Existentiell
psykologi och
arbetslivsinriktad
rehabilitering
Vetenskapligt arbete inom Sveriges Psykologförbunds specialistordning
Specialistområde: Arbetslivets psykologi
Helena Kjellgren, leg. psykolog
121230
2
3
Ett varmt tack till Dan Stiwne, leg. psykoterapeut, utbildare och handledare i existentiell
psykoterapi samt docent i klinisk psykologi vid Linköpings universitet, och Gunnar Nilsson,
leg. psykoterapeut, lärare och handledare i existentiell psykologi, för genomläsning av detta
arbete och värdefulla kommentarer. Det var under kursen Existentiell psykologi vid
Linköpings universitet jag först mötte Dan och Gunnar, och det var då jag började formulera
mig kring existentiell psykologi och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Jag känner en djup tacksamhet över att ha deltagit i Det existentiella samtalet på Centrum för
praktisk kunskap vid Södertörns högskola, första gången kursen gavs. Det hängivna arbete
som kursledningen - Jonna Bornemark, fil dr i teoretisk filosofi, föreståndare för Centrum för
Praktisk kunskap, Johan Eriksson, fil dr i teoretisk filosofi, Gunnar Nilsson (se ovan) och
Elisabeth Serrander, leg. existentiell psykoterapeut, handledare och lärare i existentiell terapi
– lagt ner, och det kreativa studieklimat som uppstod, är för mig en unik upplevelse. Alla
föreläsningar, seminarier, praktiska övningar och existentiella samtal med likasinnade
kurskamrater har varit fantastiskt berikande.
Till mina gamla vänner och nyfunna vänner - Lo Hollander, Camilla Amrén, Ulrika Lind,
Bodil Andersson Rack, Minna Forsell och Annalena Sund Aillet: tack för uppmuntrande
tillrop och goda idéer kring struktur och innehåll. Tack till min omtänksamma granne och vän
Lotta Larsson som erbjöd barnpassning och kom med matlåda för att frigöra tid för
slutredigering. Tack, Remy Vera – dina datorkunskaper räddade mig när datorn slutade
fungera, samma dag som jag skulle sända in uppsatsen. Tack även till Lennart Kekkonen för
de hisnande vackra fotografier du skänkt mig. Dessa bilder fångar något av livets storhet, och
illustrerar det existentiella perspektivet väl.
4
”Meningsskapande samtal behöver ersätta
begränsade människoförbättringsprojekt för de
människor som vill orientera sig i sin livsvärld och
på nytt finna riktning och mening i livet.”
(Nilsson, 2008, s 229)
5
Innehåll
Inledning 7
Syfte 10
Kännetecken för den existentiella psykoterapin 10
Målen för existentiell psykoterapi 11
Existentiell psykologi i jämförelse med andra perspektiv 12
Människosyn och terapeutisk hållning 14
Själv och identitet 15
Autenticitet 16
Fakticitet, vilja, val och ansvar 17
Existentiell skuld och sedimentering 18
Krisbegreppet 18
Meningsskapande och livsprojekt 19
De fyra livsvärldarna 19
Arbetslöshet ur ett existentiellt perspektiv 20
Emotioners betydelse i arbetssökandet 21
Yrkesval och beslutsfattande ur ett existentiellt perspektiv 23
En subjektiv och holistisk syn på hälsa 24
Rehabiliteringsprocessen 26
Arbetspsykologisk utredning utifrån existentiellt perspektiv 27
6
Hur kan existentiell metod beskrivas? 31
Ett urval av existentiella teman och metoder 33
1) Klarläggande av klientens personliga livsvärld 34
2) Livsinventering – antaganden, värden, resurser 36
3) Bli varse den personliga friheten 37
4) Stötta klienten att gå sin egen väg och träda fram som unik varelse 38
5) Hjälp klienten att uppbåda livsmod 39
6) Möjliggöra en rörelse mellan poler 41
7) Känslor och stämningar 41
8) Skapande och estetik 42
9) Arbeta med tidens rehabiliterande verkan - existentiell tid 43
10) Arbetets plats i livet och medvetenheten om vår utmätta tid 44
Fallbeskrivning 46
Avslutande reflektion 51
Referenser 54
Webbreferenser 56
7
Inledning
Grunden till detta vetenskapliga arbete är det skrivande jag påbörjade under kursen
Existentiell psykologi vid Linköpings universitet, och som jag fortsatte med under kursen
Det existentiella samtalet vid Södertörns högskola. Under dessa utbildningar har det blivit mer
och mer tydligt för mig hur väsentligt det existentiella perspektivet är för den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Från kursbeskrivningen av Existentiell psykologi framgår
att kursen behandlar människans centrala existensfrågor, såsom val, meningsskapande,
identitet och autenticitet, ensamhet och samhörighet, kris och utveckling, samt hälsa och
sjukdom. Alla dessa områden ryms i det fält jag varit verksam inom i femton års tid, som
psykolog på Arbetsförmedlingen.
Arbetslösheten i sig är för många är en svår omställningssituation som påverkar många delar
av livet. Det blir än mer komplext när funktionsnedsättning finns med i bilden. Som
arbetspsykolog har man oftast relativt korta, men ändå djupa kontakter. Förhoppningen är att
mötet med arbetspsykologen ska ge den arbetssökande tillfälle att stanna upp och reflektera
över sin situation, för att hitta lämpliga vägar vidare. Merparten av människorna jag mött har
haft funktionshinder. Inom uppdraget ryms inte diagnostisering, men däremot görs
funktionsbeskrivningar där konsekvenser för arbete tydliggörs. Arbetspsykologiska
utredningar, fördjupad vägledning, stödsamtal kring arbetssökande och gruppverksamheter är
de huvudsakliga arbetsuppgifterna.
Många av de arbetssökande i det upptagningsområde där jag arbetat de senaste åren har en
svår och ytterst komplex situation. Förutom multipla funktionshinder finns ofta social
problematik. Flertalet har kommit till Sverige från ett annat land. Ibland finns
bakomligganden trauman och diagnoser som posttraumatiskt stressyndrom. Många lever i en
vardag präglad av svåra hälsobesvär, ekonomiska bekymmer, språksvårigheter, utanförskap
och en oförmåga att ta sig fram i det svenska samhället. I myndighetskontakter har en
betydande andel erfarenhet av att känna sig missförstådda och kränkta. I vissa fall tillkommer
bekymmer för anhöriga - barn med funktionshinder, en svårt sjuk make eller maka, eller oro
för familjemedlemmar i hemlandet. I andra fall lever personen relativt isolerat, med nästan
obefintligt nätverk.
Sarah Wamala, generaldirektören för Statens folkhälsoinstitut, och Anita Linell, projektledare
för Folkhälsopolitisk rapport 2010, Statens folkhälsoinstitut, skriver i en artikel i DN (101115,
s. 4) om tydliga skillnader i hälsa mellan olika grupper: ”Personer med utsatta
socioekonomiska förhållanden, utländsk bakgrund, funktionsnedsättning eller hbt-identitet
uppger ofta en sämre hälsa än den övriga befolkningen.” Risken för depression och ångest är
dubbelt så hög i socioekonomiskt svaga grupper jämfört med socioekonomiskt starka grupper.
Ohälsotalet i området där jag arbetat är näst högst av alla stadsdelsområden i Stockholm
(www1). Förutsättningarna för arbetslivsinriktad rehabilitering är således inte de bästa, och
uppdraget innebär en stor utmaning. Det finns ett påtagligt behov av metodutveckling.
Inom arbetslivsinriktad rehabilitering är det tilltalande med perspektiv som är inriktade på
förändringsprocesser och tar fasta på det friska och fungerande. Lösningsfokuserat arbete,
motiverande samtal, coaching och positiv psykologi är exempel på områden som givit
inspiration till det arbetspsykologiska fältet. Samtidigt finns vissa tveksamheter med att
använda den mer strukturerade och styrande samtalsmetodik, som vissa av dessa perspektiv
representerar, med personer som har omfattande hälsohinder och en svår livssituation. Stiwne
(2009) jämför positiv psykologi med existentiell psykologi, och förklarar att den senare inte
8
bara rymmer positiv psykologi, utan även ”negativ psykologi”, som omfattar acceptans för
lidande, ångest och upplevelsen av meningslöshet, leda och uppgivenhet. Frågor som rör
ohälsa och arbete är oundvikligen sammantvinnade med funderingar kring tillvarons
osäkerhet, kris, ångest, lidande, val, ansvar och meningsskapande. Kort sagt existentiella
spörsmål. Van Deurzen, en föregångsgestalt inom existentiell psykologi, skriver också att
”Den existentiella terapins vida perspektiv gör den särskilt lämpad att arbeta med
tvärkulturella problemställningar. Dess filosofiska fundament får den att framstå som en god
metod i krissituationer.” (van Deurzen, 1998, s. 71).
Det som ofta beskrivits som verksamma ingredienser i arbetslivsinriktad rehabilitering är
processinriktat arbete, helhetssyn och individuell anpassning. Exempelvis beskriver Åberg i
"Resursmobiliseringsmodellen" (1996) vikten av att utgå från individen och skapa
delaktighet, samt att en insats skall vara önskad och behövd och inte minska självgåendet.
Perspektivet måste vara långsiktigt, och tempot anpassat till vad personen mäktar med. Även
Näsholm (1997) betonar att förändringsarbete måste utgå ifrån personens förståelse av sin
egen situation och förändringsprocess. I ljuset av detta kan existentiell psykologi ge ett
intressant perspektiv på den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, eftersom det existentiella
synsättet strävar efter en holistisk syn, där den enskilda människans livsvillkor är i fokus. På
hemsidan för Sällskapet för existentiell psykoterapi redogörs för de centrala målen med
existentiell psykoterapi. Bland dessa nämns: att bli mer sann mot sig själv för att kunna leva
ett bättre liv, att bli varse hur man lever och vilka för- och nackdelar som kommit av de val
man hittills gjort, att trots förluster, besvikelser och upplevelser av orättvisa kunna gå vidare i
livet, och att se över och rekonstruera livet för att på så sätt få större frihetsgrader och
handlingsmöjligheter. (Stiwne, www2) Hjälp att nå autenticitet, skapa mening och att belysa
val och personlig handling kan vara till stor hjälp i mötet med arbetssökande som deltar i
arbetslivsinriktad rehabilitering. På samma sätt kan den existentiella psykologins sätt att se på
psykiska problem – med ett nedtonande av patologiserandet och större fokus på existensens
villkor och allmänmänskliga dilemman - förhoppningsvis bidra till att lyfta av skuld och skam
och normalisera olika skeenden.
Mitt intresse för det existentiella perspektivet började när jag lyssnade på en föreläsning av
Emmy van Deurzen i slutet på 90-talet, och sedan sträckläste hennes bok "Det existentiella
samtalet". Kort därefter deltog jag på en föreläsning om filosofisk praxis, och uppsökte av
nyfikenhet en filosofisk praktiker som jag sedan gick på en serie samtal hos. Samtalen kändes
uppfriskande och befriande, eftersom de tillförde ett helt annat perspektiv än jag var van vid,
med fokus på filosofiska resonemang och allmänmänskliga spörsmål. Nästa tråd i
intresseväven var mötet med Vance Peavy, som höll ett föredrag om SocioDynamic
Counselling här i Stockholm. SocioDynamic Counselling är en form av vägledning som
anlägger ett konstruktivistiskt perspektiv på samhället och självet, en filosofi för hjälpande
och vägledning baserat på detta. Det beskrivs som en generell livsplaneringsmetod, men har i
Sverige mest använts som vägledningsmetod i studie- och yrkesvalssammanhang. Snarare än
att använda psykologiska instrument, har filosofiska, litterära och andra kulturella redskap
applicerats på problem. Exempel på centrala begrepp är meningsskapande, dialog, kontext,
röst, metafor och narrativ. Jag ser många paralleller mellan existentiell psykoterapi och
SocioDynamic Counselling, bland annat synen på människan som relaterande och
kontextberoende. En annan parallell finns mellan livsvärldarna som utforskas inom ramen för
det existentiella och de olika versioner av självet som belyses i SocioDynamic Counselling:
“Working self, relational self, embodied self, spiritual self, learning self, and creative self are
all considered important versions of self-identity and should not be disregarded or devalued in
the counselling encounter.” (www3). Föredraget av Vance Peavy berörde mig djupt, och
9
efteråt samlade jag mod och gick jag fram och frågade honom om jag själv kunde få beställa
tid för vägledning. Vance Peavy hade knappt om tid innan han skulle resa, men vi bestämde
ändå tid i en hotellfoajé följande dag, där vi hade ett vägledningssamtal som var mycket
klargörande, stärkande och inspirerande. Detta var strax innan Vance Peavy dog. Våren 2003
samlades forskare, vägledare och psykologer till en internationell konferens i SocioDynamic
Counselling i Jyväskylä, till minne av Vance Peavy. Av mer eller mindre slumpmässiga skäl
fick jag möjlighet att delta. Sedan dess har jag deltagit i ytterligare en nordisk konferens om
SocioDynamic Counselling i Nynäshamn -07 och även undervisat på Lärarhögskolan om
vägledning på konstruktivistisk grund.
Ibland framställs den existentiellt inriktade terapin som hård och krävande, i och med sitt
beaktande av val och ansvar samt i det ibland konfronterande förhållningssättet. Men lika
gärna kan den beskrivas som ytterst ödmjuk och medmänsklig i bemötandet av utsatta
människor. Den underliggande uppmaningen till klienten att ta ansvar och fatta beslut medger
också ett bemyndigande, något som anknyter till begreppet empowerment. Fakticiteten
(realiteter som personen inte valt själv) står för begränsningarna, men det gäller att finna
frihetsgraderna – hur små de än kan vara – för att få igång en positiv process. Att människan
ses som ständigt tillblivande ger också en hoppfullhet, långt ifrån den svårmodiga bild av
existentialism som ibland målas upp. Den existentiella psykologin har ett helhetstänkande.
Den rymmer många dimensioner – förändring och växande, outforskade möjligheter, val och
ansvar men också hantering av begränsningar och livets mörkare sidor. Ett vanligt
förekommande ord i litteraturen om existentiell psykologi är vitalitet – ett begrepp vi kanske
oftare borde fundera över i rehabiliteringssammanhang.
Mitt mål med att lära mig mer om existentiell psykologi är att få en fördjupad förståelse för
det existentiella inom några av mina främsta intresseområden – bemötandefrågor,
samtalsmetodik och vägledningsmetoder. En annan viktig drivkraft i arbetet med denna
uppsats har varit min önskan att finna inspiration inför arbetet med Arbetsförmedlingens
relativt nya uppdrag, Arbetslivsintroduktion. Detta arbetsmarknadspolitiska
introduktionsprogram har införts för personer som inte har fler sjukpenningdagar, och för dem
där den tidsbegränsade sjukersättning har tagit slut. Syftet är att klargöra om individen på
något sätt skulle kunna ta något steg i riktning mot arbetsmarknaden. Programmet ska vara
individuellt anpassat, med en koncentrerad utredning och kartläggning av individens
förutsättningar och behov av stöd. (www4). Vikten av ett personligt bemötande betonas. Här,
i den mycket tidiga rehabiliteringen, tänker jag att det existentiella perspektivet har något
väsentligt att tillföra, eftersom det är krisinriktat och till mångt och mycket handlar om att
både förhålla sig till sina begränsningar och att ta till vara sina unika möjligheter. Såsom
Carlander (2003, s. 16) uttrycker sig: ”Den existentiella sanningen i en behandling handlar om
att vi som människor alltid är något mer än våra symtom. Vi är också utsatta för en tillvaro
som, trots all vår ansträngning, aldrig kommer att te sig helt trygg och tillitsfull. Det är i en
sådan värld vi ska överleva, fatta beslut och skapa mening och hopp.”
Just tillämpningen av existentiell psykologi, som jag försöker utveckla i denna uppsats, har
varit svår att konkretisera. Orsakerna till detta tror jag är flera. Dels har jag nyligen påbörjat
byggandet av min teoretiska bas inom existentiell teori – en teori med rötter inom filosofin,
vilket inte är mitt huvudämne. Dels ligger det i sakens natur, med den fenomenologiska
ansatsen och fokus på det unika, att det inte handlar om någon enhetlig metod. Van Deurzen
(2003) har uttryckt att metoden uppfinns i varje möte. ”Uppfinn en ny terapi för varje
patient”, uppmanar också Yalom (2003, s. 63). Stenberg (2009) har beskrivit den existentiella
psykoterapimetoden som en öppen attityd och ett flexibelt hantverk. Bernling (2009, s. 87)
10
sammanfattar: ”Ordet metod har den ursprungliga grekiska innebörden ”en väg som leder till
målet”. Eftersom den enskilda personen är unik utifrån sina erfarenheter, förutsättningar och
sammanhang, finns det från en existentiell utgångspunkt inte en väg eller ett mål för
människans livsvandring.”
I den litteratur jag läst på kursen Existentiell psykologi vid Linköpings universitet diskuteras
förhållningssättet på ett genomgripande sätt, men mindre står skrivet om metoder. Så hur gör
man? Främsta källan till svar på denna fråga kanske är kurslitteraturens fallbeskrivningar och
de förtydliganden kursledningen bidragit med under kursens gång. Inte minst har exempel
från deras egen psykoterapeutiska erfarenhet ökat min förståelse. På kursen Det existentiella
samtalet vid Södertörns högskola har metodfrågor fått större plats, framför allt i de praktiskt
tillämpande momenten. Nedan försöker jag skissa på hur det existentiella synsättet skulle
kunna användas i det arbetspsykologiska fältet.
Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur centrala existentiella begrepp skulle kunna
appliceras i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, inte minst för att öka förståelsen av krisoch förändringsprocesser hos personer som deltar i tidiga rehabiliteringsinsatser.
Förhoppningen är att dessa teoretiska referensramar ska bidra med ett nytt och berikande
perspektiv som kan ha bäring på både stödsamtal, vägledning, och bemötande av människor i
en utsatt situation. Jag ska också försöka närma mig en förståelse av hur en praktisk
tillämpning av existentiell psykologi skulle kunna se ut inom den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen.
Kännetecken för den existentiella psykoterapin
Den existentiella psykologins och psykoterapins bidrag består främst i en fördjupad förståelse
för människans existens. De stora livsfrågorna beaktas, och anses ha stor betydelse för
människans psykiska balans. Existentialismen bidrog efter andra världskriget till att många
började ifrågasätta modernitetens syn på tillvaron. (Egidius, 2008) Inom det
psykoterapeutiska området, skriver Egidius, har företrädare som Laing, Jaspers och Frankl
bidragit till ett perspektivskifte. Medan psykiatrisk behandling tidigare ofta inneburit
medicinering eller psykoterapi ”…där terapeuten är subjekt och patienten ett föremål för
behandling…”, har existentialismen medfört en annan syn: ”Det gällde i stället [inom det
existentiella perspektivet] att få dem [patienterna] att ta tag i sig själva och sin situation,
uppleva sin självförmåga.” (ibid, s. 21). Existentiella fenomenologer anser att den mänskliga
existensen först och främst är intentionell. (Langdridge, 2007). ”I den existentiella terapin
betonas handlingar istället för ”beteenden”, d v s fokus ligger på det intentionellt grundade
steget som underbygger riktning, stämning och framåtriktning. (Stiwne, 2009, s. 56).
Psykologin kan kritiseras för att utelämna viktiga frågor som rör det djupt mänskliga, såsom
livets oförutsägbarhet och livets mening. Dessa frågor har dock varit föremål för filosofiska
diskussioner i alla tider. Existentiell psykoterapi är den enda etablerade formen av psykoterapi
som baseras på filosofi snarare än psykologi. Förutom den existensfilosofiska grunden är
existentiell psykoterapi även influerad av existentiell psykologi, humanistisk psykologi,
11
krispsykologi och fenomenologi. (Stiwne, 2003). Existentiella principer har även applicerats
indirekt inom humanistisk psykologi och likaså har psykoanalysen influerats av existentiellt
tänkande. Dessa inriktningar tenderar dock att fokusera på de intrapersonella dimensionerna
av den mänskliga existensen, och inte den filosofiska dimensionen. Dessutom har humanistisk
teori människors styrkor i fokus, medan existentiell teori tar hänsyn till både människors
styrkor och svagheter. (van Deurzen, 1998; van Deurzen i Mace, 1999). Den existentiellt
inriktade terapin vilar på filosofiska grunder som utvecklats i slutet av 1800-talet. Släktskap
finns med amerikansk humanistisk psykologi, men influenserna från europeisk existentiell
psykologi är starkare. Vetenskapligt inräknas den existentiella psykoterapin under
samlingstermen ”Humanistisk Psykoterapi”, liksom exempelvis gestaltterapi och
klientcentrerad terapi. (Jacobsen 2000; Stiwne, 2008 och Stiwne www2).
Inom existentiell psykologi lägger man stor vikt vid individens vilja och självbestämmande.
(Jacobsen, 2000). Detta kan jämföras med kognitiv och beteendeinriktad psykologi och
psykoanalytisk teori, som ser människan som i högre grad determinerad. En av hörnstenarna i
den existentiellt inriktade psykoterapin är uppmärksammandet av människors sammanhang
och relationer. Eller som van Deurzen (1998, s. 139) uttrycker det ”…att vi alltid har samband
med en yttre värld, att vi ofrånkomligen måste bege oss utanför oss själva till det som har
betydelse för oss i nuet.” Implikationen av detta blir att människor inte definieras som i första
hand fristående enheter, som råkar bygga upp relationer, utan att relationerna föregår
bildandet av självbegrepp. Stiwne (2003, s 1) menar att existentiell terapi ”fokuserar
människans komplexa liv och hur hon samverkar med sin kontext i livets olika skeden”.
Viktiga begrepp i existentiell psykoterapi är intentionalitet, vilja, frihet, fakticitet,
meningsskapande, autenticitet, ansvar, väljande, val, kris, ångest, mod och vitalitet. Det
existentiella perspektivet har använts i vitt skilda områden, såsom i arbete på en vårdcentral,
inom palliativ vård, i parsamtal, och i arbete med vilsna ungdomar. Olika fallexempel ges,
gällande sorg, utbrändhet, kriser, ångest, missbruk och depression. (Stiwne, 2008, 2009; van
Deurzen 1998, 1999, 2003).
Van Deurzen (1998) konstaterar att hon istället för att presentera en strikt teknik skissat på
”en ram, inom vilket samspelet med klienten kan skapas, hanteras och förstås”(s. 307).
Reflektion över tillvarons grundvillkor, dess inneboende paradoxer och tidens ofrånkomliga
omvandlingsprocess är viktiga grunder i den existentiellt inriktade terapin. Människor blir
levande först när de slutat att försöka ändra på livet, eller bli botade från livet. Genom
perspektivvidgning och klargörande av sin egen livssyn läggs grunden för förverkligandet av
den unika individens personliga värden. Vitalitet och riktning, vilja och engagemang är
ledstjärnor i letandet efter hur viljan manifesterat sig i det förflutna, och för att skissera den
framtida inriktningen. (ibid.)
Målen för existentiell psykoterapi
Van Deurzen (1998) beskriver den terapeutiska processen som en inventering av
begränsningar, talanger och resurser. Terapeutens uppgift blir att ”kasta nytt ljus över sådant
som klienten känner sig förvirrad inför, att anlägga ett nytt perspektiv på problem som
klienten har fastnat i, och att finna konstruktiva och kreativa sätt att gå vidare.” (ibid, s. 76).
Det första steget i terapin är att hjälpa klienten återupptäcka sin ursprungliga avsikt och sin
egen riktning. Att klienten ”går in i sig själv och där söker sina egna böjelser och syften”
(ibid, s 88), får insikt om sina avsikter och blir klar över sina mål beskriver hon som
12
avgörande för den fortgående processen. Först då väcks motivationen att genomföra de
projekt man definierat. Liknande syften finns med arbetspsykologisk utredning (APU). I
Arbetsförmedlingens faktablad om APU (www5) anges att ”Den arbetspsykologiska
utredningen syftar till att ge dig en säkrare uppfattning om dig själv, en klarare överblick över
dina intressen, förutsättningar och möjligheter.”
Existentiell psykoterapi utgår från att varje människa lever i sin unika upplevelsevärld, och att
det är betydelsefullt att försöka förstå klientens egen värld, med specifika och unika
omständigheter. Den existentiella psykoterapin är mer av meningsskapande dialog än
förbättringsprojekt. I May (1999, s. 135) citeras Binswanger: ”Vi psykiatrer har ägnat alltför
stor uppmärksamhet åt våra patienters avvikelser från livet i den värld som är gemensam för
oss alla, i stället för att främst rikta uppmärksamheten på patientens egna eller privata
värld…” Inom den existentiella psykoterapin ses människan och hennes värld som ”en
odelad, strukturell helhet” med inbördes dialektik (ibid). Ett mål är att återupptäcka
människan som en varelse som står i relation till sin värld och att återupptäcka världen som
meningsfull för människan. (ibid). ”Den vill få klienten att se sig själv, sitt öde och sitt
medskapande i sitt eget liv. Den vill få henne tillbaka som en aktiv agent i detta liv och den
vill få henne att hitta grunderna till sitt autentiska själv om hon nu saknar tillgång till det.”
(Stiwne, 2003, s 4). I och med detta kan människan få en bättre verklighetsanpassning, och
mobilisera krafter så att hon vågar överskrida sina begränsningar och pröva tillvarons gränser.
Existentiell psykologi i jämförelse med andra perspektiv
Det existentiella perspektivet avviker från psykodynamiskt perspektiv och kognitiv
beteendeterapi, genom en skepsis till klassificering enligt psykopatologiska kategorier.
Diagnostik begränsar, menar man, i och med att människor tillskrivs vissa egenskaper och
karaktäristika. I existentialistisk psykoterapi beskrivs kristillstånd inifrån klientens upplevelse
istället för utifrån objektiva kriterier. Man fokuserar på individens specifika och unika
omständigheter, och uppmuntrar till en vidgning av det egna territoriet. (Jacobsen, 2000;
Stiwne, 2008; van Deurzen, 1998).
Det existentiella perspektivet står för en odelbarhet. Människan är inte en uppsättning
psykiska krafter, utan en helhet i ett sammanhang. ”…en människa som just nu väljer,
engagerar sig och inriktar sig mot något.” (May, 2005, s. 165). I jämförelse med
beteendeinriktade, kognitivt orienterade terapiformer, där klienten genom hemövningar, råd
och förklaringar förmodas lära sig nya strategier och nya sätt att handla eller tänka, så är
strävan inom existentiell terapi att klienten ger sig själv råd, når egna djupare insikter och
upptäcker sina högst personliga sanningar om livet och sitt sätt att vara i världen. (Stiwne i
van Deurzen, 1998).Van Deurzen (ibid) tar som exempel många kognitiva inriktningars syn
på personliga antaganden – som resultatet av en inlärningsprocess som ska korrigeras. Den
existentiella metoden försöker få klienterna att undersöka sina antaganden och det
värdesystem som ligger till grund för dessa. ”Vad det ytterst gäller i existentiellt arbete är att
komma fram till vad som faktiskt betyder något för klienterna, inte vad som borde betyda
något för dem.” (ibid, s. 168).
Existentiell teori skiljer sig från psykodynamisk teori, genom att den i mindre grad är
deterministisk, och i högre grad voluntaristisk. Psykoterapeuten gör inga tolkningar. Det
avgörande är inte hur en person kommit i kontakt med ett antagande eller en idé, utan
huruvida hon vill leva med dem nu. Även synen på det omedvetna skiljer sig. Van Deurzen
13
(2003) menar att det är ett överförenklat begrepp, och påtalar att många filosofer funderat
över medvetandets komplexitet. Hon använder en metafor för att beskriva varför hon ställer
sig kritisk till uppdelningen mellan medvetet och omedvetet: att det är ”…som att rita en karta
över världen på vilken man bara har angett uppdelningen mellan land och vatten, utan att göra
några ytterligare differentieringar mellan hav och floder, mellan högt och lågt belägna
landområden och där det saknas tecken för hur länder är förbundna med varandra, och var det
finns vägar som leder från det ena landet till det andra.” (van Deurzen, 2003, s. 270).
Historiskt har psykoanalysen utvecklats ur ett naturvetenskapligt perspektiv efter en
medicinsk modell, medan den existentiellt inriktade analysen utvecklats från en humanistisk,
filosofisk grund. Två av den europeiska existentiella terapins föregångsmän, Binswanger och
Medard Boss, var dock ursprungligen psykoanalytiker och har betecknat den existentiellt
inriktade analysen som en vidareutveckling av psykoanalysen. Under senare decennier har
existentiella tankegångar allt mer införlivats i psykoanalytiska objektrelationsteorier och inom
självpsykologin. (van Deurzen, 1998).
Både psykodynamisk teori och inlärningsteori kan ses som för vår tid typiska
människoförbättringsprojekt. Psykodynamisk terapi kan beskrivas som en form av
reparationsprojekt, medan inlärningsteoretiska perspektiv kan ses som ett inlärningsprojekt.
Människan idag är föremål för oändligt många projekt som ska förbättra oss – träning,
coachning, plastikkirurgi o s v – där vi ska granskas, mätas och värderas. (Stiwne, 2008).
Samtidigt finns nyare strömningar inom de traditionella terapiinriktningarna, exempelvis
Acceptance and Commitment Therapy (ACT), som även rymmer ett annat tänkande. ACT
räknas till den tredje vågens KBT, och grenar ut från KBT stammen via Relational Frame
Theory (RFT), som fokuserar på mänskligt språk och tänkande. ACT är en terapiform som
liksom existentiell psykoterapi lyfter fram livsvärderingars betydelse. ”Det är viktigt att då
och då stanna upp och bestämma sig för vad man verkligen vill, och inte vad man har blivit
van att fokusera på, värdesätta eller tro på.” (Ghaderi & Parling, 2009, s. 14). Samtidigt som
man i ACT lär ut de för KBT typiska strategierna, redskapen och färdigheterna för förändring,
så är acceptans och mindfulness nyckelord. (Ghaderi & Parling, 2009).
Inom existentiell psykologi ses människan som kreativ, resursrik och fantasifull och har en
frihet och ett ansvar i skapandet av sitt liv. Samtidigt ligger det i det djupt mänskliga att
brottas med svårigheter, kriser och livets oundvikliga begränsningar. Dessa hanteras med
större eller mindre framgång, och inbegriper ofta självbedrägeri, bristande mod och ibland
onödigt stora begränsningar. Det är kanske här den största skiljelinjen mellan positiv
psykologi och existentiell psykologi finns. Stiwne (i van Deurzen, 1998) slår fast att ”ingen
utveckling sker utan ansträngning, uppoffringar och smärtsamma bortval” (s. 8). Van Deurzen
skriver: ”What we want for people is greater courage and resilience to improve their capacity
for dealing with adversity, not a greater desire to escape from it.” (2009, s. 72). Hon hänvisar
till LeBon som pekar på ”…the irony of coaching people to favour certain traits rather than
allowing a person to develop in a more wholesome and self-reflective manner.” (ibid., s. 7273), och menar att hela vår civilisation bygger på idén om att i största möjliga utsträckning
ska försöka undvika ansträngning och smärta. Här gör van Deurzen idéhistoriska kopplingar
till industrialismen, materialism, teknologiska framsteg och vetenskap som den nya
religionen, och tillägger att alla försök att utplåna det negativa enbart stärker den mörka sidan.
May (2005) skriver om skillnader och likheter mellan existentiell och humanistisk terapi
(baserat på Rogers). Båda riktningarna ser terapin som en tillblivelseprocess. Friheten, den
inre mognaden och människans värdighet betonas också av båda perspektiven. Hänvisningar
till det existentiella perspektivet har gjorts inom coaching-litteratur (Gjerde, 2004), som en del
14
av coachingens teoretiska grund. ”Existentialismen och särskilt Kierkegaards tes om att varje
människa formar sitt eget öde är en viktig grundsten i coaching.” (ibid, s. 24).
Människosyn och terapeutisk hållning
Den existentiella psykoterapin vilar på fenomenologisk grund. Jacobsen (2000) betonar
dialog, möte och empati i mötet med klienten. Först när terapeuten satt sig in i klientens
upplevelsevärld kan det vara möjligt att förstå vad klienten behöver. Medlet är autentiska
möten, ett varmt och intresserat engagemang, och ett förhållningssätt präglat av
förutsättningslöst utforskande av klientens livsvärldar. ”Icke-autentisk samvaro förtrycker…
Autentisk samvaro låter det mänskliga träda fram, fritt och ansvarigt…” (Jacobsen, 2000,
s 171).
Existentiellt inriktad psykologi motsätter sig en objektifierande syn på människan. Styrande,
kontrollerande och formande ses som något som motverkar den självständiga mänskliga
viljan. (Jacobsen, 2000). May (2005) skiljer på ett objekt som ska analyseras eller en varelse
som ska förstås. Med dess fenomenologiskt inspirerade metodik har existentiell psykologi ”en
öppenhet för det specifika och unika i en människas livsvärld”. (Stiwne, 2008, s. 228) Arbetet
rör sig mot ett ökat klarläggande av klientens inre värld och strävanden. (van Deurzen, 1998).
Ord som inom det existentiella synsättet har använts om terapeuten är: följeslagare (Berman,
2008), medmänniska (Nilsson, 2008), medundersökare och mentor i levnadens konst (van
Deurzen, 1998). I det existentiellt inriktade synsättet betonas att alla människor delar samma
existentiella villkor. Detta medför strävan efter en jämbördig relation mellan den som hjälper
och den som söker hjälp. Carlander (2003) anser att terapeuten måste överge sin allvetande
position, så att trygghet och delaktighet kan uppstå när terapeuten delar klientens villkor. Van
Deurzen (1998, s. 247) skriver att terapeuten strävar efter att delta i klientens subjektiva värld,
och ”…står till klientens disposition som en påminnelse om dennas egen inre sanning och
som katalysator för hennes samvete” och att hon försöker ”…uppmuntra klienten att iaktta sin
egen hållning och undersöka dess intention. (ibid, s. 248). Van Deurzen anser att terapeuten
måste vara intresserad av att lägga livets pussel, och att metoden är reflexion och filosofisk
undersökning snarare än teknik och strategi. Terapeutens närvaro och deltagande är mycket
intensivt och djupt koncentrerat, och hon uppbådar all den klarhet och visdom hon kan
prestera. Målet är att uppfatta det klienten ännu inte kan uttrycka klart och ”inleda en process
där det underförstådda blir tydligt. - - - Det är inte stöd och accepterande den existentiellt
arbetande terapeuten erbjuder, utan uppmuntran att tänka igenom det otänkbara.” (ibid, s. 66).
Stiwne skriver, (i van Deurzen, 1998, s 8) att ”Det handlar om att stå bi när en människa
möter sina – och allas våra – yttersta farhågor.” Att möta sin kropps gradvisa förändring,
hantera känslor av besvikelse och förödmjukelse, möta sjukdom, skador eller handikapp, ”stå
ut med själva tillvarons ändlighet, dess absurditeter, orättvisor och grymheter”. Att terapeuten
ifrågasätter och utmanar är en hjälp för klienten att våga leva sitt eget liv och inte någon
annans – en hjälp att leva ett mer levande liv, skriver Stiwne (2009). Hela tiden bör terapeuten
med djup medkänsla förmedla att klienten har kapacitet att möta tillvarons prövningar och
motgångar, att hantera och övervinna problemen. Tillit, mod och vitalitet är viktiga delar i
terapeutens grundinställning. (van Deurzen, 1998)
Eftersom vi inte vet om vår syn på klientens belägenhet och attityder är sanna, skriver van
Deurzen (2003), bör vi inte hålla tillbaka den utan lägga fram den för prövning. ”Vi bör låta
klienten dra in oss i sin verklighet i stället för att ivrigt lägga över vår version av klientens
15
verklighet på honom eller henne.” (ibid, s. 319). May (2005) betonar vikten av total närvaro i
mötet, att vara levande i relationen och inta en position av icke-vetande. Frieda FrommReichmann uttryckte att ”Patienten behöver en upplevelse, inte en förklaring.” (i May, 2005,
s. 171). Apropå överföring skriver också May att ”En del av den känsla för rätta tidpunkten i
terapin, som de existentiella terapeuterna särskilt har utvecklat, består i att låta patienten
uppleva vad han eller hon gör, tills upplevelsen verkligen griper tag i honom eller henne.”
(ibid. s. 174). Målet är att patienten ska bli existentiellt berörd, inte enbart nå en intellektuell
förståelse.
Det finns en stark strävan efter ett autentiskt möte, att med öppet sinne möta personen där den
är. Givetvis finns alltid en förförståelse, men det existentiella begreppet ”bracketing” innebär
att vi sätter vår förförståelse och förutfattade meningar inom parentes och strävar efter ett
öppet och förutsättningslöst förhållningssätt, så att vi kan studera fenomenet såsom det
uppstår, och se saker och ting på ett nytt sätt. (Serrander, 2009; Langdridge, 2007). Fischer
beskriver detta i andra ordalag: ”…to allow psychology literature to inform my study but not
to provide filters…”. (www6). Att arbeta existentiellt innebär att ställa sig vid klientens sida
och samarbeta. Terapeuten bör försöka motstå frestelsen att försöka förändra, påverka,
fördöma, bekämpa eller visa att klienten har fel. I stället bör strävan vara att förstå på vilket
sätt klienten har rätt, och vilken sanning som ligger bakom hennes livshållning. (van Deurzen,
1998).
Van Deurzen (1998) menar att existentiell psykoterapi inte syftar till att förändra eller bota,
och möjligen kommer det inte heller att göra klientens liv lättare. Däremot kanske terapin kan
göra livet lättare att leva. Som existentiell psykoterapeut ingår man i en strikt professionell
roll gentemot sin klient, och agerar vägledare i klientens eget upptäckande av sin livsväg.
Van Deurzen beskriver arbetssättet som ett disciplinerat och metodiskt utforskande av
klientens sätt att leva. Hur hanterar klienten livet? Hur bemästras ångesten och tillvarons
förgänglighet? Lever klienten fullt ut, med osäkerhet, sårbarhet, vitalitet och mod? På vilket
sätt försöker klienten kringgå reglerna? Hur försöker hon göra sig blind för en del av sin
erfarenhet och sudda ut elementära principer? Vilken del av sanningen är det som fattas? I
vilka avseenden kommer hon inte helt till rätta med livets paradox?
Själv och identitet
Existentiell psykoterapi handlar till stor del om tillvarons ofrånkomliga aspekter. Van
Deurzen skriver om vikten av att omfatta båda polerna av den mänskliga existentens
motsättningar: frisk-sjuk, svag-stark, gott-ont, aktivt-passivt, närhet-distans, förgångetframtid, bekräftelse-förnekelse, kontroll-underkastelse, gott-ont, tivel-tro, ge-ta etc.
Hon talar vidare om att praktiskt taget alla polariteter kan förstås i relation till den
ursprungliga motsatsen mellan liv och död. Det är lätt att definiera sig såsom att ett tillstånd
skulle vara permanent, men detta är en chimär i den ständiga förgängligheten och rörelsen i
livet. ”alla försök att göra sig till ett substantiv kommer att misslyckas. - - - Vad jag är, är jag
tillfälligt. Jag är en spegel av den kontext som jag befinner mig i just vid denna tidpunkt.”
(Stiwne, 2008, s 57). Apropå dimensioner som anställd-arbetslös, stark-svag och frisk-sjuk.
Identiteten som narrativ konstruktion beskrivs också i Stiwne (ibid.). En reflektion jag gör är
att människan i mötet med vården och försäkringskassan gång på gång tvingas berätta om sig
själv som svag och lidande, i kampen för en diagnos, rätt behandling och ekonomisk
ersättning. Denna process befäster en viss självbild. I mötet med Arbetsförmedlingen
efterfrågas ett annat perspektiv – berättelsen om förmågor, meriter, mål och handlingsplaner.
16
Autenticitet
Nedanstående beskrivningar av ett autentiskt och icke-autentiskt liv är hämtade från van
Deurzen (1998):
Autentiskt liv
Icke-autentiskt liv
Den intensitet som livet har när det levs
i första hand
Blir djupt berörd
Att själv förvalta sitt liv
Existentiell ångest
Entusiasm, intensitet, glädje i tillvaron,
vitalitet, känna sig levande
Motivation, en inre övertygelse
Bestämda avgöranden om vad som är
ens eget och vad som inte är det
Beredd att möta tillvarons
ofrånkomliga kriser. Följer sin egen
personliga väg samtidigt som man
beaktar situationens och egna
begränsningar
Meningsfullhet
Trogen och lojal mot sig själv, sann.
Att följa sin egen personliga
riktning, följer sina egna vägledande
principer.
Skärpa i upplevelserna, rymmer större
kontraster, använda alla färger, vidgar
repertoaren. En variationsrik symfoni.
Att göra tydliga och väl underbyggda
val som stämmer överens med de
värden man anser att man vill satsa på.
Följer sina egna vägledande principer.
Att vara i samklang med egna mål och
avsikter
Möjliggöra rörelse mellan de båda
polerna. Naturliga pendlingar mellan
motpoler. Spänning mellan polariteter
utgör två sidor av samma mynt, livets
själva substans. Strömmen mellan
polerna tillåts.
Sanningen är komplex och paradoxal.
Att leva ett andrahandsliv
Blir sällan djupt berörd
Att göra det som förväntas av en
Neurotisk ångest
Missnöje med sitt öde, alienerad, livet
tömt på kraft.
En tom pliktkänsla, en känsla av
påtvingad plikt
Följa minsta motståndets lag, följa
massan, göra som ”man” gör, som andra
anser förnuftigt.
Meningslöshet
Falskhet, ytlighet, tristess.
En omedveten om egna mål och syften.
Att måla med endast hälften av
spektrums färger, ett undertryckande av
en del av sin repertoar
En ljummen medelväg, slätstruket grått.
En begränsad repertoar, måttfull,
ljummen likriktning, banalt hummande
på en och samma ton.
Försöker undkomma paradoxer
Växlingen mellan polariteter har
förhindrats. Val av ena polen. Sudda ut
motsägelser, skapa synteser,
kompromisser.
Sanningen är enkel och partiell.
17
Att vara autentisk betyder helt enkelt att vara trogen mot sig själv, fastslår van Deurzen, 1998.
”Autentiskt liv ger motivation och entusiasm inför att göra det väl som är värt att göra. Denna
upplevelse av ökad vitalitet och glädje i tillvaron är det autentiska livets utmärkande kännetecken. Genom att leva autentiskt får man en djup upplevelse av sin inre verklighet. - - - Ett
icke-autentiskt liv kännetecknas av att man har en känsla av påtvingad plikt eller att man
känner sig missnöjd med sitt öde.” (ibid., s 90).
Autenticitet ensamt, menar van Deurzen, kan vara liktydigt med galenskap. Autenticitet är
ingen garanti för sanning. Inte heller är ett autentiskt leverne något som automatiskt leder rätt.
Det är inte säkert att spontanitet leder till ett autentiskt liv, men spontanitet kan bli produkten
av ett autentiskt liv. ”Att möta ångesten och att välja ett aktivt och autentiskt sätt att leva ger
snabbt ökad styrka och tillit och leder till en allmän upplevelse av vitalitet.” (van Deurzen,
1998, s. 84) Hon beskriver vidare att slutet på en terapeutisk process kan skönjas när klienten
blivit expert på att avslöja sitt självbedrägeri. Jenner och Henriksson (2008) påpekar dock att
livslögner kan ha en viktig funktion som skydd mot det alltför smärtsamma, som en
överlevnadsstrategi.
Fakticitet, vilja, val och ansvar
Ödet är det som är givet, som människan har att förhålla sig till genom acceptans eller
försoning. Parallellt med ”öde” används begreppet fakticitet. ”Att existera faktiskt är att helt
och fullt gå in i sin reella situation.” (Jacobsen, 2000, s 56). Utmaningen ligger sålunda i att
acceptera och förvalta det som är givet. Fakticitet avser det som personen inte valt själv,
exempelvis: att bli född, att ha ett visst kön, etnicitet, temperament, utseende, begåvning etc.
Ett mål med existentiell terapi är att hjälpa klienten att inse och möta sina begränsningar.
Begränsningarna kan komma både i form av givna grundförutsättningar och även genom
förmåga, ork och resurser. (Stiwne, www2).
Människan har alltid ett större eller mindre utrymme att påverka, styra och förändra sitt liv.
”Såväl vad gäller fysisk som psykisk ohälsa är det också väl påvisat att människans
inställning till sitt lidande, sin sjukdom eller ohälsa är en betydelsefull faktor såväl för att
uppnå hälsa, klara rehabilitering samt för att utveckla tålighet och förbli frisk” (Ottosson,
1999). ”Den enskilda människans inställning till sitt eget lidande liksom till livet i stort är
något mycket viktigt. Även de mest uppslitande händelser i våra liv, i nutid eller i det
förflutna, måste vi kunna förhålla oss till för att inte utveckla eller vidmakthålla ohälsa. Detta
är något som starkt fokuseras i existentiell terapi.” (Stiwne, 2003, s 1)
Stiwne förklarar termen intentionell som människans förmåga att ”göra uppror mot sina gener
och viljemässigt ta ut riktningen för sitt liv” (ibid). Att vara agent i sitt eget liv, så att säga
hålla i rodret, innebär en förändringskraft. Exempel på intentionella val är ”Hur vill jag leva?
Vem vill jag vara och vilken tillvaro vill jag bygga upp runt mig och vad vill jag hålla ute ur
min livssfär? Hur kan jag bidra till världen och hur lämnar jag något gott efter mig?” (Stiwne,
2008, s 43).
18
Existentiell skuld och sedimentering
Om individen förnekar utmaningen att förverkliga sina möjligheter uppstår skuld (May,
1999). Skuld, liksom ångest, är ontologiskt givet för människan. Existentiell skuld är när
människan förfelar sitt sätt att vara, inte är äkta, utan konform och anonym. Boss (i May,
1999) har målande beskrivit den existentiella skulden som att vi ”glömmer att vara”. Det
finns även andra former av skuld beskrivna i May, som jag inte närmare går in på här. En icke
accepterad ontologisk skuld kan leda till neurotisk skuld, på samma sätt som ontologisk
ångest kan omvandlas till neurotisk ångest. Medan de neurotiska formerna kan leda till
symptom, så är så inte fallet med de ontologiska formerna som, om de accepteras, kan få
konstruktiva effekter såsom ödmjukhet, en känslighet inför andra människor och ökad
kreativitet.
Van Deurzen (1998) skriver om terapeutens försök att få klienten att vakna upp ur sitt
självbedrägeri. Hon redogör för två huvudsakliga sätt att fly existentiell ångest: genom att
säga nej till livet (abrupt genom suicid, eller gradvis genom drogmissbruk eller andra
flyktförsök), eller genom att låtsas som att val och ansvar inte existerar. Människor kan leva
som om ödet bestämde deras liv, eller försöka gömma sig bakom bekväma vanor och rutiner.
Livsmönster präglade av förnuft, plikt och en tro på att systemet kan erbjuda skydd mot livets
faror, bidrar till den illusoriska tryggheten.
Existentiell skuld kan alltså uppstå genom att människor försöker fly undan mer djupgående
existentiell ångest genom att ägna sig åt distraherande aktiviteter. Tristess och meningslöshet
kan vara symptom på existentiell skuld. I arbetslivet kan existentiell skuld manifesteras som
att inte ha förverkligat studie- och yrkesdrömmar, att på grund av dåligt självförtroende ha ett
ostimulerande men tryggt arbete, eller att trots vantrivsel med arbetsmiljön ha stannat kvar i
ett yrke under lång tid. Utifrån Merleau-Pontys resonemang skriver van Deurzen (2003) om
en process som kallas sedimentering. Sedimentering innebär att något tas som en bestämd och
säker sanning, trots att den är en kvasi-sanning. Det som tros vara bestämt och definitivt
sedimenteras, och om ny information i annan riktning tillkommer så sorteras den bort,
eftersom ”sanningen” redan finns. Sedimentering gör till exempel att individens syn på sig
själv baseras på tidigare ”bevis”, och att synen svårligen ändras. Stiwne (2008) talar om detta
som att stelna i en form, att individen lagrar förstelnade föreställningar om sig själv, vilket blir
ett hinder för förändring. Om inte en kris utvecklas, så blir resultatet stagnation och
resignation.
Krisbegreppet
Kriser är något som tillhör livet och som tillför en dimension i livet, enligt existentiellt
perspektiv. Vardagliga kriser bör inte infogas i den psykiatriska begreppsapparaten. I
krisbearbetning fokuseras klientens självuppfattning och aktuella valsituationer. Det viktigaste
i terapeutens arbete är att ha en förmåga att vara närvarande. (Jacobsen 2000). Stiwne menar
till och med att krisen kan tjäna som ”en brygga till ett intensivare, mer meningsfullt och
rikare liv.” (2008, s 20).”I existentiell mening är krisen ett uttryck för att ens livsvärldar
kollapsar” (van Deurzen, 2003, refererad i Stiwne, 2008). Stiwne beskriver också att krisen
kan ha ett smygande, mindre drastiskt förlopp, såsom vid utbrändhet, stressreaktion och
depression.
19
Under kriser finns starka och växlande känslor, och en febril tankeaktivitet som verkar ha
hakat upp sig i samma spår, menar Jacobsen (2000). Han beskriver tre dimensioner som
återfinns i alla kriser: förlust, motgång och existensöppning. ”Hon [människan] kan segna ner
och gå under, men har också möjlighet att resa sig och blomstra på nytt.” (ibid, s. 50). I ett
gynnsamt krisförlopp, där krisen inte bara genomlevs passivt, utan medför ett
ställningstagande, omdefinierar människan sitt liv och djupnar. Genom krisen kan en positiv
rekonstruktion ske, och människan blir i bästa fall mera sig själv. (ibid.)
Meningsskapande och livsprojekt
För att minska den existentiella ångesten skapar vi olika meningsbärande projekt. Dessa
projekt hjälper oss att komma över det faktum att vi i grunden är sårbara och utsatta och kan
drabbas av bland annat ensamhet, sjukdom och död. (Stiwne, 2003). Våra livsprojekt hjälper
oss att sikta mot framtiden och upprätthålla en känsla av trygghet, kontinuitet och
sammanhang.
Frankl har betonat människans meningssökande, och anger tre grundläggande principer:
viljans frihet, viljan till mening och meningen med livet. (i van Deurzen, 1999, www7). Han
menar att det under alla förhållanden finns en frihet för människan angående hur hon förhåller
sig till villkoren. Människan försöker också skapa mening, och söker något större än sig själv,
som det känns meningsfullt att engagera sig i. Terapins syfte är enligt Frankl främst att hjälpa
klienten att upptäcka den mening hon kan ge livet. Detta kan ske på tre sätt – genom kreativt
arbete och kreativa bedrifter, genom att glädjas åt de värden som finns i livet, och genom
lidandet - att förhålla oss till ett öde vi inte kan förändra.
De fyra livsvärldarna
Van Deurzen (2003) redogör för existentiella dimensioner genom att tillhandahålla en ”karta
över världen”, som hon benämner det. För att klarlägga klientens personliga livsvärld kan fyra
olika dimensioner av tillvaron analyseras – den fysiska världen, den sociala världen, den
personliga världen och den andliga världen. Dessa olika livsvärldar kan användas som en
referensram och karta över tillvaron. Genom att undersöka hur individen förhåller sig till de
olika dimensionerna uppnås en större förståelse för individens situation. De tre förstnämnda
har en tradition inom existentiell teori, medan den fjärde dimensionen är ett tillägg från van
Deurzen (1998).
1. Den fysiska världen: Den mest grundläggande dimensionen. Förankringen i naturens
värld, det konkret fysiska, materiella, biologiska, miljön, hemmet man bygger i världen,
benägenhet att handla instinktivt. Exempel på frågor: Inre och yttre miljö - kroppslig
medvetenhet, fysiska förnimmelser, kroppsbild, hälsa-sjukdom, mat, sex, fortplantning,
klimat, väderlek, konkret omgivning. Störningar och preferenser analyseras.
2. Den sociala världen: Social värld, interpersonell, med-värld, den offentliga världen,
mänskliga relationer och interaktioner, kulturellt tillägnat handlande.
20
3. Den personliga världen: Privatvärld, egenvärld, intim och personlig erfarenhet, känsla av
identitet och självförvaltning. Enligt May (1999) den beteendemodalitet där människan
uppfattar sig som subjekt och objekt på en och samma gång – förmågan att stå bredvid och
betrakta sig själv och situationen.
4. Den andliga världen: En ideal och andlig värld, det värdemässiga, övervärlden. Idémässig,
ideologisk värld, andliga dimensioner, värden som ligger utanför individen.
När det gäller kartläggandet av de personliga livsvärldarna, så sker ingen styrd utfrågning,
utan terapeuten är uppmärksam på vad klienten spontant tar upp, vilka frågor som klienten
verkar se som centrala, och bygger vidare på detta med frågor. ”…när klienten själv nämner
något av dem [livsvärldarna] kan terapeuten stimulera till ytterligare utforskande och
klargörande.” (van Deurtzen, 1998, s 114). Berman (2008) beskriver att syftet med att
utforska de fyra livsvärldarna ”ska uppnå ett mer vitalt och passionerat liv”. (s 153).
Medan klassisk psykoanalytisk teori har starkare fokus på dåtiden, och kognitiv
beteendeterapi mer fokuserar på nuet och framtiden betonar existentiell psykologi samtliga
aspekter av tillvaron – både i tid och i rum. De olika världarna analyseras i samtliga
tidsdimensioner - det förflutna, närvarande och framtiden. Dåtiden determinerar inte nuet,
utan processen utgår snarare från nutiden. Utifrån den närvarande situationen tenderar vi att
välja ut ett visst minne som betydelsebärande, en tidigare upplevelse som vi tycker kan öka
förståelsen av det aktuella skeendet. (May, 1999; Jacobsen, 2000; Stiwne, 2008). Dynamiskt
sett utgör dock framtiden den viktigaste aspekten av människans värld, skriver May, eftersom
det är där möjligheten att bygga eller forma världen finns.
Arbetslöshet ur ett existentiellt perspektiv
Arbetslöshet är ett exempel på en potentiell gränssituation i tillvaron. Begreppet
gränssituation myntades av Jaspers 1951. Förutom dödsfall kan svåra konflikter, kränkning,
sjukdom eller känslor av skuld och skam innebära gränssituationer. En gränssituation kan
beskrivas som en brytpunkt eller vändpunkt. Ett närliggande begrepp, liminalitet, används
inom socialantropologin. Liminala tillstånd (av lat. limen, i betydelsen ”tröskel”) beskrivs
som ”at a boundary or transitional point between two conditions, stages in a process, ways of
life, etc.” (www8). Gränssituationer medför ångest och frustration samt svårigheter att få
tillgång till förnuftet, men kan i bästa fall även skaka om och befria. (Stiwne, 2008).
Exempelvis kan arbetslöshet resultera i att en person som vantrivts på ett tidigare arbete gör
slag i saken och ändrar yrkesinriktning.
Arbetslivet kräver i större eller mindre utsträckning att vi blir funktionsmänniskor, att vi ger
upp vår unika individualitet och konformt infogar oss i gruppnormer. Som funktionsmänniska
kan livet ibland te sig mekaniskt, stressfyllt, trist och pliktinriktat. (Stiwne, 2008). Många med
diagnos utmattningsdepression beskriver ett sådant fungerande i sitt tidigare arbetsliv. Häri
finns kanske initialt en befrielse med att inte arbeta – att äntligen få slippa leva som en robot
och (dock ofta med stor ekonomisk försakelse) få tid att göra det man längtat efter. Kanske att
landa i sig själv och i högre grad få vara ”den levda kroppen”. Tanken på det tidigare
arbetslivet skapar ett motstånd och rädsla för att återgå till arbetsmarknaden. Funktionsmänniskan kan kopplas till Frankls indelning av värden: expansiv karaktär (åstadkomma,
skapa, bygga upp, förverkliga genom arbete eller familjeliv), receptiv karaktär (upplevelser,
att öppna sig och ta emot – konst, natur, kärlek) samt inställningsvärden (”inställa sig på
21
inskränkningar av möjligheterna och kanske på ett obönhörligt öde, på lidande”) (Jacobsen,
2000, s 24). Människor som inte har arbete kan enligt Jacobsen ofta orientera sig mot
upplevelsevärlden. När en dörr stängs öppnas en annan, och människan får möjlighet att
utveckla en ny sida av sig själv. Samtidigt rymmer arbetslösheten ofta mycket oro och ångest.
”Tiden kräver människor som fungerar”, skriver Jacobsen (2000, s. 184). ”Om en människa
inte fungerar väl, bör vederbörande skickas på kurs, behandling eller någon annan form av
dressyr.” Det tekniska samhället har behov av människor som löser uppgifter och fullgör sina
roller. Det existentiella tänkandet ställer sig kritiskt till detta krav på funktionsduglighet,
eftersom det påverkar människans värdighet och samhällets mångfald negativt. Den fritt
handlande människan, som förhåller sig självständigt till samhällets regler och normer, kan
ställas i kontrast till funktionsmänniskan.
May (1999) hänvisar till existentialfilosofer som betonat att den moderna västerlänningens
ångest bottnar i förlust av upplevelsen av vara och att ha förlorat sin värld. Resultatet är
ensamhet, isolering och alienation. Många arbetslösa beskriver i andra ordalag att de har
”förlorat sin värld” – sin status, sitt ekonomiska svängrum, sina vänner, ibland sin partner
eller möjligheten att bekosta och utöva sina intressen eller vårda sitt yttre. Som arbetslös kan
upplevelsen vara att man står utanför samhället, och känslor av skuld och skam är vanligt
förekommande. Starrins forskning om arbetslöshet, utanförskap och marginalisering talar sitt
tydliga språk. Det är vanligt att arbetslösa hamnar i underläge gentemot olika myndigheter,
och är beroende av deras bedömningar. Många arbetslösa vittnade om att deras egna intressen
och vägval ifrågasattes, och att de kände sig reducerade till en icke-person, till ett objekt.
(Starrin, 1999). När möjligheterna till konkret hjälp är begränsade blir själva mötet desto
viktigare, menar Starrin.
Stiwne (2008) skriver om ett sorts dödläge människor kan hamna i när de saknar förmåga att
öppna sig för tillvaron. Detta förlamande tillstånd gör att de inte kan utföra intentionella
handlingar för att nå glädje och utmaning i livet. Istället lever de i ett vegeterande, väntande
och likgiltigt liv – en sorts ”existensminimum”. Denna beskrivning är något jag känner igen
från uttalanden från många långtidsarbetslösa. Man har hankat sig fram i tillvaron, kämpat för
att få ett arbete, levt i väntan, kanske till slut gett upp och hittat en överlevnadsstrategi i att
passivt flyta med. Ibland uttrycker man att man inte förstår vart åren tagit vägen. Stiwne anser
att människan kan ses som ”en samling möjligheter” (2008, s. 47). Ofta finns dock en
ambivalens kring att försöka förverkliga dessa möjligheter, eftersom tanken på tillvarons
paradoxer aktiverar såväl livsångest som dödsångest. Kompromissen kan vara att leva i en
ständig väntan på att det riktiga livet ska börja.
Med utgångspunkt från Heidegger beskriver van Deurzen (2003) hur människan kan möta
livets utmaningar: Mänsklig tillväxt och utveckling kräver både styrka och beslutsamhet, men
också att vi ”släpper taget och lämnar våra illusoriska strider med ödet” (s. 249). Dessa
polariteter har i högsta grad bäring inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Emotioners betydelse i arbetssökandet
Van Deurzen (2003) baserar sig på Horneys teorier, när hon redogör för emotioner som en
rörelse mot något och en rörelse bort från något. Rörelsen mot kräver ansträngning och
engagemang, och ger känslor av oro eller upphetsning. Rörelsen bort ”…upplevs som en
reträtt, som en skyddande och avfärdande rörelse…” (ibid, s. 321). Om det är förknippat med
22
att lämna något av värde, så blir resultatet ofta besvikelse, depression och deprivation. Som
van Deurzen uttrycker det, så är emotioner våra känsligaste barometrar, och ger information
om vad vi värderar i tillvaron och vilka strategier som kan hjälpa oss att nå det eftertraktade
och undvika det vi vill avstå ifrån. Van Deurzen beskriver i sin emotionsteori en cyklisk
förståelse av emotionella upplevelser. Att uthärda känslornas cyklicitet och emotionscykelns
fullbordan berikar och fördjupar livet, menar hon, eftersom alla emotioner har positiva och
negativa egenskaper. Denna teoretiska modell kan vara mycket belysande för att förstå de
närmande-hoppfulla processen som vi gärna vill se hos arbetssökande, men också för att
uthärda och förstå motstånd, bakslag och tveksamhet.
Starrins forskning (1999) fokuserar på den sociala utsattheten i arbetslösheten, som kan ge
upphov till olika negativa effekter i fråga om hälsa, ekonomi, sociala relationer etc. En särskilt
intressant tankegång är att individer som befinner sig långt ner i den sociala hierarkin, såsom
arbetslösa, löper större risk att bli exponerade för förhållanden som kan ge upphov till
kvardröjande skambundna emotionella reaktioner. ”Förnedring och förödmjukelse är aspekter
av skam som är förorsakade av personer som vanligtvis har jämbördig eller högre social
position”, skriver Starrin. Han redogör också för att ju högre den med lägre position uppfattar
den andras sociala rang, desto större är ökningen av blodtrycket hos den med lägre rang.
Starrin hänvisar till tidigare forskning om ”white-coat-effect”, som just visar att
blodtryckshöjning hos patienter korrelerar positivt med upplevelse av den andres status. Han
finner det rimligt att detta fenomen skulle kunna generaliseras till att även gälla mötet när
arbetssökande möter personal på arbetsförmedlingen. ”Beroendeförhållandet innebär att den
underordnade personen i större utsträckning riskerar att nås av obehaglig information som kan
upplevas som hotande. Det är rimligt att tänka sig att detta sätter sina spår även fysiologiskt.”
(ibid, s. 81).
Rörelsen mot
Rörelsen bort
Glädje - tacksamhet
Kärlek - omsorg
Stolthet - arrogans
Vinst
Förlust
Hopp - tvivel
Svartsjuka - vaksamhet
Vrede - hat
Spänning Frigörande
Begär - avund
Rädsla - undvikande
Skuld - skam
Sorg - resignation
Figur 1: Emotionscykeln. Efter van Deurzen, 2003, s. 327.
23
Kriser som arbetslöshet ger ofta upphov till starka känslor. Stiwne (2008) påtalar att känslorna
kan kvarstå under lång tid, och att det är viktigt att lära känna och bli förtrogen med sina
känslor i en krissituation. Genom att föra en inre dialog finns möjlighet att förstå vad
känslorna har för budskap om vårt nuvarande sätt att leva och om ett önskvärt sätt att leva.
Känslor är inte lösryckta, utan måste förstås i sitt sammanhang. Boss (refererad i Stiwne,
2008) talar om stämningar, för att beskriva något som finns både inom en individ och i
omgivningen.
Yrkesval och beslutsfattande ur ett existentiellt perspektiv
Den mycket centrala frågan inom existentiell psykoterapi: ”Vad vill jag med mitt liv?” ställs
mer riktat inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen: ”Vad vill jag med mitt arbetsliv?”.
Även om människans relationer betonas i flera andra teoretiska inriktningar, så lägger
existentiell teori även stor emfas på människans sammanhang, kontext. ”När en person
kommer fram till ett beslut, till exempel att ägna sig åt en ny yrkeskarriär, måste vi tänka på
att detta inte är ett enkelt beslut av ett envist själv som frivilligt och medvetet väljer att
etablera sig inom det aktuella området. Det är inte heller till fyllest att se beslutet om det nya
engagemanget som en följd av omedveten påverkan från vissa drifter och från avgörande
faktorer i barndomen. Det är rimligare att anta at varje steg vi tar, att allt som vi beslutar, är
resultatet av en mängd olika påverkningar, däribland element ur det förflutna tillsammans
med nutida och framtida förväntningar.” (van Deurzen, 2003, s 138-139). Van Deurzen ger
exempel på olika faktorer som påverkar yrkesvalet – klass, land, kultur, intelligens, genetik,
personlighet, situationen, sammanhanget och sociala förhållanden. Hon menar att det är
helheten som bestämmer valet, och att vi vare sig är helt utlämnade åt dessa mönster eller kan
välja helt fritt. ”Alla situationer är en ny kombination av element liksom vågorna i havet som
rullar tillsammans och bildar nya mönster och strömmar.” (ibid. s. 139).
Vilka processer kan beskrivas när det gäller beslutsfattande? May (i Jacobsen, 2000) har
betonat kombinationen av lust och vilja. Lust eller önskan handlar om en ”fantasins lek med
möjligheten av en handling eller ett tillstånd”, medan vilja avser ”individens förmåga att
organisera sitt själv så att det kan ske en rörelse i en viss riktning eller mot ett visst mål.”
(ibid, s. 205). May ser önskan, vilja och beslut som en kedja. Svårigheten återfinns i
övergången från lust och vilja till ett omsättande i beslut och ansvar, så att ett projekt kraftfullt
kan genomföras. Viljan är en stark kraft som formar både självet och omvärlden, och olika
människor har i varierande grad utvecklat viljan, skriver den existentiellt orienterade
psykoanalytikern Otto Rank (Jacobsen, 2000). Rank menar att en ”rehabilitering av viljan”
(ibid. s. 206) är central för beslutsfattande när människor har en svagt utvecklad vilja. Han har
beskrivit tre faser för att etablera vilja: 1) Mot-viljefasen 2) Med-viljefasen 3) Den kreativa
viljans fas. ”Det räcker inte med att vilja lite mer” är en intressant reflektion (ibid. s. 207).
Först måste en protest mot den andres vilja få komma till stånd, med kritiska och negativa
uttryck (Mot-vilja). Därefter kommer stadiet då individen vill och satsar på det han ska göra
(Med-vilja). Slutligen formulerar individen egna önskningar och mobiliserar viljestyrka för att
förverkliga planerna (Den kreativa viljan).
”Rent generellt handlar väljandets villkor om att hitta en balanspunkt mellan det önskvärda
och det möjliga”, skriver Stiwne (2008, s. 93). I dagens samhälle finns hos vissa en tanke om
att alla har lika chanser – en baksida av de meritokratiska ideal som utvecklades under 1800talets andra hälft (flit, begåvning och meriter fick ersätta arv och börd) är att de som hade låg
24
status indirekt ställdes till svars. ”Frågan om varför man, även om man var god, begåvad eller
duktig, ändå var fattig blev alltmer tillspetsad och smärtsam att besvara (både inför sig själv
och andra) för de misslyckade i en ny meritokratisk tidsålder.” (de Botton, refererad i Stiwne,
2008, s. 94). Många arbetslösa plågas av omgivningens uttalande om att det går att hitta ett
arbete bara man vill.
En subjektiv och holistisk syn på hälsa
När det gäller psykisk ohälsa gör Stiwne (2009) en tyngdförskjutning från den inre psykiska
världen till den komplicerade omvärlden, och ohälsans samband med olyckliga
levnadsomständigheter - arbetslöshet, ekonomiska problem och social utsatthet – eller
skadliga livsmönster. Han menar att psykologin behöver hämta kunskap från sociologin,
samhällsideologiska perspektiv, folkhälsofrågor och filosofin, för att hjälpa människor att
återupprätta ett liv som går att leva väl. Stiwne pekar på att depression, som idag är den
främsta orsaken till arbetsoförmåga i västvärlden, ofta är grundad i en subjektiv upplevelse av
att vara i en ohållbar livssituation. Existentiell terapi vänder sig bort från kortsiktiga mål som
symptomfrihet, för att istället sträva efter att ta klientens levnadsomständigheter på allvar. Ett
grundantagande inom existentiell terapi är att psykisk ohälsa, och ofta även fysisk sådan,
hänger ihop med hur man lever. Genom ett noggrant kartläggande och synande av klientens
livsstrukturer och livsprocesser tydliggörs förändringsbehov, så att ett hållbart levnadssätt kan
skapas. Begreppet ”hardiness” syftar just på den tålighet, hållbarhet och robusthet som
eftersträvas.
Trots att de flesta människor funderar på sjukdom och hälsa dagligen, har många inte tänkt
igenom innebörden i begreppen sjukdom och hälsa. Inom existentiell psykologin intresserar
man sig främst för upplevelsen av sjukdom och ett holistiskt hälsobegrepp. Det holistiska
hälsobegreppet kopplar ihop hälsa med ett liv som ordnas utifrån individens unika
förutsättningar - ett liv som levs väl, på ett vitalt och hållbart sätt. Först då blir livet för den
enskilde meningsfullt och rikt. Den existentiella uppfattningen tar avstånd ifrån
diagnostisering av livets normala psykiska fenomen, som ångest, kris, nedstämdhet,
upprymdhet och hög aktivitetsnivå. Genom sjukdomsstämpling finns risk att livet berövas en
del av sin mångfald och färgrikedom. Istället fokuseras levnadssätt och förhållningssätt som
sätt att påverka hälsan. (Jacobsen, 2000; Stiwne, 2009). Av ovanstående följer att det inte
finns ett linjärt samband mellan diagnos och upplevelse av ohälsa. Många människor som
saknar diagnos beskriver sig som sjuka, och vissa som har en diagnos upplever sig ändå som
friska och fungerande i livet.
Såsom beskrivs nedan inleds ofta en existentiell terapi med ett klarläggande av klientens
livsvärld. Den kan indelas i fyra områden – Naturvärlden, Den sociala världen, Den privata
världen och Idealvärlden. I Naturvärlden ryms förutom naturen och vår fysiska omgivning
även vår kropp, och frågor som hör till det kroppsliga - sexualitet, reproduktion, hälsa, ohälsa,
liv och död. ”I den fysiska världen handlar polerna om att å ena sidan underkasta sig
naturlagarna helt, å andra sidan att utöva kontroll över naturen. I ett mellan läge med spelrum
mellan dessa två poler klarar jag av att förhålla mig till livet och döden, hälsa och ohälsa, samt
trygghet och otrygghet.” (Stiwne, 2008, s. 155). Filosofen Husserl menade att medvetandets
intentionalitet även omfattar kroppen, och Merleau-Ponty vidareutvecklade dessa tankar i
form av perceptionens fenomenologi, där kroppen ses som central för människans förståelse
av världen. ”Genom kroppen riktar vi oss mot världen i handlingar som är avsiktliga, och
samtidigt är det i vår kropp som vi upplever och blir upplevda.” (ibid., s. 261). Stiwne (2009)
25
beskriver att många människor lider av en sorts ”kroppsdövhet”, där de har ”tappat kontakten
med den förkroppsligade känslobasen för sitt handlande” (ibid. s. 17). Utan denna kroppsliga
viljeförankring är det svårt att kunna forma sitt liv på ett tillfredsställande sätt. May menar att
vår kultur bygger på ett ideal om teknisk anpassning, där människan använder sig själv som
en maskin. Kulturen har också många olika sätt att dämpa den förtvivlan som kommer ur
detta. (May, 2005). Bemästrande, anser också Jacobsen (2000), är något som tillhör tingens
värld. ”Sjukdom däremot är ett fenomen som människan måste föra dialog med. Dialog
innebär också att lyssna.” (Jacobsen, 2000, s. 80). Denna inre dialog förutsätter ett öppet
sinnelag, där man undersöker vad sjukdomen kan vilja och vad den kräver för att inte bli så
dominerande. (Jacobsen, 2000).
Hälsa och välbefinnande är inte bara frånvaro av symptom och lidande, utan också en
öppenhet inför livets utmaningar – inklusive det som orsaker smärta och lidande. (Stiwne,
2009). Genom att omfamna livets hela spännvidd från djupaste lidande till obeskrivbar lycka
kan människan känna sig helt och fullt levande. Van Deurtzen (1998, s. 55) summerar detta
med följande ord: ”Den existentiella terapin arbetar inte för att bota människor i enlighet med
den traditionella medicinska modellen. Klienterna betraktas inte som sjuka utan som livströtta
eller oskickliga i att leva. Det sista som människor som är förvirrade eller hjälplösa behöver,
är att bli behandlade som sjuka eller inkompetenta. Vad de behöver är hjälp att överblicka
terrängen och att bestämma den rätta färdriktningen, så att de kan återfinna sin väg.”
Josefsson (2009) har kritiskt granskat den vård som erbjuds patienter på vårdcentral. Med den
stigande psykiska ohälsan ser hon det som angeläget med ett holistiskt hälsobegrepp, som
sträcker sig bortom de strikt naturvetenskapliga och medicinska perspektiven. Existentiell
terapi går utöver diagnostisering och symptomlindring, med syfte att hjälpa människor att
hantera livets utmaningar med en hållbarhet på sikt. Ungefär 30 procent av patienterna i
primärvården är i första hand i behov av psykologiska insatser, erfar Josefsson. Denna siffra
kan jämföras med den som docent och överläkare Owe Bodlund, överläkare och psykiatrisk
konsult i primärvården, nämner i sin artikel i Läkartidningen. (www9). Bodlund hänvisar till
en studie av Spitzer et al, som visade att 39 % av primärvårdspatienterna i studien uppfyllde
kriterierna för någon psykiatrisk diagnos. Primärvården hanterar därmed fler patienter med
psykiska störningar än vad den psykiatriska vården gör. Ångestpatienter, liksom deprimerade,
skriver Bodlund (ibid) är högkonsumenter av somatisk vård. Josefsson (2009) är kritisk till att
det ofta tillämpas ett rationalistiskt och kognitivt perspektiv, och till att vissa
behandlingsmodeller är mer fragmenterade än holistiska. Hon ser det som önskvärt med ett
pluralistiskt perspektiv, när det gäller behandling av psykisk ohälsa.
Det existentiella synsättet handlar om att ”möta istället för att mäta” (Stiwne, 2009, s. 254).
Känslan av sammanhang (KASAM) är central för att uppfatta sin tillvaro som meningsfull,
begriplig och hanterbar (Antonovsky, 2000), och den existentiella terapin kan erbjuda
patienten möjlighet att undersöka hur individens unika förhållningssätt påverkar hälsan.
Förverkligandet av för individen viktiga projekt, i den mån omständigheterna tillåter, ingår i
begreppet hälsa. Den hjälp som ges syftar till att människor ska reflektera över sina mål,
avsikter, och sin allmänna inställning till livet för att finna en riktning. (Stiwne, 2009).
Känslan av sammanhang, tänker jag, kan också påverkas genom ett nätverksbyggande i
rehabiliterande syfte. Samarbete med andra myndigheter är ett av Arbetsförmedlingens
prioriterade områden (www10). Samverkan med andra myndigheter och instanser är ett
effektivt sätt att samordna insatser och öka känslan av sammanhang hos den arbetssökande.
26
Enligt Stiwne (2009) aktualiseras de existentiella frågorna under olika livsskeden och
livssituationer. Jaspers var den som först använde begreppet ”gränssituation”. Exempel på
gränssituationer är livssituationer med förluster, död, smärta, isolering och absurditeter. (van
Deurzen, 1998). Kombinationen av ohälsa och arbetslöshet är sålunda en gränssituation av
dignitet. Stiwne (2007) skriver att gränssituationer är händelser med absolut signifikans för
oss, som vi inte kan bortse från. De uppstår när vårt vanliga sätt att fungera bryts av genom
begränsningar hos oss själva eller omgivningen. Gränssituationer uppenbarar sig också när
vår sårbarhet blir uppenbar för oss, såsom vid sjukdom eller förlust. Slutligen kan
gränssituationer emanera från individen själv, exempelvis när det är något man ”känner att
man måste genomföra, stå upp för eller skapa.” (ibid., s. 6). Van Deurzen (1998) anser att det
är nödvändigt att finna styrka, beslutsamhet och motivation att gå vidare för att övervinna
gränssituationer.
Spinelli (refererad i Jacobsen, 2000) skriver att människan genom en livshotande eller kronisk
sjukdom hamnar i en krävande valsituation, där valet står mellan att acceptera det nya
tillståndet och omformulera livsmål, eller att förkasta det nya tillståndet och hålla fast vid det
gamla sättet att leva. Existentiell psykoterapi har generellt en syn på kriser som något som kan
innebära en ny livsmöjlighet och en personlig vändpunkt. Jacobsen (2000) beskriver hur
människor påverkas av kriser. Ett väsentligt element är att tids- och rumsstrukturen bryts
sönder, med innebörden att gängse rutiner inte gäller. Min reflektion är att just detta med
förändrade tids- och rumsstrukturer är lätt att känna igen från arbetssökandes berättelser om
sitt sätt att leva. Den kris som arbetslöshet medför, och frånvaron av arbetets strukturerande
verkan leder ofta till en förändrad dygnsrytm, och en mer begränsad rörelsevidd från hemmet.
Även den ofta försämrade ekonomiska situationen påverkar.
Rehabiliteringsprocessen
Jonas Åberg, rehabiliteringsläkare, slår fast att rehabilitering är en process, och inte en åtgärd.
Målet i rehabilitering är att få processen att gå åt rätt håll. Rehabiliteringen kan beskrivas i
form av en kurva, som egentligen består av många olika, ömsesidigt relaterade delkurvor.
Indikationer på att processen är på väg åt rätt håll kan vara att en person börjar få ett socialt
nätverk, att den allmänna livsföringen förbättrats i form av kost, motion och daglig
sysselsättning, att graden av självgående ökat och att det uttalade och iakttagna välbefinnandet
ökat. (Åberg, 1996).
Åberg (ibid.) hänvisar till forskning vid Center for Psychiatric Rehabilitation vid Boston
University, där rehabiliteringsstudier visar att det avgörande för framgång i rehabilitering inte
var diagnosaknutna eller symptomrelaterade faktorer. Lyckosam rehabilitering visade sig
istället främst vara beroende av individanknutna resurser och resurser i omgivningen
(arbetsplats, hemmiljö, socialt nätverk). ”Det är viktigt att analysera resursbehov på helt
individrelaterat sätt, inte enligt ett slentrianförfarande utgående från hur det ”brukar vara” för
personer med den diagnosen eller de symptomen. Därför gäller det att mobilisera resurser
enligt en viss prioriteringsordning. De resurser som skall prioriteras är de som är samtidigt
behövda och önskade av personen i fråga. En mycket viktig princip i denna modell är den s k
självgåendeprincipen. Den innebär att prioritera resurser som ökar personens förmåga att
själv styra sitt liv och sin rehabiliteringsprocess. Inga åtgärder som genomförs får komma i
konflikt med självgåendepricipen.” (Åberg, 1996, s. 7). Eftersom det handlar om enskilda
personers utvecklingsprocesser, så måste utvärderingen också vara processrelaterad. En sådan
utvärdering är kontinuerlig, till skillnad från mål- och resultatmätning.
27
Många paralleller finns mellan Åbergs tankar och existentiell psykologi, med dess
helhetsperspektiv, utgångspunkten från den unika individen, beaktande av resurser i
omgivningen och i synen att diagnoser inte är det centrala. Åberg skriver, att medan man i
traditionell rehabilitering utgår från sjukdom och symptombild, så lägger man inom
Resursmobiliseringsmodellen den huvudsakliga tonvikten på individen snarare än diagnosen.
”Fokus i rehabiliteringsuppläggningen ligger på att identifiera vilka resurser som skulle
behövas för att stötta processen på bästa sätt hos just denna individ vid just denna tidpunkt
och med ett långsiktigt rehabiliteringsmål som formulerats utifrån just denna persons speciella
förutsättningar och förhoppningar.” (Åberg, 1996, s. 13). Åberg pekar på att effektivitet i
rehabilitering är avhängigt en individualisering av stödåtgärder och att bygga från personens
starka sidor och positiva förväntningar. Även i förhållande till bemötande finns stor
överlappning mellan perspektiven: ”En förutsättning för att jag skall vara ett bra bollplank är
att jag inte föregriper personens beslut. Jag skall respektfullt invänta personens beslutsprocess
och inte på minsta sätt ”härja” eller mästra. Även om jag tror mig veta vad som vore bäst,
skall jag inte pracka på personen detta.” (Åberg, 1996, s. 49).
Det känslomässiga upplevandet i terapin är en av de verksamma ingredienserna i existentiell
psykoterapi. Känslor är centralt, men inte i form av katharsis och utlevelse. Det är snarare,
med utgångspunkt från Aristoteles resonemang, känslornas betydelse som informationsbärare
om djupgående värderingar och intentionalitet som står i fokus. Genom att bejaka och låta
känslorna finnas med berikas livet. (Stiwne, föreläsning 100126) ”Utan vitalitet och riktning,
utan vilja och engagemang skulle livet vara stillastående, mekaniskt och trist, skriver van
Deurzen (1998, s 309). Van Deurzen (ibid.) skriver att terapeutens uppgift är att översätta
klientens känsla till en konkret insikt om vad som är fel, och vad som bör ändras i livet.
Negativa känslor är viktiga som indikatorer på gränser. Jacobsen gör en liknande uppmaning:
”Det viktigaste är att förstå vad känslorna har att säga om ens sätt att leva, att förstå vad de
kan berätta om hur man lever för närvarande, och hur man skulle kunna leva.” (Jacobsen,
2000, s. 59). De positiva känslornas betydelse för rehabiliteringsprocessen kan inte nog
betonas, menar Åberg: ”Entusiasm är den mest läkande och botande kraften. Entusiasm ger
ork. All rehabilitering påskyndas av entusiasm, särskilt om den är en befogad och
välunderbyggd entusiasm.” (1996, s. 16).
Nilsson (2008) skriver att formell logik ofta värderas högt i vårt samhälle, medan kloka
resonemang och värdediskussioner ofta är mindre prioriterade. Empirin söker fakta (fakta
härstammar från lat. ”faktum”, som betyder ”det gjorda”), medan erfarenhet handlar om
tillblivelser, transformations- och växtprocesser. I rehabiliteringen är det just förändringsprocesser som är i fokus, liksom i psykoterapi. Det är viktigt att prata om ”…det som kan vara
på annat sätt…” och låta personen ”…formulera och omformulera sina erfarenheter i vid
mening.” (ibid., s. 220). Målet är att pröva handlandet på nytt, överlägga klokare kring sina
strävanden, och få ökad klarsyn och överblick över sitt liv. Först då kan nya
handlingsalternativ öppna sig. Men detta fordrar att man övergår från att leverera resultat till
att värna om det meningsfulla. (Nilsson, 2008).
Arbetspsykologisk utredning utifrån existentiellt perspektiv
Den arbetspsykologiska utredningen som görs på Arbetsförmedlingen innefattar ofta
psykologiskt testning. Exempelvis kan det handla om utredning av generella och specifika
inlärningssvårigheter, kartläggning av starka och svaga delar av begåvningen som underlag
28
för yrkesval eller studier, screening av dyslexi, hjärnskada eller neuropsykiatriska tillstånd.
Personlighet, behov, drivkrafter och yrkesintressen kan även vara föremål för utredning. I
förekommande fall ges utifrån utredningen rekommendationer avseende anpassning av
arbetsplats, arbetsuppgifter eller arbetsmiljö.
Jag har ställt mig frågan om hur existentiell psykologi förhåller sig till psykologisk testning,
och om det går att finna något sätt för dessa olika perspektiv att samexistera. Det finns inom
existentiell psykologi en generell och ganska uttalad skepsis mot psykologisk testning.
Logiskt sett överensstämmer denna ståndpunkt med motviljan mot klassificering som finns
inom området. Genom e-postkorrespondens med Ann Valentin-Kvist, en psykologkollega
inom Arbetsförmedlingen som också doktorerar vid Göteborgs universitet och forskar om
begåvningsstruktur och kulturell bakgrund, har jag dock fått inspiration att utforska möjliga
beröringspunkter mellan existentiell psykologi och arbetspsykologisk testning. Hon rådde mig
att kontakta Constance Fischer, som länge arbetat med kvalitativ forskning med utgångspunkt
från existentiell-fenomenologisk filosofi. Constance Fischer försåg mig med intressanta
artiklar om hur existentiell teori kan appliceras på psykologisk utredning, och som beskrev
hur en terapeutisk effekt kan uppnås genom ett processinriktat, klientcentrerat
förhållningssätt.
Constance Fischer menar att det existentiella perspektivet har bäring för psykologins alla
områden. Tillsammans med Stephen Finn är hon föregångsgestalt inom ett terapeutiskt sätt att
arbeta med psykologisk utredning, grundat på individualiserad testning och starkt fokus på
samarbetsrelationen med klienten. Fischer, som säger sig vara influerad främst av Heidegger
och Merleau-Ponty, ger konkreta rekommendationer för hur psykologisk testning kan utföras
utifrån en existentiellt orienterad position. Fischer förordar en kongruent och systematiskt
översyn över testförfarandet, vilket beskrivs i fem steg (fritt översatt): 1. Samråd med klienten
2. Att dela intryck 3. Att använda vardagsspråk i skriftlig sammanfattning 4. Klientens kritik
av det skrivna utlåtandet 5. Att klienten anger vem som bör ta del av utlåtandet. (www6).
Under American Psychological Association, avdelningen för humanistisk psykologi, skriver
Constance Fischer: “When I speak of "qualitative research" I am not counterposing it against
use of quantitative data, but rather am evoking a frame of reference within which we attend to
the character of specifically human activity. This background productively encouraged me in
the following important directions: to study descriptive data for what they said about a
person's life-world; to attend to the lived body as an indicator of a person's inclinations and
moments of being affected in efforts to follow those inclinations; to allow psychology
literature to inform my study but not to provide filters; to try to convey my understandings
holistically; and to find ways to express commonalities across individuals without losing sight
of concrete variations in the descriptions of or by individuals. Being informed by this realm as
we study data enlivens dialogue between cognitive reflection that is seeking to find language
for themes and continuing attunement to the flow and dispersions of an individual's striving
for personal meaning and connections, assumptions, disappointments, affirmations, spiritual
dimension, values, and hopes and joys as well as dread or despairs. In short, being explicitly
attuned in this way to one degree or another brings us deeper and fuller understandings of lifeworld meanings, which is a goal of, or a step in, most qualitative psychology research. Human
science researchers are not opposed to traditional research design and statistical testing, but
rather to the still prevailing reductive attitude with which the research typically is undertaken.
By "reductive" I refer to translating findings into underlying forces, causes, and entities
presumed to be independent of our ways of knowing and living them.” (www6)
29
Termen Therapeutic Assessment myntades 1993 av Stephen Finn, som bygger sitt arbete på
några av pionjärerna inom collaborative assessment - Constance Fischer, Leonard Handler,
och Caroline Purves. Målet är att hjälpa människor att förstå sig själva bättre och finna
lösningar på problem. Man strävar efter att klient och den som testar utforskar tillsammans, i
en anda av samarbete. Paradigmet skiljer sig från traditionell psykologisk testning, som mer
inriktar sig på diagnoser, behandlingsplanering etc. Även om Therapeutic Assessment även
kan ha dessa mål, så är ändå det primära målet att underlätta positiva förändringar hos
klienterna, bland annat genom att utforska nya möjliga sätt att tänka och vara. I en rad studier
påvisas att Therapeutic Assessment har en positiv påverkan på klienterna. (www11)
Finn och Tonsager (2002) beskriver hur de i arbetet med Therapeutic Assessment hittat
förankring i den humanistiska psykologin. ”These approaches helped us realize the
importance of ”accurate mirroring” and empathic attunement, and highlighted the healing
power for clients of feeling understood.” (ibid, s 11-12). Strävan är att få till stånd ett
autentiskt möte. De humanistiska värdena yttrar sig också i emfasen på respekt för klienten,
att försöka reducera maktobalansen mellan psykolog och klient och dialogen med klienten
kring testresultaten, istället för att se testresultat som objektiva och orubblig sanning. Finn och
Tonsager fann att när klienter under utredningen deltog i en samarbetsprocess, där målet var
att tillsammans observera, förstå och tänka nytt, så skedde en djupare påverkan och resultaten
blev mer positiva (t ex större sannolikhet att klienten tar in överväldigande eller svår
information, större möjlighet till mer genomgripande livsförändringar). Redan i början av
processen involveras klienten i processen, genom att hon får formulera frågor om sig själv.
Dessa frågor kan röra mål, frustrationer eller intressen. De egna frågorna ökar känslan av
egenmakt och väcker nyfikenhet och engagemang samt minskar ångest. Grunden läggs för en
revision av självbilden och terapeutisk förändring. Bakgrundsinformation av relevans för
dessa frågeställningar samlas in, eftersom klienter lättare accepterar testinformation som har
bäring på deras personliga mål. Under testningen dras paralleller till det vardagliga
fungerandet, exempelvis i arbetslivet, och möjlighet finns sedan att experimentera fram ett
annat sätt att förhålla sig.
Istället för traditionell feedback angående testresultat, där validiteten tas för given, presenteras
resultaten som en teori som kan modifieras, accepteras eller förkastas av klienten. Inte bara
testfeedback utan hela utredningsprocessen står i fokus. Finn och Tonsager (2002) anser att
den klientcentrerade modellen gjort dem mer empatiska för klienternas dilemma i fråga om
förändring och mer inriktade på kontextuella aspekter på beteende. Med inspiration från
Fischers forskning om ”life centered assessment” tjänade testresultaten som ett sätt att
tydliggöra problem som klienten hade i sin vardag och förse klienten med viktiga insikter. Vid
slutet av en utredning brukar författarna berätta för klienten om specifika sätt som de blivit
berörda eller vuxit genom att arbeta med dem. ”…many clients feel enlivened when they feel
they have impacted the assessor.” (ibid, s. 17).
Den klientcentrerade testningen, vars primära mål är att möta klientens mål och behov, kan
ställas i relation till den mer testcentrerade modellen, som är mer teknisk till sin natur, och där
informationsinsamling är det viktigaste. Inom klientcentrerad testning ses test inte som en
objektiv sanning, utan som mer av ”empathy magnifiers” (Finn & Tonsager, 2002, s. 15) som
gör det lättare att sätta sig in i klientens situation. ”The assessor cycles in a disciplined way
between the client’s goals, the nomothetic test data, the assessor’s own associations, and the
client’s interpretation of his test response.” (ibid s 16).
30
Frågan ”Kan en sådan relativt kortvarig kontakt verkligen förändra någons liv?” ställs
retoriskt. Den varaktiga effekten som är möjlig att uppnå beror på att utredningen handlar om
berättelsen som klienten för fram om sig själv och sin livsvärld. Den terapeutiska effekten
som ligger i en lyckad klientcentrerad utredning, består av att klienten får större medvetenhet
om sig själv och medkänsla för sig själv, en djupare förståelse för dubbla känslor inför
förändring, och en förståelse som minskar skamkänslor och som pekar mot ett nytt sätt att
vara för klienten.
Målet med den individualiserade utredningen enligt Fischer och Finn (2008) är att förstå och
beskriva klienten i termer av hans eller hennes livsvärld, vad som fungerar och vad som inte
fungerar. Genom testdata och observationer ges tillträde till klientens beteenden och
erfarenheter. Förhoppningen är att klienten genom utredningen ser valmöjligheter, upplever
sig kapabel till förändring, så att livsberättelsen kan omformas och bli mer sammanhängande,
användbar och med större medkänsla för sig själv.
Den fördjupade vägledningen är, jämfört med annat utredningsarbete och stödsamtal, kanske
det område som är mest specifikt för arbetspsykologer inom arbetsförmedlingen. I processen
att försöka hitta lämpliga lösningar när det gäller yrkesval, arbete och utbildning kan många
av den existentiella psykologins centrala begrepp - val, ansvar, autenticitet, ångest, mod,
riktning, mening, vitalitet - ha bäring. Inom existentiell psykoterapi finns ett imperativ – att
göra det bästa möjliga av sina resurser. Van Deurzen (2003, s 313) skriver: ”Existentiella
psykoterapeuter strävar efter att hjälpa klienterna upptäcka arten av sina speciella egenskaper
och begränsningar så att de kan göra mesta möjliga av dem och använda dem till något nytt.”
”…att lära sig använda sin begåvning och sina talanger för att göra bästa möjliga av det man
har.” (ibid, s 314) ”...vidga klientens framtidsperspektiv tills det innehåller en möjlighet till
rörelse som inte har funnits tidigare.”, och att föra en diskussion om ”de relativa fördelarna
med olika sätt att gå vidare i livet.” (ibid, s 315).
Målet med ett existentiellt inriktat förhållningssätt är att befrämja klientens utveckling, med
en rörelse från förvirring till beslutsamhet. (van Deurzen, 1998). May (2005, s 45) förtydligar
att ”…ett accepterande av det faktum att hon trots att hon aldrig kan vara absolut säker i fråga
om avgöranden och val ändå måste välja.” Jenner och Henriksson (2008) beskriver väljandets
villkor som en balanspunkt mellan det önskvärda och det möjliga.
Detta med autenticitet blir ytterst tydligt i fråga om yrkesval. Val av yrke kan ha skett enligt
föräldrars uttalade eller outtalade önskemål, som protest mot detsamma, genom kompisval i
gymnasiet, konformt med könsroller, genom att göra en klassresa eller inte. Med utländsk
bakgrund har man ofta tvingats överge ett tidigare yrkesval för att börja om på en lägre nivå i
sitt nya hemland. Möjligheten att kombinera yrke med barn leder också till mindre autentiska
yrkesval, där arbetsvillkoren under en del av livet blir viktigare än arbetsinnehållet. När
barnen sedan är större kan inlåsningseffekten göra det svårt att komma vidare.
Det är först när klienten är klar över sina mål som motivation att gå vidare väcks, menar van
Deurzen (1998). ”Förmågan att uppfatta klientens speciella livsintressen fordrar… att
terapeuten har tillräcklig distans till sina egna uppfattningar om vad som är önskvärt, och inte
påtvingar klienten dessa.” (ibid, s. 65). Autenticitet är den existentiella psykoterapins främsta
mål. Genom att utforska, ifrågasätta och klargöra hur människan ser på sina resurser, talanger
och möjligheter kan hon få inspiration att uttrycka sin egen livsväg, där val av yrke är en
aspekt. (ibid.)
31
Cullberg Weston (i förordet till May, 2005) noterar att May flyttar perspektivet från vem vi är
till vem vi kan bli. Personligheten ses som en ”projektil mot framtiden” (ibid., s. 11) och
självets potential ger hopp och dynamik.
Hur kan existentiell metod beskrivas?
I sökandet efter den existentiella metoden, eller metoderna: vad menas egentligen med metod?
Metod är ett vittomfattande begrepp, som omfattar organisering och tolkning av information i
syfte att få en bättre förståelse. ”En metod är alltså ett redskap, ett sätt att lösa problem och
komma fram till ny kunskap. Allt som kan bidra till att uppnå dessa mål är en metod.” (Holme
& Solvang, 1991, s. 12). Den existentiella metoden är till sin natur kvalitativ, vilket innefattar
ringa grad av formalisering, sökandet efter en djupare förståelse, ett fokus på individens
upplevelse och beskrivning av helheten. Den kvalitativa metoden kännetecknas av närhet till
den källa man hämtar sin information ifrån, fokus på det säregna, unika och eventuellt
avvikande och ett intresse för sammanhang och strukturer. (ibid). Stiwne (2009) betonar att
den existentiella terapin består av flera olika varianter, som lägger tonvikt på olika aspekter av
metod. Metoderna har omfattande vetenskapligt stöd, såväl utifrån grundforskning som i
tillämpad forskning, och en evidensförankring finns. (ibid.).
Specifika metoder finns sällan beskrivna inom existentiell psykoterapi, eftersom metoden på
ett sätt uppfinns i varje nytt möte. Den existentiella psykoterapimetoden är svårfångad, anser
Stenberg (2009), och skriver att den ”…har beskrivits som en öppen attityd och ett flexibelt
hantverk” (ibid, s 66). Däremot finns mycket skrivet om förhållningssätt. Buber (i Jacobsen,
2000) använde begreppen Jag-Du-relation respektive Jag-Det-relation för att beskriva olika
relationskvaliteter. Jag-Du-relationer beskrivs av Buber som ett möte där de båda parterna
öppnar sig mot varandra totalt och utan reservation. ”I Jag-Du-relationen träder den sökandes
subjektivitet fram i dagsljuset när hon möts av terapeutens medkännande förhållningssätt där
insikt finns om att både sökande och terapeut utgår från samma existentiella livsvillkor.”
(Stiwne, 2008, s. 154). Jag-Det-relationer är instrumentella, och hör framför allt hemma i
tingens värld, men kan också känneteckna relationer mellan människor. Ting eller människor
objektifieras - ordnas i ordningsföljd, system, jämförs, räknas, mäts. ”En annan tendens bland
terapeuter som grips av tvivel på vad de sysslar med, är att ägna sig åt tekniken. Den kanske
mest närliggande ångestreducerande metoden är att man avlägsnar sig från problemen genom
att helt inrikta sig på det tekniska.” (May, 1999, s 51).
Metoden i existentiellt orienterad psykoterapi eftersträvar en betoning av livet mer än
individen, och är sålunda ontodynamisk istället för psykodynamisk. Den skiljer sig från
många andra former av psykologisk behandling, just eftersom den inte är inriktad på personlig
psykopatologi. Inte heller fästs så stor vikt vid interaktionen mellan klient och terapeut, utan
mer vid klientens möte med sig själv. I spännvidden mellan autenticitet och acceptans av det
universella måste individen finna mod, riktning och mening. Terapeuten behöver ständigt
påminna klienten om att hon själv påverkar sitt öde. Terapin är ett tillfälle att utforska
möjligheter som står till buds och tänka igenom konsekvenserna av olika val. Livsproblem
och mänskliga dilemman är föremål för filosofisk granskning. Några centrala frågor är
människans förmåga att skapa mening i den personliga världen och viljan och livsgnistans
betydelse för att klara av livets utmaningar. (May, 2005; Stiwne, 2008; van Deurzen, 1998;
van Deurzen, 2003).
32
Metoden inom existentiell psykoterapi vilar på fenomenologisk grund. Ordet fenomen går att
härleda till det grekiska ordet ”phainomenon”, med betydelsen ”det som visar sig”.
Fenomenologin, som både är en filosofi och metod, baseras på Husserls tankar. Hans
utgångspunkt var relationen mellan människan och världen, där människan står i centrum för
förståelsen av världen. Subjektetet är alltid riktat mot något, den s k intentionaliteten.
(Josefsson, 2009). Fenomenologin handlar om att ”komma till en fördjupad insikt om hur
något egentligen förhåller sig, dvs. detta fenomens essens, väsen.” (Birgerstam, 2000, s. 19)
Det fenomenologiska arbetssättet kan sägas vara ordens motsvarighet till det bildliga
skissandet. (ibid.)
Rollo May (2005) skriver att de flesta som läser böcker om existentiell terapi och letar efter
en handbok i teknik kommer att bli besvikna. Han menar rent av att tekniken är ett av de
största hindren att förstå människan. Människan är inget objekt som kan styras, mätas eller
analyseras, och följaktligen måste ”tekniken” följa av förståelsen. Målet är att försöka förstå
klienten som en varelse i sin värld, och hjälpa denne att uppfatta och uppleva sin existens.
May ger exempel på att det förekommer många olika metoder bland existentiella terapeuter.
Någon terapeut låter patienten ligga på en dyscha och associera fritt, en annan arbetar på ett
annat sätt. Det avgörande är dock att existentiella terapeuter inte använder en viss teknik för
att det tillhör seden, traditionen eller rutinen. De använder en viss teknik för en viss patient av
ett bestämt skäl. ”Den existentiella tekniken är flexibel och smidig, varierar från patient till
patient och från den ena fasen till den andra i behandlingen av en och samma patient.” (ibid,
s. 166). Valet av metod är på intet sätt vag, utan förutsätter tvärtom en gedigen kännedom om
varje metods förutsättningar. Extremen åt andra hållet är manualiserade behandlingar. Van
Deurzen (1998) skriver om färdighetsträning: ”Att försöka träna människor som känner sig
alienerade i vissa färdigheter eller uttryckssätt kan motverka sitt syfte och leda till ökad
alienation, inte mindre.” En klient uttryckte att det som att ha på sig kläder som inte passade.
(ibid., s. 57-58).
Ett svar på varför den existentiella metoden är svårdefinierad ger Yalom (2003), som skriver
att han inte betraktar existentiell psykoterapi som en separat, autonom, ideologisk riktning,
utan snarare som ett sätt att höja medvetenhetsgraden om de existentiella frågorna hos
välutbildade, psykodynamiskt skolade terapeuter. Samtidigt uttrycker Yalom att han dels är
existentiellt inriktad, och dels interpersonellt, vilket teoretiskt positionerar honom lite
annorlunda än vissa andra inom existentiell psykoterapi.
Van Deurzen (1998) beskriver metoder för att klarlägga klientens personliga livsvärld utifrån
de fyra livsvärldarna. Hon redogör också för hur man kan göra en livsinventering genom att
klarlägga antaganden, kartlägga värden och utforska klientens resurser. Många hänvisar till
kreativa metoder som en central del i existentiell terapi. Van Deurzen (1998) och Schröder
(2009) skriver om arbete med drömmar, Serrander (2008, 2009) om rörelse, gestaltande och
kroppsligt uttryckande i dansterapi, och Pettersson (2008) om läsning av skönlitteratur som
medel att få en djupgående kontakt med livsfilosofiska positioner. En annan metod som
omnämns i litteraturen är användandet av livsberättelser utifrån narrativ teori (Jenner &
Henriksson, 2008).
33
Ett urval av existentiella teman och metoder
Utifrån Stiwne (2009), vars målande metaforer också återgivits nedan, försöker jag nedan ge
en grafisk översikt över hur positiva förändringsprocesser kan skapas utifrån existentiell teori
och metod:
Incitament till att söka terapeutisk
kontakt
Nuvarande levnadssätt lett till kollaps, ”gått vilse på livets stig”,
ångest, uppskjutet förverkligande eller ”en nedskuren
låtsasvärld”, tristess. Tillvaron skrämmande, ohanterlig,
oförståelig, överväldigande. Kris, gränssituation.
.
Beskriva levnadssätt
Klarlägga de fyra livsvärldarna. Hur ser samspelet med
omvärlden ut? Göra de unika livsstrukturerna och livsprocesserna
tydliga.
Granska levnadssätt
Livsinventering, syna livet. Få perspektiv på sin tillvaro. Jämföra
nuläge med värderingar. Intentionalitetsutredning. Skälen till
varför klienten lever som hon gör? Vilket blir priset? Brister i
hållbarhet? Resurser för förändring?
Omvärdera sin syn på tillvaron
Få insikter om sin tillvaro. Ompröva. Insikter om sårbarhet, livets
ändlighet. Förundran inför livets storhet. Omvärdera sitt
livsinnehåll. Förändrad diskurs/livsberättelse. Att finna sitt bästa
sätt att leva, sin plats i livet.
Mobilisera livsmod, krafter och
resurser inför förändring
Terapeuten hjälper klienten att uppbåda livsmod. Utmanar
klientens förmåga och mod att omforma sig och återupprätta en
ny tillvaro istället för den tillvaro som kollapsat. Utmana
livsångest och dödsångest. Återupprätta egenmakt.
Hitta ny riktning, nytt sätt att leva
En djupgående förändring. Nyskapa sin tillvaro, återupprätta
livet, utifrån unika förutsättningar. Göra världen beboelig på nytt.
Leva mer autentiskt, hållbart och uthålligt mot livets oundvikliga
utmaningar. Leva optimalt utifrån sina möjligheter och
begränsningar. Ökad tålighet (hardiness) och
återhämtningsförmåga. Våga gå sin egen väg. Vitalt och
passionerat ta för sig. Ta ansvar för sitt liv, vara medskapande av
sin tillvaro. Uppleva att livet trots allt är meningsfullt.
Figur 2: Att arbeta med förändringsprocesser utifrån det existentiella perspektivet.
Nedan följer ett urval av metoder och teman som är vanligt förekommande inom existentiell
psykoterapi:
34
1) Klarläggande av klientens personliga livsvärld
Fokus för existentiell terapi är människans varande i världen, både utifrån det som är givet
och det som låter sig påverkas. Ett grundantagande är att hur man mår påverkas av hur man
inrättat och lever sitt liv. (Stiwne, 2009). Något som är verksamt är att arbetet inom den
existentiella terapin sker ”i den stora bilden”, genom en inventering av hur livet levs av
klienten. Begreppet livsvärld myntades av Husserl, och kan beskrivas som världen såsom den
konkret levs. (Langdridge, 2007). Nedanstående modell, med fyra dimensioner i livsvärlden,
bygger på de tre existentiella dimensioner som av tradition brukar anges – en fysisk, en social
och en personlig – samt van Deurzens tillägg Idealvärlden. (van Deurzen, 1998). Modellen
med de fyra livsvärldarna reducerar komplexiteten i existensen och ger den en mer hanterbar
form. Klienten målar upp en så tydlig bild som möjligt, med tillvarons detaljer, för att
åskådliggöra hennes livsformer och livsprocesser i dessa olika dimensioner. Fokus är alltså
inte enbart på hur livet upplevs, eller hur det berättas, utan hur det verkligen levs. Livet är
ordnat efter intentionellt grundade val, mer eller mindre medvetna. Klienten är alltid i rörelse
mot något, och försöker undvika något annat. Livsvärlden är subjektivt konstruerad. (Stiwne,
2009; Stiwne, föreläsning 100126).
Naturvärlden
Den sociala världen
Fysisk, materiell, biologisk värld.
Benägenhet att handla instinktivt.
Kroppslig medvetenhet, fysisk
förnimmelse. Mat, sex, fortplantning.
Upplevelser av klimat och väderlek.
Social, offentlig värld. Mänskliga relationer och
interaktioner. Kulturellt tillägnad handling.
Den privata världen
Idealvärlden
Privatvärlden, egenvärlden, psykologisk
dimension av intim och personlig erfarenhet,
karaktär, känsla av identitet och
självförvaltning.
Övergripande betydelseram, andlig
dimension, livsåskådning. Idémässig eller
ideologisk värld, värden som ligger utanför
individen själv.
Figur 3: De fyra livsvärldarna (från van Deurzen, 1998 och Stiwne, 2009).
35
”Med livsvärld avses en komplex och icke-reducerbar verklighet. Istället för att åtskilja liv
och värld förbinds de i en enhet.” (Stiwne, 2008, s. 227). Livsvärlden omfattar alla de
områden som människan rör sig mellan, allt som är möjligt att göra och erfara. Livsvärlden
kan sålunda expanderas eller krympas. De olika livsvärldarna är ständigt förbundna och
betingar varandra. Om en livsvärld är underutvecklad påverkas oundvikligen de andra
livsvärldarna negativt. Att tillhandahålla ett reflektionsutrymme är väsentligt, eftersom ”För
många ockuperar livet så kraftfullt att man inte hinner bry sig om hur man lever det.”
(Josefsson, 2009, s. 254).
”När man sakligt betraktar tillvarons grundläggande struktur och dynamik flyttas fokus från
den individuella patologin. Detta verkar på ett frigörande sätt och ur denna frihet mognar
viljan att leva på ett mer levande sätt.” (Josefsson, 2009, s. 266). I klarläggandet av
livsvärlden blir klientens livsberättelse och diskurser (sätt att tolka världen och uttrycka sig)
synliga. (Stiwne, 2009). Genom att hjälpa patienten att klarlägga sin livsvärld och få syn på
sig själv i ett sammanhang och i ett tidsperspektiv, och lära sig hur olika val får olika
konsekvenser och att få syn på vad som är väsentligt för henne, kan hon börja leva på ett sätt
som gör att hon känner sig mer levande och äkta. (Josefsson, 2009). ”…existentialism should
not be simply an intellectual activity but should be something we live and, through living it,
learn to live anew.” (Langdridge, 2007, s. 25).
Modellen med de fyra livsvärldarna kan med fördel kombineras med Åbergs (1996)
Resursmobiliseringsmodell, för samtal med klienten om rehabiliteringsprocessen. Åberg
poängterar vikten av ett helhetsperspektiv och flerdimensionell analys (kroppsliga symptom,
miljö, sociala aspekter både professionellt och privat, viljeytteringar, förväntningar,
ambitioner, kompetens, ork, entusiasm, känslomässiga behov etc).
Van Deurzen (1998) ger ett exempel på en klient vars livsvärld dominerades av den sociala
dimensionen. Klienten var helt handlings- och reaktionsorienterad, och hade svårt att stanna
upp och använda tid till att orientera sig i sin inre värld (den privata världen). Josefsson
(2009) beskriver en patient som upplevt flera trauman, och hur ett utforskande av ”ett stycke
liv i taget”, ett tema, med fokus på tidsperspektiv, val, begränsningar och möjligheter
medförde att patienten gradvis kunde förstå sig själv och hantera livet bättre. Terapeuten
bjuder in till olika perspektiv, där patienten får hjälp att se flera sidor av saken, nyanser,
motsatser och vad som möjligen också utelämnas i samtalet. Inom Naturvärlden kom
patienten att berätta om trötthet och övervikt. När den sociala världen belystes, så framkom att
patienten kände sig dum, osäker och rädd i förhållande till andra människor, och att hon
begränsat sitt sociala umgänge betydligt. I Den privata världen, såsom den beskrevs, förde
patienten en begränsande inre dialog, och hon hade också en föreställning om att denna inte
gick att förändra. Samtal om Idealvärlden avslöjade att patienten kände sig vilsen avseende
vilka värden i livet som var viktiga för henne.
Frågor: Hur lever personen sitt liv i de olika livsvärldarna? Har hon begränsat sitt livsrum
mer än nödvändigt? Hur kan livsrummet vidgas? Är det någon livsvärld som dominerar?
Försummas? I vilken dimension känner sig klienten mest levande? Hur har det sett ut över
tid?
36
2) Livsinventering - antaganden, värden, resurser
Om klarläggande av livsvärlden handlar om att förstå klientens livsvärld, så handlar
livsinventering om att hjälpa klienten att komma till rätta med sin upplevelse av världen.
Genom att utforska hur personen lever och hennes sätt att betrakta tillvaron, världen och sig
själv kan man klargöra vad som är väsentligt, för att hon ska kunna leva mer i överensstämmelse med sig själv och därmed vara mer äkta och levande. (van Deurzen, 1998).
Livsinventeringen sker i tre steg:
1) Antagandena om värden, i alla fyra dimensionerna – naturvärlden, den sociala världen,
den privata världen och idealvärlden – klarläggs, definieras och utsätts för kritisk
granskning (ökar verklighetskänslan)
2) Klienten klarlägger sina värden, för att sedan ringa in vitala förhållanden som gör
tingen meningsfulla och värda att syssla med (ökar förmågan att göra livet värt att
leva)
3) Personliga resurser klarläggs, definieras och utvecklas (ökar förmågan att få livet att
fungera i praktiken)
Målet är att nå en dynamiskt reflekterande och tillfredsställande livsstil, där klienten är
medveten om sig själv som centrum för sin upplevelse, erfarenhet och handling. Tillsammans
utforskar man hur klienten upplever världen, och vilka antaganden hon gör om verkligheten
och sig själv. ”[Den existentiella terapin]…visar klienten vägen till att vara mer uppmärksam
på de aspekter i tillvaron som hon brukar ta för givna och inte ser de väsentliga dragen i.”
(van Deurzen, 1998, s. 159). Hon får hjälp av terapeuten att ta upp sina egna antaganden och
meningar till prövning. Utgångspunkten är att klienten är kapabel att själv skapa mening i sin
erfarenhet, men att terapeuten kan behöva stimulera klientens längtan efter autonomi. (van
Deurzen, 1998).
Aronsson, som är medförfattare i Stiwne (2009), behandlar i sitt kapitel existentiell terapi vid
utmattning och utbrändhet. Han beskriver kopplingen mellan intentionalitet och ohälsa, och
pekar på hur viktigt det är att göra en grundlig intentionalitetsutredning för att förstå vad som
lett fram till den nuvarande situationen. Varje människa har sina unika skäl drivkrafter till
varför livet levts på ett visst sätt. Utifrån värden som upplevs som viktiga har de personliga
valen skett, även om många upplever sig fångna i en situation med bristande valmöjligheter.
Aronsson betonar att det behandlingsmässigt är väsentligt att diskutera vilken livsföring, vilka
livsvärderingar, trosuppfattningar om tillvaron och livsideal som gett upphov till ohälsan. I
förlängning leds samtalet in på frågor om autenticitet och hur att leva det liv man egentligen
vill leva – ett potentiellt rikare liv. Min egen uppfattning är att intentionalitetsutredningen
borde ha sin givna plats i fördjupade vägledningen – speciellt när funktionshinder finns med i
bilden. Van Deurzen uttrycker det som att ”hjälpa självet orientera sig i världen och att finna
sina egna orienteringspunkter.” (ibid, s. 317). Intentionalitet och värden har även en koppling
till motivation. ”Kom ihåg att när klienter inte finner sin egen motivation för att handla, så är
detta nästan alltid ett tecken på att de ännu inte har kommit åt de värden som motiverar dem.”
(van Deurzen, 1998, s. 172).
Sedan klienten identifierat centrala värden i livet och sin motivationskraft inventeras klientens
resurser. De personliga resurserna är basen för att förverkliga de eftertraktade värdena i
praktiken. Det kan handla om att klienten upptäcker dolda resurser, eller genom att
uppmärksamma bakomliggande resurser som använts på ett destruktivt sätt. Terapeuten
37
uppmuntrar då klienten att hålla utkik efter grundprinciper för negativa beteenden, och
upptäcka den talang detta förutsätter, och som skulle kunna omsättas på ett mer konstruktivt
sätt. Van Deurzen (1998) beskriver också hur goda resurser inom en livsvärld kan användas
som prototyp för problem inom andra livsvärldar. Ett fallexempel hon ger är en man som är
väl förtrogen inom Naturvärlden och van seglare. Segling användes med framgång som
metafor, för att hitta lösningar inom den relationella sfären – ett område där mannen var mer
osäker. Det kan även handla om omdefiniering – exempelvis av egenskaperna ”envis och
halsstarrig” till ”pålitlig, konsekvent och beslutsam”. Inte sällan har klienten anammat
omgivningens värderingar istället för att stå upp för sina egna. Genom att ha en känsla av
riktning och en grundläggande känsla av kraft och resurser läggs grunden för en konstruktiv
process.
Frågor: Hur kan klienten hitta ett mer konstruktivt sätt att leva? På vilka sätt kan man säga
att klienten lever med ett självbedrägeri? Vilka antaganden vill klienten bevara? Vilka vill
hon släppa? Vilken riktning ska livet ta? Hur lever personen i sin vardag? Vad får hon ut av
det? Hur berörs klienten, och vad väcks till liv? Vilka slutsatser kan man dra om personens
ideal och värderingar? Vilka värden prioriterar hon? Lever hon i överensstämmelse med sina
ideal och värderingar? Vilka livsvärden har försummats? Vad blir konsekvenserna av olika
val? Hur kan hon leva mer i överensstämmelse med sig själv?
3) Bli varse den personliga friheten
Inom existentiell psykologi är synen på en personlig frihet central. Grunden för den
psykologiska friheten är medvetandet, d v s ”människans förmåga att överskrida den
omedelbara konkreta situationen, att leva i tanken på det möjliga…” (May, 2005, s. 40). Detta
ger människan en mängd olika möjligheter att träda i relation till sin värld, och att påverka
sina livsförhållanden. (Stiwne, 2009). Syftet med den existentiellt inriktade terapin är att
”…vidga en repertoar som upplevs begränsad så att man får förmåga att rymma större
kontraster hos sig själv och andra.” (Josefsson, 2009, s. 269).
Människans frihet rör sig alltid om en situerad frihet, d v s en situationsbetingad frihet med
olika begränsningar och inflytanden. (Stiwne, 2009). Van Deurzen (1998, s 308) säger dock
hoppfullt att, ”Hur mycket en människa än har lidit, finns det alltid ett utrymme där hon kan
upptäcka någon positiv möjlighet i sin situation.” ”Ett viktigt arbete i en
rehabiliteringsprocess är att återvinna friheten i sitt liv och att göra mer i detta föremål för val.
- - - Frihet har även att göra med återhämtning, vila och hållbarhet.” När det gäller klientens
ansvar, så är språkbruket betydelsefullt. Oansvarighetens språk rymmer uttryck som ”det bara
händer, jag måste…, jag kan inte…, det spelar ingen roll vad jag gör”, medan ansvarighetens
språk kan uttryckas genom ”jag vill…, jag prioriterar på annat sätt, det är inget för mig, jag
väljer så och är beredd att betala priset”. (Stiwne, föreläsning 100126).
Det finns en risk, menar May (2005) att psykoterapeuten blir ombud för kulturen. Genom att
få patienten att anpassa sig till kulturen och leva på ett ”beräknat, kontrollerat, tekniskt riktigt
sätt”, så kan man få vissa symptom, exempelvis ångest, att försvinna. Priset för att bli ”frisk”
är dock att patienten accepterar en begränsad värld, en värld som är identisk med kulturen.”
Han befrias från sina symtom genom att han offrar de möjligheter som förorsakade hans
ångest.” (ibid., s. 179). Jag tänker att den existentiellt inriktade terapin genom sin öppenhet
för människors livsvärldar och subjektiva prioriteringar på så sätt bidrar till ökad mångfald.
Människor kan välja att leva på många olika sätt, och terapeuten är ingen expert som ska tala
38
om hur man ska leva. Däremot granskas patientens egna motiv utifrån hur autentiskt grundade
de verkar vara. ”Målet är att befria patienten från så många icke önskvärda begränsningar som
möjligt. - - - …att patienten ska kunna fullborda sin existens.” skriver van Deurzen (2003,
s 215).
Viktor Frankl uttryckte i en intervju vikten av att beakta ”människans unika egenskap, det
som gör henne till människa… hennes förmåga att gå utanför sig själv, att ha en vilja till
mening och en frihet att själv välja sin mening.” Han vände sig mot det reduktionistiska hos
Freud och Adler, överbetoningen av drifterna och ”det sjuka psyket”. (Ur Psykoterapimetoder, Svenska Dagbladet, 1989, s. 76). Frankl betonade att även för människor med
mycket begränsad frihet finns friheten att välja attityd och inställning. Med frihet följer
ansvar. Men apropå ansvar, så kan individen ibland ta på sig för mycket ansvar.”…ibland kan
det hända att personen hålls ansvarig eller anklagar sig själv trots att han eller hon objekt sett
är oskyldig. - - - …om man exempelvis försöker klara sina arbetsuppgifter trots undermåliga
organisatoriska förhållanden eller blir arbetslös på grund av att en fabrik läggs ned. Man
känner sig misslyckad (intern attribution) trots att orsaken ligger utanför en själv.” (Jenner &
Henriksson, 2008, s. 89).
Frågor: Hur förhåller klienten sig till sin frihet? Begränsar hon sig mer än nödvändigt?
Vilka möjligheter finns, som hon i dagsläget inte ser? Behövs en bredare repertoar med
större kontraster skapas i livet?
4) Stötta klienten att gå sin egen väg och träda fram som unik varelse
Mays åsikt (2005) är att det vanligaste neurosmönstret i vår tid är konformism och att vara
utifrånstyrd, ”…att individen identifierar sig så med andra att hon själv blir alldeles tom.”
(ibid, s 39). Anpassning sker till priset av att man ger upp en del av sin existens, och May
anser att man måste utmana patienten att våga gå sin egen väg. Syftet med den existentiella
metoden, enligt van Deurzen (1998) är att uppmuntra människor att leva ett gott liv i enlighet
med sina egna normer, istället för att rätta sig efter andras uppfattningar. Att leva ett autentiskt
liv innebär att komma bort från känslan av plikt eller missnöje med sitt öde. Att leva
autentiskt är att vara sann mot sig själv, vilket medför en ökad vitalitet och glädje, en känsla
av att vara berörd.
”I stället för anpassning till en norm kan resultatet bli ett liv inspirerat av strävan efter att
förverkliga personliga värden.” (van Deurzen, 1998, s 307). Den skickliga konstnären,
skriver hon, behöver en lärare som kan stimulera och kanalisera hennes originalitet – och inte
hämma den eller göra den konform. ”Syftet med existentiell terapi är att hjälpa klienten att
utveckla sina talanger på sitt eget personliga sätt och i trohet mot sina värden.” (ibid, s. 59).
”I stället för att jämna ut vår väg och bli till skuggor av det som vi verkligen är, bör vi välja
den ojämna, svåra vägen och upptäcka våra verkliga förmågor.” (van Deurzen, 2003, s. 34)
De flesta terapier har som mål att minska människors ångest så mycket som möjligt. Men
inom existentiell psykoterapi ses ångesten snarare som en utgångspunkt för ett liv som levs
väl. Utan ångest uppstår en okänslighet för tillvaron, en outvecklad andlighet och oförmåga
att verkligen leva. Risken är också att kampen med de mänskliga paradoxerna inte införlivas.
Kierkegaard ser det som nödvändigt att människor kan vistas i spänningsfältet mellan det
ändliga och det oändliga, trots att det är ångestväckande. Ångest kan ses som en indikator på
klientens medvetandenivå, graden av insikt om den grundläggande friheten som människan
39
har. När livet inte tas för givet är det naturligt med existentiell ångest. Ångesten påminner oss
om vår vitalitet och sårbarhet. Den får oss att reflektera över situationen och mobilisera vår
styrka. Målet är inte att få en bot för ångesten, utan att få mod att uthärda den, och hjälp att
förstå dess mening så att man kan leva konstruktivt. (van Deurzen, 2003).
Många människor lever i passivitet och bekvämlighet, eller låtsas inte om att val och ansvar
existerar. Vissa lever som att allt störs av ödet, andra är fast i rutiner, lever i en
trygghetsillusion eller ägnar sig enbart åt plikten istället för att även infoga friheten. En vanlig
effekt av att börja leva mer fritt, aktivt och autentiskt är en överraskande och tillfredsställande
känsla av kraft, vitalitet, äventyr och spänning. (van Deurzen, 1998).
Att gå sin egen väg behöver inte alltid innebära förändring. Ibland kan det handla om att sluta
gå emot sin läggning, att finna ro och acceptans i det. (van Deurzen 1998). I begreppet ”amor
fati” (kärleken till ödet) ryms uppmaningen att ta emot det som livet har att bjuda, även
händelser och situationer som innebär lidande och förlust, för att förhoppningsvis i slutänden
inbegripa det i ett meningsskapande. “Det är endast genom att stå ensamma och modigt möta
våra personliga utmaningar som vi kan vara sanna mot vårt själv.” (van Deurzen, 2003,
s. 32).
Frågor: Lever klienten på ett autentiskt sätt, eller lever hon ”någon annans liv eller
drömmar”? Har hon kontakt med det som är särskilt viktigt för henne? Finns det djupare
livsval som behöver beaktas? Hur kan hon göra sig själv rättvisa som unik individ? Vad är
centralt i klientens liv just nu? Hur ska hon leva sitt liv här och nu? Vilka oanvända förmågor
har hon?
5) Hjälp klienten att uppbåda livsmod
”Modet att leva kan endast vinnas om man beslutsamt ser dödens möjlighet i ögonen.” (van
Deurzen, 2003, s. 78). En förutsättning för livsmod är livskänsla. Livskänsla är när man
uppfattar sin egen existens, har en upplevelse av att ha ett eget värde och känner sig levande.
Vi har alla olika tillfällen då vi känner oss särskilt levande – t ex när man ägnar sig åt
praktiska uppgifter, deltar i sociala sammanhang, är fokuserad på sin egen inre existens eller
vistas i naturen. (Jacobsen, 2000). För att en människa ska känna att hon lever, har livskänsla,
så fordras ontologisk/existentiell trygghet. Först då kan livets ovissheter bemötas, utifrån en
fast känsla av egen identitet. ”En människa kan ha en känsla av närvaro i världen som en
verklig, levande och hel person, som lever i en tidsmässig kontinuitet. Hon kan träda fram och
möta andra öppet och tryggt.” (Jacobsen, 2000, s. 230).
Kopplingar finns mellan existentiell trygghet och Känsla av Sammanhang (KASAM). I sin
salutogenetiska KASAM-modell beskriver Antonovsky att det som känslan av sammanhang i
grunden bygger på - begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet - är avgörande för vår
förmåga att hantera utmaningar. Dessa, i sin tur, är avhängiga s k allmänna motståndsresurser.
Exempel är ekonomi, kunskap, utbildning, erfarenhet, intelligens, socialt stöd, social stabilitet,
kultur, kulturell stabilitet, tradition, ideologi, livsåskådning och jagstyrka. (www12)
Tillich beskriver människans grundläggande kamp mellan ångest och mod. Enligt Tillich
upplever alla människor en existensångest. Den uppträder i tre former, som sinsemellan
överlappar och är förbundna med varandra: dödsångest (ångest för ödet, att inte ha rätt att
existera), ångest för meningslöshet (ångest för tomhet, hot mot individens andlighet och
40
meningssökande) samt ångest för skuld (ångest för fördömelse, hot mot individens moraliska
del). Om man inte vågar konfrontera den existentiella ångesten, så förvrängs den till neuros.
Den existentiella ångesten måste erkännas som en del av livet. (Jacobsen, 2000).
Livsmod, skriver Jacobsen (2000) är en grundläggande och spontan lust att leva (livskänsla)
kombinerad med ett modigt möte med den existentiella ångest som livets utmaningar och
svårigheter oundvikligen väcker. Detta mod är nödvändigt, menar Stiwne (föreläsning,
100126) för att ”övervinna existentiell lättja för att skapa en hållbarhet” i levnadssättet. May
(2005) anser att alla människor har en vilja till självbekräftelse och en strävan att bevara sitt
centrum. ”Den speciella benämning vi ger denna självbekräftelse hos människor är ’mod’”.
- - - Som terapeut fäster jag därför stort avseende vid sådana uttalanden av patienterna som
uttrycker vilja, beslut och val. Jag låter aldrig små yttranden i stil med ’jag kanske kan’, ’jag
kanske kan försöka’ passera utan att jag försäkrar mig om att patienten är medveten om att jag
har hört dem.” (ibid, s. 38).
Gunnar Nilsson (diskussionsforum för kursen Existentiell psykologi, ht -09) beskriver att
livsmodet kan stärkas genom en medvetenhet om de egna viktiga värdena. Dessa värden går
lätt förlorade vid en kris, och kan behöva återerövras. Att få ”…syn på de egna viktiga
ledstjärnorna i livet bidrar till att livsmodet mobiliseras.” (ibid.) Nilsson skriver att dessa
värden kan vara av andlig/religiös karaktär, men även agnostiska och ateistiska värden ryms.
Med ökat livsmod kan personen övervinna frihetens svindel och livsångest, för att röra sig
mot ”värden som känns angelägna”. (ibid.)
I en intervju med Ilon Wikland med anledning av hennes 80-årsdag framkommer just en
drivkraft och vilja som är obändig, som inte vill låta sig begränsas av ålder och de
inskränkningar som kan komma av försämrad hälsa: ”Ilon har inga planer på att dra ner på
arbetstakten, hon fortsätter som alltid med det roligaste som finns: att rita. – Ibland funderar
jag på vad som skulle hända om jag inte kunde rita längre, säger Ilon och betraktar sina
händer. - Något skulle ju kunna hända. Men då tänker jag att jag kan göra tredimensionella
figurer i stället. Jag har gjort det ett tag nu, i ett trämaterial som kallas das. Man kan nog göra
en hel del utan att se också.” (DN 100205)
Van Deurzen (1998) beskriver vikten av att undersöka vad klienten faktiskt känner sig
motiverad för, och finna ut vilken riktning man vill att ens liv ytterst ska ta. Människor som
har svårt att göra sig gällande har troligen inte hittat något som är värt att kämpa för.
”Hardiness” (robusthet) är ett annat begrepp som försökt beskriva hur hälsa kan upprätthållas
trots livet utmaningar. Hardiness avsåg ursprungligen personlighetskaraktäristika
(commitment, control, challenge) som underlättade stresshantering och bibehållen hälsa, och
man talade om ”the hardy personality”. Maddis förklarar att hardiness kan ses som en
operationalisering av existentiellt mod. ”Regardless of content, each decision involves
choosing a future, unfamiliar path, or repeating a past, familiar, path. Although choosing the
future is most consistent with continuing to elaborate life’s meaning, it also brings ontological
anxiety, as expressed in fear of uncertainty and possible failure. Consequently, existentialists
believe that to choose the future regularly requires courage.” (Maddi, 2004, s. 279 – www13)
41
Den existentiella terapeuten förnekar inte problemets svårighetsgrad eller komplexitet, men
försöker däremot hjälpa klienten att våga ha tillit sin förmåga att klara av livets prövningar.
(van Deurzen, 1998).
Frågor: Har klienten kontakt med en livskänsla? När upplevs livskänslan förhöjd – nu eller i
dåtiden? Försöker hon förneka den existentiella ångesten? Vet klienten vad hon strävar mot?
Behöver viktiga värden återerövras? Hur håller personen tillbaka sina möjligheter? Vad är
det som gör att patienten inte bejakar sina möjligheter? Vilka viktiga delar finns i klientens
livsfilosofi? Vilka normer och livsideal? Är normerna och idealen förenliga?
6) Möjliggöra en rörelse mellan poler
Ett existentiellt förhållningssätt förordar ett perspektivvidgande genom att uppmuntra klienten
att undersöka det spektrum av möjligheter som finns. Människor kan genomgå stora
transformationer om de börjar betrakta sin situation i ett nytt perspektiv och på så sätt finner
motivation och tro på sig själva. (Van Deurzen, 1998). Van Deurzen talar om en kvinnlig
klient som granskade sina val i livet och kom till en punkt där hon ville ”öppna dörrar som
hon tidigare av egen vilja hade stängt för sig själv.” (ibid, s. 81).
Van Deurzen (1998) förespråkar en hållning till livet som balanserar och innefattar motsatser,
och som rymmer lidelsefullt engagemang. Genom terapin undersöks motsättningar, så att
klientens partiella version av sanningen vidgas. ”Först när människor slutar försöka bli botade
från livet eller från sin vilja att ändra det, blir de verkligt levande.” (ibid., s. 310).
Eftersom verkligheten är komplex och paradoxal, behöver människor också inrymma
motsatser, något som van Deurzen (1998) beskriver som ”möjliggöra rörelse mellan två
poler”, ”rymma större kontraster”, ”erkänna värdet av hela spektrum” och ”ha ett instrument
med brett klangregister” (s. 102-104). Frågan är alltså om någon dimension fattas i klientens
erfarenhet. Några av de grundläggande polariteter som van Deurzen (1998) nämner är aktivtpassivt, förgånget-framtid, bekräftelse-förnekelse, kontroll-underkastelse, gott-ont, tvivel-tro,
ge-ta, frisk-sjuk, svag-stark, gott-ont och närhet-distans. ”Klienten kan kanske långsamt börja
förstå hur hon genom att konsekvent endast välja ena änden av spektrum från sin erfarenhet
utestänger de positiva möjligheter som finns i den andra änden.” (van Deurzen, 1998, s. 186)
Frågor: På vilket sätt försöker klienten kringgå regler? Hur försöker hon göra sig blind för
en del av sin erfarenhet, sudda ut elementära principer? Vilken del av sanningen är det som
fattas? I vilka avseenden kommer hon inte helt till rätta med livets paradox? (ibid. s. 104).
7) Känslor och stämningar
Inom existentiell psykologi omfattas den ’Aristoteliska’ synen på känslor; att känslor är
informationsbärare om djupgående värderingar, och därmed säger något om intentionaliteten.
Känslomässigt upplevande i terapin är en viktig del av den existentiella terapin. Boss
(refererad i Jacobsen, 2000) menar att det finns en risk att uppfatta känslor som något med en
egen existens, ”som endast bor inom individen”. För att betona enheten mellan individ och
känslor omnämner han den mänskliga existensen som ”stämd”. (ibid, s 59). Stämningar är
konglomerat av känslor, känslor som uppstår i komplexa helheter. (Stiwne, föreläsning
100126). Jacobsen (2000) beskriver begreppet ’stämning’ enligt följande: En stämning är
42
något som oftast finns både inuti och utanför en person. ”Livet innebär också en utväxling av
energi mellan en människa och hennes omvärld. En människa befinner sig alltid i en viss
stämning eller ett visst känslotillstånd som uppstår i relation till omvärlden.” (ibid, s 218).
I alla fyra livsvärldarna befinner vi oss i spänningsfält mellan olika stämningar (moods) (van
Deurzen 2003 i Stiwne, 2009). Dessa stämningar kan tjäna som ”en värdefull kompass i livet”
(Josefsson, 2009, s. 266). Jacobsen skriver att en god kontakt med stämningar inom och utom
oss kan bidra till en lugn livsrytm. (Jacobsen, 2000).
Anledningen till varför det är meningsfullt att arbeta med de emotionella dimensionerna av
klienternas upplevelse är, att känslorna ger ledtrådar till klientens självbild (vem hon är i
förhållande till den värld som hon befinner oss i) och för individen värderade projekt.
Emotionerna är vår känsligaste barometer, eftersom de ger oss information om vad vi värderar
och på vilka sätt vi försöker uppnå det vi strävar efter. Genom att finna ut vad som ger en
känsla av riktning skapas en större överblick över livets möjligheter, så att klienten mer aktivt
kan delta i sitt eget liv. Med ökad medvetenhet om hur vardagens olika val påverkar
sinnesstämningen skapas en möjlighet till att i högre grad styra mot önskvärd riktning. (van
Deurzen, 2003). ”Att lära sig iaktta och övervaka sin hållning, ställning, läggning, attityd,
inriktning, karaktär och sinnesstämning samt den allmänna atmosfär som man skapar vid
olika tillfällen, är att bli levnadskonstnär.” (ibid, s 318).
Frågor: Vad kan känslorna visa om nuvarande situation? Vad är fel i situationen? Vad bör
ändras? Förmår klienten upprätta en dialog med känslorna? Vilka val görs i vardagen, och
hur påverkar detta känslostämningar?
8) Skapande och estetik
Van Deurzen (1998) beskriver detta med att leva som en konst, som kan förbättras genom
övning och genom att göra misstag. Den existentiella terapitimmen jämför hon med en
konstlektion, där man kan få handledning i livets konst. ”Den konststuderande vänder sig till
konstläraren för att få vägledning och på så sätt bli mer fulländad i det verk hon redan är
engagerad i. Terapiklienten är på samma sätt redan engagerad i att leva och vänder sig till
terapeuten för att få hjälp med att utjämna livets kantigheter och klara ut dess förvirring.”
(ibid, s. 56). Paralleller mellan den konststuderande och klienten i existentiell psykoterapi
finns – att utforska möjligheterna att förbättra sina talanger, att öva sådant man har svårigheter
med. I båda fallen är originalitet och äkthet ett slutmål.
Även May (2005, s. 176) har liknande tankegångar: ”Terapeutens situation liknar konstnärens
som har ägnat många års disciplinerat studium för att lära sig tekniken. Men han vet att om
hans tankar är inriktade på tekniken när han faktiskt befinner sig i den skapande processen, så
förlorar han sin vision. Den skapande process som han bör gå upp i och som överskrider
klyftan mellan subjekt och objekt, är bruten och han behandlar då i stället objekt och sig själv
som manipulatör av objekt.”
Birgerstam (2000), som studerat konstnärliga processer, beskriver en växelverkan mellan en
estetisk-intuitiv position och en rationell-analytisk position. Med utgångspunkt från
arkitekters och konstnärers arbete visar Birgerstam skissandets nödvändighet i kreativa
arbetsprocesser. Även Åberg (1996) betonar vikten av att skapa en kreativ anda genom att
agera bollplank åt klienten och ge denne en möjlighet att fritt formulera sina tankar.
43
Carlander (2003) skriver om livsberättelsens möjlighet att tillhandahålla ett existentiellt
sammanhang. Detta kan till och med ses som centralt för det existentiella samtalet. Genom att
klienten förhåller sig till sitt liv som en livsberättelse ges klienten också möjlighet att
omforma sin berättelse och sitt liv. Eftersom den upplevda verkligheten upprätthålls genom de
historier vi berättar om den, innebär berättande och återberättande möjlighet till förändring
och nya perspektiv. Det innebär också att ”en mer konstruktiv och livskraftig berättelse får ta
form” (ibid. s. 21). Både klientens egen livsberättelse och litterära och konstnärliga berättelser
utgör en bärande form för människans existentiella utsatthet. Det narrativa perspektivet
beskrivs också av Jenner och Henriksson (2008).
”Psykoterapeuten ska både ha kännedom om estetik och ha erfarit den personligen”, skriver
Chessick (citerad i Carlander, 2003, s. 22). Förutom förmågan att lyssna till klientens
livsberättelse, måste terapeuten ha tillgång till sin egen livsberättelse - också genom
upplevelser av konst, litteratur, film och musik.
Frågor: Hur kan en skapande process främjas? Hur kan en mer konstruktiv och livskraftig
berättelse ta form? Hur skapar berättelsen erkännande och identitet – för klienten själv, och
för andra?
9) Arbeta med tidens rehabiliterande verkan - existentiell tid
Känslan av existentiellt sammanhang ger människan hopp och uthållighet, skriver Carlander
(2003). Denna känsla av sammanhang kan handla om samhörighet med människor,
omgivning och tid. Människor är temporala, och tiden bör ses som en dynamisk princip,
menar van Deurzen (2003). Hon talar även om ”…den omvandlingsprocess som tiden
ofrånkomligen innebär.” (ibid, s 207). Stiwne (föreläsning 100126) betonar att människan bör
”leva framåtvänd” och ”se vad som ännu finns tid för”. För att undvika att fastna i det
förflutna är det viktigt att omvärdera eller försonas med det som varit. Nostalgi eller
förbittring är exempel på när människor fastnar i dåtiden. Hur ser människan på sig själv i
tiden? Förmår hon rörligt växla mellan olika tidsdimensioner, eller finns en fastlåsthet i
dåtiden, i drömmar om framtiden eller i det konkreta nuet?
Inom rehabilitering är tidsfaktorn vara central. Det som ofta beskrivits som verksamma
ingredienser är ett långsiktigt, processinriktat arbete, med ett tempo som är anpassat till vad
personen orkar med. Tid, timing och process är väsentligt i rehabiliteringsarbete. (Åberg,
1996). Tidsperspektivet kan med fördel appliceras på de fyra livsvärldarna som man utgår
ifrån i existentiell psykologi, för att ge en överskådlighet när man beaktar det temporala.
Young, Valach och Collin (i Brown & Brooks, 1996), som ger en kontextuell förklaring till
karriär och yrkesliv, har behandlat tidsperspektivets betydelse inom vägledning. Ett centralt
begrepp inom det kontextuella perspektivet är handling (action). Med handling avses
målinriktat, intentionellt beteende. Karriär, i vid bemärkelse, utgörs av olika mål, planer och
intentioner, vilka får mening genom det kontext som de ingår i. Med avstamp från
handlingsteori (action theory) beskriver författarna att alla handlingar kan ordnas hierarkiskt
(över- och underordning i förhållande till mål), sekventiellt (temporal inplacering av
handling) och som parallella dimensioner (olika handlingar som syftar mot olika mål kan
samexistera).
44
Young, Valach och Collin beskriver behovet av både lång- och kortsiktiga mål för att komma
framåt i sitt yrkesliv. Det långsiktiga målet behövs för att “…construct long-term aspirations
for the future (career)…” (ibid, s 505), som ”…a larger, long-term construction in which to
embed specific action.” (ibid, s 506). Det kortsiktiga målet är viktigt ”…at the level of taking
action” (ibid., s 505). I ett fallexempel beskriver författarna hur en klient har ett långsiktigt
mål (att arbeta som bibliotekarie), medan hon har svårt att nå detta mål på grund av att vissa
specifika handlingar (att bli uttråkad, att vara orolig och bli kortsiktig) sätter krokben för det
långsiktiga målet, och på grund av att andra, specifika handlingar som leder mot det
långsiktiga målet saknas. Min egen erfarenhet, där jag med inspiration från Young, Valach
och Collin, utforskat arbetssökandes lång- och kortsiktiga mål, bekräftar tanken att personer
som har svårt att realisera sina ambitioner i yrkeslivet ofta saknar antingen långsiktiga eller
kortsiktiga mål. Denna konkretiserande modell har hjälpt många arbetssökande att komma
vidare genom målformulering, istället för att fastna i en känsla av allmänt misslyckande.
Frågor: Lever personen i sitt eget naturliga tempo? Har hon fastnat i det förflutna? Förmår
hon växla mellan olika tidsdimensioner? Var befinner sig klienten just nu? Vad är hon på väg
mot? Temporala aspekter? Hur ser en människa på sig själv i tiden? Lever hon baklänges
mot framtiden eller lever hon i sina drömmar? Lever hon endast i det närvarande
ögonblicket? Kan hon rörligt växla mellan tidsdimensioner? Accepterar hon sitt åldrande?
10) Arbetets plats i livet och medvetenheten om vår utmätta tid
Att konfrontera döden kan vara ett sätt att leva ett mer meningsfullt, autentiskt och rikt liv. En
medvetenhet om livets ändlighet kan underlätta avgränsning, fokus och prioritering. Viktiga
frågor träder fram och triviala spörsmål ter sig inte lika viktiga. Samtidigt är insikten ofta
smärtsam. I en intervju fångas essensen i denna insikt, när skådespelaren Sissela Kyle berättar
att hon efter att ha fyllt femtio, för första gången fått en konkret känsla i kroppen av att hon
skulle dö. ”Det blev en aha-upplevelse. Jag blev så ledsen att jag nästan inte ville göra något
mer eftersom jag visste att jag inte skulle kunna leva vidare. Mitt liv skulle ta slut. Varje dag
var så stor.” (DN, 100117).
Yalom uttrycker att döden ständigt finns i vårt omedvetna, men att förnekandemekanismerna
är starka. Det kan handla om att engagera sig i olika projekt, eller om att fantisera om att vara
speciell och närmast odödlig. Förnekandet fallerar ibland, exempelvis vid en älskad persons
bortgång, allvarlig sjukdom eller i mardrömmar, och dödsångesten bryter då igenom med full
kraft. Yalom menar att det kan vara berikande att leva med en medvetenhet om vår utmätta
tid. ”A real confrontation with death usually causes one to question with real seriousness the
goals and conduct of one’s life up to then.” I relation till andra människor kan en existentiell
medvetenhet bidra till en djupare samhörighet och rikare, mer toleranta och mer kärleksfulla
relationer, menar Yalom. Risken för objektifierande minskar. ”When we see the other person
as a fellow creature in the same type of life situation, we often have a greater appreciation.”
(www14).
Var kommer då arbete in i bilden? Yalom (ibid.) uttrycker med bestämdhet att ingen
människa som han mött som står inför döden önskar att de spenderat mer tid på arbetet.
Istället är det nära relationer, att göra saker man velat, såsom att resa, skriva, läsa som ofta
står i fokus.
45
Samtidigt är arbete en mycket viktig del av livet. Avsaknad av arbete är för de allra flesta
något som försämrar livskvaliteten och påverkar möjligheterna att delta i andra aspekter av
samhället. Psykologen Kerstin Isaksson forskning, som handlar om arbetets värde och mening
för individen (Isaksson, 2003) konstaterar att yrkesidentiteten är något som lever kvar starkt
även bland de mest utslagna människorna i samhället. Hemlösa missbrukare bevarade det
forna yrket centralt i sin självbild, vilket höll hoppet levande. Att arbetet är nödvändigt för
status, identitet, för att få vara aktiv, få sociala kontakter, ingå i ett sammanhang och för att
kunna försörja sig är ingen nyhet. Intressantare är, att arbetet enligt Isaksson blev viktigare ju
äldre man blev och viktigare för låg- än för högutbildade. Dessutom fann Isaksson att en lång
tids arbetslöshet medförde att ett arbete blev ännu mer centralt än vad det var för människor
som deltog i arbetslivet. ”Den förändring över tid som vi kunde se tydde snarast på att arbetet
blev ännu viktigare under längre tids arbetslöshet.” (ibid, s. 9). Detta går emot vanliga
förutfattade meningar: att många får en minskad motivation att arbeta med åldern, att
arbetslösa så småningom omvärderar arbetets betydelse till förmån för andra sysslor och att
högutbildade skattar yrket som mer centralt än lågutbildade.
Yalom varnar för att det kan vara skadligt att aktivera tankar på livets ändlighet för personer
som vantrivs i sitt arbete och som har begränsade möjligheter att byta arbete. ”I’ve always
hade a sense that engaging the fear of death can be quite injurious to work for many people. If
one doesn’t have the option of changing a job one does not like, a heightened awareness of
death could increase dissatisfaction. But if one does have the luxury of changing distasteful
work, the confrontation with death might be a wake-up call.” (www14).
Frågor: Undviker personen livets oundvikliga fakta (döden, åldrandet etc)? Givet vår
begränsade tid – vad är viktigast att göra? Vad finns ännu tid kvar att göra?
46
Fallbeskrivning
Jag har träffat en arbetssökande kvinna i 50-årsåldern, med utomeuropeisk bakgrund, (här
kallad Cecilia) för samtal och arbetspsykologisk utredning. Läkarutlåtande angående fysiskt
funktionshinder fanns. Frågeställningen från handläggaren handlade om att fastställa om även
psykiskt funktionshinder förelåg, med syfte att hon skulle kunna ta del av olika insatser inom
Arbetsförmedlingen riktade mot denna målgrupp.
När Cecilia kom in genom dörren såg jag en person med välvårdat utseende, utan att på något
sätt se uppseendeväckande ut. Hennes lågmälda sätt, kroppshållning och mimik gav mig en
indikation på att detta kanske var en person som inte gärna tog strid, utan hellre vek undan.
När vi började samtala fick jag ganska snart bilden av att hon hade personlighetsmässiga
resurser, med en förmåga att resonera kring sin situation på ett nyanserat och eftertänksamt
sätt. Hon var mjuk och behaglig i kontakten och verkade även ha goda begåvningsmässiga
förutsättningar. Initialt skymtade inget av den tunga ryggsäck hon bar på, men när hon i
samtalet vävde fram sin historia kände jag mig gripen och upplevde både en respekt för
hennes svåra kamp och en vilja att mildra hennes plågor. Jag blev varse att detta var en person
som genomgått vedermödor de flesta människor i vårt samhälle aldrig närmar sig. Själv
verkade hon snarast överraskad och oroad över de starka känslor som kom upp när hon
berättade om sin situation, och därmed berörde sitt liv som helhet.
När Cecilia beskrev det hon varit med om tänkte jag att hon genomlevt en lång räcka
omfattande kriser, där möjlighet till ordentlig återhämtning och bearbetning aldrig funnits.
Våld i barndomshemmet, en kriminell och våldsam man, mannens suicid i samband med
deras separation och dotterns narkotikamissbruk verkade ha lett till en ständig beredskap för
katastrofer. Med arbetslöshet, bostadslöshet och ohälsa befann sig Cecilia nu i en
gränssituation. För att försöka bilda mig en helhetsbild och placera in händelser i tiden
skissade jag på en tidslinje samtidigt som vi pratade. Josefsson (2009) skriver om att få syn på
sig själv i ett sammanhang och i ett tidsperspektiv. Min erfarenhet är också att arbete med att
hjälpa klienten förstå sin kontext och sin tidslighet är viktiga delar av en lyckosam
rehabilitering.
Genom att strukturera händelser längs en tidslinje tydliggjordes de många påfrestningar som
Cecilia varit med om. Det blev uppenbart att hon, trots sin vetskap om allt som hänt, aldrig
riktigt sett den övergripande helheten. Cecilia började gråta när hon tittade på skissen, och
berättade om sina skuldkänslor över att barnens pappa tagit livet av sig strax efter deras
separation och även en skuld över att strax därefter ha återvänt till hemlandet med barnen.
Hon hade även grubblat mycket över om den omställning som flytten fram och tillbaka från
hemlandet medfört kanske kunde ha något samband med att dottern senare började missbruka
narkotika.
Utifrån arbetet med tidslinjen kom en påtaglig vändning i samtalet. Det skedde när jag pratade
om fakticiteten – att hon drabbats hårt av livet – och intentionaliteten i de val hon gjort. Det
tedde sig som att hennes skuldkänslor mildrades något när jag pekade på att hon gjort dessa
val – att separera från mannen och att byta land – i syfte att förbättra livet för sig själv och
döttrarna. Valen var svåra – ”existential choices” eller ”important life decisions”, med
Jacobsens (2007) terminologi. ”A number of times during the course of our lifetime, each of
us feels that now it does in fact matter, now it is really important whether I say A or B, yes or
no.” (ibid, s. 108). När jag pratade med Cecilia om detta var det som en ny insikt för henne,
47
och det märktes att hon stärktes av tanken att det var hon själv som gjort dessa svåra val, och
att de var väl genomtänkta.
Merleau-Ponty menade att kroppen är personlighetens subjekt och att medvetandet tar form
genom kroppen. (Serrander, 2011). ”…det kroppsliga och det själsliga utgör en fungerande
kropp-och-själ-enhet som inte kan separeras.” (ibid, s. 41). ”The acquisition of self-awareness
is not an all or nothing phenomenon, but an accumulation of awareness, beginning first in
bodily awareness, then in the different ways that others relate to us, then in the awareness of
our own personality as others experience it and then in the awareness of our own finitude.”
(van Deurzen & Arnold-Baker, 2005, s. 124). Cecilia berättade att hon vuxit upp i ett hem där
hon bevittnat hur pappan regelbundet misshandlade mamman. Det är väldokumenterat att
barn som bevittnar våldshandlingar mot sin mamma löper stor risk för att traumatiseras
psykiskt (se t ex Broberg et al, 2011). Cecilias grundläggande otrygghet i fråga om den
fysiska världen har förstås satt djupa spår. Hon beskrev att hon är mycket känslig för kritik
och att hon vid konflikter har en tendens att reagera depressivt och isolera sig från andra
människor. Den psykologiska ensamhet hon upplevde i barndomen gjorde sig fortfarande
påmind, och Cecilia hade exempelvis haft ångest vid de tillfällen då inga kollegor var
närvarande på den tidigare arbetsplatsen. Förutom att det verkade röra vid något skikt i
Cecilia som väckte en djup existentiell ensamhet, så fantiserade hon mycket över om hon
skulle kunna bemöta kunders eventuella klagomål, att hennes språkkunskaper skulle vara
otillräckliga och liknande.
Apropå den fysiska världen, så noterade jag också att Cecilia tenderade att negligera den
ganska omfattande smärtproblematik som hon hade. Hon övervägde seriöst att återgå till
tidigare yrke, som medfört en belastningsskada. Vi pratade om detta, om behovet att hitta
alternativa yrkesinriktningar, och jag föreslog att hon skulle rådgöra med
Arbetsförmedlingens ergonom. Till den fysiska världen hörde också Cecilias bostadslöshet,
som jag återkommer till.
I den sociala världen hade Cecilia svårt att hävda sig adekvat. Trots att hon visat att hon
kunde ta initiativ i arbetssammanhang, tenderade hon att falla tillbaka till att bli undfallande
och självanklagande. Hon beskrev tydliga tecken på depression och ångest, som främst
aktiverades när hon kände sig otillräcklig och upplevde bristfälligt stöd från omgivningen.
Van Deurzen och Arnold-Baker (2005) refererar till Sartres och Heideggers formuleringar
kring ångest, och menar att mer autentiska sätt att relatera till världen är möjliga när ångesten
tolereras. ”…many of our difficulties in relationships arise because we react to anxiety and
not to the reality of the relationship.” (ibid, s. 125). Cecilia hade lätt för att känna in andras
behov, något som ibland kunde tynga henne. Låg självkänsla, skam och skuld var känslor som
följt Cecilia genom livet. Framför allt skulden hade ständigt varit närvarande. Skulden för att
den tidigare maken tog livet av sig, och för att barnen i och med detta förlorade sin pappa.
Skulden för att ha varit tvungen att arbeta obekväm arbetstid för att försörja familjen, och för
att hon därmed lämnat barnen mycket ensamma. Skulden för att inte ha kunnat hjälpa dottern
ur narkotikamissbruket. Skulden gentemot de övriga barnen, som fått stå tillbaka.
Jacobsen (2007) skiljer på olika sorters ensamhet. Isolation, som kan vara självvald eller inte,
handlar om att vara socialt ensam. Loneliness, däremot, är när man känner sig utelämnad åt
sitt eget öde trots att man hellre skulle vilja vara med andra människor. Loneliness är ofta
smärtsamt och negativt, med känslor av övergivenhet. Aloneness, slutligen, är insikten om att
man är ensam i världen, och väcks ofta av sjukdom och död eller vid resande i ett främmande
land. De känslor som då väcks kan pendla mellan skräck och stimulans. I Cecilias fall, med
hennes sorgsna känsla av att sakna andra människors sällskap och stöd, handlar ensamheten
48
främst om loneliness. För Cecilia gick ensamheten igen som tema genom livets olika faser,
vilket också lett till depressioner. När det gäller den outhärdliga kampen mot dotterns
missbruk och överlevnad så hade Cecilia upplevt en stor ensamhet och vanmakt. Även om
hon fått visst stöd i form av samtal kring dotterns situation, så var det hon själv som hade ringt
runt efter dottern och varit ute och letat efter henne om nätterna. Den existentiella ångest hon
känt måste vara obeskrivlig.
De sedimenteringar som Cecilia hade handlade mycket om att hon var svag, otillräcklig och
dålig. Hon kände sig ensam och upplevde skuld gentemot personer i sin närhet. I yrkeslivet
trivdes Cecilia som bäst när samma arbetsuppgifter återkommer gång på gång. Detta gjorde
att hon kände sig mer trygg och säker. Samtidigt kunde man ana att hon inte förverkligade
hela sin potential, när hon prioriterade trygghet framför utmaning. Cecilia hade en psykisk
känslighet och höga krav på sig själv. Jag pratade något om paradoxen att Cecilia såg sig själv
som svag, men att hon varit mycket stark som orkat med allt det hon varit med om i livet.
Cecilias beskrivning av den personliga världen målade upp en bild av en person med lite
utrymme för sig själv och egna behov. Ett stort problem i den nuvarande livssituationen var
att Cecilia saknade egen bostad, och levde inneboende hos ett av sina barn och dennes familj.
Hon hade rent fysiskt små möjligheter till eget utrymme. Hon menade också att hon försökte
låta bli att visa sin sorg och egna behov inför barnen, speciellt inför den dotter som har mått
dåligt. Att hon som mamma haft och har barnens väl och ve som största mål i livet är fullt
förståeligt, men hon levde delvis i det förgångna, oförmögen att ta sig vidare. Jacobsen (2007,
s. 144) skriver om behovet av att omdefiniera livet och söka ny mening. ”A…feeling of
purposelessness may arise in the face of sudden loss or some other traumatic event in our
lives.” Vid sådana tillfällen behöver personen ofta hjälp att finna eller rekonstruera en mening
värd att leva för. Frankl introducerade begreppet ”life task”. (Jacobsen, 2007). ”Every person
is seen as having such a life task at any particular point in time, whether or not they are aware
of it.” (ibid, s. 144). Utifrån detta kan man säga att det hade uppstått ett vakuum hos Cecilia,
när hennes tidigare life task – att försöka rädda dottern från missbruk – inte längre fanns kvar.
Vi talade om framtiden och Cecilias behov av att sätta sig själv i fokus nu när barnen är
vuxna. Hon var öppen för en psykoterapeutisk kontakt, och övervägde att söka detta.
När det gällde idealvärlden, så blev det tydligt att detta var en sfär där Cecilia fann mycket
styrka. Hennes djupt förankrade tro beskrev hon som en livlina, något som hon menade
bokstavligen räddat hennes liv. Från religionen hade hon en tydlig värdegrund och personlig
livsmening. Hon besökte regelbundet kyrkan, och vi diskuterade om detta vore en miljö där
hon kunde genomföra någon form av arbetsträning.
Trots att vår kontakt var relativt kort kändes det som att Cecilia gjorde flera insikter som
hjälpte henne vidare. Om avsikten med existentiell psykoterapi skriver Spinelli: ”…the whole
thrust of the existential enterprise is directed toward disclosing the structure-bound patterns of
the client’s worldview…” (ibid, 2007, s. 93). Jag tycker att jag förstått en del av vilka mönster
som återkommer i Cecilias liv. Koppling mellan det hon upplevt och nuvarande psykiska
reaktioner beskrev jag för henne i normaliserande termer. Att validera, och påtala den kamp
hon fört, och de många svåra val hon gjort med intentionen att skapa ett bättre liv för sig och
barnen gjorde att Cecilia delvis kunde se sig själv på ett nytt sätt, med större självagens och
självaktning. Jag introducerade även, i vardagliga termer, begreppet fakticitet. Mycket av det
som Cecilia drabbats av var saker hon inte själv kunnat styra över. Skulden kunde mildras
något när hon reflekterade över att livet drabbat henne hårt. Medan man för vissa personer
49
behöver påtala ansvaret, så tog Cecilia i för hög grad på sig ansvar och skuld. Detta verkade
vara relativt oreflekterat hos henne hittills.
Vilken var Cecilias önskade riktning? Vart var hon på väg i livet? Cecilia var starkt motiverad
att försöka finna ett arbete – både för den dagliga meningsfulla sysselsättningens skull, och
för att få en inkomst och därmed möjligheter att söka en egen bostad. När vi arbetade med
fördjupad vägledning i syfte att finna idéer till yrkesinriktning utifrån Cecilias behov, så
diskuterade vi några olika yrkesförslag. Cecilia avslöjade plötsligt att hon hade ett drömyrke
som hon funderat på – ett yrke som handlade om att framföra ett större fordon. Detta
förvånade mig mycket, speciellt eftersom hon tidigare nämnt att hon helst arbetar med
kontinuitet, på samma plats. Men medan hon pratade om detta yrke uppstod den största
vitalitet som hon uppvisat under vår kontakt. Hon lyste upp och såg närmast lycklig ut vid
tanken, och vi stannade upp vid hur det skulle kunna kännas att framföra detta fordon. En
skön känsla av självständighet verkade vara det centrala. Även om detta var en fantasi, som
kanske inte skulle vara hållbar med tanke på hennes hälsa, så var det bra att se att Cecilia fick
fatt på en bild av hur självständighet skulle kunna kännas. När den arbetspsykologiska
utredningen var slutförd avslutades vår kontakt. Nästa steg blev att jag lovade prata med
hennes handläggare. Nedan summeras det som i vår kontakt framkommit om de olika
dimensionerna av Cecilias livsvärld:
Naturvärlden
Den sociala världen
Grundläggande otrygghet i den fysiska
världen, genom att ha bevittnat och erfarit
våld. Välvårdat utseende, men negligerar
egen fysisk ohälsa i form av smärttillstånd.
Saknar egen bostad, trångbodd.
Beskriver att hon lämnats ensam mycket och
saknat nödvändigt stöd i barndomen. Starka
känslor av övergivenhet. Rädsla för konflikter
och kritik. Svårigheter att hävda sig. Relationer
till närstående präglade av skuld. Depressivt
tillbakadragande.
Den privata världen
Idealvärlden
Har tankar om sig själv som svag, otillräcklig
och dålig. Stort behov av trygghet, vilket gör att
hon undviker utmaningar. Ser mer till andras än
egna behov. Självanklagande, låg självaktning.
Har en psykisk känslighet och höga krav på sig
själv. Ångest, vanmakt.
Djupt förankrad tro som ger styrka i
vardagen och som beskrivs ha varit en
livsavgörande hjälp genom kriser.
Figur 4: De fyra livsvärldarna applicerade på Cecilias situation.
50
Jag och Cecilias handläggare resonerade tillsammans om vilka möjligheter som verkade stå
till buds för Cecilia när det gällde Arbetsförmedlingens insatser. I och med att hennes
psykiska svårigheter genom den arbetspsykologiska utredningen blev skriftligt
dokumenterade öppnade sig en rad möjligheter till stöd. I linje med den existentiella synen
kan man inte se på en människa i lösryckta delar (utredningsperspektiv, psykometri), utan i
helhetsperspektiv och kontext. Jag hade fått tillstånd från Cecilia att berätta om hennes
bakgrund för handläggaren, för att handläggaren skulle få en större förståelse för behoven i
rehabiliteringen. Vi diskuterade olika tänkbara planeringar, som handläggaren skulle
presentera för Cecilia.
En avslutande tanke jag har kring många av de personer jag mött i mitt arbete är att en
ohållbar livssituation som helhet ofta manifesterar sig i den fysiska dimensionen genom värk,
sömnstörningar och andra mer diffusa fysiska symptom. Den kroppsliga ohälsan följs nästan
alltid av diagnoserna depression, depressions- och ångesttillstånd, och inte sällan av mer
allvarliga psykiatriska diagnoser och suicidalitet. Livssituationen påverkas inte bara av den
egna ohälsan och arbetslösheten, utan ofta även av anhörigs sjukdom, funktionshinder hos
barn, fattigdom, dåliga anställningsförhållanden och undermålig arbetsmiljö, diskriminering,
bostadsproblem etc. Man saknar ofta kunskap om hur man tar sig fram i det svenska samhället
och vilka rättigheter man har. Bristande språkkunskaper gör det omöjligt att argumentera och
hävda sig, fylla i blanketter etc. Och allt detta ofta mot en bakgrund av tidigare
krigsupplevelser, andra trauman och flyktingskap. När livssituationen som helhet blir
ohållbar, och när flera dimensioner är körda i botten, så kommer symptomen och ohälsan. Det
är också min iakttagelse, att problem i en livsvärld gärna spiller över på en annan livsvärld.
Brist på pengar gör att mediciner inte kan hämtas ut – varpå hälsan försämras, svårigheter att
finna mening med livet ger depression och social isolering. Den existentiella psykologin är
här tilltalande – allt handlar inte om motivation, personlighet, begåvning etc, utan faktiskt om
hur livet levs och hur livet drabbat. Som Olsson, som behandlar det fenomenologiska
livsvärldsbegreppet i sin artikel (2007, s. 20) skriver, så är det som att ”Personerna är
lösryckta från livssituation och livssammanhang”. Hon menar också att detta sätt att arbeta
psykoterapeutiskt, där man försöker förstå människors upplevelsevärldar, hjälpa dem att
hantera problematiska och osäkra situationer och skapa mening behövs för att kontakten med
livsvärlden inte ska skäras av. ”…vår verklighet är holistisk, relationell och kontextuell.”
(ibid, s. 21). Olsson refererar också till Husserl, som uttryckte detta som att det inte finns
något mer fundamentalt än erfarenheten eller upplevelsen.
Josefsson (2009, s. 266) skriver: ”När man sakligt betraktar tillvarons grundläggande struktur
och dynamik flyttas fokus från den individuella patologin. Detta verkar på ett frigörande sätt
och ur denna frihet mognar viljan att leva på ett mer levande sätt.”
51
Avslutande reflektion
Syftet med detta arbete var att undersöka hur centrala existentiella begrepp skulle kunna
appliceras i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och även att beskriva hur existentiell
psykologi skulle kunna tillämpas inom detta fält - särskilt avseende rehabilitering i ett tidigt
skede. Som redan nämnt, så har van Deurzen beskrivit hur den existentiella terapins vida
perspektiv är användbar vid tvärkulturella problemställningar, och gör den till en god metod i
krissituationer. Även om det givetvis inte går att göra en direktöversättning mellan
psykoterapeutisk metod och de mer kortvariga, ofta utredande kontakter arbetspsykologen har
med arbetssökande, så finns en hel del att inspireras av, både i fråga om teori och metod. I
mötet med svårt sjuka människor, där en inte obetydlig andel lever med suicidtankar och
andra med en ständig rädsla att cancern eller en ytterligare hjärtinfarkt ska ta deras liv,
kommer existentiella frågor ofrånkomligen upp till ytan.
Såsom Stiwne (2003) uttrycker det är existentiell terapi särskilt lämpad vid livskriser och
andra situationer som fordrar omorientering i tillvaron. Arbetslöshet - särskilt i kombination
med funktionshinder - är ofta just en sådan situation. I litteraturen om existentiell psykologi
finns många exempel på begrepp som tillför en ny dimension i arbetet med arbetslivsinriktad
rehabilitering. Att börja föra in det existentiella synsättet i mitt möte med arbetssökande
upplever jag har fördjupat dialogen. Jag anser också att mycket finns att hämta från
existentiell teori vad gäller bemötande.
Min erfarenhet är att teorin som ligger till grund för den existentiella inriktningen inte är helt
lätt att förstå och ta till sig. Den ytterst knapphändiga belysningen av detta perspektiv inom
psykologutbildningen, till förmån för psykodynamisk teori och kognitiv beteendeterapi, gör
att den existentiella kunskapen för mig behövde byggas i stort sett från grunden. Samtidigt har
det varit ett fascinerande arbete, eftersom jag börjat tillägna mig ett nytt och vitaliserande
synsätt. Jag hoppas mitt försök att beskriva förändringsprocessen i en grafisk modell (figur 2,
s. 33) inte gjort allt för mycket våld på det andra skrivit, och att jag fångat det mest väsentliga.
I alla fall för mig personligen, så underlättade en sådan överblick förståelsen för hur man
arbetar inom det existentiella perspektivet, och tjänade som en ungefärlig karta över
terrängen.
En undran som jag hade var hur existentiell psykologi förhåller sig till psykologisk testning,
och huruvida det finns något sätt för dessa olika perspektiv att samexistera? Inom
arbetspsykologin finns en stark psykometrisk tradition, vilket är naturligt eftersom
psykologiska tester har en framträdande roll i de arbetspsykologiska utredningarna.
Psykometrin härrör från en vetenskapsteoretisk grund som kan beskrivas som diametralt
motsatt den som existentiell teori vilar på. Samtidigt ingår testning ofta i arbetspsykologens
arbetsuppgifter, och tillför i min mening mycket. Testning för att få en diagnos är ju inte
aktuellt inom existentiell psykologi eftersom man fjärmar sig från diagnostänkandet i sig.
Men som funktionsbeskrivning? När jag läser i litteraturen om existentiell psykologi ser jag
framför mig Samtalet och Psykoterapin. Men man skulle kunna tänka sig någon form av
fruktbar kombination av ett samtal på existentiell grund med inslag av testning med fokus på
process och både kvantitativa och kvalitativa data, såsom beskrivits av Constance Fischer
(www6). Man skulle till och med kunna hävda att information från testresultat kan hjälpa
någon att bli mer autentisk. Exempelvis att kunna stå för den man är och de svårigheter man
har (såsom vid specifika eller generella inlärningssvårigheter). Att slippa leva under påtvingad
plikt, som van Deurzen uttrycker det. Att lyfta av krav, hitta strategier, omorientera sig i
tillvaron. Likväl kan det handla om att en person behöver ”konfronteras” med att han eller
52
hon faktiskt besitter överlag goda begåvningsresurser. Med insikten om att goda
studieförutsättningar finns kanske det går att övervinna ångesten och våga satsa på en längre
utbildning.
Även om nya strömningar med konstruktivistiska och kontextuella inslag finns inom
vägledningsteori internationellt sett, så har det inte fått någon riktig genomslagskraft i den
fördjupade vägledningen som arbetspsykologerna på Arbetsförmedlingen i Sverige arbetar
med. Samtidigt finns behov av metodförnyelse inom både utredning och vägledning, inte
minst för att möta behov hos människor med annan etnisk bakgrund. Tankegångarna inom
existentiell psykoterapi kan här utgöra en förståelsegrund och inspirationskälla.
Att försöka beskriva den existentiella psykologins metoder, helt enkelt för att jag var nyfiken
på om de kunde användas inom arbetspsykologin, var ett mer krävande uppdrag än jag från
början kunde ana. Det konkreta ”hur gör man?” fick mödosamt knådas fram ur litteraturens
fallbeskrivningar, samtal på föreläsningar och kursens diskussionsforum under kursen
Existentiell psykologi. I de existenspsykologiska delkurserna på Det existentiella samtalet
bekräftades och konsoliderades kunskaperna. Har då existentiella metoder kunnat beskrivas i
denna uppsats? Jag får konstatera att jag med en skissartad beskrivning närmat mig en
förståelse, och att jag förhoppningsvis fått med några av de centrala tankegångarna inom
existentiell psykologi. Väven är fortfarande gles och ojämn, men de metoder jag valt ut för att
belysa det existentiella synsättet får tjäna som exempel på hur man skulle kunna gå till väga
för att föra in den existentiella dimensionen i arbetspsykologins domän.
Många av den existentiella psykologins centrala begrepp, med stora livsfrågor, frihet, ansvar
och mening, är sådana som sällan brukar belysas inom den gängse psykologin. Och just dessa
begrepp, den holistiska synen på människan, och frågor som ställs till klienten för att klargöra
det nuvarande sättet att leva och ställa det mot ett annat möjligt sätt att leva, är det som känns
som livgivande för rehabiliteringsprocessen.
Jag har i denna uppsats valt att lägga fokus på individuella kontakter, men det vore även
intressant att ta avstamp i existentiell teori och metod när det gäller arbete med grupper –
exempelvis samtalsgrupper. I rapporten ”Egenmaktskolan – En samtalsserie om existentiella
frågor”, som utgivits av Enheten för Psykisk Hälsa (en del av Centrum för Folkhälsa i
Stockholms läns landsting) beskrivs till exempel ett försök att förebygga utbrändhet och
psykisk ohälsa och rehabilitera redan drabbade landstingsanställda kvinnor.
Egenmaktsbegreppet och existentialism bildade grunden för denna intervention. (www15).
För fler texter om att använda existentiell teori vid gruppverksamhet – se ett kapitel om
grupper skrivet av Digby Tantam i boken ” Existential Perspectives on Human Issues” (van
Deurzen & Arnold-Baker, 2005). Både van Deurzen och Yalom har ett förflutet som
gruppterapeuter. Yalom (2005) har utgivit ”Theory and Practice of Group Psychotherapy”.
Även i Cohns bok “Existential thought and therapeutic practice” (1997) finns ett kapitel om
existentiell gruppterapi. (Stiwne, kursen Existentiell psykologi, diskussionsforum 100123).
När jag det senaste året försökt att applicera tankegångar från existentiell psykologi i mina
möten med arbetssökande, så har jag fått mycket positivt gensvar. Det kan röra sig om en
ungdom som jag möter för att diskutera yrkesval, men där vuxenblivandet som kris finns med
i bakgrunden, om människors erfarenhet av kränkningar, svåra trauman, död och sjukdom.
Många talar om sin känsla av att vara svikna - ”kroppens svek”, arbetsgivarens svek,
samhällets svek - att ”vara förbrukade” och att ha ”förlorat allt värde som människa”.
53
Diskussioner om identitetskris, förlust av riktning och mening, sorgen över försämrade
kroppsfunktioner och vårdens och myndigheters bemötande har också ofta varit i fokus. Det
har inte handlat om att overt använda existentiella begrepp, utan mer att ha det som en
bakomliggande kunskapsmassa som påverkar sättet att ställa frågor, ämnen att belysa,
grundsynen på hälsa-ohälsa, förändringsprocesser, kriser etc. Kunskaperna i existentiell
psykologi har hjälpt mig att inte rygga för svåra ämnen.
Slutligen kan sägas att det existentiella perspektivet enligt mitt synsätt har mycket att tillföra
den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Annorlunda och viktiga frågor kan ställas, som berör
individens intentioner, val och meningsskapande. Existentiell teori kan tillhandahålla en
begreppsapparat som är väsentlig för att förstå de arbetssökandes unika situation och för att
tillsammans utforska möjliga vägar vidare.
”Att den existentiella psykoterapin betonar dessa tragiska sidor av livet betyder inte alls att
den är pessimistisk. - - - Det tragiska är oskiljaktigt förbundet med människans värdighet och
storhet, och det beledsagar…de stunder då människan vinner sina djupaste insikter.”, skriver
May (2005, s. 45). Existentiell psykologi rymmer sammanfattningsvis de stora livsfrågorna
som liv, död, kärlek, intentionalitet, ansvar och val. Såsom sades i inledningen, så är vitalitet
ett nyckelord i framgångsrik arbetslivsinriktad rehabiliteringen. Van Deurzen (1998) pratar
om att känna ”en frisk bris” (ibid. s. 81), bli upplivad och uppleva hopp. Syftet med
existentiellt inriktad terapi är att klarlägga, reflektera över och försöka förstå livet som en
helhet, och underlätta för klienten att respektera sin unika livsväg, med dess originalitet och
äkthet.
54
Referenser
Antonovsky, A. (2000). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur.
Aronsson, J. (2009). Existentiell terapi vid utmattning och utbrändhet – att finna mening och
riktning. I Stiwne, D. (Red.), Ompröva livet! Existentiell vägledning och terapi i ny
tillämpning. (ss. 139-168). Stockholm: Natur och Kultur.
Berman, A. H. (2008). De fyra livsvärldarna i existentiell terapi – några reflektioner om
övervärlden. I Stiwne, D. (Red.), Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och
psykoterapi. (ss. 152-168). Stockholm: Natur och Kultur.
Bernling, T. (2009). Existentiell terapi och den andliga världen. I Stiwne, D. (Red.), Ompröva
livet! Existentiell vägledning och terapi i ny tillämpning. (ss. 87-137).
Stockholm: Natur och Kultur.
Birgerstam, P. (2000). Skapande handling – om idéernas födelse. Lund: Studentlitteratur.
Broberg et al. (2011). Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma – Resultat från en
nationell utvärdering. Göteborgs universitet: Psykologiska institutionen.
http://www.gu.se/digitalAssets/1339/1339599_st--d-till-barn-som-bevittnat-v--ld.pdf
Brown, D., & Brooks, L (1996). Career Choice & Development. San Fransisco: Jossey-Bass
Publishers.
Carlander, J. (2003). Socialt perspektiv. Mening i livet. Dalsjöfors: IKM.
Cohn, H. W. (1997). Existential Thought and Therapeutic Practice. Thousand Oaks, CA:
SAGE Publications.
van Deurzen, E. (1998). Det existentiella samtalet. Stockholm: Natur och Kultur
van Deurzen, E. i Mace, C. (Ed.) (1999). Heart and Soul. The therapeutic face of philosophy.
London: Routledge.
van Deurzen, E. (2003). Vardagens mysterier. Lund: Studentlitteratur.
van Deurzen, E. & Arnold-Baker, C. (2005). Existential Perspectives on Human Issues. A
handbook for Therapeutic Practice. New York: Palgrave MacMillan.
van Deurzen, E. (2009). Psychotherapy and the Quest for Happiness. London: Sage
Publications Ltd.
Dagens Nyheter, 100117, Söndagsintervjun. DN Söndag s 14-17.
Dagens Nyheter, 100205, Sagorna går inte i pension. DN Familj s 23.
Dagens Nyheter, 101115, Svenskarnas ohälsa kostar minst 120 miljarder per år.” DN Debatt,
s. 4).
Egidius, H. (2008) Bli en bättre coach och mentor. Stockholm: Natur och Kultur.
Finn, S. E., & Tonsager, M. E. (2002). The Humanistic Psychologist, 30, Spring and Summer
2002. (pp 10-22)
Fischer, C. T., & Finn, S. E. (2008). Developing the life meaning of psychological test data:
Collaborative and therapeutic approaches. In Archer, R. P., & Smith. S. R. (Eds.),
Personality assessment (pp. 379-404). New York: Routledge.
Ghaderi, A., & Parling, T. (2009) Lev med din kropp. Stockholm: Natur och Kultur.
Gjerde, S. (2004). Coaching. Lund: Studentlitteratur.
Holme, I. M, & Solvang, B. K. (1991). Forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur.
Isaksson, K. (2003). Arbete – meningen med livet eller jakten på ett rättvist utbyte?
Psykologtidningen, nr. 17/03.
Jacobsen, B. (2000). Existensens psykologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Jacobsen, B. (2007). Invitation to existential psychology. Chicheste: Wiley.
Jenner, H., & Henriksson, C. (2008). Att leva i sin berättelse – livsberättande som grund för
meningsskapande. I Stiwne, D. (Red.), Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och
psykoterapi. (ss. 78-101). Stockholm: Natur och Kultur.
Josefsson, M. (2009). Hela livet ryms på en vårdcentral. I Stiwne, D. (Red.), Ompröva livet!
55
Existentiell vägledning och terapi i ny tillämpning. (ss. 251-270).
Stockholm: Natur och Kultur.
Langdridge, D. (2007). Phenomenological Psychology. Essex: Pearson.
May, R. (1999). Den omätbara människan. Stockholm: Natur och Kultur.
May, R. (2005). Den omätbara människan. Stockholm: Natur och Kultur.
Nilsson, G. (2008). Psykoterapi som meningsskapande dialog eller förbättringsprojekt.
I Stiwne, D. (Red.), Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi.
(ss. 212-229). Stockholm: Natur och Kultur.
Nilsson, G. (2009). Personlig kommunikation, diskussionsforum för kursen Existentiell
Psykologi, Linköpings universitet ht -09.
Näsholm, C. (1997). Vankelmodets dynamik. Psykologtidningen, nr. 16/97.
Olsson, G. (2007). Med livsvärlden som utgångspunkt. Psykologtidningen, nr 7/07.
Ottosson, J-O. (1999). Patient-läkarrelationen: Läkekonst på vetenskaplig grund. Stockholm:
Natur och Kultur.
Pettersson, T. (2008). Drömmar om verkligheten – skönlitteraturens potential för existentiell
psykoterapi. I Stiwne, D. (Red.), Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och
psykoterapi. (ss. 102-132). Stockholm: Natur och Kultur.
Schröder, T. (2009). Drömmen i världen – om existentiellt arbete med drömmar.
I Stiwne, D. (Red.), Ompröva livet! Existentiell vägledning och terapi i ny tillämpning.
(ss. 293-313). Stockholm: Natur och Kultur.
Serrander, E. (2008). ”Kroppochsjäl” – den levda kroppen. I Stiwne, D. (Red.), Bara detta liv.
Texter i existentiell psykologi och psykoterapi. (ss. 133-151). Stockholm: Natur och Kultur.
Serrander, E. (2009). Det förkroppsligade mötet. I Stiwne, D. (Red.), Ompröva livet!
Existentiell vägledning och terapi i ny tillämpning. (ss. 169-187).
Stockholm: Natur och Kultur.
Serrander, E. (2011). Det förkroppsligade mötet. Artikel i Insikten, nr 1/2011.
Spinelli, E. (2007). Practicing Existential Psychotherapy: The Relational World. London:
Sage Publications.
Starrin, B. red. (1999). I vanmaktens spår. Smedjebacken: Boréa.
Stenberg, Å. (2009). Existentiell Psykoterapi ur psykoterapeuters perspektiv. Göteborgs
universitet, psykologiska institutionen.
Stiwne, D. (2003). Fånga livet! – den existentiella terapin som alternativ. Linköping:
Tidskriften ”Socialt Perspektiv”
Stiwne, D. Red. (2007) Existens och relationer. Det enkla är det sköna. Skapande vetande,
2007, 267-280.
Stiwne, D. Red. (2008) Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi.
Stockholm: Natur och Kultur.
Stiwne, D. Red. (2009) Ompröva livet! Existentiell vägledning och terapi i ny tillämpning.
Stockholm: Natur och Kultur.
Stiwne, D. (2010) Personlig kommunikation, diskussionsforum för Existentiell psykologi,
Linköpings universitet, 100126.
Stiwne, D. (2010) Föreläsning i Existentiell psykologi, Linköpings universitet, 100126
Svenska Dagbladet (1989). Psykoterapimetoder. Stockholm: SvD Förlag.
Yalom, I. D. (2003). Terapins gåva. Stockholm: Natur och Kultur.
Yalom, I. D., & Leszcz, M. (2005). The Theory and Practice Of Group Psychotherapy.
New York: Basic Books.
Åberg, J. (1996). Resursmobiliseringsmodellen i rehabilitering och personalutveckling.
Växjö: Media-Alternativ förlag.
56
Webbreferenser
www1: Ohälsotal i Stockholm:
http://www.uskab.se/index.php/omradesvis-statistik.html
www2: Sällskapet för existentiell psykoterapi (091101). Hur går den existentiella
psykoterapin till?
http://sept.se/
www3: Sociodynamic Counselling (091101). Sociodynamic Counselling: An Overview.
http://www.sociodynamic-constructivist-counselling.com/overview.html#a
www4: Regeringskansliet: Stöd till personer som lämnar sjukförsäkringen:
http://regeringen.se/sb/d/12268#item132933
www5: Faktablad Arbetspsykologisk utredning
http://www.arbetsformedlingen.se/download/18.4b7cba481279b57bec180008035/apu_sok.
pdf
www6: American Psychological Association, Humanistic Psychology:
http://www.apa.org/divisions/div32/fischer.html
www.7: van Deurzen, E. (1999). Existentialism and existential psychotherapy.
http://www.existentialanalysis.org.uk/assets/articles/Existentialism_and_Existential_Psychoth
erapy_Emmy_van_Deurzen.pdf
www8: Your dictionary:
http://www.yourdictionary.com/liminal
www9: Bodlund, O. (1997). Ångest och depression dolt problem i primärvården.
Läkartidningen, volym 94, nr 49, s 4612-4618.
http://jobb.lakartidningen.se/2000/temp/pda20834.pdf
www10: Arbetsförmedlingens verksamhet 2010:
http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Var-verksamhet/Allmant-om-oss.html
www11: Therapeutic Assessment:
http://www.therapeuticassessment.org/about.html
www12: Wikipedia: Känsla av sammanhang:
http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4nsla_av_sammanhang
www13: Hardiness: an operationalization of existential courage:
http://dionysus.psych.wisc.edu/Lit/Articles/MaddiS2004a.pdf
www14: The Salon interview – Irvin Yalom - A matter of life and death:
http://www.salon.com/weekly/yalom960805.html
www15: Egenmaktskolan:
http://www.folkhalsoguiden.se/upload/Egenmaktskolan.pdf
57
”Det är den existentiella terapins målsättning
att hjälpa den fastlåsta människan
att öppna sig för förändring,
att mobilisera sina krafter och sitt mod
och att se vad som (ännu) finns tid för.”
(Stiwne, 2008, s 47)
