Berättelsen om en rättsskandal

Berättelsen om en rättsskandal
Innehåll
1. Bakgrund
2. CIA
3. Sixten Westerlund, attentatet mot Norrskensflamman 1940, arbetskompanier i Sverige 1939 – 43
4. Semesterresa i öststaterna, 1973
5. Bordellhärvan, 1976 (Geijer-affären)
6. Chicago 1976 - 1977
7. Johnson Matthey och ett raffinerat brott.
8. Fallet Catrine da Costa
9. Palmemordet
10. Mordet på Anna Lindh.
11. Arbogamorden
12. New World Order
13. Politiska mord i USA
14. Europadomstolen
15. Per Westerlund
1. Bakgrund
Omkring 2010 fick jag tipset att jag skulle vara misstänkt för Palmemordet. Min kunskap
om brottet då begränsade sig till vad jag hört och sett i svenskt media. Jag började då
söka information på Internet. Efter några veckor stod det helt klart för mig att den
amerikanska underrättelsetjänsten, CIA, hade en central roll som konspiratör vid mordet.
När jag forskade vidare på privatspanarnas hemsidor samt läste en del böcker som
behandlade mordet så öppnades dörrar till andra mord. Jag insåg då att försök hade gjorts
för att kompromettera mig även för dessa mord. När jag sökte anledningen till att jag
komprometterats kunde jag finna endast en koppling; min far Sixten Westerlund. Han hade
under merparten av sin levnad varit aktiv fritidspolitiker för Kommunisterna. Jag har aldrig
varit aktiv i politiska sammanhang. Jag fann då att attentatet mot den kommunistiska
dagstidningen, Norrskensflamman, 1940, måste vara den egentliga anledningen till att jag
komprometterats. Bevisligen kan jag inte haft något att göra med attentatet men mitt
släktskap till Sixten har varit tillräckligt för konspiratörerna när man valt att komprometterat
mig.
Idag, 2017, har jag "rullat upp" de väsentligaste delarna i denna historia. Det jag
presenterar i denna blogg utgör förmodligen endast toppen av isberget. Ju mer jag forskar
desto mer framkommer. Under den senare delen av 2016 har jag via släktforskning funnit
att jag har mitt biologiska ursprung i det rojalistiska Europa. Jag adopterades tätt inpå min
födsel av makarna Sixten och Johanne Westerlund, 1946. Mitt rojalistiska ursprung har
varit av stor betydelse för konspiratörerna.
Jag vill passa på att rikta ett tack till de undersökande journalister och författare som
granskat de aktuella rättsfallen. Utan deras bidrag hade jag inte kunnat fullfölja min
analys.
Jag refererar till vissa platser som är av intresse och anger de geografiska koordinaterna
för dessa. Du kan kopiera och klistra in i Google Earth (gratisprogram).
Detta dokument presenteras även som en hemsida:
www.legalscandal.info
Kopiera gärna och mejla till andra till andra som kan tänkas vara intresserade.
Mvh
Per Westerlund
Costa del Sol
Spain
2. CIA
CIA (Central Intelligence Agency) är beläget i Langley, Virginia, USA. Organisationen, i sin
nuvarande form tillkom 1947. Dess huvuduppgift är att förse den amerikanska
statsledningen samt en rad myndigheter med underrättelseinformation.
I samband med Japans attack mot Pearl Harbour, 1941, framkom svåra brister i USA:s
militära underrättelsetjänst. Under ledning av president Truman bildades kort därefter OSS
(Office of Strategic Services) som då blev föregångaren till CIA. Idag har man ca 16000
personer anställda inom huvudorganisationen i USA. Globalt verkar ca 1 milj. personer
inom organisationen. Författaren William Blum (har jobbat för CIA) är en av de personer
som försökt kartlägga CIA:s verksamhet. Han har sammanställt följande:
(Mer om William Blum finns på www.williamblum.org )
Listan över framträdande utlänningar där USA sedan slutet av andra världskriget har varit
inblandat i mordet på eller planerat att mörda innehåller enligt William Blum följande
namn:
Abdul Karim Kassem, ledare för Irak.
Ahmed Dlimi, marockansk armsbefälhavare.
Ayatollah Khomeini, ledare för Iran.
Charles de Gaulle, president i Frankrike.
Che Guevara, kubansk ledare.
Chou En-lai, premiärminister i Kina.
Claro M. Recto, filippinsk oppositionsledare.
De nio comandantes i sandinisternas ledning.
Fidel Castro, president på Kuba.
Francisco Caamano, oppositionsledare på Dominikanska republiken.
Francois "Papa Doc" Duvalier, diktator på Haiti.
Gamal Abdul Nasser, president i Egypten.
Jawaharlal Nehru, premiärminister i Indien.
Jose Antonio Remon, president i Panama.
Jose Figueres, president i Costa Rica, två mordförsök.
Kim Il Sung, premiärminister i Nordkorea.
Kim Koo, koreansk oppositionsledare.
Manuel Noriega, chef för Panamas underrättelsetjänst.
Michael Manley, premiärminister på Jamaica.
Mobutu Sese Seko, president i Zaire.
Mohammed Fadlallah, libanesisk shiitisk ledare.
Muammar Khadaffi, ledare för Libyen.
Ngo Dinh Diem, president i Sydvietnam.
Norodom Sihanouk, ledare för Kambodja.
Omar Torrijos, ledare i Panama.
Patrice Lumumba, premiärminister i Kongo.
Pierre Ngendandumwe, premiärminister i Burundi.
Rafael Trujillo, diktator i Dominikanska republiken.
Raul Castro, hög ledare på Kuba.
Rene Schneider, chilensk arméöverbefälhavare.
Saddam Hussein, ledare för Irak.
Salvador Allende, president i Chile.
Sukarno, president i Indonesien.
Blum är författare till boken "CIA & USA:s verkliga utrikespolitik", Epsilon Press, 1998.
Ovanstående lista presenteras i boken. Huvudinnehållet i boken har utkommit i flera
upplagor – den första redan 1986.
CIA hade sin guldålder under 50- och 60-talet. Man kan säga att organisationen blev en
stat i staten. Dess huvuduppgift var att bekämpa kommunism över hela världen. Redan
kort tid efter andra världskrigets slut stod det klart för de amerikanska politikerna att
Moskva hade ambitionen att exportera sin ideologi till andra regioner. Sovjetunionen såg
till att de marionetter som man tillsatt i de s.k. satellitstaterna fullgjorde sin plikt. Minsta
försök till utbrytning krossades med våld. Ett av de tydligaste exemplen var
Ungernrevolten, 1956.
Under 50- och 60-talet väcktes den västeuropeiska medelklassen till medvetande om det
koloniala barbari som utövades runt om i världen. Vanligtvis var det radikala
vänsterrörelser, i Västeuropa, som avslöjade rådande missförhållanden. Man krävde frihet
för de kolonier som drabbats. Situationen ansågs särskilt svår på den Afrikanska
kontinenten. Ett flertal konflikthärdar blossade upp i de korrupta kolonierna. Detta
medförde ett ökat engagemang från FN. Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare
under perioden 1953 – 1961. Han kom att involveras djupt i de afrikanska konflikterna
ända fram till sin tragiska död. I september 1961 befann sig Hammarskjöld och hans
medarbetare på en flygning i Nordrohdesia (idag Zambia). Man hade planerat in
förhandlingar med ledarna i utbrytarstaten Katanga. Kort innan man skulle landa i Ndola
kraschade planet. Alla 16 ombord omkom. Utredarna fastslog att det hela var en
olyckshändelse. Under 2000-talet har ett flertal undersökande journalister och författare
återupplivat utredningen omkring "olyckan". Ett flertal vittnesuppgifter från personer på
marken tyder på att Hammarskjölds DC-6:a attackerades av två stridsflygplan strax innan
kraschen. Man kunde se "eldklot" vid planet. Frågetecknen är många omkring denna
händelse men mycket tyder på att CIA och den brittiska säkerhetstjänsten MI5 ligger
bakom denna operation.
Hammarskjölds "brott" var att han fattat sympati för de afrikanska befrielsekämparnas sak.
Han kom då att utgöra ett hot mot kolonisatörernas stora ekonomiska intressen (guld,
diamanter) i regionen. Dessa såg ingen annan utväg än att eliminera Hammarskjöld.
När man studerar Blums dödslista så finns ett namn som skiljer sig från mängden,
nämligen Charles de Gaulle, president i Frankrike. Han var nationalist och konservativ.
Han hade en bakgrund som general i den franska armén. Hur kunde han hamna på CIA:s
dödslista? Var det inte så att de Gaulle kunde vara den perfekta samarbetspartnern för
CIA eftersom han inte var kommunist? Så enkel är (dessvärre) inte CIA:s logik. Sanningen
är att den som har fräckheten att gå emot CIA:s politiska uppfattning riskerar att
elimineras. Då spelar det ingen roll om vederbörande är kommunist eller inte.
Algeriet hade fungerat som fransk koloni sedan mitten av 1800-talet. Den algeriska
befolkningen hade aldrig accepterat den franska överhögheten. De väpnade upproren var
många. I mitten av 1950-talet hade den algeriska gerillarörelsen FLN lyckats befria vissa
områden som senare kunde användas som baser för fortsatt krig. Frankrike ökande sina
militära närvaro och hade som mest ca 500 000 soldater på plats. Frankrikes militära
framgångar uteblev. Under tiden ökade motståndet mot kriget inom den franska
hemmaopinionen. 1958 tillträdde de Gaulle som ny president. Med sin militära bakgrund
hade han insett det hopplösa i fortsatt krigföring i Algeriet. Han sökte då politiska lösningar.
Detta ogillades av CIA och de franska generaler som var bosatta i Algeriet. Man menade
att landet skulle bli en Sovjetisk lydstat om gerillan tilläts att ta över. 1961 gjorde
generalerna ett kuppförsök. Under ledning av general Challe proklamerade man ett
maktövertagande i Algeriet. Challe hade tidigare innehaft posten som överbefälhavare för
NATO:s allierade styrkor i Centraleuropa. Efter fyra dagar hade kuppen slagits ned. Sju års
krig var över. 1962 folkomröstade algerierna om självständighet och den 3 juli utropades
landet som självständig stat.
1960 detonerade Frankrike sin första atombomb. Det skedde i den Algeriska öknen. Snart
hade man etablerat sig som en av världens starkaste kärnvapenmakter. USA hade
fortfarande militärbaser i Frankrike – allt i enlighet med överenskommelser som träffats
efter andra världskrigets slut. Efter krigsslutet kolliderade Frankrikes koloniala intressen,
bl.a. i Indokina, med USA:s. Det fanns därför ett motstånd inom den franska militären
beträffande USA:s militära närvaro i Frankrike. Förhållandet mellan Paris och Washington
försämrades ytterligare efter mordet på John F Kennedy, 1963. På bilder från Kennedys
begravning kan man se hur de Gaulle står i stram givakt, i sin generalsuniform, vid
Kennedys kista. USA:s nye president, Lyndon B. Johnson, var inte den samtalspartner
som de Gaulle hade önskat sig. Meningsskiljaktigheter beträffande Frankrikes roll i NATO
gjorde till slut att de Gaulle, i februari 1966, gav NATO och USA en tidsgräns för när
baserna i Frankrike skulle ställas under fransk kontroll – eller avvecklas.
Blum skriver att mellan 1958 och mitten av 60-talet förekom omkring 30 allvarliga
mordförsök på Charles de Gaulle. "Det sägs att det utgör ett världsrekord för ett
statsöverhuvud" skriver Blum. Han nämner inte vilka som kan tänkas ligga bakom alla
dessa mordförsök – men en kvalificerad gissning kan vara den högerextrema
terrororganisationen OAS som hade sin bas i Algeriets huvudstad Algér. OAS "specialitet"
var att spränga oskyldiga algerier i luften.
I det följande refererar Blum till en förstasidesartikel i Chicago Tribune, 1975 :
1965 eller 1966 sägs oliktänkande i de Gaulles regering ha kontaktat CIA för att få hjälp
med att mörda den franske ledaren.......
............En lejd mördare, beväpnad med en giftring, skulle finnas gömd i en grupp gamla
franska soldater när general de Gaulle höll en mottagning för dem. Mördaren skulle agera
sent på dagen när det förmodades att de Gaulles hand skulle vara uttröttad och kanske
även avdomnad efter att ha skakat hundratals händer. Mördaren skulle i dödlig vänskap
skaka generalens hand och de Gaulle skulle inte märka det lilla giftsticket när det gick
igenom hans hud. Mördaren skulle sedan spatsera bort och blanda sig med mängden när
giftet började rinna igenom de Gaulles ådror för att nå hjärtat eller hjärnan, beroende på
vilket dödligt gift som skulle användas. Hur snabbt döden skulle inträffa avslöjades inte om
det ens diskuterades då.
I de skisserade planerna som presenterades för kongressens ledare fanns det ingen
beskrivning av hur CIA:s faktiska roll skulle vara om planerna fullföljdes.
Charles de Gaulle dog fridfullt i sitt hem, 1970, vid 80 års ålder.
William Blum presenterar 55 fall i sin bok där CIA intervenerat under perioden 1945 –
1991. Eftersom boken endast spänner över ca 500 sidor så blir redogörelserna relativt
kortfattade för varje intervention. Det är ändå mer än tillräckligt för att läsaren ska få en
inblick i hur CIA och deras militära medlöpare ser på sin omvärld.
I Blums skildring av de olika interventionerna anges nästan uteslutande det kommunistiska
hotet som anledning. Till och med i regioner där kommunism har varit ett okänt begrepp för
innevånarna har man motiverat ingripandet med "kommunism". Det har i princip varit
irrelevant vilka motiv som anförts från CIA och militären så länge som ordet "kommunism"
infogats i rapporteringen. Huvudsyftet i rapporteringen har varit att hålla kongressens
ledamöter på gott humör. Det är där som det avgörs vilka anslag som CIA får. CIA har
även sett till så att de olika operationerna framställts som om de vilat på laglig grund. Brott
mot mänskliga rättigheter etc. förekommer inte. På så sätt har man velat ge USA:s
politiker en bild av "anständighet". Verkligheten har visat sig vara en annan. Fruktansvärda
övergrepp som massavrättningar av helt oskyldiga människor (även kvinnor och barn) har
ägt rum i ett flertal operationer. Det enda "fel" som har kunnat belastas de avrättade har
varit att de befunnit sig i ett "kommunistiskt" område. Ett annat inslag är biologisk
krigföring. Här har man spridit luftburna dödliga virus som gjort att "kommunisterna"
insjuknat och blivit stridsodugliga. Listan kan göras lång men jag begränsar mig till dessa
exempel.
William Blum och ett antal andra amerikanska författare i ”branschen” riktar sig i första
hand till en internationell publik. Man vet att ”avslöjanden” kan få en betydligt bättre effekt
om de blir kända hos USA:s allierade på andra kontinenter. I Västeuropa är stödet för
mänskliga rättigheter fortfarande stort. CIA:s och den amerikanska militärens oerhörda
folkrättsbrott runt om i världen måste fram i dagens ljus.
(CIA:s hemsida: www.cia.gov )
3. Sixten Westerlund
Min far, Sixten Westerlund (f. 1913 d. 2002), var aktiv inom kommunalpolitiken i ca 20 år. I
början av 40-talet gifte han sig med min mor, Johanne Arnesen, som kommit som flykting
från ett krigshärjat Nordnorge.
Möte med Skolstyrelsen. Fotot taget omkring 1956.
Under en period på 60-talet var han ordförande för kommunisterna i Arjeplogs Kommun,
Norrbotten (66° 3'5.42" 17°53'24.19" ). Under min uppväxt fick jag höra många historier
om nazisternas illgärningar, dels från Sixten, men även från mina norska släktingar. Sixten
var känd för sina antinazistiska åsikter under krigsåren. Han stod under uppsikt av Polisen
i Arjeplog under denna period. Han var även aktuell för internering i Storsien. Under 60talet lät han mig förstå att han och flera andra ledande kommunister i Arjeplog
övervakades av Säpo. Telefonavlyssning och brevöppning var de metoder som
tillämpades. Jag fann detta märkligt eftersom Sixten var känd i hela kommunen som en
hygglig prick. Han hade egen firma i måleribranschen med ca 5 anställda. Kunskapen om
övervakningen gjorde att jag definitivt tackade nej till alla former av politiskt engagemang.
Under 60- och 70-talet rasade det kalla kriget som värst. USA:s krav på Sverige var
glasklart:
Håll alla ledande kommunister under uppsikt.
Situationen var särskilt känslig i det kommunistiska Norrbotten. Området är av stor
strategisk betydelse för NATO. Man befarade att det kunde finnas kommunister där som
spionerade för Sovjetunionens räkning. Säpo:s jobb var att fånga in dessa förmodade
spioner. I den hetsjakt som pågick under denna period hamnade ett flertal oskyldiga
personer i kläm. Det mest kända fallet är den s.k. Morjärvmannen:
http://www.morjarvmannen.se/
Jag vill för tydlighetens skulle nämna att vi, Sixten Westerlund och Per Westerlund, aldrig
förekommit i några brottsregister. Säpo:s misstänkliggörande av oss är och förblir ett
fantasifoster.
Attentatet mot Norrskensflamman 1940
Litteratur: Attentatet mot Norrskensflamman. Författare: Ulf Oldberg. Förlag: Bonniers,
1972.
Oldberg har genomfört ett stort antal intervjuer med personer som varit direkta vittnen till
attentatet eller som på annat sätt berörts. För att få grepp om den politiska temperaturen
både före och efter attentatet har han gått igenom ett omfattande tidningsmaterial. Många
kända krönikörer refereras. Hans huvudsyfte har varit att förklara hur förbrytelsen kunde
hända. Boken blir på så sätt en uppgörelse med fascismen.
För att kontrollera Oldbergs uppgifter har jag tagit del av den omfattande
förundersökningen mot attentatsmännen. Den är offentlig och är tillgänglig hos
Krigsarkivet, Stockholm. Jag bedömer att vittnesmålen från de som befunnit sig i
närheten av brottsplatsen vid detonationen har hög trovärdighet. Som en separat del
återges attentatsmännens vittnesmål. Denna del är bevisligen ett falsifikat tillverkat av
Polisen.
Bakgrund
I september 1939 invaderade de tyska nazisterna Polen. Detta åtföljdes kort därefter med
krigsförklaringar mot Frankrike och England. Prologen till det 2:a världskriget hade presenterats.
Sovjetunionen hade tidigare under 1939 noterat de tyska vapenskramlet. I augusti ingick man en
icke-angreppspakt med Tyskland (Molotov-Ribbentrop-pakten). De sovjetiska ledarna med Josef
Stalin i spetsen hade insett att det var dags att förbereda för krig. När man blickade västerut fann
man att Finland mycket väl kunde bli ett uppmarschområde vid ett tyskt invasionsförsök. Man fann
då att Leningrad skulle vara en av de städer som var i farozonen. Landområdet Karelska Näset
mellan sjön Ladoga och Finska Viken tillhörde Finland och gränsade mot Sovjetunionen. Området
skulle vara strategiskt viktigt för försvaret av Leningrad. I oktober 1939 krävde Stalin att Finland
skulle flytta sin landgräns västerut vid detta gränsavsnitt. Han krävde även att få arrendera
strategiskt viktiga Hangö för kontroll av inloppet till Finska Viken. Ytterligare krav på avträdelser
fanns på listan. Den finska regeringen gjorde eftergifter men Stalin meddelade att de var
otillräckliga. Finland noterade ryska truppsammandragningar vid Karelska Näset. Den 30 november
startade Sovjetunionen sitt anfall. Det finska vinterkriget hade inletts.
Tidningarna
Den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman i Luleå hade under hela hösten 1939 följt
händelseutvecklingen i de finsk-ryska relationerna. När nu Sovjetunionen anfallit Finland hamnade
tidningen i ett dilemma. Dess uppfattning var att Sverige inte skulle gå in på Finlands sida i kriget.
Man ville att neutralitet skulle gälla. Detta var också den svenska regeringens hållning. Bland
”Flammans” meningsmotståndare fanns lokalkonkurrenten Norrbottens-Kuriren, Luleå.
Tidningen hade en inriktning till höger på den politiska skalan (gäller än idag). Den fungerade
också som husorgan för de officerare som tjänstgjorde i den närbelägna garnisonsstaden Boden.
Många av dessa hade uppfattningen att Sverige skulle gå in på Finlands sida i det pågående kriget.
Parollen var: Finlands sak är vår. Generalmajor Archibald Douglas var stabschef för styrkorna i
Norrbotten vid denna tidpunkt. Omkring 100 000 man var mobiliserade i Norrbotten.
Officerarna
Det fanns en stark vilja bland de svenska officerarna att få hjälpa sina finska bröder i kampen mot
”den sataniska kommunismen”. Eftersom regeringen gång på gång avvisat officerarnas propåer så
fanns ingen annan utväg för dessa än att gå in i kriget på frivillig väg. Initiativ togs för att starta s.k.
frivilligbyråer runt om i landet. Där skulle rekrytering till den finska fronten organiseras. Patriotism
var ledstjärnan i organisationen. Till officerarnas stora förtret motarbetade Norrskensflamman
frivilligbyråernas ansträngningar. ”Flamman” ansåg att verksamheten var olaglig. Man stämplade
frivilligorganisatörerna som krigshetsare. Man såg också en risk i att Sverige inte längre skulle
uppfattas som neutralt om verksamheten fick fortgå. Officerarna ansåg att journalisterna på
”Flamman” uppträdde som landsförrädare.
Frivilligkåren
Den svenska frivilligkåren i Finland beräknas ha uppgått till ca 8000 man. Den svenska
entusiasmen för kriget var måttlig. En viktig orsak bedöms vara de fascistiska strömningar som
fanns i det finska samhället under 30-talet. Den extrema Lappo-rörelsen i Österbotten hade
uppmärksammats i den svenska pressen p.g.a. sina upprepade våldsaktioner. Rörelsens mål var att
utplåna kommunismen i Finland.
De flesta svenskar som anslöt i kriget placerades i de bakre linjerna. Oftast var det frågan om
uppgifter som underhåll till de trupper som befann sig i frontlinjen. De svenska förlusterna under
kriget har beräknats till 33 man. Finland kunde räkna in ca 23000 stupade och Sovjetunionen ca 130
000.
6-mannakommittén
I januari-februari 1940 bildades en 6-mannakommité i Luleå. Det uttalade målet var att bekämpa
kommunisterna. Man hade särskilt fokus på ”Flamman” i denna ambition. Kommitténs möten
förlades till det s.k. pianorummet i Stadshotellet, Luleå. De personer som ingick i kommittén var:
Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren, Luleå.
Ebbe Hallberg, stadsfiskal (polischef), Luleå. Medlem i stadens frimurarloge. Nazist.
Elof Rydberg, förste järnvägsbokhållare, Luleå.
Arvid Johansson, Norrbottens-Kurirens platsredaktör i Gällivare.
Ragnar Holmberg, Norrländska Socialdemokraten, platschef för Luleå-redaktionen.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren (var överordnad Hedenström)
Utanför kommittén fanns ett antal viktiga personer. Kapten Svanbom vid Ing 3, Boden, var en
sådan. Kommittén leddes av Ebbe Hallberg. Till en början kom diskussionerna att koncentreras
omkring vilka lagliga åtgärder som kunde vidtas för att stoppa ”Flammans” utgivning. Några
exempel:
Kontakt skulle tas med det företag som levererade tidningspapper till ”Flamman”. Där skulle man
övertalas att bryta leveranserna. Detta försök misslyckade. ”Flamman” hade ett kontrakt med
leverantören. Man bedömde att ett kontraktsbrott skulle leda till skadeståndsanspråk från tidningen.
Ett arbetsläger hade byggts upp i Storsien, Norrbotten. Tanken var att subversiva element (läs:
kommunister) som inte kunde inkallas för militär tjänstgöring skulle placeras där. Det fanns
liknande läger på andra platser i Sverige. Det fanns ingen som helst laglig grund för dessa läger.
Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson måste tilldelas ett tungt ansvar för
tillkomsten av dessa koncentrationsläger. Storsien hade plats för ca 300 fångar. Kommittén
framförde önskemål om vilka kommunister som man önskade internerade. Listor överlämnades till
kapten Svanbom. En av de personer som internerades på detta sätt var ”Flammans” annonschef,
Valdemar Granberg. Man hoppades att kunna strypa inflödet av annonsintäkter till ”Flamman” på
detta sätt. Samtidigt bearbetades (hotades) annonsörerna för att avstå annonsering i ”Flamman”.
Granbergs fru, deras 12-årige son och 8-åriga dotter hade sin bostad i tidningens fastighet. De
omkom vid sprängningen den 3:e mars 1940. Granberg hade ersatts av en annan person under hans
internering varför kommitténs åtgärd blev verkningslös. Sixten, som var aktuell för internering,
menade att interneringslägren hade uppförts på tyskt initiativ. Vid den förmodade tyska invasionen
skulle det då bli en enkel sak för nazisterna att ”ta hand om” de ledande svenska kommunister som
satt i lägren.
Enligt allmänna förfoganderättslagen kunde svensk militär rekvirera annans egendom, utan att
ersätta ägaren, om egendomen inte kunde anskaffas på annat sätt. En annan förutsättning var att
egendomen var oundgänglig för landets försvar. Kommittén beslutade att framföra ett förslag om
rekvisition av ”Flamman”. Tanken var att tidningens tryckeri skulle användas för produktion av en
fronttidning för de svenska trupperna i Finland. Via general Douglas gick frågan vidare till
regeringen. Där ansåg man att en rekvisition av tryckeriet var olämplig. Dessutom hade det
framkommit att det redan fanns en fronttidning. Den kallades ”Förposten” och redigerades hos
Norrbottens-Kuriren.
Vinterkriget
Till en början hade de finska trupperna stora framgångar. Man var underlägsna både i numerär och
materiel men lyckades ändå fördröja de ryska truppernas framryckning. Man hade utplånat hela
ryska divisioner. Tusentals ryska soldater stupade i enstaka sammandrabbningar. NorrbottensKurirens krigskorrespondenter var lyriska i sin skildring över de finska hjältedåden. Förklaringen
till framgångarna fanns i de finska truppernas träning för vinterkrigföring. Man ansåg att de finska
soldaterna helt enkelt var överlägsna de ryska under sådana förhållanden. Vintern 1939-40 var en av
de kallaste vintrar som någonsin förekommit i Finland. Periodvis låg temperaturen omkring -40°.
När kriget kommit in i februari 1940 hade den finska krigslyckan vänt. Den 11: e och 12:e februari
hade de ryska trupperna brutit igenom försvarslinjerna på Karelska Näset. General Mannerheim
beordrade reträtt. Läget var kritiskt. Den finska regeringen vädjade om hjälp från Sverige men
liksom tidigare förhöll sig den svenska regeringen kallsinnig till ett ingripande. Frankrike och
England ville inte heller skicka trupper men skickade krigsmateriel. Desperationen började sprida
sig inom den svenska officerskåren. Man ansåg att det var bara en tidsfråga innan de ryska
trupperna skulle stå vid den svenska gränsen. Frivilligbyråernas rekrytering gick trögt.
Norrskensflamman fortsatte med sin underminering av krigsaktivisternas verksamhet. Man tyckte
nu att det fanns tendenser till krigspsykos hos vissa aktivister.
Attentatsplaner
(OBS! Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag
kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående")
Inom 6-mannakomittén hade man uttömt hela sin arsenal av tänkbara legala åtgärder för att stoppa
”Flamman”. Det som nu återstod var det illegala. Tanken på att spränga ”Flammans” tryckeri hade
funnits under en längre tid. Hedenström var den som var drivande i denna fråga. Han hade tidigare
varit bekant med en journalist som jobbat på ”Flamman”. Han hade besökt lokalerna på Kungsgatan
27 många gånger. Han hade därför god lokalkännedom. Stadsfiskal Hallberg hade beordrat en
razzia mot ”Flamman” den 10:e februari. Polisen spenderade då en hel dag i lokalerna. Även de
lägenheter som beboddes av ”Flammans” personal undersöktes. I samband med denna razzia
lyckades Hallberg komma över en nyckel till tryckeriet. Hedenström var nu i besittning av nyckeln.
Det blev nu hans uppgift att organisera sprängningen av ”Flammans” tryckeri.
Vinterkriget - slutet
Det finska vinterkriget led mot sitt slut. Det finska sammanbrottet på Karelska Näset gjorde att
kriget i praktiken var över. Den 29:e februari hade den finska regeringen sagt ja till
fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Kriget kom ändå att förlängas en vecka eftersom Frankrike
och England hade förklarat sig villiga att bistå Finland med trupper. Dessa kom aldrig att sändas
eftersom Sovjetunionen klargjort att man inte hade för avsikt att ockupera Finland. Den 7:e mars
anlände den finska förhandlingsdelegationen till Moskva.
Attentatsmännen
Hedenström hade organiserat den ”styrka” som skulle utföra attentatet. Följande personer skulle
delta:
Hedenström.
Borgström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Krendel, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Norström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Palmqvist, handelsbiträde i det civila men nu värnpliktig ordonnans.
Attentatet
(OBS! Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag
kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående")
Planeringen hade skett i kapten Svanboms bostad i Boden. Man beslutade att sprängningen skulle
ske natten mot den 3:e mars. Beräknat klockslag sattes till kl 3:00. Hela ”styrkan” samlades hos
kapten Svanbom under eftermiddagen den 2:a mars för en sista genomgång. Därefter begav man sig
i bil till Luleå. Man medförde den nödvändiga materielen för sprängningen. När man kommit till
Luleå gick man in på Stadshotellet. Under eftermiddagen hade Hedenström meddelat tiden för
attentatet till stadsfiskal Hallberg. Man dansade och åt och drack gott på hotellet. Man uppehöll sig
där fram till omkring klockan ett på natten. Därefter begav man sig till Norrbottens-Kurirens
lokaler. Vid tidningens tryckpressar bestämde man hur arbetsfördelningen skulle se ut när man väl
kommit in i ”Flammans” tryckeri. Aptering av trotylstavar, dragning av pentylstubin etc. bestämdes.
Omkring kl 2:40 begav man sig i bil till ”Flamman”. Man parkerade på en sidogata till Kungsgatan
inte långt bort från ”Flamman”. Hedenström och kapten Svanbom hade tidigare, natten till den 29:e
februari, befunnit sig vid ”Flamman”. Svanbom väntade utanför medan Hedenström gick in för att
kontrollera att den nyckel han fått från stadsfiskalen passade till tryckeriets dörr. När Hedenström
nu åter befann sig vid dörren låste han upp. Fänrikarna startade omedelbart aptering av
laddningarna. Palmqvist, som var välväxt, placerades i ingångens förstuga. Man hade försett honom
med en gummiklubba som tagits från Norrbottens-Kurirens tryckeri. Klubban användes för att slå
ned typerna vid sättningsarbetet. Övriga attentatsmän var beväpnade med pistoler.
Tekniken vid apteringen var följande:
Trotylstavarna placerades på rotationspressen på ett sätt så att maximal skada skulle uppstå. I
stavarna sattes tändhattar (=en liten sprängladdning) som skulle få stavarna att detonera.
Trotylstavarna måste detonera samtidigt. Om inte så sker finns risk för att en laddning som
detonerar före en annan närbelägen skadar apteringen för den laddningen. Detonationen uteblir då
för den laddningen. Problemet kan lösas med hjälp av pentylstubin. Denna stubintråd är egentligen
en sprängladdning. Hela tråden detonerar momentant. Trådarna ansluts till de tändhattar som sätts in
i trotylstavarna. Därefter förbinder man samtliga stubintrådar för de olika utplacerade laddningarna.
Sista steget i apteringen består i att man ansluter en krutstubintråd till en tändhatt. Denna apteras
därefter på pentylstubinen. När tändhatten detonerar mot pentylstubinen kommer hela kretsen att
detonera momentant. Vid attentatet hade man apterat krutstubintråd med en brinntid av ca 6
minuter. För att vara helt säkra på att få detonation hade man apterat två separata tändhattar med var
sin krutstubintråd. En av dessa krutstubintrådar återfanns i ”Flammans” ruiner av experter från
Statens Kriminaltekniska Anstalt, Stockholm. Tråden var av ett speciellt tyskt fabrikat. Efter en
tids sökande hade man funnit den handlare i Luleå som sålt tråden. Det visade sig att fänrik
Borgström var den som rekvirerat tråden. Handlaren hade en kopia på Borgströms rekvisition där
det med all önskvärd tydlighet framgick att det var just han som beställt samt att det gällde
krutstubintråd (30 meter). Därmed var han bunden till brottet och övriga inblandade fann för gott att
erkänna sin gärning.
När apteringsarbetet avslutats antändes de två krutstubintrådarna. Klockan var nu omkring 3:10.
Attentatsmännen lämnade byggnaden. Man startade färden mot Boden utan att på något sätt avvakta
detonationen på distans. Stadsfiskal Hallberg hade instruerat ”styrkan” att välja en omväg tillbaka
till Boden. Denna väg gick på södra sidan av Luleåälven. Anledningen var att han såg sig tvungen
att beordra vägspärrar på vissa positioner direkt efter sprängningen. Han skulle dock inte beordra
avspärrning söder om älven.
Omkring kl 3:15 kom detonationen. Effekten blev fruktansvärd. Den hade hörts på flera kilometers
avstånd. Boende i fastigheter nära ”Flamman” väcktes direkt. Några vittnen har sagt att de var
framme vid sina fönster inom loppet av några sekunder. De kunde då se att ”Flamman” var helt
övertänd. Vittnet Disa Rouna berättade att hon inom loppet av någon minut var ute på gatan för att
se vad som hade hänt. Hon kände då en tydlig lukt av bensin.
Ett bevis för tryckvågens styrka var det glassplitter som man hittade ca 20 meter från byggnaden.
Tio personer befann sig i byggnaden. Den bestod av källarvåning, bottenvåning, övervåning samt
högst upp en vindsvåning. Rotationspressen var placerad i källarvåningen. Där hade
sprängladdningarna apterats. Tryckvågen hade raserat stora delar av bjälklaget mellan
bottenvåningen och källarvåningen. I bottenvåningen fanns tidningens redaktionslokaler. Ingen
uppehöll sig där vid detonationen. De fem som befann sig i övervåningen dödades praktiskt taget
omedelbart. Obduktionen av deras kroppar visade att det fanns sot i deras lungor. Detta indikerade
att det omkommit p.g.a. själva branden – inte tryckvågen. Detta faktum var av betydelse när dådets
straffrättsliga aspekter diskuterades. Lagen var solklar beträffande mordbrand. Om någon dödas
p.g.a. mordbrand så döms den skyldige till livstids straffarbete. Man konstaterade vidare att
kropparna inte hade utsatts för yttre våld.
De omkomna i övervåningen var:
Arthur Hellberg, 37 år, partiombudsman, distriktsordförande, ledamot av centralkommittén och
tidningens ekonomichef.
Alice Hellberg, 30 år, maka till Arthur.
Svea Granberg, 34 år, ungdomsdistriktets kassörska, tillfälligt arbetande som korrekturläserska på
tidningen och inneboende där sedan maken, Valdemar Granberg, internerats i Storsien.
Makarna Granbergs barn:
Torgny Granberg, 12 år.
Maj Hellberg, 8 år.
I vindsvåningen befann sig fem personer:
Filip Forsberg, journalist. Han hade anslutit från Stockholm till ”Flamman” den 21:a februari.
Vivan Åström och hennes två söner, Gustav 14 år och Gunnar 17 år.
T. Hell, bageriarbetare.
Modell över "Flammans" fastighet framtagen av Kriminaltekniska Anstalten.
Källarvåningen: Det svarta partiet längst ned är den del som ligger under markytan.
I bottenvåningen fanns kontors- och redaktionslokaler. Ingen uppehöll sig där vid sprängningen.
I övervåningen fanns de omkomna.
I vindsvåningen fanns de räddade. Högst upp på den vänstra gaveln syns det lilla fönstret som blev
räddningen.
"Flamman". Fullt utvecklad brand.
"Flamman". Endast skorstensstocken kvarstår.
"Flamman". Skorstensstocken.
De väcktes vid den våldsamma detonationen. Tavlor och speglar ramlade ned från väggarna.
Forsberg har uppgett att han hörde ett kort skrik från Alice Hellberg i våningen nedanför. Därefter
blev det tyst. De öppnade dörren som ledde till trappan ned till övervåningen. Eld och rök slog upp
vilket gjorde denna väg oframkomlig. Därefter rusade de över till den norra gaveln där en
brandstege fanns monterad på byggnadens fasad. Också denna väg var stängd. Eld slog ut genom
fönsteröppningarna i våningarna nedanför. Det var helt uteslutet att klättra ned genom detta eldhav.
Därefter rusade man över till den södra gaveln. Där fanns ett fönster. Det var placerat mitt emellan
de fönsteröppningar som fanns i våningarna nedanför. Här fanns chans till räddning. Elden kastades
vertikalt ut från de två fönstren i bottenvåningen men de båda eldslågorna närmade sig varandra
hela tiden. Brandkåren hade larmats av omkringboende kl 3:17. Den var nu på plats – med
berömvärd snabbhet. En stege restes för att rädda de nödställda i vindsvåningen. Stegen övertändes
snabbt varför försöket fick avbrytas. En ny stege restes men hisslinan i den brann av. Chansen till
räddning utifrån var borta. De instängda band nu ihop lakan som fick fungera som en räddningslina.
Hell, Åström och hennes söner tog sig först ut. När Forsbergs tur kommit hade de båda eldslågorna
i bottenvåningen förenats. När han närmade sig dessa lågor fattade ett lakan eld och brann av.
Forsberg föll då de sista metrarna men klarade sig utan skador i fallet. Däremot fick han
brännskador på händerna och i ansiktet.
Brottsutredningen
Nyheten om att ”Flamman” sprängts slog ned som en bomb i det politiska Sverige. Fallet fick
högsta prioritet. Redan den 3:e mars hade experter från Statens Kriminaltekniska Anstalt,
Stockholm, infunnit sig på brottsplatsen. Förgrundsfigur i delegationen var Harry Söderman.
Harry Söderman, SKA.
Brandhärden hade ännu inte svalnat vilket medförde att inga undersökningar företogs denna dag.
Undersökningen började måndag den 4:e mars. Mycket snart kunde man konstatera att höga halter
av magnesium påträffats på vissa punkter i brandhärden. Magnesium finns naturligt i trä men inte i
den höga halt som konstaterades här. Detta tydde på att branden var anlagd. Efter ytterligare en tid
hittade man den tysktillverkade krutstubintråd som jag omnämnt under avsnittet ”Attentatet”. Man
hittade även ett stycke detonerat tändrör.
Under rättegången i Rådhusrätten, Luleå, kallades Söderman som vittne. Hans vittnesmål skvallrade
om att han fått instruktioner om att inte säga mer än nödvändigt. Han ansåg att minst två
brandbomber hade utplacerats. Han kunde inte ange något närmare beträffande bombernas
konstruktion men han höll det för troligt att magnesium hade blandats upp med någon form av
brandfarlig vätska.
Avslöjandet
Den 14:e april meddelade Socialdepartementet att branden i Luleå den 3:e mars var anlagd.
Samtidigt utfästes en belöning på 10 000 kr till den som kunde lämna sådana upplysningar att
gärningsmännen kunde gripas. Den 16:e april greps fänrik Borgström. Efter ytterligare några dagar
hade hela ”styrkan” gripits. Den 19:e april greps även kapten Svanbom och stadsfiskal Hallberg.
Samtliga kom att begäras häktade. Indignationen var påtaglig hos samtliga större dagstidningar.
Krönikörerna tävlade i finurliga analyser omkring hur det ”dåraktiga terrordådet” kunde ske. Redan
nu spekulerade man omkring vilka påföljder som kunde tänkas utdelas till de inblandade.
Ingen kom att göra anspråk på belöningen, 10 000 kr.
Övre raden fr.v. Hallberg, Svanbom, Krendel, Norström.
Undre raden fr.v. Borgström, Hedenström, Palmqvist
Rättegångarna
Den 27:e april inleddes rättegångarna i Rådhusrätten, Luleå. Som ombud för Tryckeri AB
Norrskenet infann sig riksdagsman (k) Hilding Hagberg och Filip Forsberg. Norrskenet var ägare
till den nu nedbrunna fastigheten på Kungsgatan 27. Företaget var målsägare och framförde ett
skadeståndsanspråk uppgående till 300 000 kr.
För attentatsmännen var det rättsliga läget bekymmersamt. Om de fälldes för mordbrand kunde de
dömas till livstids straffarbete. Obduktionen av de omkomna hade ju visat att dödsorsaken var
själva branden. Försvarsadvokaternas taktik blev nu att försöka påvisa att attentatsmännen inte haft
för avsikt att orsaka eldsvåda. Branden var en olyckshändelse. Syftet var endast att förstöra
rotationspressen. Det lagrum som man yrkade straffansvar för var skadegörelse på annans
egendom. Man kalkylerade med ca 2 års straffarbete som påföljd samt skadestånd till Norrskenet
för den förstörda rotationspressen. Man ansåg att det inte kunde bli tal om skadestånd för den
nedbrunna byggnaden eftersom det inte bevisats att attentatsmännen orsakat branden.
Rätten ville utröna om de trotylstavar som fänrikarna apterat på rotationspressen kunde ha orsakat
branden. Därför hördes ett antal experter. Dessa fann det osannolikt att trotylladdningarna orsakat
branden. Experterna från Kriminaltekniska Anstalten hade fastslagit att minst två brandbomber
detonerat i byggnaden. Det var alltså frågan om mordbrand. Eftersom fänrikarna ihärdigt nekade till
att ha placerat ut brandbomber och inte heller kunde överbevisas om att faktiskt ha gjort det så
hamnade målet i en återvändsgränd. Under den fortsatta rättegången framkastade försvaret en teori
beträffande de utplacerade brandbomberna. Man menade att ett parallellattentat utförts.
Brandbomberna skulle då ha utplacerats av gärningsmannen efter det att fänrikarna antänt
krutstubintråden och lämnat byggnaden. Uppskattad brinntiden för krutstubintråden, ca 6 minuter,
hade baserats på de fynd som gjorts i brandhärden. Försvaret ansåg att det skulle ha varit fullt
möjligt för en gärningsman som väntade bakom ett av fastighetens hörn att hinna med aptering av
brandbomberna under den tid som stod till buds. Man föreslog även stadsfiskal Hallberg som
tänkbar gärningsman. Hallberg hördes av åklagaren beträffande denna anklagelse men han nekade
kategoriskt. Hagberg och Forsberg avfärdade teorin om ett parallellattentat som orealistisk. Rätten
hade beslutat om rättspsykiatrisk utredning för Hallberg, Hedenström och Svanbom. Utredningen
företogs på psykiatriska kliniken, Långholmen. I början av september gav läkaren sina utlåtanden.
Svanbom och Hedenström förklarades fullt tillräkneliga.
Den 10:e oktober lämnade läkaren sitt utlåtande över Hallberg. Han hade visat tecken på
sinnessjukdom p.g.a. kronisk förgiftning, ”Korsakoffs sjukdom” (alkoholdemens). Sjukdomen hade
gjort honom otillräknelig under åren 1939 – 40. Rätten beslutade att begära ett utlåtande från
medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd. Den 10:e januari 1941 uttalade sig medicinalstyrelsen.
Man ansåg att Hallberg var berövad förståndets bruk enligt vad som avsågs i strafflagen. Han var i
behov av vård på sinnessjukhus. Hallberg var även åtalad för förskingring och bokföringsbrott.
Några av dessa brott skulle då ha begåtts redan 1928. Hallbergs advokat försökte därför få honom
sinnessjukförklarad från 1928. Detta misslyckades.
Den 21:a juni 1940 föll domarna mot Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist:
Borgström, 2 års straffarbete
Norström, 1 år och 11 månaders straffarbete.
Krendel, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Palmqvist, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Domskäl: delaktighet i skadegörelse på annans egendom.
Fänrikarna förlorade sina militära grader samt avsattes från sina tjänster
Den 20:e september 1940 föll domarna över Hedenström och Svanbom:
Svanbom, 2 års straffarbete. Han förklarades avsatt från sin befattning som kapten.
Hedenström, 2 års straffarbete.
Den 3:e februari 1941 föll domen över Hallberg. Han dömdes för förskingring och
bokföringsbrott till 1 år och 6 månaders straffarbete. Han förklarades också avsatt från sin tjänst
som stadsfiskal.
Rätten fann att Hallberg varit delaktig i attentatet mot ”Flamman”. Han belastades för delaktighet i
skadegörelse på annans egendom. Något straffansvar kunde inte utdömas eftersom han
sinnessjukförklarats för åren 1939-40.
Ytterligare två personer hade hade åtalats:
Gösta Magnus Lundqvist, Anställd vid Statens Informationsstyrelse.
Han hade arbetat tillsammans med Hedenström på Frivilligbyrån. Åklagaren ansåg att det fanns
bevis för att Lundquist kände till attentatsplanerna. Underlåtenheten att informera Polisen om
planerna var då ett brott.
Han frikändes av rätten.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren. Medlem i 6-mannakommitén.
Även Lindgren var åtalad för att ha underlåtit att informera Polisen om attentatsplanerna.
Han frikändes av rätten.
”Flamman” rasade över de milda domarna. Man överklagade till Kungl. Hovrätten för Övre
Norrland, Umeå.
Förhandlingarna i Hovrätten leddes av hovrättspresident Elliot. Han meddelade att han funnit ett
lagrum som tillät betydligt högre straffansvar för skadegörelse på annans egendom jämfört med det
som tillämpades i Rådhusrätten.
Liksom i Rådhusrätten dryftades teorin om ett parallellattentat. ”Flammans” representanter
avfärdade även nu teorin som orealistisk. Inget nytt av betydelse tillkom under förhandlingarna.
Attentatsmännen hade fördömts av en enig svensk presskår efter domarna i Rådhusrätten. De
kommunistiska tidningarna ansåg att de milda domarna inte var något annat än en rättsskandal.
Attentatsmännen hade fått straffrihet för mord! Det skadestånd som tilldömts ”Flamman” var endast
symboliskt, ca 17 000 kr. Några liberala tidningar var kritiska till de milda domarna, bland dem
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Tidningen leddes av chefredaktören och professorn
Torgny Segerstedt.
Opinionstrycket på domstolen var hårt inför domsluten. Alla som på något sätt trodde att man
kunde påverka utgången av fallet lät sin stämma göras hörd. Elliot hade redan vid rättegångens
början indikerat att det skulle bli straffskärpning – vilket det också blev.
Hovrättens dom den 17 maj 1941:
Hedenström, 7 års straffarbete.
Svanbom, 7 års straffarbete, avsatt från sin befattning som kapten.
Borgström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Norström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Krendel, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Palmqvist, 2 års straffarbete.
Hallberg hade avlidit den 6:e mars. P.g.a. skadeståndsanspråk bevakade hans dödsbo rättegången.
”Flamman” överklagade till Högsta Domstolen. Den 24:e oktober 1941 fastställde domstolen
Hovrättens dom. Rättsfallet var avslutat.
De dömda gick in med ansökan om nåd 1943. Den då avsatte kaptenen, Svanbom, skrev i sin
ansökan:
"Alla brunno av iver att till varje pris möta vår presumtive, historiske fiende, även då han sökte att
inom landets gränser undergräva rikets försvar genom illegal propaganda."
De dömda benådades i omgångar. De sista benådades efter krigsslutet, 1945.
Min kommentar till ovanstående:
Oldbergs bok omfattar 280 sidor. Den är förmodligen okänd för de flesta idag levande svenskar.
Sixten har med all säkerhet läst boken när den utkom 1972. Personligen har jag varit helt ovetande
om attentatets mörka hemligheter - ända fram tills nu. Sixten har omnämnt attentatet vid ett fåtal
tillfällen. Det har då inte varit frågan om någon undervisning från hans sida. Han beskrev i korta
ordalag de fakta som var kända hos de flesta politiskt initierade i Arjeplog. Att han tvingades leva
med sanningen omkring attentaten under merparten av sitt liv var inget som märktes utåt. Jag inser
nu att ingen som tagit del av sanningen omkring attentatet kan undgå att ta intryck. Precis som
många andra kommunister i Norrbotten stärktes han i sitt motstånd beträffande nazism och fascism.
Attentatet fick rakt motsatt effekt än den konspiratörerna på den högsta nivån hade räknat med.
Många personer i Arjeplog gjorde under årens lopp ihärdiga försök för att få Sixten att bryta med
kommunismen. Lock och pock. Hot och trakasserier. Inget hjälpte. Min uppfattning är att han
förblev kommunist livet ut. Huvudanledningen var just sprängningen av "Flamman".
Sixten tog alltid avstånd från det politiska våldet – oavsett vilka ”ismer” som berördes. Stalinterrorn blev känd hos de ledande kommunisterna i Sverige under 60-talet. Sixten var då en av de
första i Norrbotten att distansera sig från de Moskva-trogna. Dessa fanns under ledning av
riksdagsmannen och den tidigare chefredaktören på ”Flamman”, Hilding Hagberg. Sixten fann
situationen ohållbar och avslutade därför sitt abonnemang på ”Flamman”.
Under hela sitt liv bevakades Sixten av de fascistiska vasallerna i Arjeplog. När han, min mor, min
syster och jag firade julen, 1965, på Mallorca utsattes han för ett allvarligt mordförsök. I samband
med en måltid på vårt hotell förgiftades han. Tack vare ett rådigt ingripande från en spansk läkare
överlevde han.
Sixten var kommunist. Detta är ostridigt. Men han var i första hand en människa. Dessvärre kan jag
inte säga detsamma om de personer som ligger bakom attentatet mot ”Flamman”.
När jag läser boken hittar jag detaljer som visar att de nazister som förföljt mig under snart 60 år
haft för avsikt att visa att man haft full koll på mig. Som exempel kan jag nämna min
militärtjänstgöring vid I 19, Boden, 1966-1967. Jag var placerad vid ett ingenjörsförband. Där fick
jag lära mig en hel del om sprängningsteknik. Jag har haft stor nytta av denna kunskap när jag nu
pluggat igenom Oldbergs bok. Tack!
Sixten brukade då och då skriva små inlägg som publicerades i ”Flamman”. Han skrev då under
pseudonym. Inläggen var bitska och riktade sin udd mot nazism och fascism. Han kände Filip
Forsberg, som också varit ordförande i Kommunistiska Ungdomsförbundet. Våren 1949 hade
Sixten sökt inträde i Arjeplogs Befälsutbildningsförening. Han nekades inträde p.g.a. sitt
medlemsskap i Kommunisterna. Sixten kontaktade "Flamman" som skrev en artikel i saken. Den
publicerades den 29:e mars 1949. På nedanstående länk kan du ladda ned artikeln:
sixten_befal.pdf
Jag har forskat vidare omkring attentatsmännens öde efter deras frigivning. Samtliga kom att
anställas av Försvarsstaben, Stockholm. Borgström arbetade i stabens lokaler på Östermalm. Han
bodde i en lägenhet inte långt bort från stabens lokaler. Han hade ett intresse för ridning och
brukade öva vid försvarets stall inte långt bort från bostaden. När jag kontrollerat i det svenska
dödsregistret har jag funnit att Borgström avled den 29:e mars 1949. Han hade övat ridning den
dagen. Han råkade då falla ned från hästryggen. I fallet fick han omfattande huvudskador. Dessa
skador orsakade hans död. Inget finns publicerat omkring denna händelse.
Jag har utsatts för många mordförsök under årens lopp. Försöken har då utformats så att min
eventuella död skulle se ut som en olyckshändelse. Vid två tillfällen har försöken gjorts i samband
med ridning. Jag lyckades överleva tack vare min goda balans.
Forsberg hade jobbat som journalist för ”Flamman” redan under 20-talet. Under 30-talet engagerade
han sig i kampen mot den Spanska fascismen. Han blev då välkänd agitator och skribent. 1932
dömdes han till två och ett halvt års fängelse för uppvigling. Givetvis var han en nagel i ögat på de
svenska fascisterna redan då. Att han flyttats till ”Flamman” endast några veckor före attentatet
väcker misstanken om att ”någon” ville att han skulle befinna sig på Kungsgatan 27, Luleå den 3:e
mars 1940.
6-mannakommitén som jobbade för att stoppa ”Flammans” utgivning var ingenting annat än
konspiratörernas förlängda arm. Av brottsutredningen framgår att dessa finns att söka i de
ordenbehängda sällskapens dunkla mötesrum. Deras lokaler präglas oftast av en unken doft av
fascism. Det är där som det avgörs vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Flammans utgivning
hade inte kunna stoppas. Vinterkriget hade förlorats. Nu krävdes hämnd enligt Vendettans enkla
principer.
Sprängningen av ”Flammans” rotationspress var endast fiktiv (jfr. False Flag under New World
Order). När Borgström vallades på brottsplatsen visades han den sotiga rotationspressen. Han
ombads att peka på de ställen där trotylstavarna apterats. Han misslyckades med denna uppgift. Det
fanns helt enkelt inga ställen att peka på eftersom rotationspressen aldrig apterats. Tiden inne i
”Flammans” lokaler spenderades för helt andra saker. Minst fyra brandbomber apterades i
bottenvåningen. Dessa hade stulits ur ett militärförråd. Sju trotylstavar hade utplacerats. Därefter
avslutande man jobbet med att dränka in bottenvåningens golv i bensin. Minst 15 liter uppskattas ha
använts. Kraftig brand i bottenvåningen skulle definitivt spärra utgångarna för de boende i
våningarna ovanför. Eftersom målet för attentatet var de boende i de två översta våningarna fanns
ingen anledning att aptera något i källarvåningen. När brandkåren anlände kunde man se att ingen
brand fanns i källarvåningen. Med dessa åtgärder hade fänrikarna säkerställt den kraftiga
sprängeffekten samtidigt som byggnaden skulle övertändas momentant. De som befann sig i
byggnaden skulle vara chanslösa och förintas i branden. Huvudmålet bland de tio var Filip
Forsberg.
Uppgiften om att stadsfiskal Hallberg skulle ha kommit över en nyckel till källarvåningen (där
rotationspressen fanns) saknar tilltro. Den nyckel som behövdes var den som passade till
bottenvåningens ingång och därmed tillträde till kontors- och redaktionslokalerna. Uppgiften om att
Hedenström var den som hade lokalkännedom saknar tilltro. Min hypotes är att Valdemar Granberg
var nyckelpersonen i dramat. Han satt internerad i Storsien och var därför ett lätt byte för
konspiratörerna. Granberg uppges ha drabbats av depression och alkoholism tiden efter attentatet.
Slutligen begick han självmord, 1960.
”Flammans” ledning var naturligtvis medvetna om de risker som fanns. Otaliga hot hade framförts.
Man hade bevittnat de tyska nazisternas framfart. 1933 hade de anlagt en brand i riksdagshuset i
Berlin. Första steget i den tyska demokratins avveckling hade tagits. Det är sannolikt att
”Flammans” ledning trodde att de boende i fastigheten skulle utgöra ett skydd mot eventuella
attentat, men i deras föreställningsvärld fanns inte det vansinne som attentatsmännen demonstrerat.
Konspiratörerna visste att sprängning av enbart rotationspressen skulle vara ett meningslöst tilltag.
”Flamman” kunde tryckas på andra platser i Sverige. Tidningen Ny Dag i Stockholm var en sådan
plats. Syftet med attentatet var att utplåna tidningens personal. Maskiner kan alltid nyanskaffas men
det är betydligt svårare att skaffa ny personal. Det politiska motivet är självklart. Att det fanns fyra
barn i byggnaden var betydelselöst för konspiratörerna. Enligt fascisternas vridna uppfattning så är
kommunisternas avkomma lika lovliga mål som alla andra kommunister. Avkommans ålder är
betydelselös i sammanhanget eftersom även det minsta barn representerar ett kommande potentiellt
hot. Presumtionen är alltså att kommunisternas barn per automatik blir kommunister. Var Maj
Hellberg, 8 år, kommunist? Enligt fascismens synsätt blir svaret här obetingat ”ja”. Apteringen av
rotationspressen, ”general-repetitionen” på Norrbottens-Kuriren o.s.v. var endast dimridåer för att
underlätta de milda domstolsutslagen. Dessa konstruktioner skapades av konspiratörerna i fullt
samförstånd med de jurister som skulle figurera i det rättsliga efterspelet. Rättegångarna blev
politiska skenprocesser. Sammantaget så talar vi här om en av de största rättsskandalerna i Sveriges
historia.
Dådet var en fascistisk maktdemonstration. Ett viktigt inslag i fascisternas maktutövning går ut på
att skrämma motståndarna till underkastelse. Sprängningen av "Flamman" blev på så sätt en varning
till övriga kommunistiska tidningar i Sverige. Fascismens tillskyndare försöker än i denna dag
mörklägga sanningen i rättsfallet. Det har snart gått en mansålder sedan attentatet inträffade men det
ligger fortfarande kvar som ett öppet sår i det svenska samhället. När brottslingarna avslöjades blev
det hela en enorm prestigeförlust för svensk polis och militär. Många som inte hade ett dugg att göra
med brottet fick sina liv förstörda. För min egen del har jag haft anledning att då och då fundera
över de ideologier som har våldet som den bärande idén. Vilka människor dras till dessa ideologier?
Vilka är motiven? Om vi ser historiskt på de ideologier som orsakat mänsklighetens hittills största
humanitära katastrofer d.v.s. nazismen och fascismen så borde det avskräcka även de mest
våldsbejakande individer.
De människor som hamnar i nazismens eller fascismens våld kan hjärntvättas (mind control) till
viljelösa vasaller. De kan då kommenderas till de mest avskyvärda handlingar. Jag vill inte påstå att
de tre fänrikarna var hjärntvättade, mentalt störda etc. De var ju inte ens föremål för rättspsykiatrisk
utredning, men de hade passerat alla de mentala spärrar som vanligtvis hindrar en människa från att
begå ett våldsbrott. Det var krig. Som militär måste man lyda order. Fänrikarna stod under sitt befäl
d.v.s. kapten Svanbom. Vad man än ansåg om det moraliska etc. i gärningen så var det av
underordnad betydelse. I ett sådant läge lägger man ansvaret för sin gärning på den som är
överordnad. Då blir det genast lättare att utföra det man kommenderas till. Vem som helst inser att
"operationen" inte var ett påhitt från kapten Svanbom. I den strikta militära hierarkin var han endast
ett befäl, visserligen kapten, men ändå en kugge på låg nivå. I Oldbergs bok exponeras General
Archibald Douglas som det första "ord" som nämns i boken. Det brukar vanligtvis innebära att
personen i fråga är viktig för bokens sammanhang. Douglas tvingades underkasta sig regelrätta
polisförhör men ingenting kunde bevisas. Det är även orealistiskt att tänka sig att en general skulle
lagföras i det militärstrategiska läge som gällde i april 1940. Det blev vasallernas plikt att ta
"skiten". Enligt den auktoritetstro och strikta hierarki som gäller inom nazismen och fascismen var
det endast Svanbom och fänrikarna som kunde komma ifråga då det gällde ett straffansvar för den
militära delen i "operationen".
Bilden av kommunisterna som naiva försvarslösa idioter är en myt. De visste att kampen mot
fascism och nazism var en kamp på liv och död. Precis som sina motståndare var de organiserade i
hemliga nätverk. Som exempel kan nämnas hur de lyckats infiltrera Polisen i Luleå. Följande finns
på sid. 14 i Forsbergs "Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning" (se längst ned i
texten):
Om den roll Lindgren spelat vid Hedenströms sida talar poliskonstapel Erik Petter Westerlunds
vittnesmål. Vittnet berättade bl.a.: Redan under hösten 1939 hade Westerlund märkt att journalisten
Hedenström och redaktören Lindgren ofta besökt Hallberg å hans tjänsterum. Besöken hade brukat
räcka omkring en timmes tid. Dörren mellan stadsfiskalens rum och det rum där W. befunnit sig
hade alltid tillslutits och personerna i stadsfiskalens rum hade talat med låg röst. Efter ingången av
1940 hade........Hedenström också ganska ofta kommit i sällskap med redaktör Lindgren. W. hade
aldrig sett Hedenström besöka Hallberg tillsammans med någon annan än Lindgren. Det må vara
tillåtet av att detta vittnesmål dra slutsatsen, vem som det i själva verket är, som var mannen bakom
stadsfiskalens sexmannakommitté.
Hitler och Mussolini var på frammarsch i Europa. Danmark och Norge ockuperades i april 1940.
Konspiratörerna räknade kallt med ett nazistiskt maktövertagande i Sverige inom en snar framtid.
Det skulle i princip vara riskfritt både för konspiratörerna och attentatsmännen att utföra attentatet.
Som omvärlden utvecklade sig blev det politiskt omöjligt att döma de tre fänrikarna till det straff
som de förtjänade d.v.s. livstids straffarbete. Även ledande socialdemokrater hade anledning att se
om sitt hus i detta rättsfall. Om man medverkat till livstidsdomar kunde efterräkningarna blivit
svåra när de förmodade nya makthavarna tagit över.
Den tragiska figuren Ebbe Hallberg tål att omnämnas särskilt. Precis som många andra polischefer i
Sverige vid denna tidpunkt ingick han i ett nazistiskt nätverk. Han var medlem av Luleå
Frimurarloge. Hans advokat under rättegångarna var öppet aktiv nazist. När han väl hamnat på de
anklagades bänk var han inte längre användbar för konspiratörerna. Han blev snarare en belastning
och samtidigt en mycket farlig sådan. Han var gravt alkoholiserad och labil. Att han avslöjats som
kriminell blev en fruktansvärd chikan för nazisterna i Luleå. För att skydda konspiratörerna
instruerades han om att neka till allt under rättegångarna. Den rättspsykiatriska utredningen blev ett
sätt att desarmera denna vandrande bomb. Som väntat fann läkaren att Hallberg varit psykiskt sjuk
under åren 1939-40. Han kunde därför inte dömas till fängelse för sin medverkan i attentatet.
Informationen om att han också drabbats av cancer gick ut (jfr. Jack Ruby, mordet på JFK). Den 6:e
mars 1941 avled Hallberg på Långholmens sjukavdelning. Stadsfiskalen var inte längre ett problem.
Jag vill ge förlaget Bonniers en eloge. Man har haft kurage att publicera boken. Den avslöjar på ett
obönhörligt sätt de nazistiska och fascistiska krafter som ligger bakom det bestialiska dådet. När jag
gör jämförelse med Palmemordet framträder ett mönster som i stort är identiskt med attentatet mot
”Flamman”. Det är samma korrumperade poliser och militärer som visar sig på styva linan – fast då
46 år senare. Korrumperade domare och åklagare ger sina bidrag i rättegångarna. Försök till
mörkläggning beträffande det oerhörda i rättsfallet sker. Oldbergs bok är idag lika aktuell som när
den utkom 1972. Det är ett dokument som är alltför viktigt för att begravas i tystnad.
Boken finns att låna inom Arbetarrörelsens arkiv: www.arbark.se
Ett viktigt komplement till Oldbergs bok är Filip Forsbergs lilla (A5-format) skrift ”Fem döda –
Luleådådet i processprotokollens belysning”. Även detta dokument finns i Arbetarrörelsen arkiv.
Kort tid efter att attentatsmännen avslöjats skrev han om sina uppfattningar beträffande attentatet.
Forsberg hade insett att han var attentatsmännens mål - även om han inte uttrycker det i skriften.
Eftersom han blivit ett farligt vittne så var det troligt att konspiratörerna återigen skulle försöka
eliminera honom. Skriften blev ett sätt att under alla förhållanden komma ut med sanningen
omkring attentatet. Forsberg skräder inte orden. Det var mordbrand. Ingenting annat. Dokumentet är
skakande läsning eftersom det avslöjar det brutala och vansinniga i attentatet. Här finns också
sanningen och nyckeln till mordgåtans lösning. Jag vill postumt framföra mitt tack till Forsberg.
Hans insats har haft stor betydelse i kampen mot fascismen.
Forsbergs död.
Den 1944-10-28 skriver "Flamman":
"Forsberg insjuknade för tre veckor sedan och inlades på sjukhus. Kort efteråt opererades han för
gallsten. Allt gick bra och tiden för hans hemresa var redan fastställd då febern plötsligt steg något.
Själv kände han sig frisk, och så sent som vid middagstiden i går var hans hustru hos honom och
han var då i bästa vigör och räknade med snar hemkomst. Kl 4 samma eftermiddag dog han av
blodpropp. Han var 39 år gammal."
Arbetskompanier i Sverige 1939 – 1943
Litteratur: Hemmakriget.
Författare: Karl Molin,Tidens förlag, 1982.
Karl Molin är historiker och professor emeritus vid Stockholms Universitet. Han har främst
skrivit om den svenska politikens historia under 1900-talet. Fram till 1982 hade han
utkommit med ett antal publikationer som granskat den förda svenska politiken under 2:a
världskriget samt delar av efterkrigstiden. Han har i första hand koncentrerat sig på den
socialdemokratiska politiken.
Molins granskning av ”hemmakriget” sträcker sig över perioden 1939-1943. Boken
omfattar 279 sidor. Den gör anspråk på att vara ett vetenskapligt dokument. Molin har gått
grundligt tillväga. Inte mindre än 33 sidor upptas av källhänvisningar. Boken blir på så sätt
en guldgruva för de som vill forska vidare i ämnet.
Några fakta ur boken:
”Arbetskompanier” var det arbetsnamn som den svenska militären använde för de läger
där ”opålitliga” kommunister internerades under perioden 1939 - 43. Det saknades en legal
grund för lägrens tillkomst. Efter lägrens avveckling var det meningen att de ansvariga
militärer som stod bakom projektet skulle bränna alla dokument som på något sätt visade
att lägren existerat. Av diverse praktiska orsaker blev det en omöjlig uppgift. Från de
kvarlämnade dokumenten har Molin rekonstuerat händelseförloppet.
Finska Vinterkriget blev startskottet för en djupare form av antikommunism. Efter
krigsutbrottet hösten 1939 restes krav från Högerpartiet på förbud mot Kommunistpartiet.
Man ville att detta skulle skrivas in i den sittande samlingsregeringens program. Det
uppstod ingen majoritet för förslaget eftersom Socialdemokraterna lade ett motförslag som
riktade sig mot såväl kommunister som nazister. För det fortsatta agerandet enades man
slutligen om formuleringen ”åtgärder mot landsskadlig verksamhet”.
Molin behandlar ett antal metoder som tillämpades av den militära ledningen i syfte att
uppnå folkopinionen stöd. Denna del i ”hemmakriget” var ur militärt perspektiv viktig. Det
fanns ju ingen majoritet för officerskårens politiska uppfattningar. Det medförde att
okonventionella grepp ansågs nödvändiga. Författaren benämner en av metoderna som
”alarmism”. Här gällde det att kommunicera det militära hot som det kommunistiska
Sovjetunionen utgjorde. Officerskårens uppfattning var att det ryska angreppet på Finland i
förlängningen kunde bli ett angrepp på Sverige. Detta var alarmerande. Som motiv för ett
angrepp anfördes Sovjetunionens strategiska behov av isfri hamn mot Atlanten. Den
svenska delen av Nordkalotten skulle då angripas. En sovjetstat skulle därefter etableras i
området. I ett sådant tänkt scenario ansåg man att det från taktisk utgångspunkt var bättre
att förlägga krigsskådeplatsen utanför svenskt territorium. Därför var det ”naturligt” att
snarast gå in med trupper i Finland. Officerarnas propåer vann inget gehör hos
Socialdemokraterna varför läget förblev oförändrat.
I det ”röda” Norrbotten hölls kommunalval 1939. Kommunisterna fick över 30% av rösterna
i vissa distrikt. Det ska jämföras med riksgenomsnittet som låg omkring 4%.
Socialdemokraterna var det klart största partiet. Man hade gott och väl över 40% av
rösterna i Norrbotten. Den militära ledningen hade alltså svart på vitt att området
befolkades av en ansenlig mängd ”opålitliga” kommunister. Detta fick långtgående
konsekvenser för den fortsatta planeringen. I det scenario som skisserats ansåg man det
fullt möjligt att beväpnade svenska kommunister skulle falla de svenska styrkorna i ryggen
vid rysk konfrontation. Sabotage, sprängdåd etc. hölls också för troligt. Det förekom rykten
bland civilbefolkningen om att radiosändare doldes i kommunisternas gårdar. Här fanns en
direkt koppling till misstänkt spioneri. Allt detta sammantaget medförde att man ansåg det
olämpligt att inkalla kommunister för militär tjänstgöring. Samtidigt insåg man att man inte
kunde frikalla kommunisterna från tjänstgöring. Om så skedde skulle kommunisterna
favorisera i förhållande till de som tvingades tjänstgöra. Det var utgångspunkten när
ledningen för militärområdet Övre Norrland beslutade om att upprätta arbetskompaniet
Storsien.
Den ensligt belägna byn Storsien ligger ca 20 km norr om Kalix. Vid denna tidpunkt fanns
endast ett fåtal gårdar i byn. I december 1939 samlades ett 20-tal värnpliktiga från olika
förband i Boden. Uppställningsplats var I 19:s kaserngård. De beordrades att lämna ifrån
sig vapen och hjälm. Därefter transporterades de till byn Norra Bredåker för inkvartering i
byskolan. Under de följande veckorna anslöt ytterligare värnpliktiga. När styrkan uppgick
till ca 100 man startade man färden mot Storsien. Ytterligare värnpliktiga anslöt under
resans gång. Styrkan uppgick till ca 120 man när man anlände till Storsien. Det förekom
olika uppgifter om vilken kapacitet lägret hade. Försvarsminister Sköld uppgav som svar
på en interpellation, i juni 1940, att ”cirka 300 värnpliktiga” fanns i lägret.
Värnpliktige Conny Enbuske, Seskarö.
Han har fötterna inlindade i jutesäckar.
I bakgrunden en av lägerbarackerna.
Det finns många vittnesmål från de värnpliktiga beträffande den standard som
förläggningen hade. Det finns inget som tyder på att de tvingats frysa eller svälta. Tvärtom
har man vittnat om att maten var god och barackerna var fullt beboeliga. Till en början
fanns praktiskt taget ingen information som nådde utanför lägrets gränser men efterhand
hade kommunisterna samlat tillräckligt med information om lägret för en artikelserie i
”Flamman”. Den publicerades i augusti 1940.
Det största bekymret som ledningen för lägret hade var att hitta lämpliga arbetsuppgifter
för de värnpliktiga. ”Flamman” rapporterade om ett vägbygge som startats i närheten av
lägret. Det fanns ingen militärstrategisk betydelse för bygget. Det saknades kompetens
inom lägerledningen för byggets utförande. Efter 6 månader hade man åstadkommit 180
meter färdig väg. ”Flammans” reporter ansåg att Storsienvägen ”säkert var det dyraste
vägprojekt som någonsin förekommit i landet”.
Även om vistelsen i lägret ur materiell synpunkt var uthärdlig så har ett flertal värnpliktiga
vittnat om den psykiska belastning som ovissheten innebar. Till en början visste de inte
ens orsaken till att de placerats i lägret. Läget klarnade efter hand och när informationen
om sprängningen av ”Flamman”, den 3:e mars 1940, nått lägret insåg man allvaret i
situationen. ”Flammans” annonschef, Valdemar Granberg, inkallades till kompanichefen
och informerades om att ”Flamman” brunnit ned. Han beviljades därefter permission för
hemresa. De värnpliktiga misstänkte att attentatsmännen var i maskopi med
lägerledningen och fruktade därför ett nytt tillslag. Man organiserade vaktstyrkor som
utrustade med käppar eller yxor patrullerade lägret nattetid. Man upprättade också en plan
för utbrytning om hoten skulle bli verklighet. De ”förtroendemän” som de värnpliktiga utsett
meddelade att man inte skulle låta sig skjutas som hundar.
Under sin vistelse i lägret hade de värnpliktiga efter hand insett att de inte var helt
rättslösa. Därför framförde de skriftliga klagomål i egenskap av enskilda personer eller
grupp. Klagomålen kunde vara av vitt skilda slag. De påpekade ofta att de särbehandlades
i jämförelse med de som var placerade på de stridande förbanden. Ett ofta återkommande
klagomål var bristen på permissioner. Några ansåg att deras placering i lägret var fel
eftersom de inte var kommunister. Mottagare av klagomålen kunde vara kompanichefen
eller ansvariga inom militärområdets stab. Några klagomål adresserades till den svenska
regeringen. (min anm.: dessa klagomål som hamnade hos de olika myndigheterna finns
bevarade i statens arkiv. De har tjänat som underlag för de undersökande journalister och
författare som kartlagt arbetskompanierna). Vissa klagomål blev offentliga handlingar och
kom därför att publiceras i de kommunistiska tidningarna. I de allra flesta fall lämnades
klagomålen utan åtgärd men de hade ändå en effekt eftersom arbetskompanier, som
företeelse, blev känd. Det var främst Socialdemokraterna som insett att frågan var känslig
och var till partiets nackdel.
I och med Finska Vinterkrigets slut fanns inte längre ett rekryteringsunderlag för Storsien.
Lägret avvecklades i april 1940. Det hade fungerat som ett militärt pilotprojekt och de
lärdomar som dragits kom att tillämpas vid uppbyggnaden av andra arbetskompanier
senare under kriget.
Militärens främsta informationskällan beträffande ”opålitliga” kommunister var ett
kortregister. Uppbyggnaden av registret hade pågått sedan 1928. Den ansvariga
myndigheten var upplysnings- och underrättelsebyrån, UB. Organisationen sorterade
under generalstaben. Syftet med registret var att förhindra eller försvåra spioneri.
Informationsinhämtningen skedde främst med hjälp av s.k. övervakningsofficerare som
fanns utplacerade på regementena. Man hade också ett samarbete med
polismyndigheten. 1934 uppskattas registret ha innehållit över 100 000 kommunister. Vid
en jämförelse med kommunisternas röstetal 1932 motsvarades registret av ungefär hälften
av röstetalet. Inga nazister förekom i registret.
Under 1938 hade man byggt upp en ny organisation för säkerhetstjänsten. Det blev nu
dennas uppgift att effektuera de tvångsmedel som stod till buds. Brevöppning,
telefonavlyssning och spaning på misstänkta var några av metoderna för övervakning. En
särskild enhet övervakade telegramtrafiken till utlandet. Åtgärderna kom att riktas nästan
uteslutande mot kommunister. Den 10:e februari 1940 genomfördes en landsomfattande
razzia mot kommunistiska organisationer och privatpersoner. (min anm.: i detta svep kom
även ”Flamman” att ingå). Att det över huvud taget fanns en säkerhetstjänst blev mera
allmänt känt först i januari 1943. Dess chef namngavs, överste Carlos Adlercreutz. Han
ingick i försvarsstabens inrikesavdelning.
Antalet övervakningsofficerare som arbetade inom säkerhetstjänsten hade ökat under
slutet av 30-talet. 1939 fanns 26 anställda. Anledningen var ett stadigt växande antal
ärenden. Ett krav vid rekryteringen var att de sökande skulle vara generalstabsofficerare.
Tanken var att en viss kvalitetssäkring skulle ske genom rekrytering av kompetenta
personer. Likväl uppstod misstag i rekryteringen. Det hade uppdagats att en direkt
olämplig person hade rekryterats. Han var framstående ”kulturbolsjevik” och medlem av
”Sovjetunionens vänner”. Generellt upplevde avdelningen att man hade svårt att hitta
kvalificerade officerare.
Inom militärområdet Övre Norrland (där Norrbotten ingick) var övervakningsarbetet förlagt
till två staber. Den ena var placerad i Boden och den andra i Södra Sunderbyn utanför
Luleå. De informationskällor som användes för registrens uppbyggnad var:
1) Utdrag från polisens redan existerade register samt rapporter angående pågående
spaningsverksamhet.
2) Information från Militärpolisen.
3) Information från myndigheter utan anknytning till säkerhetsfrågor.
4) Spontana anmälningar från privatpersoner.
I december 1939 överlämnade Landsfogden i Luleå en förteckning över 672 organiserade
kommunister.
När man följer tidslinjen 1939 – 1943 kan man se hur ”konjunkturen” för
arbetskompanierna påverkades av Tysklands med- eller motgångar under kriget. I början
av kriget fanns indikationer på att en ny europeisk ordning, dikterad av Tyskland, var på
väg. Den svenska militära ledningen framhöll vikten av att manifestera sitt
”antibolsjevikiska” sinnelag genom ingrepp mot kommunisterna. Regeringen hade då inga
invändningar, av större betydelse, när kraven om arbetskompanierna restes.
Under 1941 fortsatte arbetet med att registrera ”opålitliga” kommunister. I maj gjorde
överbefälhavaren bedömningen att nya arbetskompanier måste uppföras – enligt den
modell som tillämpats i Storsien. Lägren kom att uppföras i orter som Sveg, Öxnered och
Grytan. Planeringen tog sikte på internering av ca 2500 kommunister. Arbetsnamnet för
dessa läger blev ”Barbarossalägren”. Avsikten var att markera sambandet med
axelmakternas nästa stora projekt, Operation Barbarossa, d.v.s. invasionen av
Sovjetunionen. Operationen startade den 22:a juni 1941.
Till en början var operationen framgångsrik men i november – december,1941, började de
första rapporterna om tyska motgångar att komma in. Den sovjetiska motoffensiven hade
startat. I april 1942 hade man slagit tillbaka de tyska styrkorna. Operation Barbarossa var
över.
Det nya militärstrategiska läget på östfronten påverkade situationen för de internerade
kommunisterna. Såväl politiker som militär hade insett att det var långt ifrån säkert att
Tyskland skulle lyckas med att etablera ”Det Tredje Riket”. Dessutom hade USA anslutit på
de allierades sida i december 1941, vilket betraktades som ett bakslag för axelmakterna.
De internerade behandlades nu välvilligt av sina befäl. Vistelsen i lägren fick karaktären av
”semester”. De politiska förutsättningarna för interneringslägrens existens hade i praktiken
upphört.
Den 27:e november 1941 hade försvarsminister Sköld kallat till ett möte. De som
förväntades infinna sig var överbefälhavare Thörnell, överste Adlercreutz samt
underrättelseavdelningens juridiske expert, kapten Leche. Inget officiellt mötesprotokoll
fördes. Mötet har kunna rekonstrueras tack vare personliga anteckningar från Adlercreutz
samt material från Skölds förberedelser inför mötet.
Anledningen till mötet var att ett antal upprörande fall av felrekrytering till
arbetskompanierna hade upptäckts. Dessa hade nu kommit till regeringens kännedom.
Två personer som av militären utpekats som kommunister var i själva verket fullt pålitliga
medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Sköld upplyste om att han själv företagit
undersökningar, men även med hjälp från andra, beträffande de personuppgifter som låg
till grund för rekrytering till arbetskompanierna. Han hade funnit att ”en stor del” av
uppgifterna var ohållbara. En av de som hjälpt till med undersökningen var Torsten
Nilsson, ordförande i SSU. Nilsson hade relaterat ytterligare ett fall där en värnpliktig för
10 år sedan varit tillfällig prenumerant på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag.
Anledningen till prenumerationen var att tidningen hade en prisnedsättningsperiod. Sköld
betraktade fallen som ”groteska saker”. Han hade gjort en beräkning som visade att de
felaktiga personuppgifterna snart kunde medföra att 30 000 – 40 000 värnpliktiga
placerades på arbetskompani. Ytterligare ett antal felplaceringar relaterades. Därefter
övergick Sköld till att förhöra sig om skälen till att inga nazister hade isolerats. Ett av de
namn som diskuterades var S.O. Lindholm, ledare för Svensk Opposition. Adlercreutz
framhöll att vissa ingripanden hade skett. Som exempel nämnde han organisationerna
”Blå Marin” och ”Pansarnäven”. Problemet här var att Adlercreutz verkade okunnig om att
”Pansarnäven” var en lokalavdelning till ”Förbundet Kämpande Demokrati”. Sköld
konkluderade att för tillfället var nazisterna de farligaste. Hans direktiv var att framtida
order skulle skrivas så att inte enbart kommunister omfattades. Slutligen begärde Sköld att
underrättelseavdelningens register skulle lämnas ut till överstelöjtnant Nordqvist på
Lantförsvarets Kommandoexpedition (LKE). Sköld förväntade sig att registret skulle
granskas på LKE och att LO därvid skulle bistå.
Det konkreta utfallet av mötet blev att nya riktlinjer för rekrytering till arbetskompanierna
upprättades. Kriterierna för rekrytering omformulerades för att minska risken för framtida
misstag. Sammanfattningsvis kan sägas att den politiska kontrollen av verksamheten
ökade samtidigt som det militära inflytandet minskade.
Mina kommentarer till ovanstående:
När man läser Molins bok måste man beakta att hans ämne, arbetskompanierna, endast
är en begränsad del av de många skeenden som präglade svensk politik under krigsåren.
Dock anser jag att boken har hög trovärdighet när jag projicerar innehållet på det jag
känner till om kommunismen i Norrbotten under den aktuella perioden.
De forskare, förutom Molin, som grävt i de arkiv som förvaltas av staten har kunnat
återskapa sanningen omkring detta mörka kapitel i Sveriges historia. För den som vill
forska vidare kan jag särskilt rekommendera Krigsarkivet, Stockholm.
Molins bok är en enda lång uppgörelse med de militära missgrepp som skedde under
lägrens tillkomst och administration. På så sätt ges en viss upprättelse för de värnpliktiga
som utsattes för de militära övergreppen. Samtidigt är boken, av nödvändighet, svår
läsning för de militärer som än i denna dag försvarar arbetskompaniernas tillkomst. Molin
ger en särskild känga till de av nazism anfrätta marinofficerare som tjänstgjorde under den
aktuella perioden. Osökt förs tanken till de ”ubåtskränkningar” (se avsnittet Palmemordet)
som ”drabbade” Stockholms skärgård under hösten 1982 d.v.s. samma år som Molins bok
publicerades. Att dessa två händelser sammanfaller i tiden kan vara en tillfällighet men
”ubåtskränkningarna” kan också ses som en motreaktion från CIA och de ”kränkta”
marinofficerarna.
”Hemmakriget” ger en djupare förståelse för attentatet mot Norrskensflamman. Attentatet
och arbetskompanierna hör intimt samman eftersom det ”tänk” som låg bakom i båda
fallen var förankrat på högsta militära nivå.
Det svenska etablissemanget hade under den aktuella perioden en stark orientering såväl
politiskt som ekonomiskt till det tyska samhället. Detta accentuerades av det svenska
kungahusets goda relation till Tyskland. På 40-talet var kungahuset en maktfaktor på ett
helt annat sätt än idag. Även konstitutionellt var denna makt befäst. Det var föga
anmärkningsvärt att medlemmar ur kungahuset var direkt involverade i den svenska
militära organisationen. Den som söker vidare i Krigsarkivet kan finna tidigare
hemligstämplade dokument som verifierar detta förhållande. När Finska Vinterkriget
utkämpades fanns det därför ingen tvekan om var det svenska kungahusets sympatier låg.
Man hade i färskt minne den ryska revolutionen och det öde som drabbat den ryska tsarfamiljen. När nu ”bolsjevikerna” börjat röra på sig ringde alarmklockorna.
Det är inget ”mysterium” som omger den svenska militära ledningens agerande under 2:a
världskriget. Det fanns ingen neutralitet i dessa led – åtminstone inte på det sätt som den
uttalades av statsministern. Här fanns orsaken till intressekonflikten mellan
Socialdemokraterna och den svenska officerskåren. Det fick i sin tur konsekvenser för
kommunisterna..
Danmark och Norge ockuperades i april 1940. Eftersom Storsien avvecklades ungefär vid
samma tidpunkt kan knappast den svenska försvarsstaben bedömt att ett tyskt anfall mot
Sverige var särskilt troligt. Denna enskilda händelse belyser att försvarsstaben fick
kontinuerliga underrättelser från sina tyska kollegor. Det fanns inga motiv för ett anfall mot
Sverige. Det fanns ingen anledning att hålla kvar de värnpliktiga i Storsien. Sverige
tillmötesgick i stort sett alla tyska krav, allt från permittenttrafik på de svenska järnvägarna
till leveranser av järnmalm. Jag tillåter mig även att ha uppfattningen att
arbetskompanierna var en av de saker som fanns på de tyska nazisternas önskelista.
Senare under kriget kom arbetskompanierna att hos kommunisterna benämnas vid sitt
rätta namn: koncentrationsläger. Att Sverige skulle gå in på den finska sidan i Vinterkriget
var naturligtvis även det ett tyskt önskemål som vidarebefordrades av försvarsstaben till
den svenska regeringen. De demokratiskt sinnade krafterna i Sverige lyckades stoppa
galenskapen men de nazistiska framstötarna skulle fortsätta under de kommande åren.
Upplägget av övervakningen av kommunisterna bar alla de kännetecken som kan
återfinnas i totalitära statsbildningar. Detta är på inget sätt förvånande eftersom de
ansvariga i ideologiskt hänseende var fast förankrade inom nazism eller fascism. Vidare
har jag ingen acceptans för de drastiska åtgärder som vidtogs för att isolera de ”opålitliga”
kommunisterna. Eftersom jag lärt känna åtskilliga kommunister (förutom min far) under
mina uppväxtår i Arjeplog så blir den bild som tecknas av den militära
underrättelsetjänsten, beträffande kommunism, för mig helt verklighetsfrämmande. Det
fanns och finns fortfarande ett stort mått av lokalpatriotism i regionen. Man anser helt
enkelt att man har samma rätt till överlevnad som övriga medborgare i Sverige. Jag är inte
beredd att beteckna en enda kommunist om jag träffat som ”bolsjevik”. Det har aldrig
funnits några planer på ”rysk revolution” i Norrbotten. Den kommunism som fanns hade få
likheter med den ryska. Kulturellt och historiskt talar vi om skilda världar. Att ideologin fick
fäste i regionen anser jag närmast bero på den underutveckling som fanns under den
första hälften av 1900-talet. Fattigdom och dålig utbildning har alltid varit grogrund för
kommunism. Att militären använde sig av uttrycket ”bolsjevik” ser jag endast som ett
plumpt inslag i den psykologiska krigföringen. Det militära talet om att kommunisterna
skulle ”falla de svenska trupperna i ryggen vid rysk konfrontation” är, för att använda
Skölds uttryck, groteskt. Mitt antagande är att de militärer som deltog i kommunistjakten
under 40-talet knappast själva kan ha trott på alla tarvligheter som prånglades ut. Det
ligger nära till hands att tro att den svenska försvarsstaben, som fjärrstyrdes från Berlin,
fick motta order och instruktioner som var illa genomtänkta av de tyska nazisterna. Detta
kan vara en bidragande orsak till fiaskot med interneringslägren.
4. Semesterresa i Öststaterna 1973
I en av många politiska diskussioner med min far, i början av 70-talet, föreslog jag att vi
skulle göra en semesterresa i öststaterna. Jag ville med egna ögon få en bild av
förhållandena bakom ”järnridån”. Sixten avfärdade genast mitt förslag. Han menade att det
skulle vara omöjligt för honom att få visum eftersom han vid denna tidpunkt var anhängare
av den västeuropeiska varianten av kommunism. I juli 1973 såg jag en ny möjlighet att
förverkliga en resa. Jag föreslog min dåvarande flickvän att vi skulle göra en bilresa
genom Östtyskland, Tjeckoslovakien och Polen. Sagt och gjort. Vi besökte städer som
Östberlin, Prag och Stettin. När vi skulle in i Östberlin så stoppades vi av k-pistbeväpnade
poliser vid stadsgränsen. Efter att man granskat våra pass och visum fick vi genast klart
för oss att vi inte var välkomna. En av poliserna, kvinnlig sådan, övervägde att
kroppsvisitera min flickvän. Efter att hon hade konsulterat sin överordnade så kunde vi
undslippa denna förnedring. Vi lämnade Östtyskland så fort vi kunde. Mottagandet i
Tjeckoslovakien och Polen var trevligare. Vi kunde röra oss fritt och noterade att de
människor som vi mötte var enbart positivt inställda när vi nämnde vår nationalitet. Efter
hemkomsten ”rapporterade” jag mina iakttagelser till Sixten. Jag nämnde det omänskliga
intryck som jag fått av Östtyskland, fattigdomen (1800-talsnivå) på den polska
landsbygden men att man fortfarande kunde skönja rester av Prag-våren i
Tjeckoslovakien. Resan blev på sätt och vis ett kvitto på något som jag redan kände till nämligen att kommunismen är ineffektiv och omänsklig.
Vid denna tidpunkt hade jag klarat av en akademisk examen innefattande bl.a. 60p
företags-ekonomi. Sedan lång tid tillbaka hade jag insett det hopplösa i planekonomi –
d.v.s. en av hörnstenarna i den kommunistiska ideologin.
5. Bordellhärvan, 1976 (Geijer-affären)
Litteratur: "Makten, männen, mörkläggningen. Historien om bordellhärvan 1976."
Författare: Deanne Rauscher & Janne Mattsson, 2004
Förmodligen ett av de starkaste dokument som någonsin publicerats i Sverige.
Liksom många andra tog jag del av medias rapportering omkring bordellhärvan (Geijeraffären) på 70-talet. Det som jag då tyckte var mest anmärkningsvärt i denna historia var
utpekandet av Lennart Geijer. Kunde landets justitieminister vara sexköpare? När väl den
socialdemokratiska dementimaskinen kommit upp i varv så övertygades jag om att hela
historien var ett påhitt.
När Rauscher/Mattsson utkom med sin bok, 2004, så läste jag en del recensioner - som i
huvudsak var negativa. Inget nytt under solen.
Bordellhärvan är en uppvisning i mänsklig förnedring. Utnyttjandet av den då 14-åriga
flickan Eva Bengtsson är svårt att "ta in" för en normalt "funtad" person. Bengtsson var
placerad på ett flickhem (Bromma) men kunde ändå ägna sig åt prostitution under lång tid.
Hon betalades med narkotika för sina tjänster. Bordellmamman, Doris Hopp, har redan
här kvalificerat sig för ett långt fängelsestraff. Att påföljden ändå blev mild måste betraktas
som en rättsskandal.
Det är välgörande att Rauscher/Mattsson presenterat den nakna sanningen på det sätt
som de gjort. Man kan alltid hoppas att boken haft en dämpande effekt på de värsta
avarterna av prostitution. Att prostitutionen än i denna dag ligger på en hög nivå i
Stockholm tycks de flesta bedömare vara överens om.
I bokens epilog låter författarna ett antal huvudpersoner komma till tals. Jag väljer att
återge Säpos operative chef Olof Frånstedt:
Tyvärr är det så att vissa har fått för sig att de står över lagar och normer som gäller för
gemene man. När de ohejdat lyckas passera vissa spärrar kan de få för sig att de är
oantastliga på de höjder de befinner sig. Att de kan säga och göra saker som de i
stundens ingivelse känner för. Att de i sin självgodhet upplever att de är för smarta för att
bli upptäckta. Vi vet av erfarenhet att det kan vara både ministrar - till och med
statsministrar - och domare, åklagare, polismän, justitieombudsmän, generaler. På ett eller
annat sätt riskerar man att förr eller senare tappa fotfästet och falla platt till marken. Men
då är det i allmänhet för sent att komma till insikt och agera utifrån sitt ursprungliga
ansvarskännande och goda förmåga."
(Olof Frånstedt har under 2013 utkommit med boken Spionjägare – bland agenter,
terrorister och affärer.)
Vid den tidpunkt då Bordellhärvan uppdagades var sexköp inte kriminaliserat i Sverige.
Ganska snart upptäckte utredarna att Doris Hopp hade ett flertal mycket unga flickor i sitt
"stall". Några var endast 14 eller 15 år. Sexuellt utnyttjande av så unga personer faller
under lagrummet "otukt med barn" - vilket var och fortfarande är ett allvarligt brott (kan ge
4 års fängelse). Det är detta brott som Frånstedt syftar på i sitt uttalande ovan.
Den unge kriminologen Leif GW Persson jobbade för Rikspolisstyrelsen (RPS) 1976. Han
hade skapat sig ett namn i organisationen genom att introducera nytt "tänk" och nya
arbetsmetoder. I Rauscher/Mattsons bok finns en bild där han sitter tillsammans med
rikspolischefen Carl Persson. GW fick kännedom om bodellhärvan och att Lennart Geijer
misstänktes för köp av sexuella tjänster. Carl Persson kände sig föranledd att informera
statsminister Olof Palme om misstankarna mot Geijer samt ytterligare ett antal personer.
De formella misstankarna mot de aktuella personerna grundade sig på farhågor
beträffande rikets säkerhet. Säpo hade god insyn i spaningarna mot Doris Hopps bordell
och därför ett gott bevisläge. Givetvis tvingades man reagera eftersom man upptäckt att
öststatsdiplomater utnyttjade samma bordell. Risken för att kunder, som Geijer, skulle
kunna utpressas var uppenbar. Dessutom fanns "spionöversten" Stig Wennerström, från
60-talet, i färskt minne. Carl Persson författade en promemoria som utpekade de
misstänkta bordellkunderna. Den överlämnades till Palme - som i sin tur valde att låsa in
promemorian i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten, hösten 1976,
överlämnade Palme promemorian till den nya statsministern - Torbjörn Fälldin. I
november 1977 hade historien nått den grävande DN-journalisten Peter Bratt. Han hade
presenterat vad han kände till i fallet Geijer för redaktionsledningen. Skulle man eller skulle
man inte publicera uppgifterna beträffande Geijer? Bratt visste att konkurrentkollegan,
Expressen, också var nyheten på spåren. Det var alltså endast en tidsfråga innan nyheten
skulle brisera. Bratt ville absolut vara först med detta scoop. Han söker nu den definitiva
bekräftelsen på att Geijer-affären äger sin riktighet. Han lyfter telefonluren och ringer Leif
GW Persson. Han frågar om GW kan bekräfta "storyn". GW svarar "ja". Därefter kan DN:s
tryckpressar rulla igång. DN:s förstasida konstaterar att Geijer är en säkerhetsrisk. Det
osannolika inträffar nu. Palme och Geijer dementerar Bratts artikel. DN tvingas publicera
en ursäkt. Geijer stämmer DN för förtal. Han vinner målet och tilldöms ett skadestånd på
50 000 kr. Bratt röjer sin källa, Leif GW Persson, viket medför att GW tvingas avsluta sitt
uppdrag hos RPS. Bratt hamnar i journalistisk kyla under lång tid. Expressen lyckades
senare, via rättsligt förfarande, få tillgång till den omtalade promemorian. Här framgick att
Geijers namn fanns med. Inte nog med det. Den nye statsministern, Torbjörn Fälldin, fanns
också med. Under en beramad presskonferens tvingades Fälldin dementera. Det faktum
att hans eget namn fanns med i promemorian ansåg han vara bevis nog för att allt var en
lögn. De dementier som presenterats av Palme, Geijer och Fälldin ska alltså ställas mot
Olof Frånstedts uttalande. Jag anser att Frånstedts uttalande är trovärdigt av den enkla
anledningen att han inte haft något att vinna på att leverera en lögn beträffande de
nämnda herrarna.
Efter att ha avslutat RPS grep GW tillfället att ändra yrkesinriktning. Författarskapet
lockade. Hans debutroman Grisfesten, 1978, blev en storsäljare. Jag har läst boken och
lyfter gärna på hatten för detta verk. Underhållning garanteras. Utgångspunkten i boken är
ett rån som inträffar den 13 maj 1977 på Posten 6, Dalagatan 13, Stockholm (märkligt nog
så kände jag en person som jobbade på Posten 6 vid denna tidpunkt). Polisens spaningar
leder, något oväntat, till den Säpoanställde Kjell Göran Hedberg (fiktiv person). Utredarna
fann att Hedberg jobbat som livvakt för ministern Hederlige Harry vid tidpunkten för rånet.
Hederlige Harry hade beordrat Hedberg att skjutsa honom till en prostituerad som hade sin
verksamhet på en adress endast ett par kvarter bort från Posten 6. Utredarnas teori var att
Hedberg utfört rånet under tiden som ministern fullgjorde sina plikter hos den
prostituerade. När ministern senare konfronterades beträffande misstankarna mot
Hedberg så svarade ministern upp med att ge Hedberg alibi för hela arbetsdagen. Enligt
reglerna så skulle livvakten befinna sig på armlängds avstånd från ministern under hela
arbetspasset. Ministern intygade att så hade varit fallet.
Det krävs ingen större fantasi hos läsaren för att förstå att romanfiguren Hederlige Harry är
Lennart Geijer. Grisfesten blir GW:s gruvliga hämnd på Geijer efter den oförrätt han
tvingats utstå i samband med avskedet från RPS. I och med Grisfesten hade GW
etablerat sig som kombattant i den politiska Vendettan.
Vendetta
Vendetta (av lat. vindicta, "hämnd"), en korsikansk term för blodshämnd. Förr vanligt i hela
Italien och på Balkan och förekommer fortfarande idag på Korsika, Sicilien, Kalabrien,
Serbien och Albanien (Källa Wikipedia).
När människor upplever att de blivit kränkta så söker de upprättelse. Om kränkningen
innehåller brottsliga inslag så är det vanligaste att man söker upprättelse via vårt
rättssystem. Det kan då inträffa att den som söker upprättelse förorättas av rättssystemet.
Oftast har han/hon då avfärdats av systemet som lögnare, psykiskt sjuk osv. Det kan även
inträffa att människor lagförs och döms på falska premisser (justitiemord). De som
förorättas på detta sätt är oftast chanslösa när de söker upprättelse i vårt rättssystem. När
rättssystemet kollapsat så ser de förorättade, i vissa fall, möjlighet att tillgripa Vendettan
som en sista utväg för att få upprättelse. Jag vill här vara tydlig: Vendettan hör inte hemma
i ett civiliserat samhälle. När människor söker denna medeltida form av rättsskipning så
frångår man alla demokratiska principer. Man frånsäger sig allt som har att göra med
mänskliga rättigheter. Kort sagt: man låter idiotin ersätta det sunda förnuftet. Vendetta i
Sverige tar sig oftast i politiska uttryck. Metoden är då att kombattanterna manipulerar
företrädare för rättssystemet för att uppnå sina syften. Jag definierar det som politisk
Vendetta.
6. Chicago 1976 - 1977
När jag våren 1976 berättade för Sixten att jag fått erbjudande om jobb hos Swedish Trade
Commissioner, Chicago, så blev han mycket bekymrad. Han försökte få mig att avstå från
detta uppdrag. Han menade att det var ett allt för stort risktagande att jobba i Chicago.
Staden var ju känd som gangsterstad nr. 1 i USA! Jag avfärdade detta som nonsens
eftersom jag satt på helt andra informationer. Jag hade fått tag på nummer och namn på
en person som nyligen jobbat på Swedish Trade, Chicago. Jag gjorde en djupintervju av
denna person över telefon. De lugnande svar som jag fick beträffande säkerheten gjorde
att jag inte upplevde några problem med att tacka ja. Jag informerade Sixten om detta och
hörde därefter ingen ytterligare argumentering. Jag har rekapitulerat denna händelse. Det
har dokumenterats att CIA varit mycket aktiva i Sverige på 70-talet. Anledningen var
givetvis Vietnamkriget. Man ville ha full kontroll över alla vänsterradikala motståndare.
Sixten, som vanligtvis var välunderrättad, ville naturligtvis inte säga att han var registrerad
hos CIA – men det var det verkliga skälet till att han ville att jag skulle avstå Chicago.
Under min vistelse bodde jag i en condominium (lägenhetsbyggnad) på 65 East Scott
Street. Området klassades som säkert. Som vanligt var i sådana byggnader så fanns alltid
en ”doorman” på plats dygnet runt. ”Building-manager” var en parant dam i 40-årsåldern.
När jag träffade henne första gången för visning av lägenheten så fick jag genast klart för
mig att det behövdes starka referenser för att få hyra i denna byggnad. Jag lämnade mina
referenser och efter ca en vecka var allt klart. Redan dag 1 fick jag klara besked om vilket
reglemente som gällde. Kunde man inte följa det så fanns det endast en väg att gå, d.v.s.
UT. Jag hade en bra relation till de ”doormen” som jobbade där. Managern såg jag inte till
så ofta men då och då stötte vi ihop vid entrén. Oftast ville hon då få en bekräftelse på att
jag trivdes med mitt boende. Allt fungerade bra och jag hade inget att anmärka på. En natt
i april -77 vaknade jag av att det luktade brandrök inne i lägenheten. När jag kollade
närmare så såg jag kraftig rökutveckling från en mindre byggnad belägen ca 50 meter från
min lägenhet (se bild nedan). Min luftkonditionering sög in rök i lägenheten. Jag slog av
konditioneringen och kunde se att brandkåren redan var på plats. Jag hade tidigare
noterat att byggnaden verkade utrangerad och obebodd. Jag funderade inte närmare
omkring denna händelse eftersom bränder var vardagsmat i denna stad.
Fullt utvecklad brand på 55 East Scott St, Chicago. Foto: Per Westerlund
Ungefär två veckor senare vaknade jag en natt av att brandlarmet utlöstes i min byggnad.
Jag gick ned till entrén för att kolla med vår doorman. Han gav genast beskedet att det
rörde sig om falskt alarm. Det fanns inget att oroa sig för så det var bara att lägga sig igen.
På morgonen när jag tog trapporna ned råkade jag se att en vägg var brandskadad ett par
plan under min lägenhet. Skadan var inte stor, högst 3 kvadratdecimeter. Jag rapporterade
detta till vår doorman omgående. Till min förvåning så fick jag ingen feedback från
managern på denna anmälan. Plötsligt verkade det som jag var ”persona non grata” i
byggnaden. Ingen av våra doormen hälsade på mig längre. Managern visade upp sin
suraste min. Vid ett tillfälle, när jag stod i begrepp att flytta hem, hade jag parkerat min bil
vid en lastbrygga på byggnadens bakgård. Jag visste att parkeringsförbud gällde på denna
plats. Eftersom jag hade en ansenlig mängd flyttkartonger som jag skulle ta upp i
lägenheten så valde jag att parkera ändå. När jag kom ned till lastbryggan igen, efter ca 20
minuter, så var bilen borta. Jag kontaktade managern omgående. Hon bekräftade att hon
beställt bortbogsering.
Redan första veckan i Chicago fick jag höra en hel del historier från mina kollegor om
medarbetare som råkat illa ut på andra Swedish Trade-kontor runt om i USA. Detta var
naturligtvis tänkt som den klassiska uppmaningen ”watch your back”. Jag kände mig ändå
trygg i tillvaron redan från start. På Scott Street undvek jag konsekvent att bekanta mig
med andra hyresgäster. Jag märkte att andra uppträdde på ungefär samma sätt. Våren
-77, gissningsvis någon gång i mars, hörde jag att någon knackade på min dörr sent på
eftermiddagen. När jag öppnade så stod två tjejer i 25-årsåldern utanför. De sa att de
bodde i en lägenhet lite längre bort på våningsplanet. De verkade uppspelta – men absolut
nyktra. De hade med sig en kopp och sa att de ville låna socker. Jag gav OK till detta och
fyllde på koppen medan de väntade vid dörren. De tackade, men innan de gick så fick jag
deras lägenhetsnummer och de sa att jag kunde knacka på ”om det var något jag ville”.
Efteråt tyckte jag att det var märkligt att de knackat på hos just mig eftersom jag aldrig sett
tjejerna tidigare. Efter denna händelse såg jag aldrig till dem igen. Jag återvände till
Stockholm i juni -77.
Sommaren 1978 fick jag ett brev från min kollega och efterträdare på Swedish Trade – LH
(civilekonom). Jag hade hjälpt LH att komma igång i Chicago. Bl.a. hjälpte jag till när han
sökte lägenhet. Hans val föll på en lägenhetsbyggnad på 2 East Oak Street. Byggnaden
tillhörde de större i området – ca 40 våningar hög.
2 East Oak St, Chicago. Foto: Google
Med gemensamma krafter kollade vi att vi hade att göra med en ”safe area”. LH fick en
lägenhet ganska precis i mitten av byggnaden. Han meddelade nu att byggnaden drabbats
av en stor brand. Han menade att det var enbart tur att ingen omkommit i branden. Polisen
indikerade misstänkt mordbrand. Många hyresgäster, däribland LH, tvingades flytta p.g.a.
omfattande rökskador i byggnaden. LH var skakad men valde att fortsätta i Chicago.
Självklart kände jag obehag över denna händelse men i det läget gjorde jag ingen direkt
koppling till det som jag själv varit med om. När LH återvänt till Stockholm träffade jag
honom i ett kort möte. Han var fortfarande upprörd över branden men tacksam över att ha
överlevt. Han gav mig en känsla av förebråelse. Jag hade en viss förståelse för denna
hållning eftersom jag hjälpt till i valet av lägenhet. Dock påminde jag LH om att vi gått
grundligt tillväga när vi kollat upp säkerheten. Efter detta möte skiljdes våra vägar.
Under hela min vistelse hade jag aldrig någon känsla av att vara övervakad. Visst märkte
jag att våra doormen noggrant noterade vilka personer som följde med mig till lägenheten.
Jag såg detta som en naturlig del av deras arbetsuppgifter och lät mig inte störas. På
jobbet blev jag då och då uppringd av olika telefonbolag som erbjöd mig att testa deras
service gratis under en kortare period. Eftersom jag visste att det fanns en risk för
avlyssning så tackade jag alltid nej till dessa erbjudanden. I princip jobbade vi som en
svensk beskickning vilket innebar att den operatör som vi anlitade var godkänd av
konsulatet.
Mina efterforskningar har givit mig starka belägg för att CIA noggrant planerat min
rekrytering till Chicago. Av hänsyn till tredje part avstår jag från att redovisa de närmare
omständigheterna. Min uppfattning är att CIA planerade att mörda Palme redan under 70talet. Att det skulle dröja ända fram till 1986 kan delvis förklaras av den politiska
utvecklingen i Sverige under perioden 1976 – 1986.
7. Johnson Matthey och ett raffinerat brott
Under perioden 1980 – 1990 jobbade jag med försäljning / marknadsföring för den
engelska ädelmetallkoncernen Johnson Matthey (JM). Vårt kontor låg på
Rosenlundsgatan, Stockholm. Koncernen hade vid denna tidpunkt ca 10 000 anställda. I
Stockholm var vi, 1985, ca 40 anställda.
Johnson Matthey, England, hade i början av 60-talet gått in som delägare i guldhandeln
AB Gösta Nyström, Stockholm. VD vid denna tidpunkt var Arvid Nyström. Bolaget antog
då namnet Nyström Matthey AB. 1978 blev företaget helägt dotterbolag till Johnson
Matthey, England och antog då namnet Johnson Matthey AB.
I mars 1980 började jag min anställning. Min chef var engelsmannen RW. I mina
arbetsuppgifter ingick att ta hand om industriella kunder som köpte produkter baserade på
olika typer av silverlegeringar. En av våra största kunder var Ericsson som köpte
silverbaserat kontaktmaterial för sina telefonväxlar. JM AB hade en organisation som
byggde på produktindelning. Grunden för denna indelning var kundkategori samt typ av
ädelmetall som såldes i kundkategorin. En särskild produktgrupp skötte handeln med
juvelerare. Guld och silver var där de vanligaste förekommande metallslagen. Inom denna
avdelning skötte man även försäljning av guldtackor. Kunder där kunde vara
privatpersoner som köpte tackor för investeringsändamål.
En stor del av världens ädelmetallhandel är beroende av de dagspriser som åsätts på
Metallbörsen i London. Eftersom dagspriserna varierar från dag till dag så måste
handlarna säkra värdet av de ädelmetaller som säljs under en och samma dag. Metoden
är att inköpa, samma dag, exakt samma vikt ädelmetall som sålts under dagen.
Mellanskillnaden i försäljningspris och inköpspris är handlarens vinst. För att bidra till
finansieringen av ädelmetallhandeln så hade moderbolaget JM England ett system där
dotterbolagen fick låna ädelmetaller (guld, silver, platina etc). Som exempel kan nämnas
att JM AB hade ett lån på ca 350 kg guld. De olika metallslagen redovisades viktmässigt
på speciella konton som dotterbolagen hade hos JM England. I fortsättningen benämner
jag dessa konton som "viktkonton". De olika metallslagen redovisades som "kemiskt rena"
till 99,95 % när de bokfördes på kontona. När JM England levererat produkter till JM AB så
debiterades dessa viktkonton. JM AB:s skuld (viktmässigt) ökade då. De flesta produkter
som levererades bestod av olika typer av ädelmetallegeringar. Det var administratörernas
jobb att räkna ut det "rena" (99,95%) ädelmetallinnehållet för varje metallslag som ingick i
de olika legeringarna. Det innehåll som räknats fram på detta sätt debiterades på
viktkontona. Endast tillverkningskostnaden för produkterna fakturerades JM AB i detta
läge. När JM AB sålde dessa produkter vidare så fakturerades kunden för
ädelmetallinnehållet enligt dagspris + JM AB:s påslag + tillverkningspris. Varje säljare var
skyldig att se till så att det sålda ädelmetallinnehållet bokades för inköp på metallbörsen i
London samma dag som försäljningen till kunden inträffade. Detta skedde som regel via
telex till JM England. Den bokade metallen krediterades sedan JM AB:s viktkonton. JM
AB:s skuld på viktkonton minskade då. JM England fakturerade JM AB för den bokade
metallen enligt gällande dagspris vid bokningsdagen. Denna fakturering skedde som regel
inom 48 timmar. Exempel: Om JM AB sålde en guldtacka som vägde 100 g och som
bestod av 99,95 % guld (s.k. finguld) så debiterades kunden för guldet enligt gällande
dagspris + JM:s påslag + tillverkningspris. JM AB säkrade sin prissättning på guldet
genom att köpa in 100 g finguld till sitt viktkonto hos JM England samma dag.
Huvudprincipen var alltså att JM AB:s viktkonton (=metallånen) skulle vara konstanta om
krediteringar och debiteringar skedde enligt stipulerade regler. JM AB kunde alltså inte
köpa in ädelmetallprodukter för lagerhållning i Stockholm och samtidigt betala JM England
metallpris enligt dagsnotering vid leverans från England. Anledningen var att
metallpriserna kunde svänga kraftigt, både upp och ned, under korta tidsrymder. Ett parti
guldtackor som köptes in till lager i Stockholm vid en viss tidpunkt kunde redan efter några
dagar ha ett helt annat värde än när det kom in. Eftersom JM AB:s kunder krävde
debitering enligt gällande dagspris så var systemet med viktkonton enda sättet att komma
runt problemet med svängningarna i metallpriserna.
Innesäljaren UV hade jobbat för bolaget sedan 1961. Han hade under årens lopp jobbat
med alla JM:s produktlinjer. Han jobbade nu (mars 1980) på JM AB:s kemisektion. Denna
sektion handhade försäljning av ädelmetallbaserade kemikalier för industriellt bruk. En
annan del av sektionens verksamhet var raffinering av ädelmetallskrot. Denna del av
företagets verksamhet hade stadigt växt. Under 1979 växte marknaden kraftigt när
metallhandlarna började köpa in s.k. byrålådsguld från privatpersoner. JM AB köpte in
detta guld från handlarna för raffinering. I början av 1980 beslutades att UV skulle ta hand
om även denna del av marknaden. UV hade en hög profil som betrodd medarbetare. Han
kunde företagets administration på sina fem fingrar. Han hade ett omfattande kontaktnät
bland kunder och leverantörer.
I UV:s arbetsuppgifter ingick att ta emot och kontrollväga ädelmetallskrotet. Det lades i
påsar som märkets med ett kontrollnummer. Detta nummer motsvarades av löpnumret på
ett dokument som upprättades av UV. Kunden fick alltid ett kvitto på invägd kvantitet.
Därefter lade UV påsen i ett kassaskåp som var placerat i JM AB:s inbrottssäkra valv. UV
disponerade nyckel till detta skåp. När tillräckligt stor mängd skrot (10 - 20 kg) samlats in
från UV:s kunder var det hans uppgift att skicka skrotet för raffinering hos JM England.
I sin hantering av ädelmetallskrot hade UV att följa samma regler, beträffande metallernas
administration, som gällde för innesäljare på övriga produktgrupper. När han köpt kundens
skrotparti har han bedömt ädelmetallinnehållet genom okulär besiktning. UV ansågs
skicklig i sin bedömning av ädelmetallskrot. Oftast var det frågan om guld. Han beordrade
då JM England att sälja av guld från JM AB:s viktkonto med vikt som motsvarade det han
skulle kreditera sin "skrotkund". Därefter upprättade han ett avräkningsunderlag där
kundens villkor angavs. Beroende på vilken kvantitet skrot som kunden sålt kunde denne
få krediterat mellan 90 - 95% av dagspriset på metallen. Underlaget för utbetalning
överlämnades till ekonomiavdelningen som ombesörjde betalning till kundens bankkonto.
Kunden fick som regel betalt inom 24 timmar. Det fanns regler beträffande attestering av
avräkningsunderlagen. Dessa regler hade följts. De personer som hade attesträtt
förväntades stickpovsvis kontrollera att den attesterade kvantiteten fanns fysiskt i
kassaskåpet. Dessa kontroller hade endast skett sporadiskt.
Efter några veckor levererades resultatet av raffineringen dvs det verkliga
ädelmetallinnehållet i skrotet. Detta innehåll krediterades JM AB:s viktkonton i England.
UV kunde då se utfallet av raffineringen för varje kund. Han jämförde då det med den
betalning han givit kunden när denne lämnade in skrotet. Det var givetvis omöjligt att veta
det exakta ädelmetallinnehållet när skrotet togs emot. Därför blev kunden
återbetalningsskyldig om innehållet var lägre än det förväntade. Omvänt fick JM AB göra
ytterligare betalning till kunden om innehållet var högre än det förväntade.
Under mina första veckor hos JM AB introducerade UV mig i den administration som
berörde den produktgrupp som jag jobbade på. Jag insåg snabbt att han hade ingående
kunskap. Situationen komplicerades av att UV:s förhållande till företagsledningen föreföll
ansträngt. UV hade tidigare jobbat på de två produktgrupper som min chef, RW,
ansvarade för. Företaget verkade uppdelat i två läger. Det ena lägret var de gamla
medarbetarna (där UV ingick) och det andra lägret var de som tillkommit under senare år.
Efter några veckor föreslog UV att vi skulle gå ut och ta en öl tillsammans. Han föreslog
samtidigt att vi skulle göra ett besök på Solvalla. Jag gav OK till detta. Vi träffades på
företaget på avtalad tid och begav oss sedan iväg. Ytterligare en medarbetare, KS, hade
anslutit. Han var facklig representant. Jag hade tidigare noterat att UV och KS verkade
vara bra kompisar. Väl ute på Solvalla fick jag en del "stalltips" från UV. Han gav mig även
en del undervisning beträffande startspår och annat som kunde ha betydelse för loppens
utgång. Jag spelade för högst 100 kr under kvällen. UV noterade att jag inte direkt
utstrålade någon entusiasm för totalisatorspel. När jag senare nämnde för en annan
medarbetare att jag besökt Solvalla tillsammans med UV fick jag veta att UV var "manisk"
spelare på Solvalla. Efter ytterligare en tid hade några medarbetare gjort klart för mig att
det var bäst att hålla sig borta från UV.
En dag i slutet av augusti 1980 föreslog vår VD, SH, att vi skulle äta middag på
restaurang. Jag hade träffat honom i samband med anställningsintervju hos RW men
sedan dess inte haft någon kontakt. Under middagens gång förstod jag att SH ville att jag
skulle sluta min anställning. Eftersom jag inte upptäckt någon sådan önskan från RW
valde jag att inte sluta. Efter ytterligare några veckor avskedades SH hastigt. Den i
koncernledningen ansvarige för JM AB samlade samma dag ihop oss som fanns på
kontoret. Han meddelade att SH hade avskedats. Han meddelade även att JM AB och SH
hade undertecknat en överenskommelse beträffande avskedet. Han betonade särskilt att
anledningen till avskedet inte var oärlighet. RW tillträdde kort därefter som ny VD. Jag
kom sedan att få en ny chef, DM, som rekryterats från JM England. Jag fortsatte därefter i
huvudsak med samma arbetsuppgifter som tidigare.
Bland industrikunderna fanns ett antal stora företag som köpte platinaprodukter från JM
AB. Efter att företagen "förbrukat" dessa produkter i sin produktion så skickades de tillbaka
till JM England för raffinering. Dessa kunder hade inga egna viktkonton hos JM England.
Metallen bokfördes därför på viktkonton hos JM AB. Bokföringen skedde manuellt i en
särskild bok. När produkter levererades till kunderna så debiterades viktkontona. När
skrotade produkter raffinerats så krediterades viktkontona. 1983 upptäckte jag av en
slump att en tidigare anställd hade gjort grova fel i bokföringen av viktkonton. Jag hade
inte på något sätt varit inblandad i den aktuella produktgruppens affärer. DM hade
ansvaret för produktgruppen som han tagit över efter RW. Jag påtalade felen för DM som
därefter gav mig i uppdrag att göra en utredning. Denna visade att merparten av felen
kunde härledas till en kund. När utredningen var klar så kunde vi återvinna metaller till ett
värde motsvarande 2,5 milj. kr. Jag vill betona att det inte fanns någon oärlighet i denna
”historia”. Det var enbart inkompetens som orsakat felen. Mitt förhållande till UV och "det
gamla gardet" var frostigt vid denna tidpunkt. Det gick många historier om UV:s spelande
på Solvalla. Det kändes olustigt och personligen hade jag svårt att skämta bort alla
dråpliga historier. När jag jobbade med "platinautredningen" märkte jag en påtaglig
nervositet hos UV. Via andra medarbetare försökte han få information om min utredning.
Den fasansfulla upptäckt som jag gjort avslöjade svåra brister i koncernens administration
av ädelmetaller. DM var upprörd och menade att det var nära att han avskedades p.g.a det
inträffade. Han hade haft ansvar för den anställde som orsakade felen.
I början av 1984 fick jag en förfrågan från DM. Han undrade om jag kunde tänka mig att gå
över till raffineringssidan. Det var i första hand det administrativa man behövde hjälp med.
Jag tackade nej till detta med motiveringen att jag tyckte att det intressanta i jobbet var
JM:s produkter. Några produkter i egentlig mening fanns inte på raffineringssidan.
JM AB hade bokföringsår som sträckte sig över perioden 1:a april - 31:a mars. Vid
bokslutet den 31:a mars 1984 hade vår nye ekonomichef, AM, upptäckt saker som gjort
honom bekymrad. I samband med en "personalkryssning" på Östersjön kontaktade han
mig och meddelade att han hade svårigheter att få metallerna att stämma. Han undrade
om jag hade några idéer om vad som kunde vara orsaken. Jag hade noterat att UV inte
var med på kryssningen. Jag svarade att jag inte hade några idéer. Senare under våren
anlände en controller från JM England. I ett möte på tu man hand med honom fick jag veta
att man hade svårigheter med att få JM AB:s viktkonton att stämma. Mer än så fick jag inte
veta. Jag sa då att om jag vore i hans kläder så skulle jag kontrollera raffineringssidan.
Senare kunde jag se att han spenderade tid på kontoret tillsammans med UV. Denna tid
var bortkastad eftersom UV effektivt blockerade alla ansträngningar från controllern.
Sommaren 1984 fick JM AB:s ledning tips från Polisen om att UV spelade stort på
Solvalla. Han kunde satsa 10 000 kr i varje lopp. På en kväll kunde han spela bort 100 000
kr. Denna information nådde aldrig utanför JM AB:s ledningsgrupp. Jag var helt ovetande
om förhållandet. Man anställde vid samma tidpunkt en administratör, RC, som skulle
hjälpa UV i hanteringen av ädelmetallskrotet. Den officiella förklaringen var att UV skulle få
mer tid över för försäljningsarbetet vid denna avlastning.
I april 1985 gjordes en omorganisation hos JM AB. Man inrättade en centralgrupp som
skulle effektivisera företagets hantering av de metaller som fanns i omlopp. En ny tjänst
inrättades för UV i denna grupp. Man kan säga att han fick ett helikopterperspektiv
beträffande JM AB:s metaller i denna befattning. RC fick i samband med detta ta hand om
allt jobb som rörde raffinering. Han hade nu fullt ansvar i och med att UV kopplats bort. RC
hade tidigare gjort påstötningar hos UV beträffande raffineringsjobb som inte var
avslutade. Han sökte anledningen till denna brist utan att få rimliga förklaringar.
I november 1985 avslöjades UV. En ung kvinnlig medarbetare på företaget, EM, såg när
UV var på väg ut från vårt lager med en påse som hon visste innehöll ädelmetall. Därefter
kunde historien rullas upp. Kort tid därefter placerades EM på koncernens kontor i Hong
Kong. Man lät oss förstå att detta grundades på säkerhetsmässiga överväganden.
UV erkände omgående sina tillgrepp. I förhör har han uppgett att han stulit guld under
perioden april 1980 till november 1985. I Tingsrättens dom uppges att UV stulit 314 kg
guld fördelat på ca 200 tillfällen. Man har beräknat värdet av det stulna till 26 milj. kr.
Merparten av det stulna värdet hade han spelat bort på Solvalla.
UV har i förhören i detalj berättat om hur tillgreppen gått till. Han hade också fullständigt
duperat två medarbetare för att tillskansa sig ett stort antal guldtackor. Ett typiskt tillgrepp
kunde gå till på följande sätt:
1) "Skrotkunden" lämnar in sitt skrot enligt den rutin som jag tidigare skisserat.
2) UV har god kontroll över vilka skrotpåsar som kan vara intressanta att tillgripa. När det
kommit in ett parti som kan vara intressant för hans köpare så kontaktar han några av
dem. UV har uppgett att han haft 12 - 15 köpare. Han har bekräftat namn på ett fåtal
köpare. Övriga har han vägrat namnge.
3) När han fått tag på en intresserad köpare så tillgriper han den aktuella påsen från
kassaskåpet. Oftast använde han sin ytterrock för att dölja påsen när han gick ut från
valvet.
4) UV levererar till sin köpare och får kontant betalning. Inga dokument upprättas.
5) I samband med att UV:s ”skrotkund” lämnat in sitt skrotparti så har UV beordrat JM
England att sälja av guld från JM AB:s viktkonto. JM England betalar sedan för den
försålda kvantiteten till JM AB. Kunden får betalning från JM AB till sitt bankkonto.
Eftersom UV stulit kundens skrotparti så kommer ingen raffinering att ske. UV har ändå
upprättat falska dokument som fått kunden att tro att raffinering skett. Det
raffineringsresultat som UV presenterat för kunden har baserats på verkliga
raffineringsjobb som skett tidigare för samma kund.
6) Eftersom ingen raffinering skett så krediteras inte heller något guld till JM AB:s viktkonto
i England. Eftersom UV ändå sålt guld från JM AB:s viktkonto så uppstår en brist på
kontot. Denna brist har UV dolt vid de årliga revisionerna på JM AB. Han har förfalskat
dokument som visat att guldskrot skulle ligga hos JM England för raffinering. Denna
skrotmängd balanserade mot hans tillgrepp. JM AB:s revisorer godtog de förfalskade
dokumenten. Det lån av guld som JM AB haft på sitt viktkonto hos JM England hade när
UV avslöjades till största delen förskingrats.
När jag rekapitulerar omständigheterna de närmaste månaderna innan UV greps så har
jag anledning att anta att någon försökte att kompromettera mig för den pågående
brottsligheten. Företagsledningen visste att det fattades metaller, innan UV greps, men
man visste inte vad som låg bakom.
CIA ligger bakom denna operation. Att man valt just JM AB som lämplig tummelplats med
syftet att tillverka en "patsy" inför det kommande mordet på Olof Palme kan ha flera
förklaringar. Min hypotes är att valet styrts till stor del av UV:s närvaro i företaget. Man
kände till hans spelberoende och trassliga ekonomi. Han har därefter tubbats att utföra
tillgreppen. UV har i förhör sagt att han gjorde sitt första tillgrepp i april 1980. Anledningen
var att bokföringsåret var nytt fr.o.m. 1:a april. Han ville ha "rent bord" administrativt när
han väl startat tillgreppen. Det skulle också dröja minst 12 månader till nästa revision av
företagets bokslut. CIA har koordinerat min anställning i mars. På så sätt fick man det att
se ut som att stölderna började i och med min anställning. En viss person uppmanade mig
dessutom att söka jobbet som innesäljare på JM AB våren 1980. Jag har identifierat denna
person som nazist. Att JM AB:s VD, SH, ville att jag skulle sluta redan efter några
månaders anställning kan bero på att CIA fått informationen att jag distanserat mig från
UV. Det skulle knappast bli några fler besök för mig på Solvalla. Operationen hade
misslyckats redan i detta läge. När jag valde att fortsätta hos JM AB tvingades man
fortsätta på den inslagna vägen. UV fick fortsätta med sina tillgrepp. På så sätt hoppades
man på att kunna kompromettera mig i ett senare läge.
Jag har gått igenom det persongalleri som fanns på JM AB vid denna tidpunkt. Det
formligen vimlar av nazister och agenter. Ingen nämnd ingen glömd. UV ingick i JM AB:s
bolagsstyrelse när han greps.
CIA hade redan stämplat mig som kommunist (eftersom jag besökt öststaterna) vilket
innebar att jag passade väl in i Palmemordets politiska scenario – som CIA önskade att
det skulle uppfattas. Man kunde också peka på de misstänkta bränderna i Chicago.
Genom att misstänkliggöra mig för stölder av ädelmetaller kunde man då komplettera
bilden av mig som en förhärdad brottsling.
Jag lärde aldrig känna UV närmare under min tid på företaget. Inget i den påföljande
brottsutredningen tydde på att han hade någon medbrottsling inom JM AB. I samband med
att stölderna uppdagats kritiserade jag ledningen för företaget. Jag hävdade att tillgreppen,
som pågick under nästan 6 år, kunde ha upptäckts tidigare om företagets administrativa
rutiner hade fungerat. Jag hade ju redan 1983 pekat på svagheter i administrationen.
Koncernledningen kände till detta så därför blev "domen" hård.
UV dömdes till 7 års fängelse. När han hade avtjänat ca 2 år på anstalt fick jag veta att
han hade omkommit i en singelolycka med sin bil. Han hade haft permission från anstalten
och i samband med detta tillbringat en kväll på Solvalla! Olyckan skedde sent på natten.
Inga vittnen fanns
Något år efter stölden fick vi som arbetade kvar veta att utredarna inte fick UV:s erkända
stulna kvantiteter att överensstämma med det som faktiskt saknades. I och med detta var
det underförstått att det kunde finnas flera misstänkta. Jag fortsatte min anställning fram till
1990. Vi denna tidpunkt var vårt kontor i Stockholm i det närmaste helt avvecklat. Ganska
omgående efter att jag hade slutat min anställning märkte jag att det började ”knäppa” i
min bostadstelefon. Jag uppmanades av en rad myndigheter att inkomma med svar på
diverse ”granskande” frågor. Jag var något undrande inför detta eftersom de som utredde
stölden hade haft gott om tid på sig att ”kolla upp” både mig och andra anställda. Jag hade
vid denna tidpunkt kontakt med en arbetsförmedlare i Tyresö. När jag ringde honom så
bekräftade han att det var Polisen som låg bakom denna spaning. Jag kunde dock inte få
bekräftat från något håll att jag skulle vara misstänkt för stölder av ädelmetaller. Jag kände
en viss irritation över att vara övervakad men tog det hela med jämnmod. Eftersom jag
hade ”rent mjöl i påsen” hade jag inget att vara orolig för. Åren gick och övervakningen
fortsatte. Jag började misstänka att Polisen försökte att kompromettera mig för grov
brottslighet. Jag tillskrev dåvarande justitieminister Laila Freivalds om saken i juni 1999.
Hon svarade brevledes och hänvisade till regeringsformen som ju i princip hindrar ett
statsråd från att på något sätt agera då det gäller en privatperson. Fortfarande, vid denna
tidpunkt, gjorde jag ingen som helst koppling till Palmemordet
8. Fallet Catrine da Costa
Litteratur: "Döden är en man"
Författare: Per Lindeberg, 1999.
Lindeberg redogör på ca 800 sidor för vanvettet i fallet Catrine da Costa. Under 1984 hade
ett flertal prostituerade kvinnor mördats i Stockholm. En av dessa var Catrine da Costa.
Hennes kvarlevor hade hittats i ett antal svarta plastsäckar. En av fyndplatserna låg inte
långt bort från Rättsläkarstationen i Solna. da Costas kvarlevor kom att obduceras just vid
denna station. Rättsläkaren Jovan Rajs fick uppdraget att obducera. Han kunde
konstatera att da Costa styckats. Huvud, inälvor, genitalier och ena bröstet saknades.
Avsaknaden av dessa kroppsdelar medförde att dödsorsaken inte med säkerhet kunde
fastställas. Det fanns alltså en teoretisk möjlighet att da Costa dött en naturlig död, eller
omkommit i olycksfall, och därefter styckats. Utredarna visste att da Costa var tung
narkotikamissbrukare och därför kunde ha dött av en överdos. Polisens hypotes var dock
att hon mördats. Rajs konstaterade att styckningen i sig lämnade en del intressant
information. Avskiljandet av armarna hade skett genom snitt runt skulderbladen. Detta
tillvägagångssätt påminde om det som tillämpas på slakt av vissa djur- exempelvis grisar.
Det fanns också tecken på att den/de personer som utfört styckningen hade kunskaper i
anatomi. Just detta skulle bli ett viktigt indicium i den fortsatta utredningen. En annan
omständighet var inslag av sexuell perversion.
Sedan ett par år tillbaka hade den unge rättsläkaren TH (Obducenten) jobbat på
rättsläkarstationen i Solna. Rajs hade tagit honom under sina vingars beskydd. TH hade
visat fallenhet för yrket vilket gjorde att Rajs satsade på honom som framtidsman för
stationen. Tillsammans bedrev de vissa forskningsprojekt inom rättsmedicin. 1982 hade
TH drabbats av en personlig tragedi. Hans fru, ACH, hade begått självmord i parets
lägenhet. Hon hade hängt sig. TH hade befunnit sig på middag hos släktingar när
självmordet inträffade. ACH obducerades på rättsläkarstationen i Solna. Denna obduktion
blev givetvis ett grannlaga uppdrag eftersom TH jobbade vid stationen. Obduktionen
visade att ACH hade begått självmord. De utredare inom Polisen som hade hand om fallet
fann ingen anledning att betvivla obduktionsresultatet. Fallet var avslutat. I den fortsatta
jakten på da Costas mördare riktades intresset mot de prostituerades kunder, "torskarna",
på Malmskillnadsgatan. Polisen visste att da Costa jobbat på just denna gata vid
tidpunkten för mordet. Efter en tids spaning fick man in tips om att TH skulle ha varit en av
"torskarna" på Malmskillnadsgatan. Man ordnade ett "fotoalbum" där misstänkta "torskar"
ingick. TH fanns med i sammanställningen. Därefter konfronterades närmare 200
prostituerade på Malmskillnadsgatan. Ett flertal kunde då utpeka TH som "torsk". TH har i
senare förhör medgivit att han köpt sex vid ett tillfälle på Malmskillnadsgatan. Att han
skulle vara storkund hos de prostituerade avfärdade han bestämt. Han förnekade även att
han skulle ha haft kontakt med da Costa.
I slutet av sin utbildningstid hade TH fullgjort sin AT-tjänstgöring vid Södersjukhuset,
Stockholm. Där blev han bekant med TA (Allmänläkaren). TH hade ett uppdrag som
handledare för TA. De träffades även privat. TA:s far var vid denna tidpunkt en av Sveriges
mest framstående läkare. Han hade bl.a. tjänstgjort vid Karolinska Sjukhuset, Solna.
Rättsläkarstationen ligger granne med Karolinska på samma område. TH hade under sina
studieår på gymnasiet varit engagerad i Moderat Ungdom, Stockholm. Han hade då
kommit i kontakt med Lena Liljerot-Adelsohn och Ulf Adelsohn. Allteftersom
utredningen gick framåt så kom intresset att även riktas mot TA. Han var gift med CA.
Tillsammans hade de en dotter som var ca 18 månader vid tiden för mordet på da Costa.
Paret levde i en ansträngd relation vilket senare ledde till separation. CA misstänkte TA för
sexuella övergrepp på dottern. Hon undersöktes av läkare vid ett flertal tillfällen. Inget
framkom som tydde på att TA gjort sig skyldig till övergrepp. CA kunde följa utredning mot
läkarna via media. Vid ett flertal tillfällen kontaktade hon utredarna för att delge sina
synpunkter. Om det nu var som utredarna misstänkte d.v.s. att TH och TA, tillsammans,
hade utfört styckningen på rättsläkarstationen i Solna så borde det finnas en möjlighet att
hennes lilla dotter bevittnat styckningen. Hon hade nämligen varit tillsammans med TA vid
den misstänkta tidpunkten för mordet d.v.s. pingsthelgen 1984. Via sagoberättande och
lek lyckades hon få dottern att fiktivt återge styckningen. I dotterns berättelse fick TH
namnet Farbror Tomt. En anledning till att just namnet Farbror Tomt användes kan ha
varit att CA brukade läsa godnattsagor från en bok som handlade om tomtar och som
innehöll illustrationer av sådana.
I mars 1980 anställdes jag som innesäljare hos Johnson Matthey (JM), Stockholm. Efter
ett par veckor meddelade min chef, RW, att vi skulle besöka ett antal viktiga kunder som
jag skulle ta ansvar för. Den första kund som vi besökte var Ångpanneföreningen (ÅF),
Stockholm. Den produkt som var aktuell kallades sprängbleck och levererades då och då
till ÅF. RW hade informerat mig om att JM hade endast en liten del av det totala behov
som fanns hos kunden. Vid besöket emottogs vi av en man i 50-årsåldern. Han var i
chefsposition. Han informerade oss om ÅF:s aktuella behov och krav. Eftersom tekniken
omkring produkten var delvis komplicerad så tryckte han på speciella krav. RW svarade
upp med att presentera det aktuella läget hos JM. Jag noterade att kunden verkade
negativt inställd till RW. Besöket pågick högst en timme. Precis när vi var färdiga att gå så
fällde kunden en kommentar beträffande mig. Han benämnde mig då perverserlund. Jag
blev förvånad över påhoppet eftersom jag knappt yttrat mig under mötet. När jag vände
mig mot RW så såg han närmast chockad ut. När vi lämnat ÅF var RW urskuldande på ett
sätt som fick mig att förstå att jag inte skulle ta det hela personligt.
1994 jobbade jag som IT-lärare för Komvux Botkyrka. Vid sista lektionen i en av mina
grupper inför juluppehållet meddelade en elev att jag skulle få en julklapp. När lektionen
var slut så överlämnade eleven ett litet paket. Jag ombads öppna paketet direkt - vilket jag
gjorde. Julklappen var en liten tomte gjuten i lergods. Den var elektrifierad såtillvida att
den hade en liten lampa inbyggd i sig. Av närvarande elevers miner att döma så fanns det
ett symbolvärde i julklappen. Vad detta symbolvärde kunde vara har förblivit en hemlighet
för mig - tills nu.
Den 1980-12-15 skriver Sixten:
"Jag har börjat känna avsky för Stockholm på grund av allt elände man hör i radio och ser
på TV. Nu sist om Rågsved. Som du vet så brukar jag inte komma med "goda råd", om jag
inte blir ombedd, men jag tycker att Liisa och du skulle flytta till Skellefteå t.ex. - om ni
kunde få jobb där förstås." Jag blev chockad när jag fick dessa rader från Sixten. Jag hade
påbörjat min anställning hos Johnson Matthey i mars 1980. Jag hade vid ett flertal tillfällen
berättat för honom att jag trivdes alldeles utmärkt med fru, jobb, bostad - och Stockholm.
Att det fanns ett problem med politisk anknytning i hans förslag var inte att ta miste på.
Eftersom jag inte kunde lista ut var skon klämde så lät jag saken bero.
Som jag tidigare nämnt så var Sixten alltid välinformerad. Speciellt gällde detta den
politiska sfären. Jag hade tidigare under året benämnts "perverserlund" i samband med ett
kundbesök hos Ångpanneföreningen. Av detta drar jag slutsatsen att planeringen av
morden på de prostituerade, som inträffade 1984, påbörjats redan då. Jag inser nu att
Sixten visste att jag skulle komprometteras och därför försökte få mig att flytta. Det står
helt klart att de båda läkarna, TH och TA, utsatts för ett justitiemord. När man betraktar
rättsfallet "på distans" så inser man att det funnits en anledning (motiv) till att de
komprometterats. Min hypotes är att motivet finns i Bordellhärvan. Ett stort antal personer
har förorättats alternativt känt sig förorättade i härvan. Vilka mänskliga tragedier som
utspelat sig i spåren av härvan kan man endast gissa sig till. Någon/några av de
förorättade har intagit sina positioner i den politiska Vendettan. De båda läkarna blev de
offer som de förorättade krävde. När läkarna skändats, utpekats som mördare, vampyrer,
pedofiler, hustruplågare och senare deslegitimerats - ja, då har de förorättade fått
upprättelse - allt enligt den primitiva föreställningen om att Vendettan återställer ordningen.
Det finns gott om detaljer i fallet Catrin da Costa som direkt associerar till Grisfesten. Jag
vågar påstå att arkitekten i fallet har pluggat in GW:s bok! Vem är då arkitekten bakom
den politiska Vendettan i fallet Catrine da Costa? Efter några minuters surfande på nätet
så finner man att Hederlige Harry utpekas som arkitekt.
9. Palmemordet
Lars Borgnäs är författare av boken Nationens intresse, Norstedts förlag, 2011.Boken
behandlar för nationen Sverige tre traumatiska händelser:
• Ubåtskränkningarna i början av 80-talet
• Mordet på Olof Palme, 1986
• Estonias förlisning, 1994
För de allra flesta av oss är dessa händelser utan direkt samband. Det nya grepp som
författaren tar går ut på att visa att Statsmakten förtigit sanningen i samtliga dessa tre fall.
På så sätt framträder ett mönster som visar att syftet varit att handla i nationens intresse.
Borgnäs diskuterar ingående motiven omkring detta. Att han själv är anhängare av
sanning råder det inget tvivel om. Hans slutsats blir att det är förkastligt att undanhålla
nationen Sverige sanningen för att skydda nationens intressen.
Motivet
En mängd motiv har anförts under utredningens gång. Eftersom Palme var en
kontroversiell politiker så har det inte saknats motivbilder. Min uppfattning är att endast ett
fåtal motiv har trovärdighet.
Under tiden efter andra världskriget var CIA:s huvuduppgift att hålla koll på världskommunismens utbredning. Sveriges militärstrategiska läge var ett bekymmer för USA.
Vårt land kunde enkelt invaderas av Sovjetunionen och därefter användas som brohuvud
vid invasion av NATO-landet Norge. Våra marina baser längs Östersjökusten kunde
övertas och då ge fienden full kontroll över Östersjön och Bottenviken. Om Sovjetunionen
kunde få kontroll över NATO:s nordflank på detta sätt så skulle stora delar av Nordeuropa
stå under stark press. Det fanns således speciella skäl för CIA att hålla koll på den
politiska utvecklingen i det ”neutrala” Sverige. Allt var frid och fröjd fram till 1969. Då fick
Sverige en ny statsminister vid namn Olof Palme.
Palme var stämplad som ”kommunist” av CIA redan innan han tillträdde som statsminister.
Anledningen var bl.a. hans motstånd beträffande Vietnamkriget. Palme ville få stopp på
det omänskliga lidande som drabbat det vietnamesiska folket. När kriget kunde summeras
hade USA förlorat 58000 man. Den vietnamesiska regeringen har, 1995, uttalat att 5,2
miljoner vietnameser dödats i kriget. Det är sannolikt att den störste kritikern av
Vietnamkriget, Olof Palme, hamnade högt upp på CIA:s dödslista när slutsummeringen var
klar.
I början av 80-talet utsattes Sverige för ubåtskränkningar. Det hela kulminerade hösten
1982 med den s.k. Hårsfjärden-incidenten ( 59° 2'24.92" 18° 6'20.17" ). Samma höst
hade Palme åter tillträtt som statsminister efter socialdemokratisk valseger.
Marinofficerarna vid Berga Örlogsbas var övertygade om att Sovjetunionen låg bakom
kränkningarna. De bevis som man pekade på var de popellerljud (kavitationsljud) som
ubåtarna gav ifrån sig. Det var väldokumenterat sedan tidigare vilken ”ljudprofil” som varje
typ (klass) av ubåt hade. De ljud som man fångat upp stämde väl in på de sovjetiska
ubåtarna. Dessutom kunde man peka på att den sovjetiska ubåten U 137 gått på grund i
Karlskrona skärgård i oktober 1981. Redan vid denna tidpunkt infann sig skepticism hos
media och politiker. Särskilt skeptiska var man inom Socialdemokraterna. Man tyckte att
det var märkligt att marinen inte lyckats få upp en enda fientlig ubåt till ytan - alternativt
inte lyckats sänka någon. Misstanke fanns om att det i själva verket var NATO:s ubåtar
som testade den svenska försvarsförmågan. Den svenska marinens ledning skulle då ha
fått förhandsinformation om när och hur ”kränkningarna” skulle ske. De sjunkbomber som
marinen avfyrade riktades på ett sådant sätt att de ”kränkande” ubåtarna inte skulle
skadas. En Ubåtsskyddskommission tillsattes för att utreda kränkningarna. 1983
fastslog kommissionen att Sovjetunionen måste hållas ansvarig för Hårsfjärden-incidenten.
Regeringen överlämnade en protestnot till Sovjetunionen.
Lars Borgnäs skriver i Nationens intresse att USA:s tidigare försvarsminister, Caspar
Weinberger och Englands tidigare marinminister Keith Speed långt senare bekräftat att
det var NATO som låg bakom ”kränkningarna”. Det hela var helt enkelt ett militärt utbyte
som NATO hade i fullt samförstånd med den svenska marinen. 1994 blev det känt att de
propellerljud som marinen spelat in i själva verket var ljud från simmande minkar.
Kränkningarna skapade en bestående spricka mellan regeringen och ledande
marinofficerare. De ansåg att regeringen visat flathet gentemot Sovjetunionen. Läget blev
akut inför Palmes planerade besök i Moskva i april 1986. Officerarna misstänkte att Palme
skulle sälja ut Sveriges intressen till de sovjetiska makthavarna. Man skrev på ett upprop
mot Palme som senare fick beteckningen ”marinofficersupproret”. Det fanns officerare som
öppet betecknade Palme som landsförrädare och att han därför ”måste bort”.
När man betraktar motivbilden, med CIA som huvudaktör, så måste man ha i åtanke att
det under hela efterkrigstiden gjorts ihärdiga försök från USA att ansluta Sverige till NATO.
Tanken var att NATO definitivt skulle säkra nordflanken genom Sveriges anslutning. CIA
betraktade Palme som den person som blockerade en anslutning. Andra ledande
socialdemokrater var inte ett problem. Att CIA och NATO har ett nära samarbete är
välkänt. Det är sannolikt att CIA orkestrerat en händelseutveckling, med utgångspunkt i
ubåtskränkningarna, som skulle destabilisera Palmes position i Sverige och på den
världspolitiska arenan. När man ser på CIA:s metoder för att avlägsna oönskade politiska
ledare, i andra regioner, så stämmer tillvägagångssättet väl in. När ledaren väl är
destabiliserad så underlättas operationen i påföljande faser. Det handlar då om
anskaffning av medhjälpare, logistik etc. för att utföra elimineringen. Det finns många
teorier beträffande hur många personer som ingått i konspirationen. De mest initierade
bedömarna anser att ett fåtal personer ingått i den innersta kretsen. Detta är sannolikt
eftersom operationens risker ökar när antalet medlemmar i konspirationen ökar. Risk för
”läckage” avhopp o.s.v. finns alltid. Hur många som indirekt medverkat på ett eller annat
sätt är omöjligt att veta. Man kan medverka i en konspiration även genom att förhålla sig
passiv. Jag återkommer till detta längre fram.
Mordet
När man ser William Blums ”dödslista” inser man att CIA har ett omfattande kunnande då
det gäller denna typ av operationer. Det finns ”avhoppare” från CIA som bekräftat att man
har speciella personer som ”författar” huvuddragen för varje enskild operation. Därefter har
man specialister som tar vid i varje enskild fas av operationen. Ett antal svenska
”privatspanare” har namngett den person som planlagt elimineringen av Palme.
De flesta ”privatspanare” som utrett mordet är samstämmiga beträffande den
professionalitet som gärningsmannen visat vid Dekorima den 28:e februari 1986, kl 23:21 (
59°20'11.78" 18° 3'45.99" ):
Det första skottet placerades på ett direkt dödande sätt. Palme var i praktiken kliniskt död
när han fallit till marken. Den påföljande obduktionen har säkerställt detta faktum.
Polisen bedömer att det funnits 22 relevanta vittnen i närheten av mordplatsen. Inget
vittne har kunnat lämna ett användbart signalement beträffande gärningsmannens ansikte.
Gärningsmannen har lyckats dölja sitt ansikte på ett professionellt sätt – utan att vara
maskerad.
De vittnen som beskrivit gärningsmannens agerande på mordplatsen tyder på att han
utförde sitt uppdrag på ett kyligt sätt. Han agerade lugnt.
Den kula som genomborrade Palmes kropp var av typ ”metal piercing”. En sådan kula kan
genomtränga en skottsäker väst. Vapnet var av typ ”magnum” vilket ger möjlighet att
använda en extra kraftig krutladdning i patronen.
Två vittnen anses ha sett hela händelseförloppet vid mordplatsen. Deras vittnesmål tyder
på att gärningsmannen intog sin position kort innan makarna Palme kom till Dekorima. Att
gärningsmannen exponerat sig minimalt vid mordplatsen faller väl in i det professionella
mönster som han i övrigt visat.
Mordplatsen hade valts med omsorg. Flyktvägen via Tunnelgatan och trapporna upp till
Malmskillnadsgatan gjorde det omöjligt att förfölja gärningsmannen med bil. Det fanns
också alternativa flyktvägar till väntande bilar i närheten av mordplatsen.
Mörkläggning
I den professionella handläggningen av den operation som Palmemordet utgör ingår även
planering för den förmodade händelseutvecklingen efter mordet. En viktig del i strategin
avser utplacering av villospår - eller desinformation som är benämningen på fackspråk.
CIA har en uppsjö av beteendevetare i sina led eftersom underrättelseverksamhet i mångt
och mycket är en disciplin som anknyter till psykologi. Dessa personers uppgift är att
skissera strategier för att hantera de massmediala effekterna som följer i spåren av olika
typer av operationer. Grundtanken är att desinformation ska sysselsätta media och
utredare i en sådan omfattning att de relevanta spåren får låg prioritet.
Granskningskomissionen (GK) ger ett exempel på hur desinformation kan utformas. På
sid. 434 finns följande:
”I detta ärende lämnade han vad Roland S kallade” trestegsinformation”. Det innebär att
informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas en sann
uppgift som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att
kontrollera.”
Granskningskommissionen.pdf
Den ”informatör” som syftas på är en s.k. informationssvindlare som arbetat för CIA och
ytterligare ett antal andra organisationer med underrättelseverksamhet på programmet.
Privatspanarna har lyckats identifiera ett flertal informationssvindlare som dykt upp i
Palmeutredningen. Svindlarnas uppgift har varit att fabricera villospår som skulle leda
utredningen bort från misstankar om en konspiration. Till en början blev media ett lätt offer
för deras verksamhet. Vissa villospår exponerades hårt i media vilket medförde att Polisen
kände sig pressad att göra uppföljningar. Detta blev ett tidsödande arbete vilket gav
konspiratörerna den tidsfrist som de önskade. Det första villospår som Polisen bearbetade
var det s.k. PKK-spåret. Detta spår slutade som bekant i ett misslyckande. Hans Holmér
som var ansvarig för beslutet att bearbeta spåret tvingades avgå. Som ytterligare ett led i
desinformation ingick utplantering av spår som skulle leda till ensamma galningar. Enligt
min inledande hypotes så är det här jag har figurerat i utredningen. Här misslyckades CIA
rejält både med mig och ett antal andra personer. När man till sist bestämde sig för
Christer Pettersson kom det fullständiga fiaskot att fullbordas.
CIA har hela tiden haft ett fast grepp om Palmeutredningen. Redan på mordnatten
förhörde Polisen ett antal vittnen om deras iakttagelser. Ett flertal förhörsprotokoll har
offentliggjorts. När man jämför vad vissa vittnen sagt i sina första förhör med vad de sagt i
senare förhör så är det tydligt att vissa utsatts för påtryckningar. Man ändrar sina
vittnesmål på väsentliga punkter. Särskilt tydligt blir detta för de ”farliga” vittnen som kan
leda tanken till en konspiration.
Den s.k. Grandmannen är ett villospår. Syftet med spåret är att stärka Polisens hypotes
om den ensamme galningen. Grandmannen är den förmodade gärningsmannen i
samband med att han visade sig vid biografen Grand - den biograf som makarna Palme
besökte mordkvällen. Grandmannen skulle då ha väntat vid biografen för att se i vilken
riktning makarna skulle gå efter föreställningens slut. Därefter har han förflyttat sig till fots
på Sveavägens västra trottoar ned till Dekorima. Grandmannen är Polisens konstruktion
för att få Christer Pettersson att passa in i rollen som den ensamme galningen. Sven
Anér har visat att Polisen ägnat sig åt misstänkt bevisförfalskning för att få vittnesmålen
mot Grandmannen (=Christer Pettersson) att stämma.
Sju år efter mordet presenterades teorierna om den s.k. Dekorimamannen. De finska
kvinnorna ”Katja” och ”Pirjo” har vittnat angående Dekorimamannen. Mannen stod vid
hörnet av Dekorima. De har uppgett att de frågat honom om vad klockan var – eftersom
ingen av dem hade en egen klocka vid tillfället. Just då fick han ett meddelande över den
walkie-talkie som han bar. Han besvarade meddelandet. De såg även att han hade en
revolver under armen. Kort efter att de lämnat platsen hörde de ”en smäll” men valde ändå
att fortsätta hemåt. Dagen efter tog de del av nyheten om mordet. De förstod då att de
kunde ha sett den förmodade gärningsmannen. De överenskom om att inte nämna det
inträffade för någon.
Detta spår saknar trovärdighet. Inte ens en amatörmässig mördare skulle exponera sig på
det sätt som kvinnorna beskriver. De flesta vittnesmål pekar på att mördaren var ett
”proffs”. Inget vittnesmål, förutom de båda kvinnornas, pekar på att gärningsmannen skulle
ha väntat vid Dekorima under någon längre tid. Om Dekorimamannen bar på en walkietalkie och därmed fick kontinuerlig information om Palmes position på Sveavägen så fanns
ingen anledning att exponera sig. Han kunde ha intagit sin position i absolut sista stund.
Vid den tidpunkt då teorierna om Dekorimamannen lanserades fanns ett stort intresse i
media angående det s.k. ”Polisspåret”. Eftersom Dekorimamannen även utpekats som
polisman och medlem i den ökända polisgruppen ”Baseball-ligan” så kan man misstänka
att spåret utplanterats som en hämnd för Polisens behandling av Christer Pettersson. CIA
har alltså ingen inblandning i detta villospår.
Privatspanarna har dokumenterat en mängd fall där tips till Polisen ”kommit bort” eller
”glömts bort”. De har helt enkelt inte bearbetats. Som exempel kan nämnas tips om de
walkie-talkie-observationer som gjorts i närheten av mordplatsen timmarna innan mordet.
Gemensamt för dessa tips är att de pekat mot en konspiration. Framträdande
socialdemokrater har blivit ”förvånade” när de fått denna information. Man har ”tagit för
givet” att tipsen skulle bearbetas osv. Även Granskningskommissionen (GK) har påtalat
missförhållandet. Att Polisen förhållit sig passiv till vissa tips är en indikation på att man
ingått i konspirationen. Jag vill här betona att det naturligtvis inte är så att alla poliser som
arbetat med utredningen ingått i konspirationen. Däremot är det alltid så att när en
polisman beordrats att agera på ett visst sätt så följer han den givna instruktionen.
Alternativet d.v.s. att inte följa ordern kan vara liktydigt med avsked, omplacering,
trakasserier osv. Polisens passivitet utgör en aktiv del av mörkläggningen kring mordet.
Huruvida passiviteten kan utgöra föremål för brottsmisstanke (tjänstefel) är en juridisk
fråga som jag inte tänker behandla här. Dock är det få saker i utredningen som upprört lika
mycket som Polisens passivitet i dessa fall.
Granskningskommissionen (GK) behandlar CIA-spåret på 17 sidor i sin rapport (s. 428 –
445). 1988 sände utredningens biträdande spaningschef, Ingemar Krusell, en skrivelse
till Utrikesdepartementet (UD). Tanken var att skrivelsen skulle vidarebefordras till den
svenska ambassaden i Washington. Wilhelm Wachtmeister var ambassadör vid denna
tidpunkt. Krusell önskade ökad kunskap om CIA för den ”kriminalistiska bedömningen”
beträffande spaningsuppslag. Kabinettssekreteraren vid UD, Pierre Schori, bedömde
”beställningen” som tveksam varför den aldrig skickades till ambassaden. Krusell hade
sammanställt följande frågor:
1) Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament?
2) Har CIA genom konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status i exekutivt
hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor?
3) Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad?
4) Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet på statsminister
Olof Palme? (Frågan ställes mot bakgrund av de ”markeringar” som gjorts från USA:s sida
under Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.)
5) Vilken inriktning kan man presumera att CIA hade för sin verksamhet i Sverige vid
mitten av 1980-talet?
6) Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan
CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan
fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?
7) Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas
underrättelseorganisationer undanröjt resp. låtit undanröja för dem politiskt obekväma
personer i statsledande funktion? (Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande
invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess
underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella
fördelarna av att personen ifråga undanröjts.)
8) Följdfråga till frågorna 6. och 7.: Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt –
exempelvis USA genom CIA – vid svaret ”Ja” på fråga 6. Vara beredd att undanröja en
statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust?
9) Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington
erhållit eller erfarit någon form av reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet
på Olof Palme, av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid
mordet?
Min kommentar till ovanstående:
Det är intressant att se att Krusells ”beställning” består av relevanta frågeställningar. Man
kan ana att han vid denna tidpunkt, två år efter mordet, söker bekräftelse på att
mordgåtans lösning fanns i ett sammanhang där den blir oåtkomlig. Jag tror inte Krusell
hade förväntat sig några svar – men ändå tjänade skrivelsen sitt syfte som en markering
från utredningens sida.
Gunnar Wall
Gunnar Wall är författare till boken Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet,
Bokförlaget Kärret, 1996. Boken har belönats med journalistpriset Guldspaden.
Wall blottlägger Polisens kriminalitet i utredningen på ett skakande sätt. Det finns ett stort
mått av stringens i det han relaterar. Jag vill tipsa alla läsare om möjligheten att ta upp
mordplatsen i Google Earth och med hjälp av de verktyg som finns kontrollera Walls
uppgifter. Man kan, exempelvis, enkelt mäta upp de gångsträckor som olika vittnen haft i
det tidsschema som gäller fr.o.m. kl 23.21 , dvs. då skotten avlossades. Man kan också få
en uppfattning om hur väl de olika vittnena kan ha uppfattat detaljer från sina respektive
positioner, genom att gå ned på marknivå.
Ett centralt avsnitt i Walls bok är hans beskrivning av det s.k. Mötesscenariot.
Scenariot tar sikte på att Olof Palme skulle ha avtalat ett möte med någon på sin
promenad från Grand mot Gamla Stan. Att mötet skulle ske just vid Dekorima anses
sannolikt eftersom ett flertal walkie-talkie-observationer gjorts i närheten av butiken
timmarna innan mordet. Walls uppbyggnad av scenariot har trovärdighet och befäster
konspirationsteorin. Om man som läsare accepterar mötesscenariot så måste man i nästa
steg också acceptera att någon på hög nivå är inblandad i konspirationen.
Den ensamme galningen
Jag har tidigare redogjort för hur det kommer sig att CIA placerat in mig i rollen som den
ensamme galningen. Jag har rekapitulerat vissa händelser:
Eftersom den ensamme galningen är Grandmannen så har de vittnen som befunnit sig
på/vid biografen Grand varit intressanta för Polisen. Jag bedömer att ett 20-tal vittnen har
konfronterats mig under årens lopp. Eftersom jag varit avlyssnad så har Polisen kunnat
”dirigera” vittnen till olika platser som jag planerat att besöka. Det har varit frågan om
allmänna platser som butiker, möteslokaler etc. Även de olika arbetsplatser som jag haft
har använts för konfrontation. I det offentliga material beträffande Palmemordet som jag
tagit del av har jag kunnat identifiera åtminstone ett vittne eftersom personen i fråga har
presenterats med sitt fullständiga namn. När jag konfronterats har jag naturligtvis inte känt
till att personen var ett vittne i Palmeutredningen men situationen krävde att vittnet
presenterade sig för mig. Ytterligare ett vittne har jag kunnat identifiera när jag bjöds hem
på ”fika” hos RF. Jag har rekapitulerat denna händelse. Förutom RF och jag fanns
ytterligare en person vid kaffebordet. Jag hade aldrig träffat denna person tidigare. Efter
en stund kom samtalet in på mitt intresse för bio. Vittnet ville veta om jag någonsin hade
besökt Grand. Jag tyckte att frågan var märklig eftersom jag snarare hade förväntat mig
frågor om eventuella filmer som jag sett. Efter att ha plöjt igenom mitt ”fotografiska minne”
kunde jag konstatera att jag besökt biografen en gång i mitten av 70-talet då jag var ”ny” i
Stockholm. När vittnet fick denna information uppstod besvikelse hos såväl vittnet som RF.
Kaffet avslutades abrupt.
Lars Borgnäs skriver i Nationens intresse att spaningsledaren Hans Ölvebro, i mitten av
90-talet, tagit fram en lista på ett 80-tal personer som kunde vara intressanta i
utredningen. Jag betraktar samtliga av dessa som ”Grandmän” eftersom Polisen vid denna
tidpunkt endast var intresserad av hypotesen om den ensamme galningen. Fiaskot med
Christer Pettersson var över. Nya Grandmän behövdes. Hur många av dessa som Polisen
försökt att kompromettera kan man bara spekulera om. Jag anser att det vore på sin plats
att ansvarskännande myndighet granskar hur det förhåller sig med dessa Grandmän. Har
de fått en rättssäker behandling?
Ytterligare försök från CIA
1997 ertappades nazisten Mats Hinze när han var på väg för att aptera en bomb vid
Milles-gården, Lidingö. Jag var inbokad, f.m. den 5:e september, för en synundersökning
av min då 8-åriga dotter, på en klinik belägen i närheten av Milles-gården. Jag tvingades
dock avboka besöket sent på eftermiddagen den 4:e eftersom min dotter blev sjuk. Det var
med viss förvåning som jag läste i Dagens Nyheter, dagen efter, att Hinze gripits.
I juni 1999 genomfördes ett bankrån mot Föreningssparbanken (Swedbank) i Trollbäcken.
Rånarna gick brutalt tillväga vilket gjorde att brottet fick stor uppmärksamhet. Eftersom jag
bor i närområdet så brukade jag besöka det köpcentrum där banken låg flera gånger i
veckan. Till min förvåning så tittade de människor som jag mötte misstänksamt på mig.
Senare fick jag veta att Polisen spritt ryktet att jag skulle ha deltagit i rånet.
Senare under sommaren, 1999, inträffade ett antal skogsbränder i södra Stockholm. Även
här fick jag veta att Polisen spritt ryktet om att jag var gärningsman.
Den 28:e juni 1999, omkring kl 9 på förmiddagen, kom en av mina grannar, SF, över till
mig tillsammans med sin 7-åriga dotter. Jag var ensam hemma med min dotter. Då och då
brukade min dotter leka tillsammans med hans. Han erbjöd sig att åka ut på en utflykt med
flickorna. Jag blev förvånad över detta erbjudande eftersom han aldrig tidigare varit ute
med dem på detta sätt. Jag tackade genast ja till erbjudandet eftersom jag hade ett
läkarbesök inbokat kl 11 på Trollbäckens Vårdcentral (jag behandlades för diskbråck). När
jag satt i väntrummet på Vårdcentralen kom flera sköterskor in och tittade misstänksamt
på mig. När jag så kom in till tjänstgörande (sommarvikarierande) läkare så undersökte
hon min rygg. Därefter började hon ställda frågor som relaterade till min psykiska hälsa.
Hon insinuerade att jag var psykiskt sjuk. Jag avfärdade detta och lämnade Vårdcentralen
tämligen omgående. Senare på dagen hörde jag på radion att journalisten Peter Karlsson
och hans son utsatts för ett sprängattentat i Nacka. Attentatet inträffade vid 10.30-tiden.
Dessa händelser, 1999, inträffade kort tid efter att Granskningskommissionen (GK)
offentliggjort sin rapport.
Under perioden 1978 - 1982 var jag bosatt på Lövsätragränd i Sätra (nära Skärholmen).
Jag brukade hjälpa min granne, VB, med hans årliga inkomstdeklaration. Jag fortsatte
med detta uppdrag även sedan jag flyttat till Tyresö. Den 12:e oktober 1999 mördades
syndikalisten Björn Söderberg i en uppgång helt nära VB. Jag har läst igenom Hovrättens
dom mot de som utförde mordet. Domen finns på nätet.
Söderberg hade jobbat som sommarvikarie på Esselte-Svanströms lager i Skärholmen. På
samma arbetsplats fanns även Robert Vesterlund - känd nazist på Info 14. Vesterlund
uppträdde i T-shirts med nazistiska symboler och spelade vit-makt-musik. Vesterlund var
facklig representant för Handels. Söderberg “avslöjade” Vesterlund för företagsledningen
vilket medförde att Vesterlund sparkades. Söderberg kontaktade även “Arbetaren” som
skrev en artikel om saken. Hovrätten anser att mordet på Söderberg var en hämnd för
hans avslöjande av Vesterlund. Det har kunnat styrkas att det fanns samband mellan de
nazister som utförde mordet och Vesterlund - men Vesterlund frikändes från mordet. Säpo
spanade på de tre som utförde mordet den aktuella kvällen. Tjugo minuter innan de
dödande skotten föll avbröt Säpo sina spaningar. Dagen efter kontaktade Säpo
kriminalpolisen vilket ledde till att gärningsmännen kunde gripas.
De frågor som man kan ställa med anledning av denna “historia” är:
Vem ordnade sommarvikariatet för Söderberg?
Vem på Handels hade ansvaret för att Vesterlund fick uppdraget som facklig representant?
Vem hos Säpo beordrade att spaningarna skulle avbrytas 20 minuter innan mordet?Det är
klarlagt att gärningsmännen hade tillgång till kommunikationsradio vid mordet.
2009 mördades Rikard Karlsson i en fastighet belägen ett par hundra meter från den
adress där jag nu bor. Mördare: Pepe Berglund. Han försökte fly men greps kort tid efter
mordet. Det har kunnat fastställas att Berglund var psykiskt sjuk. Jag kan inte utesluta att
även detta var ett försök att kompromettera mig.
Under 2010 jobbade jag som ekonomilärare för utbildningsföretagen Mindful och Lernia.
Jag brukar alltid börja kurserna med att presentera mig själv. Jag betonar då att jag är gift
och har två barn. Likväl var det mycket tydligt att man, på båda dessa skolor, hade riggat
upp kursdeltagare som skulle fungera som ”sexfällor”.
Palmeutredningen idag
Borgnäs anser att Palmeutredningen är ”mumifierad” och endast består av en brevlåda för
inkommande tips. Palmemordet kommer inte att preskriberas vilket innebär att
rättsväsendet fortsatt har kravet på sig att lösa det. Anledningen till att mordet inte
preskriberas anses vara rädsla för att utredningsmaterialet blir offentligt om preskribering
sker. Min bedömning är att rättsväsendet inte kan bedriva en ”låtsas-utredning” i all
oändlighet. Anledningen är att ”löjets skimmer” inträder. Det skadar tilltron till rättsväsendet
och därmed tilltron till demokratin. Hela utredningen får en korrupt anstrykning som spär
på misstron hos väljarna.
Landets största dagstidning, Aftonbladet (AB), väljer att även fortsättningsvis peka ut
Christer Pettersson som gärningsman. På så sätt försöker man att ”kvälja dom”.
Pettersson är frikänd i Hovrätten och kan därför inte betraktas som gärningsman. Talet om
att mordet skulle vara ”polisiärt uppklarat” är ytterligare ett patetiskt sätt att sätta sig över
Hovrättens dom. Att AB försöker att ”begrava” Palmemordet tillsammans med Christer
Pettersson ger enbart intrycket att tidningen vill misskreditera Hovrätten. Förklaringen till
tidningens hållning finns hos ägaren, Schibsted, baserad i NATO-landet Norge. Med
denna länkning blir det otänkbart för AB att överhuvudtaget nämna CIA i
Palmeutredningen. ”Kampen” omkring rättvisan i fallet har då reducerats till vad väljarna
ska uttrycka opinionsmässigt beträffande konspirationsteorin respektive teorin om den
ensamme galningen. För något år sedan såg jag en mätning, dock inte i AB, som visade
att 30% tror på galningen, 60% tror på konspiration och 10% vet inte. Folkets domstol har
talat.
Idag är Palmemordets politiska influens marginell. Detta känner våra politiker till. Det finns
alltså litet eller inget hopp om att några politiska initiativ tas för att återuppliva utredningen.
Trots detta finns tungt vägande skäl för att utredningen ska tas upp på ett seriöst sätt igen.
Det är viktigt att rättvisa skipas utifrån ett preventivt perspektiv. Det politiska våldet får inte
segra i ett enda fall. Om våldsverkarna ser att vårt samhälle står upp mot våldet och låter
rättvisan ha sin gång så kommer vår demokrati att stärkas. Omvänt så är det katastrof om
våldsverkarna får intrycket att de kan påverka våra demokratiska villkor genom våld.
10. Mordet på Anna Lindh
Tomas Nilsson är författare till boken Dampistol och morakniv, Förlag: Tomas Nilsson.
På 370 sidor redogör han för mordet på Anna Lindh. Jag har inte kunnat finna någon
information som dokumenterar författarens identitet. Det är sannolikt att han skrivit under
pseudonym. Boken är välskriven. Den bygger till största delen på förundersökningen mot
den brottsmisstänkte, Mijailo Mijailovic, men utöver detta finns detaljerad information
som endast personer med god insikt i utredningen kan ha haft. Jag tolkar detta som att
Nilsson haft goda kontakter inom Polisen. Jag bedömer att bokens innehåll har hög
trovärdighet i den utredningstekniska delen. I bokens slutkapitel, Förövarna, gör Nilsson
en politisk analys omkring mordet. Hans slutsats blir att ledande personer inom
Socialdemokraterna måste hållas ansvariga för mordet. Anledningen till detta återfinns i
bokens något kryptiska titel. Dampistolen var tänkt att användas vid en planerad
flygkapning på Hässlö Flygplats (Västerås) den 29:e augusti 2002 d.v.s. kort tid innan
attentatet mot Lindh. Den tilltänkte kaparen, Karim Chatty, fastnar i säkerhetskontrollen
när hans handbagage röntgades. Det uppdagades att han försökt smuggla in en dampistol
(= en liten finkalibrig pistol) i planet. Han grips och kom senare att lagföras. Rätten fann att
Chatty gjort sig skyldig till vapenbrott. Han dömdes till 4 månaders fängelse. Nilsson
redogör ingående för denna av CIA iscensatta täckoperation (= en operation som ska leda
bort misstankarna i den stora operationen). Chatty har alltså ingen inblandning i mordet på
Anna Lindh.
Utrikesminister Anna Lindh mördades på varuhuset NK ( 59°19'59.35" 18° 4'9.02" ) i
centrala Stockholm den 10 september 2003. Lindh var ute på en shoppingrunda
tillsammans med sin väninna Eva Franchell. Lindh skulle medverka i en TV-debatt
beträffande den stundande folkomröstningen om EMU. Hon ansåg sig behöva nya kläder
inför framträdandet. Man uppsöker butiken Filippa-K inne på NK. Lindh attackeras
plötsligt av en knivbeväpnad man. Han sticker henne i buken ett antal gånger. Lindh faller
ned på golvet. Mördaren flyr ut från varuhuset. Lindh får snabbt första hjälpen från en
läkare som råkar befinna sig i varuhuset. Ambulans ankommer och Lindh förs till
Karolinska Sjukhuset för omedelbar operation. Trots stora läkarinsatser avlider Lindh kl
05.29 morgonen därpå. Efter en tids spaning grips 24-årige Mijailo Mijailovic. Han har
kunnat identifieras med hjälp av bilder från varuhusets övervakningskameror. Polisen
anser att bevisningen mot Mijailovic är övertygande. Han kommer senare att dömas till
livstids fängelse.
Jag har tagit del av förundersökningen mot Mijailovic. När man läser om vittnenas
beskrivning av gärningsmannen så inser man att Mijailovic inte är den som hållit i kniven.
Här kan du ladda ned förundersökningen:
1. Huvudprotokoll.pdf
2. Tillägg.pdf
3. Tillägg.pdf
4. Protokollbilaga
Min hypotes är följande:
Mijailovic har lurats att ingå i ett fiktivt planerat rån mot NK. Hans uppgift var att vid en viss
given tidpunkt lokalisera eventuella väktare och poliser på varuhuset. Han skulle
kontrollera alla plan i varuhuset. På övervakningsbilderna kan man se att han spanar när
han går runt (se bilder nedan). Det finns inget i hans minspel eller rörelsemönster som
tyder på att han står i begrepp att mörda Sveriges utrikesminister. OBS! Han förmodas
vara en ensam galning - men han beter sig knappast som en sådan. Mijailovic vet att det
finns övervakningskameror i varuhuset. Det vore vansinnigt att exponera sig på det sätt
som han gör om han nu står i begrepp att utföra ett mord. De personer som tilldelats
uppgiften att mörda utrikesministern har sannolikt intagit sina positioner i god tid innan hon
anländer till NK. Det kan röra sig om två eller tre personer. Dessa är vältränade yrkesmän.
Gärningsmannen har tillfogat Lindh allvarliga bukskador genom att rotera sin kniv efter
insticket. Läkare har kunnat konstatera detta faktum. Det finns inga övervakningsbilder på
den utrusande gärningsmannen. Varför inte? Det borde även finnas övervakningsbilder
som visar honom på sin flyktväg utanför varuhuset. Var finns dessa bilder? På sin flyktväg
kastade gärningsmannen sin kniv i en rulltrappa. Mijailovics DNA har inte kunnat
återfinnas på denna kniv. Lindhs DNA finns på kniven. Inget vittne har kunnat bekräfta att
gärningsmannen bar handskar vid attacken. Inget DNA, varken från Lindh eller Mijailovic,
binder Mijailovic till mordet.
Förövarna
CIA och den israeliska säkerhetstjänsten Mossad har i samarbete genomfört mordet på
Anna Lindh. Motivet för mordet är i korthet följande: Vid tidpunkten för mordet var det känt
att statsminister Göran Persson önskade avgå (efter lång och trogen tjänst). Anna Lindh
var en stark kandidat som tilltänkt efterträdare. I praktiken var hon det enda realistiska
alternativet. I diverse intervjuer i media var det tydligt att hon hade ett intresse. Lindh hade
sedan lång tid tillbaka dokumenterat sitt stöd för Palestina. Hon påtalade ständigt de
humanitära aspekterna i konflikten med Israel. Detta uppfattades negativt hos
makthavarna i USA och Israel. Hon var inte heller någon anhängare av NATO. Att hon nu
skulle ta över som statsminister blev en omöjlig ekvation för USA. CIA och Mossad
tilldelades uppdraget att eliminera Lindh.
Video: The Bastards Ft. Sledgehammer - Some Kind Of Heaven
Video: The Fertilizer Ft. Melizza - To Let Myself Go
Video: Peter Gabriel - Sledgehammer
11. Arbogamorden, 2008
Den 2008-03-17 mördades två barn, Saga 1 år 10 månader och Max 4 år 10 månader.
Brottsplats: Arboga. Deras mamma misshandlades svårt vid morden men överlevde.
Morden uppmärksammades knapphändigt i svenskt media. Min personliga uppfattning är
att dessa mord måste klassa som ett av de värsta brott som någonsin inträffat i Sverige.
Obduktionen av barnen avslöjar det övervåld som använts vid morden. För att få en
uppfattning om våldsverkarens bestialiska beteende måste man ta del av av det
bildmaterial som finns i förundersökningen. Jag vill här påpeka att exponeringen av
barnens krossade skallar kan uppfattas som integritetskränkande men jag väljer ändå att
presentera bildmaterialet. Syftet är att peka på det vansinne som gärningsmannen
presterat. Jag drar här slutsatsen att gärningsmannen är psykiskt sjuk.
Max, 4 år 10 månader
Saga 1 år 10 månader
Jag har komprometterats för brotten. En förtalskampanj iscensattes i min hemkommun,
Tyresö.
Jag har tagit del av den omfattande förundersökningen mot den tyska medborgaren
Christine Schürrer. Hon lagfördes och dömdes till livstids fängelse. Hon har ingen som
helst inblandning i brottet. Gärningsman är SL.
Vad kan motivera en människa att utföra ett brott som detta? För att få full förståelse
måste man ha insikt i de motsättningar som finns inom de svenska frikyrkorna. Brottet har i
första hand anknytning till de motsättningar som under lång tid funnits mellan Jehovas
Vittnen och Pingstkyrkan. Motsättningarna kan beskrivas som en slags Vendetta. Våldet
syftar till att skrämma motståndaren till underkastelse. Detta för tanken till nazistiska och
fascistiska metoder. Jag har kartlagt gärningsmannens bakgrund. Han är kopplad till
Jehovas Vittnen.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att jag inte har någon som helst anknytning till
svenska frikyrkor.
Video: DJ Sammy - Heaven (dedicated to Arron<3)
Här kan du ladda ned förundersökningen mot Christine Schürrer:
Huvudprotokoll FUP-CS (129 MB)
Tillägg FUP-CS (107 MB) (107 MB)
12. New World Order
USA:s president Dwight D. Eisenhower avslutade sin ämbetsperiod med ett tal i januari
1961. Han varnade då för "otillåten påverkan" från det militär-industriella komplexet.
Detta var med all säkerhet en passning till hans efterträdare John F Kennedy. Det kom
senare att visa sig att varningen var befogad.
Här kan du se Eisenhowers tal till nationen:
Ike's Warning Of Military Expansion, 50 Years Later
http://www.npr.org/2011/01/17/132942244/ikes-warning-of-military-expansion-50-yearslater
I USA går den militära organisationen hand i hand med de företag som levererar
krigsmaterial. Tillsammans utgör de det militär-industriella komplexet. Miljontals
männinskor jobbar i företagen. De är till största delen privatägda. Om USA ägnar sig åt
krigföring runt om i världen så kommer behovet av krigsmaterial att öka. Det ger jobb för
de anställa inom krigsmaterialindustrin. Vinsterna för de tillverkande företagen ökar. Deras
privata ägare ökar sina förmögenheter. Ägarna förväntas dela med sig såtillvida att de ger
bidrag till demokraternas eller republikanernas partikassor – allt beroende på vilket parti
som för tillfället har makten. Uteblir bidragen så minskar företagens möjligheter att få de
lukrativa kontrakten. Som ett exempel på de värden som omsätts inom
krigsmaterialindustrin kan nämnas att den amerikanska helikoptertillverkaren Bell
levererade ca 3000 helikoptrar under Vietnamkriget. Man kan säga att de olika aktörerna
har en win-win-situation. Ju mer krig desto bättre. Eller tänker jag fel? Det är trots allt
någon som ska betala för krigföringen. Om jag inte är helt felunderrättad så är denne
"någon" den amerikanske skattebetalaren. Det gäller att övertyga denne, varje dag, om att
nationen behöver en välutrustad krigsmakt. "Det gäller att aldrig slappna av då det gäller
terrorism och kommunism" blir meddelandet till skattebetalarna.
Kennedy demonstrerade ganska omgående efter sitt tillträde att han inte ville ha någon
maktdelning med det militär-industriella komplexet. USA:s engagemang i Sydostasien var
vid denna tidpunkt blygsamt. Kennedy hade likväl tidigt aviserat att trupperna i Vietnam
skulle dras tillbaka. Redan i detta läge hade han skaffat sig mäktiga fiender inom
komplexet.
Värre skulle det bli. 1959 hade Fidel Casto tagit över på Kuba. Han utropade en
kommunistisk diktatur. USA hade plötsligt kommunismen in på knutarna – endast 15 mil
från Floridas sydliga kust. Castro städade upp i huvudstaden Havanna. Staden var ett
populärt tillhåll för amerikanska miljonärer. Prostitution, narkotika och spelverksamhet var
"big business". Castro stängde ned dessa verksamheter utan att kompensera ägarna,
maffian, i första hand lokaliserad till Miami och New Orleans. Maffian var fast besluten om
att Castro skulle avlägsnas på ett eller annat sätt. Man hade förhoppningar om att göra
gemensam sak med den nytillträdde presidenten, Kennedy, som ogillade den
kommunistiska diktaturen.
1961 hade CIA och maffian lyckats samla ihop ca 1500 exilkubaner. Dessa tränades under
ledning av CIA i Florida. Planen var att styrkan skulle invadera Kuba sjövägen samtidigt
som det amerikanska flygvapnet skulle ge understöd genom bombning. Man hade utsett
en landremsa, Grisbukten på Kubas sydkust, som lämpligt ställe för landstigning. Natten
till den 14:e april började man anfallet. CIA:s utlovade flygunderstöd uteblev i stort sett.
Styrkan blev därför ett lätt byte för den i numerär överlägsna kubanska styrkan. Efter tre
dagar var slaget över. Ca 100 exilkubander hade stupat. Resterande ca 1400 togs
tillfånga. Dessa löstes senare ut från sin fångenskap av USA. Man skickade barnmat och
mediciner till Kuba för ett värde motsvarande 53 miljoner dollar. Vreden inom CIA och
maffian var stor efter detta fiasko. Man ansåg att Kennedy hade svikit eftersom
flygunderstödet uteblivit.
Den 22:a november 1963 mördades Kennedy i Dallas, Texas. Den officiella versionen,
fastslagen av den s.k. Warren-kommissionen, var att Kennedy mördades av en ensam
galning. Hans namn var Lee Harvey Oswald. Han kom aldrig att lagföras eftersom han
mördades 48 timmar efter det han gripits. Efter att ha tagit del av de amerikanska
privatspanarnas uppgifter anser jag att det finns övertygande bevisning för att mordet på
Kennedy var en konspiration. Aktörer inom det militär-industriella komplexet anses som
huvudansvariga. Ett antal personer inom CIA samt medlemmar ur maffian i Chicago och
New Orleans anses som ansvariga för planering och utförande. OBS! Det var inte så att
CIA centralt hade "godkänt" denna operation. Organisationen i sin helhet kan därför inte
belastas för mordet.
Mordet utfördes när Kennedy kom i bilkortege genom centrala Dallas. När man kommit
fram till Dealey Plaza ekade skotten. Hundratals människor blev vittne till mordet. Ett antal
amatörfilmare och amatörfotografer har dokumenterat mordet. När man ser deras filmer
och fotografier så inser man att konspiratörerna velat utforma mordet som en
maktdemonstration. Det hela var dessutom teatraliskt utformat. Hela världen kunde ta del
av det hemska, skrämmande och obegripliga.
Begreppet New World Order (NWO) har funnits åtminstone 50 år. Under detta begrepp
finns löst sammansatta nätverk. Privatspanarna har utpekat vissa s.k frimurarloger som
anhängare av NWO. De enskilda medlemmarna kan var höga företrädare inom militär,
polis, politik, näringsliv och offentlig förvaltning. Hemlighetsmakeriet omkring
frimurarlogerna är stort. Privatspanarna anser att de personer som konspirerat mot
Kennedy, på den högsta nivån, var/är anhängare av NWO.Gemensamt för anhängarna av
NWO är att man tycker att demokrati är en dålig idé. Den rådande ideologin är fascism.
Eftersom många av dessa förfogar över avsevärda förmögenheter så vill man ha ett större
inflytande över det som sker på det världsekonomiska planet. Den ekonomiska nedgången
i världsekonomin under de senaste åren har medfört att många av dessa NWO-anhängare
har tvingats se sina förmögenheter krympa. Man vill då se en ny världsordning som ska
skydda deras tillgångar. Det finns en hel del information på nätet angående NWO. En del
mycket bra information men också sådant som jag betraktar som rent nonsens. Några
presenterar den nya världsordningen med fullständiga organisationsscheman samt
nummer och namn på de personer som ska ingå i den kommande världsregeringen.
Fiktion eller verklighet? Döm själv.
NWO och religion
NWO har skapat en religiös image omkring nätverket. Syftet är att framstå som en fredlig
och rättrådig organisation. Ett annat syfte är att uppnå acceptans inom CIA. För att få
"inträde" i CIA måste man uppfylla två krav:
tro på marknadsekonomi
tro på kristendom
CIA är en viktig samarbetspartner för NWO. CIA bildades kort efter 2:a världskrigets slut.
Redan innan krigsslutet hade många nazsister flytt från det sönderfallande Tyskland. Heta
områden för dessa var USA och Sydamerika . USA:s underrättelsetjänst var medveten om
den kompetens som fanns inom nazisternas underrättelsetjänst. De flyktade
underrättelseofficerarna var kvalificerade krigsförbrytare. Den amerikanska
administrationen valde ändå att rentvå dem. Därefter tilldelades de uppdrag inom
underrättelsetjänsten. Särskilt begärliga var de som hade kännedom om spionaget mot
Sovjetunionen. Dessa krigsförbrytare kom att delta när CIA bildades, 1947. Detta är
huvudanledningen till den nazistiska och fascistiska kultur som finns inom CIA. OBS! CIA
är en delad organisation. Jag har inga belägg för att anklaga hela organisationen för
nazism och facism.
NWO har ett nära samarbete med Jehovas Vittnen. Anledningen är att sekten i sin
ideologiska uppfattning ligger nära nazismen och fascismen (totalitära system).
Auktoritetstro är en av hörnstenarna. Elitism en annan. NWO utnyttjar Jehovas Vittnen för
sina kriminella syften. I mina efterforskningar har jag funnit att de vanliga medlemmarna
inom Jehovas Vittnen tycks vara omedvetna om att sekten utnyttjas på detta sätt.
False Flag operations
En False Flag operation är en händelse som syftar till att få den att se ut som något helt
annat än vad den i själva verket är. Anhängarna av NWO använder False Flag som ett
verktyg i det pågående kriget mot sina motståndare. Än så länge har NWO inte iklätts
någon ideologisk mantel. Personligen anser jag att när man granskar deras operationer så
framträder ett mönster som för tanken till 30-talets fascism. Självklart vill inte NWOanhängarna förknippas med en sådan ideologi. Grundidén är därför att operationerna ska
se ut som ondskefulla verk utförda av NWO:s motståndare. Om man kan få världen att tro
att så är fallet så kan NWO vinna världsopinionens stöd.
I den pågående konflikten mellan Israel och Palestina har snart sagt alla världens länder
polariserats omkring konflikten. Som en del i Israels strategi ingår att parallellt med de
militära angreppen ägna sig åt psykologisk krigföring. Viktiga aktörer i sammanhanget är
CIA och den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ledande amerikanska militärer
agerar som israeliska stödtrupper. Dessa militärer har även ledande roller inom NATO.
Steg för steg har privatspanarna avslöjat dessa aktörer som anhängare av NWO.
I den utökade versionen av konflikten beskrivs den som ett religionskrig, ett krig mellan
kristendom och islam. Denna beskrivning har tillverkats i första hand för användning inom
USA. Högerextrema grupper (t.ex. Tea Party-rörelsen) med anknytning till NWO ser till så
att idén om ett religionskrig hålls vid liv.
Ytterligare en spelare i konflikten är den amerikanska oljeindustrin. Eftersom USA är helt
beroende av Gulfstaterna för sin oljeförsörjning så kan man inte tillåta en demokratisering i
regionen. Om så sker skulle oljeförsörjningen äventyras. För att kväsa den
antiamerikanska opposition som finns i Mellanöstern har NWO-anhängarna tagit nya
grepp. Den s.k. Islamska Staten, ISIS, är en stor False Flag operation. ISIS är varken en
stat eller en islamsk organisation. Det rör sig här om inget annat än terrorism. Den
finansieras helt av NWO-anhängarna. Den krigföring som ISIS ägnar sig åt, och som
rapporteras i main stream media, har innehållit spektakulära inslag som halshuggning av
västerländska journalister. Det finns tvivel om att dessa halshuggningar verkligen ägt rum.
Hursomhelst, syftet är uppenbart. Man vill att dessa "dåd" ska exponera det avskyvärda i
det "islamistiska".
Under de senaste åren har alltfler länder distanserat sig från de israeliska ledarna (inte
från det israeliska folket). Man talar nu öppet om erkännande av Palestina som
självständig stat. Sverige har erkänt Palestina. Denna utveckling ses med oro från Israel
och deras allierade i USA. Som en del i försöken att vända utvecklingen har man därför
företagit ett flertal spektakulära False Flag operationer.
.....................................................................................................
Enligt de amerikanska privatspanarna pågår en process i USA som tar sikte på att
avväpna den amerikanska befolkningen. Enligt grundlagen har varje amerikan rätten att
äga ett skjutvapen. För närvarande finns ingen politisk majoritet för en ändring av denna
rättighet. Privatspanarna anser att de massakrer, där ensamma galningar framställts som
gärningsmän, som inträffat i USA under de senaste åren, är tänkta att få väljarna (och
därmed politikerna) på andra tankar. Om tillräckligt många masskjutningar inträffar så kan
opinionen svänga så att det uppstår en politisk majoritet för en grundlagsändring som
innebär en kraftig begränsning i rätten att äga ett skjutvapen.
En "massaker" som fått stor publicitet i USA är Sandy Hook Elementary School
shooting. Den inträffade den 14:e december 2012. Enligt de första rapporterna hade den
ensamme galningen Adam Lanza skjutit ihjäl en hel skolklass bestående av barn på
lågstadiet. De amerikanska privatspanarna har granskat denna händelse. Man har funnit
att allt var en bluff (hoax). Här hittar du en video som redogör för händelsen:
SANDY HOOK The Documentary FULL VIDEO 2013 Official
https://www.vimeo.com/58780329
Den 11:e september 2001 attackerades Pentagon (Washington) samt World Trade
Center (New York). Den amerikanska regeringen har utpekat terrorister med koppling till
al-Qaida som ansvariga. Sanningen har visat sig ligga på ett annat plan. Nedanstående
video lägger fram bevis för att 9/11 var False Flag:
In Plane Site: 9/11 Conspiracy Theory FULL LENGT Documentary
https://www.youtube.com/watch?v=Ebk9aM-UqDg
Den 22:a juli 2011 attackerade den ensamme galningen Anders Behring Breivik ett
sommarläger för ungdomar på ön Utöja ( 60° 1'23.76" 10°14'51.65" ), Norge. Ön är
belägen ca 3 mil från Oslos centrum. Arrangör för lägret var norska Arbeiderpartiets
Ungdomsförbund. Breivik mördade 69 personer på ön. Kort innan hade han attackerat det
norska regeringskvarteret i Oslos centrum. Han detonerade en stor sprängladdning intill
regeringskansliet. Åtta personer dödades. De flesta privatspanare som utrett terrordåden
är samstämmiga: Breivik kan inte ensam utfört denna stora operation. Inför den påföljande
rättegången mot Breivik har man dessutom vid rättspsykiatrisk utredning funnit att han var
fullt frisk vid attacken. Mörkläggningen omkring dåden från den norska polisen har varit
kompakt. Likväl börjar sanningen att sippra ut. Privatspanarna anser att även dessa dåd
hör hemma i kategorin False Flag.
Den 7:e januari 2015 attackerades den franska tidningen Charlie Hebdo,
Paris. 12 personer, därav två poliser, uppges dödade. Aktionen var en väl
planerad False Flag operation. Ett särskilt spektakulärt inslag är den video
som visar hur "terroristen" skjuter en liggande polisman i huvudet. När man
granskar denna videosekvens ser man att inga blodspår uppstår. Ytterligare
en detalj som jag funnit märklig är att den "terrorist" som i slutet av sekvensen
plockar upp en löparsko innan hon stiger in i bilen. Man kan se att det är en
"tjej" p.g.a de trippande steg hon tar strax innan hon plockar upp skon. Den
tredje mannen är alltså en kvinna.
www.legalscandal.info/charlie_hebdo.mp4 (video mp4-format, 52 sek.) i
Charlie Hebdo False Flag Story Goes Viral
http://www.veteranstoday.com/2015/01/08/charlie-hebdo-viral/
...........................................................................................................
Motståndet beträffande NWO och False Flag ökar nu över hela världen.
Korrumperade mediekoncerner (main stream media) exponerar ständigt
False Flag som sanning. Detta ska vägas mot de miljontals bloggare runt om
i världen som avslöjar det lögnaktiga och vansinniga. False Flag fördröjer
ytterligare lösningen av den ”eviga” konflikten mellan Israel och Palestina.
13. Politiska mord i USA
Ett flertal av de undersökande journalister och författare som behandlat Palmemordet har
funnit paralleller vid jämförelser med morden på John F Kennedy, Robert F Kennedy
och Martin Luther King. Det finns en stor mängd information om dessa mord på nätet.
Det genomgående temat i amerikanskt media, som tagit sikte på de konspiratoriska
teorierna, är att mycket omkring morden mörklagts (cover up) på ett systematiskt sätt.
Visserligen har Robert F Kennedys och Martin Luther Kings mördare lagförts och dömts –
men frågetecknen är många. Robert F Kennedy mördades på Ambassador Hotel, Los
Angeles, 1968. Ett flertal vittnesuppgifter pekar på att han sköts bakifrån med tre skott.
Även obduktionen av Kennedys kropp pekar på att så var fallet. Vittnen säger att den
dömde gärningsmannen, Sirhan, närmade sig Kennedy framifrån och därför inte kan vara
den som skjutit. Mörkläggningen omkring mordet avslöjar en skrämmande interiör. Polisen
förstörde i princip allt bevismaterial vilket än i denna dag omöjliggör vidare utredning. CIA
förekommer frekvent som misstänkt konspiratör hos de amerikanska privatspanarna.
På YouTube finns ett stort antal dokumentärer som behandlar ovan nämnda mord. Ett
problem man stöter på när man söker sanningen i detta forum är att många produktioner
utplanterats som desinformation. Man kan lära sig att skilja agnarna från vetet genom att
granska de som är upphovsmän till produktionerna. Personligen har jag funnit att
Wikipedia är ett bra hjälpmedel när man vill få basfakta om en känd person. Efter en tid
upptäcker man vilka privatspanare som är seriösa. Man kan även kolla hur många
visningar en viss video har haft. Ligger antalet på en jämförelsevis hög nivå så kan man
utgå från att man har att göra med en seriös produktion. Detta behöver däremot inte
betyda att den aktuella videon presenterar sanningen till 100%. Här lämnar jag förslag på
ett antal produktioner med hög sanningshalt:
Mordet på John F Kennedy:
The JFK Assassination: What really happened.
https://www.youtube.com/watch?v=65N3eP2yvbQ
Mordet på Robert F Kennedy:
RFK - Bloodline Assassins (2013 Full Documentary)
https://www.youtube.com/watch?v=RrTUv4M6E3A
Mordet på Martin Luther King:
Martin Luther King Jr Assassination – New Evidence of a Government Conspiracy
https://www.youtube.com/watch?v=WR83EdugcZI (del I)
https://www.youtube.com/watch?v=z3hxwYCHxyQ (del II)
14. Europadomstolen
Jag har drivit ett rättsfall i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Den 201102-26 har jag har ingivit följande klagan till domstolen:
"Jag har varit övervakad av den svenska polisen sedan början av 90-talet. Jag anser att
övervakningen är olaglig eftersom den bryter mot Polislagen §8. Jag vet inte varför jag är
övervakad. Jag har begärt att Polisen ska skicka ett utdrag till mig om eventuella anteckningar
som finns om mig i Polisens register. Detta har nekats mig med hänvisning till sekretess. Jag har
begärt att Justitiekanslern och Justitieombudsmannen ska ta del av de anteckningar som finns om
mig hos Polisen. Detta har nekats mig. Jag har aldrig varit åtalad för något brott. Jag har aldrig
förhörts av Polisen. Jag är medlem i ett politiskt parti som tillhör Sveriges Riksdag. Jag har aldrig
deltagit i några politiska aktiviteter. Jag är en helt vanlig människa som bor med min familj i en
förort till Stockholm. Det finns ingen legal substans för övervakning. Det rör sig enbart om förtal.
Min telefon avlyssnas. Min e-post avlyssnas. Mina aktiviteter på Internet avlyssnas. Mina brev
öppnas. Min bil är buggad (GSM-bugg). Jag anser att Svenska Staten har brutit mot Artikel 8 i
konventionen, rätt till skydd för privat och familjeliv."
Domstolen har fattat beslut i ärendet den 26:e januari 2012.
Beslutet är författat på engelska. Jag
återger det här i översättning:
”Jag skriver för att informera dig att den 26:e januari 2012 beslutade Europeiska
domstolen för mänskliga rättigheter, sittande i en en-domar-nämnd (A. Nuβberger
assisterad av en rapportör i överensstämmelse med artikel 24§ 2 i konventionen), att
förklara oantaglighet för din klagan framförd den 28 februari 2011 och registrerad under
ovannämnda nummer. Domstolen fann att konventionens krav inte har uppfyllts. ljuset av
allt material som besitts, och så långt det ärende som klagas var inom sin behörighet, har
domstolen funnit att det inte avslöjas någon förekomst av brott mot rättigheter och friheter
angivna i konventionen eller dess protokoll. Detta beslut är slutligt och inte föremål för
någon överklagan till varken domstolen, inkluderande dess Grand Chamber, eller någon
annan instans. Du får därför anta att registratorn inte kan tillhandahålla några ytterligare
omständigheter om en-domar-nämndens överväganden eller handha ytterligare
korrespondens som hänför sig till dennas beslut i detta fall. Du får inga ytterligare
dokument från domstolen beträffande detta fall och, i överensstämmelse med domstolens
stadga, kommer akten att förstöras ett år efter beslutsdatumet.Föreliggande skrivelse är
upprättad i överensstämmelse med regel 52A i domstolens stadga."
Min kommentar till ovanstående:
Utfallet av målet var det förväntade. Redan i ett tidigt skede (våren 2011) fick jag
indikationer på att min klagan inte skulle bifallas. Anledningen till detta stavas CIA. I ett
sådant sammanhang väger de mänskliga rättigheterna lätt.
Under resans gång har jag vid åtskilliga tillfällen utsatts för förtäckta hot. Hur många
gånger har jag varit död och begraven? Jag har tappat räkningen. Domstolens
handläggning har varit miserabel. Man har begärt, via brev, handlingar som jag redan
skickat in. Handläggningen har varit långsam. I ett brev daterat den 25:e augusti 2011
skriver handläggaren Anders Månsson:
”I detta sammanhang vill jag framhålla behovet av att undvika dröjsmål och betona att om
Ni inte inkommer med begärda handlingar inom sex månader kommer Er akt, utan
ytterligare förvarning, att förstöras. Förlängning av denna frist är inte möjlig.”
Som framgår av domen så mörklägger man domskälen. Man bemöter inte mina
påståenden, i min klagan, på en enda punkt! Detta påminner om förfarandet i domstolar
belägna i länder som inte betraktas som rättssäkra. I Sverige tar vi de mänskliga
rättigheterna för givna. Ändå är det så att när myndigheter och politiker har CIA som
”playmate” så kan vad som helst hända. Jag tolkar domstolens utslag som att det är OK
för fortsatta trakasserier och övervakning. Det jag utsatts för är en exempellös kränkning.
15. Per Westerlund
Per Westerlund
Jag är född och uppvuxen i Arjeplog, Norrbotten. Yrkeslivet har bl.a bestått av lärarjobb
inom ekonomi och IT.
Under perioden 1980 - 1990 arbetade jag för den engelska ädelmetallkoncernen Johnson
Matthey. Huvudsakliga arbetsuppgifter var försäljning / marknadsföring.
1991 registrerade jag det egna bolaget Företagsekonomen. Syftet var att erbjuda
småföretagare ekonomitjänster som bokföring, bokslut och deklaration.
Jag är ogift.
På det personliga planet anser jag mig som anhängare av demokrati, yttrandefrihet och
mänskliga rättigheter.
Utbildning:
Fil.kand.examen, Uppsala Universitet.
60p Företagsekonomi
20p Matematik
20p Matematisk statistik
20p Pedagogik
Kontakt
Twitter: @colosoPer
Postadress:
Per Westerlund
Apartado de Corres, 61
29640 Fuengirola
Malaga
Spain