes på de förberedande NGO mötena där som Weldon lyfter fram,
”Many workshops expected no consensus but aimed primarily at articulating
different views […]” (Weldon, 2006: 58).
[...] when mobilizing groups are riven by relations of domination, inclusive procedures
will facilitate cooperation. When activists choose to ignore such norms, trust and
cooperation are undermined. When activists adhere to these norms, ensuring that
marginalized groups have a voice, these measures help to overcome suspicion, build trust,
and ease communication. If inclusive procedures evolve into broader norms for
decisionmaking, activists can turn their attention to developing a shared agenda and
strategy rather than fighting for recognition from one another (Weldon, 2006: 90 -91).
4.2 Konflikter och möjligheter
Konflikter på olika sätt kan innebära en möjlighet för rörelser om de bemöts
konstruktivt och om det finns en arena för dem att verka på lika villkor. Här spelar
rörelsernas inställning till olikhet in, samt en insikt om att identitet inte är något
21
självklart utan i rörelse och något som inte kan tas ur sin sociala och kulturella
kontext. I de rörelser som har presenterats har också detta utrymme skapats med
möjligheter att förstå och ifrågasätta konfliktens sociala och kulturella rötter.
Angående Medica skriver Cockburna att
Although contention did not disappear, the movement’s social infrastructure grew, as
did a shared understanding and analysis of the linkages between women’s social, political,
economic and cultural concerns from the micro to the macro level (1998: 202)
Genom att ha arbetat utifrån transversala principer och en vilja att visa att
det går att skapa en demokratisk ordning grundad i olikhet också fått möjligheten
att bemöta och hantera konflikter. Bell hooks framhåller också konfliktens
möjligheter om de används på ett konstruktivt sätt,
expression of hostility as an end in itself is a useless activity, but when it is the
catalyst pushing us on to greater clarity and understanding, it serves a meaningful function
(hooks, i Snyder, 2006: 35 ).
Konflikten mellan en partikulär eller en universell ansats är för närvarande
en stor debatt inom feminismen där de som menar att det finns globala och
universella dynamiker som formar kvinnors situation i hela världen och därför
behövs det en global respons på detta. Deras opponenter pekar istället på att
förtrycket är kontextspecifikt och att det istället behövs ett mer partikulärt fokus,
på vissa grupper av kvinnor och deras kamper i deras specifika kontexter (Eschle,
2001: 195-6). Eschle nämner också att rörelserna har en central roll i denna
diskussion: ”The relationship between the universal and the particular is not a
meta-theorethical issue open to abstract resolution. It needs to be constantly
renegotiated through movement politics” (Ibid.: 196).
Våldet mot kvinnor kan sägas behöva en lösning som kräver den
mellanväg som både Eschle och Mouffe framhåller. För det första behövs det på
grund av att våldet mot kvinnor är globalt en universell ansats. En global
mobilisering krävdes också för att detta skulle erkännas också som ett globalt
problem och inte bortses ifrån som ett kulturellt fenomen. Men insikten om att det
också behövs ett partikulärt fokus i att bekämpa detta våld och de olika sätt på
vilket de uttrycks, är lika viktig.
4.3 Att hålla ihop
Hur kan rörelserna hålla ihop trots att vissa ämnen inom den aktiva gruppen är för
känsliga att föra en kommunikation över, vilket kanske heller aldrig kommer att
vara möjligt, som Yuval-Davis menar; ”conflicting interests of people who are
situated in specific positionings are not always reconcilable” (Yuval-Davis,
1997b: 130). Hur hanterar man detta för att undvika en upplösning av gruppen?
Här verkar finnas tre strategier som kan framhållas. Den första är att rörelsens
22
gemensamma grund verkar utifrån ett erkännande av olikheter som något
självklart och positivt. Utifrån detta kan sedan dialogen föras på grunder av det
som inom transversal politics kallas för rooting och shifting. Rooting och shifting
var som nämndes i en dialog där parterna både höll kvar sin identitet och försökte
sätta sig in i den andras. Om metoden används rätt kan det som Cockburn kallar
”relational space” uppstå, och som innebar ett utrymme som både kunde erbjuda
tillräckligt med avstånd och närhet för att olika individer med framträdande
olikheter, och där antagonismen får en möjlighet att vändas till agonism.
Medvetenheten kring olikhet är en del i skapandet av inkluderande normer, som
naturligtvis inte uppkommer som på beställning. Demokratin inom rörelsen måste
hela tiden granskas och tåla att kritiseras. Men som Cockburn påpekar ”det bästa
verktyget i konstruktionen av demokratisk politik är identitets processer” (1998:
224, min översättning).
En annan metod, ofta outtalad och ibland också omedveten strategi har
varit tystnaden, Cockburn har uppmärksammat det hon kallar metoden av
“elective and selective speech and silence on potential divisive issues” (1998: 83).
Det verkar som om tystnaden och undvikandet av vissa ämnen/konflikter är ett bra
sätt att få samarbetet att fungera i vissa miljöer, ”Tact, knowing when to keep
your mouth shut is a valued sign that people have learned to hold a komplex
identity” (citat ur Cockburn, 1998: 72). Medlemmarna i de olika rörelserna vet att
de alla har olika politiska åsikter, extrema åsikter i vissa fall. Men, de vet när det
är lämpligt och inte att ta den diskussionen, på grund av att de känner och
respekterar varandra främst som individer inte som tillhörande en speciell grupp
och kan därför samarbeta. På det sättet finns medvetenheten kring konfliktlinjerna
där, men genom att fokusera på nätverkets verksamhet kan kvinnorna umgås och
stödja varandra i många andra frågor som rör deras vardagliga liv. Det finns
stunder när kvinnorna i nätverken alltså väljer att inte ta diskussionen eller bygga
upp en dialog. Detta verkar vara något som till stor del görs avsiktligt och kring
frågor som rör stora och känsliga ämnen. ”It is not that you are ignoring a thing or
avoiding it. You just know when it’s right, and when it’s not”(Ibid., 1998: 86).
Helst i början av en ny relation att inte diskutera dessa större konfliktämnen
verkar vara ett sätt att bygga upp förtroende och skapa band mellan varandra. När
kvinnorna sedan känner varandra är det lättare att tala om de stora
konfliktämnena. I vissa grupper talas det också om hur man efter att ha känt
varandra länge också kan skämta om konflikterna, ”Confidence gradually grows
and allows for a play of differences in joke” (Ibid., 1998: 86).
Självklart är inte tystnaden alltid bra då den kan gå för långt. En kvinna
nämnde att den kan bli en ”passiv lögn” (Ibid., 1998: 68), vilket vidare kan leda
till en ond cirkel där subtila makthierarkier uppehålls genom att ett sätt att se
konflikten på inte blir ifrågasatt. I Womens Support Network har också vid vissa
tidpunkter medlemmar känt sig utstötta och mindre värda, vilket vi bland annat
såg i kapitel 3.3 om den kollektiva identitetens roll och hur vissa kvinnor på grund
av denna inte kände sig välkomna. Det kom också till den punkten då kvinnorna
som befann sig i nätverket kom till en insikt att de nu var tvungna att konfrontera
de underliggande konflikterna, Cockburn: ”They had an uneasy feeling that unless
23
political differences were explored more fully, the alliance might prove to be
meaningless or vulnerble” (1998: 69).
Häri finns en fin avvägning. Och som nämndes innan är inte detta något
som det finns några anvisningar för, istället vilar detta på medlemmarna själva att
se när konflikter ska hanteras och konfronteras. En strategi som omnämnts är den
att betona andra skillnader något som använts i de tre mindre rörelserna. Detta
genom att diskutera andra politiska ämnen som kan visa på skillnader också inom
den egna gruppen. I Womens Support Network går det diskussioner angående
abort och huruvida våld kan rättfärdigas i vissa situationer eller inte, där
skillnaderna inom gruppen ofta var större än mellan dem. Cockburn skriver också
att detta i vissa falla ledde till att det var svårare att jobba med olikheterna inom
gruppidentiteterna än mellan dem (Cockburn, 1998: 88). En tredje grund som kan
hålla ihop rörelsen är vänskapen, och som i de små rörelserna verkar kunna verka
starkt i medlemmarnas förmåga att hålla igång verksamheten och överbrygga
stora meningsskiljaktigheter (jmf Munday, 2006: 102).
För de rörelser som verkade under FN konferenserna fanns svårigheten med
att nätverket var så pass stort och odefinierbart och där det inte finns tid eller
möjlighet att bygga upp en vänskap mellan kvinnorna på samma sätt som det
fanns i de mindre rörelserna. I detta fall utgjorde de inkluderande normerna
utifrån en respekt för olikhet den grund som kunde skapa den dialog som var så
viktig för rörelsernas fortsatta möjlighet att organisera sig globalt.
4.4 Mot gemensamma mål
Även om rörelserna verkar för gemensamma mål, fred och kvinnors rättigheter
ser vägen dit olika ut för olika personer inom rörelserna. Att hålla igång rörelsen
kan också i sig självt ses som ett mål, där en stark vilja att visa att de konflikter
som finns i övriga samhället kan hanteras på ett sätt som inte skapar våld och hat
driver verksamheten framåt. Det viktigaste är att ta itu med de sociala och
kulturella rötterna till problemet först, annars får vi en fred där människor ändå
inte kan leva tillsammans. De etniska konflikterna finns fortfarande i Jugoslavien,
liksom i Nordirland och på Cypern, starka föreställda gemenskaper verkar
fortfarande på sina håll i att ena och sära människor i nationalistiska projekt som
ännu inte tystats under ytan. Men samtidigt, genom kvinnornas projekt kan vi se
att en annan värld är möjlig.
Gemensamma mål behöver inte vara gemensamma i ordets bemärkelse, utan
kan formuleras med en förståelse att detta inte innebär att alla är överens om
metoderna eller det stundande målets utformning. För exempel betyder fred inte
samma sak för kvinnorna i rörelserna. I Womens support Network vill en kvinna
se ett enat Irland medan den andra är brittisk nationalist, något som alltså inte
hindrar dem från att tillsammans söka fred; ”the women of the project long ago
learned that identity is negotiable and that agonistic democracy is the only durable
alternative to war” (Cockburn, 1998: 228, min kursivering).
24
Utifrån de strategier som presenterades i det förra stycket och den syn på
gemensamma mål som rörelserna har kan vi placera rörelsernas strategier inom
Transversal Politics, vilket därför framstår mer och mer som ett sätt som skulle
kunna ge oss en öppning till hur en demokrati grundad i olikhet kan byggas. Vilka
förutsättningar det krävs och framförallt vilka möjligheter det kan öppna.
25
5
Slutsatser
Som Giddens menade i början har vi genom kunskapsöverföringen och andra
centrala globaliseringsprocesser kommit att ifrågasätta de stora sanningarna och
att istället sett frågor om identiteten komma i förgrunden. I de rörelser jag tittat på
finns är det inte bara ett gemensamt mål utan på något sätt verkar också själva
rörelsen vara målet. Medlemmarna hjälper stöttar varandra att ta plats och
uttrycka sig själva. Det finns också kvinnor som medvetet väljer att inte gå med i
dessa rörelser eller gå ur på grund av vad de uppfattar som en identifiering som de
inte kan förhålla sig till. Häri ligger problematiken. För att skapa demokratisk
politik krävs det att hela tiden rikta fokus mot den interna demokratin inom
rörelsen. Att skapa inkluderade normer och att hålla den kollektiva identiteten om
det finns någon öppen och i rörelse. Rörelserna ska heller inte ses som perfekta
”melting pots”, men däremot som en möjlighet. Som kvinnorna i det Nord
Irländska nätverket pekade på hur de kunde hantera de skiljelinjer som övriga
samhället inte kunde. Det visar att samhället också skulle kunna - att det finns en
möjlighet att skapa en demokrati grundad i olikhet.
Stabiliteten och varaktigheten hos alliansen verkar bero på bland annat tre
saker, den första är en respekt och syn på olikhet som något grundläggande och
positivt. Att se identiteten i rörelse har varit en del av detta genom insikten av att
identitet inte är något självklart och förbestämt, reflektionen över jaget har här
varit centralt. Vilket vi såg hände med de internationella kvinnorörelserna i
samband med FN konferenserna, där antagonism kunde vändas till agonism.
En andra strategi har varit att tala om andra politiska frågor som skiljer sig
inom de olika grupperna för att också tydliggöra olikheter inom gruppidentiteten.
Vilket också kan öppna upp för alternativa identifieringar då man tillåter sig att gå
utanför uppmålade identitetsgränser.
Tystnaden är den sista strategin som använts, både medvetet och omedvetet.
Genom denna strategi kan medlemmarna komma till rörelsen som individer och
lämna sin gruppidentitet hemma. Men tystnaden kan också som vi såg gå för långt
Att inta en multidimensionell och en icke förutbestämd hållning till makt genom
insikten att maktstrukturer skapas även då detta inte avses blir därför också en
nödvändighet om rörelserna vill uppehålla inkluderande normer och respekten för
olikhet.
De rörelser som här presenterats har nu visat oss att det går att organisera sig
på grunder av olikhet. Vi har också kunnat urskilja några av de förutsättningar
detta kräver, vilka är uppräknade ovan. Rörelserna som verkar utifrån strategier
som framhålls av Transversal Politics som nämndes i början var utvecklad från
verkliga erfarenheter och som ett sätt att hantera identitets konflikter. Transversal
Politics visar sig också vara en strategi för att hantera olikheter vilket rörelserna
kan ses som ett bevis på. Centralt har varit att bearbeta och omvärdera sina egna
26
gränser och för att se specifika händelser i ett annat ljus. Sociala rörelser borde i
detta sammanhang ses som aktörer med en viktig demokratisk funktion och
rörelseledd förändring som ett verkligt alternativ. Kanske ser dessa slutsatser mer
ut att vara en utopi men genom rörelserna har vi sett att en annan värld är möjlig
och att en demokrati grundad i olikhet är en möjlighet, Varför blunda för det?
27
6
Referenser
Bergström, Göran - Boréus, Kristina, 2000. Textens mening och makt: metodbok i
samhällsvetenskaplig textanalys. Studentlitteratur: Lund
Cockburn, Cynthia, 2004. The Line: Women, partition and the gender order i
Cyprus. Zed Books: London
Cockburn, Cynthia, 1998. The space between us; Negotiating gender and national
identities in conflict. Zed Books: London
Eschle, Christine, 2001. Global Democracy, Social movements, and Feminism.
Westview Press: Colorado
Fraser, Nancy, 2003. Den Radikala Fantasin: Mellan omfördelning och
erkännande. Diadalos: Göteborg
Giddens, Anthony, 1996. Modernity and self-identity:
Mouffe, Chantal, 2005. On the Political. Routledge: London
Phillips, Anne, 1994. “Dealing with Difference: A Politics of Ideas or a Politics of
Presence” i i Goodin, Robert E – Pettit, Phillip, 2006. Contemporary Political
Philosophy. Blackwell Publishing: Goodin & Pettit, 2006
Tarrow, Sidney, 2005. The new transnational Activism. Cambridge University
press: Cambridge
Tilly, Charles, 2002. Stories, Identities and Political Change. Rowman &
Littlefield: Oxford
Young, Iris Marion, 2002. “Polity and Group Difference: A crtique of the ideal of
Universal Citizenship” i Goodin, Robert E – Pettit, Phillip, 2006.
Contemporary Political Philosophy. Blackwell Publishing:
Yuval-Davis, Nira, 1997. Gender and Nation. Sage: London
Wilmer, Franke, 2002. The social Construction of Man, the State, and War:
Identity, conflict and the Violence in the former Yugoslavia. Routledge: New
York
Ålund, Alexandra och Reichel, Isak ”Medborgerlig agens för social inkludering”,
kapitel 7 i SOU: 2005: 112 Demokrati på svenska? Om strukturell
diskriminering och politiskt deltagande
Artiklar
Snyder, Anna “Fostering Transnational Dialogue: Lessons Learned from
Women Peace Activists” Globalizations, March 2006, Vol. 3, No. 1, pp. 31–47
Weldon S. Laurel, “Inclusion, Solidarity, and Social Movements: The Global
Movementagainst Gender Violence”. Perspectives on Politics, March 2006
Vol. 4/No. 1
Eschle, Catherine “Engendering Global Democracy” International Feminist
Journal of Politics, 4:3 December 2002, 315–341
28
Meyer Megan, “Organizational Identity, Political Contexts, and SMO Action:
explaining the tactical choices made by peace organizations in Israel, Northern
Ireland, and South Africa” Social Movement Studies, Vol. 3, No. 2, October
2004
Mouffe, Chantal, 1997b “Radical democracy”
Munday, Jennie, 2006. “Identity in focus:The use of focus groups to study the
construction of collective identity” Sociology, vol 40, No 1, feb 2006
Yuval-Davis, Nira, 1997b. “Women, Citizenship and Difference”. Feminist
Review no 57, autumn 1997, s 4–27.
29
