Nr 5 /2011, årgång 70
Nr 5 /2011, årgång 70
Innehåll
5/2011
Redaktionellt
Artiklar
Olle Alkholm: Gemensam Framtid - reflektioner under vägen Göran Gunner: Kristna i Mellanöstern och Nordafrika Sofia Camnerin: Är allt som det borde?
David Norén: Kongo - landet som stör och berör
Ulla Marie Gunner: Gudstjänst som berör
Christina Larsson: Vad skulle det innebära?
Ingela Wikander: Levande berättelser
Björn Svärd: De nya ögonen och de gamla
Owe Kennerberg: Utbildning och forskning i Gemensam Framtid
Solveig Westerbom: Reflektion - människosyn och teologi
Roland Hellsten: Skönhetens uppfordran till en helig livsstil
Recensioner
Till sist
Intervju med August Rosén: Om predikan och predikanten (1943)
51
William Öhrman: Den betvingande rösten (Ansgarius 1967)
53
Lydia Svärd: Varför söka omvända folk? (Ansgarius 1967)
58
Gösta Hallonsten: Lex orandi - lex credendi
60
Artos, 77 sidor. Recensent: Ola Byfält, Helsingfors
Ulla Marie Gunner: Gudstjänst som berör 62
Verbum, 87 sidor. Recensent: Perarne Lindberg
Tro&Liv och framtiden 63
Omslagsbild
Curth Sandström
3
Tidskrift för kristen tro och förkunnelse
ISSN 0346-2803
REDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE: Curth Sandström, ordf. Pastorernas riksförbund
LAYOUT & TYPOGRAFI: Curth Sandström, Peter Dahlström, RM reklam, Torsby
TRYCKERI: DanagårdLiTHO AB, Ödeshög
4
7
12
17
24
27
30
33
41
44
48
Redaktionellt
Den långa och obrutna epoken för tidskriften Tro&Liv är över.
Något nummer med beteckningen 1/2012 kommer inte att dimpa ner i din brevlåda. Sjuttio år av
teologiska artiklar, textutredningar, bokrecensioner och debattartiklar är nu ett avslutat kapitel. Det
skulle naturligtvis gå att fortsätta under många år till, att ge ut aktuella och relevanta artiklar inom den
teologiska ram, som har varit Tro&Livs signum. Så det är inte material det är brist på.
Det var ändå nödvändigt för Tro&Livs ägare (Pastorernas riksförbund inom Svenska missionskyrkan och efter den 1 januari 2012 Gemensam Framtids medarbetarförbund), att ta det något tuffa
beslutet att låta detta nummer vara det sista. Orsakerna har tidigare redovisats och beslutet är sedan
en tid fattat. Men även om epoken Tro&Liv som tidskrift nu är över, tryckt på papper och distribuerad
av posten, så ser vi fram mot något nytt och spännande. Tankar omkring detta finner du längst bak i
tidskriften.
Det sista numret av Tro&Liv innehåller många spännande och intressanta artiklar. Dels av det slag,
som Tro&Livs läsare genom åren har vant sig vid, dels en del nytt. Bland annat ett bildkollage från
Kongo. Vi har dessutom, med lite nostalgi, lagt in tre artiklar från gången tid. En intervju med August
Rosén, som 1919 var med och bildade Predikanternas riksförbund, samt två artiklar ur Ansgarius
1967 av William Öhrman och Lydia Svärd (med tillstånd av Svenska missionskyrkan).
Vår förhoppning är att detta sista nummer av Tro&LIv, i dess nuvarande form, ska få vara till nytta
och inspiration!
Till sist ett tack till alla prenumeranter, läsare och medverkande för ert stora engagemang och ert
stöd till Tro & Liv!
Curth Sandström, tf redaktör
REDAKTIONENS ADRESS: c/o Pastorernas riksförbund, Ingmår 6, 686 92 Sunne.
Telefon 0565-10060, [email protected]
EXPEDITIONENS ADRESS: c/o Perarne Lindberg, Tovhults skola, 512 62 Kalv.
Telefon 0738-280637, [email protected], Plusgiro 14324-8
PRENUMERATIONSPRIS 2011: 100 kr för enstaka nummer
3
Gemensam Framtid –
reflektioner under vägen
Olle Alkholm
Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan är på väg till Gemensam Framtid. Resan har påbörjats och mycket arbete återstår för att sjösätta en ny organisation och ett
delvis nytt arbetssätt.
Enhetens orsaker
Självklart finns det många olika bilder och beskrivningar bland församlingar och medarbetare gällande vad som har hänt och nu håller på att hända.
Det finns de som framförallt går tillbaka till Jesu bön om enhet i avskedstalet i Johannesevangeliet
och menar, att det som nu händer i Sverige är en konsekvens av en medveten teologi sprungen ur en
ekumenisk vision.
Andra lyfter fram de organisatoriska frågorna och ser Gemensam Framtid närmast som en praktisk
konsekvens av att ungdomsarbete, utbildningsfrågor och engagemang i media under flera år hanterats
gemensamt. Förenade församlingars önskan under många år har varit, att lokala processer skulle få
konsekvenser på nationell nivå. Idag är det dock så, att lokala processer kan se ut på många olika sätt
och många gemensamma församlingar har en annan grundstruktur än den som kommer till uttryck
i Gemensam Framtid. Ett tredje perspektiv är behovet av förnyelse och uppdatering av arbetsformer och tilltal. De tre
bildarsamfunden visar negativ medlemsutveckling sedan många år och ett stort antal församlingar
har lagts ned. Det minsta samfundet, Metodistkyrkan, har varit större än Baptistsamfundet är idag och
Baptistsamfundet har varit större än nuvarande Svenska Missionskyrkan.
Ett fjärde orsakssammanhang är kopplat till tanken på vårt ansvar att förvalta och hushålla. En samordning av resurser och ökad kostnadseffektivitet har varit och är faktorer som påverkat ekumeniska
processer, både lokalt och nationellt. Den långa process som lett fram till bildandet av Gemensam Framtid har troligen inslag av samtliga
ovanstående perspektiv och framtida forskning får utvisa hur olika faktorer relaterat till varandra.
Gemensam och splittrad historia
Vår historia är gemensam i flera avseenden. För det första räknar våra bildarsamfund sitt historiska
(svenska) ursprung till i stort sett samma tidsperiod, cirka 1850-1880. För det andra fanns hos samtliga en mer eller mindre uttalad kritik mot dåvarande Svenska kyrkan som inte ansågs kunna möta
de andliga behoven i landet. För det tredje medverkade internationella impulser, t.ex pietismen och
hernhutismen, till att nya kristna samfund växte fram i landet. Den nyevangeliska väckelsen kunde inte hålla samman under slutet av 1800-talet. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet gick skilda vägar samtidigt som Baptistsamfundet
4
(Sällskapet Svenska Baptistmissionen) och Metodistkyrkan (Sveriges årskonferens av Metodist-Episkopalkyrkan) utvecklade egna samfund.
Det fanns de som beklagade, att troende som på olika sätt distanserat sig från Svenska kyrkan, formerade sig som separata storheter. Baptisten A Wiberg skrev t ex 1859, att ”det är min övertygelse, att
alla troende kristna böra samverka för Kristi rike” och PP Waldenström, som kom att bli en av ledarna
för Missionsförbundet, skrev 1876 att ”när Herren Jesus lika väl trivs hos baptister som hos lutheraner,
så vet jag inte varför de inbördes inte må kunna trivas tillsammans.” Missionsförbundets rötter i Svenska kyrkan och Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) gjorde att det lutherska arvet var uppenbart. De tre bildarsamfunden, som nu utgör Gemensam Framtid, kom att under slutet av 1800-talet att
arbeta var och en för sig, ibland också i konflikt t.ex rörande det kristna dopet där de två ovan nämnda
ledarna hade diametralt olika uppfattning. Försök på enhetens väg
1905 hölls den första ”frikyrkokonferensen” med deltagare från Metodistkyrkan i Sverige, Svenska
Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet. Dessa konferenser fortsatte fram till slutet av
1960-talet. År 1918 bildades Frikyrkliga samarbetskommittén, där man på 1950-talet verkade för en
federation mellan de olika frikyrkosamfunden vars antal nu hade utökats. Förslaget om en federativ
frikyrka i Sverige kunde inte realiseras.
När Kyrkornas Världsråd bildades 1948 blev Svenska Missionsförbundet (och Svenska kyrkan)
medlemssamfund. Metodistkyrkan i Sverige (och Frälsningsarmén) fick samtidigt anknytning till
Världsrådet genom sina internationella organisationer.
Åren 1969-71 pågick de så kallade tresamfundssamtalen, nu inte i syfte till federativa lösningar,
utan målet var ett gemensamt samfund. Initiativet till samtalen kom från en motion som antagits av
Metodistkyrkans årskonferens 1968. Motionen var skriven av rektorn för Metodistkyrkans teologiska
skola, Thorvald Källstad. Samtalen avbröts 1971 och de tre samfundens styrelser meddelade att gemensamma samtal skulle betraktas som vilande tills vidare.
Så har det böljat fram och tillbaka under följande decennier, som sannerligen inte saknat ekumeniska utspel och trevare till fortsatta samtal och nya öppningar.
Varför denna återblick i ett läge när beslut redan är fattade och vi nu tillsammans har bildat det nya
trossamfundet? Helt enkelt därför att det som hände i början av juni 2011 inte hade varit möjligt utan
allt förarbete som faktiskt utförts under flera generationer. Nu är tiden inne för ett avgörande steg och
ett nytt avstamp för en betydande del av den svenska kristenheten. Vad är det som är nytt?
Vad blir skillnaden när tre kyrkor och samfund bestämmer sig för att göra gemensam sak? Jag har mött
frågorna vid ett otal tillfällen under senare år. Frågorna har ställts utifrån olika utgångspunkter. Vissa
har helt enkelt tyckt att det är ganska bra som det har varit. Fokus är det lokala församlingslivet och
nationella överbyggnader kan betraktas som onödiga och dyra. En allmänmänsklig och helt naturlig
motvilja inför förändringar hör också till denna utgångspunkt.
Andra hade önskat sig något mer genomgripande och radikalt när de läst utkast till visioner och
ordningar. Enskilda och församlingar har efterfrågat större tydlighet när det gällt tro och bekännelse,
dop och tillhörighet.
Arbetet med över 500 remissvar gav flera lärdomar, där den kanske mest svårbemästrade handlade
om att svara upp mot längtan efter förnyelse, samtidigt som församlingarna menade att man ville
känna igen sig i det nya som skapades. I någon mening ville man alltså att kyrkan skulle vara ny och
gammal på samma gång. Möjligen säger detta något också om kyrkans och församlingens väsen, som
går utöver det vi kan säga om organisationer och föreningar i allmänhet. Den kristna kyrkan vilar på
en tvåtusenårig grund och samtidigt har den att gestalta sitt budskap i en värld som förändras i allt
snabbare takt. Konkret har detta inneburit att texter, som tidigare tagits fram i samverkan mellan de
5
tre samfunden, inte längre har setts som användbara. Det har t.ex gällt material från Gemensam tro,
en skrift som publicerades så sent som 1995.
Vad sade församlingarna om Gemensam Framtid?
Alla vet, att vi burit med oss olikheter in i denna process. Församlingarnas svar på remissen tydde på,
att det synsätt man tidigare anammat, ville man föra vidare i den nya kyrkan. Förändringsbenägenheten var större i Metodistkyrkan än i de övriga samfunden. Församlingarna i Metodistkyrkan verkade
väl medvetna om, att en ny kyrka per automatik förändrar mycket för deras del.
De församlingar, som tydligt värnade om egna traditioner och förhållningssätt, kunde samtidigt
uttrycka öppenhet och vilja till det nya samfundet. Baptist- och missionsförsamlingar, som önskade
behålla nuvarande praxis, t.ex gällande dop, medlemskap, lekmannaledd nattvard mm, tycktes inte
betrakta sitt eget förhållningssätt som försvårande för en ny kyrkobildning, troligen för att de var så
vana vid att olikheter i dessa frågor mycket väl kunde rymmas inom ett och samma samfund.
I det som kom att bli den teologiska grunden för Gemensam Framtid var det, föga förvånande,
texter om dop, medlemskap och ”bibelsyn” som tilldrog sig det största intresset. I övrigt fanns många
remissvar som pekade på vikten av en tydligt demokratisk grundstruktur i det nya samfundet. Flera
församlingar varnade för hierarkier och toppstyrning.
Medlem utan dop
En fråga, som är både stor och liten på samma gång, är huruvida den lokala församlingen kan välkomna medlemmar som inte är döpta. Många av Missionskyrkans församlingar värnar möjligheten
till medlemskap utan dop och även baptistförsamlingar värnar rätten för enskilda att bli medlemmar
enbart på bekännelse. Bakgrunden i Missionskyrkan är följande: i slutet av 1870-talet tillsattes en
kommitté för att utarbeta ett förslag till församlingsordning. EJ Ekman och PP Waldenström tillhörde
denna kommitté. Åtminstone Waldenström arbetade utifrån tanken att förena den tidens fria församlingar och samla den nyevangeliska väckelsen. Kommittén utarbetade ett förslag där dopet var en
förutsättning för medlemskap. Waldenström strök alla formuleringar om dopet för att få med baptisterna som ändå valde att stå utanför. ”Strykningen” levde kvar och något formellt krav på dop för
medlemskap finns fortfarande inte i den konstitution som antogs i Missionskyrkan 1999 och 2000.
Missionskyrkan har gjort en dygd av det som från början var ett misslyckat försök till kompromiss.
Vad händer med texterna framöver?
En inte alltför kvalificerad gissning är, att den teologiska grunden och stadgarna för Gemensam Framtid kommer att vara levande dokument under ett antal år framöver. Församlingar och enskilda (nu
med egen motionsrätt) kommer att fortsätta samtalet kring grundläggande frågor som har med kyrkosyn att göra. Gemensam Framtid är idag en ecklesiologiskt oklar kyrka därför att det inte finns
några tydliga linjer mellan tro, bekännelse, dop och medlemskap/tillhörighet. Församlingar kommer
att utveckla olika lokala skrivningar och ordningar kring detta. Synen på barnens formella status i den
kristna församlingen kommer att variera mellan församlingarna i Gemensam Framtid. Man kan välja
om man vill se detta som en brist eller som en tillgång.
I relationen till övriga kyrkor och samfund i Sverige och internationellt är det helt klart en utmaning att grundläggande texter och dokument snabbt kan förändras efter diskussion och konferensbeslut. Gemensam Framtid behöver, i all synnerhet under ett uppbyggnadsskede, försäkra sig om en god
och tillgänglig teologisk kompetens. Olle Alkholm, tf missionsföreståndare, Svenska Missionskyrkan
6
Kristna i Mellanöstern
och Nordafrika – ropen på rättvisa och frihet
Göran Gunner
Kraven på demokrati, rättvisa och frihet har under 2011 gått som en löpeld genom Mellanöstern och
Nordafrika. Inte minst med hjälp av sociala media som SMS, facebook, twitter och bloggar har ropet
på mänskliga rättigheter och förändring fått människor att öppet protestera och gå ut i manifestationer och demonstrationer. Samtidigt har diktatorer i totalitära stater och militärledningar svarat med
väpnat övervåld, omänsklig behandling och tortyr gentemot det egna landets medborgare. Inte minst
unga människor sätter sina liv på spel i kamp mot förtryck och korruption när de ställs inför diktaturernas tårgas, gevärskulor och tanks. Det behövs mod för att få till stånd demokratiska förändringar.
I Syrien och Jemen pågår, i skrivande stund, en långvarig kamp mellan demonstranter och regimer.
Människor dödas i sina strävanden efter förändring och i Syriens fall spelar säkerhetsstyrkorna en
avgörande roll i sina försök att stävja varje uttryck för opposition. I Libyen finns efter att de direkta
striderna nu är avslutade, där övergångsrådet stött av NATO bekämpat resterna av Khadaffis regim,
förhoppningar om och att landet går in i en ny epok. I Bahrain har regimen slagit till hårt mot all opposition medan Tunisien i sin demokratiseringsprocess genomfört fria val. Egypten har gjort sig av
med Mubarak och en demokratiseringsprocess pågår. Fortfarande tycks militärmakten ha ett grepp
om landet och har uppenbarligen försökt spela på religiösa känslor för att destabilisera situationen i
hopp om att människor ska se militären som den enda säkra garanten inför framtiden. I denna situation har särskilt de kristna kopterna hamnat i en utsatt position.
Det handlar om en vilja till frihet, demokrati och förändring. Samtidigt går det förmodligen att
tolka situationen utifrån andra premisser. Arbetslöshet, fattigdom och allt mer pressade livsvillkor har
gjort det lätt att vilja förändring. Om en diktator faller, så är det helt i sin ordning, men den enskilda
individen vill ha förändring på lokalplanet där det ska vara möjligt att försörja sig själv och sina närmaste. Den unga generationen behöver se hopp och framtidsmöjligheter. Om social oro tas som intäkt
för demonstrationer och krav på förändring ska också Israel tas med i bilden där omfattande krav på
social rättvisa rests under 2011.
Det är inte helt enkelt att skriva om något som pågår och det i en process där ingen kan förutse hur
det slutliga utfallet blir. Även om demokratiseringsprocesser är en förutsättning för en bättre framtid
för länder i Mellanöstern och Nordafrika så är det omöjligt att se vart allt är på väg. Från de kristna
i Mellanöstern och Nordafrika kommer oroade röster om hur framtiden kommer att se ut. Det som
hänt under våren 2011 har betecknats som den ”Arabiska våren”. Begreppet kan ses som en beskrivning av skeendet under våren och som ett koncept som kommit för att stanna. Men är det en rättvisande beteckning? En möjlig benämning av det inträffade är den ”Arabiska revolutionen”. Därvid skulle
man undvika den positiva betydelsen i ordet ”vår” innan ett slutresultat kan ses. Det finns kristna
ledare som ger uttryck för att årstiderna gått vidare och att man nu är inne i den ”arabiska hösten” och
7
kanske på väg mot ”vinter”. Därvid ger man inte minst bland ”vanliga” kristna på lokalnivå uttryck för
de farhågor och den ökade oro de kristna känner inför utvecklingen. Andra ledande kristna uttrycker
förhoppningar om dialog och framtid tillsammans med moderata muslimer. Samtidigt är givetvis det
positiva, att de ungdomar som varit drivande för förändringar, vill omskapa samhället.
De kristna i Mellanöstern och Nordafrika
En artikel i Der Spiegel 2007 talar om de kristnas exodus från Mellanöstern som pågått en längre tid.
I artikeln anges de kristna i Libanon vara 40 % av befolkningen, i Palestina 9 %, Egypten 8 %, Syrien
7 %, Jordanien 4 %, Irak 3 % och i Israel 2 %. Då ska dessa tal ses mot en bakgrund av stor utvandring
av kristna från krigens Libanon och Irak liksom från östra Jerusalem. Samtidigt är all denna statistik
osäker. Det handlar delvis om, att det västerländska sättet att räkna individer inte har någon grund,
utan det är snarare familjer eller storfamiljer som räknas och i vissa fall antalet kristna byar. Det gör att
Der Spiegel räknar antalet kopter i Egypten till drygt 5 miljoner medan andra talar om 7-8 miljoner
och den koptiska kyrkan uppger antalet till 15 miljoner. För att ge en uppskattning av de kristnas antal
ska här göras ett försök att redovisa de större kyrkorna i de skilda länderna. Här anges endast de stora
grupperna och i samtliga länder finns exempelvis mindre protestantiska samfund:
•
•
•
•
•
•
•
Egypten – 7 500 000 koptiska ortodoxa, 350 000 grekisk ortodoxa, 200 000 koptiska katoliker
och 200 000 protestanter
Libanon – 700 000 maroniter, 200 000 grekisk ortodoxa och 150 000 melkiter (grekisk katolska)
Irak – 500 000 kaldéer, 50 000 armenisk ortodoxa och 30 000 österns assyrier
Syrien – 400 000 grekisk ortodoxa, 120 000 melkiter och 100 000 armenisk ortodoxa
Jordanien – 100 000 grekisk ortodoxa och 30 000 romersk katolska (latinare)
Palestina – 35 000 grekisk ortodoxa, 30 000 melkiter och 25 000 romersk katolska
Israel – 115 000 grekisk ortodoxa och 20 000 romersk katolska
Återigen behöver betonas att dessa siffror är osäkra men kan ändå användas som en indikation på
den kristna befolkningen i regionen. Helt klart pågår en utvandring av kristna från området beroende
på krig, på social oro och att man inte ser något hopp inför framtiden. I fortsättningen ska jag i huvudsak beröra tre exempel. Det första gäller utvecklingen i Egypten, det andra i Palestina och slutligen i
det tredje beröra Syrien.
Egypten – Kairos svarta söndag
När den Arabiska resningen nådde Egypten så var revolutionen och demonstrationerna dels ickevåldsliga och dels präglade av ett sekulärt språkbruk. En tanke bland de unga bloggare och demonstranter som deltog i manifestationerna var, att det var det egyptiska folket som skulle störta regimen.
Detta öppnade möjligheten för både muslimer och kristna att sida vid sida demonstrera på Tahrirtorget i Kairo. Därför kunde TV-bilderna från torget visa muslimer och kristna tillsammans och där
förekom bön både från muslimskt och kristet håll.
Men i Egypten finns också alarmerande tendenser som talar i annan rikting. Den koptiska kristenheten i Egypten, under ledning av sin påve Shenouda III, har under en lång rad av år varit utsatta
för övergrepp och diskriminering i exempelvis arbetslivet och i rätten att bygga gudstjänstlokaler. På
lokalplanet har kristna dödats, kyrkor bränts eller enskilda blivit utsatta för tvång. Kopter i diasporan
har öppet protesterat mot situationen, medan kopter i Egypten haft en låg profil, uppenbart i avsikt att
inte förvärra läget. Här ska endast några exempel ges. I samband med att besökarna lämnade kyrkan
efter den koptiska julens midnattsmässa 2010 i staden Nag Hammadi körde en bil upp och öppnade
eld. Det antogs att den koptiske biskopen var måltavlan men i stället blev sex kopter dödade. Den
koptiska kyrkan i Sidi Bishr i Alexandria utsattes i samband med midnattsmässan 1 januari 2011 för
en bombattack. 23 av de cirka 1 000 gudstjänstbesökande kopterna dödades och 97 skadades. 26 juni
2011 brändes ett antal koptiska hem i byn Awlad Khalaf efter rykten om att ett kyrkbygge planerades.
8
30 juni 2011 i byn Kolosna trakasserades en koptisk kvinna sexuellt och hennes man misshandlades
när han försökte försvara henne. Koptiska bostäder och affärer i byn plundrades och sattes i brand.
Under juli rapporterades om koptiska flickor som sexuellt trakasserades för att sedan tvingas omvända
sig till islam. Den 9 augusti 2011 attackerades byn Nazlet Faragallah varvid en kopt dödades och bostäder plundrades och sattes i brand.
Kyrkan St George i byn Al Marinab i Edfu attackerades och brändes den 30 september 2011. Detta
var andra angreppet på några veckor där cirka 150 attackerande muslimer från byn och omgivande
byar krävde att korset på kyrkans tak skulle tas ned. Bakom denna typ av händelser ligger strikta restriktioner avseende kyrkobyggnader som länge hindrat kopter att bygga kyrkor eller utvidga böneplatser och kulturhus till reguljära kyrkobyggnader. På vissa håll har enda alternativet varit att bygga utan
tillstånd eller att omvandla tillåtna samlingslokaler till kyrkobyggnader.
När nyheterna om vad som hänt i Al Marinab nådde Kairo gick kopter ut i protest mot det inträffade.
Det var i detta sammanhang militärens säkerhetsstyrkor slog till den 9 oktober och med pansarvagnar
körde in i demonstrationståget liksom att deltagarna blev beskjutna. Den statliga radion uppmanade
”lojala medborgare” att gå ut och hjälpa de angripna säkerhetsstyrkorna. Kopterna förnekade helt att
de i något motto skulle ha varit angripare. Resultatet blev 23 döda kopter och 200 skadade. Avsikten
från säkerhetsstyrkorna var tydligen att öka spänningen mellan kristna och muslimer – den klassiska
principen om att härska och splittra – och därmed destabilisera interimsregeringens maktsfär till förmån för behovet av en militär som kan upprätthålla lag och ordning. Då skulle militären inte behöva
lämna i från sig makten. Det är uppenbart att religion används för att främja egna maktpositioner och
detta på bekostnad av de kristna kopterna. Den svarta söndagen i Kairo kan helt klart tolkas som att
de kristnas situation blivit betydligt svårare. Cecilia Uddén beskriver i ett radioinslag en situation som
mynnar ut i att de kristna blivit ”ett lovligt byte” (Sveriges Radio, P1 den 23 oktober 2011).
Även om politiska partier i Egypten i princip är sekulära, så talas det i den offentliga debatten
allt mer om identitet och religionstillhörighet. Salafister som vänder sig både mot det de betecknar
som avvikande uppfattningar bland muslimer och mot de kristna pläderar för och agerar för att driva
Egypten i riktning av en allt tydligare islamisk stat. Koptiska kyrkan och representanter för den protestantiska gemenskapen i Egypten betonar att dessa
våldshandlingar inte representerar den nationella kontexten i Egypten. De ses snarare som uttryck för
extremisters försök att destabilisera landet och driva utvecklingen enligt en fundamentalistisk muslimsk linje. Försök har gjorts att etablera en form av försoningsarbete där de som är inblandade i
det som betecknas sekteristiskt våld med militärens hjälp ska försonas. Detta har kyrkans företrädare
starkt motsatt sig. I stället uppmanar exempelvis röster från den protestantiska kyrkan hela nationen
att stå sida vid sida för att få ett slut på laglöshet, att tillskapa en enhetlig lagstiftning som möjliggör
byggande av gudstjänstlokaler för alla och att interimsregeringen tar sitt ansvar och garanterar alla
medborgare säkerhet och trygghet.
Det är som tidigare hävdats, väldigt svårt att veta vart utvecklingen är på väg i Egypten. Den demokratiska processen går förhoppningsvis framåt. Farhågan ligger dock i att de koptiska kristna inte
inkluderas i denna process och därmed har en tydlig delaktighet vid processens slutmål. Det går lätt att
befara att denna första period av sekulär utveckling kommer att avlösas av en betydligt mer konfessionellt präglad period där uppdelning utifrån religiös tillhörighet utesluter de kristna från medborgerliga och politiska rättigheter. Internationella uttalanden kan ses som en form av solidaritet för kyrkor
och kristna gemenskaper i en utsatt situation, som behöver uppleva att omvärlden har sett och anat
vad som ägt rum eller pågår. Så har också varit fallet efter händelserna i Egypten. Exempelvis Allafrikanska kristna rådet (All African Christian Council) uppmanade den 14 oktober 2011 det egyptiska
folket att upprätthålla freden och rätten att fira gudstjänst. Kyrkornas världsråd stöder enligt ett uttalande den 18 oktober Egyptens kyrkor i deras krav på fred. Alla inom nationen uppmanas att stå sida
vid sida och få ett slut på våldet i dess olika former. Vidare uppmanar man till arbete för en lagstiftning
som tillåter alla att bygga platser för gudstjänstfirande.
9
Syrien – Raka gatan
Apostlagärningarnas författare skrev om Antiochia, att det var där ”som lärjungarna för första gången
fick heta kristna” (Apg. 11:26). Traditionen talar om att lärjungen Petrus sedan grundade patriarkatet
i Antiochia. Det historiska Antiochia ligger idag inom Turkiets gränser. Det var i Damaskus. i ett hus
vid Raka gatan, som Saul blev Paulus (Apg. 9:11). I dag finns det flera patriarker som titulerar sig
patriark av Antiochia. Två av dem har sitt säte i Damaskus i Syrien. Vid den gata i Damaskus, som i
dag kallas Raka gatan, ligger det Grekisk ortodoxa patriarkatet av Antiochia med patriark Ignatius IV.
Därtill finns den Syrisk ortodoxa kyrkans patriarkat med sin patriark Ignatius Zakka I Iwas i Damaskus. Detta för att indikera den historiska knytningen för de kristna till Damaskus och Syrien liksom på den betydelse staden fortfarande har för kristna i Mellanöstern. Syrien har en diktatorisk och repressiv regering som närmast kan betecknas som minoritetsregering. När demokratiserings- och frihetskraven nådde Syrien, satte regimens säkerhetsstyrkor in alla
resurser för att kväsa varje protest. Trots detta har protester och demonstrationer fortsatt på gatorna i
städer runt om i landet. Det beräknas, att så här långt har tusentals medborgare dödats av styrkorna. Det är nu det komplicerade börjar, när man närmar sig vad som händer i Syrien idag utifrån de kristnas ställning i landet. Det har länge ansetts att de kristna i Syrien haft en relativt god situation jämfört
med kristna i vissa omgivande länder. Som minoritet har man haft minoritetssituationen gemensam
med den regerande gruppen. Detta har i Syrien kunnat utnyttjas av regimen i dess politik av att härska
och söndra vilket i vissa fall gynnat de kristna.
Mot denna bakgrund har åtminstone vissa kristna ledare uppmanat de kristna att inte delta i upproret. Bakom ligger pragmatiska överväganden, som att man vet vad man har men inte vad som kommer.
I klartext ser man de islamistiska krafterna som man menar förenar sig över de geografiska gränserna
och som man är rädda för ska ta över. Demokrati blir då inte en garant för fri- och rättigheter utan
tänks drabba de kristna utifrån att förföljelse ökar och de blir mer utlämnade. Återigen är det givetvis
helt omöjligt att förutse vad som kommer att hända. En diktator kommer förr eller senare att falla och
en demokratisk utveckling att inledas. Förhoppningsvis innebär den lika rätt och värde för alla.
Den 9 augusti 2011 uppmanade Kyrkornas världsråds generalsekreterare Olav Fykse Tveit armén och
säkerhetsstyrkorna att upphöra med den urskillningslösa användningen av våld och tillgodose medborgarnas rätt till mötesfrihet och yttrandefrihet liksom deras strävan efter politiska framsteg och
grundläggande mänsklig värdighet.
Palestina – Kairos Palestina
Konflikten mellan palestinier och israeler har nu pågått i decennier utan att någon lösning som tar
hänsyn till båda parters intressen synes vara i sikte. Därtill kommer den interna kampen om makt
inom det palestinska samhället som de facto delat upp området där den palestinska myndigheten har
kontroll över de fickor på Västbanken som i huvudsak utgörs av de stora städerna (område A) medan
Hamas styr över Gaza. De kristna på Västbanken inklusive östra Jerusalem, liksom fåtalet kristna i
Gaza, lever dagligen med frågor inför hur det ska vara möjligt att leva vidare i området. Det är då ord
som bosättningar, ockupation, mark, vatten, mur/barriär och rörelsefrihet blir till tuffa och ibland
oövervinnliga dagliga erfarenheter.
Utifrån denna situation av stor hopplöshet har dokumentet Kairos Palestina skrivits. Dokumentet
finns översatt till svenska och kan hittas på Svenska kyrkans hemsida (http://www.svenskakyrkan.se/
default.aspx?id=643686 ) eller i tryckt form via Bilda: ”Ett sanningens ögonblick - Kairos Palestina”.
Det är prominenta kristna palestinier som står bakom uppropet som publicerades december 2009 och
där de skriver utifrån sin upplevda situation. Det är ett rop om att bli hörda och förstådda, som inte
minst riktar sig till kristna i Väst. Man frågar sig varför de kristna i Väst är så tysta inför ockupationen
som måste få ett slut genom icke-våldsmetoder och där båda sidors legitima krav tillgodoses. Vidare
uppmanas till teologisk reflektion där inte minst den så kallade kristna sionismen bearbetas. Kairos
10
Palestina är ett kraftfullt rop om att blir hörda. Kyrkoledarna i Jerusalem gick ut med stöd till uppropet
där de konstaterar:
Vi har hört våra barns rop!
Vi, patriarker och kyrkoledare i Jerusalem, har hört det hoppets rop som våra barn
sänt ut i dessa svåra dagar i vilka vi fortsatt lever i detta heliga land. Vi stöder dem
och står vid deras sida i deras tro och deras hopp och deras kärlek och deras syn på
de händelser som vi upplever.
En rad kyrkor och kristna organisationer runt om i världen har svarat på uppropet. Många säger sig
ha hört ropet och känner solidaritet med de lidande kristna eller som ärkebiskop Desmond Tutu, som
i sitt svar citerade texten om Kristi kropp: ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra”. Några
kyrkor har sökt att agera som The Methodist Conference i Storbritannien som beslutat att bojkotta alla
varor från illegala israeliska bosättningar.
Ändå känner sig de kristna i Palestina övergivna. Har ropet på hjälp verkligen hörts?
Kristen och medborgare
Det är helt tydligt att religion och politik hör samman när man betraktar Mellanöstern och Nordafrika. Själva närvaron för de kristna är viktig och den behöver manifesteras genom en infrastruktur
som möjliggör att man kan leva vidare i området. I detta ingår, att regelbundet kunna fira gudstjänst
och utöva sin tro. Även om identiteten som kristen är stark utifrån att alternativen upplevs vara en
identitet som muslim eller som jude så är identiteten som nationell medborgare stark. Man upplever
sig naturligt som en del av landet, av kulturen, av marken man odlar och ser medborgarskapet som
avgörande. Utifrån detta betonas, att man tillhör en och samma nation, vilket måste innebära likhet
inför lagen oavsett religionstillhörighet.
Ett hot, som emellanåt framträder, är att omgivningen försöker sätta stämpeln ”främling” på de
kristna även om deras historia går tusentals år tillbaka i tiden. Det är kontakter med väst, som kan
föranleda stämpeln, men det är också ett sätt för omgivningen att markera att man inte är muslimer
i det som självklart betraktas som ett muslimskt samhälle. En annan känslig fråga är huruvida man
ska betraktas som minoritet. En minoritet kan måhända påräkna internationellt skydd, men riskerar
samtidigt att fjärma gruppen från majoriteten. Religionsfrihet är givetvis inget som ska skilja ut religiösa grupper från varandra, utan visa på att
alla lever inom samma legala ramar och ska ha samma rätt. Det som efterfrågas är likhet mellan medborgare och mellan muslimer och kristna.
Göran Gunner, forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, lärare Teologiska högskolan
11
Är allt som det borde?
En respons på debatten om försoningsteologi
i Kyrkans Tidning våren 2011
Sofia Camnerin
Debatten gick hög på Kyrkans Tidning i våras, inte minst på hemsidan. Försoning är det detsamma
som slaktade lamm och blodsoffer? Vem behöver en sådan teologi?
Försoningstanken är central i kristen tro och tradition. Samtidigt har den varit under diskussion genom hela teologihistorien. Kristna kyrkor har aldrig fastställt någon officiell försoningslära, såsom
man gjort i exempelvis kristologiska1 frågor. I kristen teologi rymmer begreppet försoning dels grundläggande föreställningar om återupprättad harmoni, fred och relationer, dels Guds frälsande handlande i Jesus Kristus. En viktig grundfråga som kastar ljus över diskussionen som fördes i Kyrkans
Tidning (KT) i våras, är huruvida försoningsläran förutsätter en fallen skapelse och människans syndighet. Ulla Karlsson skriver: ”Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt.”2 ”Det finns ingen fallen skapelse – inget som en gång har varit fullkomligt och därför
måste helas… Därmed faller hela idén om försoning.” 3 Argumenten, som Karlsson framförde, kan
sammanställas enligt följande:
1. Den kristna försoningsläran förutsätter en fallen skapelse och människans syndighet
2. Skapelsen är inte fallen och människan är inte syndig
3. Därför behövs ingen kristen försoningslära
Karlssons artiklar väckte starka reaktioner. Några områden som berördes i debatten, i både positiva
och negativa reaktioner, var följande:
•
•
•
Försoningsläran är konstituerande för kristen tro: ”… en förkunnelse utan Kristi lidande, död
och uppståndelse och människans syndande är inte någon kristen förkunnelse.”
Gottgörelse genom lidande: ”Det är hög tid att kyrkan gör upp med tortyrsvärmeriet, blodsmystiken och tanken på att man kan gottgöra synder genom lidande.”
Ondskans, lidandets och otillräcklighetens faktum: ”Vart skulle jag ta vägen med det faktum
att jag faktiskt är otillräcklig, ofta vill mina medmänniskor allt annat än gott, saknar både kraft
och framför allt vilja till det goda?” ”…hela världen och samhället visar ju verkligen att allt inte
är kärleksfullt!” 4 Kristna försoningsläror rymmer föreställningen om att Jesu gärning, hans liv, död och uppståndelse,
ges frälsande betydelse. Jag har tidigare beskrivit ”försoning”, dels som uttryck för vad begreppet som
1
2
3
4
12
Läran om Jesu gudom, Nicaea 325 och Konstantinopel 381, samt Jesu tvånaturslära i Kalcedon 451
Karlsson, Ulla: ”Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm”, Kyrkans Tidning 2011-03-24
Karlsson, Ulla: ”Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer”, Kyrkans tidning 2011-03-31
Samtliga citat hämtade från Kyrkans tidnings hemsida ”Kommentarer till artikeln”: http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/debatt/webbdebatt_plocka_bort_talet_om_synd-_skuld_och_slaktade_lamm_0_16739.news.aspx
(2011-09-17)
sådant åsyftar; återupprättade relationer, fred och harmoni, dels som uttryck för själva ”övergången”,
hur försoning sker.5 Detta hur förutsätter någon form av förändring från till. Om tillståndet i världen
är som det borde, med vilket jag menar att vi är nöjda med sakernas tillstånd, finns ingen anledning
att tala om försoning. Om tillståndet i världen inte är som det borde, finns det anledning.6 Anser man
inte att det finns något som behöver försonas, då behövs inte heller teologi om försoningen. En annan
fråga gäller, om man anser att det är människor som ska åstadkomma förändringen, om den överhuvudtaget behövs, eller om det är Gud eller kanske både Gud och människor.
Hur försoning sker förutsätter alltså någon form av förändring, övergång från till. På frågan om vad
som behöver förändras har teologier gett olika svar. Från har beskrivits i termer av synd, död, lidande,
ensamhet, självtillräcklighet, ondska och våld. Till i termer av frälsning, förlåtelse, evigt liv, ljus, återupprättade relationer och helande. Försoningen, alltså frågan om hur har också getts olika innebörd.
När Karlssons artiklar i Kyrkans Tidning debatteras berörs alla dessa delar. Finns det överhuvudtaget
ett från som behöver en övergång till? Det framgår inte klart om Karlsson anser det. Hon skriver visserligen om ondskefulla handlingar, att göra fel, begå misstag eller skada andra, vilket kan beskrivas
som från. Övergången framställs i hennes texter som människors utveckling, växande och kärlek. Jesu
roll i övergången beskrivs som förebild, ”andlig förebild”.7 Försoning i kristen tradition
Det är viktigt att påminna om, att den kristna traditionen rymmer en rad olika motiv och tolkningar
om hur Gud försonar världen. Olika teorier och teologier om försoningen har vuxit fram i sin specifika
historiska kontext, där man självklart har använt bilder och tolkningsmönster som stått till förfogande.
Många bilder är hämtade från den kultiska verkligheten och den bibliska traditionen rymmer i sig en
rad olika motiv och tolkningsmönster. Den svenska teologen Gustaf Auléns tre modeller har haft stort
inflytande. Även om dessa inte har stått oemotsagda kan de fortfarande kasta ljus över diskussionen.
Dessa modeller kan förenklat sammanfattas som svar på vem eller vad det är som behöver Jesu försoningsgärning. Modellerna brukar beskrivas som den dramatiska/klassiska, den objektiva/latinska samt den subjektiva försoningsläran.8 I den dramatiska, klassiska försoningsläran, som Aulén uttrycker det, är det för syndens, dödens
och djävulens skull som Jesu försoningsgärning behövs.9 Försoningen innebär att dessa makter besegras. Kamp-seger-motivet är centralt. Gud går själv in under syndens och dödens villkor, kämpar med
de fientliga makterna och för till seger. Aulén menar att den gudomliga kärleken driver handlingen.
Det finns ingen blidkning. Gud själv försonar världen med sig själv. Gud är samtidigt den som försonar och försonas. Kristus framstår som segraren, Christus Victor.
Ur denna dramatiska försoningslära utvecklades den objektiva/latinska. Här är det Gud som behöver Jesu försoningsgärning. Guds rättfärdighet är kränkt genom människornas synd och den måste
5 Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum: En analys av Daphne Hampsons och Rita Nakashima Brocks teologiska
tolkningar Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala Studies in Faiths and Ideologies 19 (Uppsala 2008), s. 30
6 Detta baseras på ett bredare resonemang om dödskontexter som utgångspunkt och längtan efter det som kan och måste
vara annorlunda. Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum…, s. 12. Se även Chopp, Rebecca: ”From Patriarchy into
Freedom: A Conversation between Feminist Theology and French Feminism”, i Ward, Graham (red.): The Postmodern
God: A Theological Reader (Blackwell Publishers: Oxford 1997), s. 237f
7 Karlsson, Ulla: ”Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer”
8 Hur begreppen objektiv och subjektiv skall uppfattas är omdiskuterat. Begreppen kan dels hänsyfta yttre eller inre
skeenden, dels Gud som försoningens objekt eller subjekt. Aulén diskuterar objektiv och subjektiv i bemärkelsen inre
och yttre skeenden. Ofta har dessa betydelser sammanblandats i de teologiska diskussionerna. Se exempelvis Lindberg,
Lars: ”En strid i försoningens ljus: Waldenström omläst och omvärderad”, i Dahlén, Rune m.fl. (red.): En historia berättas – om missionsförbundare (Kimpese: Stockholm 2004), ss. 43–63
9 Hela denna genomgång är hämtad från Aulén, Gustaf: Den kristna försoningstanken: Huvudtyper och brytningar
(Svenska kyrkans Diakonistyrelses bokförlag: Stockholm 1930). s. 25, 142-154, 164f, 244
13
försonas om en gemenskap skall bli möjlig mellan Gud och människa. Det är endast Gud själv som
kan försona denna kränkning. Denna försoningslära växte fram ut botläran. Kristus genomför en
överskjutande förtjänst, som lämnas åt Gud som ersättning för människans skuld. Den latinska försoningsläran nådde sin höjdpunkt i Anselm av Canteburys försoningslära och kallas också ibland den
”anselmska försoningsläran”. Anselm hävdade, enligt Aulén, att människorna måste lämna gottgörelse
eftersom de är syndiga, men att den gudomliga rätten kräver en oändlig gottgörelse som kompensation. Då människorna inte kan lämna tillräcklig gottgörelse för att tillgodose Guds kränkta ära, måste
Gud bli människa. Detta är, enligt Aulén, också det svar Anselm av Cantebury ger på frågan varför
Gud blev människa, Cur deus homo. Jesus lämnar tillräcklig gottgörelse, en synd- och skuldfri människa som offrar sig åt Gud. Detta innebär en överskjutande merit, som människorna genom tro kan
få del i. Här ligger tonvikten på Jesu död och i föreställningen om döden som ett offer.
I den subjektiva försoningsläran, är det i första hand människor som behöver Jesu försoningsgärning. Den medeltida teologen Abelard är en av de välkända representanterna. Abelard motsatte sig
tanken på dualism och gottgörelse och att försoningen har med djävulen att göra. I Auléns tolkning
blir Kristus hos Abelard närmast en förebild och lärare. Kristus uppväcker genkärlek hos människorna
och denna kärlek är den grund varpå försoning och förlåtelse vilar.
Problemkomplex
All diskussion om den kristna försoningsläran, förutsätter enligt min mening, att det är något som
behöver försonas. Om allt är som det borde eller vi vill, behöver vi inte tala om försoning. Då ”faller
hela idén om försoning”, som Karlsson uttryckte det. Men om det inte är som det borde eller vi vill,
kvarstår fortfarande ett antal problemkomplex i behov av fortsatt bearbetning. Exempel på sådant är:
•
•
•
•
•
Föreställningar om offer, lydnad samt underkastelse som ideal, inte minst i ljuset av barn och
vuxna som lever i misshandelssituationer.
Lidandet som frälsande, detta för att våld och lidande befäst och i sämsta fall förhärligas. Lidandet framställs som nödvändigt.
Jesu ställföreträdarskap och föreställningar om gottgörelse.
Tolkningar av försoningen som endast handlar om själens frälsning eller det bortomjordiska.
Gudsbilden, om det är Gud som behöver Jesu död gör det Gud ansvarig för Jesu lidande och
död.10 Även om det inte är möjligt att gå in på alla dessa problemkomplex här, så vill jag lyfta fram några
aspekter. Jag menar att försoningsteologier måste ta sin utgångspunkt i dödskontexter. Med dödskontexter menar jag förtryckande och våldsamma situationer som människor lever under, även omständigheter och destruktiva krafter under vilka människor underordnas. Det handlar om tillvarons
skuggsida, lidande, problem, detta som inte är som det borde. Detta får konsekvenser för hur vi utformar kristen försoningsteologi. För om det är så, att vissa tolkningar av korset och försoningen, snarare
kan förstärka dödskontexter, våld och lidande, måste dessa tolkningar avvisas med etiska kriterier.11
Detta resonemang baseras bland annat på föreställningar om verkligheten som symboliskt konstruerad, skapad och att föreställningar om Gud och det gudomliga tjänar denna verklighetsproduktion.
För om det är så, att vår verklighetsuppfattning är språkligt konstruerad och om språket och symbol-
10 Områden som har behandlats av bland annat bland annat teologer som Jacquelyn Grant, Joanne Marie Terrell, Rita
Nakashima Brock och Wonhee Anne Joh. Se Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum...
11 Jämför Anders Jeffner som applicerar ett etiskt kriterium i valet mellan olika teologiska tolkningar. Jeffner, Anders:
Theology and Integration: Four Essays in Philosophical Theology, Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Doctrinae
Christianae Upsaliensia 28 (Almquist och Wiksell International: Stockholm 1987), ss. 47–49
14
system, i bred bemärkelse, har makt att påverka livsstil, forma värderingar, social organisering, osv., så
kan dessa språk- och symbolsystem inte betraktas som oskyldiga.
Därmed inte sagt att all teologi om försoningen och korset ska avvisas.
Gudsbilden
Diskussionerna som fördes i Kyrkans Tidning i våras rörde bland annat huruvida det är människor
eller Gud, som kan åstadkomma en eventuellt nödvändig förändring, övergång från till. När Guds roll
blir otydlig, när man inte tydligt kan visa hur Gud handlar i övergången, lämnas människor ensamma.
Jämför kommentaren på hemsidan: ”Vart skulle jag ta vägen med det faktum att jag faktiskt är otillräcklig, ofta vill mina medmänniskor allt annat än gott, saknar både kraft och framför allt vilja till det
goda?” Att Gud handlar i övergången behöver dock inte utesluta människors ansvar. Om Gud tolkas som ett handlande subjekt, om Gud tolkas som subjekt i försoningen som objektiv
(med innebörden försoningen som ett yttre skeende), framträder ett tolkningsalternativ som skapar
utrymme för Guds handlande i själva övergången. Sådana tankefigurer kan göra det möjligt att tolka
Gud i relation till människor som befinner sig i dödskontexter, tolkningar som inte behöver utesluta
att människor tar ett gemensamt aktivt ansvar mot orättvisor, förtryck och lidande.
Lidandets plats i teologin
Korsteologier visar på Guds handlande i försoningen. I korsteologier har teologer på olika sätt och
med olika framgång bemödat sig om att göra rättvisa åt både dödskontexter och tolkningar av Guds
handlande i eller gentemot dessa. Man har försökt framställa lidandet, så att det blir en väg till och
inte från Gud. Många korsteologier har i stället riskerat att förstärka lidande och trauma. Detta när
Gud framställs som den som kräver lidande, när Jesus beskrivs som ett oskyldigt offer, när Gud blir en
åskådare till våld och lidande och när lidande krävs för frälsning. Jämför kommentar på hemsidan:
”Det är hög tid att kyrkan gör upp med tortyrsvärmeriet, blodsmystiken och tanken på att man kan
gottgöra synder genom lidande.” Med etiska kriterier är det möjligt att argumentera mot instrumentella tolkningar, att människor offras för ett högre goda.
Sammanblandningar av våld och helighet
Om vår verklighetsuppfattning är språkligt konstruerad och om språket och symbolsystem, i bred
bemärkelse, har makt att påverka livsstil, forma värderingar, social organisering, osv., så har även teologiska tolkningar denna makt. Det jag bedömer som allvarligast i kristna korsteologier, är de sammanblandningar av våld och helighet vissa medför. Sådana ”sammanblandningar” uppstår när människor lär sig att den gudomliga fadern är god och kärleksfull, samtidigt som samma fader sänder sin
son, oskyldig och lydig, till döden. Sammanblandningar av våld och kärlek ser man också i destruktiva
bindningar mellan offer och förövare. Det finns exempel på att barn som växer upp i kristna miljöer,
tolkar det lidande och våld de utsätts för, som något Gud vill. De tror att de förväntas bära sitt lidande
i Jesu efterföljd. I värsta fall tolkar de det som ett straff.12 Jag menar att döden, lidandet och destruktionen behöver tolkas som ett ”är”, ett ”faktum” i alla människors liv, utan att det därmed blir en väg
till frälsning.
Korset – fortsatt tolkning
Begreppet för försoning, katallage nämns 15 gånger i de Paulinska breven i Nya Testamentet. Själva
begreppet kan översättas med ”att byta ut”. I roten finns ordet allos som betyder ”den andre.”13 Försona
kan alltså översättas med att byta plats med den andre, vara i solidaritet med, snarare än mot den an-
12 Camnerin, Sofia: Försoningens mellanrum…, s. 71f
13 De Gruchy, John W.: Reconciliation Restoring Justice D (Fortress Press: Minneapolis 2002), s. 51
15
dre. Det engelska begreppet för försoning, atonement, är en sammansättning av at-one-ment, ett med.
I det praktiska vardagslivet bär vi på erfarenheter av förtvivlan, övergivenhet, sorg och utsatthet.
Många av oss har erfarit, att det som hjälper när man är där, i sorg och förtvivlan, möjligen även kan
förändra det, är att någon sitter bredvid, står kvar. Ibland kanske det handlar om att någon tar ens
plats. På skolgården; när någon kliver ur mobben och ställer sig vid den utsatte, i terapirummet; att
någon är beredd att höra hela berättelsen och uthärda den, i medlingssituationen; att någon finns som
vill höra båda sidor och lyssna till hela sanningen. Exemplen kan göras många.
Försoningen som atonement, kan tolkas som att Gud i Jesus är ett med människor i vilken dödskontext de än befinner sig och ger kraft till frigörelse från denna. Med begreppet katallage ryms tolkningar av att Gud byter plats med, eller tar den andres plats.
Med sådana tolkningar blir människor inte utlämnade åt sig själva. Gud är ett med människor, men
Gud blir också den som handlar mot ondska och lidande. För att undvika att Jesu lidande skildras instrumentellt, bör det tragiska med Jesu död framhållas. Tolkningar bör innefatta vad ondskan gör mot
Jesus och en tydlig skillnad mellan våld och ondska och Jesu mission bör tydligt framgå.14 Hur kan teologier om korset utformas så att Guds frälsande handlande i Jesus Kristus blir begripligt för dagens människor? Den diskussionen fördes knappast på Kyrkans Tidning och dess hemsida i
våras. Huvudfrågan rörde snarast huruvida det överhuvudtaget finns något som är som det inte borde.
Men om tillvaron inte endast är ”medgång”, som en av kommentarerna uttryckte det, så tror jag inte
”hela idén om försoningen” har fallit. För att citera ytterligare:
… kristendomen är en ganska eländig religion. Den går rakt genom smuts och död… Korsets väg går
inte förbi det svåra och det omöjliga – den skär rakt igenom det… Kristendomen är ingen medgångsreligion, den är en motståndsreligion.15
Just för att det fortfarande finns alltför många dödskontexter i världen och i människors liv, tror jag
att vi behöver teologi om kors och försoning. Jag tror vi behöver fortsätta diskutera hur försoningsteologier ska utformas. Utmaningen är att söka efter teologiska tolkningar av försoningen som inte
skymmer försoningen.
Sofia Camnerin, utvecklingsstrateg, Svenska Missionskyrkan
Referenser Kyrkans tidning:
Karlsson, Ulla: ”Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm”, Kyrkans Tidning 2011-03-24
Karlsson, Ulla: ”Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer”, Kyrkans tidning 2011-03-31
Internet:
http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/debatt/webbdebatt_plocka_bort_talet_om_
synd-_skuld_och_slaktade_lamm_0_16739.news.aspx (2011-09-17)
14 Se exempelvis Weaver, J. Denny: ”Violence in Christian Theology”, i Trelstad, Marit (red.): Cross Examinations:
Readings on the Meaning of the Cross Today (Augsburg Fortress: Minneapolis 2006), ss. 236–239, samt Weaver, J.
Denny: The Nonviolent Atonement. (Wm. B. Eerdmans Publishing: Grand Rapids/Cambridge 2001).
15 http://www.kyrkanstidning.se/ledare och debatt/debatt/webbdebatt plocka bort talet om synd, skuld och_slaktade
lamm 016739.news.aspx (2011-09-17
16
Kongo
- landet som stör och berör
David Norén
Vilken bild har du av Afrika? Vilken bild får du på näthinnan när jag nämner Kongo-Kinshasa?
Sommaren 2009 fick jag tillsammans med några missionsentusiaster från Borås uppleva KongoKinshasa. Ganska omgående började jag ana att något inte stämde. Min bild av Kongo som framkallats
i okunnighetens ljus, massmediala stereotyper och postkoloniala fördomar fick revideras kraftfullt.
Istället klarnade en ny bild. En bild med många varma toner, mycket kärlek, stor skönhet och en
obegriplig glädje mitt i en verklighet, som smärtsamt präglas av lidande, fattigdom och kroniska bristsjukdomar på samhällskroppen. Paradoxen Kongo-Kinshasa blev uppenbar och människorna, barnen, kyrkan och landet berörde mig starkt.
Några av bilderna blev sedan till en utställning, som har vandrat runt i södra Sverige under två års
tid, som kallas ”Kongo - landet som stör och berör”. Min förhoppning har varit att ge en ny bild med
fler nyanser, skapa kärlek och öka kunskapen. Jag vill bredda, fördjupa och ta fram det sköna.
Här är ”min bild” av Kongo-Kinshasa!
Bild sida 18
Färgstarka körer i Baobabskyrkan i Matadi med otippade detaljer. Hosianna Davids son eller Harley
Davidson?
Bild sida 19
”Still going strong.” Utanför Kimpese träffade vi en byhövding på 93 år. Ett oförglömligt möte med
en skarp blick.
Bild sida 20
Vi besöker en by och på ett ögonblick är alla bybor på plats. Jag kryper fram för att fotografera pojken framför den vackra fonden av Afrikamönster och färger. Jag kryper nära. Kvinnorna inser det
komiska och tack vare vidvinkel och en kamera på högkant får jag med kvinnornas ansikten som
förvånat tittar ner på mig.
Bild sida 21
Ett möte. En tonårstjej. En bild. Kvar står jag med många frågor och tankar!
Bild sida 22
Cykelglädje!
Bild sida 23
Passagerartrafik mellan miljonstäderna Kinshasa och Matadi. Ingen reguljär kollektivtrafik existerar. I stället får man med livet som insats lifta med lastbil. Orden på lastbilen upplevs därmed som
både hyperrelevanta och hoppfulla. ”Yani Yesu kaka” vilket på Kikongo betyder ”Han Jesus bara”,
d.v.s. det är bara på honom, Jesus, vi litar.
För att se fler bilder, besök: www.davidnoren.se
David Norén, pastor, Svenska Missionskyrkan
17
18
19
20
21
22
23
Gudstjänst som berör
Ulla Marie Gunner
Här kommer två fristående avsnitt ur Ulla Marie Gunners bok ”Gudstjänst som berör”.
Stolthet och fördom
Jag tror att vi i den krympande frikyrkligheten hamnar i en självkritisk hållning alltför ofta. Någonstans har många av oss som funnits med länge tappat både frimodigheten och självförtroendet. Vi
har tappat stoltheten över vårt sammanhang. Det är inte så konstigt när vi sett gudstjänstdeltagandet
minska och församlingar krympa, missionshus som sålts och energin har gått till att överleva i ett allt
mindre sammanhang. Anknytningspunkten till kvinnan eller mannen vi möter på gatan är inte given.
Kanske har de redan en tro men en annan än den kristna. Kanske har de ingen tro alls och inte heller
någon kristen kunskapsbas att knyta an till. Kanske har de format en tro som en traditionell kristen
skulle ställa sig lite främmande inför, med alldeles egna tankar eller inspirerade av inslag från olika
religioner eller det som ibland kallas nyandlighet. Allt det här kan skapa osäkerhet och ängslan.
När självkritiken blir stark växer också risken för slutenhet. Människor i allmänhet vet ganska lite
om kyrka och tro. Upplevelsen att känna sig annorlunda kan förstärka slutenheten och skapa en känsla
av utanförskap. Det gäller alla grupper som inte passar in i det som uppfattas som norm.
Men en liten frikyrkoförsamling behöver inte sluta sig. Många exempel finns där en relativt liten
grupp människor tillsammans åstadkommer enorma saker i sin bygd. En församling kan erbjuda mötesplatser och mänsklig kontakt som är viktiga in i samhället. De bygger sociala nätverk som håller
ihop människors liv. Unga människor får ta ansvar i en förening i equmenia och växa in i uppgifter
som gör att de får med sig goda erfarenheter in i sitt vuxenliv. Evangeliet erbjuds och Jesus tar gestalt
här och nu.
Det är dags att väcka stoltheten över våra möjligheter till liv. Annars bygger vi hinder för oss själva
som vi inte vill ha och som ingen behöver. Det är inte fult med stolthet när den har gemenskap och liv
som fokus. Det handlar inte om självgodhet utan om god självkänsla. Det betyder något att människor
samlas och vill sin bygd och sitt samhälle väl. Det betyder något att människor, som är en del av en
världsvid rörelse, blir till kropp och verklighet i det lokala sammanhanget.
Jag tror det känns lättare för en längtande människa att komma till en kyrka där människor känner
stolthet över sin gudstjänst och församling, inte för att den är perfekt utan för att den har en uppgift,
inte för att människorna där är bäst utan för att de vill dela varandras liv och finnas till för sitt samhälle, sin värld. Den utgångspunkten gör det lättare att arbeta vidare med de konkreta hinder som kan
finnas och skapar bättre förutsättningar för nya människor att hitta in. Se kapitlet Fyra förhållningssätt
avsnittet Att röja undan hinder.
Jag återkommer till tonåringar och unga vuxna som jag känner. Ni bär en självklarhet till tro och
församling som vi äldre behöver. När medelålders människor tvekar att ta med sig vänner för att vi
är lite ängsliga, så är ni frimodiga i att ta med klasskamrater och andra i er närhet. Vågar ni vara mer
trosvissa än vi som kommit till en medelålderns anpassningsfas, eller? Återigen – så väl vi behöver
varandra i de olika generationerna för att komma vidare.
24
Det som också kan skada en församlings självkänsla och som kan ta udden av frimodigheten ibland
är de perioder då det blir tydligt att traditioner och teologiska ställningstaganden hos oss är olika. Det
kan bli tuffa diskussioner som ibland innebär att vi gör varandra illa. Ändå kan vi trots allt ofta fira
gudstjänst tillsammans, glädjas över gemenskapen, bedriva ungdomsarbete, pensionärsverksamhet,
alphagrupper och sälja rättvisemärkta varor. Vi kan samlas i olika ekumeniska sammanhang med olika
kyrkliga traditioner. Det är något att vara stolt över. Det finns något i tron som går djupare än att vara
ense om allt.
Det är viktigt att få vara öppen och ha olika åsikter. Men den publicitet som åsiktsskillnader genererar vägs sällan upp av de positiva krafter som arbetar långsiktigt och trofast i en församlings vardagsoch gudstjänstliv. Det måste vi själva stå upp för och berätta om och ge exempel på.
Stolthet och fördom. Stolthet, i meningen god självkänsla, är något gott. Vi är i gott sällskap med
till exempel Paulus när han skriver om vad han åstadkommit. Fördom, ibland undrar jag om vi i frikyrkorna totalt tappat självkänslan så att vi fått fördomar om oss själva. Eller tillskriver andra att ha
fördomar. Jämfört med många andra folkrörelser är vi påfallande många som vecka ut och månad in
bidrar till goda möten och människors växt. Självkritik är viktigt. Bara så kan vi utvecklas vidare och
möta det nya som växer fram i varje tid. Men dålig självkänsla och fördomsfullhet om vilka vi själva är
”bygger” inte möten och gudstjänster som berör.
Att umgås med det heliga
Varje gudstjänst är en möjlighet att umgås med det heliga. Inte så att det bara görs där, men i gudstjänsten finns en ram, en tid,en plats där vi kan göra oss öppna för den relation där heligheten gör sig
tydlig.
Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.
Du skall älska din nästa som dig själv. (Matteus 22:37, 39)
Att gudstjänsten är en relation var ingången i den här skriften och har på många sätt varit mitt
ärende. I orden från Matteus evangelium, som i sin tur går tillbaka till Fjärde Moseboken, beskrivs de
relationer det handlar om: relationen till Gud, till medmänniskan och till mig själv. Det som möjligen
saknas och somhar gjort sig påmint genom klimatförändringar och miljöförstöring är relationen till
hela skapelsen.
Relationer är ofta komplicerade och svåra. Samtidigt kan de vara självklara. Där är återigen barnen
en gåva med sina kroppar som inte vill sitta stilla, med sina raka frågor, med sin förmåga att se längre
än till social prestige eller andra roller vi ger varandra. Det komplicerade och svåra måste också få avspeglas i gudstjänsten. Också det som påverkar min relation till Gud, till den Heliga. Gud tål att klagas
på, att brottas inför och med. Gud är också med i den största glädjen.
I denna relation finns en överlåtelse till någon som är större än vad jag är i mig själv. Där finns en
vila att inte behöva kunna och veta allt, att inte ha all kunskap eller alla andliga gåvor. Paulus har återigen gett uttryck för detta:
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. (Första
Korinthierbrevet 13:7–9)
Kärleken upphör aldrig! En kristen gudstjänst och dess relationer kvalificeras av den kärlek som
evangeliernas Jesus förkroppsligar. Den kärleken dör men uppstår för att för alltid leva. På det hoppet
och den tron vilar varje gudstjänst. Kristus i centrum. Människor av alla slag är samlade runt omkring
berättelserna om Jesus, ja, Jesu egen närvaro, inte minst i nattvardens gåvor och i den kristna gemenskapen. Gudstjänst är inte bara att umgås med det heliga utan också de heliga, både levande och döda.
Med de heliga avses inte de perfekta människorna utan de som samlas i längtan kring Guds storhet
och i respekt för Guds älskade skapelse.
25
När gudstjänsten är som bäst hjälper den oss att förstå våra liv och vår plats i Guds värld. Då berör
gudstjänsten. Då firar vi en inspirerande gudstjänst. Då får gudstjänsten en plats i våra liv som gör oss
till tjänande och uppmuntrande människor i världen.
Med benäget tillstånd av Ulla Marie Gunner, nationell missionssekreterare i Svenska Missionskyrkan,
och Verbums förlag.
Boken Gudstjänst som berör är en del av Missionskyrkans Vi Vill Växa arbete.
Boken är utgiven på Verbum Förlag AB och kan
köpas genom Gummessons bok och musik, www.
gummessons.com eller 08-6740790.
Ekumeniska
SKTF Ekumeniska har bytt namn till Vision Ekumeniska.
Vision är fackförbundet för dig som arbetar i kyrkor och samfund.
Följ oss på www.vision.se/ekumeniska
26
Vad skulle det innebära?
Christina Larsson
Vad skulle det innebära, om kyrkan på allvar bejakade Jesu ord ”följ mig”?
Frågan var vägledande för den grupp inom Church of Scotland som fick uppdraget att reformera kyrkan inför 2000-talet. Deras rapport, Church Without Walls, har nu inspirerat många lokala kyrkor i
sitt förändringsarbete. I september gjorde en grupp medarbetare i Gemensam framtid en studieresa
till Skottland för att få veta mer om detta arbete.
I början av 1990-talet satt Peter Neilson, pastor i Church of Scotland, i ruinerna av ett gammalt
keltiskt kloster från 600-talet. Klostret hade fungerat som ett center för andlig förnyelse och mission i
norra England och södra Skottland. Sittande på de urgamla stenarna skrev han ett vykort till sina vänner där han berättar att han sett en vision av framtidens kyrka – en kyrka utan tak och utan väggar, en
kyrka som är öppen mot himlens Gud och mot världen.
Tio år senare bildades en grupp inom Church of Scotland som skulle rusta kyrkan inför ett nytt
millennium. Arbetsgruppen bestod av 17 personer där nästan alla var under 45 år.
”Vi vågade vara ärliga mot varandra, dela våra drömmar om kyrkan och tala om våra besvikelser.
Under de två år som vi träffades växte vänskapen och förtroendet för varandra. Vi gjorde en andlig
resa som kom att påverka hela den fortsatta processen”, berättar Albert Bogle, församlingspastor i
Boness.
Rapporten som blev resultatet av gruppens arbete fick namnet Church Without Walls – Kyrka utan
väggar. Den är en färdplan för den kyrka som vågar ta steget att lämna tryggheten för att försöka ta
reda på vad Jesusorden ”följ mig” innebär i vår tid. Rapporten, som beskriver ett helt nytt sätt att vara
kyrka, presenterades i Church of Scotlands högsta beslutande organ, General Assembly, 2001. Gruppen hade gjort sitt, nu var det upp till ombuden att anta eller förkasta. Skulle den lilla gruppens vision
kunna förändra en krympande och åldrande kyrka?
Rapporten antogs och nu började det verkliga arbetet för Peter Neilson och övriga medarbetare i
Church Without Walls. De besökte bland annat ett stort antal församlingar för att hjälpa dem att se
hur de kunde förändras och bli mer relevant för sin omgivning. Idag räknar man med att ungefär 30
procent av församlingarna i Church of Scotland arbetar med Church Without Walls.
”Frågan vi ställer till församlingen är: Vad ser ni som Guds vision för denna kyrka på denna plats
i denna tid? Varje församling är unik och består av människor med unika gåvor. Därför fungerar det
inte med centralt producerade arbetsmodeller”, säger Pauline Steenbergen.
Hon ritar fem cirklar på blocket för att förklara vad som formar kyrkan. I den första skriver hon
Evangeliet. Församlingarna uppmanas läsa de fyra evangelierna under ett år och tänka efter hur församlingen skulle se ut om Jesu ord fick forma den.
I den andra skriver hon Lokal förankring. Samarbetet med samhället är nödvändigt för att komma
utanför kyrkans väggar och för att göra evangeliet trovärdigt.
I den tredje cirkeln står ordet Vänskap. Att bygga goda vänskapsrelationer är en av kyrkans viktigaste uppgifter i ett samhälle som är präglat av individualism.
27
I den fjärde cirkeln skriver Pauline Steenbergen ordet Gåvor. Istället för att hitta personer som behövs för att bemanna kyrkans verksamhet, så talar Church Without Walls om att forma verksamheten
efter de gåvor som finns representerade i församlingen.
Som en sol mellan de fyra cirklarna ritar hon slutligen en femte med texten Nåd. Hon vill se en
kyrka som är motiverad av Guds nåd och kan leva ut den till människor. En kyrka vars drivkraft inte
är skuld och plikt utan av kärlek.
Under studiebesöket i Skottland får medarbetarna i Gemensam framtid lyssna till flera exempel på
församlingar där visionen om att skapa en kyrka utan väggar har blivit verklighet. I vissa fall har det
inneburit att kyrkan som byggnad har fått mindre betydelse och att en del av pastorns roll har tagits
över av lekmän. Church Without Walls är mer inriktad på att skapa levande gemenskaper än på att
driva församlingar.
”Den institutionaliserade kyrkan är omöjligt för mig. Även om kyrkan dör betyder det inte att det
inte kommer att finnas levande kristna i Skottland”, säger Pauline Steenbergen. ”Det kan kännas lite
skrämmande när kyrkobyggnaden blir mindre viktig och församlingen något annat än de som finns i
matrikeln. Men om kyrkan ska vara relevant för människor idag så måste den förändras,” menar hon.
Pauline Steenbergen berättar om industristaden Annan i västra Skottland med hög arbetslöshet
och många sociala problem. Två unga kvinnor i församlingen ville göra något positivt för staden och
arrangerade en stor fest med roliga aktiviteter. Samtidigt inbjöd man till en träff i skolan med mat och
tid för samtal. 250 personer kom. Sedan dess har Friday and Faith blivit en samlingspunkt.
”Människor kommer inte till kyrkan, men kyrkan har flyttat till dem. De kanske aldrig kommer att
bli medlemmar men jag är övertygad om att Guds rike förverkligas i den miljö där de befinner sig.”
I Church Without Walls är pastorn en lagspelare, en i teamet. Istället för att sköta allt så blir han den
som inspirerar och engagerar sina medlemmar att upptäcka sina gåvor. Peter Nielson citerar Paulus
ord om att Gud utrustat några till att vara apostlar, andra till profeter, evangelister, herdar och lärare.
”Många församlingar och pastorer har misstolkat Paulus, de tror att de är pastorn som ensam ska
fylla alla rollerna. I praktiken har det ofta inneburit att man överlåtit till exempel evangelisation åt
missionsorganisationer eller parakyrkliga organisationer.”
I flera av församlingarna som arbetar med Church Without Walls har pastorn nu fått tid att ägna sig
åt undervisning och lagt över andra uppgifter på lekmän. Ledarskapet, som kan bestå av styrelsen eller
andra personer, har uppmuntrats att knyta andra personer till sig med intresse för speciella frågor som
mission, evangelisation eller socialt arbete. På så sätt ökas engagemanget i församlingen.
”Det måste få ta tid att utforma ett delat ledarskap, men det är nödvändigt. Ingen kan spela alla
instrument själv”, säger Peter Neilson.
”Det är positivt, att kyrkor från andra länder kommer för att studera den skotska modellen”, säger
han. ”Men den går inte att kopiera. Gå hem och gör det på svenska”, uppmanar han.
Peter Neilson gläds över att tre gamla samfund i Sverige nu har blivit ett. Det ser han som ett uttryck
för viljan och modet att förändras, menar han, men varnar för att alla församlingar inte kommer att
vara villiga till förändring. ”Tro inte att ni kan få alla med er när ni bygger ny kyrka i Sverige, några kommer inte att vilja släppa
taget om det gamla”, säger han.
På frågan vad som är det viktigaste att tänka på när Gemensam framtid nu ska formas svarar Peter
Neilson att visionen måste konkretiseras i tydliga mål. ”Både de övergripande mål som innefattar
kyrkans plats i samhället och målen för kyrkans inre liv. Men tänkt stort – Gud vill att vi ska bli något
större än vad vi är i oss själva.”
Peter Neilson menar att det är viktigt att den nya kyrkan listar vilka skatter man bär med sig från
sina gamla sammanhang, men varnar för att fastna allt för mycket i gamla traditioner. ”Det kommer
alltid att finnas entusiaster som inte ser några problem med det nya, samtidigt som det finns de som
bara ser problem. Däremellan finns den stora gruppen som tycker att förändring är ganska bra men
kanske saknar motiven för den.”
28
Det är den sistnämnda gruppen som Gemensam Framtid bör fokusera på, menar Peter Neilson. I förändringsarbetet är det inte bara strukturer som förändras utan också identitet. ”Låt samtalet bli
levande i församlingen så att människor får dela visionen om varför ni gör detta och känna att de får
del av ett nytt sammanhang som man kan känna stolthet för.”
Peter Neilsons erfarenhet är att många är rädda för förändring av rädsla för att man inte alls kommer att känna igen sig. Så behöver det inte bli. Han talar om hur viktigt det är att ta människors gåvor
i bruk så att fler blir engagerade.
”De som leder arbetet med den nya kyrkan i Sverige kommer säkert att bli kritiserade från många
håll. Det finns en gräns för hur länge man kan diskutera med nej-sägarna. Man kommer till en punkt
när man tydligt och klart säger att nu är det dags att gå vidare. Det kan betyda att några inte vill följa
med längre på resan, men tyvärr måste det nog få vara så.”
Foto Christina Larsson, journalist Sändaren
Studieresan till Skottland anordnades av Pastorernas riksförbund inom Svenska missionskyrkan
med dess ordförande Curth Sandström som ledare. Gruppen, med 30 deltagare, var ett resultat
av årets medarbetarkonferens, där PRF var medarrangör, som hölls på Clarion Sign i Stockholm
i januari 2011. Temat för konferensen var en kyrka utan väggar. Inbjudna som talare var bland
andra Ian Gilmour, Susan Brown och Peter Neilson från Church of Scotland. Deras berättelser
om Church Without Walls inspirerade till, att många svarade positivt på PRF:s inbjudan att följa
med på en studieresa till Skottland och Edinburgh, för att på plats få ytterligare kunskap om
detta arbete. Förutom medarbetare från de olika samfunden fanns även Lasse Svensson med
som representant för Gemensam Framtid.
29
Levande berättelser
Ingela Wikander
En berättelse ska berättas öga mot öga, sinne mot sinne. Där ska inte finnas något manuskript utan din
upplevelse av det som hänt, det du vill berätta, ska färgas av dig själv. Någon tar emot din berättelse
och upplever den, tar emot den, för att sedan berätta en egen berättelse, öga mot öga, sinne mot sinne.
Där sker ett möte av erfarenheter och berättelsen du bär med dig börjar leva.
Där gick en gång två män, djupt bedrövade och fundersamma över vad framtiden skulle innebära
för dem. Efter ett tag sällar sig en tredje vandrare till dem och de fortsätter att gå tillsammans mot målet för vandringen, Emmaus. Där på vägen börjar den nytillkomne att fråga vad som tynger dem och
de får berätta om allt som skett under påsken med deras lärare, mästare och vän. De får berätta vad
som hände, vad de kände och hur oroade de är för framtiden. Främlingen börjar då undervisa dem
om Mose och alla profeterna och om Messias. Kvällen kommer på och männen är framme, de vädjar
till den tredje att han ska stanna hos dem och äta. Där runt bordet, med brödbiten i handen, öga mot
öga, öppnas deras sinnen och de förstår att kvinnornas berättelse den morgonen är sann, Jesus lever.1
Berättelsens glädje
När jag var barn, på 70-talet, fanns det ett radioprogram som hette Berättardags. Det var ett barnprogram, som gick ut på att högläsa böcker för barn och unga. Där hörde jag Inga Gill läsa högt ur Det
lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder, och jag var fast. Den berättelsen tillsammans med många
andra öppnade magins dörr för mig. En berättelse, bland många, som vidgade vyerna, som fick mig
att leva andras liv, eller åtminstone i deras fotspår. Jag fick möjlighet att se nya sammanhang och förstå
världen och människorna på ett nytt sätt. Tillsammans med den fantastiska bibliotekarie vi hade på
det kombinerade skol- och folkbiblioteket, hittade jag berättandet och berättelsens glädje. Historiska
och påhittade sanningar skapade kontakt med världen, med människorna i den.
Självklart har jag försökt överföra magin till mina barn, med blandat resultat. De älskade att lyssna
på berättelser av alla slag som jag läste ur böcker i bokhyllan och sådana som de lånat. Jag tror ändå att
magin börjar vid köksbordet, när man frågar de som sitter där om de har något att berätta om sin dag.
Där lärde sig barnen att berätta om sin egen vardag, om saker som hänt dem själva och andra omkring
dem. De berättade och någon lyssnade till dem. Orden flyger ur munnen och deras vardag fick liv för
oss som inte varit där. Att berätta med munnen är lätt, men orden är svårare att fästa på papper. Berättelsen behöver inte alltid ha en speciell form och innehåll, den behöver bli berättad. Ett liv behöver
möta ett liv och få börja växa.
1 Luk 24:13-35
30
Berättelsens syfte
Som predikant vill man gärna att bibelns berättelser ska få liv och bli verkliga. Johannesprologens2
beskrivning av Jesus borde vara predikantens, den undervisandes eller ledarens ledstjärna: ”I Ordet
var liv, och livet var människornas ljus (v. 3). ”Och Ordet blev människa och bodde ibland oss” (v. 14).
Ordet Jesus Kristus var liv och ljus och bodde bland oss. Därför måste vi låta berättelsen om hans
liv, bli levande och möta våra liv, få bo i oss. Konsten att fånga människors intresse och hålla det kvar
är svår, därför att man måste låta berättelsen flöda genom sig själv och låta den färgas av sitt eget liv.
Återberätta bibelns berättelser sinne mot sinne och se dem man talar till. Bibeln är fylld av olika berättelser, som alla vill måla en bild av Gud, av vem Jesus är. Låt dessa berättelser få leva och få liv, så att
de möter människors liv och ger dem hopp och möjligheter. Då kanske de kan få sinnena att öppnas,
som för lärjungarna på väg till Emmaus. Ett ögonblick av klarsyn och plötsligt har världen och möjligheterna blivit större.
Berättelsens konst
Under en fortbildningskurs till Skottland i september 2011 fick vi möta en för oss ny idé: Storytellingcenter.3 En plats att ta tillvara berättarkonsten och lära ut den. Det är också en plats där man betonar
vikten av sin historia, sitt lands historia och kyrkans historia. Att känna sin historia gör att man också
vet var man är idag. Detta kan också vara en hjälp att se vart man är på väg.
Den skotska traditionen av berättande4 ligger till grund för mycket av metodiken i Storytellingcenter. När man samlades kring lägerelden, eller idag blir inbjuden till någons hem, för att höra något
berättas, så ägnades kvällen eller natten åt berättande. Värden eller värdinnan berättar en berättelse för
dem som kommit och sedan förväntas det att alla kring bordet/lägerelden ska berätta var sin historia.
Detta är regeln och det innebär att man delar liv.
Berättelsens liv
Hur kan vår kyrka i Sverige i dag på olika sätt dela liv med människorna? Hur kan vi göra berättelserna
i bibeln levande? Som predikant blir man ibland tom inför vissa texter, särskilt dem till helgerna, som
har ett givet budskap som ska levandegöras. Till långfredagen 2011 fick texterna för mig ett annat
ljus och tyngd. När jag tänker på påsken, och då särskilt långfredagen, är bilden som växer fram inte
döden, utan vad Jesu död och uppståndelse ger oss. Jesus lät sig korsfästas för att bära världens synd
och skuld. Korsets tvärslå fick han själv bära först och sedan bar den honom, men den bar också våra
bördor. Jesus säger själv: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på
er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok
är skonsamt och min börda är lätt.”5 Då såg jag framför mig oket som karvats ut ur en timmerstock, anpassat för axlar med rep eller
kedjor med krokar längst ner för att fästas i bördorna. Oket avlastar och fördelar tyngden. Bördan blir
lättare att bära. Jesus säger att han bär våra bördor. In i döden bar han dem för att visa att han tagit
dem på sig och om vi lägger dem på honom så lyfter han av dem. Precis som tyngden lyftes från Emmausvandrarna. Berättelsen om korset lyfte av skuldens börda.
Ingela Wikander, pastor, Svenska Missionskyrkan
2 Joh. 1:1-18
3 http://www.scottishstorytellingcentre.co.uk
4 Engelskans story ligger till grund för det jag skriver. Ordet har flera betydelser och jag har valt att hålla mig till berättelse. a) historia, berättelse, saga, sägen <stories of (från) old Greece> b) anekdot, historia <a good (funny) story> c) bakgrund, historia <get the whole story before commenting> (Norstedts ordbok)
5 Matt. 11:28-30
31
I harmoni med kyrkorummet.
MarksSyateljé
Att vara välklädd och rätt klädd ger trygghet.
Kvalitet är en ledstjärna för oss på Marks Syateljé.
I vårt sortiment finner du kvalitetskläder för en mängd olika tillfällen:
Alba, röcklin, pastorsrobe, dam- och herrskjortor,
konfirmationskåpor, kördräkter samt tillbehör.
postadress:
besöksadress:
beställ vår katalog:
e-post:
hemsida:
32
Norrgatan 3, 432 41 Varberg
Harpebovägen 2, 511 42 Kinnahult
Telefon 0320-132 50 • Fax 0320-162 16
[email protected]
www.markssyatelje.se
De nya ögonen
och de gamla
En kritisk granskning av Per August Ahlbergs ”Om den inre missionens organisation”
Björn Svärd
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
(Första raden i Tomas Tranströmers dikt ”Gläntan”, ur Sanningsbarriären, 1978)
Denna Tranströmers sanning om gläntan äger, som många före mig insett, otaliga tillämpningar.
För mig har den gett en av nycklarna till förståelse av den svenska 1800-talsväckelsen. ”Gläntan” har
fått mig att reflektera över vad det var som den svenska artonhundratalsväckelsen såg, som ingen annan märkte, men också att uppmärksamma var de väckelsekristna föreföll lika blinda som alla andra.
I min föreställningsvärld representeras Tranströmers ”den som gått vilse” av de många sökande,
villrådiga och andligt uppgivna, som under det begynnande 1800-talet sökte Gud. Den oväntade gläntan i skogen är för mig deras upptäckt av Kristus.
Med Kristus trädde en ny värld fram för deras ögon. Bland mycket annat kunde de plötsligt se och
förstå Guds ord. Det var bara att läsa innantill som det stod. Genast fick de sina andliga upplevelser
bestyrkta. Nya testamentet blev för dem en underbar bekräftelse på vad de för egen del både upplevt
och sett. Därtill kom att bibelordet förstärkte upplevelserna. Bibeltexterna till och med riktade, tolkade
och förtydligade dem.
Det var en fröjd för dessa väckta att ur Skriften hämta bevis för att deras väg var den rätta. Väckelsepionjären PA Ahlberg (1823–1887) en bland flera grundare av Östra Smålands missionsförening,
excellerar i bibelord, som bekräftar att hans vägledning ”Om den inre missionens organisation” stod
på säker grund. Det tycks som allt vad han påstår i boken har bibelstöd.
Till det kan den sentide kritikern tillägga; Ahlberg och med honom många andra, menade sig
läsa som det stod i en bok, som de uppfattade som enhetlig och ofelbar och där allt pekade fram mot
Kristus. Att han och de andra i själva verket fyllde upp och täppte till luckor i förståelsen med egna
tankar och erfarenheter, hade han och de andra väckta inte en aning om. Detta förtar inte det faktum,
att väckelsepionjärernas andliga upplevelser hade direkta paralleller i de första kristnas vittnesbörd.
Så till frågan varför jag valt just PA Ahlberg och hans 1857 utkomna bok ”Om den inre missionens
organisation” när jag skall redovisa den svenska 1800-talsväckelsens ”dröm om församlingen”. Jag har
funnit att Ahlbergs bok väl svarar mot stämningsläge och synsätt i den svenska väckelse som från
1850-talet och framåt växte sig allt starkare. Så väl att ”Den inre missionens organisation” blev en av
förlagorna och mallarna när den nyevangeliska väckelsen i fortsättningen organiserade sig i missionsföreningar och församlingar.
Det sägs visserligen hårda ord i boken om baptister, separatister och mormoner. Men som jag kommer att visa hade Ahlberg med sin framställning beträtt en väg där steget över till separatism och
frikyrkobildning var snubblande nära. Detta trots påståenden om motsatsen.
33
Både gamla och nya ögon i samhällsanalysen
I sin skrift redovisar Ahlberg vid sidan om och för sammanhangets skull sin syn på tidsläget. I den
övergångsperiod han de facto levde i, där det gamla feodalt präglade ståndssamhället höll på att övergå
i ett liberalt präglat konkurrenssamhälle, vet han besked om mycket. Han tror sig veta att han lever i en
rörlig tid där ”så mycket både sant och falskt blandar sig om varandra”. Vidare att kvinnan saknar mannens beräknande förstånd och att det därför gäller att hålla henne i tyglarna. Till kärleksverksamhet
duger hon men inte som förkunnare. Han värjer sig också mot en hotande ”okristlig religionsfrihet”.
Man får inte tro vad som helst i Ahlbergs Sverige. När Ahlberg talar på det sättet demonstrerar han att den andliga klarsyn, som jag förutsätter att
hans av honom själv omvittnade omvändelse1 innebar, sannerligen inte gällde alla livets områden.
Men han har också annat att säga i en tid då det plötsligt blivit möjligt för den uppfinningsrike och
förslagne att bygga upp en förmögenhet. De rikas guldhögar väcker, påstår Ahlberg, ett hungrande och
rovgirigt proletariat.
Det vittnar, tycker jag, om god iakttagelseförmåga när Ahlberg påstår att kristendomen blivit en
modesak och en galanterivara och att både höga och låga begär att få höra Guds sanning. När han i
ett annat sammanhang påstår, att till och med ”oomvända” uppskattar väckta skolmästare och bönder,
anar jag medkänsla med oomvända som vill väl.
Men de nya ögonen då och den andliga klarsynen? Har han ingen användning för dem i dessa
sammanhang? Med dem har han med en samlad väckelse bakom ryggen observerat att de flesta människorna i Sverige är avgjorda motståndare till Guds rike och att de icke väckta prästerna är präster för
”brödförsorget”.2 Dessa onyanserade generaliseringar synes mig blott alltför mänskliga.
Att mina bedömningar här går stick i stäv med väckelsens egen svartvita historieskrivning är kanske värt att notera.
I slutändan bestämmer kyrkan
I sina yttranden om det borgerliga samfundet avslöjar sig Ahlberg som lutheran. Bibelns mångtydiga
hållning till kungar, överhet och makthavare är svårsmält för de flesta. Men Ahlberg gör det enkelt för
sig Dogmen, den systematiserande sammanfattningen av de bibliska lärorna som det är så svårt att
klara sig utan, har fått ersätta de spretande bibelorden. Enligt den lutherska dogmen kommer överheten från Gud och med det låter sig Ahlberg nöja.
För Ahlberg har staten till sitt förfogande lagens bokstav, kyrkan livet och andan. Kyrkan är ett
nådesförbund, staten ett lagförbund. De två är alltså åtskilda.
Staten skall på den grunden återlämna sin orättmätigt förvärvade makt över kyrkan. Kyrkan måste
få bestämma på egen hand. Den favören unnar han däremot inte staten trots att inte bara kyrkan utan
även staten, enligt Ahlbergs och en samlad väckelses mening, förfogar över den kristna sedelagen.
Staten behöver enligt Ahlberg kyrkans hjälp för att klara sin sedliga uppgift.
Staten är som en sedelagens väktare förpliktad att befrämja en kristlig lagstiftning och vördnaden
för denna. Den är dessutom skyldig att bekämpa alla tendenser till falsk och djävulsk lära. Religionsfriheten får inte gå så långt att den kristliga sedligheten i samhället ställs i fråga.
För att orka med denna sin kristliga uppgift står kyrkan till tjänst för att ingjuta allt mera av sitt liv
och sin anda i det borgerliga samfundet.
Konsekvensen av detta resonemang blir att kyrkan på väsentliga områden står över staten. Är det
realistiskt att se det så kan man fråga sig och framför allt är det rätt? Är inte kyrkan även i trosför-
1 Om denna kan bland annat läsas i ”Missionsföreningen, såsom den lefvande själen i församlingskroppen” av Torbjörn
Larspers. Uppsatsen tryckt i ”Ingång” nummer 4/1997. I uppsatsen finns också referenser till litteratur om den på
1850-talet framväxande väckelsen
2 Ahlberg 1857, s 17, 9, 25, 39, 23
34
samlingens form driven av blandade motiv, där egenrättfärdighet och självhävdelse inte sällan gör sig
påminda och därför långtifrån ofelbar i sin kristlighet. Och kan inte understundom även staten vara
inspirerad av liv och ande.
Frågan är i slutändan om inte Ahlberg hänger sig åt önskedrömmar. Kyrkans grepp över samhället
håller ju under 1850-talet på att försvagas. Det forna kristna enhetssamhället är på god väg att ersättas av ett allt mer individualiserat samhälle där kyrkan som kyrka så sakteliga håller på att bli en röst
bland flera. Otvivelaktigt är det så. Men det ser inte väckelsemannen Ahlberg. I det avseendet är han
inte upplyst.
Den är kristen som tror och är omvänd, ingen annan
Dopet är ingen garanti för Ahlberg. En döpt människa kan samtidigt mycket väl vara en hedning. Inte
ens förkunnaren är automatiskt kristen. Kristen är att vara tillhörig Jesu fårahus och förutsättningen
för detta är tro och omvändelse, inget annat.
Med omvändelsen följer osvikliga tecken. En omvänd kristen bekänner Guds ords sanning, framför
allt sanningen om försoningsnåden. Till den frid som följer av försoningsnåden hör att göra gott mot
var man, i synnerhet mot trosbröderna.
Ahlberg räknar upp en rad kännetecken på den kristne; djup andlig fattigdom, barnsligt och enfaldigt kärlekssinne, försakelse av sig själv och världen, sanningskärlek och trohet i det lilla, okonstlad
uppriktighet i andan. Dessutom tar de sant kristna ansvar för svagare kristna genom att förmana och
undervisa dem. De tar också ansvar för allmänt försummad barnavård liksom för försummad uppfostran. Uppgifterna tycks omätliga.
Dessa ord måste förstås både som konstateranden och förmaningar till de egna. Som sådana måste
de tas på stort allvar. Det som här sägs kom nämligen i långa stycken att förverkligas ute i landet och
det med en kraft och ett allvar som saknar motstycke. Väckelsens sammanslutningar, vare sig de kal�lades föreningar eller församlingar, utförde kort uttryckt storverk
När detta väl är sagt måste följande tilläggas; jag tror att församlingar, typ väckelsens sammanslutningar fungerar som det vi numera gärna kallar nätverk. Om sådana nätverk vet vi en del idag, inte
minst om nätverk typ frivilliga föreningar med ideella mål. Om dessa gäller; i nätverket finns starka
och svaga, där finns dolt förtryck och dold belöning, där finns osynliga rang- och hackordningar,
där finns sånt man får säga och sånt som är otillåtet att yttra. Detta oberoende av om det handlar om
troendeförsamlingar eller andra föreningar, eller om sammanslutningarna var från 1850-talet eller är
nutida.3 Men nätverksteorier i alla ära. De ger bara en del av sanningen om 1800-talsväckelserna sammanslutningar. Trosglöden, kraften och omsorgen i dessa vittnar om något helt annat än dolda agendor.
Åter till Ahlberg och hans syn på den nödvändiga omvändelsen. För Ahlberg är det angeläget att
skilja ut de kristtrogna själarna från alla andra, men ibland är han oklar i bedömningen. Tillhör en lagpredikant eller en lagbunden Guds utvalda? Ahlberg ger inget säkert besked. Visserligen har mången
lagpredikant röjt Guds väg, påstår han, men till lärokallet hör de definitivt inte.
Separatisterna och baptisterna är Ahlberg också skeptisk mot. Han betvivlar att separatisterna är
i besittning av det himmelska goda bara därför att de separarerat. Däremot betvivlar han inte deras
barnaskap. Bakom orden anar man en man i beråd. Har ändå inte separatisterna och baptisterna valt
den goda delen?!
Däremot är Ahlberg klar över vart de hör, som i vänskap till världen förnekat Guds namn, eller de
3 Teorier om nätverk kan studeras i Sociala nätverk och fält. Opuscula Historica Upsaliensia 28. Håkan Gunneriusson
(red). 2002
35
som är blinda för vilka som är uppenbart ogudaktiga. Att dessa skulle räknas bland de troende är för
honom otänkbart.4 Avgjort anser Ahlberg, att hans urskillningsförmåga beror av, att han äger trons nya ögon. Han kan
dessutom hänvisa till otaliga skriftbevis för att hävda riktigheten i sin hållning. Men frågan är ändå
om han inte fått sina ögon fördunklade. Fördunklade av det angelägna ärendet. Kyrkans reform är en
nödvändighet och till reformen hör entydighet och klarhet i uppfattningen. Ont måste kompromisslöst skiljas från gott och rätt från fel. Den grundfördärvade statskyrkan
Att kyrkan och staten lever i förening ansåg Ahlberg förnedrande. Det enda som kan rättfärdiga ett
sådant förbund var att hela staten blir en sann kyrka. Men det anser Ahlberg omöjligt.
Från allra första början, det vill säga från konstantinsk tid och framåt, försvagades kyrkan och förlorade kraft av sin förening med staten, hävdade Ahlberg. Till detta kom att läran allteftersom förfalskades och att hedniska seder infördes. Reformationens protest innebar en uppryckning men resulterade
aldrig i någon definitiv bättring. Tron och kärleken i Kristus saknades.
Efter dessa övergripande slutsatser närmar sig Ahlberg den svenska problematiken. Felet med den
svenska statskyrkan är, att denna avvikit från sin bekännelse, bolat med världen och staten, utfärdat
straff och stiftat förföljelselagar. Framför allt har statskyrkan inte förstått vad nåd är. Nåd har ersatts
med att göra så gott man kan. Statskyrkans missbruk har lett till att vi fått separatister, baptister och
mormoner, menade Ahlberg.
Den svenska kyrkan har blivit föråldrad, lämplig endast för utvärtes gudstjänst, fortsätter han. Allt
annat i henne är fördärvligt. Sakramenten vanvårdas, nattvard delas ut även till kyrkans fiender, konfirmationen är en faslig lögn, fattiga barn lär sig ljuga och skrymta, kyrkotukten är bannlyst. Barndopet följs inte upp. Man missbrukar Ordet vid konfirmation och nattvardsgång och tvingar folk till
kyrkan liksom till nattvarden.
Statskyrkans präster, påstår Ahlberg drastiskt, tror sig om undret att kunna göra alla till sanna lärjungar genom att påbjuda kyrkobesök liksom allmän nattvardsgång. Dessutom driver kyrkans tjänare
ut djävlar i Jesu namn genom att påbjuda Skrift och kyrkoplikt till tjuvar och skökor
Otrogna präster döms ut, liksom präster som dragits till Swedenborgianismen. Enbart som statens
representanter och som kommunala ombud skall präster av det slaget lydas.
Trots dessa tirader har Ahlberg ännu inte nått dit han vill komma. Roten till det onda anser han
vara att den svenska statskyrkan låter styrelse och själavård uteslutande handhas av det offentliga läroämbetet, modellerat utifrån Gamla testamentets ordningar. Prästerna nedvärderar sockenbornas
potential. De har inte förstått att Herren ur de sant troendes led kallat ett andligt prästerskap. Genom att ta vara på de troende sockenborna skulle kyrkan växa sig stark, biskopar efter Herrens
sinne träda fram, liksom herdar, äldste, profeter och evangelister.5 Ahlbergs sanna kyrka vilar på gammal grund men mest på ny
Ahlberg trodde förmodligen att han såg både klart och rätt med sina av omvändelsen nyöppnade
ögon. I vilket avseende han gjorde detta kan diskuteras. Klart är att han bar på visioner som inte enkelt
låter sig förenas. Han var å ena sidan förankrad i traditionell svensk luthersk fromhet, å den andra
banade han väg för en ny kyrkostruktur.
Noas ark från Gamla testamentet låter Ahlberg vara en förebild för Kristi kyrka, en ark som befinner sig i ett slags landsflykt med ”Lammet” som ledsagare. Där Lammet är där är kyrkan.
Denna bild är dock inte den enda. Som förebild överträffas den av Ahlbergs föreställningar om den
4 Ahlberg 1857, s 24 f, 44, 22, 32, 25, 61, 68, 29, 16, 71.
5 Ahlberg 1857, s 73 ff, 12, f, 21, 70, 75 ff, 23 f, 32.
36
första apostoliska kyrkan. Denna kyrka var svag till medlemsantalet men stark i Guds kraft. Ordets
tjänare i henne tillhörde inget eget stånd eller prästadöme. Allvarlig kyrkotukt bedrevs, uppenbart
ovärdiga medlemmar uteslöts inte bara från den nästan dagligen firade nattvarden utan även från
samfundet. Kyrkan bestod till allra största del av uppriktiga själar.
När Ahlberg i annat sammanhang tecknar den ideala kyrkan som skrifttrogen, apostolisk och
evangelisk tyder det på att han bar på ideal som stammade från den Svenska lutherska enhetskyrkan.
Det gör även hans ord om att Guds ord skall predikas i dess heliga enhet och sammanhang.
När han i ytterligare ett annat sammanhang hävdar att rätt tolerans är att mana dem som är fiender
i ett köttsligt sinne att låta försona sig med Gud, kan den utsagan härledas till fromhetsriktningar av
skilda slag. Det kan också talet om att en församlings kärna består av kristligt sinnade medlemmar,
även om den tanken var något av ett signum för den inre missionsrörelse som Ahlberg själv företrädde.
För en man som så tydligt betonade trosförsamlingsidealet måste Frälsarens tal om ogräset som
tillåts växa bland vetet ända fram till skördetiden, väcka frågor. Att Ahlberg godtar att inte alla i de yttre kyrkosamfunden äger trons liv är uppenbart. Han talar om de yttre kyrkosamfunden som snäckskal
där de äkta pärlorna är dolda för världens blickar. Och han redovisar även sådant i Nya testamentet
som visar att det inte alltid var så väl beställt med trons renhet ens i de nytestamentliga församlingarna. Men, hävdar Ahlberg, det står illa till i ett samfund när det icke göres en noggrann åtskillnad
mellan det rena och det orena. Han exemplifierar med de skaror av skrymtare och uppenbart ogudaktiga som i hans samtid ges tillträde till Herrans heliga nattvard. Helt har inte Ahlberg gett upp tron på den traditionella svenska enhetskyrkan. Han kan tänka
sig att den lutherska kyrkans husandakt, liksom dess efterföljare de nyintroducerade bibelförhören,
skulle kunna hålla tillbaka konventikelväsendet. Och han ser gärna att den inre missionsrörelse han
företräder tar sig kyrkliga former, inte frikyrkliga och han ber till Gud att kyrkan skall få behålla sin
evangeliska trosbekännelse.
Man kan tycka att Ahlbergs ständigt återkommande varningar för separation visar att han tog klar
ställning mot alla former för frikyrkobildning. Men så är inte fallet. I själva verket förutser han en separation när tiden väl blir mogen, om inte förr i den antikristiska nöden. Innan den tiden inträtt har
alla sanna kristna till uppgift att kämpa vidare i de gamla strukturerna. De får be för olyckliga lärares
omvändelse och kyrkans upprättelse, bilda missionsföreningar och prästmöten samtidigt som de behåller de gamla formerna. Dock finns gränser för uthålligheten. Det får inte ske att de reformerande
krafterna sjunker ner i det kyrkliga domnings- och dödstillståndet.
Ahlberg är noga med att andligt sinnade präster visas vördnad och kärlek. Dessa å sin sida förutsätts vara tacksamma för all assistans de kan få av adjunkter hämtade från den troende allmogen, detta
även om medhjälparna icke är försedda med kappa och krage. Villkoren för Ahlbergs framtida solidaritet med den lutherska kyrkan är många. Ett av kraven är att
kyrkan skall få makt över egna ärenden. Det betyder att kyrkan utan inblandning från den världsliga
överheten själv skall äga att besluta över ordets förkunnelse, sakramentens förvaltande liksom över
själavården. Samtidigt skall hon ge upp det automatiska ledarskapet i borgerliga ärenden.
När Ahlberg ordar om att kyrkan själv skall bestämma över sin egen styrelse och sin egen organisation blir Ahlberg revolutionär. De troende skall i hans framtidsvision ha friheten att bland de troende
sockenborna välja äldste och lägre kyrkostyrelse (presbyterium) som har att vaka över den offentliga
gudstjänsten. De skall dessutom svara för undervisningen (skolan), fattigvården (diakonatet) liksom
andra barmhärtighetsverk. Alla troende husfäder bör med lika beräknad rösträtt ha rätt att ensam
välja lärare, herde och församlingens betjäning med ordet, sakramenten och annan nödig kärleksplikt.
De sanna kristna skall vidare, ju förr desto hellre, bilda en brödraförening under vars ledning den
kristna kommunen inom samhället kan pröva den lärare eller den tjänare som skall stå i församlingens tjänst. Först på den grunden kan ett sant kyrkligt samhälle upprättas och falska lärare undvikas,
förfäktar Ahlberg.
37
Man skall naturligtvis förstå detta som framtidsdrömmar, men inte desto mindre som drömmar
som visar att hans inomkyrklighet stod på bräcklig grund.6 Hur skall man då bedöma denna trosförsamlingsmodell som den här träder fram mitt i alla försäkringar om trohet mot gammal ordning. Att Ahlberg har en övertro på de troendes andliga förträfflighet står väl klart för envar. Vad nu denna kan komma sig av, måste man fråga sig. För mig står det
klart att han är förblindad av sin omvändelse. Hans andliga upplevelser har så gripit tag i honom att
han överskattar både sig själv och sina troende medsyskon.
När detta är sagt måste påpekas att Ahlberg har bibelorden för sig, något som han också gärna demonstrerar. Bibelorden står mänskligt talat som spön i backen i Ahlbergs framställning.
Det är inte utan skäl Ahlberg radar sina bibelord om de troendes gemenskap. På Ahlbergs egen tid
var just trosgemenskaperna en av nycklarna till väckelsens framgångar. Idag tillhör enligt min mening
just trosgemenskaperna en av förutsättningarna för den kristna trons framtid. Vi behöver dem i vår
kamp för trons överlevnad. Frågan är inte om vi behöver trosgemenskaper, mer hur dessa skall se ut.
Det vore i reflexionen över detta enfaldigt av oss om vi inte både drog lärdom av och lät oss varnas av
erfarenheterna från 1800-talet.
Den inre missionens bakgrund. Visionen
Det må vara hur som helst med just Ahlbergs framtidsdrömmar. Framtidsdrömmarna hade i vilket
fall som helst redan börjat förverkligas och det tydligast demonstrerat i den 1846 i London bildade
Evangeliska alliansen. Samtidigt med bildandet spreds alliansidén med sina visioner om yttre och inre
mission till lågkyrkliga väckelsekretsar i Sverige. Bland andra lät sig Ahlberg påverkas. Syftet med den
inre missionen var i Ahlbergs tolkning att missionera bland döpta hedningar i en förvärldsligad statskyrka. Den yttre missionen skulle missionera i länder som ännu inte nåtts av kristen tro.
När Ahlberg skrev sin ”Om den inre missionens organisation” låg allt fortfarande i sin linda. Ahlberg nämner att ett fyrtiotal missionsföreningar grundats i nordöstra Småland och i Östergötland.
Men mer var på gång i Stockholm och annorstädes. Framför allt var riktlinjerna liksom målsättningen
förvånansvärt väl klarlagda. Det visar konkretiseringarna i Ahlbergs bok.
Hur mycket denna bok kom att innebära för utvecklingen i Sverige är ännu inte systematiskt undersökt. Men man behöver bara ställa Ahlbergs framställning mot E J Ekmans Inre Missionens historia
i fem band, som började utgivas 1896, för att förstå vilken riktgivare ”Den inre missionens organisation” egentligen var. I långa stycken blev Ahlbergs drömmar om församlingen förverkligade och då
oftast i form av en kraftigt expanderande frikyrkobildning.
Ahlberg talar om vår mission i de yttersta tiderna. Den gammaltestamentliga anknytningen till
Noas ark och det kaotiska tillstånd som då rådde, ger honom tillfälle att skilja sann från falsk mission
i den yttersta tiden. Den Evangeliska alliansen representerar den sanna missionen så länge den inte tar
till någon slags domsmakt.
I sin vision låter Ahlberg arkens duva representera den sanna missionen. Som sådan är den fridsstiftande, inte partisk och kallsinnig, inte benägen till det kiv, det nit, den vrede och de trätor som
hotar att uppfräta de kristna. Den sanna missionen undflyr ytterligheterna i lärouppfattningen, påstår
Ahlberg. Den varken missbrukar lag eller evangelium, den är varken sträng eller mild i uppfattningen.
Den med 1850-talets religiösa förhållanden bekante inser att Ahlberg här positionerar sig i mittfältet
mellan väckelsens i Stockholm lagiska och evangeliska riktningar.
Huruvida eller i vilken mån Ahlberg är upplyst i sina visioner är fråga för sig. Duvans och väckelsens påstådda mildhet och opartiskhet måste ställas mot det obönhörligt hårda och onyanserade
tonläget i uppgörelsen med de döpta hedningarna i den gamla enhetskyrkan.7
6 Ahlberg 1857, s 19, 40, 46, 69, 75, 28, 14ff, 72f, 59, 40, 15, 21, 26f, 42, 38, 78f, 80
7 Ahlberg 1857, s 6, 27, 33, 35 f
38
Den inre missionen som association
Under den första hälften av 1800-talet var samhällsomvandlingen i Sverige påtaglig. Samtidigt växte
befolkningen kontinuerligt. Det gamla ståndssamhället knakade i sina fogar. Det dög inte längre att
dela in befolkningen i adel, präster, borgare och bönder på sätt som skett hittills. Den formationen
motsvarade inte längre verkligheten när nya samhällsgrupper ryckte fram såväl nedifrån som uppifrån.
För att råda bot och åstadkomma samhällsförbättring organiserade sig initiativrika medborgare i
föreningar för gemensamt bästa. Detta visade sig, åtminstone temporärt, vara rätt metod. Föreningar
växte fram som svampar ur jorden.
Det kunde röra sig om föreningar av vitt skilda slag, från sparkassor på den ena kanten till skyddsföreningar för utsatta kvinnor på den andra.
Också statsmakten insåg att föreningsväsendet var en vän i nöden. Ett tecken på det var att överheten inofficiellt myntade doktrinen om det fördelaktiga i samverkan mellan frivilliga krafter och statlig
myndighetsutövning. Föreningsväsendet kom av den anledningen på Kunglig Majestäts initiativ att
knytas till överhet och stat via föreningarnas styrelser och kungliga privilegier.
Bland annat Geijer benämnde hela denna företeelse associationsväsendet. Den beteckningen har
tagits upp av dagens historieforskare som gärna benämner de frivilliga föreningar som tillkom under
den första hälften av 1800-talet för associationer. Därav detta avsnitts rubrik, ”Den inte missionen som
association”.8 Även det tidiga artonhundratalets väckelse drogs in i associationsväsendet av ovan anförd typ. Även
Ahlberg gjorde det, något som jag nu skall visa.
Helt i stil med tidstypiska föreningsstadgar markerar exempelvis Ahlberg missionsföreningens
målsättning i inledningsparagrafen i sin mall till stadga för en missionsförening. Formellt var missionsföreningen också en bland många föreningar. Ahlberg stadgar om månadssammankomster, distriktsträffar och årsmöten. Han talar om hur en styrelse skall se ut med ordförande, sekreterare och
kassör. Han betonar vikten av en matrikel över medlemmarna. Om missionsföreningens styrelse föreslås att halva antalet av ledamöterna skall avgå årligen och att nya skall inväljas i deras ställe. Detta
såvida inte sällskapet (sic) finner för gott att alla de gamla ledamöterna kvarstår.
Till associationsväsendet hörde att leva på frivilliga sammanskott. Staten tillsköt ingenting. Också
Ahlbergs missionsförening förutsätts ekonomiseras av sådana frivilliga sammanskott.
Som verksamhetsgrenar nämns hus- och sjukbesök liksom fattigvård och sjukvård samt inrättande
av barnhem, skolor, arbets- och syföreningar liksom skyddsmödrasällskap. Till och med bagerier och
bryggerier nämns som möjliga verksamhetsområden.
Det är dock långt ifrån att Ahlberg helt låter sig uppslukas av tidens associationsväsende. Till och
med när Ahlberg medvetet formar sin inre mission, som vore den en förening bland andra, skiner det
igenom att missionsföreningen är något förmer. Tydligast kanske när Ahlberg mitt i sin redovisning av
hur en styrelse skall se ut påpekar, att inga andra än allvarligt nådesökande får inskrivas i föreningen.
Eller när han påminner om att medlemmar måste vara beredda att motta förmaningar, liksom att vid
oredlighet bli skilda från föreningen. I föreningen är, påpekar Ahlberg, en helig tukt nödvändig. När
Ahlberg skriver så modellerar han inte utifrån tidens associationsväsende, utan från Nya testamentets
församlingsordningar.
Att rörelser, vilka de än är, inte förblir opåverkade av tidens ideal och sammanslutningsformer tycks
mig genom dessa referat bekräftade. Trots Ahlbergs skarpa gräns mellan tro och otro, mellan religiöst
och världsligt, förmådde han ändå inte organisatoriskt stå på egna ben. Som alla andra organiserade
8 Se Torkel Jansson, Adertonhundratalets associationer. Forskning och problem kring ett sprängfullt tomrum eller sammanslutningsformer och föreningsformer mellan två samhällsformationer c:a 1800–1870. 1985
39
sig han, och väckelsen med honom, i tidstypiska associationer. Insikten om detta öppnar förhoppningsvis våra egna ögon för behovet av ytterligare reflexion över våra egna församlingsstrukturer och
deras beroende av den tid vi lever i.9
Missionen som församling
Bilden av missionsföreningen som en regelrätt kristen församling är dock den som dominerar i Ahlbergs föreställningsvärld. Det betyder, att han drömmer om och planerar för inremissionsföreningar,
som vuxit ut till regelrätta och kompletta nytestamentliga församlingar. Dessa församlingar omfattar
det kristna livets i hela dess omfattning.
I dessa församlingar är det, som vi redan observerat, de troende som äger bestämmanderätten. De
troende kallar sina äldste och sina presbyterier (samfund av äldste) och dessa styr sina församlingar
med gudomlig auktoritet. De som inte undandrar sig hörsamhetsplikten visar undergivenhet även i
timliga ting både för samvetets och Herrans skull. De äldstes andliga överhet är förordnad av Herren,
de goda till pris och de onda till straff, för att tala med Ahlbergs ord.10 Missionen som samfund
Även samfundstanken var levande för Ahlberg. Han talar om synoder och centrala konferenser, om
centraliserad skolutbildning, om reglementen liksom om missionsskolor. Av vikt är att de till läroämbete lämpade lekmännen får tillräcklig utbildning. Han förutsätter centrala regelverk för söndagsskolor och fattigskolor.11 Detta för att nämna det viktigaste.
Vad skall man då säga om detta?
Därmed har min framställning nått vägs ände och vi frågar oss: Vad skall man då i slutändan säga om
Ahlberg och om hans missionsföreningar?
För min del skulle jag vilja hävda:
• att Ahlberg är svartvit i sin framtoning, trots att verkligheten inte är svartvit
• att han trots höga andliga anspråk många gånger är blott alltför världslig
• att han är närmast blind för de troendes svaghet och ensidig i sina domar både mot kyrka och
enskild
• att omvändelsen öppnade hans ögon. Han och de omvända såg med nya ögon på det trons nya
liv som andra inte ens upptäckt
• att han och hans missionsföreningar vittnar om väckelsens väldiga kraft
• att han driver på för en församlingssyn, som mitt i sin ensidighet, ändå till sin grundstruktur
är oumbärlig
Detta föredrag hölls vid medarbetarkonferensen för Svenska Baptistsamfundets Personalförbund i Strängnäs den 8 november 2011. Konferensens tema var ”Drömmen om församlingen”.
Björn Svärd är präst i Svenska kyrkan.
9 Ahlberg 1857, s 53 ff, 45 f, 58, 60, 66 f, 63
10 Ahlberg 1857, s 41, 44, 72, 78
11 Ahlberg 1857, s 80, 63, 47, 41, 49, 61 f, 72, 48, 56 f
40
Utbildning och forskning i
Gemensam Framtid
Owe Kennerberg
Anförande vid Fortbildningskommitténs seminarium den 21 oktober 2011 om ”Kyrkans strategiska fortbildning”.
De erfarenheter vi har tenderar vi att upprepa. Det är gott och väl om det handlar om positiva lärdomar. Värre är om det handlar om mindre goda erfarenheter. Vi återskapar (ofta omedvetet) de strukturer och handlingsmönster som vi blivit formade av, när vi själva får chansen att skapa något nytt.
Hur kommer den nya kyrkan att hantera frågorna om lärande, utbildning och forskning? Hur ser
de tre bildarsamfunden på bildning och utbildning och vilken policy kommer att vägleda Gemensam
Framtid i de här frågorna?
Historien oroar
Det kan här finnas skäl till oro. Tittar man på avdelningar och personal på de tre bildarsamfundens
hemsidor, där det finns ett åttiofemtal personer listade, lyser en avdelning för ”lärande, utbildning och
forskning” eller något liknande med sin frånvaro.
Man kan gå vidare och till exempel titta på ”Detta vill Missionskyrkan”. Där sägs inget om lärande,
undervisning eller forskning. Under ”Policydokument” finns uppräknat en rad av vägledande måldokument, men inte heller här hittar vi något om undervisning.
Man kan här jämföra med Svenska kyrkan, som på sin hemsida skissar fyra ”grundläggande uppgifter”: Gudstjänst – Undervisning – Diakoni – Mission. Och under rubriken ”Kyrka och samhälle” finns
rubriken ”Forskning” med Svenska kyrkans forskningsenhet med forskningsprojekt, seniora forskare
och doktorander. Även om resurserna ser olika ut, så finns det här en principiell skillnad på vilken
plats man ger frågorna om utbildning och forskning.
Låt mig säga så här, som rektor för Teologiska högskolan (THS) – och som samfundsmedlem. Vi
har all anledning att vara stolta över vad de här tre samfunden åstadkommit med THS. Inte allt vi
gjort under åren har haft den framgång, som vi måste konstatera att THS blivit. Men varför har vi inte
lyckats bättre när det gäller frågorna om församlingsanställdas fortbildning?
Jag tror det har att göra med den större frågan om synen på lärande och undervisning i församlingar och samfund. Som arvtagare till en läsarväckelse kan vi inte vara nöjda med sakernas tillstånd.
Som någon har spetsat till det: ”Vi har gått från att vara rörelser med läsare och tänkare, till en rörelse
med lyssnare och tittare.”
Historien utmanar
Vi har nu ett historiskt tillfälle i och med bildandet av Gemensam Framtid. Finns det skäl att vara
orolig? I Teologisk grund för Gemensam Framtid sägs i princip inget om lärande, undervisning och
forskning. Inte heller något annat, som ger tydliga signaler om ett trendbrott.
De här tre samfunden satsade redan från början mycket kraftigt på utbildning. När man till exempel
41
på baptisternas årskonferens 1861 diskuterade pastorsutbildning fanns en bred insikt om behovet av
kvalificerad utbildning. Det var väl föga förvånande att en sådan som Anders Wiberg, som själv hade
en gedigen teologisk utbildning, pläderade för saken. Men det gjorde till exempel även andra som F O
Nilsson (landsförvisad 1851, benådades 1860, föreståndare i Göteborgs första baptistförsamling 1861):
”Talaren saknar själf kunskaper och måste därför anses opartisk, när han förordar kunskaper. Det
gifves ingenting så ont i världen, näst synden, som okunnighet. Några invända kanske: ’Bevara oss för
kunskap, prästerna äro lärda, men de göra allt ont’. Men nej, villfarelse kommer från mörkret, ej från
ljuset, och okunnighet är mörker… Den bildning, som meddelas, bör vara praktisk, sådan som bidrager till ett bättre förstånd af Bibeln. Många ställen kunna t.ex med svårighet förstås utan kunskap om
de folks seder och bruk, som i Bibeln omtalas. Men därjämte må vi äfven sträfva efter större bildning.
Om något kan göras därför, vill talaren offra sitt återstående lif. Det engelska språket är en nyckel till
stora kunskaper.” (Svenska Baptistsamfundets historia II, Nordström, 1928, s 222f).
FO Nilsson var beredd att satsa allt för utbildning. Vi talar om en, som hade landsförvisats för sin
tro! Så startade baptisterna Betelseminariet 1866 och missionsförbundarna Missionsskolan 1879. Från
1924 till 2007 bedrev Metodistkyrkan pastorsutbildning vid Överås i Göteborg.
Historien visar vägen
Historien förpliktar att bära vidare visionen om att församlingar och samfund har ansvar för att ge
kvalificerad utbildning. Det finns idag också tre fastigheter (Betel, Lidingö och Överås), som församlingar och medlemmar under decennier offrade, bad och skickade sina blivande pastorer och missionärer till. Det måste idag finnas en förpliktelse gentemot dessa generationer att förvalta också detta
ekonomiska kapital, så att det går till det som det offrats för – utbildning av församlingarnas ledare
och tjänare.
Evangelium måste alltid, för att bli trovärdigt, vara både en del av den omgivande kulturen och stå
i kritisk distans till den. När Jesus väljer, att under sina tre år av offentlig verksamhet satsa en stor del
av sin tid och kraft på, att som en rabbi undervisa en grupp lärjungar i enlighet med tidens undervisningstraditioner, så sätter han ribban högt. Lärande och undervisning måste vara en grundbult i
kyrkans uppdrag.
Jag menar att det är meningslöst, att mer på detaljnivå diskutera strategier för fortbildning eller
något annat, om vi inte först gör klart för oss vilken roll vi vill ge lärande, undervisning och forskning
i den nya kyrkan.
Om kyrkan nationellt, såväl som på distrikts- som församlingsnivå, genomsyras av tanken på kyrkan som ett sammanhang där lärande och lärjungaskap står i centrum, då kommer även pastorer,
diakoner, församlingsmusiker och andra församlingsanställda att se fortbildning som en självklarhet.
Pastorskandidaten, som får sin examen från THS, vet redan innan han/hon kommer till THS, att
detta är bara basen för en livslång fortbildning. Regelbundet kommer hon/han att återkomma för vidareutbildning. En del kommer också att gå vidare till en masterexamen. Några kommer att fördjupa
sin kallelse och förkovra sig genom en forskarutbildning.
Kyrkans långa historia, i kombination med samtidens krav, leder med nödvändighet fram till en
Gemensam Framtid med en avdelning för lärande, undervisning och forskning. Där drivs ett arbete
med att församlingarna ska se lärande och undervisning som en av sina grundläggande uppgifter.
Där finns också samfundets kompetens i utbildningsfrågor kopplade till folkhögskolor, högskola och
bildningsförbund. En Gemensam Framtid, som med inspiration från såväl evangeliernas Jesus och
1800-talets väckelserörelser, vet att vill man åstadkomma något på djupet så måste det till medvetna
satsningar på kvalificerat lärande.
42
Teologiska högskolan ser fram emot, att i samverkan med samfund, folkhögskolor och bildningsförbund, förnya och fördjupa bland annat:
•
•
•
•
•
•
•
•
Pastorsutbildning och utbildning i mänskliga rättigheter
Magister- och masterexamen med yrkesrelevans
Omvärldskunskap och ledarskap
Teologi och konst - där kopplingen teologi och bildkonst, skulptur, musik, osv. studeras och
utvecklas, en utbildning som tar människans alla förmågor i anspråk
Teologi och andlighet - de andliga övningarna, pilgrimsvandring, retreater, meditation, andlig
vägledning, osv.
Lekmannautbildning i alla former
Församlingsbaserade forskningsprogram
Möjlighet att läsa diakoni och teologi parallellt
Owe Kennerberg, rektor, Teologiska högskolan
43
Reflektion - människosyn
och teologi
Solveig Westerbom, Bilda
Anförande vid Fortbildningskommitténs seminarium den 21 oktober 2011 om ”Kyrkans strategiska fortbildning”.
Människosyn och grundvärderingar
Vi behöver ha forum där vi reflekterar kring vår egen människosyn, gudsbild, samhällssyn etc. Genom
att reflektera tillsammans, i mötet med den andre, blir jag själv till på nytt och på nytt igen.
Det naturliga och självklara är att vi omvärderar hela tiden. Men för att kunna göra det behöver vi
samtalet, behöver vi testa våra egna tankar med den andres.
Owe Wikström säger så här i sin bok Om heligheten och Det dröjande samtalet: ”att den svenska
samtalskonsten är underlägsen den europeiska därför att vi så sällan talar på prov. Vi pratar i sak men
inte i princip. Vi berättar om vår resa till Thailand men vi berättar inte om resandet, vi antyder att
någon ska ha barn men vi talar inte om kärleken, vi nämner att vår pappa gått bort men vi talar inte
om döden.”
Det finns ett behov av att få tala på prov. Genom att tala om det som händer lär vi oss att bli mänskliga. Det goda samtalet handlar inte om att vi måste komma fram till en syntes. Det goda samtalet
förutsätter förtroende och respekt. Vi får formulera våra tankar, som vi inte måste vara säkra på att
vi står för, utan helt enkelt höra hur det låter och utan att riskera att bli dömd för en ”felaktig” åsikt.
Den didaktiska triangeln är en bild, som på ett bra sätt beskriver behovet av reflektion:
• Överst i triangeln – metoder, det vi gör, det som syns.
• Under metoderna kommer reflektion; hur gör jag och varför gör jag det jag gör?
• Bottenplattan i triangeln är våra grundläggande värderingar; vår tro, vår gudsbild, människosyn och samhällssyn. Vilka grundvärderingar har jag? Hur har jag fått dem? Vad har jag omvärderat och varför? Den människosyn jag har påverkar förstås mina ord och mina handlingar och hur jag möter andra.
För mig är en positiv människosyn, en tro på människans lika värde oavsett, kön, ras, funktionsnedsättning, ålder etc., men också oavsett tro, religion eller åsikt. En människosyn med en tro på att
människans lika värde inte är beroende av hennes handlingar. De onda handlingarna fördöms, men
människovärdet avgörs inte av handlingarna. Det är också en tro på att människan har förmågan att
påverka sin livssituation. Människan är inte till enbart för sig själv. Hon lever en stund på jorden och
hennes kallelse och uppgift är att mogna som människa, att bli mer hel. Individen myndiggörs när det
gäller sitt eget lärande, sin förmåga att reflektera och rättighet att tolka. Detta är en viktig del i folkbildningens grundsyn på människan och hennes förmåga.
44
Teologi och människosyn
Finns det en kristen människosyn och på vilket sätt skiljer den sig i så fall från en etisk, moralisk människosyn?
När jag funderat över vad som skulle vara specifikt för en kristen människosyn, så handlar det
främst om tron på att människan är skapad till Guds avbild, till Guds ikon. Om att Gud har satt sitt
avtryck i människan. Vi kommer från Gud och till Gud och det gäller alla människor.
Är människan först och främst en syndare som ska bli frälst, omvänd? Eller är hon först och främst
en gudavarelse som ska upptäcka detta fantastiska i att vara människa skapad till Guds avbild? Det
finns bibelställen som jag tycker talar för det senare:
•
•
•
Och Gud skapade människan till en avbild (1 Mos. 1:27)
Han har och lagt evigheten i människornas hjärta (Pred. 3:11)
Det är i honom vi lever, rör oss och är till (Apg. 17:28)
Den tyske socialpedagogen Tomas Ziehe menar att människans disposition till narcissism, egenkärlek
och självfixering, blir allt vanligare. Men narcissism är inte samma sak som att älska sig själv. Narcissism står för en brist och en brist kan inte avhjälpas utan att ersättas med något. Några rader ur en dikt
av en tonårsflicka:
Insup mig i er gemenskap.
Någon, låt mig för en sekund få känna
Att jag tillhör något annat
än mitt eget trista jag.
Rader som beskriver en längtan efter en djupare tillhörighet, efter något större. Kyrkan i väst har ofta
betonat att Jesus Kristus Guds son dog för att sona människans synder. I Östkyrkan ligger betoningen
på uppståndelsen. ”Östern vördar i korset inte så mycket dödsstraffets trä som livets träd, på nytt grönskande i världens mitt” (Paul Evdoimov, rysk teolog).
Teologen Mattew Fox betonar vikten av att börja Via positiva, med Gud som skaparen, Guds stora
Ja till människan, vissheten om att Gud fortfarande skapar. Han menar, att genom att vi ser världen ur
detta perspektiv leder det till vördnad och tacksamhet för de gåvor som Gud slösar.
Eftersom alla människor ryms inom detta synfält, menar Fox, kan det leda till att vi också får en annan syn på varandra. Vi har alla samma ursprung, vi uppehålls av samma kraft och vi är lika sårbara.
En teologi, som har en positiv människosyn som utgångspunkt, skapar inte ångest utan trygghet och
utmanar utan att hota. Med Guds Ja som utgångspunkt blir det lättare att möta det negativa, livets
mörka sidor.
Att bemyndiga människor
En konsekvens av en positiv människosyn handlar om att bemyndiga människor i och utanför församlingen. En tro på att alla har något viktigt att bidra med. I den befrielseteologiska traditionen
har det lekmannaledda bibelstudiet en central roll. Teologen Pablo Richard använder begreppet tre
hermeneutiska rum:
•
•
•
Det akademiska rummet – bibelvetenskapen och teologin
Kyrkans rum – liturgin, präster och pastorers tolkning av texter
Den lilla församlingens rum – här ges utrymme för alla att delta i tolkningen
Jag menar, att balansen mellan det induktiva, det erfarenhetsbaserade och det deduktiva, rollen som
traditionsförmedlare, lärare, teolog behövs. Det kan aldrig vara antingen eller utan måste vara ett både
och. Detta är en viktig pedagogisk fråga för kyrkan, för församlingen att ställa sig. Hur ser det ut i våra
församlingar? Finns det en pågående reflektion kring detta? Förs det samtal? När jag får sätta ord på
min livsberättelse hjälper det mig att förstå mig själv och min väg? I ett erfarenhetsbaserat lärande kan
45
alla bidra. Ett sätt att kunskapa tillsammans. En kunskap är personlig när personen kan använda den
i sitt liv. Livskunskapen måste således leda fram till en livskunskap som är brukbar i den konkreta livssituationen som den enskilda människan befinner sig i (Björn Wiedel).
I bemyndigandet kommer också maktfrågorna in. Var finns makten och hur kan vi avslöja negativa
maktstrukturer? Vem är det som initierar en diskussion? Vem bestämmer vad som är viktigt? Vem
visar vi respekt? Vilka ”språk” är det som premieras? Det talade ordet har av tradition den största
tyngden. Kan vi uppmuntra andra ”språk” och sätt att uttrycka sig? Hur ser maktbalansen ut mellan
kvinnor och män?
Slutligen ett citat av Margareta Melin:
Alla människor är födda fria, lika i värde, celler i samma kropp.
Allt är en helhet och kärleken ser: ingen är förmindre och förmer.
Litteratur:
Om undran inför livet, Bo Dahlin
Att se är att lära, Björn Wiedel, Bilda
Det sanna, det goda, det sköna, Bildas idéskrift
Personlig livstolkning och religiös tradition, Björn Wiedel
Undervisningens teologi, Lunds stift och Sensus
Tro ditt hjärta om gott – en mosaik om människosyn, Margareta Melin
46
STIFTELSEN STOCKHOLMS
KRISTLIGA YNGLINGAFÖRENINGS
STIPENDIEFOND
Inbjuder behöriga personer
att söka stipendier
Stiftelsen har till ändamål att genom stipendier ekonomiskt stödja dem som genom
fortbildning - efter fullföljd grundutbildning - vill förkovra sig för fortsatt tjänst i
kristen verksamhet - inom eller utom landet - eller dem som önskar bedriva vetenskaplig forskning som berör kristen verksamhet. Med vetenskaplig forskning
avses sådan som bedrivs efter avlagd licentiat- eller doktorsexamen. Med grundutbildning avses fullföljda studier vid teologiskt seminarium, högskola eller motsvarande. Stipendiekommittén kan medge dispens från denna regel.
Stiftelsen vänder sig till personer som är medlemmar av och verksamma inom
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet eller Svenska Missionskyrkan. Sökande bör ha genomgått utbildning till
pastor, missionär, diakon, kyrkomusiker eller genomgått annan för arbetsuppgifterna relevant utbildning.
Ansökan skall ingivas på särskilt formulär som tillhandahålles av stiftelsen och
vara stiftelsen tillhanda senast den 15 februari 2012.
Ansökan sändes till:
SKY:s STIPENDIEFOND
c/o Marianne Feldt
Månstorpsvägen 5
146 45 TULLINGE
tel 08-778 58 95
[email protected]
www.skysf.se
Ansökan skall avse studier under läsåret 2012-2013. Sökande erhåller skriftligt besked om stiftelsens beslut senast i maj månad. Stipendiaterna förväntas inlämna en
kortfattad redogörelse för hur de kunnat tillgodogöra sig stipendiet.
Lennart Molin, ordf
Curt Bjerhagen
Göran Johansson
LarsOlov Eriksson
(Bengt Gunnemo)
Solveig Högberg
(Alf Englund)
Elaine Erlandson Lindblom
(Elisabet Morgonro)
Ulla Marie Gunner
(Paul Enlund)
47
Skönhetens uppfordran till en helig livsstil
Roland Hellsten
Oavsiktlig skönhet
I den fascinerande boken Blombiologi med hänförande bilder av de vackraste orkidéer förklarar författaren blommornas intagande färger med att ”de är anpassade för insekterna och inte för oss” och
att ”det är insekternas uppfattning som är korrekt”. Han medger dock, att ”människans kärlek till
blommorna beror på deras färg, form och doft”, men att ”effekten på människornas känsloliv är en helt
oavsiktlig biprodukt”.1
En mycket annorlunda tolkning av blommornas och skapelsens skönhet kommer till uttryck i den
gamla psalmen av Johan Olof Wallin:
Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer …
Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara.2
Två helt skilda tolkningar och slutsatser av skönhetens fenomen. Men måste de utesluta varandra? För
hur ska vi kunna dikta, dansa och sjunga, om det till sista bara förhåller sig så, att syrenernas mustiga
klasar och förförande doft bara är exempel på helt oavsiktlig biprodukter till ett enda allenarådande
syfte, nämligen att gynna de olika livsformernas fortbestånd? Punkt slut.
Skönhet utan avsikt kan te sig absurd. Om ingen har tänkt vår existens och livet alltså saknar någon
given mening, varför ska då det sköna finnas där? Mot bakgrunden av en rent materialistisk världsbild
kan skönheten te sig som ett hån, som en falsk förgyllning av det uppenbart meningslösa, eller som
den franske filosofen Albert Camus uttryckte det: ”Allt som upphöjer livet bidrar samtidigt till dess
absurditet”. Kanske som blommorna på ett kistlock. Med livets vackraste symboler försöker vi mildra
eller överskyla den härskande, grymma, för att inte säga fula döden.
Skönhetsupplevelsen blir vilsen och obekräftad, ja, ett märkligt missfoster i en slumpens värld.
Johan Wallins tolkning har sitt fulla stöd i det bibliska skapardramat. Efter de sex majestätiska
skapelseakterna står det att ”Gud såg att allt det han hade gjort var mycket gott”.3 Enligt Guds eget
omdöme är skapelsen i full överensstämmelse med hans avsikter och därmed en sann återspegling av
hans eget väsen.
1 Eigil Holm, Blombiologi, Wahlström & Widstrand 1979, s. 46, 124
2 Psalm o Sång 305:2, 5
3 1 Mos 1:31
48
Avsiktlig skönhet
Människans första hem, designat av Skaparen själv, var en avsiktligt vacker plats, en prunkande trädgård, en lustgård. Själva namnet ”Eden” har betydelsen förtjusning, glädje, fröjd. I Eden fanns en avsiktlig kombination av det sköna och nyttiga. Det står att ”Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur
marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av”.4 Den estetiska upplevelsen har därmed ett säkert hem hos Gud, där den inte bara blir berättigad
och bekräftad utan dessutom uppmuntrad och förstärkt. När kung David i sin förtjusning utbrister:
”Herre, vår Härskare, väldigt (härligt, majestätiskt) är ditt namn över hela jorden”, så uttrycker han en
dubbel glädje, dels över skönheten som sådan och dels över att den uttrycker Guds namn, d.v.s. Guds
person och väsen.5 Det är nästan som om David skulle ha sagt: ”O Herre, vad Du är vacker!”
Glädjen skulle inte finnas där, om inte skapelsens skönhet också motsvarades av människans gudagivna kapacitet att uppfatta, tilltalas och njuta av den.
Måste det inte göra människan lite ont, att samtidigt som hon blir hänryckt av vitsippshavets skönhet, tvingas uthärda tanken att den är helt utan avsikt. Måste det inte kännas motstridigt att den skönhet som tillför sådant välbehag ska betraktas vara utan mening. Trots sitt överväldigande intryck har
den alltså inget att förmedla. Välbehagets känsla ska endast förstås i termer av biokemiska processer
i hjärnan.
Skönhetens påminnelse
Nog ligger det en glädjesmittande dignitet och förundran i det mäktiga påståendet, att ”människan
skapades till Guds avbild, till att vara honom lika”. Psalmisten uttrycker det med orden: ”med ära och
härlighet krönte du henne”.6 Kan det innebära att Gud besmittade oss med sin egen skönhet. Är det i
så fall så konstigt, att vi känner oss ”hemma” med skönheten, att den väcker ett slags igenkännandets
glädje. Något familjärt tycks framträda, något som genast får plats i vår själ, som vore det en länge efterlängtad gäst. Samtidigt händer det att vi ibland undslipper oss kommentaren: ”Det är så vackert så
det gör ont”. Ja, vi kan gråta inför en naturscen eller ett stycke musik som berör oss djupt. Men hur kan det sköna orsaka smärta och vemod? Kanske beror det på vår insikt om livets flyktighet och att skönhetsupplevelsens tillfällen är räknade? Eller kan det vara så, att skönheten väcker en
längtan till vårt ursprung, när vår skönhet och Guds skönhet stämde överens, men att vi nu är medvetna om den stora förlusten. Att vemodet faktiskt handlar om en sorts hemlängtan, som har med vår
förlorade identitet att göra. Att vi innerst inne vet varifrån vi kommer och att det gör oss ont att inte
längre vara där.
Desto starkare skönhetsupplevelse desto större smärta, eftersom värdet av det förlorade framstår så
mycket tydligare. Tänk om både skönheten och vi själva har samma hem. Hemlängtan blir då befogad,
inte trots ”den vackraste dag som sommaren ger”, som Nils Ferlin uttrycker det, utan uppväckt och
förstärkt av densamma.
Tänk om skönheten egentligen påminner oss om vårt främlingskap i en söndrad och förfulad värld
och får oss att ana något om vårt ursprungliga tillstånd av oskuld och dignitet. Tänk om skönheten
till och med väcker ett medvetande till liv om vår högsta kallelse som människor, nämligen att vara
”heliga som Gud är helig” och därigenom reflektera hans härlighet. Utifrån det bibliska perspektivet
finns det fog för en sådan tolkning.
4 1 Mos 2:9
5 Psalm 8:2; 104
6 Ps. 8:6
49
Herrens härlighet
”Herrens härlighet” är ett centralt begrepp i den bibliska frälsningshistorien och som på ett sammanfattande sätt uttrycker allt vad Gud är och gör. Det hebreiska ordet för härlighet (kabod) betyder
egentligen ”tyngd”, d.v.s. något värdefullt och stort som påkallar respekt och vördnad. Men det används också om den synliga uppenbarelsen av Guds närvaro, om den glans och prakt som då manifesteras. När dylika teofanier (gudsuppenbarelser) ägde rum under Gamla Testamentets tid, gjorde de
starka intryck på människan och beskrevs som något överväldigande stort och vackert. Det liknades
vid en strålande ljusglans, en eld, en tron omgiven av regnbågens färgkavalkad, vid någonting rent och
attraktivt (t.ex 2 Mos 33:18-19, 1 Kon 8:10-11, Hes 1:26-28). När Gud, på Mose egen begäran, låter sin synliga härlighet dra förbi Mose däruppe på berget Sinai,
utropar han sitt namn med orden: ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och
rik på kärlek och trofasthet”.7 Detta är alltså vad Guds namn står för och vad som utgör härligheten
och skönheten i Guds väsens utstrålning. Gud är vacker i alla sina attribut. Guds skönhet får en etisk
manifestation i Guds sätt att handla utifrån sina egenskaper. Detta är framförallt uppenbarat genom
Kristi inkarnation, som bryter mörkrets välde och utmanar syndens fulhet. Därför skriver Johannes
om honom, att ”vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader, och han var
fylld av nåd och sanning”.8 Johannes tänker säkert på förklaringsbergets upplevelse, då Jesu inneboende gudomshärlighet blev synlig och skapade en sådan attraktion och ”hemkänsla” hos lärjungarna
att de omedelbart önskade få dröja sig kvar i detta tillstånd. Hebreerbrevet introducerar Jesus Kristus
med orden ”han är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”.9
Den återupptäckta skönheten
Guds frälsningsplan syftade till att återupprätta människan till hennes ursprungliga tillstånd av härlighet och skönhet just genom att ”forma henne efter hans Sons bild”.10 Genom den nya födelsen gör
den helige Ande oss delaktiga av Guds egen skönhet, som kommer till uttryck i ett liv av kärlek och
sanning, ett heligt liv.11 Innebörden av begreppet ”Guds härlighet” är närmast identiskt med Guds
helighet, och synonymt med Guds skönhet.
Mötet med den helige Gudens skönhet medvetandegör människan om syndens fulhet och skapar
hos henne en stark längtan att bli kvitt den fulheten, för att hennes liv ska komma i överensstämmelse
med den gudomliga skönheten. Det uppstår hos henne en helig nitälskan för att renheten och skönheten omkring Guds tron ska känneteckna alla hans domäner inklusive hennes eget liv. Lärjungaskapet
i Kristi efterföljd innebär att lidelsefullt ta del i Guds plan att betvinga fulheten. Ett heligt liv gäckar
fulheten och bekräftar dess slutliga nederlag. Ett heligt liv gör oss inkluderade i skönhetens slutliga
triumf. Till dess innebär det en trotsig demonstration av det fulas slutliga nederlag, den dag då världen skall födas på nytt och nya himlar och en ny jord skall lysa av Herrens härlighet. Starkare ord än
”vacker” skall då krävas för att beskriva Guds skönhet. Men de orden har vi inte än.
Till sist, insikten om skönhetens ursprung i Gud ger högsta tänkbara glädje och värdighet åt alla
former av konstnärligt skapande. Skaparglädje och kreativitet har ett säkert hem hos Gud. Där får den
bekräftelse, näring, inspiration och ständigt nya utmaningar. Med vår vildaste fantasi, och när vi vet
att vi gjort vårt yttersta, kommer vi ändå aldrig att överträffa honom. Det kreativa livet blir helt enkelt
ett glädjefullt sätt att säga tack till Gud och bekräfta vårt släktskap med honom.
Roland Hellsten, pastor, Svenska Baptistsamfundet
7 8 9 10 11 50
2 Mos 34:6
Joh 1:17
Hebr 1:3
Rom 8:29
Kol 2:9
Om predikan och
predikanten
Intervju med pastor August Rosén år 1943
”Nutidens form och en äldre tids innehåll och anda” - skulle pastor August Rosén vilja se känneteckna
dagens predikan (tidningsartikel funnen i evangelist Evert Sandströms urklippsbok. Namnet på journalist och tidning är okänt. August Rosén tog initiativ till bildandet av Predikanternas riksförbund inom
Svenska Missionsförbundet år 1919).
Det är en tacksam församling och en liten tacksam åhörarskara, som under de gångna åren suttit
nedanför August Roséns predikstol och lyssnat till en sällsamt av Gud benådad Ordets förkunnare.
Det är med underliga känslor de nu blir påminda om årens flykt och den korta tid som återstår tills
pastor Rosén ingår i pensionsåldern.
Med dessa ord inledde vi för drygt två år sedan en intervju med anledning av att 20 år hade förflutit,
sedan pastor Rosén höll sin inträdespredikan i Immanuelskyrkan i Stockholm. De citerade orden är i
dag högst aktuella - pastor Rosén lämnar med denna månads utgång efter uppnådd pensionsålder sin
sista ordinerade predikantbefattning. Söndagen den 26 september 1943 håller han sin avskedspredikan i Immanuelskyrkan där han har verkat i över 22 år.
Under vår avskedsintervju kom hela vårt samtal att röra sig kring två huvudpunkter, nämligen
predikan och predikanten.
Vi sökte först få några auktoritativa ord om
Predikan i vår verksamhets barndom
– Den var mycket dogmatisk i avsikt att giva människorna, vad bibelordet förkunnade, yttrade pastor
Rosén. Och eftersom det var Guds ord, gällde det att förstå och lära rätt. Den dåtida ”nutidsmänniskans” mening ansågs inte ha någon betydelse, då evangeliet inte utgått från henne utan endast kommit
till henne. Gud hade ju talat. Det var detta med sin skakande dom och sin gränslösa nåd, som skulle
tros och mottagas. Små olikheter förokommo, beroende på olika läggning, begåvning och boklig utbildning hos predikanten, men själva budskapet var förunderligt enhetligt. Det gällde endast evig
förtappelse eller salighet. Evangeliet självt talade genom den dåtida predikan.
Och predikan i dag?
– Den äldre tidens predikan lever ännu kvar i ganska stor omfattning, men den har blivit mer lågmäld,
förklarade Pastor Rosén som svar på vår fråga. Tre generationers kritik och hån har satt djupa spår.
Men den gudlösa kritikens hån har inte verkat mest. Det är den religiösa kritiken mot den äktkristna
predikan, som varit ödeläggande. Antingen har tron blivit anfrätt av tvivel, eller också har omsorgen
om det egna anseendet skapat dessa ansträngda försök att predika tidsenligt. Grammatik och psykologi påkalla ofta mer uppmärksamhet än den bibliska texten.
Med ett sådant omdöme om predikan förr och nu, skarpt framsagt med pastor Roséns kända begåvning för tillspetsning av satserna, låg det oss nära att föra in samtalet på
51
Predikanten förr -
hans ställning inför folket, hans egen syn på kallelsen
och hans möjligheter och svårigheter.
Också här kom svaret i karakteristiska vändningar:
– Predikanten var förr som en liten gud. Hatade man Gud, hatade man predikanten, och älskade
man Gud, så älskade man predikanten. Detta var mycket vanligt ännu för femtio år sedan. Man hade
en föreställning om, att predikanten kom direkt från Guds mottagning och de som ville höra Guds
ord kunde lyssna i både två och tre timmar. Jag upplevde själv i min ungdom, att en åhörare, som var
anställd hos en greve och skulle ut och skjutsa honom, glömde sig kvar under predikan en hel timme
för länge.
– Kallelsen var profetisk. För kyrkliga ordinationer gav man ingenting och med officiella vigningar,
som oftast äro endast ett skådespel inför människor, räknade man föga, men i enrum begärde man ofta av en enkel men helgjuten kristen, att han skulle lägga sina händer på ens huvud och bedja.
– Med den smörjelsen gick predikanten och var i god mening hänsynslös. Han frågade efter endast
en. Det var hans Herre. Folket märkte det, förargades, rasade och hotade, förkrossades och frälstes!
– Predikantens stora möjlighet, som var säregen för den tiden, var folkets allmänna kunskapstro.
Där låg bränsle för väldiga eldsvådor. Det tändes och brann.
– Men vetenskapen och storkyrkornas fruktade vådeld har sökt göra bränslet ofarligt. Några svårigheter hade inte de gamla predikanterna, ty det var skördetid. Inte ens fängelse är någon större svårighet för den, som bäres av Gud.
Det var pastor Roséns syn på predikanten förr. Den bilden behövde sin motsats i en bild av
Predikanten nu -
av publikens krav och tidsandans inflytande över hans gärning.
Och vi ställde den direkta frågan: är det främst bättre utbildning som krävs?
På de frågorna fortsatte pastor Rosén med sin karakteristik:
– Predikanten nu är inte särskilt hatad och inte synnerligen älskad. Han är betraktad som en sekreterare i allmänhet i någon religiös förening eller på en expedition och har att medverka med ett nummer på femton eller trettio minuter, som den ansvariga programkommittén har fastställt. Han har stor
fingerfärdighet, är en mästare i att organisera kyrkohögtider och sillsexor och med sin psykologiska
insikt kan han lägga tillrätta personliga problem och konflikter. Och somliga äro experter på något
särskilt av dessa områden. Ofta har jag tänkt: vad skulle inte ha skett, om Herrens apostlar hade haft de
insikter, som prästerna och predikanterna har nu. När det är en liten rännil i flodbädden, är det lättare
att ordna linjerna, än när floden brusar.
– Men det är inte skördetid för Guds rike, knappast för statskyrkan och inte heller för de fria samfunden. Publikens krav äro inte stora. Både Ordets och Andens prövning har avtagit och det går nu att
predika nästan vad som helst.
– Av utbildning får predikanten aldrig för mycket, om han kristligt tål vid den. Men den är inte
räddningen. Det visar de stora kyrkorna med den höga prästutbildningen.
Under vårt fortsatta samtal gledo vi över till, vad de gångna åren varit och betytt och vi gav samtalet
form i följande fråga:
Vad tackar du mest för
vid tillbakablick över mer än 40 år i predikstolen?
Och det svar vi fick kunde knappast bli mer än ett från en person som sökt ta allt från Gud:
- Jag tackar Gud för alltsammans. Mest för att jag fått predika evangelium för så många. Min ungdomsdröm räknade endast med en tiondel därav. I allmänhet har jag haft det så bra, att jag fruktar det
har skett därför, att jag inte varit min Herre så trogen, som jag bort vara. ”Ve eder när alla människor
tala väl om eder. Så gjorde också edra fäder med de falska profeterna”.
52
Men en predikant med så många år bakom sig måste i sina bästa stunder hoppas och vilja något
bestämt, något som han kan ge form i några ord. Därför frågade vi:
Vad skulle du vilja se
förverkligat i predikstolen och nedanför den?
– Nutidens form och en äldre tids innehåll och anda, var det korta, men innehållsrika svaret.
Pastor Rosén kan se tillbaka på över 40 år i evangelii tjänst och därvid halva tiden i Svenska Missionsförbundets största församling. Har det betytt, frågade vi:
Gåva eller krav?
Om bådadera: vilket har dominerat?
– Gåva, kom det spontana svaret. Mera arbete och mera högtid och båda har varit en hjälp mot
synden.
Mot slutet av vårt samtal påminde vi om Fritz Petersons för honom karakteristiska svar på den
slutfråga, som signaturen gav honom, då pastor Peterson lämnade Betesdakyrkan i Stockholm: - Som
församlingsledare kan jag bli emeritus, aldrig som förkunnare! Och frågade i anslutning till det svaret:
Framtiden?
– Så länge jag kan tänka tio tankar i följd och med sammanhang, vill jag enskilt och offentligt vittna
om min Frälsare. Allting annat är småsaker.
Den betvingande rösten
Jesaja 40:6-8
William Öhrman, artikel i Ansgarius 1967
“Hör, någon talar: ‘Predika’!”
Mindre högtidligt men mera texttroget kunde det heta: ”Rösten säger: ‘Predika’!” Men rösten måste
förutsättas tillhöra någon. Och denne någon måste vara Gud själv, Han, vars ansikte ingen människa
kan se men vars röst likväl människor kan förnimma.
Inte alla har det varit givet att förnimma Guds röst. Jesus sade till sina samtida vedersakare bland
judarna: “Hans röst haven I aldrig hört.” Och detta kunde han säga till dem samtidigt som han erkände
deras studier i Skriften. Se Joh. 5:37-39! Man kan alltså lyssna till förkunnelsen från Jesu egen mun och
studera den heliga Skrift utan att förnimma Guds röst. Detta bör uppfattas som ett observandum om
nödvändigheten av att lyssna och studera på ett riktigt sätt.
Predikans motivering
Profeten hade hört ”rösten” — Guds röst. Johannes Döparen, till vilken Herrens befallning kom att
predika, förnam den århundraden senare. För Jesus har ”rösten” varit en avgörande verklighet i liv
53
och gärning. Den levde för honom på ett sådant sätt, att han med rätta betecknas som Ordet. Han
förkroppsligade således och gav ett fullödigt uttryck för ”rösten”, som Jesaja och andra profeter mera
brottstyckevis uppfattade och återgav.
Till profeten förde ”rösten” det eggande och oroande ordet: ”Predika!” Den rösten skulle också
senare betvinga apostlarna. Vi kan förs tå det av Petri ord i Kornelius hus: ”Han bjöd oss att predika.”
Apg. 10:42. Men den betvingande rösten upphörde inte att ljuda i och med apostlarnas frånfälle. Vi
erinras om en apostolisk predikosuccession, som inte har avbrutits.
Det skall emellertid inte förnekas, att maningen att predika tagits emot med blandade känslor och
väckt invändningar, som kunnat vara förevändningar för att dra sig undan uppgiften. En gudsman
som Jeremia böjde sig inte utan invändningar för maningen att predika. Paulus, som för sitt apostlaskaps skull stundom kände sig som ett skådespel för världen, kände också till böjelsen att dra sig
undan. Men risken av att dra sig undan var större än svårigheterna, som var förbundna med uppgiften.
Och predikans angelägenhetsgrad var så hög, att han måste säga sig: ”Ve mig, om jag icke förkunnade
evangelium.”
Predikans dilemma
”Huru ljuvliga äro icke fotstegen av de män, Som frambära gott budskap!” citerar Paulus i Rom. 10:15
efter Jes. 52:7.
Rimligtvis borde predikogärningen medföra mycken glädje. Och det gör den nog också. Men varje
förkunnare vet, att den också har sina bekymmersamma sidor och att det går lätt att fixeras av dessa.
Ett gammalt bekymmer är, att folk inte vill lyssna till predikan. Kanske är det bekymret särskilt svårt
i våra dagar. Predikan är inte populär. ”Det ginge väl an att gå på gudstjänst, om det inte vore predikan”,
hörde jag en yngling sucka i samtal med en jämnårig. Redan profeten Hesekiel har tydligen upplevt
den negativa inställningen till predikan. Men han fick av Herren det beskedet: ”Tala mina ord till dem,
evad de nu hör på dem eller icke.” Illusionen om idel tacksamma och goda lyssnare har Jesus i liknelsen
om de fyra handa sädesåkrarna velat befria sina lärjungar från.
Men än mera bekymmersam kan den erfarenhet vara, som Jesaja beskriver så: ”Vem trodde, vad
som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar.” Lantbruk, som inte bär sig, lägger
man ner. Men vad skall man tänka om predikan, som inte ser ut att ge resultat? Det kan ju se ut som
om den spelat ut sin roll som medel för andlig påverkan. Det ligger då nära till hands att lyssna till
andra paroller än maningen: predika. Löftet om att ordet inte skall återkomma fåfängt utan att verka,
vartill det blivit utsänt, sjunker kanske i glömska eller förmår man inte ta det på allvar. Det verkar
kanske mera tidsenligt med maningen: studera! Karriären betjänas bättre av det än av predikan. Hur
det går med själen får bli en andrahandsfråga, om det ens får bli någon fråga alls.
Länge nog har religionen framställts som en privatsak. Och nu när människan förklarats andligt
myndig, har predikan kunnat framställas som en kränkning av personlighetens integritet. Att predika
blir lika med att pracka på människor en tro och livsåskådning, som de rätteligen borde tillägna sig på
annat sätt, förslagsvis genom att meditera, det är genom att ur sitt eget innersta hämta upp behövlig
visdom, eller genom att diskutera, då man övar andlig byteshandel till allas bästa. Predikan faller utanför ramen för det demokratiska samhället, uppfyllt som det är med andligt myndiga och omdömesgilla människor långt ner i barnaåren.
Det är som om man trodde, att predikan vore ett medel för predikanter att skaffa sig vinning och
makt. Det skulle de kunna göra, om de vore Ordets herrar, men nu, när de är dess tjänare, ges det
ingen saklig möjlighet därtill. Guds tjänare är den, som talar vad Gud bjud er. Det kan ha sina risker i
alla samhällen. Gudsviljan står över både egenviljan och folkviljan. Och att tysta ner predikan är inte
möjligt, så länge den betvingande rösten ljuder, låt vara att den endast förnimmes av några få. Världen
får finna sig i att det predikas till förargelse och frälsning, beroende på hur predikan mottages. Och
för den som genom predikan erfarit impulser, som profana studier, meditationer och diskussioner inte
kunnat frambringa eller erbjuda någon acceptabel ersättning för, är det naturligtvis ett stort ämne till
54
tacksamhet, att ”rösten”, kanske som svar på mångas böner, alltjämt manar fram nya budbärare å Guds
vägnar.
När jag nyss påstod, att det beror på hur predikan mottages om den skall leda till förargelse eller
frälsning, så vill jag inte att det skall fattas så, som om predikanterna vore utan skuld till predikans
klena resultat. Ibland kan nog budbäraren vara till större förargelse än budskapet. Kanske är det förresten rätt ofta så, vad det nu kan bero på. Men tre tänkbara möjligheter till detta vill jag fästa uppmärksamheten på. Därvid bortser jag från det numera så ofta hörda talet, att vi måste lägga av Kanaans
tungomål och lära oss ett tidsenligt språk. Personligen tror jag, att det är några andra saker, som är
mera angelägna. Och dem vill jag i korthet peka på.
Predikans intensitet
En lam och oengagerad predikan är till förargelse för alla som inte vill utnyttja gudstjänstbesöket som
ersättning för middagsvilan eller någon annan avslappningsstund på dagen. En sådan predikan saknar
ett för predikan mycket viktigt kännetecken, nämligen intensiteten.
Det ord, som i vår text är översatt med predika, betyder primärt ropa. Det säger något väsentligt om
den intensitet, som utmärker ett rätt predikande. Naturligtvis kan man inte enbart på röstresurserna
avgöra, om man har med predikan att göra eller inte. Det kan finnas intensitet, engagemang och hög
angelägenhetsgrad i det mest lågmäld a tal. Elds- och kraftprofeten Elia fick göra en lärorik erfarenhet,
när Guds röst kom till honom i den stilla susningen, som följde på storm, jordbävning och eld. Till
sina första lärjungar sade Jesus:
”Vad I hören viskas i edert öra...” Nog märkte lärjungarna intensiteten i hans viskningar. Så kan
man också tala i den lilla kretsen bland de lyhörda lyssnarna. Men Jesus ålade lärjungarna att från
taken utropa det, som kommit till dem i kammarens viskningar.
Den vers, som närmast följer på vår text, understryker det drag av intensitet, som rätteligen tillhör
förkunnelsen å Guds vägnar. Det heter nämligen i v.9: ”Stig upp på ett högt berg, Sion, du glädjens
budbärarinna häv upp din röst med kraft... häv upp den utan fruktan.” Med tanke på den förströdda
och andligt bedövade nutidsmänniskan och hela det sorl, som hon tvingas leva i, kan det nog behövas
också en röstresursernas intensitet. Men vi får vara beredda på att människor i större utsträckning än
vi tror kan skilja mellan skrik och personligt engagemang i budskapet. En röstresursernas intensitet,
som inte är parad med inlevelsens hängivenhet, gör ett beklämmande intryck.
Predikans adress
Talar gör man ju ibland på grund av oförmåga att tiga. Man talar för att tillfredsställa ett eget behov.
Och eftersom man i regel finner det angenämare att tala för andra än för sig själv, så får man försöka se
till att det finns några, som lyssnar. Men med enbart sådana motiveringar kan det inte bli en predikan
i egentlig mening. Predikan är inte ett tal inför människor utan ett tal till människor.
Grundtextens ord för predikan är så innehållsrikt och användbart, att det också kan betyda kalla,
inbjuda. Ordet förekommer bland annat i 1 Mos. 3, där det heter: ”Gud kallade på mannen och sade
till honom. Var är du?” Något av tilltal, inbjudan med tydlig adress tillhör också den sanna predikan.
Principiellt är predikans adress universell. Det framgår av Jesaja-bokens majestätiska inledningsord: ”Hören I himlar, och lyssna du jord, ty Herren talar.” Denna predikans universella syftning är
kraftigt understruken i Nya Testamentet. Det räcker kanske med att hänvisa till missionsbefallningen.
Enligt Markusevangeliet lyder den: ”Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat!”
Men jag vill också gärna erinra om aposteln Pauli ord: ”Både mot greker och mot andra folk har jag
förpliktelser. Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder, som bon i Rom.” Vilka konsekvenser denna förpliktelse skulle leda till, har Johannes i en uppenbarelse fått blicka in i. Hans ord
därom har citerats otaliga gånger men är ändå icke förslitna. ”Sedan fick jag se en stor skara, som ingen
kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och tungomål stå inför tronen och inför Lammet.”
Predikan av evangelium är den not, som kastas ut i människohavet och samlar fångst för evigheten.
55
Det finns bakom predikan en vision, som borde kunna hänföra var och en av oss. Den som gripes av
den kan erfara ett överväldigande behov att för full hals ropa ut evangeliet. Men den nyktra eftertanken säger en, att räckvidden av en människoröst inte är så stor. En brevbärare förser inte Stockholm
med post. Och en predikant täcker inte jorden med evangelium.
Av praktiska skäl måste adressen för vår predikan begränsas. Profeterna talade till Israel. Jesaja kapitel 40 adresserar sig närmast till Jerusalem. Jesus såg sin jordiska uppgift begränsad till de förlorade
fåren av Israels hus och ägnade mycken tid åt en liten grupp av människor. Han kunde också ägna
timmar av dagen eller natten åt enskilda människor. Men sådana begränsningar är inte svaghet utan
styrka. Profeterna, som närmast talade till Israel, kom att uppfattas av en värld. Jesu predikan utlöste
kedjereaktioner, som skall förnimmas till jordens ändar och tidens slut. Troheten i det begränsade
rummet betyder mera än drömmen om att nå ut över världen med sin röst. Vi borde lära av Jesus att
tänka stort om mötet med den enskilda människan. Och när Anden enligt Uppenbarelseboken har ett
speciellt budskap till församlingarna, så borde Ordets tjänare inte tänka ringa om tillfällena att få rikta
ett levande och andeburet budskap till den lilla gruppen av fromma.
Jesajabokens 40:e kapitel inleds med en maning att tala ljuvligt till Jerusalem. Om man finge översätta det riktigt bokstavligt, så skulle det lyda: ”Tala till Jerusalems hjärta!” Predikan har siktet inställt
på hjärtat hos människan, ty ”därifrån utgår livet”, som Skriften säger. Ingen skall tro, att det är huvudlöst att tala till hjärtat. Däremot kan det vara hjärtlöst att tala över huvudet på folk.
Man kan nog räkna med att många predikningar tagits emot med förargelse eller likgiltighet på
grund av bristande intensitet och tydlig adress. Men naturligtvis är den viktigaste frågan nu som på
profet ens tid den som gäller predikans innehåll.
Predikans innehåll
Inga formella kvalifikationer kan motivera en predikan som saknar väsentligt innehåll. Om profeten
skulle höja sin röst till predikan, så ville han först veta, vad han skulle predika. På den frågan fick han
ett besked, som skulle stå sig tiderna igenom. Jesu ord: ”Himmel och jord skola förgås, men mina ord
skola aldrig förgås” har tydligt samband med det svar profeten fick på sin fråga. Den kristna predikan
har — som framgår t.ex av 1 Petr. 1:23-25 — anknutit till det.
Enligt det svar profeten fick på sin fråga skall predikan innehålla en påminnelse om människolivets
förgänglighet. Det kunde väl synas som om vi genom krig, trafikolyckor och den naturliga avgången
av människoliv genom döden bleve tillräckligt påminda om den saken utan att vi också skall behöva
påminnas om det genom predikan. Men ”rösten”, som Jesaja hörde, fann det behövligt. Jesus själv har
tydligen också förnummit detta som ett nödvändigt led i förkunnelsen. Vad han har att säga om den
rike kornbonden och den rike mannen och Lasarus blir till en sorts test, som människor skall prövas
på. Hebréerbrevet talar om att ”det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas”. Aposteln
Jakob skriver: ”Vad är edert liv? En rök ären I, som synes en liten stund men sedan försvinner.” Man
kan nog inte komma ifrån att Bibeln är särskilt angelägen att bruka det testet på de rika och mäktiga i
denna världen. Men vem kan inte behöva testas inför tanken på livets ovaraktighet?
Tanken på vår förgänglighet brukar kunna tjäna insikten om vår syndighet. Det utvecklas mycken
hårdhet, hänsynslöshet och oförsonlighet i ett människohjärta. Hängde inte förgängelsehotet över
människolivet, skulle förmodligen den utvecklingen bli än mera fruktansvärd. Ett människohjärta kan
producera så mycket ondska, att man egentligen inte skulle behöva hänvisa till Adam för att motivera
vår dödlighet. Jesus, som visste vad som var i människan, sade:
”Från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.” Hade han inte haft rätt, skulle vi inte ha behövt hålla på att bedja: ”Förlåt oss våra synder” och än
mindre att bekänna: ”Jag fattig syndig människa.” Men den helige Ande bär vittnesbörd om att syndabekännelsen är väl motiverad. Påminnelsen om att ”allt kött är hö” behövs för att nedslå det mänskliga
högmodet. För dem, som hårt drabbas av andras övermod, kan den förkunnelsen bli en rent positiv
tillgång genom att bringa tröst i bedrövelsen.
56
När insikten om vår förgänglighet och syndighet försvagas, kommer det också att sätta spår i den
kristna förkunnelsen på så sätt, att vi bryter udden av det bibliska bättringsropet, varefter vi ostört kan
sjunka djupare in i den andliga självsäkerhetens dvala. Det kan väl hända under sådana förhållanden,
att Gud måste väcka upp andra vittnen om människolivets förgänglighet och ondska. Har inte den
moderna litteraturen — eller kanske skall jag säga den stora litteraturen i alla tider — fyllt något av
profeternas och botpredikanternas uppgift? Dess förmåga att råda bot i själanöd har väl däremot inte
varit så stor. Kanske den på den punkten måste ta åt sig en del av Strindbergs grymtande mot vetenskapen: ”Kan du ej hjälpa i själanöd, och sviker du just, när det gäller, så stryk på foten, och lär dig veta
hut, det visste jag väl förut, att inte man mättar själar med celler.”
Predikans positiva och väsentligaste innehåll ligger i hänvisningen till det ord, som trotsar förgängligheten.
När det stora avfallet inträdde bland de lättantända skaror, som följde Jesus på hans vandringar,
ställde Jesus en fråga till sina lärjungar och vänner: ”Icke viljen väl också I gå bort?”, varpå Petrus å
egna och medlärjungarnas vägnar svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord,
och vi tro och förstå, att du är Guds Helige.” De fann tydligen något hos Jesus, som de inte hade funnit
någon annanstans. Han hade del i och var själv det förblivande Ordet. Hans ord var ande och liv. Att i
tro gripa tag om det ordet beredde människan för en ny födelse. Det ordet inrymde också den förnyande och uppehållande kraften för detta liv. Petrus säger:
”Det är detta ord, som har blivit förkunnat för eder som ett glatt budskap.” Det är det ordet, som
övervinner förgängligheten. Men för att det skall övervinna förgängligheten, måste det först övervinna
syndigheten. Och det sker därigenom att det når oss som ett tillbud om syndernas förlåtelse. Luther
sade ju: ”Där syndernas förlåtelse är, där är ock liv och salighet.” Men om tillbudet om syndernas förlåtelse tänkes uttömma hela rikedomen i Ordet, då har vi för låga tankar om det. Det är det ord, som
människan andligen skall leva av, ty ”människan skall leva icke allenast av bröd utan av allt det, som
utgår av Guds mun.”
Vi erinrade inledningsvis om att Guds röst och den heliga Skrift inte var identiska enligt Jesu sätt
att framställa saken. Men likväl hänvisade han både sina lärjungar och andra till det skrivna Ordet
såsom det sanna, livgivande och gudomliga Ordet. Kanske bilden av en grammofonskiva skulle kunna
klargöra förhållandet mellan ”rösten” och det skrivna Ordet. Det finns en förborgad röst i grammofonskivan. Låt skivan svänga under stiftet, och rösten blir förnimbar. Låt på ett liknande sätt ordet vara
i svang, som Luther uttryckte det. Bruka det under bön, och rösten skall tala ur det, ty där finns den
betvingande rösten, den röst, som bland annat bjuder oss att predika. Amen.
57
Varför söka omvända folk?
Lydia Svärd, artikel i Ansgarius 1967
Efter att ha refererat intervjun med undertecknad i Sveriges Radio, där jag bland annat besvarat frågor
om familjeplanering på SMF:s fält i Indien, kommenterar Dagens Nyheter (den 5 maj 1967):
“Tur för Svenska Missionsförbundet att de har så kloka och personligt ansvarskännande missionärer.
Fast annars blir man ju nästan stel av förvåning över att vi fortfarande har landsmän som håller på att
försöka få vuxna människor i andra länder att byta religion mitt i all nöd och allt elände.”
Missionens sociala arbete i Afrika och Asien har under senare år blivit mer och mer uppskattat
bland människor av de mest skilda åsikter och ställningar i samhället. Förut skrattade man åt syföreningstanterna som stickade strumpor åt barnen i våra missionsländer. Och missionären ansågs vara en
underlig person, som det var svårt att begripa sig på. Nu har som sagt inställningen blivit en annan.
Den ene efter den andre har rest jorden runt och med egna ögon sett vad missionen uträttat och uträttar och sedan i radio och press talat väl om missionen och missionärerna. Både i Sverige och andra länder erkänner man nu, att missionsfolket gått före med gott exempel, när de sänt sitt bröd över vattnet.
Stater och enskilda kommer nu efter, ibland ivrigt, ibland tveksamt. Men tro inte att uppskattningen av
missionen går längre än till det yttre, det som man kan se med blotta ögat och ta på med sina händer.
För det viktigaste i missionsgärningen, för det andliga skeende som är allt missionsarbetes innersta
syfte, finns det ingen större förståelse. Och det ska vi inte begära. Talet om korset är alltfort en dårskap.
Någon ändring är inte att vänta.
Missionen började utan att vara förstådd och uppskattad. Den måste fortsätta utan att begära förståelse och uppskattning för det mest väsentliga i uppgiften. Den kan lugnt göra detta därför att missionens Herre står bakom. Med sitt eget exempel likaväl som med den klara och tydliga befallningen.
Kristus var själv populär när han mättade skarorna i öknen och ofta när han botade sjuka. Men de
flesta tog anstöt då han talade om villkoren för lärjungaskap. Och han blev inte förstådd ens av sina
närmaste då han utgav sig själv i döden på korset. Ensam fick han kämpa sin hårda kamp. Men han
segrade, erhöll nycklarna till döden och dödsriket, fick sig given all makt i himmelen och på jorden
och gav därför befallningen till de sina att gå ut och göra alla folk till lärjungar, döpande dem och lär
ande dem.
Grundläggande i såväl Gamla som Nya Testamentet är budet om att älska Gud över allting och att
älska sin nästa som sig själv. Kärleken kräver att vi delar med oss av vad vi har. Därför har missionen
praktiskt taget alltid och överallt sökt hjälpa människorna på olika områden. Missionsfolk och missionärer har delat med sig av vad de haft i timligt avseende. Sjukvård, hälsovård, matutdelning, skolarbete, familjeplanering i det överbefolkade Asien, brunnsborrning etc. är naturliga företeelser i linje med
principen att dela med sig och att behandla andra människor såsom man själv önskar bli behandlad.
Men detta räcker inte. Det bästa vi fått är evangeliet, det glada buds kapet om frälsning i Jesus Kristus.
Hur skulle vi kunna behålla det bästa för oss själva och dela med oss av det näst bästa bara? Vi som har
börjat lära känna Kristus, han som var den enfödde Sonen men inte lät sig nöja med att ensam njuta
sin härlighet utan lämnade den för att vinna frälsning åt människors barn och så bli “den förstfödde
58
bland många bröder”. Det är naturligt att vi som hör honom till följer honom också i detta och delar
med oss av vad vi själva fått, även till priset att bli missförstådda av dem som står utanför.
Att göra folk till lärjungar är inte precis detsamma som att få folk att byta religion. Vi missionärer är
inte ute för att värva proselyter. Tvärtom brukar vi framhålla att man inte blir kristen genom att byta
åsikter. Vi angriper inte vare sig hinduismen, islam eller någon annan religion utan nöjer oss med att
berätta vad vi själva funnit i Kristus och uppmanar människor att läsa mer om honom i evangeliet.
Endast den som får veta om Kristus kan välja honom. Det är därför vår huvuduppgift att presentera
honom för alla dem vi kan nå och därmed ge dem tillfälle att välja. Naturligtvis kan denna presentation inte bli oengagerat objektiv. Det är omöjligt för den som själv fått del av Guds outsägligt rika gåva.
Vi inbjuder men övertalar ingen. Somliga grips av ett visst intresse för Kristus och blir kanske hans
lärjungar på något område, då de finner att de kan lära åtskilligt av honom. Men till nästa steg kommer
de aldrig — de låter inte döpa sig för att inför sig själva och all världen göra klart, att de blivit lärjungar.
De blir aldrig kristna eftersom de inte går med på lärjungaskapets villkor. Gandhi är ett bra exempel på
detta, synes det mig. Andra visar intresse och låter döpa sig, men också bland dessa är det några som
blir kristna bara till namnet, eftersom de kommer av själviska motiv. Det stora flertalet tar inte emot
ordet alls. Men vi fullgör befallningen att predika evangelium för allt skapat.
Det är som sagt helt naturligt att utomstående inte kan förstå och uppskatta denna del av missionens gärning. Värre är det att en del av missionens eget folk frestas att överbetona det sociala och
humanitära arbetet på bekostnad av det direkt evangeliska. Det är som om man ibland hade behov av
att be om ursäkt för att man söker fullgöra uppdraget att göra alla folk till lärjungar.
En personlig deklaration till slut: Då jag för drygt 20 år sen reste ut till Indien för första gången, visste jag ej vilken eller vilka uppgifter jag skulle få, och ingen annan visste det heller. “Du torde få skapa
dig en uppgift själv”, sa en kamrat som just kommit hem från sin första period i Indien. Mitt arbete
har blivit av skiftande slag. Det mesta av min tid och kraft har jag emellertid fått ge i direkt evangeliskt arbete inom församlingarna och bland icke kristna. Jag är tacksam för detta. Naturligtvis har jag
haft nytta av mina religionshistoriska studier (semitiska religioner). Ännu mer nyttig torde dock det
grundligare studiet av allmän historia tiderna igenom ha varit. Det har för mig väsentligt underlättat
förståelsen för folken i Asien och deras reaktioner i modern tid. Men den ojämförligt bästa förberedelsen för missionsgärningen var dock den levande kunskap i och fasta tro på Bibeln som jag hade
förmånen att få grundlagd i min ungdom alltifrån bibelkursen på Götabro 1928 och många därpå
följande bibelveckor med Georg Cromnow som lärare till studieåren i Lund med Gösta Sandberg som
pastor. Hur många gånger har jag inte tackat Gud för att jag fick så grundligt studera Bibeln innan jag
började fördjupa mig i de andra studierna! Och jag ber inte om ursäkt för att jag hör till de svenskar
som fortfarande håller på att försöka få vuxna människor i andra länder att inte bara byta religion utan
viljan att bli verkligt kristna.
59
Recensioner
Lex orandi - lex credendi: en kommentar till trosbekännelsen
Gösta Hallonsten, Artos & Norma 2011
Gösta Hallonsten (konverterad katolik) har i en koncis och vackert illustrerad, med bland andra A
Rubljevs ikon Filoxenia, skrift Lex orandi - lex credendi gjort värdefulla kommentarer till de gammalkyrkliga trosbekännelserna, som också kan intressera ortodoxa läsare. Titeln på latin betyder ordagrant ”bönens lag är trons lag”. Devisen innebär att gudstjänst och bön har sitt fundament i bibeln
och är den främsta källan till vad kristna tror. Så som man ber tror man. Kristen tro är inte i första
hand dogmatiska teser utan trosutövning och lovprisning. Gudstjänst (mässa/liturgi) och bön är det
primära och på det följer trosbekännelse. Till detta kan ortodoxa kristna säkert uttala sitt amen. Kyrkan (i väst) har i huvudsak två bekännelser som till sitt ursprung är dopbekännelser. Den apostoliska (ca 200) är en ren dopbekännelse och dess kontext är den bibliskt-liturgiska. Den är känd
endast i västerlandet trots att de lutherska bekännelseskrifterna hävdar att den hör till dem som ”endräktigt brukas i kyrkan”. Metropoliten Marcus Eugenicus från Efesos uttalade på ”konciliet” i Ferrara/
Firenze 1438/39, där man försökte övervinna konflikten mellan Österns och Västerns kyrkor, att ”vi
äger inte och har aldrig sett denna ’apostoliska’ trosbekännelse!” Den nicenska (niceokonstantiopolitanska 325/381) är åter gemensam bekännelse både i öst och i väst. Den är läromässigt utformligare
då den uppstått i syfte att dra gränser mot vad som är falska uppfattningar om vad den odelade kyrkan
tror. Författaren redogör kunnigt för deras uppkomst och formuleringar, men det man saknar är en
redogörelse för varför den apostoliska inte är bekännelse i den ortodoxa kyrkan.
Bekännelse sker i första hand genom bön, liturgi och förkunnelse på ”trons modersmål”. På det
följer reflexion över vad kristna tror och på vem. Båda perspektiven överlappas av tolkning. Den senare nivån är sekundär som reflexion i reflexionen och tolkning i tolkningen. De kristna dogmerna
i trosbekännelserna, främst den nicenska, är resultat av teologisk debatt. Den abstrakta dogmatiska
terminologin integrerades dock inte nämnvärt i trosbekännelserna. Den hade en stödjande funktion
i gudstjänstlivets gestaltning. Kyrkohistorien är bibeltolkningens historia i dess mångfald. Trots det har trosbekännelser, liturgi
och gudstjänstordningar varit och är märkligt oföränderliga genom århundradena. Dogmerna har
reglerat trosbekännelsernas ”grammatik”. Ett tillägg (filioque) i den ursprungliga nicenska trosbekännelsen, att den tredje gudomspersonen
inte endast utgår från Fadern, som gudomens källa, utan också från Sonen, innebar att den odelade
kyrkan splittrades. Hallonsten diskuterar detta på ett klargörande sätt. Han konstaterar att diskussionen övergått från åtskiljande till något av en kompromiss. Att den Helige Ande utgår enbart från
Fadern säger med hjälp av teologisk reflexion, trots dess apofatiska outsägbarhet, något om hurudan
Gud är till sitt inre eviga väsen. Att både Fadern och Sonen sänder den tredje gudomspersonen i frälsningens historia ”avspeglar” (Hallonsten) igen Guds eviga väsen så som det framträder i hans verk
i skapelsen och mänskans frälsning. Fler teologer i samtiden hävdar, till skillnad från den klassiska
tanken att treenighetens verk utåt är odelade och inåt delade, att den immanenta triniteten är den ekonomiska och vice versa. Den treenige Gudens förhållande till sin värld är då inte endast en enkelriktad
linje från urbild (väsen) till avbild (uppenbarelse) utan bör förstås som ett ömsesidigt retroaktivt förhållande. Guds Sons smärta på Golgata kors bestämmer och återverkar då på den treenige Gudens
inre liv. Genom att upphäva apatiaxiomet om den oföränderlige Guden kan vi förstå att Gud är kärlek,
ty den treenige Guden älskar världen med den kärlek han är. När ”Gud blir allt i allt” då upptas och
upphävs den ekonomiska triniteten i den immanenta Triniteten i härlighetens rike. Eskatologin sammanfaller med doxologin. 60
Den östliga teologin kan hävda att den Helige Ande utgår endast från Fadern (teologi i strikt mening), men sänds av Fadern och Sonen. Således är filioque enligt ortodox uppfattning tillämpbart i
ekonomin men inte i teologin. Ett förslag till kompromiss mellan östlig och västlig förståelse av Andens väsen kunde med tanke på den ömsesidiga relationen mellan immanent och ekonomisk trinitet
vara att den Helige Ande utgår från Sonens Fader och mottager sin gestalt från Fadern och Sonen.
Tro är en personlig relation till Gud. Reformationen betonade vikten av enskild bibel-läsning. Helheten är dock större än delarnas summa. Enligt ortodox uppfattning är den Heliga Skrift Tradition.
Bibelns budskap bör därför tolkas i enlighet med Kyrkans samlade trosmedvetande. Den ortodoxa
kyrkohistorien visar till exempel hur de gammaltroende i Ryssland var känsliga för nya formuleringar.
Det samma gällde läsarna i Sverige på 1800-talet. Det är därför viktigt att bibelöversättningar och
kyrkohandböcker står i överensstämmelse med Kyrkans bekännelse. Det behöver dock inte nödvändigtvis innebära att Septuaginta (normerande för ortodoxa), Vulgata, Karl XII eller Svenska Folkbibeln
i absolut mening är normativa översättningar.
I detta avseende är den nya statliga svenska bibelöversättningen Bibel 2000 problematisk då den
översätter Den Helige Ande med ”den heliga anden”. Den tredje gudomspersonen i den Heliga Treenigheten som person fördunklas. Den nya formuleringen ”den heliga anden” i de finlandsvenska kyrkohandböckerna är heresi. I Svenska kyrkan är detta inte fallet där man bibehållit Den Helige Ande!
Tyvärr vacklar bruket hos Hallonsten och det är anmärkningsvärt också i Per Beskows översättning av
V Losskys ”Ljus av ljus” (Artos 2010).1 Den Helige Ande är den tredje gudomspersonen i den Heliga Treenigheten och inte resultat av någon form av antitrinitarisk pneumatologi. Jehovas Vittnen, som införde ny-formuleringen på 1950-talet, hade en representant i bibelkommissionen. I deras ”Nya världens översättning” är 1 Mos 1:2 endast
”Guds verkande kraft” och anden är genomgående en rationalistiskt tolkad ”kraft till det goda”.
Bekännelserna uttrycker Kyrkans enhet och apostolicitet. Det är tryggt att sätta sin tillit till Jesus i
medvetande om att Kyrkan gör det i egenskap av de i Kristus utvalda.
Ola Byfält, Helsingfors
Lex orandi - lex credendi betyder »Bönens lag, trons lag«, det vill säga »Så som man ber, så tror
man«. Trosbekännelserna som läses i kyrkan var ursprungligen dopbekännelser som innebar
att man betygade sin tro på den Treenige Guden och döptes i hans namn. Denna bok är en
kommentar till den Apostoliska och den Nicenska trosbekännelsen och tar sin utgångspunkt
i sambandet mellan gudstjänst och tro. Efter en kort historik om trosbekännelsernas funktion
och uppkomst följer en redogörelse för bekännelsernas innehåll och struktur. Lex orandi - lex
credendi är tänkt som en grundläggande lärobok för teologistudenter, men kan läsas av var och
en som intresserar sig för trosbekännelsens historia och innehåll.
Gösta Hallonsten är professor i systematisk teologi vid Lunds Universitet.
1 Nya kyrkohandboken: Den Helige Ande har bytt namn (Del I) – Kristet Perspektiv 2/2011, 14-15. - Anden är en person
(Del II) - Kristet Perspektiv 3/2011,14-17.
61
Gudstjänst som berör
Ulla Marie Gunner, Verbum 2011
På tredje dagen uppstod Jesus från de döda. Livet och kärleken hade vunnit i kampen mot döden och
ondskan. Det är grunden för hela vår kristna tro, för allt vad kristen kyrka heter och det är därför vi
firar gudstjänst. Gudstjänsten är ingen verksamhet bland andra i kyrkan. Det är där vi möts och manifesterar hoppet. Med den utgångspunkten har Ulla Marie Gunner skrivit en angelägen bok som berör.
Visst finns det mycket skrivet om gudstjänsten. Men det som ger Ulla Maries bok en särskild plats
är att den känns som skriven inifrån. Handfasta exempel från en verklighet, som framstår som Ulla
Maries egen, gör det lätt att ta till sig innehållet. Just därför behöver inte exemplen beskriva alla tänkbara sammanhang och resonemangen behöver inte vara heltäckande. Hon inbjuder till en dialog - inte
bara genom att ställa färdiga frågor. Som läsare lockas mina egna erfarenheter fram i den dialogen.
I vår tradition i missionskyrkan bär vi på ett folkrörelsearv. Även om folkrörelseepoken inte är historia (ännu?) så ser Sverige definitivt annorlunda ut nu än för 100 år sedan. Det kan ibland vara svårt
att inse hur stora skillnader det verkligen är. Men det som en gång var en möjlighet till engagemang
och utveckling kan idag istället verka som exkluderande. Att få ta ansvar för sin egen verksamhet
utan någon inblandning utifrån var givetvis en möjlighet på slutet av 1800-talet. Samma sak kan idag
uppfattas som att det bara är till för medlemmarna. Därför är det nödvändigt att ställa frågan hur vi
motverkar slutenhet och försöka se det vi gör även ur en förstagångsbesökares perspektiv. Här väcker
författaren viktiga frågor och ger förtydligande exempel.
Som pastor är det lätt att se på gudstjänsten som åskådare och bedömare, men Ulla Marie försöker
få även oss pastorer att vara närvarande och deltagare istället. Alla borde leva med i det skeende där
gudstjänsten blir ett möte mer än en uppvisning.
Jag tror att vi håller på att lämna en övertro på den rationella tanken där vetenskap och lärosatser,
kort sagt intellektuellt tänkande, kommer i första rummet. Istället ökar utrymmet för en mångfald av
uttryckssätt och förståelse av verkligheten. Här finns plats för mystik, bön, konst, musik, sakrament
och mycket mer. Ulla Maries bok är en bra väg in i ett ökat samtal om gudstjänstens form, innehåll
och relevans just idag.
Den relativt stora församlingen med många resurser är inte allas verklighet. I sin bok berör inte Ulla
Marie Gunner direkt den lilla församlingens situation. Även här är det viktigt att hitta exempel på hur
man kan skapa offentlighet i gudstjänsten. Författaren har delat med sig av det som är angeläget utifrån
sin verklighet. Det är det som är bokens styrka och gör att den berör.
Läsningen av boken kan säkert inspirera någon annan att fortsätta samtalet om gudstjänsten, samt
att dela med sig av ytterligare exempel.
Perarne Lindberg
62
Till sist
Tro&Liv och framtiden
Vi har under denna höst påbörjat arbetet med att skapa någonting nytt och under 2012 räknar vi
med att detta nya ska börja ta form. Utgångspunkten är en webbaserad produkt med inriktningen, att
vara ett relevant verktyg för församlingsanställda inom Gemensam Framtid, samt andra intresserade.
Denna webbplattform har då möjlighet att innehålla mer än dagens Tro&Liv.
I den preliminära planeringen kommer Tro&Liv att finnas, som en del av det nya gemensamma
medarbetarförbundets webbplats, med adressen www.medikyrkan.se. Här kommer vi att samla material, som berör pastorer, diakoner, musiker, ungdomsledare och andra anställda medarbetare. Exakt
vad detta innebär för Tro&Liv har vi anledning att återkomma till. Men material, som textutredningar
(med inriktning på bruk till predikan) och bokrecensioner, kommer att finnas tillgängligt. Vi har
dessutom tänkt, att detta material ska kunna hanteras på ett interaktivt sätt. Aktuell teologisk debatt,
information om forskning och teologisk fördjupning kommer också att få sitt utrymme. Liturgi, böner, gudstjänster, musik och andra uttrycksformer i gestaltandet av den kristna tron kan presenteras.
Aktuella exempel på allt som ryms inom församlingsarbete, diakoni, ungdomsverksamhet, musik etc.
har självklart sin givna plats i detta sammanhang.
Men det handlar inte bara om det som är positivt. Vi vill ta lärdom av situationer som är problematiska. Sådana tillfällen, där det inte fungerar som det ska, kan även visa på behovet av förbön. I
en mötesplats för anställda inom Gemensam Framtid (där vi också kan möta människor från andra
kyrkor och sammanhang) finns ett naturligt utrymme att kunna mötas i bön.
Vår målsättning är att erbjuda en webbplats, som är praktisk och lättillgänglig, men som också
innehåller teologisk fördjupning. Vi vill vi öppna utrymmet för mångas erfarenheter. Naturligtvis utgår vi ifrån, att det behövs en viss redigering, som innebär att allt insänt material inte kan publiceras.
Framför oss ligger några månader av arbete, där ”sidan” sakta växer och börjar ta form. Vår målsättning är, att i början 2013 ska vi ha en webbplats, som är intressant och spännande för vår målgrupp.
För att få tillgång till allt material, så kommer det troligtvis att behövas en avgiftsbelagd inloggning.
Ta gärna kontakt med oss och dela med dig av idéer och funderingar. För närvarande kan du logga
in på www.pastorerna.se för att följa vad som händer under 2012, där finns en flik för Tro&Liv.
Mail: [email protected], [email protected]
Curth Sandström och Perarne Lindberg
63
64
POSTTIDNING B
Avsändare: Tro & Liv, Tovhults Skola, 512 62 Kalv
