Svenska kyrkans förhållningssätt till klimat och utveckling

Positionspapper
Svenska kyrkans förhållningssätt till klimat och utveckling
Antaget av nämnden för internationell mission och diakoni den 24 april 2008
Innehåll
1. Inledning................................................................................................................................. 1
2. Utvecklingsfrågor i det globala klimatsamarbetet ................................................................. 5
3. Svenska kyrkans roll och ansvar .......................................................................................... 13
4. Avslutning ............................................................................................................................ 15
Sammanfattning
Positionspapperet lägger grunden för Svenska kyrkans påverkansarbete om
utvecklingsaspekterna på klimatfrågan, särskilt i relation till förhandlingarna om nytt globalt
klimatavtal i Köpenhamn i december 2009.
Den globala uppvärmningen är en global rättvisefråga. Fattiga människor i u-länderna släpper
ut minst växthusgaser men är mest utsatta för de negativa effekterna av klimatförändringarna.
För att hejda klimatförändringen behöver vi utveckla en varsammare och mer hållbar livsstil.
Åtagandena i ett nytt klimatavtal måste fördelas utifrån ländernas ansvar och deras förmåga,
utifrån utgångspunkten att fattiga människor i första hand har rätt till utveckling. Greenhouse
Development Rights visar hur denna etiska principen kan operationaliseras i förhandlingarna
om ett nytt klimatavtal.
Sverige kan ta sitt ansvar genom att
- ställa om det svenska samhället så att utsläppen minskar kraftigt här,
- bidra till utsläppsminskningar i utvecklingsländerna genom tekniköverföring,
- bidra till utsläppsminskningar i utvecklingsländerna genom skydd av skog,
- bidra till utvecklingsländernas klimatanpassning.
Alla delar är lika viktiga, och de är inte utbytbara sinsemellan. Sveriges finansiella bidrag
måste ges utanför biståndsbudgeten, så att inte resurser avleds från andra angelägna
utvecklingsmål. Nya och innovativa finansieringskällor måste utvecklas.
Svenska kyrkan vill bidra genom att främja en djupgående förståelse för de utmaningar
klimatförändringarna ställer oss inför, stödja fattiga människor som drabbas av
klimatförändringarna, stimulera människor till att förändra sin livsstil, och genom att
mobilisera stöd för en kraftfull och solidarisk klimatpolitik på svensk såväl som internationell
nivå.
1. Inledning
1.1 Utgångspunkter
Svenska kyrkans ställningstaganden om klimat och utveckling tar sitt avstamp i ett långvarigt
engagemang i klimatfrågan, inom ramen för Kyrkornas Världsråd. Kyrkornas Världsråd har
s.k. konsultativ status till FN och deltar som NGO-representant vid förhandlingarna inom
ramen för Klimatkonventionen, varvid Svenska kyrkan har deltagit vid flera tillfällen.
Ställningstagandena baseras också på Riktlinjerna för den internationella verksamhetens
arbete med klimatfrågor och på yttranden som Kyrkostyrelsen lämnat till regeringen1.
Av dessa dokument framgår bland annat att Svenska kyrkan anser att Sverige skall handla
utifrån globala rättviseperspektiv i beslut och förhandlingar som rör klimatförändringar.
En viktig uppgift för Svenska kyrkan är att tydliggöra klimatförändringarnas konsekvenser för
utsatta människor i fattiga länder, och på olika sätt − genom direkt dialog med beslutsfattare,
folkbildning och annat opinionsarbete − verka för förändringar. Klimatfrågan handlar om
vetenskap, teknik och politiskt ledarskap men också om grundläggande värderingar. Svenska
kyrkan vill bidra till att förbereda och motivera människor att agera för en hållbar utveckling
och också som kyrka lyfta fram hoppet och möjligheten till en förändrad livsstil som leder till
en rättvisare fördelning och en hållbarare värld.
1.2 Bakgrund: klimat och utveckling
Den globala uppvärmningen leder bland annat till allt extremare vädervariationer – mer torka,
kraftigare stormar och intensivare nederbörd – och stigande havsnivå. Detta drabbar
människor i utvecklingsländerna allra mest och påverkar förutsättningarna för utveckling och
fattigdomsbekämpning på ett helt avgörande sätt. Klimatförändringarna hotar uppfyllandet av
Milleniemålen, men det blir också alltmer uppenbart att förutsättningarna för mänsklig
utveckling kommer att påverkas under flera generationer framåt – långt bortom 2015 som är
slutpunkt för Milleniemålen. Klimatförändringarna kommer att leda till ökad konkurrens om
vatten och andra naturresurser, och riskerar därmed att också öka risken för konflikter.
Den globala uppvärmningen är en global rättvisefråga. Industriländerna, som representerar 20
procent av världens befolkning, är ansvariga för den största delen av de årliga utsläppen av
växthusgaser. Fattiga människor i u-länderna, som släpper ut minst växthusgaser, är mest
utsatta för de negativa effekterna av klimatförändringarna. De har även sämst förutsättningar
att anpassa sig till dessa.
Klimatförändringarnas påverkan på mänsklig utveckling
Den senaste årsrapporten från FN:s utvecklingsorgan UNDP visar att effekterna av
klimatförändringarna redan är här, men att de slår mycket olika. De senaste åren har 262 miljoner
människor per år drabbas av klimatkatastrofer, varav 98% i utvecklingsländerna. I utvecklingsländerna
drabbas en person av 19, i i-länderna drabbas en person av 1500.
UNDP har identifierat fem områden där klimatförändringarna kan bromsa den mänskliga utvecklingen:
1
Yttrande över rapporter med anknytning till kontrollstation för klimatpolitiken, Dnr Ks 2004:0684; Yttrande
över Miljömålsrådets rapport ”Miljömålen allas vårt ansvar”, Dnr Ks 2004:359 samt Yttrande över
Kontrollstation 2008. Den svenska klimatstrategins utveckling, Dnr. Ks 2007:647.
2
- Jordbruksproduktion och livsmedel. Klimatförändringarna kommer att påverka nederbörd,
temperatur och vattentillgång för jordbruket i utsatta områden. I södra Afrika kan skördarna minska
med upp till 30% inom 25 år.
- Vattenstress och otrygg vattenförsörjning. Ändrade nederbörds- och flodavrinningsmönster samt
smältande glaciärer kommer att bidra till problem med bevattning och människors tillgång till vatten.
- Stigande havsnivåer och ökad utsatthet för klimatrelaterade naturkatastrofer.
- Ekosystem och biologisk mångfald. Dramatiska förändringar kommer att ske i ekosystem i haven
såväl som på land. Med en uppvärmning på tre grader riskerar 20-30 av alla landbaserade växt- och
djurarter att utrotas.
- Människors hälsa. Sjukdomar som malaria och denguefeber kan spridas mer, och fler värmeböljor
och försämrad tillgång till rent vatten kan ytterligare förvärra hälsosituationen.
Källa: Human Development Report 2007/2008
1.3 Bakgrund: Behovet av klimatomställning
De globala utsläppen av växthusgaser ökar fortfarande. Om vi ska ha en rimlig chans att nå
målet om högst två graders uppvärmning behöver utsläppen stabiliseras inom sju år, för att
därefter minska, menar R K Pachauri, ordförande för FN:s klimatpanel.2 Fram till år 2050
behöver de globala utsläppen minska med mellan 50 och 80 procent. Regeringens
vetenskapliga råd menar att de svenska utsläppen behöver minska med 90 procent fram till
2050, och Svenska kyrkan menar att för att minskningen ska ske i jämn takt bör det svenska
målet för 2020 vara att minska utsläppen med 40 procent.
Utmaningen är oerhörd, men inte omöjlig. Omställningen till ett fossilfritt samhälle kommer
att kräva stora investeringar i infrastruktur för klimatsnåla transporter, energieffektivisering
och produktion av förnybar energi. Mycket kan åstadkommas genom den tekniska
utvecklingen och genom att vi väljer energisnåla och miljöanpassade produkter. Men det
räcker inte.
Det finns en risk att vinsterna av teknikförbättring äts upp av en expanderade konsumtion.
Bilarna blir bränslesnålare, men allt fler människor kör bil och risken är stor att vi kör längre
sträckor när bensinförbrukningen och milkostnaden minskar. När människors inkomster stiger
ökar också konsumtionen, och under lång tid har det varit den materiella konsumtionen som
ökat snabbast. Eftersom klimatpåverkan av materiell konsumtion och resor är många gånger
högre än påverkan från ickemateriell tjänstekonsumtion, måste trenden brytas. Den ickemateriella tjänstekonsumtionen – utbildning, kultur, hälsa, hushållsnära tjänster mm – utgör
idag bara 20-30 procent av den privata konsumtionen.
Vi behöver utveckla en varsammare och mer hållbar livsstil där vi konsumerar mer tjänster
och färre prylar, där vi äter mer säsongsgrönsaker och mindre kött, där vi reser mer tåg och
mindre flyg, och där vi stannar borta under längre tid när vi reser långt bort. Omställningen
berör inte bara människor i de rikaste länderna, utan i lika hög grad den växande
medelklassen i länder som Indien, Kina och Brasilien. Politiken och människors egna
livsstilsval är avgörande för att förändringen ska komma till stånd. Regler och skatter måste
göra det lätt och billigt för företag och individer att göra rätt, och dyrt och svårt att göra fel.
2
Bland annat när han tog emot Nobels fredspris sa han att utsläppen av behöver nå sitt maximum under perioden
2000-2015. Acceptance Speech for the Nobel Peace Prize Awarded to the Intergovernmental Panel on Climate
Change (IPCC). R K Pachauri, Chairman, IPCC, 10 December 2007.
3
1.4 Syfte och avgränsning
Detta positionspapper lägger grunden för Svenska kyrkans påverkansarbete om
utvecklingsaspekterna på klimatfrågan, i relation till Sveriges och EU:s agerande i de FNförhandlingar som ska leda till ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn i december 2009. Det
lägger också grunden för påverkansarbete i relation till andra politiska processer som berör
klimat och utveckling, så som Sveriges biståndspolitik och den av regeringen tillsatta
Kommissionen för klimatförändring och utveckling. Påverkansarbetet ska i så hög grad som
möjligt samordnas inom Kyrkornas Världsråd, Europeiska kyrkokonferensen (KEK),
European Christian Environmental Network (ECEN), Aprodev och i den nordiska Aprodevkretsen.
Positionspapperet berör flera olika aspekter på diskussionen om klimat och utveckling:
1. En rad frågor är direkt relaterade till de förhandlingar om ett nytt klimatavtal som nu pågår
inom FN: Vilka nya åtaganden ska de industrialiserade länderna göra? Vilka åtaganden om
stabiliserade eller minskade utsläpp bör utvecklingsländerna ta på sig? Hur ska stöd till de
fattiga ländernas anpassning till ett förändrat klimat finansieras? Hur ska skogsskydd, hållbar
markanvändning och överföring av hållbar teknik till utvecklingsländer stimuleras?
2. Mer generella frågor handlar om hur anpassning till klimatförändringen bör genomföras
och hur klimatfrågorna bör integreras i bistånd och fattigdomsstrategier.
3. Avslutningsvis diskuteras Svenska kyrkans roll och ansvar. Svenska kyrkan vill bidra till
det globala klimatarbetet genom partnersamarbetet, genom arbetet för politiska förändringar
och livsstilsförändringar i vår del av världen, och genom att finnas med i det existentiella
samtalet om klimatkrisen
Den specifika frågan om den ökande efterfrågan på biobränslen och deras påverkan på miljö,
fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter kommer att behandlas i ett särskilt
positionspapper. Svenska kyrkans syn på målen för den svenska klimatpolitiken presenterades
i ett särskilt positionspapper i oktober 2007. Svenska kyrkans syn på klimatomställningen av
det svenska samhället kommer att utvecklas närmare under 2008.
FN:s klimatförhandlingar
Kyotoprotokollet under FN:s klimatkonvention upprättades 1997 och trädde ikraft 2005. Avtalet löper ut
2012, och för att ett nytt avtal ska kunna träda i kraft innan dess behöver en ny överenskommelse
träffas under 2009. Vid förhandlingsmötet på Bali i december 2007 kom alla medlemsländer överens
om att inleda förhandlingar om ett nytt avtal som ska gälla mellan 2012 och 2020. "The Bali Action
Plan" anger att rekommendationerna från FN:s klimatpanel ska vara utgångspunkt för de
utsläppsminskningar som behöver göras globalt, vilket innebär att industriländernas utsläpp ska
minska med 25 till 40 procent till 2020. Beslutet på Bali anger också att utvecklingsländerna tar på sig
åtgärder för utsläppsminskningar i samband med hållbar utveckling. Förhandlingarna om ett nytt avtal
ska slutföras i Köpenhamn i december 2009 och kommer förutom frågan om ländernas
utsläppsminskningar omfatta finansiering av utvecklingsländernas anpassning till ett förändrat klimat,
tekniköverföring m.m.
Kommissionen för klimatförändring och utveckling tillsattes av regeringen i slutet av 2007.
Kommissionens uppgift är att ge förslag på hur biståndet kan klimatsäkras genom att integrera
riskreducering och anpassning till klimatförändringar i fattiga länders planering samt presentera förslag
på hur bistånd ska utformas som tar hänsyn till klimatpåverkan och katastrofrisker. Kommissionen är
brett sammansatt av internationella experter med bakgrund inom forskning, internationella
4
organisationer och frivilligorganisationer, och leds av biståndsminister Gunilla Carlsson. Slutrapporten
ska presenteras våren 2009.
2. Utvecklingsfrågor i det globala klimatsamarbetet
2.1 En rättvis fördelning av åtaganden
FN:s klimatkonvention slår fast att klimatfrågan är alla länders gemensamma ansvar, men att
ansvaret är olika stort beroende på ländernas olika förmåga och social och ekonomiska
förhållanden3. I Kyotoprotokollet uttrycks detta genom att enbart industriländer tagit på sig
bindande åtaganden om utsläppsminskningar. Inom gruppen av industriländerna fördelades
åtagandena efter förhandlingar, utan några vägledande kriterier.
Inför förhandlingarna om ett nytt avtal är det uppenbart att utsläppsminskningarna måste bli
betydligt ambitiösare än tidigare och att fler länder måste ta på sig utsläppsbegränsningar om
målet om mer än halverade globala utsläpp till år 2050 ska kunna uppnås. En av de avgörande
frågorna är om utvecklingsländerna, i synnerhet de största och mest utvecklade länderna, är
beredda att åta sig utsläppsbegränsningar. USA hävdar att Kina och Indien nu har så stora
utsläpp att de måste ta på sig bindande åtaganden. Dessa länder menar å sin sida att deras per
capita-utsläpp fortfarande är mycket låga, och att de därför måste ha rätt att fortsätta öka sina
utsläpp. De pekar också på att de industrialiserade länderna behöver ta ansvar för sina
historiska utsläpp, dvs de utsläpp som gjorts fram till nu och som orsakar de
klimatförändringar vi upplever i dag och många decennier framöver.
Mer än hälften av alla utsläpp av växthusgaser kommer idag från utvecklingsländer, och
nästan tre fjärdedelar av utsläppsökningen finns i dessa länder. För att de globala utsläppen
ska kunna minska inom sju år, så som FN:s klimatpanel menar är nödvändigt, räcker det
därför inte med snabba utsläppsminskningar i industriländerna. Även i utvecklingsländerna
behöver utsläppen stabiliseras snabbt för att därefter minska. Detta går att kombinera med
ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning i dessa länder, men det är bara möjligt om
det samtidigt görs massiva investeringar i energieffektivisering, skogsskydd och produktion
av förnybar energi. Kostnaderna för detta måste bäras solidariskt.
Christian Aid har, tillsammans med bland annat forskare från Stockholm Environment
Institute, utvecklat en metod för att operationalisera Klimatkonventionens princip om
gemensamt men differentierat ansvar, så kallade Greenhouse Development Rights4. Ländernas
ansvar (responsibility index) beräknas utifrån genom de utsläpp som varje land gjort mellan
1990 och 20055. Ländernas förmåga (capability index) beräknas utifrån ländernas
inkomstnivå, eller snarare utifrån invånarnas inkomster. Genom att man tar hänsyn både till
medelinkomsten och graden av ojämlikhet kan människor med lägre per inkomst än 9000
dollar helt uteslutas6. Motivet är att människor med mindre inkomster än så, dvs en majoritet
3
”Common but differentiated responsibilities and respective capabilities and their social and economic
conditions.”
4
Baer, Athaniasiou och Kartha (2007). The Right to Development in a Climate Constrained World. The
Greenhose Development Rights Framework. Heinrich Böll Stiftung och Christian Aid.
5
I Klimatkonventionen används 1990 som basår vid alla beräkningar. Ett annat basår skulle kunna användas vid
beräkningen av länders ansvar, motivet för att välja 1990 är att man då inbegriper inte bara dagens utsläpp, utan
även historiska utsläpp som gjorts sedan arbetet med Klimatkonventionen inleddes.
6
Landets per capita-inkomst justeras för köpkraftsparitet och inkomstfördelning, s.k. Ginikoefficient.
5
av världens befolkning, har rätt till utveckling i första hand och inte ska behöva bidra
ekonomiskt i det globala omställningsarbetet.7 Människor med en högre inkomst föreslås
däremot bidra, oavsett om de bor i ett rikt eller ett fattigt land.
Dessa två index kombineras till Responsibility and Capability Index (RCI). RCI ger en
fingervisning om hur stort enskilda länders bidrag till klimatarbetet bör vara (se tabell 1).
Enligt denna bör de rika länderna svara för knappt 80%, medelinkomstländer som Kina och
Brasilien för sammanlagt drygt 20% och låginkomstländerna för mindre än en procent av
kostnaderna (se tabell 1). För Sveriges del innebär RCI att vi som land bör ta ansvar för
dubbelt så stora utsläpp som dem vi själva har orsakat (RCI är 0,5, medan andelen av
utsläppen är 0,24). Detta ligger väl i linje med Svenska kyrkans position att Sverige ska
minska de egna utsläppen med 40% till 2020, och bidra till lika stora minskningar, i ton
räknat, i utvecklingsländer.
Tabell 1. Olika länders andel av världens befolkning, utsläpp inkomst och klimatansvar,
enligt ”Greenhouse development rights”.
Land
Andel av
utsläpp
1990-2005
(%)
Andel av
världens
befolkning
2005 (%)
Andel av
global
inkomst 2005
(%)
Andel av ansvar
och förmåga
(RCI)
(%)
Sverige
EU
USA
Alla höginkomstländer
Kina
Indien
Alla medelinkomstländer
Alla låginkomstländer
Alla länder
0,24
17,8
23,7
0,14
7,7
4,7
0,48
21,5
20,2
0,5
26,6
34,3
52,7
13,8
3,8
15,6
20
17
41
6,2
100
53,9
14,7
6,1
47
36,7
100
78,5
7,0
0,3
36,6
9,5
100
21
0,5
100
Svenska kyrkans förhållningssätt
•
Länder med höga per capita-utsläpp måste ta det största ansvaret för att minska sina
utsläpp. Även i länder med låga per capita-utsläpp behöver utsläppen stabiliseras för
att sedan minska. Målet bör vara att utsläppsnivåerna på individnivå (per capita)
stegvis närmar sig samma nivå oavsett nationstillhörighet, samtidigt som de totala
utsläppen minskar kraftigt (80% till 2050). År 2050 bör de globala utsläppen per
capita inte överstiga 1 ton per år.
•
Kostnaderna för de utsläppsbegränsningar som tillfaller utvecklingsländerna kan inte
bäras av dem själva. Greenhouse Development Rights är ett bra exempel på hur den
etiska principen om gemensamt men differentierat ansvar kan operationaliseras för att
ge vägledning om hur ekonomiska bördor ska fördelas mellan länder i förhandlingarna
7
Författarna menar att en global fattigdomsgräns ligger på ca 16 dollar per dag, dvs 6 000 dollar per år, och att
gränsen för ”rätten till utveckling” bör ligga 50% högre än fattigdomsgränsen, dvs 9 000 dollar. Detta är något
högre än den globala medelinkomsten (8 500 dollar) och betydligt högre än medianinkomsten (3 500 dollar).
Beloppen är köpkraftjusterade, i utvecklingsländer motsvarar 9 000 dollar därför en lägre summa än om man
räknar utifrån valutakurserna på marknaden.
6
om ett nytt klimatavtal.
•
Sveriges grundläggande ansvar är att minska de egna utsläppen kraftigt, med 40% till
2020. På så sätt visar vi också att det är möjligt att förena ekonomisk välfärd med
minskande utsläpp. Sverige bör dessutom ta ansvar för att finansiera en del av de
utsläppsminskningar som är nödvändiga i utvecklingsländerna. Dessa
utsläppsminskningar bör vara lika stora, dvs ca 20 miljoner ton per år, vilket ligger i
linje med hur Sveriges ansvar uppskattas med Greenhouse Development Rights.
2.2 Finansiering av utvecklingsländernas anpassning
De klimatförändringar vi ser idag är ett resultat av utsläpp som gjorts under lång tid, och
utsläppsminskningar idag ger ingen effekt förrän om flera decennier. Därför kommer
klimatförändringarna kräva omfattande anpassning av samhällen i alla delar i världen även
om utsläppen av växthusgaser minskar drastiskt och 2-gradersmålet nås. Vad som krävs och i
vilken omfattning kan vi ännu bara ana. Det kan exempelvis handla om att förstärka
infrastruktur, förändra grödor och jordbruksmetoder, och om att genomföra folkomflyttningar.
Inte minst krävs en rad olika åtgärder för att minska människors ekonomiska och sociala
sårbarhet.
FN:s utvecklingsorgan UNDP har uppskattat den årliga kostnaden för utvecklingsländernas
anpassning till ca 86 miljarder dollar per år från 2015. Biståndsorganisationen Oxfam
uppskattar kostnaden till ca 50 miljarder dollar årligen, under förutsättning att uppvärmningen
bromsas vid 2 grader. Detta kan jämföras med dagens totala bistånd, som uppgår till ca 100
miljarder dollar.
Inom ramen för FN:s klimatkonvention finns idag flera olika fonder för att stödja
utvecklingsländernas anpassning.8 Adaptation Fund som upprättades vid förhandlingsmötet på
Bali i slutet av 2007 beräknas bli den största och mest stabila fonden. Till skillnad från de
fonder som hanteras av Världsbanken har utvecklingsländerna ett demokratiskt inflytande
över Adaptation Fund.
Fonderna för anpassning finansieras dels genom frivilliga bidrag, dels genom en avgift på två
procent av alla CDM-projekt (Clean Development Mechanism, se avsnittet nedan om flexibla
mekanismer). Det står helt klart att dessa finansieringskällor är helt otillräckliga. Totalt hade i
mitten av 2007 mindre än 300 miljoner dollar utlovats från frivilliga bidragsgivare. Sverige
hade bidragit med 4,2 miljoner, vilket var en bråkdel av vad de största bidragsgivarna
Danmark, Tyskland, Nederländerna och England bidragit med.9 CDM-avgifter beräknas
generera 80-300 miljoner dollar per år fram till 2012, och därefter kan mellan 100 miljoner
och 5 miljarder genereras, beroende på hur marknaden för CDM utvecklas.
I det förhandlingsmandat som upprättades på Bali i december 2007 beslöts att man ska
överväga ”nya och additionella” resurser som stöd för utvecklingsländernas omställning och
anpassning. Dessa resurser ska vara ”adekvata, förutsägbara och uthålliga”. För att stödja
anpassning i utvecklingsländer som är särskilt sårbara ska man dessutom överväga
”innovativa finansieringskällor”. I den internationella diskussionen har internationella
8
Special Climate Change Fund (som dock även används till tekniköverföring och andra klimatrelaterade
åtgärder), Least Developed Countries Fund samt Adaptation Fund.
9
Financing adaptation: why the UN’s Bali Climate Conference must mandate the search for new funds. Oxfam
Briefing note. 4 december 2007.
7
flygavgifter och avgifter på handel med utsläppsrätter nämnts som exempel på sådana
finansieringskällor.
EU-kommissionen har föreslagit att en liten del av intäkterna från den framtida
auktioneringen av utsläppsrätter inom EU ska användas till klimatanpassning.10 Tyskland har
beslutat att en mindre del av utsläppsrätterna ska auktioneras, och att en knapp tredjedel av
dessa ska användas för internationella åtgärder, bland annat klimatanpassning. Detta är ett
första viktigt steg i rätt riktning.11
Svenska kyrkans förhållningssätt
•
Omfattande anpassning till ett förändrat klimat behövs redan idag, i synnerhet i många
utvecklingsländer. Frågan om klimatanpassning måste komma högre upp på den
politiska dagordningen och ges samma dignitet som ansträngningarna att begränsa
klimatförändringarna.
•
Klimatanpassning kommer i många fall utgöras av samma typ av åtgärder som mycket
av det befintliga utvecklingsbiståndet. Men klimatanpassning svarar mot nya behov,
som är direkt orsakade av historiska utsläpp från främst industriländerna. Därför
behövs nya pengar, utöver de befintliga biståndsåtagandena. Biståndsresurser får inte
avledas från andra angelägna utvecklingsmål.
•
Att frågan om klimatanpassning sträcker sig långt utanför biståndsbudgetens ansvar
illustreras bland annat av att Försvarsberedningen i sin senaste omvärldsanalys menar
att miljöutmaningarna och klimatförändringarna ”utgör de allvarligaste hoten mot
människors säkerhet och fundamentala levnadsvillkor”12. Det bör därför, och i ljuset
av att konfliktförebyggande blir en allt viktigare del av säkerhetspolitiken, övervägas
om en del av försvarsbudgeten ska användas för att förebygga klimatrelaterade
säkerhetshot.
•
Det är angeläget att snarast utforma nya, innovativa och säkra finansieringskällor till
utvecklingsländernas klimatanpassning, vid sidan om industriländernas statsbudgetar.
Alla skattefinansierade insatser konkurrerar med utvecklingsbiståndet, och riskerar
därmed att tränga ut biståndet. EU-kommissionens förslag om att använda en liten del
av intäkterna från den framtida auktioneringen av utsläppsrätter till klimatanpassning
är ett viktigt steg i rätt riktning. Sverige bör verka för att förslaget genomförs och att
en så stor del som möjligt av intäkterna används till klimatanpassning i
utvecklingsländerna.
•
Den anpassningsfond som inrättades vid mötet på Bali måste ges en chans att fungera
som huvudkanal för finansiering av utvecklingsländernas anpassning. Det är viktigt att
den inte undergrävs av initiativ från exempelvis Världsbanken, där
utvecklingsländerna har mindre inflytande.
10
EU-kommissionens energi och klimatpaket som presenterades i januari 2008.
Harmeling och Bals. Adaptation to climate change – where do we go from Bali? GermanWatch mars 2008.
12
Säkerhet i samverkan. Försvarsberedningens omvärldsanalys. Ds 2007:46. Sid 16.
11
8
2.3 Flexibla mekanismer
CDM-projekt (Clean Development Mechanism) utgör en av de så kallade flexibla
mekanismer som ingår i Kyotoprotokollet och som OECD-länderna kan använda sig av för att
uppfylla en del av sina åtaganden. Genom att finansiera utsläppsreducerande åtgärder i
utvecklingsländer erhåller de industriländer som tagit på sig utsläppsminskningar
”utsläppskrediter” som de kan tillgodoräkna sig vid redovisningen av en del av sina egna
utsläppsminskningar. Tanken är att de globala utsläppen av växthusgaser kan minska på ett
mer kostnadseffektivt sätt samtidigt som det sker tekniköverföring och investeringar i
effektiviseringar och produktion av förnybar energi i utvecklingsländerna.
Redan från början uppmärksammades flera risker. Omställningen av de rika ländernas
ekonomier riskerar att försenas när industriländer investerar i billiga CDM-projekt som ett sätt
att uppfylla sina egna åtaganden. CDM-projektet riskerar också att bli för ensidigt inriktade på
reducering av växthusgaser i stället för att utgå ifrån en helhetsbild av de utvecklingsbehov
som finns i länderna. Att man genom CDM-projekten identifierar billiga utsläppsminskningar
är ett syfte, men det riskerar också att leda till att i-länderna ”plockar russinen ur kakan” och
överlåter de svårare utsläppsminskningarna till länderna själva.
I praktiken har CDM kommit att bli en marknad för att köpa så billiga utsläppsminskningar
som möjligt. En stor del av projekten är inriktade på minskade industriutsläpp av exempelvis
freoner och lustgas (främst i Kina). En försvinnande liten andel projekt finns i de allra
fattigaste länderna. Projekten är i många fall värdefulla, men medför sällan en effektiv
tekniköverföring eller satsning på förnybar energi. De utgör inte heller ett medel för att bidra
till att bygga upp ekonomin i de fattigaste länderna på ett ekologiskt hållbart sätt. Det blir
därför allt tydligare att CDM inte kan ses som en huvudstrategi för tekniköverföring.
Svenska kyrkans förhållningssätt
•
Svenska kyrkan har länge argumenterat för att investeringar i CDM inte ska användas
för att uppfylla Sveriges eget klimatmål, vilket heller inte är fallet idag. Däremot bör
CDM kunna användas som ett av flera medel för att uppfylla ett separat mål för
Sveriges bidrag till utsläppsminskningar utomlands13.
•
De CDM-projekt som Sverige investerar i måste vara av hög kvalitet (”Golden
Standard”) och leda till hållbar utveckling. De bör inriktas på projekt inom förnybar
energi och energieffektivisering, leda till lokala miljöfördelar och vara en kanal för
tekniköverföring. Det är viktigt att Sverige i sitt engagemang i CDM-projekt ställer
höga krav på projektens inriktning och deras bidrag till hållbar utveckling.
2.4 Tekniköverföring
För att de globala målen om utsläppsminskningar ska kunna nås samtidigt som
utvecklingsländerna fortsätter att växa krävs att utvecklingsländerna i hög grad ”hoppar över”
smutsiga utvecklingsfaser och bygger upp sina ekonomier med modern energisnål teknik och
stora satsningar på förnybara energikällor. Även om länder som Kina och Brasilien idag är
framstående inom utvecklingen av förnybar energi kommer det att krävas mycket
tekniköverföring i olika former från industriländerna. Tekniköverföring ses ofta som ett
13
Se Positionspappret ”Svenska kyrkans förhållningssätt till Sveriges klimatpolitik”, 2007-10-08.
9
nödvändigt medel för att minska utvecklingsländernas klimatutsläpp, men tekniköverföring
behövs även för att stödja ländernas klimatanpassning.
I FN-förhandlingarna tenderar diskussionen om tekniköverföring att handla om hur
industriländerna ska finansiera tekniköverföring genom olika fonder. I praktiken sker
emellertid den helt överväldigade delen av tekniköverföringen på kommersiella termer –
biståndet styr idag inte mer än ca 1% av de globala kapitalflödena.
Svenska kyrkans förhållningssätt
•
CDM kan aldrig bli en huvudstrategi för tekniköverföring, eftersom huvudsyftet med
CDM är att hitta billiga utsläppsminskningar, inte att föra över teknik på ett effektivt
sätt. Sveriges bidrag till tekniköverföring och utsläppsminskningar i utvecklingsländer
bör ges också via exempelvis FN:s klimatfond GEF eller de särskilda fonder för
teknologiöverföring som diskuteras inom bland annat FN. Även direkt
teknikupphandling, där utvecklingen av ny teknik påskyndas genom att krav från
kommande köpare samordnas, kan prövas.
•
Priset för ny teknik och nya klimatsmarta produkter sjunker när volymerna växer.
Genom att hålla en hög takt i omställningen i Sverige och EU, och driva på
efterfrågeökningen på ny teknik och nya produkter, kan vi bidra till att kostnaderna
sänks och på så vis underlätta utvecklingsländernas tillgång.
•
Eftersom bara en liten del av all tekniköverföring kommer att kunna finansieras av
stater är politikens stora uppgift att dels underlätta privat tekniköverföring, dels bidra
till att den teknik som överförs är av hög kvalitet. Detta kräver en medveten politik på
många olika områden – handel, patentregler, tekniska produktkrav på nationell nivå,
åtgärder för att främja ett ansvarsfullt agerande bland företag, m.m.
•
Det är viktigt att all tekniköverföring utgår ifrån lokala behov och förutsättningar.
Annars riskerar den att bli ”utbudsstyrd”, dvs att vi i första hand strävar efter att
exportera den teknik vi själva har utvecklat.
2.5 Skog och kolsänkor
Allt kol som är bundet i växtlighet och i organiskt material i marken utgör så kallade
kolsänkor. När växterna förmultnar eller bränns frigörs koldioxid till luften, vilket är en del i
kolets naturliga kretslopp. Men när mullhalten minskar i jorden och växtligheten minskar
varaktigt ökar halten koldioxid i atmosfären. Avverkning av främst tropiska skogar bidrar
idag med ca 20% av de globala klimatutsläppen. Det är därför inte möjligt att lösa
klimatfrågan utan att avskogningen hejdas. Dessutom behöver markanvändningen bli mer
hållbar, så att mullhalten i jorden ökar. Detta gäller både jordbruk och djurhållning.
Det är betydligt billigare att minska koldioxidutsläppen genom att bevara kolsänkor än genom
att producera förnybar energi eller utveckla energisnål teknik. Eftersom alla typerna av
åtgärder är nödvändiga skapar de olika kostnadsnivåerna både möjligheter och risker.
Möjligheten är att klimatfrågan har tydliggjort det ekonomiska värdet av att bevara skogar och
bedriva en hållbar markanvändning. Risken är att om klimatpolitiken ensidigt inriktas på de
åtgärder som är billigast så riskerar i-ländernas omställning från fossila bränslen att försenas.
10
Om enbart kostnadseffektiviteten får styra riskerar klimatarbetet i utvecklingsländerna att
inriktas helt på skogsfrågor, på bekostnad av nödvändiga investeringar i ny teknik.
Svenska kyrkans förhållningssätt
•
Det bör inte heller i nästa klimatavtal vara möjligt att räkna in kolsänkor i länders egna
utsläppsberäkningar. Den viktigaste anledningen är att beräkningar av kolsänkor är
mycket osäkra. Ytterligare ett motiv är att satsningar på skog inte får försena
industriländernas klimatomställning eller avleda resurser från tekniköverföring till
utvecklingsländerna. Om kunskapsläget förbättras kan det i framtiden övervägas att
utvecklingsländerna ska kunna räkna med sina kolsänkor i redovisningen av
utsläppsberäkningar.
•
Det är samtidigt helt nödvändigt att skapa starka incitament för att bevara skogsmark
och öka mullhalten i jordbruksmark, i synnerhet i utvecklingsländerna. En möjlighet är
att skapa specifika mål för detta i ett kommande klimatavtal, och att målen genomförs
med hjälp av ekonomisk ersättning från industriländerna. Industriländerna ska inte
kunna tillgodogöra sig de utsläppsminskningar som uppnås. Sverige bör avsätta
särskilda resurser, utanför biståndsramen, för skogskydd inom ramen för
Klimatkonventionen.
•
EU-kommissionens förslag om att en del av intäkterna från den framtida
auktioneringen av utsläppsrätter inom EU ska användas till skogsskydd är ett första
viktigt steg i rätt riktning14. Sverige bör verka för att förslaget genomförs och att en så
stor del som möjligt av intäkterna används till skogsskydd i utvecklingsländerna.
•
Lokalbefolkningar och ursprungsfolk måste få del av de ekonomiska ersättningarna
för skogskyddet, och skogarna måste skyddas på ett sådant sätt att lokalbefolkningarna
inte stängs ute. Endast skogsskydd som genomförs i samarbete med lokalbefolkningen
är socialt acceptabel och långsiktigt hållbar.
2.6 Klimatfrågan i biståndet och klimatanpassningens innehåll
Det är nödvändigt att säkerställa att alla biståndsinsatser fungerar i ett förändrat klimat. För att
detta ska bli verklighet är det nödvändigt att integrera klimatfrågor och riskanalyser i all
biståndsplanering. En annan utmaning är att se till att biståndet inte bidrar till att förvärra
klimatförändringarna. Det kan inte vara biståndets uppgift att finansiera utsläppsminskningar i
utvecklingsländerna, men i den mån exempelvis energiproduktion finansieras genom bistånd,
så måste satsningarna vara klimatvänliga. Missriktade satsningar på vattenkraft och fossil
energiproduktion kan exempelvis förvärra klimatförändringarna, men också skapa sociala
konflikter. Behovet av att klimatsäkra biståndet kan sägas förstärka ett redan akut behov av
hållbara system och metoder och i många fall bidra till en omprövning av grundläggande
strategier för bevattningssystem, jordbruksmetoder och energisystem.
Frågan om hur en klimatanpassning bör genomföras är vidare än frågan om hur biståndet ska
klimatsäkras, i den mening att den berör samhällsprocesser och kräver resurser långt utöver
biståndet. Klimatanpassning måste syfta till att stärka ekosystemens och människors förmåga
att hantera klimatvariationer. Det är viktigt att detta sker på ett sätt som samtidigt bidrar till
14
EU-kommissionens energi och klimatpaket som presenterades i januari 2008.
11
fattigdomsbekämpning. Detta kommer inte ske automatiskt. Det räcker inte med att hantera
direkta klimatrisker genom att säkra fysisk infrastruktur, gå över till torktåliga grödor, etc. Lika
viktigt är att minska människors sårbarhet, en sårbarhet som kan ha såväl ekonomiska som
ekologiska och sociala – och ytterst politiska – orsaker. Dessutom är det nödvändigt att stärka
människors egen förmåga att anpassa sig till ett varierande klimat. Detta kräver bland annat en
fördjupad förståelse för vilka försörjnings- och anpassningsstrategier människor i olika situationer
har idag, och att hinder för människors anpassning identifieras och avlägsnas.
En annan nödvändig del i en framgångsrik strategi för klimatanpassning måste vara att hantera
och stärka de lokala ekosystem som mer eller mindre direkt försörjer människor.
Ekosystemtjänsterna måste upprätthållas och fattiga människors tillgång till dem förbättras.
Klimatförändringarna gör det ännu viktigare att bevara den biologiska mångfalden, eftersom
ett robust (resilient) ekosystem med rik mångfald har bättre förutsättningar att stå emot de
påfrestningar som klimatförändringarna skapar. En viktig del i arbetet måste vara att främja
en hållbar vattenanvändning. Klimatförändringarna kommer att förvärra den färskvattenkris
som är verklighet på många håll redan idag. Bristen på blått vatten, det vill säga vätskeformigt
vatten, gör att potentialen för att använda det gröna vattnet uppmärksammas mer. Grönt vatten
utgör den del av nederbörden som infiltrerar i marken, bildar markfukt och sedan avdunstar
tillbaka till atmosfären. Grönvattenresursen är basen för all produktion av regnförsörjd
biomassa i världen, såväl jordbruk som skogar och betesmarker, etc, och kan stärkas genom
bland annat markvård och småskaliga tekniker för att samla upp och använda regnvatten, så
kallad water harvesting.
Potentialen för att utnyttja ekosystemtjänsterna ekonomiskt på både nya och traditionella sätt
behöver tillvaratas. Erfarenheter visar att lokal förvaltning av naturresurser kan bidra till ett
hållbart utnyttjande av ekosystemen i fattiga samhällen. För att den ekonomiska potentialen
av hållbart utnyttjande av ekosystem ska kunna tillvaratas är det viktigt att tekniker anpassas
till lokala behov och förhållanden. Agroforestry och ekologiska jordbrukstekniker är exempel
på tekniker som kan stärka de lokala ekosystemen. Decentraliserad energiproduktion har stora
outnyttjade potentialer.
Ett ekosystem är ett samhälle av samverkande organismer och den fysiska omgivning där de lever:
skogar, grässlätter, våtmarker, öar, korallrev och andra levande miljöer. De omfattar också
jordbruksmarker och betesmarker – jordbruksekosystem.
Ekosystemtjänster är varor och tjänster som människor får från ekosystemen. En del av dessa har
länge värderats ekonomiskt, så som jordbruksprodukter, virke och fibrer. Andra ekosystemtjänster, så
som pollinering, markens vattenhållande förmåga, havens klimatreglerande funktion, växtlighets
luftrenande förmåga med mera, har vi först på senare börjat förstå den ekonomiska betydelsen av.
Millennium Ecosystem Assessment är en global kartläggning av kunskapen om världens ekosystem.
Den gjordes av 1360 experter från 95 länder på uppdrag av FN presenterades 2005. Några viktiga
slutsatser var att vissa ekosystemtjänster – jordbruksgrödor, boskap, trä – har ökat, vilket lett till ökat
välstånd, men att detta har skett till priset av att andra ekosystemtjänster minskat – luftrening,
dricksvatten, nedbrytning av avfall. Framförallt har ekosystemens hälsa urholkats, liksom dess
långsiktiga kapacitet att leverera viktiga ekosystemtjänster.
Svenska kyrkans förhållningssätt
•
Klimatfrågorna måste integreras i de fattiga ländernas utvecklingspolitik och
fattigdomsstrategier. Den internationella kommission för klimatförändring och
12
utveckling som regeringen tillsatte i slutet av 2007 utgör ett värdefullt initiativ i det
sammanhanget.
•
Klimatanpassning måste syfta till att minska människors sårbarhet, stärka människors
egen förmåga att anpassa sig till ett varierande klimat, och att stärka de lokala
ekosystemen.
•
Utsatta och drabbade människor måste vara delaktiga i planering och genomförande
av klimatanpassning. Det är oroväckande att mandatet från Bali enbart nämner sårbara
länder, inte sårbara människor. Klimatanpassning bör vägledas av ett
rättighetsperspektiv, där bland annat individens rätt till mat, hälsa och vatten är
central.
•
Biståndsfinansierade energiinvesteringar måste bidra till uppbyggnaden av hållbara
energisystem. Det är därför mycket oroande att Världsbankens Clean Energy for
Development Investment Framework i praktiken visat sig undergräva snarare än
påskynda övergången till och uppbyggnaden av hållbara energisystem i
utvecklingsländerna.15
3. Svenska kyrkans roll och ansvar
3.1 Klimataspekter i Svenska kyrkans partnersamarbete
Den strategiska plan som idag leder Svenska kyrkans internationella verksamhet innebär att
klimat- och hållbarhetsfrågorna i allt högre grad ska genomsyra vårt samarbete med partner i
syd. Hållbarhetsperspektivet är ett av tre vägledande perspektiv. Det innebär bland annat att vi
ställer krav på långsiktighet och uthållighet i våra insatser. Aktiviteter och projekt ska bidra
till en positiv utveckling för människor och miljö, och alla insatser som ges stöd ska vägledas
av hållbarhetskriterier. Hållbar utveckling är också ett av fyra fokusområden för
verksamheten. Där ingår bland annat insatser för katastrofförebyggande insatser, riskhantering
och rehabilitering samt miljö och landsbygdsutveckling.
Flera delar av Svenska kyrkans arbete i utvecklingsländer i dag är klimatrelaterat. En växande
del av det humanitära stödet går till klimatrelaterade katastrofer. Projekt för
landsbygdsutveckling har jord- och skogsbrukskomponenter som förbättrar ekologin och
därmed naturens möjligheter att dämpa effekterna av klimatförändringarna. En förbättring av
de lokala ekosystemen kan också fungera som en kolsänka, eftersom koldioxid från
atmosfären binds i träd och matjord. Svenska kyrkan stödjer idag även projekt med
energisnåla spisar och komponenter av förnyelsebar energi. Sådana projekt bör kunna bli fler.
Svenska kyrkans klimatrelaterade insatser behöver synliggöras och förstärkas, i nära dialog
med våra partner. Det är en utmaning att utveckla ett stöd till klimatanpassning som utgår
ifrån ett rättighetsperspektiv och tar tillvara utsatta människors erfarenheter och resurser.
15
”The energy investment portfolio is far away from a meaningful and credible shift to a clean and sustainable
energy mix for developing countries.” Lundin och Hagberg. Assessment of the World Bank’s Clean Energy for
Development Investment Framework. IVL april 2008.
13
3.2 Livsstilsförändringar
Svenska kyrkan vill bidra till att utvecklingsfrågorna får större uppmärksamhet i
klimatdebatten och klimatpolitiken. Svenska kyrkan vill också bidra till Sveriges
klimatomställning, genom att driva på för politiska och strukturella förändringar, och genom
att motivera och inspirera människor till förändringar i sin vardag. Enskilda människor kan i
viss utsträckning påverka utvecklingen, men först när många agerar tillsammans kan större
förändringar genomdrivas. Svenska kyrkan vill utgöra en sådan gemenskap och skapa
mötesplatser för samtal, reflektion och handling.
Trots att vi idag har tillräckligt med faktakunskap om klimatfrågans akuta behov av lösningar
sker åtgärder i samhället ytterst långsamt. Informationsinsatser räcker inte. Det som kan
komma att bli avgörande i arbetet med att på allvar omsätta kunskap till handling är vår
bearbetning av samhällets grundläggande värderingar, våra beteenden och attityder, och inte
minst våra sociala roller och djupast vår egen självförståelse och centrala existentiella frågor
om t ex mening och vanmakt. Svenska kyrkans arbete med livsstilsfrågor bygger på
övertygelsen att kyrkan och tron är en resurs inom detta område.
Det är av allra största vikt att vi i klimatfrågan vågar granska hur vårt beteende, vår livsstil,
såväl som individer, som kyrka och som del i en världsvid gemenskap påverkar världens
framtid. Samtidigt upplever allt fler att människor i Sverige att den västerländska livsstilen
inte heller är hållbar för dem som individer och för vårt lokala samhälle.
Genom initiativet Klimaträttvisa vill Svenska kyrkan bidra till nödvändiga
livsstilsförändringar i vår del av världen, på ett sätt som tydliggör vår samhörighet med, och
vårt ansvar för, de människor som drabbas mest av klimatförändringarna. Klimaträttvisa
innebär att enskilda och församlingar dels strävar efter att minska sina egna klimatutsläpp,
dels stödjer de människor som drabbas värst av klimatförändringarna med bidrag som ges i
relation till de egna utsläppen av växthusgaser.
Det är också av avgörande betydelse att Svenska kyrkan minskar klimatpåverkan från den
egna verksamheten och använder den egna kapitalförvaltningen till att driva på
klimatomställningen i näringslivet.
3.3 Klimatkrisen är en existentiell fråga
Svenska kyrkan vill i sitt arbete synliggöra och öppna upp för samtal om kopplingen mellan
dessa stora globala överlevnadsfrågor och den enskilda människan viktiga vardagsliv och
centrala existentiella funderingar om t ex mening, makt/vanmakt, hopp, misstro, livskvalitet,
samhörighet, etc.
Klimatförändringarna är vår tids övergripande fråga som berör inte bara nästa generation. Den
berör oss som lever just nu, och vilka val vi gör idag har en avgörande inverkan på hur
framtiden kommer att gestalta sig. Det finns många bilder av katastrofer som ibland blir
skrämselscenarier och skapar mer av handlingsförlamning och skräck än inspiration till
förändring.
Svenska Kyrkans bidrag i klimatdiskussionen är att inte förneka situationens allvar och
brådskan att agera, men att samtidigt bidra med tankar om möjligheter till förändring, ett hopp
om en bättre värld. Möjligheten till förändring är en grundtanke i kristen tro. Inför
14
utmaningarna av ett förändrat klimat ställs våra grundläggande värderingar över vad ett gott
liv är i fokus och Svenska Kyrkans svar är att driva det samtalet i sina församlingar och i
samhällsdiskussionen. Allt utifrån ett utgångsperspektiv som är baserat i hopp om en
rättvisare värld och i omsorg om den mest utsatte.
4. Avslutning
Klimatet är vår tids största fråga. Vi vet att människor i utvecklingsländerna kommer att
drabbas värst, men klimatfrågan är samtidigt ett tydligt exempel på hur alla människor hör
samman och är beroende av varandra. De säkerhetspolitiska riskerna som
klimatförändringarna medför diskuteras idag på högsta politisk nivå.16 Samtidigt finns en
möjlighet att klimatfrågan kan bli en drivkraft för fördjupat globalt samarbete. För att detta
ska bli verklighet är det viktigt att de rika ländernas klimatarbete drivs av solidaritet, och inte
av rädsla eller en vilja att i första hand försvara nationella intressen och motverka framtida
flyktingströmmar.
Sverige kan ta sitt ansvar för att mildra klimatkrisen genom att
- ställa om det svenska samhället så att utsläppen minskar kraftigt här (minska utsläppen
med 40 procent till 2020),
- bidra till utsläppsminskningar i utvecklingsländerna genom tekniköverföring,
- bidra till utsläppsminskningar i utvecklingsländerna genom skydd av skog,
- bidra till utvecklingsländernas klimatanpassning.
Alla delar av ansvaret är lika viktiga, och de är inte utbytbara sinsemellan. En hög
ambitionsnivå på ett område befriar oss inte från att agera kraftfullt också på de andra
områdena.
Allt detta måste ske utanför biståndsbudgeten, så att inte resurser avleds från andra angelägna
utvecklingsmål. Klimatfrågan skapar nya behov, och de befintliga biståndsresurserna är
otillräckliga för att stödja utvecklingsländernas strävan att uppfylla Milleniemålen. Det blir
alltmer uppenbart att skattemedel kommer att vara otillräckliga för att möta dessa utmaningar.
Nya och innovativa finansieringskällor måste utvecklas.
Klimatfrågan förstärker behovet av en samstämmig politik i Sverige och EU. Klimatpolitik,
biståndspolitik, handelspolitik, försvarspolitik etc. måste samverka för att stödja
utvecklingsländerna på ett tydligare sätt än tidigare.
Svenska kyrkan vill bidra till att förverkliga detta genom att främja en djupgående förståelse
för de utmaningar klimatförändringarna ställer oss inför, stödja fattiga människor som drabbas
av klimatförändringarna, stimulera människor till att förändra sin livsstil, och genom att
mobilisera stöd för en kraftfull och solidarisk klimatpolitik på svensk såväl som internationell
nivå.
16
Inför diskussionerna på EU:s toppmöte 13-14 mars 2008 presenterade Kommissionens ordförande Barroso och
EU:s höge representant Javier Solanas rapporten ”Climate Change and international security”.
15