En älgtjur fejar hornen inför höstens brunst. Rapadalen i Sareks
nationalpark är känd för sina många och stora älgar.
Isranunkeln och fjällripan lever båda högt upp på fjälltopparna.
Fjällripan är grå på sommaren och blir vit på vintern.
Rapadalen i februari. Inlandsisar har mejslat ut djupa fjälldalar
genom fjällkedjan.
Renskiljning i november. Efter sommar i högfjällen delas
renhjorden upp på skilda vinterbeten i skogslandet.
Fjällheden står i försommarblom
Höga fjäll och djupa dalar
Sareks nationalpark
Människans marker
I krypljungens och lappljungens rosa mattor
Sarek och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke blev en central del i
världsarvsområdet Laponia när det bildades 1996. Här finns
landets mest dramatiska fjällnatur: urskogar med månghundraåriga tallar och granar, björkskogsdalar, deltaland,
fjällhedar och högfjällsmassiv med glaciärer och 2000meterstoppar. Djupa dalgångar med fjällälvar skär genom
högfjällsområdet. De är mjukt U-formade, utmejslade av
istidernas framglidande ismassor. I dalsänkorna är det yppig
blomsterprakt av stormhatt, smörbollar och fjälltorta där
älgarna trivs. En kilometer därifrån reser sig karga, isiga
toppar med isranunkel, snösparvar och knarrande fjällripor.
Sareks nationalpark är uppkallad efter fjället Sarektjåhkkå,
2 089 meter högt över havet. Sarek är ett dramatiskt
högfjällslandskap, genomskuret av djupa dalgångar med
fjällbjörkskog och deltaland. Här finns tvåhundra fjälltoppar
över 1 800 meter höga och nära hundra glaciärer. Parken
är känd för sitt djurliv. Här lever björn, lo och järv sida vid
sida med renar och landets största älgar. Kungsörn, havsörn
och jaktfalk häckar och jagar i dalgångarna. Dalripor och
fjällripor är året-runt-fåglar medan blåhake, fjällpipare, ljungpipare, smalnäbbad simsnäppa och lappsparv har fjällen
som sitt sommarhem.
av lappsparvens och ljungpiparens spruckna flöjter.
Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke nationalpark
Årmiljonernas landskap
Samerna har under årtusenden nyttjat fjällen som
jakt- och betesmarker. Fornlämningarna är många fångstgropar, kåtaplatser och gamla eldstäder. De är
alla skyddade enligt lag. För dagens renskötsel är båda
nationalparkerna viktiga kärnområden särskilt under
barmarkstiden med visten, flyttvägar, kalvningsland, betesmarker och rengärden. Sommartid söker sig renarna
upp på snöfält och glaciärer för att slippa insekter. Fyra
fjällsamebyar har renskötsel i området - Tuorpon, Jåhkågaska, Sirges och Unna-Cearus - alla med marker från
skogslandet till norska gränsen. För besökaren är det
viktigt att inte störa renar eller arbetet med renarna.
Några renvajor med kalvar löper iväg
Stuor Muorkke nationalpark är ett omväxlande fjällandskap
med allt från tallurskogar längs Luleälven, fjällbjörkskogar
och vidsträckta fjällhedar till karga toppar med snöfält och
glaciärer. Det mäktiga vattenfallet - Stuor Muorkkegårttje på
samiska - var nationalparkens främsta attraktion när den
avsattes. Nu är det torrlagt för att ge elström. Nationalparkens högsta punkt, 2 015 meter över havet, är det mäktiga
fjällmassivet Áhkká med sina 13 toppar och 10 glaciärer.
På sluttningarna syns former som inlandsis och glaciärer
skapat. Áhkkáterrasserna är kända exempel på istidsdeltan
som bildats i issjöar vid inlandsisens kant, men som sedan
hamnat på torra land när is och vatten försvann. Infrusna
isberg, som senare smält, har skapat djupa dödisgropar i
terrasserna.
Under en färd på urberg längs Sjöfallsvägen möter vi den
yngre fjällberggrunden i Gierkavs branta stup nära
Sáltoluokta. Härifrån fortsätter fjällkedjan ända till Atlanten.
Fjällen bildades för drygt 400 miljoner år sedan när två
kontinenter sakta kolliderade och havet mellan dem
försvann. Havsbottnens sediment pressades ihop till en
mäktig bergskedja, som sköts upp ovanpå det äldre
urberget. Genom årmiljoner, och särskilt under inlandsisarnas tyngd, nöttes den ner till dagens fjäll. Ett besök vid
dagens glaciärer flyttar oss tillbaka till istidens landskap.
Isslipade hällar, ändmoräner, sandurfält och deltaland
är isens spår. Men dagens glaciärer är inte kvarlevor av
inlandsisen. De nybildades först efter stenålderns värmetid.
Glaciärer är mätare på klimatförändringar och den globala
uppvärmningen får dem nu att krympa med tio meter per år.
lyser små tuvor av vitblommande fjällgröna.
Några lämmeljagande fjällabbar patrullerar heden.
Jag tittar ner i Áhusjgårssås djupa ravin,
formad av jökelvatten från smältande inlandsisar.
Ringtrastens sång och fjällvråkens jamande ljuder i gårssån.
Jag har passerat tusenåriga samiska härdar
och förrådsgropar i rasbranten, där nomader en gång
gömde renkött till kommande vårflyttning.
Här flyter årtusenden och århundraden ihop
med min egen vandring, ackompanjerad
där forntida vildrensjägare grävt sina fångstgropar.
Snart ska de fångas i vår tids kalvmärkningshagar.
(Stuor Muorkke nationalpark, på väg till Betsávrre, juni.)
Två dygns Sarekregn
Rapaälven flödar över av grått smältvatten.
Molngardinen dras undan, glaciärer framträder ur dimman.
Stenduns på älvbottnen och en ropande korp utanför tältet.
Samma dag ser vi dem, två älgtjurar som förbereder brunsten.
De fejar basthuden från sina hornskovlar mot höstgula björkar.
Obekymrade om oss och ovetande om älgjakten långt borta.
(Rapadalen i Sareks nationalpark, september.)
Vattenkraftens landskap
Både Sarek och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke nationalparker har skadats av vattenkraftsutbyggnad i Luleälven.
Genom dämning av Suorvamagasinet samt byggena av
Vietas och Ritsems kraftstationer blev Stora Lule älv helt
förändrad inom Stora Sjöfallets nationalpark.
Vattenkraftsområdet har brutits ut ur både nationalpark
och världsarv. Suorvamagasinet var före dämningen
ett rikt vattenland med älvar, bäckar, sjöar och deltan.
När Seitevare kraftstation byggdes på 1960-talet i Lilla
Lule älv kom deltaland och fjällurskog att dämmas över i
kanten av Sareks nationalpark. Vattenkraften har också
skadat renskötseln. Betesmarker har krympt, visten har
fått flyttas och möjligheten att flytta med renarna och
färdas särskilt vintertid har försvårats.
