Att reflektera över vid läsningen av Everndens ”Främling i Naturen”.
Evernden vänder sig mot den Cartesianska dualismen (dvs den skarpa åtskillnaden mellan
kropp och själ, objektivt och subjektivt, natur och kultur etc). Framförallt kritiserar han vår
tendens att objektifiera naturen och att enbart betrakta den i termer av ”naturresurser” som vi
kan utvinna och använda för snäva ekonomiska intressen.
Evernden vill presentera ett alternativt förhållningssätt till Naturen. Han hämtar inspiration
från djupekologin (s.42 i den svenska utgåvan), romantiken (s.45), ”subjektbiologin” (s.97)
och inte minst från fenomenologin (s.73ff).
Vad menas med följande begrepp och varför är de viktiga i Everndens resonemang:
Revir (s.60)
Organism-plus-miljö (s.61)
Fenomen (s.83)
Omsorgsfält, ”Dasein-med”, ”Dasein-i”, ”Dasein-för” (s.91)
Livsvärld (s.100)
Umwelt (s.106)
Betydelse-perception (s.140)
Hur problematiserar Evernden ”ögats despoti” (s.111ff) och ”den objektifierande blicken”
(s.117ff)?
Vad menar Martin Buber med Jag-Det respektive Jag-Du relationer?
På vilket sätt menar Evernden att vi är främlingar i naturen? Kan vi undvika att vara
främlingar i naturen? Hur då, i så fall?
Vilka ”kulturella påbud” är det vi måste kringgå enligt Evernden? (s.181) Hur ska detta gå
till?
Natur - Kultur
Många har kritiserat den Cartesianska dualismen och det strikta särskiljandet mellan natur och
kultur. Men det är svårt att bortse från begreppens existens. Är inte kulturen en del av
naturen? Och är inte naturen samtidigt en del av kulturen? Hur man ska se på förhållandet
mellan natur och kultur är en minst sagd omstridd fråga.
Med filosofen Kant kan man hävda att vi inte har tillgång till Naturen (eller ”tinget”) i sig. Vi
har endast tillgång till naturen för oss. Som människor ser vi naturen/omvärlden genom ett
”filter” eller snarare genom vissa givna ”kategorier” (mänskliga uppfattningar om tid, rum
kausalitet etc). Andra arter erfar naturen utifrån helt andra givna förutsättningar.
Många antropologer har påpekat att mänskligt beteende i relativt ringa grad är genetiskt
”förprogrammerat”. Vi är därför i hög grad hänvisade till kultur. Genom kulturen uppfattar vi
naturen.
Å andra sidan är kanske vår kulturella kapacitet ”naturlig” (en produkt av evolutionen). Är vi
alltså ”naturligt” hänvisade till kulturen?
Om man betraktar världen som bestående av en mångfald partikulära kulturer kan man fråga
sig vilken natursyn som dominerar inom respektive kultur. Är det alltså så att varje kultur
eller språk tillhandahåller en begreppsvärld eller världsbild med en specifik natursyn?
(Filosofen Herder ”kulturaliserade” Kants idé om det universellt mänskliga ”filtret” och
hävdade att varje ”folk” har en kultur- och språkspecifik världsbild och ”natursyn”. Detta
leder till kulturrelativism.)
Kanske har alla samhällen/kulturer till och med en specifik uppfattning om relationen mellan
natur och kultur?
Är det självklar att det finns en natur och många kulturer?
(Antropologen Viveiros de Castro hävdar att många indianer i Amazonas snarare tänker i
termer av en kultur och många naturer.)
Fenomenologerna försöker sätta de egna kulturella och / eller vetenskapliga föreställningarna
(”kartan”) åt sidan (Evernden s.79, i svenska upplagan). Vi får då ett ”inifrån” perspektiv på,
eller en mer direkt erfarenhet av, den natur och livsvärld vi är en del av. Självklart anser
många att detta är suspekt och ovetenskapligt…
/Jan
