Existentiell psykologi

Existentiell psykologi
– väjer inte för de stora livsfrågorna
Existentiell psykoterapi sätter fokus på individens kamp med livet,
med de stora frågor som berör oss alla. En av de främsta företrädarna för existentiell psykoterapi, Emmy van Deurzen, har besökt
Sverige. Annika Nordin har träffat henne.
– Känslor är som väder, de finns alltid, säger Emmy van
Deurzen, en av de främsta företrädarna för dagens
existentiella psykoterapi.
K
largöra problem och
livssituationer. Uppmuntra till att ställa
frågor om livet. Få människor att börja
tänka själva. Göra livet till något meningsfullt och viktigt. Genom att ifrågasätta livet öppnas möjligheter till förändring!
Det är i korthet, förklarar Emmy van
Deurzen, fokus för existentiell psykologi.
Van Deurzen är professor i psykoterapi,
författare till ett flertal böcker och en av
de främsta moderna företrädarna för
existentiell psykoterapi. I slutet av oktober besökte hon Sverige, inbjuden av Linköpings Universitet, Svenska Nätverket
för existentiell terapi och Svenska Psykoterapisällskapet i Stockholm. Föreläsningen i Stockholm inleder hon nu med
att visa upp en symboliskt avklippt sidenbandssnutt. Bevis för att också Sverige i
dagarna fått ett Sällskap för existentiell
psykoterapi, SEPT. Det allra första bildades av van Deurzen 1988 i England, där
hon fortfarande är verksam.
Vem är jag? Vad är meningen med livet? Existentiell psykoterapi väjer inte för
livets stora vadan och varthän? Tvärtom!
Och, menar van Deurzen, därmed erbjuds
en unik möjlighet, att filosofera över livets
grundvillkor samt uppnå psykologiska insikter.
”En filosofisk metod för att förstå
mänskliga svårigheter.” Så kan grundtesen formuleras för den existentiella psykoterapins tillvägagångssätt och hållning
eller approach som van Deurzen själv säger.
– Filosofer är inriktade på att göra livet
mer verkligt, komplext och intensivt, inte
lyckligt och behagligt. Men detta förutsätter att vi upplever både det negativa
och positiva. Inser att livet är blandat. Filosofer har förstått att accepterar vi detta
och inte bara försöker eliminera smärta
och fly från det svåra, då ökar chansen att
få ut mesta möjliga av livet.
– Existentiell psykologi fokuserar på
individens kamp med livet, fortsätter
Emmy van Deurzen, snarare än patologi
eller symtom. Ibland behöver vi få utrymme för att ta ett nytt tag om tillvaron. Få
perspektiv på vad som gått snett. Och alldeles särskilt behöver vi förhålla oss till livets paradoxer och begränsningar! Vi ten-
Psykologtidningen 1/06
derar att tro att det konstant går att förbättra tillvaron, fortsätta bortom alla
gränser. Men i livet ställs vi mot oundgängliga mänskliga och personliga begränsningar. Vi bestämmer inte förutsättningarna vi föds till. Och vi drabbas av
händelser och katastrofer som ingen har
makt över.
och röda
tråden utgår i huvudsak från 18-1900-tals
tänkare som Kierkegaard, Nietzsche, Buber,
Sartre och Merleau-Ponty. Och tillämpningen av fenomenologisk metod kommer från filosoferna Husserl och Heidegger.
Den existentiella psykoterapin började utvecklas på 40-talet av främst fyra psykiatrer: Karl Jaspers i Tyskland, Ludwig
Binswanger och Medard Boss i Schweiz
samt Viktor Frankl i Österrike. Binswanger, god vän med både Jung och Freud, inspirerades av Buber och fenomenologi
och flyttade tyngdpunkten till vad
han kallade Existenzanalyse. Han utvecklade tre för existentiell psykoterapi
centrala begrepp
– Umwelt, Mitwelt,
Eigenwelt.
Boss
gick i analys hos
Freud och samarbetade länge med Jung. Påverkad av både
Binswanger och Heidegger och utifrån
dennes term Dasein utvecklade Boss sin
existentiella terapi så kallad Daseinanalyse.
Till gruppen existentiella psykiatrer/psykoterapeuter/författare brukar i dag räknas bland andra R D Laing, Thomas Szazs,
Rollo May och Irvin Yalom.
Emmy van Deurzens bidrag är att presentera, systematisera och placera denna
varierade skara tänkare under ett ganska
så brokigt existentiellt paraply. Men mot
så kallad positiv psykologi, dit hon till exempel räknar den för begreppet flow kände Mihaly Csikszentmihalyi, drar hon dock
en tydlig gräns. Kritiker å sin sida har hävdat att existentiell psykoterapi bara handlar om medvetna val, beslut och att ändra
livet över en natt.
– Varje gång vi gör ett val, väljer vi också bort något, argumenterar Emmy van
Deurzen. Vi arbetar med dessa mänskliga
dilemman. Har vi modet att konfrontera
paradoxerna kan vi lättare leva med möj-
DEN HISTORISKT FILOSOFISKA
ligheter och begränsningar.
– Att vara människa är att vara i en relation. Alla existentiella filosofer är överens
om detta, slår van Deurzen fast och ritar
en omslutande ring runt mötet mellan terapeut och klient. En cirkel av varande,
being. Buber utvecklar temat i sin bok
”Jag och du”. ”Allt liv är möte”, skriver
han, antingen vi aktivt söker det eller ej.
Också undvikandet är en form av möte.
Terapi är ett exempel på mänskligt möte,
fortsätter hon. Men cirkeln av varande
gör att fokus inte bara ligger på klientens
inre liv eller relationen i rummet utan
också omfattar ett övergripande perspektiv på mänskligt liv och existens.
Tomas Szazs, en av anti-psykiatrins företrädare, betraktade psykisk sjukdom
som en svårighet att leva och menade att
detta är vad psykoterapeuter ska ta ansvar
för. Terapeuten blir då mer av praktisk filosof. En som vet och inser konsekvenser
av olika sätt att leva. Att inte betrakta den
andre som sjuk eller med några symtom
som ska botas är, understryker van Deur-
”Många sidor av det moderna
livet gör människor förvirrade”
zen, ett nytt sätt att se på terapi. Det kräver också helt nya riktlinjer. Ledord för
existentiell terapi är, återupptäcka, se och
överblicka, vidga horisonter, upptäcka
samband, fördjupa förståelse, öka livsmod
och frihet.
Privilegierade ögonblick kallar Emmy
van Deurzen de stunder av klarsyn då individen förmår omfatta sitt livslopp – det
förflutna, nuet och framtiden. De varar
aldrig länge, vi orkar inte leva så, men
stunderna kan inträffa i en terapi.
– De gör oss mer medvetna om vilka vi
är. Återger känsla av mening, av att vara
sitt eget centrum. Här befinner jag mig,
vad vill jag med resten av mitt liv?
ETISKA PROBLEM ,
moraliska värderingar
och de stora livsfrågorna är ständigt närvarande i människors liv, hävdar van
Deurzen. Frågorna kanske inte ställs öppet och omedelbart. Men de finns där implicit. Det gäller bara att läsa lite mellan
raderna.
11
E X I S T E N T I E L L P S Y KO L O G I
– När en klient säger, ”han gjorde så
mot mig, men jag sa nej och det tycker jag
är rätt”, då är undertexten en filosofisk
frågeställning. Hur ska vi relatera till varandra. Finns det regler för människor?
Problematiserar man och reflekterar
kring detta upptäcker människor att livet
är mycket av en konst. Och en konst de
kan bli bättre på!
Två klassiska psykodynamiska begrepp
som existentiell psykologi har en annorlunda syn på är det omedvetna och självet.
– Under min psykoanalytiska skolning
tvingades jag noga tänka över alla begrepp. Fråga mig, vad berättar begreppet.
Vad fångar det omedvetna. Filosofer talar
om olika nivåer av erfarenhet, förklarar
Emmy van Deurzen. Heidegger kallar det
som blivit ”icke-fördolt” för sanning. Det
mesta i världen och mellan människor är
fördolt. Man skulle kunna säga att det inre
omedvetna för existentiella psykoterapeuter ersätts med en yttre medvetenhet om
det ”fördolda” och det ”icke-fördolda”.
I århundraden har filosofer envist, uttryckt med en travesti på Winnicott, hävdat ”There is no such thing as a self.” Det
vi kallar självet är, förklarar van Deurzen,
erfarenheten och upplevelsen av att vara i
centrum av den värld vi skapat runt oss
själva. Där vi upplever oss vara i mitten av
vår värld, vårt liv, det kallar vi vårt själv.
Och ”självet” är snarast att betrakta som
en pågående process.
– När världen runt oss förändras kommer vi också i obalans. Det är då klienterna
kommer till oss, konstaterar hon. Erik
Eriksson med sin idé om olika utvecklingsstadier som fortsätter livet ut, kommer enligt henne närmast det existentiella synsättet. Medan andra hävdar att Daniel Stern
är mer näraliggande.
för existentiell terapi blir därför att utforska klientens
världsbild och centrala värderingar.
– Världsbilden är vi sällan riktigt medvetna om. Tar den för givet. Värderingar
grundläggs tidigt och ligger bakom mycket av våra handlingar. Ofta tappar vi kontakten med värderingarna utan att vi inser det. Förlorar ur sikte den människa vi
tänkte oss vara vid livets slut. Terapin syftar till att möjliggöra för klienten att leva
efter sina värderingar.
– En människas strävan i livet stämmer
inte alltid med hennes inre känsla av öde
eller bestämmelse, säger Emmy van Deurzen. Människor kan berätta om speciella
föreställningar. Om hur de alltid känt att
göra det ena eller andra är deras egentliga
öde. Det kan också handla om personliga
MEN GRUNDLÄGGANDE
12
talanger, resurser som du skulle kunna göra mycket mer av. Formuleras denna hemliga längtan och dessa föreställningar ökar
sannolikheten att de kan förverkligas.
Kierkegaard menade att hemligheten
bakom all hjälpandets konst är, att först
och främst finna människan ”där hon är
och att börja där”.
– Terapeuten måste göra ansträngningen att lämna sitt eget centrum, fortsätter
van Deurzen. Auktoriteten skiftar från terapeut tillbaks till klienten. Vi måste förstå varifrån människor kommer och vilka
värderingar de har. Endast så kan klienten
få hjälp att knyta ihop sin världsbild, sitt
livsutrymme. Och bli medveten om att
det är individen själv som är författare till
sitt eget liv.
är inte inriktad på att tolka eller komma med teoretiska förklaringar. Den fenomenologiska
metoden bygger förståelsen direkt utifrån
det som berättas och beskrivs i själva terapisituationen. Mycket handlar det om att
vara i det som kommer fram. Klienten eller den andre ses som kapabel att ta ansvar
för sitt eget liv. Terapeuten betraktas som
en medundersökare eller följeslagare. Begrepp som regression finns följdriktigt inte heller som tankegång.
– Vi försöker få människor att etablera
relationer som är jämlika och rättframma
och detta ska avspeglas i terapin. Syftet är
att möjliggöra för klienten att söka sanningen om sig själv och sitt liv. Sökandet
efter sanning är mer hälsosamt än att söka
bot eller lycka. Och vårt grundantagande,
påpekar Emmy van Deurzen, är att vi
människor förmår möta sanningen.
R D Laing var anti-psykiatrins förgrundsgestalt i England, författare till
”Det kluvna jaget” och grundade 1965 det
revolutionerande terapeutiska samhället
Kingsley Hall i London. Laing står bakom
två begrepp centrala för existentiell psykoterapi – resonans och co-prescence. Begreppens andemeningen är att värna en
levande och icke objektifierad relation.
– Vår terapeutiska hållning är att låta
patientens problem få bli relevanta för
mig, beröra mig, förklarar Emmy van
Deurzen. Det som händer i klientens liv är
i existentiell mening också viktigt i mitt.
Varje klient bär med sig allas våra potentiella mänskliga erfarenheter. I den terapeutiska situationen lär vi oss och förstår
tillsammans lite mer om mänsklig
existens.
– Detta är något som nästan framstår
som magiskt för mig, utbrister hon, att
varje klient lär mig något nytt om livet.
EXISTENTIELL PSYKOTERAPI
Öppnar ständigt nya perspektiv och fönster också i mitt liv!
– Resonans är inte olikt empati, fortsätter van Deurzen, men ändå helt annorlunda. Resonans handlar om att direkt tona
in och vara med den andre. Uppleva vad
han/hon upplever. Begreppet ligger närmare identifikation. Att direkt och på en
djup nivå känna hur den andre påverkas
av livet. Begreppet är knepigt för det gäller att inte bli dränkt av klientens upplevelse. Vi måste arbeta med våra egna
känslor, ifrågasätta vår identifikation för
att bevara klarheten.
Stundom, när Emily van Duerzen framhåller den existentiella psykoterapins
särskilda förträfflighet tänker jag lite småsint att mycket av detta kan förekomma
också inom andra terapiriktningar. Allt är
väl mer eller mindre möjligt och beroende
av terapeuten åtminstone i det fält som
ligger hitom stelbent teknikfixering och
ortodoxa idéer. Men van Deurzen är också en medryckande föreläsare som engagerat pläderar för en sympatisk livssyn.
Otaliga gånger säger hon ”klargöra, tänka
om, öppna nytt” understruket med målande handrörelser. Och snart börjar jag
vädra såpdoft och för min inre blick se hur
milt lödder blankar nya öppningar på
livets ingrodda fönsterfyrkanter.
KÄNSLOR ÄR SOM vädret, konstaterade
filosofen Heidegger. Snö, sol, regn - ”ickeväder” finns inte, precis som känslor.
– Vi är så rädda för känslor att vi tränger bort dem, säger van Deurzen. Men
känslor är budbärare och oerhört användbara. De berättar om oss själva, vad vi värderar och var vi befinner oss i världen. Till
ledning i denna känslornas ofta ogenomträngliga terräng, skissar hon en emotionell kompass. Där norr är att vara på topp
och söder är motsatsen.
– När världsbild och värderingar hotas
rör vi oss från norr till öst, pekar van
Deurzen. Svartsjuka gör oss medvetna om
vad vi värderar. Vi reagerar med att kämpa, säger hon och skriver vid den östliga
positionen ordet ilska. Sorg och ledsenhet
säger att nu har vi förlorat. Och rakt
söderut står depression. Här finns inte
mer att förlora. Ingen kan ge dig något
och du kräver inget. Människor kan vilja
stanna kvar här, påpekar hon.
Rörelsen från norr ner mot öst och söder handlar om att förlora och slutligen
inte vara engagerad. Den motsatta riktningen från söder, mot väst och norr igen,
är en uppåtgående rörelse som handlar
om att återigen engagera sig i världen.
– Avundsjuka är en bra känsla, säger
Psykologtidningen 1/06
Emmy van Deurzen överraskande. Oftast
när vi åter vill något uttrycks det som avundsjuka. Stark längtan kan föra dig mot
den västliga positionen som är hopp. Här
börjar en aktivitet för att återigen förenas
med värderingar och världsbild. När vi
uppnått detta känner vi lycka och glädje.
Men lycka, varnar hon, är alltid kortvarig.
Och vi får återigen anträda denna cykliska
process, denna livsresa.
van Deurzen orienterat om är kopplad till känslodimensioner
där tillfredställelse och förlust är motsatsparen vid topp och botten. Men också
de konkreta, fysiska känslor, som vi upplever genom våra fem sinnen kan placeras
in i ett liknande cykliskt kompasstänkande. Där lust och olust utgör motsatsparen.
Denna fysiska dimension kallade
Binswanger ”Umwelt”. I dag betecknas
den inom existentiell terapi oftast som
den fysiska världen. Den värld som innehåller den stora paradox vi alla måste förhålla oss till. – Vi lever och vet att vi ska dö.
Binswangers ”Mitwelt”-begrepp kallas
i dag social dimension. Den handlar om
våra relationer till andra och rör sig mellan polerna tillhörighet och isolering.
Den personliga dimensionen, ”Eigenwelt”, avser den värld du skapat inom dig
själv. Den inre psykologiska världen med
känslomässiga motsatspar som överlägsenhet och underlägsenhet. Hit hör också det
existentiellt paradoxala begreppet frihet längtan efter frihet och rädsla för frihet.
Emmy van Deurzen har själv, utifrån en
vidaretolkning av Heideggers idéer introducerat en fjärde dimension. På tyska
”Überwelt” och den engelska termen är
”spiritual”. En andlig eller metavärld.
Den dimension utifrån vilken vi konstruerar vår världsbild. Här utgörs de existentiella motsatsparen av gott och ont, mening och meningslöshet.
DEN KOMPASSROS
DEN EMOTIONELLA kompassen och de fyra
dimensionerna med sina paradoxer är bara modeller man kan ha i bakhuvudet.
Men det är alltid verkligheten som gäller,
understryker van Deurzen och berättar
om den trettioåriga djupt deprimerade
Rita. Hon hade plötsligt förlorat make
och femårig son i en bilolycka. Svartklädd
och med en ridå av hår framför ansiktet
satt hon förstummad i terapirummet.
– En tår rann oavbrutet nerför kinden.
Hon grät ljudlöst även när hon talade. Livet hade stannat i det ögonblick hon förlorat sin familj. Rita var tveksam till att
komma, hade sagt att hon inte ville
”tvingas till mer sorgearbete”.
Psykologtidningen 1/06
Det var, berättar Emmy van Deurzen
som om hon inom sig skyddade minnet av
livet med mannen och sonen. På så sätt
befann hon sig i relativ säkerhet på en
plats djupt inom sig själv. Ville bara relatera till det hon förlorat. Inte fortsätta eller fullfölja den emotionella cirkeln. Ty
detta skulle betyda att erkänna förlusten.
Hon ville hålla kvar mannen och barnet.
– Jag nådde henne knappt i början, fortsätter van Deurzen. Och det var inte mina
ord som först gav gensvar. Nej, snarare
min beslutsamhet i att fortsätta att bry
mig om henne utan att pusha på. Jag lät
mig bli berörd av hennes djupa smärta.
Försökte lära mig att uthärda det hon
fann outhärdligt. Satt tyst mycket och
länge. Slutligen uttryckte jag den känsla
hon gav mig och sa nästan viskande och
mycket prövande. ”Du försöker hålla
smärtan i schack genom att gömma den
inom dig.” Det är en observation, inte
tolkning. Jag försökte finna platsen
där hon befann sig
och möta henne
där. Rita nickade stumt. Och därmed hade
det skapats en gemensam punkt för förståelse om var Rita befann sig. Förlusten
kommer alltid att vara en del av hennes
liv, betonar van Deurzen. Men upplevelsen kan förändras. En stor kris kan lära
oss något om mänskliga villkor.
bjöds till Laings terapeutiska samhälle
Kingsley Hall i London. Berke arbetade
där med Mary Barnes och tillsammans
skrev de boken ”En resa genom själens
mörker”. 1977 flyttade van Deurzen till
England och började på Kingsley Hall.
Men snart nog blev hon kritisk mot de terapeutiska samhällena.
– Patienterna lämnades med väldigt lite
informell eller formell psykoterapi eller
någon verklig hjälp alls. Institutionerna
var helt enkelt inte tillräckligt bra, säger
hon. Fem år senare, 1982, höll hon sin
första kurs i existentiell psykoterapi med
ambitionen att förena filosofi och psykologi. Detta utvecklades så småningom till
ett stort utbildningsinstitut. 1996 startade Emmy van Deurzen The New School
of Psychotherapy and Counselling med
enbart existentiell inriktning.
Intresset för det andliga har ökat i samhället och hos psykologer och terapeuter.
”Avundsjuka är en bra känsla”
egen väg till existentiell psykoterapi började med att hon
som 18-åring i slutet av 60-talet lämnade
hemlandet Holland, berättar hon när vi
samtalar efter föreläsningen. I Frankrike
tog hon en masters degree i filosofi. Började arbeta som psykolog på ett mentalsjukhus. Men insåg snart att hon måste ha
en psykologutbildning. Återvände till
universitetet och tog en masters degree i
klinisk psykologi och praktiserade.
– Psykodynamisk teori var vid den här
tiden främst Lacan. Med min filosofiska
bakgrund var jag mycket kritisk mot det
synsättet. Men anti-psykiatrin hade också
fortfarande en stark ställning. På en konferens mötte hon två av dess företrädare
Joseph Berke och Morton Schatzman och in-
EMMY VAN DEURZENS
Är det en reaktion hos äldre och mognande yrkesmänniskor? En reaktion mot teknik och metodförenklingar? Ett uppvaknande ur psykodynamiska förhoppningar
och insikten om att existentiella frågor inte enkelt låter sig behandlas. För Emmy
van Deurzen är det tydligt och följdriktligt att människors intresse för existentiella frågeställningarna ökar.
– Människor konfronteras med döden.
Terminala sjukdomar drabbar också de
unga. Många av mina studentrådgivare
tycker att den existentiella hållningen är
mest relevant för unga människor. Katastrofer inträffar och det är ingens fel.
Många sidor av det moderna livet gör
människor förvirrade. Men de vill inte gå i
terapi och endast få höra att det är något fel
på dem. Människor är bara förvirrade och
vill ha möjlighet att fundera över livet. ●
ANNIKA NORDIN
För information om existentiell psykoterapi
och utbildningar se www.existens.nu
Information om Emmy van Deurzen se www.
dilemmas.net
LITTERATUR
Emmy van Deurzen: Det existentiella samtalet. Ett perspektiv för psykoterapin. Natur och Kultur 1998
Emmy van Deurzen: Vardagens mysterier. Existentiella
dimensioner inom psykoterapi. Studentlitteratur. Lund
2003
Emmy van Deurzen, Raymond Kenward: Dictionary of
Existential Pschycotherapy and Counselling. SAGE
Publications London. 2005
Annika Nordin: Om Mary Barnes ”Genom inferno mot
något heligt” Väl & Ve, 1990, nr 4
13