Återupprättad hälsa genom existentiell vägledning
- en kort introduktion
Dan Stiwne
Sammanfattning
Liksom vad som gäller vid många fysiska sjukdomar gäller att livsomständigheter och sätt att leva ger starka
bidrag till psykisk hälsa och ohälsa. Det gäller både ohälsans uppkomst, dess vidmakthållande och vid
rehabiliteringen. Men när man drabbas av psykisk ohälsa ger, paradoxalt nog, lidandet också en stark grund och
motivation för att granska hur man i framtiden kan undgå att återfalla och få nya problem. Det innebär att man
synar, omprövar och återupprättar sitt liv i en ny form. Detta har förebyggande effekter och syftar till att utveckla
individen mot mer robusthet, tålighet och återhämtningsförmåga. Man blir med andra ord, skickligare på att leva.
Här kommer den existentiella vägledningen in som ett mycket starkt alternativ för just detta - att hjälpa den
enskilde att se och förstå sitt eget unika liv och lära sig leva ett liv som passar en, ett som man klarar av att
hantera men som också är värt att leva. Inga terapeuter och vägledare är bättre utbildade och lämpade för just
detta ändamål är de existentiellt utbildade vägledarna. I ett större perspektiv handlar det om att lägga fler år till
livet och mer liv till de år man lever. Vad kan vara viktigare?
————————————————————————————————————————————————————————
Internationellt räknar man med tre stora inriktningar avseende vägledning
(counselling) och psykoterapi: den psykodynamiska, kognitiv-beteendeterapi samt
humanistisk psykoterapi. Dessa är dock paraplybeteckningar och varje gren rymmer
flera olika inriktningar. Den humanistiska terapin omfattar varianterna: personcentrerad terapi, existentiell psykoterapi, gestaltterapi; ’dasein-analys’ och logoterapi
(Frankl). Av dessa är framför allt existentiell terapi och gestaltterapi verksamt i
Sverige. Humanistisk terapi räknas som en av de evidensbaserade och säkra
terapiinriktningarna idag (Stiwne, 2015).
Existentiell vägledning och terapi har de senaste 20 åren haft en stark utveckling
såväl i Sverige, i Europa som i världen i övrigt. Detta hänger samman med insikten
att människor är så mycket mer olika än lika och att man behöver flera olika metoder
och synsätt att välja på då man söker hjälp i en krisartad situation som man inte kan
hantera själv. Vi vet också att avhoppen från behandlingar som medicinering, KBT
och psykodynamisk terapi är många, liksom det faktum att många patienter enbart
upplever sig må bättre ’medan terapin pågår’ men sedan återfaller i sina problem.
Stabila förändringar och full rehabilitering är således något annat än symtomlindring i
stunden och kräver andra insatser.
Den existentiella vägledningen och terapin har också ett särskilt synsätt och en
särskild betoning. Här ser man nämligen människors ’psykiska problem’ som följder
av det liv som levs och svårigheter hos den enskilde att få ihop tillvaron i all dess
komplexitet, hantera vardagens överväldigande uppgifter, skapa mening i tillvaron,
hitta balans i levernet, finna vilopunkter och, kort sagt, leva ’ett liv man har råd med’.
Den existentiella vägledningen sysslar således med att bidra till den hjälpsökandes
arbete med att etablera ett liv som både tål att leva och som är värt att levas. När
man till exempel hamnar i kris, i ohanterlig stress, i utsatta situationer som
arbetskonflikter, skilsmässa, förlust av en anhörig, blir ett brottsoffer, upplever svår
kränkning av sitt människovärde mm, då behöver man inte bara stöd eller behandling
för att ’må bättre’. Man behöver även hjälp att få sitt raserade liv omprövat och
återupprättat och etablerat på ett sätt som minskar risken att hamna i svårigheter
igen.
Hjärtmedicinen skulle idag knappast nöja sig med att behandla patientens
hjärtåkomma och sedan skicka hem denne. Och sätta punkt där. Tyvärr är det så den
psykiska vården i huvudsak beter sig idag. Man åtgärdar det akuta, oftast med piller
eller med symtomfokuserad terapi, och låter sedan patienten gå. Det är inte alls
förvånande att återfallen är legio och att ’returerna’ i vården idag blockerar intaget av
nya fall.
Den existentiella vägledningen sysslar således också med prevention, dvs hur man
kan lära sig att vara uppmärksam på sitt livs detaljer och se hur man skall ordna det
för sig för att fortsätta att må bra. Det handlar om hållbarhet, seghet och
återhämtningsförmåga (hardiness, sustainability and resilience). Hur lever man då ett
hållbart liv? Ja, svaret på den frågan har två svar, ett som vi kan kalla ’ontologiskt’
och ett som vi kan kalla ’ontiskt’. Det första handlar om sådant vi vet gäller för oss
alla i egenskap av människor. Här vet vi ganska mycket, och tidningarna är fulla med
listor med råd som skall få läsaren må bra och fortsätt med det. Tyvärr, vet vi, har
detta dåligt genomslag. Vi kan nicka och applådera och avge ett nyårslöfte, men
stora och viktiga förändringar av livsstil och livsformer sker inte förrän vi måste. Detta
vet man även i hjärtmedicinen där det gäller att fånga upp den motiverade patienten
just när hon är behandlad för sin akuta hjärtåkomma. Då kan hon fås att ändra sin
livsföring och på så vis förebygga återfall och för tidig död.
På samma sätt gäller för klienter och patienter med psykisk ohälsa. Just när den
värsta krisen är över och symtomen mildrats är många motiverade att sätta sitt
mående i relation till sin livsföring, granska denna och slå in på en ny väg.
’Utbrändhet kan vara en möjlighet’ som Bengtsson skriver (2003). Här kan den
existentiella vägledningen göra stor skillnad. Den är nämligen inriktad på det
’ontiska’, dvs hjälpa den enskilde att få syn på vem just hen är och hur man kan leva
bättre, förnuftigare och mer hälsosamt som unik individ. Människor är lika, men inte
mer lika än snöflingor, dvs lika men samtidigt olika, och allmänna råd kan bara ges till
den genomsnittliga människan. Men denna är en konstruktion som vi aldrig ser i
verkligheten som vägledare och terapeuter. Vi ser unika varelser som lider på sitt
specifika sätt och har sina specifika skäl för sitt lidande. Detta uppdagas i ett
existentiellt vägledningsarbete där klientens liv granskas, omprövas och
återupprättas (Stiwne, 2010).
Hur detta går till är inte alldeles enkelt. Kort sagt sker arbetet genom en
fenomenologiskt grundad väglednings- och terapimetod (Adams, 2013). Den går ut
på att låta klienten upptäcka och visa sig både för sig själv och för terapeuten. Det
handlar om att få kontakt med vem man egentligen är: vilka värden som styr en och
vad man dras och är riktad mot; hur man skapar mening, eller misslyckas med det;
hur man involverar sig med andra; hur man förhåller sig till de materiella villkoren för
sitt liv; hur man förhåller sig till sin bakgrund - det man är ’inkastad i’ - samt hur man
förhåller sig till sina val och sitt väljande. Detta arbete kan inte ske om terapeuten
lyssnar med förutfattade meningar, försöker diagnosticera eller styr klienten med
frågor och manualiserade planer. Skall klienten, kanske för första gången, utforska
vem hen är så behövs en förutsättningslös och icke-dömande lyssnare som är
beredd på överraskningar och som tål den osäkerhet som följer med ett sådant
arbete. Att lära sig leva bättre är en lika jobbig resa vid psykisk ohälsa som efter
åtgärdade hjärtproblem. Men klienten kommer att uppleva att hen kommer ut på
andra sidan med nytt livsmod, nya livsmål och en helt annan genuin känsla för sin
plats i världen.
Det är väl känt att många människor lever ett liv som man inte är nöjd med. Men det
kan ta lång tid att upptäcka och verkligen erkänna det. Som Kierkegaard (van
Deurzen, 2009) beskrev det så kan man uppleva att livet är fel, eller på låtsas, men
man vågar i sin förtvivlan inte göra något åt det. Man lever vidare i en sorts
livsskugga och väntar på ’fordringsägaren’ som en vacker dag knackar på dörren. I
dessa fall kommer krisen långsamt smygande och bryter igenom en mindre vacker
dag då man kollapsar (katastasen övergår i katastrofen) (Stiwne, 2008). Det kan
komma som en hastig skilsmässa, byte av arbete, uppbrott från boende och
vänkrets. I sådana fall kan den existentiella vägledningen få klienten att sansa sig,
undvika att förstöra alla broar och se till att hen landar väl i ett nytt leverne. Att
sådana förändringar ofta har ett högt pris är givet och det stora steget tas inte heller
utan betydande rädsla och ångest inför framtiden. Men som mången klient vittnat
om…”ibland måste man, för att inte svika sig själv”. Det handlar om förändringar och
att etablera ett liv där man kan se sig själv i spegeln på morgonen med bibehållen
självaktning och respekt. Denna vinst kan vara värd ett högt pris, vittnar många om.
När det gäller de vanliga och betydelsefulla anledningarna till för tidig död har
forskningen under lång lärt oss att sådant som stroke, hjärtbesvär, diabetes och
cancer inte är att se som direkta orsaker till för tidig död. Istället är det våra
levnadsvanor som framkallar dessa tillstånd och sjukdomar. Det är vad vi gör med
våra fingrar, med glaset, gaffeln och våra fötter. Rökande, drickande, fel mathållning
och brist på motion är det som egentligen orsakar för tidig död. (Katz, 2013). Han och
många andra forskare menar, att ca 80% av dessa tillstånd kontrolleras av oss själva
och betonar att det verkligen spelar roll hur vi lever för vår framtida lidande och död.
Hur är det då med psykisk ohälsa? Ja även här är forskningen stark vad gäller
livsomständigheternas bidrag till att vi blir nedstämda, utbrända, hamnar i kris och
kollaps. Detta gäller även vidmakthållandet samt återfall. Alla dessa komponenter i
den psykiska ohälsan är sådant som kan mötas med preventivt arbete. Det är här
som den existentiella vägledningen kan göra mest nytta - att hjälpa klienten se vilka
livsomständigheter som bidragit till att den psykiska ohälsan utvecklats, vad som gör
att den inte hävs och vad som gör rehabiliteringen så svår. Ytterst handlar det om att
lägga fler år till livet och mer liv till de år vi har. Psykisk ohälsa är förödande för
livskvalité, för relationer och för den fysiska hälsan. Att ge god vägledning för att
hjälpa klienter komma vidare är en ytterst viktig insats.
Referenser:
Adams, M. (2013). A concise introduction to Existential Counselling. London: Sage.
v. Deurzen, E. (2009). Psychotherapy and the Quest for Happiness. London: Sage.
Bengtsson, F. (2003). Vägen vidare - om utbrändhet som en möjlighet. Stockholm: Cordia.
Katz, D.L. (2013) Disease-Proof: The Remarkable Truth About What Makes Us Well. NY:
Hudson St. Press.
Stiwne, D. (red.) (2008). Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi.
Stockholm: Natur och Kultur.
Stiwne, D. (red.) (2010). Ompröva livet. Existentiell vägledning och terapi i ny tillämpning.
Lund: Studentlitteratur.
Dan Stiwne är leg. Psykolog och Psykoterapeut samt vidareutbildad till existentiell terapeut med examen från Sheffield
University (MA in Existential Psychotherapy). Han var tidigare universitetslektor i psykoterapi och docent i klinisk psykologi vid
Linköpings universitet samt var programansvarig för psykoterapeututbildningen där under många år. Han är nu verksam som
utbildare, handledare och terapeut med existentiell inriktning och har publicerat sig inom områdena handledning, gruppsykologi,
evidensbaserad psykoterapi samt om existentiell psykoterapi. Han är redaktör för böckerna: ’Bara detta liv’ (Natur och Kultur,
2008) samt ’Ompröva livet’ (Studentlitteratur, 2009). Han medverkar i SEPT’s arbete (Sällskapet för Existentiell Psykoterapi;
www.sept.se)) i utbildnings- och forskningsfrågor, är ledamot av SEPT’s vetenskapliga råd samt medverkar i frågor rörande
auktorisation och behörighet för existentiella terapeuter.
