1
Genus, klass och etnicitet i
relation till arbete och folkbildning
Författat av Tobias Persson
Essä, Folkhögskollärarlinjen
Linköpings universitet, vt 08
2
Inledning
Klockan är 11 och lunchtid på den lilla städfirman. En efter en rullar patrullernas bilar in och
stannar utanför kontoret. I lunchrummet surrar mikrovågsugnen och alla turas om att värma
sin mat. Doften från ris, piroger, dolmar och kyckling sprider sig.
Samtal förs på spanska, arabiska, bosniska och kinesiska. Några talar i mobiltelefon, andra
med varandra. Den svenska arbetsledaren går runt och delar ut nya uppdrag till efter lunch.
Hon har glasögon i pannan, handsfree i ena örat och ser belåten ut.
Runt bordet sitter den afrikanske mannen som tillbringade gårdagskvällen i tvättstugan. Den
asiatiska tjejen som kör två olika Volvobilar. Den balkanske mannen som var gympalärare i
sitt hemland. Den slovakiske mannen som under vinterhalvåren bor i Bolivia.
– Tito var egentligen snäll, säger den balkanske mannen. Men man kunde inte säga vad som
helst, för då hamnade man i fängelse.
– Mänskliga rättigheter, svarar den afrikanske mannen. Låter fint, men är det första som ryker
i krig. Var var FN under folkmordet i mitt hemland?
– Du jobbar för långsamt Tobias, säger den asiatiska tjejen och vänder sig mot mig. Du måste
jobba bättre, annars klagar kunderna.
– Jag vill inte stressa er, säger den svenska arbetsledaren och sticker in huvudet, men klockan
är redan 12 och vi har mycket att göra i eftermiddag.
Vi reser oss och går ut till bilarna. Det är inte klokt vad livshistorier, erfarenheter och
kunskaper (språk, matlagning etc.) som är gömda här. Ändå ses städning som ett ”skitjobb”,
invandrar- och kvinnodominerat med hög sjukskrivning och låg status. Varför är det så?
Syfte och frågeställningar
Essän handlar om genus, klass och etnicitet i relation till arbete och folkbildning. Jag ser den
som en chans att kombinera mina största intressen och egen arbetslivserfarenhet (som städare
och vårdbiträde) med litteratur och grupparbeten från första delkursen.
Jag skriver ur ett arbetarrörelseperspektiv, då många av de anställda på städfirman och
äldreboendet tillhör LO-kollektivet, samt att folkhögskolan och Arbetets museum har
arbetarrörelsen som sin huvudman respektive en av sina huvudmän.
Jag använder ”invandrare” som om det vore ett oproblematiskt och okontroversiellt begrepp
på en homogen grupp, vilket jag är medveten om inte är fallet. Med ”invandrare” avser jag
”person med utländsk bakgrund som inte är född i Sverige”.
3
Jag refererar till kvinnor och invandrare som ”dom” och inser att även det är problematiskt.
Städfirman, äldreboendet och folkhögskolan i texten namnges inte av konfidentialitetsskäl, då
jag fortfarande har kontakt med dessa och kommer att lägga ut essän på Internet.
Några frågeställningar som förekommer är:
Finns det likheter mellan kvinnors och invandrares utsatthet i relation till arbete?
Hur överbryggas klyftor? Kan folkbildning vara ett sätt?
Att konstruera ett folk
Jag tar avstamp i konstruerandet av ”folk”, vilka som innefattas och utestängs, eftersom det
påverkar synen på genus, klass och etnicitet. Begreppet skiljde till exempel den skolade eliten
från obildat folk eller det svenska folket från utländska.
Folkbildningsforskaren Henrik Nordvall redogör i en essä för konstruerandet av ”folk” ur ett
arbetarrörelseperspektiv. Enligt honom gick arbetarrörelsen från att kring sekelskiftet betona
”arbetare” och ”klass” till att från 1930-talet hellre tala om ”folk” och ”folkhem”.1
Syftet var dels taktiskt för att bredda väljarstödet hos partiet och trygga regeringsmakten,
men också nödvändigt för det samförstånd som utgjorde grunden i den svenska modellen.
Samtidigt ökade kraven på folk och många hamnade utanför.
Hand i hand med byggandet av en stark välfärdsstat och bättre folkhälsa, gick den sociala
ingenjörskonsten och ”förädlingen av folkmaterialet”. Avvikande steriliserades eller sattes på
institution, diskriminerades på grund av etniskt ursprung eller sexuell läggning.
Denna kontroll kom också väl till pass vid eftergiftspolitiken under andra världskriget, som
ett sätt att samla folket och hålla Sverige utanför. Statsminister Per-Albin Hansson talade om
svenskarna som i grunden demokratiska, till skillnad från tyskar och ryssar.
Också folkbildningen, som växte fram i folkrörelserna (arbetar-, nykterhets- och väckelse-)
vid den här tiden, är samma andas barn. Den riskerade och riskerar alltjämt att bli både
uppfostrande, upptuktande och elitistisk.
Å ena sidan måste man kontextualisera dessa fenomen och sätta dem i sina historiska
sammanhang. Det är lätt att vara efterklok. Å den andra är det en känslig balansgång eller två
sidor av samma mynt. Jag är själv socialdemokrat, varm anhängare av välfärdsstaten och tror
inte att dessa människor var monster. Men man kan vilja väl och ändå göra fel.
1
Nordvall, Henrik. Att konstruera ett folk. I Laginder & Landström (red) (2005). Folkbildning - samtidig eller
tidlös?. Mimer. sidan 317
4
Den röde patriarken
”Arbetarrörelsen är barn av ett dubbelt arv” hävdar författaren och föreläsaren Olle Sahlström
i essän ”Den röde patriarken”.2 Den dominerande ställningen inom svensk politik med långa
regeringsinnehav skapade en paradox.
Först ville man ta makten för att förändra samhället i radikal riktning. Senare vill man
behålla makten för att förvalta det man uppnått. Resultatet blev en slags opposition mot sig
själv, ett över- och underifrånperspektiv på en och samma gång.
Arbetarrörelsen är ingen sluten sekt utan barn av sin tid. Fördomar som finns i samhället,
finns också i arbetarrörelsen. Det är inget konstigt om man förhåller sig till historia och samtid
på ett vettigt sätt. Något som, enligt min erfarenhet, funkar lite sådär ibland.3
I boken ”Med kluven tunga” berättar historikern Yvonne Hirdman vad som möter en målat på
väggen, när man går in i LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm.
Till höger precis vid trappan, står han, med sin halvnakna, proletära, svenska kropp, lätt stödd på sina
arbetsredskap placerad ute i den produktiva världen mellan smedja och fabrik /.../ Hon bär
husmorssnibben och hennes attribut är barnen /.../ Det är inte någon som helst tvekan att mannen är LO:s
medlemmar i en enda kropp. Alla medlemmar. Kvinnan är mannens hjälpreda, hushållerska och
barnaföderska, hans familj.4
Till råga på allt tror jag de är blonda och blåögda, som i propagandafilmerna under andra
världskriget från Tyskland eller Sovjetunionen. Det kan verka överspänt och överkänsligt, om
exemplet inte vore så tydligt och alltjämt består.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder med en av Västs mest könssegregerade
arbetsmarknader. Hur går det ihop? Ännu en paradox är att välfärdsstatens ”hjärtebranscher”
(vård, barn- och äldreomsorg etc.) är de med lägst status och löner.
I Kommunal och Handels finns många kvinnor och människor med invandrarbakgrund. Jag
kan egentligen IF-Metall och Byggnads dåligt, men fördomarna målar upp en vit heterosexuell
man. För han är väl heterosexuell!!??
Arbetets museum i Norrköping hade för en tid sedan en utställning med namnet ”Normen
skaver”, som handlade om att komma ut som homo- och bisexuell på jobbet. Och guess what,
surprise, de som gjort det tyckte det var svårast inom IF-Metall och Byggnads.
Sahlström, Olle (2003). Den röde patriarken. Atlas. sidan 11
Se t.ex. Linderborgs ”Socialdemokraterna skriver historia”, som Nordvall refererar till på sidan 316
4
Hirdman, Yvonne (1998). Med kluven tunga - LO och genusordningen. Atlas. sidan 11
2
3
5
Arbetsdelning
I det här avsnittet gör jag som vissa professorer: refererar till mig själv. I den fristående kursen
i Folkbildningskunskap B skrev jag texten ”Självavbildning som folkbildning?”, som delvis
byggde på litteratur från projekt på Arbetets museum.
Yrkena i den här essän, städare och vårdbiträde, har båda sina rötter i hemmet. De var tunga
och smutsiga ”skitjobb”. Överheten, de som hade råd, delegerade med fördel sådana sysslor
till grupper med lägre status, oftast kvinnor.
Enligt mig, bygger arbetsdelning på det Yvonne Hirdman kallar genussystem eller -kontrakt.
Den pekar ut sysslor som ”manliga” eller ”kvinnliga”, isärhåller och hierarkiserar dem.
I takt med Folkhemmets uppbyggnad, professionaliserades städning och äldreomsorg. De
övergick från obetalt arbete i den privata sfären (hemmet) till betalt på den offentliga (arbetsmarknaden). Men utförarna, kvinnorna, och den låga statusen bestod.
Forskning visar att arbetsdelningen inte förblivit statisk genom historien.5 Manliga yrken
kan bli kvinnliga och tvärtom. Det brukar kallas för att sysslan ”omkodas” och har ofta
samband med införandet av ny teknik.
Omkodningen i sig ser dock annorlunda ut. När kvinnor börjar i mansyrken, motarbetas de
ofta, förblir undantag, förpassas till ”kvinnoreservat” eller överges av männen. När män börjar
i kvinnoyrken, betraktas de som hjältar och har lätt för att avancera.6
Städfirman och äldreboendet
Klockan är 07 på äldreboendet. En efter en kommer vårdbiträden och undersköterskor in med
kaffekoppen i ena handen och sätter sig runt bordet. Nattpersonalen rapporterar och går sedan
hem för att sova. Larmklockan ringer. Någon reser mig upp.
– Sitt och drick ditt kaffe, säger en annan, jag kan gå.
Jag ser mig omkring i rummet. Där sitter en av undertecknarna till Charta 777. Där en persisk
kvinna, som berättar om revolutionen i sitt hemland.
Jag reser mig upp, går ut i en av matsalarna och börjar servera de boende frukost.
– Syster, ropar en kvinna. Åh förlåt, du blir väl inte arg om jag råkar kalla dig syster?
Jag skakar på huvudet och ler. Nej då, det är lugnt.
5
Se t.ex. Lena Sommestad om mejeriyrket eller Ulla Wikander om Gustavsbergs porslinsfabrik
Persson, Tobias (2006). Självavbildning som folkbildning - yrkesidentitet och status hos städare. Opublicerad
essä i folkbildningskunskap B
7
”Dokument utfärdat 1977 i vilket hundratals intellektuella i Tjeckoslovakien krävde att den kommunistiska
regimen skulle respektera mänskliga rättigheter.” Ur Bonniers Multimedia Lexikon 1997
6
6
Städfirman och äldreboendet uppvisar flera intressanta liknelser. De betraktas som ”skitjobb”
med låg lön och status. Jag som svensk kille är i minoritet. Båda arbetsplatserna domineras av
kvinnor med invandrarbakgrund. Här spelar, som Lisbeth Eriksson visar, både genus, klass
och etnicitet in och samverkar med varandra.
Klassdimensionen innebär att kvinnorna försörjer sig genom lönearbete, i båda fallen med
typiska ”kneg” inom LO-kollektivet (Fastighet respektive Kommunal). Några är akademiker
från sina hemländer, men utan möjlighet att få jobb som detta i Sverige.
Könsdimensionen delar invandrarkvinnorna med andra kvinnor, där deras arbete
systematiskt isärhålls och underordnas männens. I en patriarkal värld värderas teknik och
pengar högre än vård av lokaler och människor.
Etnicitetsdimensionen delar kvinnorna med andra invandrarmän, där diskriminering gör att
de systematiskt underordnas infödda svenskar. Där personer med ”konstiga” efternamn, trots
goda språkkunskaper och utbildning från hemlandet, inte ens kallas till intervju.8
Folkhögskolan
Klockan är 08:30 på folkhögskolans filial i stan. Vi är fyra folkhögskollärarstudenter på vår
första VFU. En av dem och jag är hos en tema-kurs. Alla deltagarna är invandrarkvinnor,
utom en och läraren som är svenska män.
I ett hörn sitter några kvinnor från Mellanöstern. De pratar mycket, omväxlande med
varandra, andra deltagare i klassrummet och läraren. Min kursare går bort till dem, ställer sig
och pratar, frågar vad de håller på med.
– Sverige är så rikt och mitt land så fattigt, utbrister en av kvinnorna.
– Nu ja, säger min kursare, men för 100 år sedan var Sverige också fattigt. De flesta bodde på
landsbygden och levde av jordbruk. Vissa barn fick gå utan skor.
– Vad? svarar kvinnan. I Sverige? Precis som i mitt hemland.
Jag får flashbacks från städfirman och äldreboendet. Om deltagarna verkligen ägnar sig åt
kursen är svårt att säga, men bildning är det utan tvekan. Också här gömmer sig erfarenheter
och kunskaper, hos individer som ofta i media framställs som kostnader och problem.
En kvinna som fick barn för bara några dagar sedan kommer in i klassrummet och
kvinnorna i hörnet lyser upp. Barnets farmor ville ta hand om det, den nyblivna modern
komma därifrån och tillbaks till skolan. Så löste sig allt på bästa sätt!
8
Eriksson, Lisbeth. Invandrarkvinnors folkbildning. I Nordberg & Rydbeck (red) (2001). Folkbildning och
genus - det glömda perspektivet. Mimer. sidan 180
7
Arbetets museum
På den andra VFU:n var en tjej och jag på Arbetets museum i Norrköping. De samlar, enligt
sig själva, ”inte på föremål utan människors berättelser”. Ett projekt var intervjuböckerna med
städare. Ett annat utställningen ”Normen skaver” om att komma ut som homo- och bisexuell
på jobbet. Båda dessa har jag beskrivit ovan.
2002 gav dåvarande kulturminister Marita Ulvskog en arbetsgrupp i uppdrag att utreda en
resursenhet för landets museer i genusfrågor. Arbetsgruppen föreslog att den borde placeras på
Arbetets museum. De är...
... är ett av landets centralmuseer där man ända sedan starten har arbetat aktivt med ett genusperspektiv i
all sin verksamhet. Här finns god genusvetenskaplig kompetens /.../ goda samarbetsmöjligheter med
akademiska forskarmiljöer med genuskompetens vid Linköpings universitet samt ett gynnsamt geografiskt
läge med väl utvecklade kommunikationer.9
Det tog nästan en hel dag för min VFU-kamrat och mig att gå igenom huset. Överallt häpnade
vi över de genomtänkta utställningarna, alla intryck som stämde med vår grupparbetsuppgift
och den hjälpsamma personalen. Det var nästan lite för enkelt.
Vi kom snabbt överens om att Arbetets museum definitivt är folkbildning. Med sin tydliga
betoning på arbetslivsforskning och människors egna berättelser, genus, klass och etnicitet.
Samtliga viktiga perspektiv för den här essän.
Slutsatser
Det har blivit dags att runda av och knyta ihop säcken. Jag har försökt visa att människor
underordnas utifrån genus, klass och etnicitet i relation till arbete, såväl inom arbetarrörelsen
som på arbetsmarknaden i stort. Normen är fortfarande en vit heterosexuell man.
Principen för kvinnor och invandrare är densamma. Arbetsdelningen förpassar dem ofta till
tunga och smutsiga ”skitjobb” med låg status och lön. Invandrarkvinnor är förstås särskilt
utsatta och riskerar att diskrimineras på flera nivåer samtidigt.
Jag tror inte bara vi bör integreras, utan kommer att bli tvungna. Det var många invandrare
bland personalen på städfirman, men också bland kunderna. De förstod ibland varandra bättre
och samarbetade på sätt som vi svenskar inte kunde.
Många invandrare som kommit hit under åren blir snart gamla och hamnar på svenska
äldreboenden. Då är det bra att det jobbar invandrare där, som lättare kan prata med anhöriga
men främst med gamlingarna själva, som kanske inte alltid kan svenska så bra.
8
En viktig nyckel till integration är, som en av VFU-grupperna sade i sin redovisning,
språket. SFI eller annan svenskundervisning. Svenska är trots allt det språk som förenar oss,
såväl svenskar med invandrare som invandrare med olika språk.
Jag tror att nyckelorden är möten, mötesplatser, dialog och samtal. Inte svenskar som ”lär”
invandrare, utan ömsesidig bildning, ”för och genom folket”. Inte på grund av lagstadga eller
bidragsplikt utan för att man vill, ”fritt och frivilligt”.
Jag tror på folkbildningen med sin demokratiska struktur och karaktär av samtal. Där
deltagarna tillåts använda sin bakgrund och tidigare erfarenheter. Där undervisningen sker i ett
lugnt tempo och utan ständig jakt efter betyg.
Man skulle med enkla medel kunna starta en studiecirkel på städfirman eller äldreboendet,
likt kursen på den folkhögskola vi besökte. Det finns en massa kunskaper gömda och massor
att lära av varandra. Oberoende av genus, klass, etnicitet eller ålder.
Visionen kan låta både överdrivet entusiastisk och naiv. Den förutsätter så klart ömsesidig
nyfikenhet och respekt hos alla inblandade parter. Verkligheten är full av maktstrukturer och
diskriminering, vilka jag försökt att lyfta fram i den här essän.
Men Arbetets museum visar med sin verksamhet att en annan värld är möjlig. Genom
forskning, gratis inträde och guidade visningar på olika språk, överbrygger de klyftan mellan
genus, klass och etnicitet i relation till arbete och folkbildning.
Tack till alla underbara arbetskamrater från vilka jag har hämtat inspiration till essän. Hoppas
bara att jag inte på det här sättet sviker några förtroenden / Tobias
Referenser
Bonniers Multimedia Lexikon 1997
Ds 2003:61, Genus på museer, www.regeringen.se, hämtat 080205 klockan 20:15
Eriksson, Lisbeth. Invandrarkvinnors folkbildning. I Nordberg & Rydbeck (red) (2001).
Folkbildning och genus - det glömda perspektivet. Mimer
Hirdman, Yvonne (1998). Med kluven tunga - LO och genusordningen. Atlas
Nordvall, Henrik. Att konstruera ett folk. I Laginder & Landström (red) (2005). Folkbildning samtidig eller tidlös?. Mimer
Persson, Tobias (2006). Självavbildning som folkbildning - yrkesidentitet och status hos
städare. Opublicerad essä i folkbildningskunskap 2a
Sahlström, Olle (2003). Den röde patriarken. Atlas
9
Ds 2003:61, Genus på museer, www.regeringen.se, hämtat 080205 klockan 20:15
