FRÅN FEMINISTISKT PERSPEKTIV nr.48;
http://feministisktperspektiv.se
Feministisk
middagsbjudning
ställer frågor
2011-12-02 | Katarina Rosengren Falk
KU LT U R
En amerikansk feministisk installation från 1979 har fått en nutida
svensk uppföljare. Katarina Rosengren Falk har träffat kvinnorna
bakom Middagsbjudningen.
Ett bord står dukat i ett eget rum på Brooklyn Museum, utsmyckat
med tyger och porslin i en färgskala och ett symbolspråk som för
tankarna till Moder Natur och kvinnors traditioner.
39 historiska kvinnor delar en fiktiv måltid. Broderade
banderoller, keramik, vävda tyger, 999 kvinnonamn inristade på
golvet, stiliserade kvinnokön. Judy Chicagos monumentalverk The
Dinner Party ligger nära själva sinnebilden av kvinnorörelsen.
Modern Parafras
Över trettio år senare, den 30 november 2011, dukas det upp till en
måltid på MDT, Moderna Dansteatern i Stockholm. 39 personer
som kallar sig för kvinnor och är verksamma inom kultursektorn,
har inbjudits att äta en måltid, tillagad av en konstnär.
Alla uppmanades att bjuda med sig, och berätta något om, en
kvinna som de hade velat ha med sig vid bordet. En
triangelformation parafraserar Chicagos verk, det ligger enkla
dukar på borden.
Historiskt osynliggörande
Den uttalat feministiska installationen The Dinner Party visades
första gången 1979 och kvinnokampskontexten är glasklar:
middagen handlar om medvetandehöjning. Chicago ville påvisa,
och försöka få ett slut på, osynliggörandet av kvinnor som ”skrevs
ut” ur historien.
Bemötandet av konstkritiker, som bland annat kallade verket
vulgärt och övertydligt, har tolkats som motstånd från en misogyn
konstvärld. Chicago producerade installationen med ett stort antal
medhjälpare under en tid som var höjdpunkten för den andra
vågens kvinnorörelse som svepte över västerlandet.
Kritik då och nu
Gömda och glömda kvinnor skulle lyftas fram, på kvinnohusen
praktiserades medvetandehöjning och på gatorna skallade ropen
om daghem åt alla. Ett liknande politiskt konstverk skulle troligtvis
inte bli mer positivt bemött idag – konstvärlden har inte utvecklats
mot att omfamna den sortens tydlighet.
Idéerna bakom The Dinner Party står inte heller i samklang med
den samtida feministiska rörelsen, som lämnat kritiken av den
biologiska kvinnan som objektifierad och osynliggjord bakom sig
och nu ifrågasätter själva begreppet kvinna (och andra kategorier)
som subjekt och situerad position.
Den heteronormativa tvåkönsmodell som den dåtida
kvinnokampen utgick ifrån är numera ett historiskt fenomen och
den diversifierade och förvetenskapligade feminismen av idag
problematiserar bland annat från vilken (stånd-)punkt ett
förändringsarbete kan utgå.
Förändring i fokus
När en samtida svensk konstnärsgrupp låter sig inspireras av The
Dinner Party och anordnar middagar som parafraserar Chicagos
installation sätter det nya arrangemanget feminismens förändring
i fokus.
Idén till Middagsbjudningen uppstod efter att upphovspersonen
Filippa Hanzon hade varit med vid ett upplyftande samtal om
fotografi.
– När jag funderade över varför, insåg att jag att det bara hade
varit två män närvarande och det var en ovanlig upplevelse för
mig, att samtala med nästan bara kvinnor, säger hon.
Egna tolkningar
Filippa Hanzon och de andra initiativtagarna, Andrea Berglund,
Louise Blad och Maria Jennefelt, har alla olika ingångar i
projektet, och de välkomnar deltagarna att göra sina egna
tolkningar av vad Middagsbjudningen innebär för dem.
– Det är ett konstprojekt och vi ger ytterst få direktiv till de som
deltar. Några deltagare betraktar kanske kvällen som strategisk för
karriären medan andra ser det som en manifestation för
jämställdhet, det kan bli båda delarna, och mer, menar Maria
Jennefelt.
Tvivel och strategier
Första middagen hade inget övergripande tema utan kom att
handla om tvivel och strategier, det andra tillfället har det
feministiskt orienterade temat ”rummet”.
– Det finns ingen konkret målsättning från vår sida, det handlar
om att sätta sig till bords och se vad som händer, att använda
rummet. Det ska finnas en förhöjning rent sceniskt men samtidigt
vill vi komma så långt bort som möjligt från paneldebatten som
form, menar Maria Jennefelt.
– Det blir en undersökning av vad som händer när det sceniska får
inverka på samtalet men inte ännu ett samtal som förs på en scen
med en samtalsledare, fortsätter hon.
Exklusivitet och exkludering
Det motsägelsefulla kring Middagsbjudningen är inte något som
upphovspersonerna varken väjer eller tar ansvar för. Det
performativa projektet ställer frågor om exklusivitet och
exkludering samtidigt som ett syfte är att skapa förutsättningar för
oväntade möten och samtal som är så icke-hierarkiska som
möjligt.
– Det är dels komplicerat att åstadkomma under själva samtalen,
och frågan om exkludering på grund av antalet och vilka som
deltar står i fokus, beskriver Filippa Hanzon.
– Vi har också ett slags hierarkisk position som arrangörer, och
kan bara sträva efter någon sorts representativitet, aldrig uppnå
den. Vi betraktar även själva kategoriserandet som
representativitetstanken utgår ifrån som problematisk och vill
helst undvika att formulera identiteter, säger Andrea Berglund.
Entusiasm och kritik
Bemötandet har till stor del varit entusiastiskt, men det exklusiva
och exkluderande på grundval av det begränsade antalet deltagare,
och urvalet, har mött kritik.
– Vi har hittills inte dokumenterat middagarna så att andra än de
inbjudna har kunnat ta del av samtalen och mötena som uppstår,
berättar Andrea Berglund.
Möjligen kommer arrangörerna att söka dokumentationsmetoder
som inte stör samtalen alltför mycket under kommande kvällar,
men den 30 november ska i princip bara att dokumenteras av en
poet, som gör sin tolkning av kvällen.
– Frågan om dokumentation är komplicerad, men vi kommer att
arbeta vidare med detta eftersom vi inte vill göra som många
kvinnliga performancekonstnärer som dels inte har dokumenterat
och bevarat sina verk själva, och dels inte har blivit
uppmärksammade och därmed dokumenterade av andra, menar
Filippa Hanzon.
Ni förhåller er öppet till verket, parafraserar The Dinner
Party fritt, och undviker att definiera och kategorisera.
Om ni ändå möter liknande kritik om att de feministiska
grundtankarna och det informella nätverk som också kan
bli ett resultat gör det övertydligt, i likhet med den kritik
som Judy Chicago mötte, hur ställer ni er till det?
– Just övertydligheten är intressant eftersom en uttalad avsikt
betraktas som ett tecken på dålig konstnärlig kvalitet, säger Louise
Blad.
– Vi har valt ett öppet och lustfyllt tilltal och projektet utgår från
konstens sätt att lyfta det oförutsägbara. I konstens namn kan
företeelser synliggöras som inte förvanskar utan förhöjer och detta
aktiveras av de som deltar.
