Mediabilden av psykisk sjukdom
En diskursanalys av programmet Ondska
Andreas Abrahamsson
Konstfack, Institutionen för bildpedagogik
Fördjupningskurs i bildpedagogik 61-80 p, konstnärlig inriktning
Examensarbete 10p, skriftlig del, ht 2006
Handledare: Kenneth Karlsson, Pia Bohlin, Love Hansson
Opponent: Ingela Sjösten
17/1 -2007
Abstrakt
Jag har i mitt arbete undersökt retoriken i programmet Ondska och vilken bild detta
program förmedlar av psykiskt funktionshindrade. Hur bilder av olika grupper i samhället
genom medier konstrueras är enlig min mening någonting centralt inom all bildrelaterad
undervisning. Jag är också intresserad av hur program av Ondskas karaktär fungerar rent
berättartekniskt, någonting som jag också tycker har stort didaktiks relevans.
Jag har i uppsatsdelen använt mig av en diskursanalytisk modell av Norman Faircloughs
modell. Jag har använt mig av denna modell eftersom jag fann denna användbar för att
undersöka hur olika mediatexter samverkar och hur dessa i sin tur konstruerar den bilden
av programmet som helhet. Jag har också haft stor nytta av den danske mediateoretikern
Peder Harm Larsens bok Faktion- som udtrycksmiddel.
Jag har i uppsatsen undersökt program nummer fem i serien och undersökt vilka
berättartekniska grepp programmet använder sig av. Jag har med hjälp av Larsens
begrepp urskiljt olika dramatiska framställningsformer och vilka begär programmet
appellerar till. Med hjälp av den diskursanalytiska modellen har jag också tagit reda på
vilken form av interdiskursiv kommunikation som pågår i programmet. Slutligen har jag
genom dessa undersökningar kommit fram till vilken bild av psykiskt sjuka programmet
producerar.
I gestaltningen har jag använt mig av delen i programmet där programledaren
Hasse Aros karaktär skapas, inledningsscenen där han presenterar programmets tema. Jag
har till klippet av Aro valt att sätta ett utsnitt ur programmets ledmotiv. Eftersom
programmet är så visuellt och ljudmässigt anslående kom jag fram till att det bästa sättet
att dekonstruera programmets tilltalston var att sänka tempot och göra framställningen
mer monoton. Genom denna framställning av Aro har jag också försökt skapa en
tvetydighet om vad programmets titel Ondska egentligen avser.
Uppsatsen föregick i mitt fall gestaltningen. På grund av att jag under mitt
analysarbete under uppsatsen arbetade så aktivt med det visuella material som kom att
utgöra min gestaltning, kan man säga att jag redan i ett inledningsskede påbörjade det
gestaltande arbetet.
2
Innehållsförteckning
Inledning ............................................................................................................................ 4
Bakgrund ................................................................................................................................... 4
Syfte och frågeställning ............................................................................................................ 5
Teoretiska perspektiv ............................................................................................................... 5
Metod ......................................................................................................................................... 8
Undersökningen ................................................................................................................. 9
Genomgång av programmet i sin helhet. (Den diskursiva praktiken) ................................. 9
Analys av inledningen av programmet ondska (Textnivån i diskursanalysen.) ................ 14
Social praktik........................................................................................................................... 23
Slutsats.............................................................................................................................. 24
Källförteckning................................................................................................................. 26
3
Inledning
Bakgrund
Under hösten har en ny dokumentärserie med Hasse Aro haft premiär på TV3. Seriens
namn är Ondska och säger sig ha som mål att undersöka psykologin bakom ”den senaste
tidens vansinnesdåd”. Trots att man i serien poängterar att det bara är en liten del av de
psykiskt sjuka som begår våldsbrott, har många ansett att serien förstärker fördomar kring
psykiskt och mentalt handikappade. Ett av programmen som handlar om våldsbrott
begångna av personer med autism, har anmälts för granskningsnämnden i Storbritannien
av Riksföreningen för autism.1 Anledningen till anmälan är att programmet enligt
riksföreningen för autism innehåller allvarliga faktafel och att det riskerar att ge en
felaktig bild av personer med aspbergers syndrom som potentiella våldsmän. Hasse Aro
har försvarat sig mot kritiken genom att påpeka att man säger i programmet att de flesta
med aspbergers syndrom inte är kriminella.
Mediernas intresse för våldsbrott begångna av psykiskt sjuka är lika gammal som
nyhetsjournalistiken själv. Mediernas bild av psykiskt sjuka motsvarar också de kulturella
stereotyper av psykiskt sjuka som funnits länge i samhället. Denna bild kan också sättas
in i ett större sammanhang av hotbilder som medierna målar upp. Myten om det snabba
oförklarliga våldet från marginaliserade grupper i samhället hör till en av de vanligaste
moderna myterna i medierna. Gärningsmannens psykiska tillstånd är bland det första
tidningar spekulerar kring när en till synes oförklarlig våldshandling inträffar. Psykisk
sjukdom har blivit en förklaringsmodell som är tillräcklig i sig själv, ungefär som att
förklara det våld och brott som begåtts med att gärningsmännen är onda.
Kontroverserna kring programmet Ondska har till stor del att göra med hur man
kommunicerar sitt material rent bildmässigt och retoriskt. Programmet innehåller många
fiktionaliserande drag vilket givetvis lagts till för att locka tittare till programmet. Även
själva namnet Ondska, innebär trovärdighetsproblem för programmet, då gärningar
utförda till följd av psykisk sjukdom inte kan sägas vara onda, eftersom gärningsmannen
inte har något egentligt val då denne saknar förmåga att inse följden av sina handlingar.
När Hasse Aro i en intervju på TV3:s hemsida får svara på frågor om vad han menar med
1
Programmet kan inte anmälas i Sverige då det sänds ifrån England.
4
begreppet ondska nämner han bara exempel som inte är knutna till enskilda personer utan
måste sättas in i större politiska sammanhang, som folkmord och USA:s utrikespolitik.2
Mycket lite av debatten kring Ondska har belyst vad som egentligen är upphov till
kontroversen: vad programmet kommunicerar förutom vad som sägs rent ut. Mycket av
kommunikationen sker, nämligen genom anspelningar i bilder och genom att olika former
av media skapar betydelser i kommunikation med varandra, något som brukar benämnas
det utvidgade textbegreppet.
Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att skapa förståelse för den genre av program som programmet
Ondska ingår i. Jag vill ta reda på hur retoriken i programmet byggs upp vilka medel
programmet använder sig av för att förmedla trovärdighet samt vilka begär programmet
appellerar till. Bilder men även musik och bakgrundsljud skapar betydelser, som antingen
förstärker, förändrar eller kompletterar kommunikationen som sker med hjälp av det vi
mer konventionellt brukar beteckna som språk. Min frågeställning blir med andra ord
vilken retorik som styr programmet Ondska och vilka konsekvenser denna får för synen
på våldsbrott och psykisk sjukdom.
Teoretiska perspektiv
Jag kommer i min uppsats att genomföra en diskursanalys av engelsmannen Norman
Faircloughs modell. Fairclough är lingvist och diskursanalytiker och företräder en form
av diskursanalys som kallas kritisk diskursanalys.3 Det karakteristiska för den kritiska
diskursanalysen i Faircloughs version är den tredimensionella modell han delar in
analysen i. De tre nivåer Faircluogh urskiljer är diskursiv praktik, text och social praktik.
När man analyserar den diskursiva praktiken är man intresserad av hur texten är
producerad och hur den konsumeras. I textanalysen koncentrerar man sig på de formella
drag i texten som konstruerar diskursen. Ett begrepp som ofta används är modalitet,
vilket främst handlar om hur en talare instämmer med en sats. Genom att en talare
2
http://www.tv3.se/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=961&Itemid=1096, 2006-1207
3
Jørgensen, Marianne Winter, Phillips Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Lund:
Studentlitteratur. s. 66.
5
använder bestämda formuleringar istället för mer vaga framstår en sats som mer sann.
Inom medier används ofta objektiv modalitet där journalistens åsikt inte redovisas på ett
direkt sätt. Andra nyckelbegrepp hos Fairclough är intertextualitet och interdiskursivitet,
vilka används för att beskriva hur olika diskurser reproduceras och blandas, och
eventuellt förändras.4
Genom att göra en detaljerad analys av texternas formella egenskaper kan man ta
reda på hur diskurserna konstrueras med hjälp av språket. I slutskedet av analysen sätter
man språkbruket i samband med en social praktik.
För att skapa mig en förståelse för den mediediskurs som programmet Ondska ingår
i har jag även använt mig av boken Faktion som udtrykksmiddel av den danske
mediateoretikern Peter Harm Larsen.5 Faktion är en term som Larsen använder sig av för
att beskriva de typer av TV-dokumentärer som hämtar sitt material och sina retoriska
framställningar från både traditionellt fiktiva och faktabaserade program. Larsen reder ut
de retoriska grepp faktionsprogrammen använder sig av i sin bok. Fiktionaliseringen av
nyhetsmedierna har en månghundraårig historia. Trots att man i det borgerliga
demokratiska samhället alltid dragit en skarp gräns mellan fakta och fiktion har gränsen
aldrig varit knivskarp. Som exempel på tidiga fiktionaliserande tendenser inom
nyhetsreportage kan nämnas att reportaget och intervju, genrer som vi idag ser som
grundläggande inom journalistik, uppfanns i slutet av 1800-talet för att tillfredställa
läsarnas krav på att bli underhållna.6 I och med TV-mediets införande kom gränsen att
luckras upp ytterligare. Detta på grund av att rörliga bilder per definition alltid är
narrativa. Men även om gränsen mellan fakta och fiktion står under ständig
omförhandling upphör den aldrig helt att existera.
Det finns vissa koder och förhållningssätt som är norm när man arbetar med fakta
respektive fiktion. Dessa hör samman med att man i vårt samhälle sätter klara gränser
mellan den kulturella och den politiska offentligheten, såväl som vi sätter klara gränser
mellan de privata och offentliga områdena i samhället. Inom den kulturella offentligheten
bör man därför inte traditionellt sett ägna sig åt att okamouflerat vädra privata meningar
4
5
6
Ibid, s.77.
Larsen, Peter Harm (1992) Faktion – som udtrycksmiddel, Danmark: Forlaget Amanda.
Ibid. s. 27.
6
om sociala ekonomiska eller politiska frågor, medan man inom journalistiken inte bör
välja stoff som är avsedda att tillfredställa samma läsebegär som fiktionen. 7 Dessa koder
och genrekonventioner är dock inte helt och hållet fasta utan ändras i takt med teknisk
och institutionell utveckling, samt förändringar i samhällsstrukturen i sin helhet. 8
När någon väljer att arbeta med blandningar av fakta och fiktion hör det i allmänhet
samman med att man är ute efter en speciell kommunikationsaspekt. Man kan vara
intresserad av att nå en bredare publik eller appellera till andra sidor hos den publik man
redan har.
Når forfattare, dramatikere og filminstruktører forsøger at efterligne faktafremstillningar i
form og udtryk, så vil det som regel være for at opnå en eller anden typisk sandhetseffekt:
vække til offentlig debat, skabe politisk bevidstgørelse, medvirke til samfundsændringer
eller –bevarelse. Og når journalister og dokumentarfolk overtager større eller mindre dele
af fiktionens fremstillingsformer, så er det som regel for at udnytte disse formers
mulighed for at skabe identifikation og følelsemæssigt engagement i de virklige forhold
der rapporteres om. Eller, som vi også har set det, blot for at sælge bedre.9
Fakta program som lånat drag från fiktionen kallar Peder Harm Larsen för
faktionsprogram och denna term kommer jag att använda i den fortsatta uppsatsen. Inom
faktionsprogram använder man sig av identifikationsformer för att väcka intresse hos
betraktaren. För att någon ska bli intresserad av en berättelse krävs att den väcker en form
av identifikation. Peder Harm Larsen använder sig av begrepp från Sigmund Freud och
Jacques Lacan för att skilja på tre olika identifikationsformer. Han skiljer på den primära,
sekundära och den tertiära identifikationen.10 I den primära identifikationen lever vi oss
in i vad vi ser som om vi var där själva. När vi i en berättelse identifierar våra egna mer
eller mindre omedvetna rädslor eller fantasier och lever oss in i detta är det den primära
identifikationen som verkar. Denna form av identifikation är dominerad av seendet. Det
är denna identifikationsform som i huvudsak verkar när man ser en spelfilm på bio. Den
sekundära identifikationen verkar när vi identifierar oss med en annan människa som vi
7
Ibid, s. 24-25.
Ibid. s. 77.
9
Ibid. s. 78.
10
Ibid, s. 162.
8
7
upplever tala eller handla. I denna form av identifikation känner vi igen något av oss
själva i en främmande människa och kan därför identifiera oss med denne. Den tertiära
identifikationen består av att vi förhåller oss till en berättare som vi i barndomen förhöll
oss till våra föräldrar. Peder Harm Larsen beskriver den tertiära identifikationen på
följande sätt:
Denne form før identification består i at vi genoplever os selv som barn i forhold til en
voksen der taler til os for at belære os om et eller andet, - godt eller ondt; gennem den
tertiære identifikation overføres barndommens tillid til forældreautoriteten, til en fortalt
eller skreven fremstillings afsender, og denne overførte tillid og tilltro er en afgørende
betingelse for at vi overhovedet kan lære noget af en sådan framstelling, dvs acceptere
den som sand og udtryck for viden. 11
Han skiljer också på tre olika sorters psykiska behov som kan tillfredställas genom TVprogram eller andra mediaprodukter: Voyeurism (bild fascination), äventyrslust (narrativt
begär) och kunskapstörst.12
I ett inledningsskede i mina undersökningar av programmet Ondska har jag också
använt mig av den engelske sociologen Frank Furedi. I boken Culture of fear - risktaking and the morality of low expectation lanserar han teorin om att fruktan har blivit
alltmer utbredd i västvärlden. Mycket av Culture of fear bygger, menar Furedi, inte på
personliga upplevelser utan är sekundära erfarenheter, producerade av media. Den
ökande fruktan för våldsbrott begångna av psykiskt sjuka skulle kunna delvis förklaras av
en allmänt utbred skepsis mot främlingar, vilken kan sättas in i ett utbrett mönster av
rädslokultur i samhället. .13
Metod
Jag kommer att för att undersöka retoriken i programmet genomföra en analys av
program nummer fem i serien, vilket handlar om psykoser och schizofreni. Jag kommer
11
Ibid. s. 162.
Ibid. s. 167.
13
Furedi, Frank(2002) Culture of Fear – risk-taking and the morality of low expectation, London:
12
Continuum., s. 139-142.
8
först att analysera programmet i sin helhet för att undersöka den diskursiva praktik
programmet ingår i. Därefter kommer jag att genomföra en närläsning av inledningen av
programmet vilket motsvarar textanalysen i Faircloughs modell. Sist kommer jag att sätta
in programmet i en vidare social kontext kopplad till den mediadebatt som pågått de
senaste åren.
Undersökningen
Genomgång av programmet i sin helhet. (Den diskursiva praktiken)
Programmet för samman en rad medialt uppmärksammade men olikartade brott där det
som oproblematiserat binder dem samman i programmet är att personerna som utfört
brotten har betecknats som psykotiska. Det försiggår en hög grad av interdiskursivitet i
programmet, det hänvisas till en rad olika genrer. I programmet redovisas en rad medialt
uppmärksammade brott från de senaste åren. De fall som tas upp är mordet som skedde
på en femårig flicka i Arvika dagen efter att Anna Lindh blev mördad, den så kallade
”järnrörsmannen” som attackerade människor på tunnelbanestationen i Åkeshov, den så
kallade ”samurajmannen” som attackerade sina grannar med ett samurajsvärd, mannen
som körde på människor på en gågata i Gamla stan med sin bil, och slutligen fallet med
”kannibalen från Gävle” som mördade sina fostersystrar.
Programmet är uppbyggt som ett antal småberättelser med fiktionaliserade klipp,
uttalanden från expertkommentatorer och inslag där Hasse Aro utför intervjuer och
uttalar sig i olika frågor. Programmets inledningsscener består alltid av en kort
presentation av det psykiska funktionshinder som kommer att avhandlas i programmet.
Därefter följer en form av programjingel där Hasse Aro presenterar själva programidén
och där programlogotypen visas.14 Därefter följer en mer ingående presentation av
programmet av Hasse Aro. Han befinner sig här i en studiomiljö vilken består av ett rum
upplyst av blå strålkastare och med fotografier vilka ser ut att vara hämtade från
brottsplatsutredningar och kvällstidningar.
14
Jag kommer att genomföra en mer ingående textanalys av dessa inledande scener längre fram i
uppsatsen.
9
Aro är i denna scen alltid vänd mot betraktaren och talar med lugn saklig stämma. Detta
är enligt Peder Harm Larsen en vanlig bildkonvention som brukar användas i
faktaprogram för att skapa trovärdighet.15 Man kan i framställningen av Aro urskilja
användandet av två olika identifikationsformer. Man använder sig av den tertiära
identifikationen som verkar genom Aros sätt att tala till tittaren. Men också den primära
identifikationen genom den dramatiska iscensättningen av bakgrunden.
I det fortsatta programmet använder man sig av alla former av iscensättningar:
dramatiska episka och didaktiska. De didaktiska iscensättningarna är de där Aro
medverkar men också inslagen med expertkommentatorer i form av psykologer och
psykiatriker. Expertkommentatorerna bidrar också till programmets trovärdighet genom
att hänvisa till en vetenskaplig diskurs vars koppling upprätthålls med hjälp av deras
språk och terminologi. De episka inslagen sker de gånger i programmet någon redogör
för någon form av händelseförlopp. Det kan vara när Aro eller någon annan berättar om
ett mord som begåtts. De dramatiska iscensättningarna verkar främst genom de kortare
bildsekvenser som visas samtidigt som de andra två typer av iscensättningar.
Bildelementen kan ibland illustrera det kommentatorerna säger direkt, ibland upplevs de
som helt fristående från det som sägs.
15
Larsen, Peter Harm (1992) Faktion – som udtrycksmiddel, Danmark: Forlaget Amanda, s. 140.
10
Som exempel på när bildelementen används för att illustrera kan nämnas ett klipp
där en till en början anonym psykiatriker, expert från rikskriminalen beskriver hur det kan
känns när man lever med schizofreni. Mannen säger: ”Man upplever att tankarna trängs.
Man kan inte prioritera mellan tankarna så när man pratar så kan man bli väldigt
osammanhängande”. Samtidigt visas en bild på en ung kvinna som vänder på huvudet
mot betraktaren. En svart bakgrund zoomas in kring hennes huvud vilket bildar en ring
kring ansiktet och till slut gör att hon försvinner.
Man upplever ofta som tittare att inslagen med experterna är fragmentariserade och
att man bara presenteras en del i ett längre resonemang. De intervjufragment av
expertkommentatorer man får se, presenteras också tillsammans med bildelement som
vinklar uttalanden till att läsas i en viss riktning.
Ibland kan samma uttalande komma att betyda olika saker på olika ställen i
programmet. I inledningen av programmet Ondska visas ett klipp med Martin Grann,
docent vid kriminalvårdens utvecklingsenhet. Han säger: ”Det är okontrollerbart
oförutsägbart och det är också lite grann begreppet vansinnesdåd.” Klippet föregås av ett
kort klipp som visar en mörk hotfull gestalt som reser sig i en ljus öppning i ett nedsläckt
rum. Den omedelbara tolkningen blir att Martin Grann uttalar sig om en hotbild kring
människor med psykotiska vanföreställningar. Senare i programmet får man dock se en
längre version av klippet med Grann. Han säger då:
Alltså den vanligaste typen av våldsbrott är ju i hemmet och det sker mellan make och
maka. Det är den absolut vanligaste. Största risken att bli mördad är ju av den man lever
med. Men vi upplever som människor inte det som så skrämmande för vi tycker ju att vi
har kontroll över hemmet och den vi lever med. Däremot skräms vi av att det kan dyka
upp nån ur nån buske en kväll när man är på väg hem. Det är okontrollerbart
oförutsägbart och det är också lite begreppet vansinnesdåd och då är det inte sällan som
gärningsmannen agerar utifrån en psykotisk vanförställning inom ramen för schizofreni
eller i alla fall en sån schizofreniliknande sjukdom.
Mycket av programmets faktiska budskap och innehåll skapas därför i redigeringen,
Eftersom detta program är så hårt redigerat får redigerarna här speciellt stort
inflytande över det budskap programmet förmedlar.
11
Efter inledningens första expertutlåtanden kommer Hasse Aro in i programmet och
pratar om det aktuella fallet. Till skillnad från de tidigare experterna befinner sig alltid
Aaro på platsen där dådet skedde. I fallet med den 5-åriga flickan står Aaro framför
lekplatsen där hon blev mördad och berättar: ”På det här daghemmet bakom mig blev 5åriga Sabina brutalt nedhuggen med kniv och mördad.”
Aro står frontalt vänd mot betraktaren och upprätthåller hela tiden något som kan
upplevas som ögonkontakt. I bakgrunden skymtar, i oskärpa, en lekplats där barn leker.
Denna bild tillför inte någon ytterligare förståelse för hur dådet gick till men är viktig för
att skapa en känsla av autencitet. Känslan programmet vill förmedla är att Aaro befinner
sig på plats och utreder. Här är diskursen man använder sig av nyhetsjournalistisk. Inom
nyhetsjournalistiken är rapportering från plats ett vanligt grepp för att visa att man
befinner sig på plats i händelsernas centrum. Detta ger tyngd åt journalistens rapportering
eftersom reportern har sett det han rapporterar om med egna ögon och inte litar på
andrahandsinformation. I detta fall är det dock tveksamt om Aaro kan finna någon
information som skulle styrka det han säger genom att befinna sig på plats. Det rör sig
snarare om att Aaro här spelar en roll som nyhetsjournalist utifrån våra föreställningar om
hur ett nyhetsreportage bör se ut.
Ofta visas också rekonstruktioner av dåd, vilka beskrivs med en pålagd speakerröst,
mer eller mindre kopplade till det som berättas.
Det kan röra sig om rena
rekonstruktioner men ibland också om mer abstrakta iscensättningar av personernas
känsloliv. När mannen som begick mordet på den 5-åriga flickan berättar om hur han
kände sig innan dådet visas en bild på en ung man som grimaserar och fäktar med
händerna framför kameran. Det är här oklart om detta är menat att vara en iscensättning
av mannen innan dådet eller en iscensättning av mannens känsloliv.
En annan vanlig form för iscensättning i programmet är att skildra ett dåd utifrån
mördarens blick, en form som måste betecknas som starkt dramatiserad. I fallet med
kannibalen från Gävle har man använt sig av denna metod. Tittare får i en rekonstruktion
av ett av de utförda morden följa mördarens blick genom att programmakaren använt sig
av subjektiv kamera. Under tiden berättar förövaren i form av en pålagd speakerröst om
händelseförloppet vid mordet. Iscensättningarna inleds med att förövaren berättar om hur
han kände sig vid tidpunkten. Man får även höra en beskrivning där mannen berättar att
12
han först gick runt och förutsättningslöst letade efter en person att mörda. Man visar här
olika personer i gatumiljöer och barn som leker på en lekplats. Därefter byts
speakerrösten till Aaros röst för ett tag. Aaro berättar att förövaren därefter fick idén att
mörda sin fostersyster.
Samtidigt som Aaro berättar visar man en scen ur första persons perspektiv från ett
trapphus. Kameran förflyttar sig upp för en trappa fram till en dörr, samtidigt som Aaro
berättar: ”Han åker dit och knackar på dörren.” Sen klipper man tillbaka till en bild på
förövaren som, med dolt ansikte berättar: ”Då går jag in i köket helt iskallt och hugger
henne.” Därefter följer en mängd klipp från brottsplatsen på blodiga väggar, mordvapnet
och ritningar från polisutredningen. Här får tittaren prova på hur det känns att vara
mördaren. Avsikten är att tillfredställa ett voyeuristiskt begär genom att tittaren ska få
uppleva lite av kittlingen i att ta en annan människas liv. Detta är ett grepp som hämtats
från skräckfilmer där subjektiv kamera filmad ur mördarens/monstrets blick är mycket
vanlig. Man klipper också in några bilder på en domstolsbyggnad samtidigt som det
berättas om mordförloppet. Detta är alltså en berättelse om skuld och straff i en närmast
gammaltestamentlig form. Till sist får vi följa vad mördarens ser när han flyr från
mordplatsen ner för trapporna och hem.
Programmet avlutas med att Hasse Aaro visas i en studiobild där han berättar att
man inte kan straffas för gärningar som man begår under inflytande av en psykisk
sjukdom. Aaro säger också att han vill ”än en gång understryka att de allra flesta som
drabbas av de här tillstånden inte är farliga eller kriminella.” Därefter följer två korta
inslag med filosoferna Torbjörn Tännsjö och Lars Svendsen som berättar att psykiskt
sjuka inte kan ställas till svars för sina handlingar Torbjörn Tännsjö sitter i ett ljust stort
rum med gamla mätinstrument. Detta skapar en association till 1700-talet och
upplysningen, en tid som gav upphov till mycket av grundvalen för den praktiskt
inriktade filosofi Tännsjö företräder. Här kommer återigen den vetenskapliga diskursen in
i programmet delvis genom de bådas vokabulär men framförallt genom hur de framställs.
Även i framställningen av Lars Svendsen försiggår en form av intertextuell
kommunikation. I början av inslaget med honom framställs han sittande skrivande i sitt
arbetsrum omgiven av böcker. I förgrunden syns en bok han själv har skrivit som heter
13
Ondskans filosofi. Detta är avsett att skapa trovärdighet för programmet då han som
uttalar sig utges för att vara en expert på området.
Programmet kan avslutningsvis sägas innehålla en hög grad av interdiskursivitet.
En diskurs man hänvisar till är den nyhetsjournalistiska. Detta sker genom inslagen med
Aaro där han spelar rollen som nyhetsjournalist. Det hänvisas också till olika
vetenskapliga diskurser genom inslagen med dels psykiatrikerna och psykologerna men
också i de avslutande inslagen med filosoferna. Kopplingen till de vetenskapliga
diskurserna skapas i form av dels deras titlar, men också genom deras språkbruk och
terminologi. En tredje form av diskurs som det hänvisas till är filmens. Detta sker genom
de snabba illustrerande klippen men också genom musiken i programmet.
Analys av inledningen av programmet ondska (Textnivån i diskursanalysen.)
I den här delen kommer jag att göra en närläsning av inledningen av programmet.
Inledningsscenerna jag kommer att analysera tar 1 minut och 10 sekunder. Alla avsnitt av
Ondska börjar på ungefär samma sätt. En abstrakt bild inleder tillsammans med dov, lite
trevande musik. Detta avsnitt inleds med att visa tre vita fyrkanter mot en svart bakgrund.
Någonting rör sig i den högra av fyrkanterna, det visar sig vara silhuetten av en man som
reser sig från hukande position. Bilden tonas över i en bild av en blond man i 40 årsåldern
med kostym och slips. Mannen är avbildad från bröstet och uppåt men tittar inte in i
kameran utan snett bakom den. Han börjar tala: ”Det är okontrollerbart, oförutsägbart och
det är också lite begreppet vansinnesdåd. ”
14
Programmet använder sig redan från början av en dramatisk berrättarstruktur parallellt
med den didaktiska som de olika expertkommentatorerna och Hasse Aaro står för. Man
använder genom programmet konsekvent bilder som är svåra att avkoda för att skapa en
suggestiv stämning. Den svarta silhuetten av mannen som reser sig är ett sådant exempel.
Detta användande av fragmentariserade upplösta former är också någonting som ofta
används inom skräck och thrillergenren. Detta bildmaterial är till för att uppfylla
betraktarens behov av voyeurism.16 Klippet visas kort och är inte helt enkelt att avkoda
vilket skapar en retning hos betraktaren. Bilden är något dubbeltydig och det är möjligt
att tolka den så väl ytmässig som rumslig. I en mer didaktisk bildframställning är
pendling mellan yta och djup inte någonting eftersträvansvärt eftersom formen i
framställningen här bör underordnas funktionen. Som en jämförelse kan man nämna en
skriven informativ text, där det inte är meningen att man ska vara medveten om formen,
vilket kan vara fallet i en litterär text. Inom bildframställningsformer som är avsedda att
lustfyllt betraktas istället för att informera är däremot bilder som pendlar mellan
ytmässighet och djup vanligt förekommande. Som exempel kan nämnas bildkonst. Det
som i den didaktiska bilden blir en belastning räknas här ofta som en kvalitet. Betraktaren
kan här uppleva en spänning i att inte helt vara på det klara med bildens innebörd.
Identifikationen som mannen i det följande klippet väcker är den tertiära
identifikationen. Det är tydligt att det är en auktoritetsgestalt som talar till oss, även om
16
Ibid, s, 167.
15
man inte får någon presenterande text av honom på detta stadium av programmet. Han
talar med lugn röst och är propert klädd. Som jag tidigare påpekat i den tidigare texten är
det här yttrandet inte så entydigt som det kan framstå i det här skedet av programmet. Här
framstår det dock som ett yttrande med hög affinitet. Modaliteten i den här meningen är
sanning.17 Mannen säger att ”det är okontrollerbart, oförutsägbart” inte att det kan
upplevas som okontrollerbart eller oförutsägbart. I den andra delen av meningen infinner
sig dock en tvekan som verkar vara oförutsedd. Då mannen säger att själva begreppet
vansinnesdåd är oförutsägbart istället för vansinnesdåd i sig kan man läsa det som en
kritik av själva nyhetsrapporteringen kring den här typen av händelser. Därmed kan man
se det som att en form av oförutsedd kritik av själva programidén smugit sig in i
inledningen. Att han använder sig av tillägget ”lite” gör också att modaliteten i meningen
blir lägre.18 Detta genom att han härigenom tillfogar en reservation.
Man kan vidare sluta sig till att detta inte är programledaren eftersom han inte tittar in i
kameran utan snett bakom. Detta är alltså en intervjusituation. Skillnaden mellan det
tidigare, helt dramatiska klippet och detta didaktiska är dock inte knivskarp. Tillsammans
med det tidigare klippet fiktionaliseras även den här personen. Det finns även inslag i
den här scenen som påminner om den tidigare. Man har valt att filma mannen på ett sätt
som framstår som lätt suggestivt genom att välja en riktad belysning mot hans ansikte
vilket skapar skuggor och man har även valt en bakgrund som är dunkel och innehåller
skuggor från olika växter. Musiken som finns med i de båda klippen är också en
sammanlänkande faktor. Intervjupersonens samlade yttre med proper klädsel och lugn
röst skapar också en kontrast i förhållande till de flytande mörka fragmentariserade
formerna. Detta är en gestalt som man känner igen från fiktionens värld. Kontrasten
mellan en samlad välklädd karaktär och en hotfull flytande omgivning är ett medel för att
skapa dramatik som använts av såväl äldre filmregissörer som Alfred Hitchcock som i
nyare filmer och TV-serier som Arkiv X. Därefter följer några snabba abstrakta klipp
som ser ut som explosioner följda av ett dovt dånande ljud. Nästa klipp är en närbild på
en bandspelare i dov belysning. Man ser att play knappen är nertryckt. En lätt förvrängd
17
Jørgensen, Marianne Winter, Phillips Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Lund:
Studentlitteratur. s.87.
18
Ibid, s, 87-88.
16
röst börjar prata samtidigt som ett surrande ljud hörs: ”Jag har tänkt mörda sen jag var 18
år.”
Kassettbandspelaren är någonting som man har använt för att skapa en känsla av
autencitet. Men det fiktionaliserade draget ingår även här genom att bandspelaren är
avbildad i dunkel belysning. Det surrande ljudet i bakgrunden skulle vara lätt att isolera
och redigera bort i ett ljudprogram, men man har valt att behålla det eftersom det är ett
element som bidrar till äkthetskänsla, alternativt har man lagt till det i efterhand.
Nästföljande klipp är en docka mot gul bakgrund. Dockan syns från bröstet och
uppåt. Den har blå jacka, beige t-shirt och har ett grått ansikte utan anletsdrag. På halsen
är en lapp fäst med en vit, grå och en svart ruta. Rösten fortsätter: ”…att jag ska mörda ett
barn.” Därefter visas återigen mannen i kostym som uttalat sig tidigare. Han säger:” …
och då är det inte sällan gärningsmannen agerar utifrån en psykotisk vanföreställning.”
Sedan följer en blåtonad bild av silhuetten av en man som går i en trappa. Endast
underkroppen är synlig. Han håller en stor kniv i handen. En gul abstrakt bild blixtrar
förbi. Därefter följer en kort sekvens av en man iförd en mask som bara visar hans ögon.
Mannen syns från axlarna och uppåt, han lyfter sin utsträckta handflata så den döljer hans
ansikte.
17
Här visas tre stycken avpersonifierade framställningar av olika personer i snabb följd.
Först dockan, därefter den maskerade mannen och till sist mannen med kniven. Här
återkommer man till att visa svårkodifierade bilder i dramatiskt syfte. Dockan skulle
kunna vara någon form av hjälpmedel som används vid brottsplatsutredningar. Den svarta
vita och gråa lappen på halsen ger associationer till någon form av undersökning. Här
presenteras den dock utan någon form av förklaring vilket lämnar öppet till betraktaren
att fantisera om dess användningsområde. Den maskerade mannen blir i sammanhanget
märklig eftersom någon som begår ett våldsbrott till följd av en psykos knappast skulle
maskera sig.
Därefter visas kassettbandspelaren igen. En ny röst som låter uppjagad, börjar tala
delvis dold av bakgrundsbrus: ”Det är lika bra att jag säger det på en gång. Att jag tillhör
säkerhetstjänsten.” En gulvit bild flimrar förbi innan en närbild på några ovala
oidentifierbara former kommer i bild. Därefter ett dörrhandtag som är sammantonat med
en abstrakt nästan svart bild. En skäggig man i jeansskjorta visas i bilden som följer. Han
sitter i ett ljust rum med en krukväxt och en gardin i bakgrunden. Han kommer senare i
programmet att presenteras som Sten Levander, professor i psykiatri, men visas här utan
någon presenterande text. Även denne man är avbildad från bröstet och uppåt samt tittar
förbi betraktaren till höger i bilden. Mannen börjar tala ett par sekunder innan han
kommer i bild: ”Alltså det är obegripliga brott. De lever i en värld där de uppfattar
verkligheten på ett helt annat sätt än vi.” Levander använder sig här av ett sätt att uttrycka
18
sig som skapar en stark dikotomi mellan ”sjuka” och ”friska”. Exempelvis normaliseras
härmed ekonomiska förklaringsmedel bakom ett mord i förhållande till erfarenheten av
att drabbas av en psykos, vilken tittaren förutsetts vara helt oförstående för.
Bilderna som härefter följer är samma i inledningen till alla program. Blåa suddiga
abstrakta former som rör sig snabbt, en bild på ett hagelgevär och några fotografier som
ser ut att vara hämtade från brottsutredningar blixtrar förbi. Aro tonas in i en blåtonad
profilbild. Han är vänd mot vänster i bilden och tittar på fotografier som är uppsatta på
väggen bakom honom. Det är dock svårt att se vad fotografierna förställer. Ett lysrör
sitter fastsatt på väggen bredvid fotografierna.
Här framställs Aro själv som en voyeur som uppmanar betraktaren att titta på bilder. I
detta klipp appellerar man till den episk identifikation genom att tittaren får identifiera sig
med berättarens syn på företeelser. I resten av programmet avbildas Aro frontalt med
ögonkontakt med betraktaren eller tittande på personen han intervjuar.
Aros börjar prata samtidigt som han syns i profil. Aro rör dock inte på läpparna
utan rösten kommer från en speakerröst. ”Det finns brott som inte ens gärningsmannen
kan förklara”.
Flera snabba klipp följer bland annat på hagelgeväret och ett flertal statyer. Därefter
kommer ett klipp där Hasse Aro står frontalt riktad mot betraktaren och möter dennes
blick. Han befinner sig i ett rum som liknar det vi tidigare fått en glimt av, när Aro
19
visades i profil. På väggarna är han omgiven av svartvita fotografier och där sitter flera
vertikalt monterade lysrör.
Aro fortsätter att prata; ”… obegripliga i sin hänsynslöshet och helt utan mening.”
Samtidigt som Aro pratar tonas bilden av honom bort och nya klipp följer. Bilderna som
följer är bilden på statyerna och en bild av ett badrum nedstänkt med en mörk vätska.
Därefter tonas bilden av Aro in igen, i profil tittande på fotografier på väggen. Denna
gång är han vänd åt höger. Aro fortsätter prata: ”Förklaringen kan ligga i en inre
psykologisk störning en makt bortom behärskning.”
Abstrakta mönster och bokstäver flimrar därefter förbi. Under en halv sekund
formerar sig bokstäverna till ordet ondska, förskjutna i sidled. Här trappas musiken upp
till en taktfast rytm. Från de mer abstrakta klippen tonas över till bilder på tidningsklipp.
”Sexbrottsling jagas för mord” går att utläsa. Svartvita fotografier på personer med
övermålade ögon flimrar förbi.
Därefter följer flera mer abstrakta klipp samt en bild av en eld och närbilder på
maskinskrivna texter. De maskinskrivna texterna ser ut att vara hämtade ur
kriminalutredningar men man får bara läsa mycket begränsade fragment ur dem. I stort
sett kan man bara läsa ”raseri” och ”blodbesudlad”. Samtidigt som det andra
textfragmentet kommer i bild fortsätter Aro att prata:” I den här serien berättar vi om
bestialiska brott begångna av människor styrda av en kraft de inte själva kan kontrollera.”
20
Några blå abstrakta former flimrar förbi, därefter följer en ny bild av en
maskinskriven text som rör sig från betraktaren, där det går att utläsa ordet
”blodbesudlad”. Flera snabba klipp följer, bland annat en personen sedd ur ett stark
underifrånperspektiv med snedställd bild. Man får intrycket av att kameran legat på
marken.
Aro säger: ”I den här serien berättar vi om ondska.” Samtidigt som Aaro pratar flimrar en
mängd abstrakta bilder förbi tillsammans med en siluettbild av en hand som hugger med
en stor kniv.
21
Flera bokstäver flimrar också förbi. Vid ett tillfälle kan man utläsa ordet ondska. När Aro
säger ”ondska” läggs en eko-effekt på som gör att ordet upprepas fyra gånger. Därefter är
det svart en kort stund. Efter ett tag framträder en bild mot en svart bakgrund. Det verkar
vara en projektion på en vägg föreställande en sjö med skog omkring sig. Över
projektionen rör sig ett mönster av streck från underkanten till överkanten av bilden.
Dessa ser ut som reflektioner av vågor på vatten. Ordet ondska fälls snabbt in från vänster
i bilden. Nu är det röd-orange i färgen och ser ut som eldskrift. Därefter visas en bild av
Aaro i rummet med det blå ljuset och fotografierna på väggarna.
Om man gör en sammanfattning av det Aro har sagt i inledningen ser vi att Aros
beskrivning av de psykiskt sjuka våldsbrotten skiljer sig från den bild Sten Levander
tidigare ger. När Sten Levander beskriver förövarna som en grupp som ”lever i en värld
där de uppfattar verkligheten på ett helt annat sätt än vi” säger Aro att gärningsmannen
själv inte kan förklara brottet. Han använder sig också av formuleringar som att ”en
makt” har tagit dem i behärskning och att de är styrda av ”en kraft”. I Sten Levanders
beskrivning rör sig våldsbrotten om rena missförstånd. Den psykiskt sjuke har en annan
uppfattning om verkligheten än andra och har därför handlat i god tro när han utfört sina
gärningar.
I Aros beskrivning finns det en vilja bakom handlingarna eftersom han beskriver
det som att en makt ligger bakom. Eftersom denna makt ändå måste finnas inom den
psykiskt sjuke själv framställs det här som att personen snarare än att vara förvirrad har
en ondskefull sida han inte har kontroll över. Modaliteten i både Levanders och Aros
uttalanden är hög. Det finns ingen reservation i något av deras uttalanden.
Den motsägelsefulla beskrivningen presenteras också i de två intervjufragmenten
av psykotiska i inledningen. Den ena framställs som mycket mer planerande eftersom han
säger sig ha planerat att mörda ett barn sedan 18 års ålder. Den andra som uppger sig
tillhöra säkerhetstjänsten är mer uppenbart förvirrad. Detta är någonting som också är
genomgående i hela programmet. De psykiskt sjuka presenteras omväxlande som offer
och förövare.
22
Social praktik
Som jag tidigare beskrivit använder sig Ondska konsekvent av två olika motstridiga
diskurser i sitt förhållande till psykiskt sjuka. Man kan tala om en den fiktiva och den
vetenskapliga diskursen. Faktionsprogram använder sig alltid av en blandning av
didaktiska och narrativa element, men den hårt dramatiserade berättarstruktur som
programmet Ondska står för måste betraktas som någonting nytt, i svenska medier. Jag
ska i den här delen av uppsatsen försöka sätta Ondska i förhållande till den mediala och
politiska debatten som pågått i Sverige de senaste åren.
Linda Karlberg har i sin D-uppsatts Medierepresentationer av psykvården, beskrivit hur
diskussionen i medierna kring psykiskt sjuka har kommit att förändras under perioden
1995-2003. Under perioden 95-96 diskuterades psykisk sjukdom i huvudsak i samband
med nedskärningar inom den offentliga sektorn. Under 2003 ändrades tonen i artiklarna
och dessa kom istället att handla om brottsrapportering. Ett antal våldsbrott med koppling
till psykisk sjukdom fick stor medial uppmärksamhet under 2003 och kom att ändra
debatten. Ändringen i rapporteringen fick till följd att debatten kom att fokusera på
sociala problem istället för ekonomiska. Under 2003 skapades en bild av att våldet som
begåtts av psykiskt sjuka var ett stort samhällsproblem. Detta trots att kopplingen mellan
våldsbrott och psykisk sjukdom är svag. Alkohol och drogmissbruk har betydligt starkare
koppling till våldsbrott men detta samband har inte alls fått lika stor medial
uppmärksamhet. Man började även i medier benämna psykiskt sjuka med ord som
tidigare ansetts diskriminerande, exempelvis galningar, sinnessjuka, psykon etc. Karlberg
skriver om medierapporteringen som följde: ”Psykvården kom då att artikuleras i en
mediediskurs som utnyttjar den dramatiska narrativen där onda och goda pekas ut.”19
Linda Karlberg kom även i sin undersökning fram till att de uttalanden som gjorts i
medier främst var gjorda av experter som psykiatriker samt politiker. Läkarna fick stå
oemotsagda vilket fick till följd att just deras synsätt kring psykisk sjukdom och vård
reproducerades.20 Detta är någonting som också speglas i programmet Ondska. De som
uttalar sig kring psykisk sjukdom är främst olika psykiatriker.
19
20
Karlberg Linda, Medierepresentationer av psykvården, Umeå universtiet, 2004, s. 57
Ibid, s 58.
23
Troligtvis hade inte ett program av Ondskas karaktär kunnat vara möjlig utan den
föregående mediadebatten inom främst kvällstidningarna. Medierapporteringen var i
själva verket redan långt fiktionaliserad innan programmet Ondska hade premiär. Det är
en förklaring till den starka fiktionaliserande dragen i serien.
Slutsats
I den debatt som följt efter programmet Ondska har hävdats att innehållet måste skiljas
från formen. Martin Grann som medverkar som expertkommentator i programmet säger
sig själv inte vara nöjd med hur programmet blev. I ett uttalande om programmet säger
Grann:
Skulle man skriva ut vad som sägs av Hasse Aro, speaker och experter och lyssna på bara
det, så skulle det vara seriös Utbildningsradio över det hela. Men programmet är nergödslat
med TV3-effekter. 21
Dessa TV3-effekter som Grann hänvisar till får till följd att det som kommentatorerna
säger uppfattas på ett helt annat sätt än om de sagts i ett annat sammanhang. Kontexten är
avgörande för hur man läser alla typer av texter och det gäller även detta program. I de
inslag där expertkommentatorerna uttalar sig generellt om personer med olika psykiska
funktionshinder har man illustrerat detta med ett bildmaterial som medför starka
associationer till våld. I många fall kan man se direkta kopplingar till skräckfilmsgenren.
Ett exempel på detta är användandet av en vit mask, vilken är i det närmaste identisk med
den mask som används av en psykiskt sjuk mördare i skräckfilmsserien Halloween från
80-talet. Genom att använda sig av bildmaterial med starka konnotationer till välkända
skräckfilmer samtidigt som man talar om psykisk sjukdom i generella termer skapas en
koppling mellan psykisk sjukdom och våld oavsett om man i programmet påpekar att de
flesta med psykiska funktionshinder inte är våldsamma.
Det pågår en hög grad av interdiskursivitet i programmet. Genom att hänvisa till
vetenskapliga diskurser och journalistiska diskurser legitimeras sanningshalten i
21
http://www.paraplyprojektet.se/nyheter/ondska/
24
programmet. Detta gör också att tittarna kan få ett begär av kunskapstörst tillfredställt.
Med hjälp av hänvisandet till den dramatiskt berättande diskursen tillfredställs
voyerismen och det narrativa begäret.
I kopplingen mellan det didaktiska berättandet i vilket man ofta beskriver psykiskt
sjuka i generella termer och det dramatiska berättandet vilket entydigt hänvisar till skräck
och thrillergenren framträder en bild av den psykiskt sjuke. Genom att man i programmet
blandar framställningsformer vilka konnoterar vetenskaplighet, nyhetsjournalistisk
rapportering och skräck och thrillerfilmer skapas en bild av ett samhälle, vilket är hotat
av en stor mängd psykiskt sjuka, potentiella mördare vilka går lösa på gatorna. Detta är
vilket jag visat en bild som troligtvis inte hade varit möjlig utan den debatt som tidigare
skett i pressen.
Bilden som skapas av den psykiskt sjuke är dock inte entydig. Som jag tidigare
givit exempel på innehåller programmet en rad motsägelsefulla framställningar. I vissa
delar av programmet framställs den psykiskt sjuke som ett offer vilken på grund av sin
sjukdom uppfattar verkligheten på ett annat sätt än andra. I andra delar av programmet
framställs den sjuke som en mer medveten aktör. Detta är fallet i det dramatiserade
inslaget om den så kallade kannibalen från Gävle. Bilden som skapas i programmet är
därför tvetydig och framställer ett offer och en förövare i samma gestalt.
25
Källförteckning
Furedi, Frank (2002) Culture of Fear – risk-taking and the morality of low expectation,
London: Continuum.
Jørgensen, Marianne Winter & Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och
metod, Lund: Studentlitteratur.
Larsen, Peter Harm (1992) Faktion – som udtrycksmiddel, Danmark: Forlaget Amanda.
Karlberg, Linda (2004) Medierepresentationer av psykvården, Umeå universtiet.
http://www.paraplyprojektet.se/nyheter/ondska/, 2007-01-01.
http://www.tv3.se/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=961&Itemid=
1096, 2006-12-07.
26
