kleopatra

KLEOPATRA
!!6 !
! $"#
"
!
!
"
" 7 ##
Kleopatra_5b.indd 1
08-06-24 13.55.03
Kleopatra_5b.indd 2
08-06-24 13.55.04
KLEOPATRA
– EGYPTENS SISTA DROTTNING
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
"
#
JOYCE TYLDESLEY
ÖVERSÄTTNING: MARGARETA EKLÖF
Kleopatra_5b.indd 3
08-06-24 13.55.04
Ekerlids Förlag
Tegnérgatan 
  Stockholm
Tel -  , fax -  
E-post: [email protected]
Hemsida: www.ekerlids.com
This edition published by arrangement with Profile Books LTD
Copyright © Joyce Tyldesley, 
Formgivning omslag: John Persson
Originaldesign: Sue Lamble
Översättning: Margareta Eklöf
Formgivning inlaga: Gyllene Snittet, Helsingborg
Tryckt hos Scandbook i Falun, augusti 
ISBN: ----
Kleopatra_5b.indd 4
08-06-24 13.55.05
Denna bok tillägnas minnet av min far
William Randolph Tyldesley
Kleopatra_5b.indd 5
08-06-24 13.55.05
Kleopatra_5b.indd 6
08-06-24 13.55.05
Innehåll
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
"
#
Författarens förord
Inledning
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessa av Egypten
Drottning av Egypten
Alexandria intill Egypten
Kleopatra och Julius Caesar
Den nya Isis
Kleopatra och Marcus Antonius
En dröm går i graven
Kleopatras barn
Historia blir legend
Vem var vem?
Det antika Egyptens kronologi
Noter
Källor
Bildförteckning
Kartuscher
Författarens tack
Register
Kleopatra_5b.indd 7



















08-06-24 13.55.05
Lagos g.m. Arsinoë
PTOLEMAIOS I SOTER I
g.m. 1 Artakama
2 Eurydike
3 Berenike I
(med Eurydike)
Ptolemaios
Keraunos
2 söner
2 eller 3 döttrar
PTOLEMAIOS IV PHILOPATOR
g.m. Arsinoë III
3 söner
PTOLEMAIOS V EPIPHANES
g.m. Kleopatra I
PTOLEMAIOS VI PHILOMETOR
g.m. Kleopatra II
Ptolemaios Eupator
Ptolemaios VII
Neos
Filopator
Kleopatra III
g.m. Ptolemaios VIII
PTOLEMAIOS IX SOTER II
g.m. 1 Kleopatra IV
2 Kleopatra Selene
(?med Kleopatra IV)
PTOLEMAIOS X
ALEXANDER I
g.m. 1 ?
2 Kleopatra Berenike III
(med Kleopatra Selene)
CLEOPATRA BERENICE III
g.m. 1 Ptolemaios X
2 Ptolemaios XI
(med okänd kvinna)
?Kleopatra Tryphaena
(med I)
?Kleopatra V Tryphaena
g.m. Ptolemaios XII
CLEOPATRA VII
THEA PHILOPATOR
(med Julius Caesar)
PTOLEMAIOS XV
CAESAR
P
g
ARSINOË IV
(med Marcus Antonius)
Alexander Helios
Kleopatra Selene
g.m. Juba II av Mauretanien
PTOLEMAIOS
en dotter
Kleopatra_5b.indd 8
Kl
g.m
2 söner
PTOLEMAIOS XII NEOS DIONYSOS Ptolemaios av Cypern
g.m. Kleopatra V
BERENICE IV
g.m. Archelaos
Kleopatra Thea
g.m. 1 Alexander Balas
2. Demetrios II av Syrien
3. Antiochos VII
08-06-24 13.55.05
Egyptens ptolemaiska dynasti
Menaleos
(med Berenike)
Arsinoë II
g.m. 1 Lysimachos
2 Ptolemaios Keraunos
3 Ptolemaios II
Philotera
PTOLEMAIOS II
PHILADELPHOS
g.m. 1 Arsinoë I
2 Arsinoë II
(med Arsinoë I)
PTOLEMAIOS III EUERGETES I
g.m. Berenike II
Lysimachos
Arsinoë III
g.m. Ptolemaios IV
PTOLEMAIOS VIII EUERGETES II
g.m. 1 Kleopatra II
2 Kleopatra III
(med Kleopatra II)
rien
Berenike
Kleopatra II
g.m. 1 Ptolemaios VI
2 Ptolemaios VIII
(med Kleopatra III)
(med okänd kvinna)
Ptolemaios Apion
Ptolemaios Memfites
Kleopatra IV
g.m. 1 Ptolemaios IX
2 Antiochos IX
Berenike
Kleopatra Tryphaena
g.m. Antiochos VIII
Kleopatra Selene
g.m. 1 Ptolemaios IX
2 Antiochos VIII
3 Antiochos IX
4 Antiochos X
(med Kleopatra Berenike III)
PTOLEMAIOS XI ALEXANDER II
g.m. Kleopatra Berenike III
V
PTOLEMAIOS XIII
en dotter
PTOLEMAIOS XIV
Ptolemaios Filadelfos
tanien
en dotter
Kleopatra_5b.indd 9
08-06-24 13.55.06
Kleopatras värld
Svarta havet
ASIEN
Efesos
Tarsus
Medelh
a
vet
Ti
gr
Eufr
at
Antiochia
SYRIEN
CYPERN
Kanopos
Alexandria
CYRENAIKA
et
av
EPIRUS
Aktion
ACHAIA
Patras
Athen
ah
Syracusa
isk
sp
Ka
Rom
Palestrina
IT
AL
IE
N
is
Babylon
Pelusium
JUDEEN
Askalon
Per
sisk
a
Memfis
vik
e
n
EGYPTEN
Dandara
Hermonthis
250
500 miles
Kleopatra_5b.indd 10
Ni
len
0
t
800 kilometer
ave
400
ah
0
d
Rö
File
Koptos
Thebe
N
08-06-24 13.55.06
Kleopatras Egypten
Medelhavet
Behbeit el Hagar
PARETONIUM
(Mersa Matruh)
Kanopos
ALEXANDRIA
Maryutsjön
Borallassjön
SAIS
Damanhur
NAUKRATIS
Kom el-Hisn
RAPHIA
XOIS
MENDES
TANIS
SEBENNYTOS
LEONTOPOLIS
BUSIRIS
PELUSIUM
Timashsjön
BUBASTIS
TERENUTHIS
N
GAZA
Döda havet
Saltsjöarna
HELIOPOLIS
ARSINOË/KLEOPATRIS
MEMFIS
Sakkara
Birket Qarun
BERENIKE
ARSINOITE NOME
(Fayyum)
Ni
len
Sinai
Oas
Ain el-Tibaniya/
Qasr el-Magisba
Bahr Yussul
Bahriya
HERMOPOLIS
MAGNA
Assiut
et
hav
DARB
EL-A
RBA
IN
da
n
Rö
le
Ni
PTOLEMAIS
HORMOU
ABYDOS
Dandara
Qena
KOPTOS
Qus
Hu
Västra Thebe
HERMONTHIS
Dakhla
Oas
HIBIS
Qasr Gueida
MYOS HORMOS
(Qusair)
Thebe: Karnak, Luxor
Esna
Elkab
HERMONTHIS – namn under antiken
Edfu
Västra Thebe – modernt namn
Ökenvägar
0
80
160 kilometer
0
50
100 miles
Kleopatra_5b.indd 11
Kom Ombo
ELEFANTINE
Sehel
Bigga
SYENE (Aswan)
FILE
BERENIKE
TROGODYTIKE
08-06-24 13.55.06
Palats
Östra (Stora)
hamnen
Kleopatras
grav?
Nekropolis
E
IA
Den kungliga
Antirhodos hamnen
Palats
A
SI
L
Isis Farias
tempel
Isis Lochias
tempel
ias
Loch
Fyrtornet
på Faros
vet
a
delh
Me
B
Timoneion
Arsinoeion
y
Wa
nopic
Ca
Caesareum
Agora
N
EA
PO
LI
S
na
l
on
stasi
Apo agasin)
(m seion
Mu
Bro
Gymnastikanläggning
Ka
Kibotos
Naval Dockyard
”Alabastergraven”
ur
n
io
tad
tas
ep
H
Västra hamnen
(Eunostos)
Teater
Emporion
al
Poseidion
n
Ka
Bro
sm
d
Sta
Faros
O
K
R
H
A
Ne
kro
poli
s
l
na
Ka
T
IS
Soma
ur
sm
d
Sta
Serapeion
Stadion
tsjön
N
yu
Mar
Kleopatras Alexandria
Kleopatra_5b.indd 12
08-06-24 13.55.06
Författarens förord
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
P
ersonnamn kan vara ett minfält för den som studerar antikens historia. Jag har eftersträvat klarhet för dem som inte sedan tidigare är bekanta med den ptolemaiska tiden och kan bara i
förväg be dem om ursäkt som kanske tycker att jag har fattat irrationella, inkonsekventa eller okunniga beslut. När jag använder
romerska namn har jag valt de vanligare moderna varianterna:
Caesar i stället för Gajus Julius (Iulius) Caesar, Antonius i stället
för Marcus Antonius och så vidare. Som Antonius så ohövligt påpekade var Octavianus en pojkvasker som hade sitt namn att
tacka för allting. Kort efter Kleopatras självmord antog Octavianus (från början Gajus Octavius, senare Gajus Julius Caesar Octavianus) titeln Imperator och namnet Caesar Augustus. För att
undvika förväxlingar låter jag honom heta Octavianus i hela boken. I regel får personer av grekisk härkomst behålla ändelsen
-os-, så att exempelvis Kleopatras yngste son blir Ptolemaios Filadelfos och inte det latiniserade Ptolemaius Filadelfus.
Samtliga årsangivelser syftar på tiden före Kristus såvida inget
annat anges. Dynastiperiodens egyptier räknade sina årtal efter
den sittande härskarens regeringstid, och numreringen började på
nytt under varje regeringstid med År . Ptoleméerna behöll detta

Kleopatra_5b.indd 13
08-06-24 13.55.06

system. Romarna använde en månkalender på  dagar men försummade att fylla i med den månad som då och då måste läggas
till för att den officiella kalendern skulle hållas i takt med årstiderna. Den  januari år  införde Julius Caesar en ny kalender efter
egyptisk modell med , dagar. Hans julianska kalender är alltjämt grunden för vår moderna kalender.
Jag använder genomgående den något vaga termen ”dynastiperiodens Egypten” om de trettioen dynastierna före Alexander den
stores ankomst år .

Kleopatra_5b.indd 14
08-06-24 13.55.07
Inledning
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
När det gäller Kleopatra kan levnadstecknaren nalkas sitt
ämne från flera håll. Han kan till exempel betrakta drottningen av Egypten som en alltigenom ond kvinna eller
som en ansvarslös synderska eller som en någorlunda god
kvinna i en svår situation.
Arthur Weigall, The Life and Times of Cleopatra Queen of Egypt1
O
mkring år  förenades de självständiga stadsstaterna i
den trånga Nildalen och det breda Nildeltat i ett enda långsträckt rike. Rader av hjältemodiga, halvt gudomliga kungar trädde fram som härskare över detta nya land, och rader av sköna
drottningar stod plikttroget vid deras sida. Om kungarna någon
gång var mindre hjältemodiga och drottningarna mindre sköna
än de kunde ha varit spelade det ingen större roll. Den statliga
propagandan – den konvention som bjöd att alla kungar skulle
beskrivas som ståtliga, visa och tappra och alla drottningar som
bleka, passiva och stödjande – garanterade att såväl kungar som
drottningar blev ihågkomna sådana de borde ha varit, inte sådana
de var. Tretusen år av dynastiskt välde skulle se minst trehundra
kungar göra anspråk på envåldsmakt över de ”Två länderna”, Nil
Kleopatra_5b.indd 15
08-06-24 13.55.07

dalen och Nildeltat förenade. Dessa trehundra kungar hade flera
tusen drottningar, av vilka Kleopatra VII var den sista.
Bland de tusentals drottningarna fanns många som var
enormt inflytelserika och mäktiga, och minst tre härskade och
accepterades av sitt folk som halvt gudomliga kungar.2 Minnen
av dessa drottningar befästes i Egypten: i gravar, på tempelväggar, i palatsarkiv, gravkulter och statyer. Men efter hand som dynasti följde på dynasti och århundrade följde på århundrade föll
kulterna ur bruk, arkitekturen förstördes och alla kunskaper om
den hieroglyfiska skriften gick förlorade. Egyptens långa historia
stod alltjämt tydligt skriven på dess söndervittrande stenmurar,
men ingen kunde läsa den. Endast Bibeln och de klassiska författarna, bland dem Homeros och Herodotos, erbjöd de västerländska lärda en frestande men svårgripbar, selektiv och mycket
rörig version av Egyptens förflutna. Dynastiernas drottningar
skulle förbli dolda till -talet, då den moderna disciplinen
egyptologi växte fram.
Det fanns emellertid en samling drottningar som aldrig föll i
glömska. Ptoleméerna, det självständiga Egyptens sista dynasti,
åtnjöt trehundra års styre mellan makedoniern Alexander den
stores erövring () och romaren Octavianus (). Berättelserna
om dem, en integrerad del av Roms historia, dokumenterades i
egyptiska hieroglyfer men också på latin och grekiska. Den bäst
ihågkomna av alla var Kleopatra VII, ingalunda den framgångsrikaste ptoleméen, inte heller den som levde längst, men den
vars beslut och handlingar påverkade två av Roms största män
och därmed det romerska väldets utveckling. Kleopatras levnadshistoria dröjde sig kvar inte bara i dammiga officiella krönikor. Både hon och Egypten uppfattades som sexiga i ordets alla
moderna bemärkelser, och den spännande blandningen av dekadens, lusta och onaturlig död – själva den iögonfallande kontrasten mellan det gamla Egyptens förföriska men allt svagare
makt och Roms virila, disciplinerade styrka – fångade fantasin

Kleopatra_5b.indd 16
08-06-24 13.55.07
Inledning
hos generationer av konstnärer och poeter. Sagan om henne berättades gång på gång, förvanskades och byggdes ut tills Kleopatra förvandlades till en halvt mytisk figur som hela världen
kände till.
Trots att hon ovedersägligen är berömd är det fullt möjligt att
ägna en livstid åt studiet av det antika Egypten utan att någonsin stöta på Kleopatra. Paradoxalt nog nonchalerar de traditionella egyptologerna mer eller mindre den kvinna som miljoner
människor ser som den egyptiska drottningens själva sinnebild.
De inskränker sina studier till de trettioen dynastier som föregick Alexanders ankomst. Ptoleméerna betraktas som perifera figurer, och i den egenskapen har de blivit reviret för forskare specialiserade på klassisk grekisk och romersk historia som naturligt
nog ställer dem mot en klassisk snarare än egyptisk bakgrund.
Dessa forskare har i sin tur skyggat för Kleopatra VII, kanske
därför att en historiesyn som betonar individuella och inte nationella prestationer för närvarande anses lite gammalmodig, eller för att de inte har lust att tackla ett ämne så uppenbart populärt som Kleopatra.
Detta tedde sig länge fullt rimligt i mina ögon. Ptoleméerna
var ju främlingar i Egypten, och tämligen nyanlända främlingar
till på köpet. Mellan dem och den riktiga dynastiperioden låg en
pinsam epok av persiskt styre, och i avsaknad av en egen numrerad dynasti utelämnades de ur den serie av högt respekterade
egyptiska krönikor som prydligt avslutades med den siste infödde
farao Nektanebos II:s regeringstid.3 Som om det inte räckte härskade de över ett Egypten vars rena inhemska kultur hade spätts ut
och förvanskats av grekiska och romerska influenser: de dyrkade
kuriösa hybridgudar, de utfärdade mynt, de talade grekiska, inte
egyptiska. Men efter många år ägnade åt Egyptens ”äkta” drottningar började jag inse att det var irrationellt och ohållbart att
skilja ut ptoleméerna och placera dem i ett kulturellt ghetto. Ptoleméerna ansåg sig vara en fullvärdig egyptisk dynasti och ägnade

Kleopatra_5b.indd 17
08-06-24 13.55.07

mycket tid och pengar åt att klart och tydligt visa att de var den
teologiska fortsättningen på alla dynastier som hade föregått dem.
Kleopatra definierade sig som en egyptisk drottning och utnyttjade föregående drottningars ikonografi och kulturella referenser
för att förstärka sin ställning. Hennes folk och samtida godtog
henne som sådan. Kunde en egyptiskfödd kvinna vars släkt hade
härskat över Egypten i trehundra år verkligen klassificeras som utlänning (och var hamnar i så fall den brittiska kungliga familjen)?
Eller som ovidkommande för studiet av vad det innebar att vara
drottning av Egypten?
Jag började bli nyfiken på Kleopatra, och ju mer jag fick veta
om henne, desto mer kom jag att respektera henne som en intelligent och effektiv monark. Jag såg att hon satte upp realistiska
mål och kom mycket nära att skapa en dynasti som skulle ha återupprättat Egypten som en supermakt i hela världen. Att spekulera
i ”vad som hade hänt om” är historikernas skamliga och i längden
meningslösa nöje. Men vad skulle ha hänt om Julius Caesar hade
undkommit mördarnas dolkar? Eller om Marcus Antonius hade
triumferat över det parthiska väldet? Denna bok är en direkt frukt
av min nyfikenhet. Den är skriven av en ohöljt traditionell egyptolog och vill föra tillbaka Kleopatra till hennes eget, i allt väsentligt egyptiska sammanhang. Därför återger jag bara de viktigaste
detaljerna i de dramatiska händelser som inträffade i den romerska världen – Caesars död, Antonius uppgång och fall och Octavianus triumf – och mer av det arkeologiska och historiska detektivarbete som Kleopatras levnadshistoria vilar på än som är vanligt
i en biografi.
Skelettet i hennes levnadsöde – kärleksförbindelser, barn och
död i förtid – har alltid varit känt och kan inte ifrågasättas. Det
kött som generationer av forskare och konstnärer har valt att täcka
dessa ben med är en annan sak, och varje skildring av Kleopatra
kommer med en ny version av samma kvinna. Att hon var en ärelysten och hänsynslös drottning framgår redan av det ytligaste

Kleopatra_5b.indd 18
08-06-24 13.55.07
Inledning
studium av hennes liv, även om omfattningen av hennes hänsynslöshet gärna tonas ner i de mer populära historieböckerna, som
slätar över mordet på hennes syster och (med största sannolikhet)
hennes bror och i stället koncentrerar sig på hennes ”kärleksliv”.
Att Kleopatra, som levde i en epok av ytterst instabila stater, valde
att bilda personliga allianser med individuellt mäktiga romare bör
uppfattas som ett förnuftigt (intelligent) beslut och inte som ett
svagt (känslodikterat), och ”kärlek” behöver inte ha haft mycket
med saken att göra, som i vilket dynastiskt äktenskap som helst.
Att Kleopatra aldrig härskade ensam kommer kanske som en
överraskning. Hennes ”regeringstid” är i själva verket en serie
samregeringar med brodern Ptolemaios XIII (–), brodern
Ptolemaios XIV (–) och sonen Ptolemaios Caesar (–).
Att Kleopatra själv så starkt betonade sin roll som gudomlig moder är kanske lika överraskande. Den moderna världen har vant
sig vid bilden av sirenen Kleopatra, och eftersom sex och moderskap märkligt nog anses oförenliga har man mer eller mindre
glömt bort att hon var mor till fyra barn. Men Kleopatra levde
under en tid då kulterna av den egyptiska modergudinnan Isis
och den mystiska grekiska gudomen Dionysos började resa ett allvarligt hot mot Olympens klassiska gudar. I det traditionella
Egypten levde det gamla pantheon och det gamla prästerskapet
vidare ungefär som de hade gjort i tusentals år. Men utanför den
konservativa Nildalen sökte folken i östra Medelhavsområdet aktivt efter ny religiös upplysning, och där rådde en tilltagande förväntan om att en frälsare snart skulle träda fram österifrån och
härska över världen. Kleopatra utnyttjade sitt moderskap med
hänsynslös effektivitet. Samtidigt lät hon sig hyllas som den egyptiske kungens dödliga moder, den unge guden Horus4 gudomliga
moder och sitt folks kungliga moder.
Kleopatras historia finns bevarad i ord och inte i föremål. De
arkeologiska spåren av hennes regeringstid skadades svårt då det
ptolemaiska Alexandria gick förlorat och antingen har sjunkit till

Kleopatra_5b.indd 19
08-06-24 13.55.08

Medelhavets botten eller begravts under moderna byggnader. I
dag kan Alexandria stoltsera med flera antika begravningsplatser
men bara med en enda arkeologisk utgrävning som inte har någon anknytning till begravningar. Kom el-Dik, en liten arkeologisk oas i en öken av moderna byggnader, ger en frestande glimt
av den antika staden med bland annat en välbevarad romersk teater, men den som söker efter Kleopatra har ingenting att hämta
där. De som gästar Alexandria sitter kanske på kornischen och
blickar ut över det vinröda havet mot Kleopatras försvunna palats. De tar sig kanske fram genom busksnåren på den katolska
kyrkogården till den alabastergrav där Alexander sägs vila eller tillbringar morgonen i det magnifika nya biblioteket innan de drar
sig tillbaka och tar en kall öl på Cecil Hotel, där de höga speglarna låter dem som har sina tankar åt det hållet skymta skuggan
av Durrells oförlikneliga Justine. Men för att hitta något påtagligt vittnesbörd om Kleopatra får de leta länge. I det större, mer
egyptiska Egypten utanför Alexandria ter sig den Kleopatra som
pryder tempelväggen i Dandara (det grekiska Tentyra) bara som
en i en lång rad kungliga damer som visar upp en enhetlig, tidlös propaganda för odödligt drottningskap. Hennes ansikte är
utslätat och intetsägande, hennes personlighet avsiktligt beslöjad. Det vackraste och mest kända porträttet av Kleopatra i detta tempel är falskt. Kleopatra har försvunnit helt från Athen,
Tarsus, Efesos och Rom. När man betraktar resterna av templet
i Rom helgat åt Venus Genetrix, där Julius Caesar skandalöst
nog lär ha rest en gyllene staty av den dödliga drottningen bredvid den odödliga gudinnan, kan man omöjligt mana fram någon vision av den kvinna vars leverne en gång chockerade den
civiliserade världen.5
Det är alltså ur skriftligt material som vi får hämta våra kunskaper om Kleopatra. Men medan många tusen officiella inskriptioner, formella och informella papyrer och ostraka (skrifter med
tusch på krukskärvor eller stenflisor) finns kvar från det ptole
Kleopatra_5b.indd 20
08-06-24 13.55.08
Inledning
maiska Egyptens tid är de storartade stats- och tempelbiblioteken,
även det berömda biblioteket i Alexandria, alla oåterkalleligen
borta. Med dem gick de officiella krönikor förlorade som eventuellt skrevs under hennes regeringstid. Av en olycklig ödets nyck
har Kleopatras regeringstid avkastat färre papyrer än de tidigare
ptolemaiska härskarnas, och Alexandrias höga grundvatten innebär att det praktiskt taget inte finns några papyrer alls. Det enda
bevarade exemplet på Kleopatras egen handstil – det enda grekiska ordet ginestho, ”må det bli så”, som är klottrat i slutet av ett officiellt dokument – är minst sagt slätstruket, om det nu verkligen
är skrivet av hennes egen hand (och experterna är ytterligt tveksamma). Vi kan inte läsa Kleopatras egen skildring av händelserna
och det finns inga oberoende samtida beskrivningar av hennes liv
och gärning. Den historiker som kände henne närmast, Julius
Caesar, ägnar henne föga uppmärksamhet i sina verk. Nikolaos av
Damaskus, som var Kleopatras barns informator, lägger till några
meningar. I Plutarchos Antonius levnad får vi den fullständigaste
och oftast citerade skildringen av hennes liv, och författaren påstår sig till och med ha läst hennes läkare Olympus memoarer
(nu förkomna). Plutarchos skrev emellertid i början av -talet
e. Kr. och kan inte anses vara ett ögonvittne, och inte heller
Kleopatras andre ”biograf ” Cassius Dio, som skrev sin Roms historia mellan  och  e. Kr. Senare historiker, de som har litat till Plutarchos och Dio, ligger ännu längre bort i tiden. Jag
har citerat utförligt ur dessa sekundära texter eftersom det är de
som har utformat den västerländska synen på Kleopatras liv och
tid, men de bör läsas med försiktighet. Med en så gott som total
avsaknad av primära källor kan vi inte hoppas få höra Kleopatras
verkliga röst utan måste se henne genom andras ögon, ögon som
redan är påverkade av andra människors propaganda, fördomar
och antaganden. Inte många av oss skulle vilja bedömas på det
sättet.
Med dessa brister i underlaget kommer det givetvis aldrig att

Kleopatra_5b.indd 21
08-06-24 13.55.08

bli möjligt att skriva en konventionell biografi över Kleopatra.
Alltför många detaljer saknas helt enkelt. Men med lite god vilja,
tålamod och ihärdighet och utan att våga sig alltför långt ut i historieromantikens lockande men till sist sterila värld kan man ändå
dra en del slutsatser och kanske börja förstå något av det som drev
henne. Om vi också kan börja förstå något av hennes personlighet
får läsaren avgöra. Det är förvisso oklokt och lönlöst att försöka
psykoanalysera de sedan länge döda. En aspekt av Kleopatras personlighet faller ändå genast i ögonen. Hon är en sällsynt stark person, en överlevare med makt att dominera över och förminska
dem som står runt om henne. Hennes far Ptolemaios XII Auletes
håller stånd, liksom hennes romerska samtida Julius Caesar, Marcus Antonius och Octavianus. Men Flavia, Octavia och Livia, tre
enastående dugliga romerska kvinnor, framstår som birollsinnehavare i hennes drama, och hennes egen familj, hennes föregångare Kleopatra V, hennes båda viljestarka systrar Berenike IV och
Arsinoë IV och hennes båda makar-bröder Ptolemaios XIII och
Ptolemaios XIV, blir föga mer än statister. Detta kompliceras av
svårigheterna i att komma underfund med vilken av alla dessa
med namnet Ptolemaios (XII, XIII, XIV eller XV) som figurerar
jämsides med Kleopatra på något visst monument eller vem som
har sin bild på de många mynten rätt och slätt präglade med
”Kung Ptolemaios”. Att bli förvisad till bakgrunden på detta sätt
är orättvist, särskilt mot hennes egensinniga systrar, men oundvikligt. Det betyder att Kleopatra saknar den detaljerade familjebakgrund som kanske skulle ha hjälpt oss att förstå en del av hennes handlingar. Om något av syskonen hade lyckats hålla sig kvar
på sina troner skulle Kleopatra själv ha blivit en fotnot i deras historia. Hennes mer avlägsna förfäder däremot har all den karaktär
som hennes närmaste anförvanter tycks sakna. Deras levnadshistorier sammanfattas i avsnittet ”Vem var vem?” i slutet av boken.
Det är fascinerande läsning.
En gestalt avtecknar sig tydligt. Alexandria ”intill Egypten”, en

Kleopatra_5b.indd 22
08-06-24 13.55.08
Inledning
grekisk enklav i ett egyptiskt landskap, samtidigt hem för ett bibliotek fyllt av drömmande lärda, en marknadsplats där snabbtänkta köpmän gjorde affärer, ett hov med en lyx som man knappast
kan föreställa sig och en aggressiv pöbel av kungamakare spelar en
avgörande roll i Kleopatras historia. Jag ber inte om ursäkt för att
jag ägnar ett helt kapitel åt denna glänsande stad som spritter av
liv.
Varje god berättelse skall ha en början, en mitt och ett slut.
Men berättelsen om Kleopatra har fortsatt att växa med åren
och saknar alltjämt ett slut. Mitt sista kapitel är därför en metabiografi – en studie av framväxten av ett kulturellt liv efter detta
som mer än tvåtusen år efter Kleopatras egen död inte visar några tecken på att dö. Detta kapitel återger i korthet de många bilder av Kleopatra som finns bevarade i antika krönikor och modern skönlitteratur, men det är en inledning till och inte den
slutgiltiga behandlingen av ett fängslande ämne som i sig utgör
ett ämne för en eller flera böcker.6 Min avsikt är att förse läsaren
med kunskap om de källor som historikerna har använt för att
pussla ihop Kleopatras liv och naturligtvis om de fördomar som
lurar i dessa källor.
Att världen alltjämt är fascinerad av Kleopatra – populärkulturens bedövande vackra Kleopatra, inte den verkliga drottningen –
är lätt att konstatera. När jag hade skrivit stycket här ovan slog jag
på radion. Den  februari  – passande nog Valentindagen –
förekom Kleopatra i nyheterna. Ett silvermynt hade ”upptäckts” i
samlingen tillhörig Society of Antiquaries i Newcastle. På myntet
fanns ett ansikte som vem som helst ögonblickligen borde ha känt
igen efter ens det ytligaste studium av de många mynt som Kleopatra lät prägla. Det var ingalunda något spännande arkeologiskt
fynd. Men upptäckten kom i tidningarna, och sedan i radio och
TV, och journalisterna, genomsyrade av Kleopatramytologi, diskuterade alla hennes skönhet (eller rättare sagt hennes chockerande brist på skönhet) som om hon varit en modern celebritet. Över

Kleopatra_5b.indd 23
08-06-24 13.55.08

tvåtusen år efter sin död var Kleopatra fortfarande ett självklart
inslag i rubrikerna, även om de flesta ”fakta” som framfördes var
felaktiga.7

Kleopatra_5b.indd 24
08-06-24 13.55.08
      
Prinsessa av Egypten
När allt tycktes förlorat hade arvtagarna till huset Ptolemaios plötsligt nästan lagt under sig ett välde som sträckte
sig inte endast över deras förlorade arvsländer utan över
mer vidsträckta territorier än Ptolemaios I eller Ptolemaios II eller Ptolemaios III någonsin hade drömt om.
Deras kungar var män och hade byggt sitt välde på vapenmakt, men nu när Egyptens militära makt hade blivit en bagatell jämfört med Roms, förde Egyptens härskare in en makt av ett helt annat slag i striden – en fascinerande kvinnas makt.
E. R. Bevan, The House of Ptolemy1
Å
r  hamnade den ptolemaiska dynastin i en kris då kung
Ptolemaios IX av Egypten dog. Åratals hätska familjefejder
hade lett till brist på legitima manliga ptoleméer. I brist på någon
självklar arvinge till tronen ärvde Berenike III, dotter till Ptolemaios IX och änka efter hans bror Ptolemaios X, sin fars krona
och började kalla sig Kleopatra Berenike. Kort därpå gick hon

Kleopatra_5b.indd 25
08-06-24 13.55.08

med på att rätta sig efter den ptolemaiska traditionen och blev sin
unge styvson-brorson Ptolemaios XI:s hustru.
Romarna iakttog med ägarintresse i blicken den kungliga dansens turer. De ansåg sig ha ett giltigt och lagligt anspråk på Egypten, som de hade fått i gåva sju år tidigare i ett förtretligt testamente skrivet av Ptolemaios X. Än så länge hade de motstått frestelsen att annektera Egypten, men den allmänna åsikten var att
det bara var en tidsfråga. Den romerske diktatorn hade i nåder
gett sitt godkännande av att Berenike och Ptolemaios ingick äktenskap, men paret passade inte ihop, och som Ptolemaios X:s naturlige son ansåg sig Ptolemaios ha ärftlig rätt att härska. Innan
tre veckor hade gått efter bröllopet mördade den alltför ivrige Ptolemaios sin nyblivna hustru och intog hennes tron i Alexandria.
Dagen därpå rövades han bort av en rasande pöbelhop, släpades
iväg till gymnastikanläggningen och mördades. Egypten stod än
en gång utan kung och drottning.
Dubbelmordet slungade in Egypten i en kris. Alexandriaborna
hade vågat döda den kung romarna hade valt ut åt dem. Skulle
det provocera romarna att göra anspråk på sin egendom? En Ptolemaios behövdes och det fort. Men det var inte lätt. Berenike
hade varit Ptolemaios IX:s och hans gemål Kleopatra IV:s enda
överlevande barn, och hon hade dött barnlös. En enda legitim
ptolemé återstod. Berenikes faster Kleopatra Selene var dotter till
Ptolemaios VIII och Kleopatra III och exhustru till Ptolemaios
IX, men hon var också änka efter tre kungar av Syrien,2 och som
mor till ärelystna syriska söner var hon olämplig att bevaka Egyptens intressen. Beslutet blev att man skulle förbigå Kleopatra Selene och erbjuda kronan åt Ptolemaios IV:s båda illegitima söner,
födda av en kvinna vars namn inte finns dokumenterat och som
just då bodde i Syrien. Den äldre sonen återvände till Egypten
och uppsteg på tronen som Ptolemaios Theos Filopator Filadelfos
(Den Faderälskande, Syskonälskande Guden). Från år / skulle
han komma att lägga Neos Dionysos (Den Nye Dionysos) till sitt

Kleopatra_5b.indd 26
08-06-24 13.55.09
Prinsessa av Egypten
namn. År  kröntes Ptolemaios XII av Pasherenptah III, guden
Ptahs nyutnämnde överstepräst, i en traditionell egyptisk ceremoni i Memfis. Hans år vid makten skulle räknas från hans far Ptolemaios X:s död, en åtgärd som underströk kontinuiteten i den
närmaste kungliga familjen men som effektivt utraderade den
olycksförföljda Berenike III:s regeringstid ur de officiella dokumenten. Som tröstpris erbjöds den yngre sonen, också han med
namnet Ptolemaios, Cyperns krona. Romarna blev irriterade på
denna snabba händelseutveckling och vägrade att erkänna de nya
kungarna.
Att Ptolemaios XII identifierade sig med Dionysos var ett klokt
politiskt drag. ”Två gånger född”, först när han rycktes ur sin
olyckliga dödliga mor Semeles sköte och återigen när han föddes
ur sin gudomlige fader Zeus lår, hade den mystiske grekiske guden Dionysos länge förknippats med den återuppståndne egyptiske fruktbarhetsguden-kungen Osiris. Men där Osiris, omlindad med bindlar, utlovade ett lugnt och ordnat liv efter detta åt
alla som levde fläckfritt på jorden, erbjöd Dionysos sina mest entusiastiska anhängare en livstid av hemliga ritualer och extatiska
upplevelser, som kulminerade i tvillinglöftena om förening med
guden och evig frälsning efter döden. Medan den strama Osiriskulten behöll sin popularitet bland egyptierna blomstrade den
yvigare Dionysoskulten både i och utanför Egypten. I Alexandria,
en stad där det grekiska begreppet tryfe (ett oupphörligt vältrande
i lyx och ostentativt överflöd) låg bakom många aspekter av det
officiella livet, betraktades Dionysos både som en beskyddargud
och en kunglig förfader. Genealogerna hade hjälpsamt nog kommit fram till att Arsinoë, mor till Ptolemaios I, var en avkomling
till Herakles och Deianeira, Dionysos dotter. Genom att identifiera sig med Dionysos allierade sig Ptolemaios med god verkan
både med sina legitima ptolemaiska förfäder och med Alexander
den store, som hade vördat Dionysos som erövraren av en stor del
av världen i öster. Samtidigt distanserade han sig från de mer be
Kleopatra_5b.indd 27
08-06-24 13.55.09

härskade och konservativa romarna som hyllade de olympiska gudarna och betraktade ptoleméernas excesser – för den delen alla
excesser – med fasa. Den stoiske filosofen, geografen och historikern Strabon var inte alls imponerad av det dionysiska kungliga
levnadssättet då han skrev ungefär sextio år efter Ptolemaios död:
Emedan samtliga kungar efter den tredje Ptolemaios var
fördärvade av överdådigt leverne skötte de rikets angelägenheter illa, men värst av alla den fjärde, den sjunde och
den siste, Auletes [Ptolemaios XII], som utöver sina allmänna utsvävningar övade sig i att ledsaga körer på sin
flöjt, och över detta yvdes han så mycket att han inte tvekade att hålla tävlingar i det kungliga palatset, och i dessa tävlingar steg han fram för att mäta sig med motspelarna.3
Dionysos anhängare kom från alla samhällslager: män och kvinnor, rika och fattiga, fria och slavar, gamla och unga. De drack kopiösa mängder vin, trotsade transvestismtabuet och utmanade sakernas naturliga ordning genom att iförda genomskinliga kvinnokläder utföra sina hemlighetsfulla, sexladdade ritualer. Lucianus
återger historien om den sedige filosofen Demetrios, som förargade Ptolemaios XII genom att enbart dricka vatten och vägra klä
sig som en kvinna under de dionysiska dryckeslagen. Som straff
tvingades han dra på sig en klänning, dansa och spela cymbal.4
De höll också serenad för sin gud på aulos, dubbelflöjt, varifrån
Ptolemaios vanvördiga öknamn Auletes, ”Flöjtspelaren”, var härlett. Vi vet inte om detta föga smickrande tillägg syftade på kungens musikaliska talang eller på hans runda kinder, ständigt utspända som på en flöjtist, eller om det var en spydig anspelning
på den allmänt kända kopplingen mellan manliga och kvinnliga
aulosspelare och prostitution. Ptolemaios andra öknamn, Nothos
eller ”Bastarden”, gick mer rakt på sak.

Kleopatra_5b.indd 28
08-06-24 13.55.09
Prinsessa av Egypten
Auletes hade ärvt Medelhavsvärldens tätast befolkade land.
Några exakta statistiska uppgifter är omöjliga att ge, men historikerna har beräknat att folkmängden uppgick till mellan två och
en halv och sju miljoner. Diodorus Siculus, som besökte Egypten
år  då Kleopatra var ungefär tio år, trodde att folkmängden
uppgick till omkring tre miljoner. Det var ett kulturellt segregerat
land och de förenande banden var sköra. Det stora flertalet av Auletes undersåtar var infödda egyptier men mer än  procent var
av grekisk härkomst, och det fanns också en betydande och talför
judisk minoritet. Egyptierna hade av tradition alltid dragit en klar
gräns mellan dem som bodde i Övre, eller södra, Egypten (Nildalen) och dem som bodde i Nedre Egypten (Deltat). Sydegyptierna
ansåg sig vara det egyptiska arvets sanna väktare medan de i norr
betraktade sig som förmer än de enkla dalborna. För att komplicera det hela ytterligare tyckte invånarna i Alexandria, en temperamentsfull, kosmopolitisk och etniskt blandad samling, att de på
alla sätt var överlägsna dem som hade oturen att leva utanför staden.
Spänningarna mellan de olika fraktionerna var tidvis hårda,
och vilken grupp som helst kunde när som helst tänkas resa sig
mot sin kung. Uppror i söder hade vållat stora svårigheter för Ptolemaios III, IV och V, och de senare ptoleméernas regeringstider
hade starkt påverkats av Alexandrias invånare, som ansåg att de
hade rätt att välja och avsätta sin egen kung. Ptolemaios XII skulle utsättas för revolter, politiskt inspirerade strejker och självsvåldig inblandning av folket i Alexandria. Öppet krig var dock undantag, inte regel. För det mesta levde de olika kulturella grupperna sida vid sida i osäker vapenvila, talade sina egna språk, dyrkade sina egna gudar och utnyttjade sina egna, helt separata
juridiska system. Kontrakt avfattade på den demotiska skrift som
Egyptens skrivare använde klassificerades som egyptiska, kontrakt
på arameiska ansågs vara judiska och kontrakt på grekiska föll under den strängare grekiska lagen.5 Två faktorer förenade dem: om

Kleopatra_5b.indd 29
08-06-24 13.55.10

än tillfälligt var de alla beredda att erkänna Auletes som kung och
godta hans edikt som starkare än alla lagar, och de motsatte sig häftigt alla former av romersk inblandning i sitt lands angelägenheter.
Den stora majoriteten av Auletes egyptiska undersåtar levde på
ett sätt som deras äldsta förfäder från dynastiperioden ögonblickligen skulle ha känt igen. Det nedersta skiktet i denna orubbliga
sociala pyramid bestod av kroppsarbetare och bönder, de miljoner
som bodde i anspråkslösa byar och småsamhällen av lerhyddor utefter Nilen och Deltats armar och brukade den jord som tillhörde
kungen, templen och överklassen. Dessa fattiga analfabeter har efterlämnat många enkla ökengravar men få materiella spår och
inget skriftligt material, och därför kan vi inte säga mycket om
deras tillvaro och vad de strävade efter i livet. Vi kan dock sluta
oss till hur de arbetade. Egyptens fenomenala välstånd härrörde
från dess ymniga naturtillgångar: guld i öknarna, papyrus i träsken och framför allt bördig jordbruksmark. Ptoleméerna hade infört en del förbättringar – nya redskap av järn, nya grödor, nya
bestämmelser för skörden, nya bevattningsmetoder och väldiga
områden av nyligen återvunnen mark i Fayuum, men böndernas
liv gick vidare ungefär som det hade gjort i sekler. Översvämningen på sensommaren följdes av höstsådd. Skörden på senvåren/försommaren följdes av en torrtid, då den heta solen bakade åkrarna
och steriliserade jorden. Därefter vällde floden in över stränderna,
åkrarna stod under vatten och så började cykeln på nytt. Vi får en
fläkt av denna uråldriga, unikt egyptiska rytm när vi beskådar de
livliga jordbruksscenerna på väggarna till Gamla, Mellersta och
Nya rikenas privata gravar.
Högre upp på samhällspyramiden kom de yrkeskunniga hantverkarna och de bildade skrivarna, som bodde i de större städerna
och utgjorde vad som löst kan kallas för medelklassen. Ännu högre upp kom eliten: de höga ämbetsmännen och de ärftliga prästerna som samarbetade nära med den nya regimen, där de åtnjöt
ptoleméernas frikostighet och använde sin privata förmögenhet

Kleopatra_5b.indd 30
08-06-24 13.55.10
Prinsessa av Egypten
till att upprätthålla Egyptens religiösa traditioner och begravningsseder. I denna grupp ingick släktingarna till Egyptens siste
infödde kung, Nektanebos II, som hade gått i landsflykt år .
Kungafamiljen fyllde det översta skiktet i samhällspyramiden,
med kungen ensam och oberörbar högst upp. Kungen av Egypten
hade i tretusen år varit erkänd som alla kulters högste präst, civilförvaltningens överhuvud och arméns befälhavare. Kungen var
den ende som fick offra till gudarna, och endast kungen kunde
genom sina offer hindra att Egypten dränktes i det kaotiska hav
som omgav och ständigt hotade hans strängt reglerade värld. Han
var unik och oersättlig, en halvgud medan han levde och hel gud
efter sin död. Egypten kunde helt enkelt inte klara sig utan honom. Vilken kung som helst – ett spädbarn, en kvinna, rentav en
utlänning – var bättre än ingen kung alls, och alla visste att den
officiella kröningsceremonin omedelbart förvandlade en simpel
dödlig till en mäktig envåldshärskare. Ptoleméerna var medvetna
om att denna tro på kungen som halvt gudomlig starkt bidrog till
att de kunde behålla sin makt och att de måste vara det alltjämt
mäktiga och djupt konservativa prästerskapet till lags, och de ville
alltid uppfattas som lydiga mot den kungliga tradition som särskilde Egypten från resten av världen. Hur de än klädde sig, talade
och tänkte privat, hur flitigt de än behandlade Egypten som ett
lönsamt affärsföretag, uppträdde de offentligt som mer traditionellt egyptiska än egyptierna själva, byggde och restaurerade tempel och tog upp sedan länge bortglömda ritualer.
Egyptens mest vördnadsvärde turist ger en livfull skildring av
detta traditionella levnadssätt. Herodotos av Halikarnassos (dagens Bodrum i Turkiet) besökte norra Egypten någon gång efter
år , vid en tid då Egypten, tillfälligt försonat med det persiska
styret, var både fredligt och blomstrande. Han var visserligen en
erfaren resenär men kunde inte dölja sin förvåning över att befinna sig i ett land där allt tycktes gå på tvärs mot tingens naturliga
ordning:

Kleopatra_5b.indd 31
08-06-24 13.55.10

Liksom luften hos egypterna är egendomlig och dess flod
har en annan natur än andra floder, så har de också i
nästan allting seder och bruk, som är rakt motsatta andra
människors. Hos dem går kvinnorna på torget och handlar, men männen sitter hemma och väver. Andra folk väver på det sättet, att de slår inslaget uppåt, men egypterna
slår det nedåt. Bördor bär männen på huvudet men kvinnorna på skuldrorna. Kvinnorna står upprätt, när de
kastar sitt vatten, men männen sitter. Sin nödtorft förrättar de inomhus, men de äter ute på gatorna. De säger
nämligen, att man bör hemligen förrätta det, som är oanständigt men nödvändigt, men offentligt förrätta det, som
inte är oanständigt. Ingen kvinna förrättar prästtjänst
varken för gudar eller gudinnor, utan blott män för dem
alla. Söderna är inte skyldiga att mot sin vilja underhålla sina föräldrar, men döttrarna är ovillkorligen skyldiga
till det även mot sin vilja. … Männen bär vardera två
klädesplagg, men kvinnorna blott ett.6
Herodotos är ingalunda någon ofelbar källa. Kulturellt är han
ohöljt fientlig till allt persiskt men positiv till allt grekiskt och i
viss grad till det egyptiska. Han är benägen att tro det han får
höra, hur osannolikt det än är, och han faller för berättelser om
det egendomliga och oväntade. Långt ifrån att bevara sinnet öppet ställer han alla sina upplevelser i motsats till det rätta – det vill
säga grekiska – sättet att göra det ena och det andra. Ändå ligger
det uppenbarligen mer än ett korn av sanning i det han skriver.
Egyptens regnfria klimat var något för sig och floden var ovedersägligen underlig som svämmade över på sommaren, medan normala floder svämmade över på vintern, det visste ju alla. Och hur
Egyptens kvinnor än valde att urinera var de helt klart originella
jämfört med kvinnorna i Herodotos egen släkt. De hade full frihet att leva ensamma och att äga, ärva, köpa och sälja egendom.

Kleopatra_5b.indd 32
08-06-24 13.55.10
Prinsessa av Egypten
De kunde välja sina egna män som de själva ville, inleda en skilsmässa och uppfostra barn utan manlig inblandning. I gräll kontrast dekreterade den grekiska seden att kvinnorna skulle spela en
undanskymd roll i samhället och ständigt leva under en manlig
förmyndares beskydd. Eftersom grekiska kvinnor aldrig blev formellt myndiga var de inte rättskapabla och hade inga självständiga politiska eller sociala rättigheter, ingen rätt att välja en make
och inga rättigheter över sina egna barn. Om familjeförhållandena så tillät förväntades grekiska kvinnor stanna inomhus, sköta familjen, vakta på sin dygd och väva ylletyg.
Som bildad grek bör Herodotos ha kommit till Egypten med
en inbyggd beundran för dess urgamla traditioner, dess insikter i
naturvetenskap, magi och medicin och dess gudar. Egyptierna var
visserligen barbarer, men till skillnad från perserna var de kultiverade barbarer värda all aktning, och Herodotos kände sig troligen
helt hemmastadd i ett land där så många redan före ptoleméernas
ankomst var greker till ursprunget. Det fanns grekiska legoknektar i Egyptens armé och flotta, städerna i norr hade en betydande
grekisk befolkning, och det fanns en rent grekisk stad, polis, som
drevs helt och hållet enligt grekiska principer i västra Nildeltat.
Hamnstaden Naukratis (i dag Kom Ge’if ) hade utvecklats i det
specifika syftet att sköta handeln mellan Egypten och Grekland.
Herodotos berättar att kung Amasis (–) av :e dynastin
skänkte marken till grekerna, även om arkeologiska fynd visar att
det fanns en grekisk bosättning där som var minst sextio år äldre.
Som den enda lagliga kanalen för grekiska handelsvaror i Egypten
blomstrade Naukratis och överlevde de politiska och internationella omvälvningar som karakteriserade de senare dynastierna.
Staden överlevde också ptoleméerna och tjänstgjorde som ett handelscentrum under hela den romerska epoken.
Ptolemaios I hade understött grekisk invandring i stor skala, en
politik som fortgick fram till Ptolemaios V:s regeringstid, då
strömmen av nykomlingar nästan över en natt bromsades till en

Kleopatra_5b.indd 33
08-06-24 13.55.10

rännil. När Auletes uppsteg på tronen hade Naukratis fått konkurrens av ytterligare två grekiska städer. Alexandria, grundat av
Alexander den store kort efter makedoniernas erövring av Egypten, låg vid Medelhavets kust och hade en befolkning på omkring
 , där det största judiska samhället utanför Jerusalem ingick. Ptolemais Hormou (i dag el-Mansha nära Sohag), grundat
av Ptolemaios I, låg i närheten av den urgamla staden Thinis i
Övre Egypten och tjänstgjorde som en grekisk regionhuvudstad
som, hoppades man, skulle lägga hämsko på sydegyptiernas notoriskt hetlevrade nationalism.
De första ptoleméerna, som inte alls tvekade att påtvinga sina
kolonier ett styre av grekisk typ, hade insett att det egyptiska förvaltningssystemet var ett av världens mest kompetenta. De lät
grundstrukturen ligga kvar men ”förbättrade” det genom att öka
ut den med tjänstemän i flera skikt, utöver de skrivare och skatteuppbördsmän som redan var på plats. Ett utdrag ur ett officiellt
dokument rörande värvning till armén, skrivet i Memfis i februari , visar hur otymplig byråkratin hade blivit:
… jag fick tillbaka dekretet från promemoriaförfattaren
Ptolemaios och brevet från Epimenides. Och jag lämnade
dem vidare till Isodoros … och från honom gick jag med
dem till Filoxenos och från denne till Artemon och från
denne till Lykos, och han avfattade ett utkast, och jag
gick med det till Sarapion i sekreterarens ämbetsrum och
från honom till Eubios och från denne till Dorion, och
han avfattade ett utkast, och sedan tillbaka igen till Sarapion. Och de lämnades in till kanslern för läsning och
jag fick tillbaka dem från Epimenides och jag gick med
dem till Sarapion och han skrev till Nikanor …7
Egypten var fortfarande uppdelat i omkring fyrtio traditionella
nomoi eller administrativa distrikt som sköttes av lokala tjänste
Kleopatra_5b.indd 34
08-06-24 13.55.10
Prinsessa av Egypten
män, men distrikten hade nu grekiska och inte egyptiska namn,
så att till exempel det mellanegyptiska administrativa distriktet
Hare fick heta Hermopolisdistriktet.8 Varje distrikt hade lytt under en nomark eller guvernör. Nu övertogs nomarkens roll av en
grekisk strategos (ordagrant ”härförare”) som utsågs av kungen.
Strategerna var underställda en epistrategos.
Efter hand som alltfler bildade greker anlände till Egypten placerade de sig på de viktigare förvaltningsposterna, och de infödda
egyptierna fick liksom tidigare uträtta de enkla och obehagliga
sysslorna, det vill säga alla som skulle ha överlämnats åt slavarna i
Grekland. Kungen själv – en envåldshärskare – fick råd av officiella ”vänner” med hederstitlar av släktkaraktär, som var avsedda
att understryka deras personliga band till den kungliga familjen,
och av högt uppsatta handplockade byråkrater som givetvis var
greker till härkomsten. Han omgavs av ett makedonskt livgarde.
Denna institutionella rasism grämde egyptierna, som förstod att
de snabbt var på väg att bli andra klassens medborgare i sitt eget
land. Många som tillhörde eliten behöll visserligen sina ärftliga
befattningar, men grekiska blev så småningom det offentliga livets
språk. Äregiriga egyptier var tvungna att bli tvåspråkiga, grekerna
däremot brydde sig sällan om att lära sig den notoriskt svåra demotiska egyptiska skriften. Det dekret som utfärdades av prästerskapet i Memfis den  mars , till ära för årsdagen av Ptolemaios V:s trontillträde, fick offentliggöras både på egyptiska (med
två olika skrivsätt) och på grekiska så att alla kungens läskunniga
undersåtar kunde ta det till sig. En kopia av detta tvåspråkiga dekret, inristad på den så kallade Rosettestenen, skulle visa sig vara
avgörande för Champollion då han år  dechiffrerade den hieroglyfiska skriften.
Många nykomlingar föredrog att leva insulärt och kolonialt i
de självstyrande grekiska städerna, där de hoppades kunna vidmakthålla grekiska traditioner, gifta sig med andra greker och
undvika att blanda sig med egyptierna, som de i stort sett ansåg

Kleopatra_5b.indd 35
08-06-24 13.55.10

vara socialt underlägsna. Trots denna självpålagda segregering dukade stadsborna med tiden under för sitt adoptivlands inflytande,
och vi finner alltfler greker som dyrkade egyptiska gudar, rådfrågade skickliga egyptiska läkare och upphörde med kremering till
förmån för mumifiering. Men långtifrån alla invandrare siktade
mot städerna. Den skarpsynte Ptolemaios I, som gick in för att
utvinna maximal vinst ur sitt nya land, uppmuntrade bosättningar överallt i Egypten genom att belöna sina trogna soldater och
högre ämbetsmän med jordlotter på landet (chora) över hela Nildalen, Deltat och den bördiga Fayuumoasen, som han delade ut
mot ett nominellt arrende eller arrendefritt. Denna tradition fortgick tills så många som   veteraner och aktiva soldater plus
ett okänt antal manliga civila och medföljande kvinnor hade slagit sig ner på landsbygden och i Fayuums återvunna jordbruksmarker (vid det laget kända som Arsinoëdistriktet), där en grekisk
kultur frodades.9 Detta system, som på ytan såg generöst ut, garanterade en maximal avkastning på jorden. Bosättarna fick rätt
att odla sina egna åkrar, varpå staten tog ut en hög skatt på grödorna och Egyptens spannmålsmagasin fylldes med det vete som
bildade grunden för ekonomin. Skatterna – som alla betalade i
ptoleméernas Egypten, producenter, konsumenter och importörer – var alltid höga och en ständig orsak till klagomål. Det gick så
långt att Ptolemaios II fick utfärda ett dekret som förbjöd juristerna att föra talan åt klienter som protesterade mot sina skatter.10
Framväxten av ett konfiskatoriskt skattesystem gick hand i hand
med utvecklandet av statliga monopol i textil-, papyrus- och oljebranscherna, ett centraliserat banksystem och ett specifikt egyptiskt myntväsen som ersatte det traditionella köpslåendet och tilllät ptoleméerna att göra vinst på alla valutaaffärer. De flesta skatter uppbars fortfarande in natura, men de som erbjöd sina tjänster i stället för varor fick nu vara beredda på att betala skatt i reda
mynt på sina intäkter.
Blandade grekisk-egyptiska äktenskap var förbjudna i de gre
Kleopatra_5b.indd 36
08-06-24 13.55.11
Prinsessa av Egypten
kiska städerna, men i chora fanns inga restriktioner, och med tiden började de grekiska bosättarna gifta in sig i de egyptiska familjerna i trakten. I de blandade familjerna smälte kulturerna
samman: vigselceremonierna tog grekisk eller egyptisk form (ofta
en kombination av båda som kändes naturlig), och föräldrarna
gav gärna sina barn en till synes slumpartad blandning av namn,
som gör det nästan omöjligt för moderna egyptologer att avgöra
den etniska tillhörigheten enbart på grundval av ett personnamn.
Många egyptier tyckte att det var behändigt med två namn, ett
egyptiskt som de använde därhemma och ett grekiskt på arbetet.
Nu finner vi en del klarsynta grekiska kvinnor som helt och hållet
försäkrade sig om sina rättigheter genom att utnyttja den mer
”frisinnade” egyptiska lagstiftningen. Den gav dem samma rättigheter och ansvar som de egyptiska kvinnorna åtnjöt.
Den stränga grekiska lagen för kvinnor började bli ohållbar i en
snabbt expandrande värld, där respektabla ogifta kvinnor började
bege sig långa vägar från sina stadsstaters beskydd och där alltfler
grekiska män slog sig ihop med icke-grekiska kvinnor. Lagtexter
skrivna på grekiska på papyrus bekantar oss med självständiga,
egensinniga kvinnor som är sina barns förmyndare, arrangerar
sina egna och barnens äktenskap och inleder skilsmässoprocesser.
Somliga kvinnor äger hus, slavar, fruktodlingar eller vingårdar,
andra äger stora båtar – viktiga ägodelar i det Nilcentrerade Egypten, där floden var den stora huvudleden och spannmål transporterades på pråmar. Poeten Theokritos skriver om grekiska överklasskvinnor som tar för givet att de får röra sig fritt på Alexandrias gator och anser det helt i sin ordning att tala med män de inte
är släkt med och ljudligt muttra om de ”kanaljer” till egyptier
som de har omkring sig.11 I takt med att kvinnorna i överklassen
gradvis får större möjligheter till utbildning i hela Medelhavsvärlden stöter vi på en och annan kvinnlig musiker, poet, konstnär,
filosof, läkare och jurist. En del kvinnor med egen förmögenhet
erbjuds att delta i offentliga angelägenheter. Många som stannar

Kleopatra_5b.indd 37
08-06-24 13.55.11

hemma kan läsa romaner som nu ges ut just för en kvinnlig läsekrets. Andra förväntas bidra till familjens försörjning, något denna klagoskrift visar:
Till kung Ptolemaios [III], hälsningar från Ktesikles.
Dionysos och min dotter Nike behandlar mig illa. Ty trots
att jag hade försörjt min dotter och gett henne utbildning
och fostrat henne till vuxen ålder, ville hon inte förse mig
med livets nödtorft då jag drabbades av fysisk klenhet och
synen blev svag. Och när jag ville dra henne inför domstol i Alexandria tiggde hon mig om förlåtelse, och År 
gav hon mig i Arsinoës tempel ett skriftligt löfte vid kungens namn att hon skulle betala mig  drakmer i månaden av sina inkomster. Om hon underlät att göra detta
eller överträdde något enda villkor i sin utfästelse, skulle
hon betala mig  drakmer eller ådra sig sitt löftes bestraffningar. Men nu, under komedianten Dionysos fördärvliga inflytande, håller hon inget av sina löften …12
Historien om den väluppfostrade dottern som rymmer med en
olämplig pojkvän – i det här fallet komedianten Dionysos – är
välbekant för föräldrar i alla epoker.
Trots den nya stämningen av frihet fick det stora flertalet kvinnor i Egypten, grekiska, egyptiska eller judiska, ingen utbildning.
Bevarade papyrer visar att somliga kunde skriva sitt eget namn,
men i vilken omfattning kvinnor fick lära sig läsa och skriva är
okänt och många fler kvinnor behövde en skrivare som både skrev
och undertecknade på deras vägnar. I hemmen fick flickorna lära
sig att sköta ett hushåll så att de kunde ta hand om make och
barn. De som av ekonomiska skäl måste arbeta utanför hemmet
uträttade obetydliga och arkeologiskt osynliga sysslor. Ingen förväntade sig att göra någon annan karriär än som maka och mor.
Kleopatra V Tryphaena (Den välmående), Auletes gemål, är en

Kleopatra_5b.indd 38
08-06-24 13.55.11
Prinsessa av Egypten
skuggfigur vars härkomst aldrig nämns. Vi kan ändå våga oss på
en gissning. Hennes första och enda bekräftade barn, Berenike IV,
föddes på -talet. Det tyder på att Kleopatra gifte sig* med Auletes efter hans trontillträde år . Hon måste därför ha blivit utvald till samregerande drottning av Egypten, en roll av så enorm
politisk och religiös betydelse att den endast tilldelades kvinnor
med oklanderlig social status. Med tanke på den ptolemaiska fallenheten för incestuösa äktenskap föredrog Auletes sannolikt att
gifta sig med en nära släkting. Hans gemåls namn stöder detta antagande. Det makedonska namnet Kleopatra – ordagrant ”ryktbar i sin härkomst” eller ”berömd i sin fader” – hade varit vanligt
bland ptoleméerna i sex generationer men var inte särskilt populärt utanför kungliga kretsar. Det är naturligtvis lätt att ändra
namn, och vi kan inte utgå ifrån att drottningen var född Kleopatra Tryphaena. Vi vågar ändå preliminärt sluta oss till att Kleopatra V antingen var dotter till Ptolemaios IX och en okänd kvinna
(och därmed hel- eller halvsyster till sin make) eller kanske en tidigare okänd dotter som den olyckliga Berenike III och hennes
förste make Ptolemaios X fick (och som därmed var sin makes kusin). Om det sistnämnda var fallet bör vi möjligen omtolka successionen efter Berenike III så att dennas krona gick direkt till
hennes dotter och indirekt till hennes dotters make.
Incest hade förekommit då och då i tidigare dynastier när somliga egyptiska kungar gifte sig med sina hel- eller halvsystrar. I ett
land där ingen kände till farorna med inavel medförde dessa incestuösa äktenskap klara praktiska fördelar. De höll icke-kungliga
personer på armlängds avstånd, begränsade antalet potentiella
tronpretendenter, ordnade en passande kunglig make åt prinsessor som inte kunde tillåtas äkta utlänningar eller män i låg sam* ”Gifta sig”, ”ingå äktenskap” och liknande uttryck är strängt taget oegentliga eftersom ingen ceremoni förekom, men de används i fortsättningen för tydlighetens
skull. (Ö.a.)

Kleopatra_5b.indd 39
08-06-24 13.55.11

hällsställning och garanterade att en framtida drottning kunde utbildas från födseln för sin krävande roll. På ett mer teoretiskt men
lika betydelsefullt plan tillät de den kungliga familjen att skilja ut
sig både från sina undersåtar, som helst såg äktenskap mellan kusiner, farbror-brorsdotter eller morbror-systerdotter, och från andra, mer konventionella kungafamiljer. Egyptens kungar och drottningar allierade sig med gudarna, som i tidernas gryning mer än
gärna hade gift sig med sina systrar. De som studerade landets urgamla mytologier visste att luftens torra gud Shu hade äktat sin
fuktiga syster Tefnut, vätans gudinna. Deras son Geb, den gröna
jordguden, gifte sig sedan med sin syster Nut, himlens gudinna,
och deras barn Osiris och Isis, Seth och Nefthys, gifte sig också
med varandra. Kungliga syskonäktenskap var dock ingalunda
obligatoriska, och vid Nya rikets slut hade traditionen mer eller
mindre dött ut.
De grekiska gudarna hade inte heller försmått incest, och Zeus
hade glatt gift sig med sin trätlystna syster Hera. Men i Grekland
ogillades giften mellan helsyskon, och makedonierna hade drivit
med den ”inavlade” persiska kungliga familjen för dess syskonäktenskap. Det ansågs acceptabelt att Arsinoë II äktade sin halvbror
Ptolemaios Keraunos, men giftet med helbrodern Ptolemaios II,
som ägde rum någon gång mellan år  och , ansågs som en
skandalös perversitet utanför Egypten. Hur det uppfattades i
Alexandria vet vi inte, eftersom de flesta avstod från att fälla offentliga kommentarer. Sotades den skabröse, mannen som uppfann palindromet och var en firad författare till många utsökta
och snuskiga dikter, var lättsinnig nog att skriva några humoristiska strofer om den kungliga föreningen. Han belönades med ett
långt fängelsestraff, flydde från Alexandria men greps och lades i
en blykista som förseglades och kastades i havet. Den långt förståndigare Theokritos dokumenterade gillande det incestuösa äktenskapet. Ptolemaios II, som inte hade något emot att associera
sig med Zeus, skulle med nöje ha läst att

Kleopatra_5b.indd 40
08-06-24 13.55.11
Prinsessa av Egypten
… ingen bättre hustru omfamnar sin unge make i salarna och älskar av allt hjärta sin broder och make. På detta
sätt fullbordades det heliga förbundet mellan de odödliga
som drottning Rhea födde som Olympens kungar: det är
en enda säng som Iris, än i denna dag jungfru, reder åt
Zeus och Hera, när hon har tvått sina händer med välluktande oljor.13
Perversitet eller ej – äktenskapet ansågs gynna den kungliga familjen. Det hade alla fördelarna av de föregående kungliga incestuösa
giftena och tillförde värdet i att de ptolemaiska uppkomlingarna
associerades med de tidigare egyptiska kungarna, och det bildade
ett prejudikat som senare monarker med allt större entusiasm
kom att följa så att endast Berenike II (dotter till Magas av Kyrene
och kusin och maka till Ptolemaios III) och Kleopatra I (dotter
till Antiochos III av Syrien och maka till Ptolemaios V som inte
hade någon syster) längre fram giftes in i den kungliga familjen.
Utanför den kungliga cirkeln skulle incest mellan helsyskon förbli
sällsynt fram till den romerska perioden, då det blev ett omtyckt
sätt att undvika arvstvister. Romerska folkräkningar från Fayuum
tyder på att häpnadsväckande  procent av befolkningen anammade seden. Nu fann Egyptens drottningar att de förväntades
föda inte bara en tronarvinge plus en i reserv utan också en syster
som kungen kunde gifta sig med. Det är inte förvånande att konstatera att de ptolemaiska syster-drottningarna fick en alltmer
framträdande ställning i både politik och religion. De skaffade sig
egna regalier och är väl representerade i de bevarade statysamlingarna. För första gången har de också en egen titel. I det gamla
Egypten fanns inget ord för drottning – alla kungliga damer kategoriserades efter sitt släktskap med kungen, och därför möter vi
många ”kungars hustrur” (drottningar), ”kungars förnäma hustrur” (samregerande drottningar), ”kungamödrar” (änkedrottningar) och ”kungadöttrar” (prinsessor) plus en handfull ”kvinn
Kleopatra_5b.indd 41
08-06-24 13.55.11

liga kungar” (regerande drottningar). Grekiskan däremot hade ordet basilissa, drottning.
Några kungar i dynastiperiodens Egypten levde i incestuösa äktenskap men alla levde i polygama. I detta avseende skilde de sig
från såväl sitt folk som sina gudar. Kungar hade vid sin sida en
”kungens förnäma hustru”, den gemål som spelade en klart definierad roll i statliga och religiösa ceremonier, som förekom i officiella skrivelser och konstverk och vilkens son skulle ärva sin fars
krona om gudarna så ville. Samtidigt var många sekundära hustrur dömda att leva trista, instängda liv i harem på avstånd från
hovet. Alla dessa haremshustrur kunde betraktas som drottningar,
eller ”kungens hustrur”, men de hade ingalunda samma status
och alla hade mycket lägre rang än ”kungens förnäma hustru”. Eftersom alla haremsdrottningarna var äkta hustrur fanns inga illegitima kungliga barn. Varje barn var en potentiell framtida härskare vars chanser att bestiga tronen bestämdes av kön och ålder
och framför allt av moderns status. Någon enstaka gång, när en
förnäm hustru inte födde en arvinge, fick en son född i harem följa sin far på tronen, och därmed fick hans mor träda fram ur
dunklet och bli ”kungamoder”.
De makedonska kungarna hade också varit polygama. Deras
månggiften och ofta upprepade försummelse att utnämna en efterträdare bland sina många barn orsakade oändliga familjekonflikter, som förvärrades av de glödande äregiriga makedonska
drottningarna. Alldeles för många var beredda att ljuga, bedra och
mörda för att kunna sätta sin egen favoriserade son på tronen.
Liksom sitt folk praktiserade ptoleméerna emellertid seriemonogami med en partner åt gången, gifte om sig efter dödsfall eller
skilsmässa och höll sig i många fall med ett inofficiellt harem av
älskarinnor vilkas barn inte ansågs legitima. Auletes Bastarden,
son till en okänd och, får vi förmoda, obetydlig mor, befann sig i
den märkliga positionen att vara fullständigt acceptabel för sina
egyptiska undersåtar, som erkände både hans arvsrätt på faderns

Kleopatra_5b.indd 42
08-06-24 13.55.11
Prinsessa av Egypten
sida och kröningen som giltig, men inte för grekerna och romarna, som oupphörligt ifrågasatte hans rätt till tronen.
Vi vet att Auletes hade fem eller sex barn – tre eller fyra döttrar
(Berenike IV, den efemära Kleopatra VI, Kleopatra VII, född
/, och Arsinoë, född någon gång mellan  och ), som följdes av två söner (Ptolemaios XIII, född , och Ptolemaios XIV,
född ) – men med undantag av Berenike kan vi inte med säkerhet namnge deras mor eller mödrar. Det naturliga är att anta att
Kleopatra V födde alla fem (eller sex), och i avsaknad av bevis på
motsatsen är detta uppfattningen hos många moderna historiker.
Men som arkeologens mantra inskärper i oss är avsaknad av bevis
aldrig detsamma som bevis på avsaknad, och Strabon säger uttryckligen att endast ett barn, den förstfödda Berenike, var legitimt. Den outtalade slutsatsen är att de andra barnen inte var legitima i grekisk-romerska ögon och därför inte födda av den samregerande drottningen. Vi har goda skäl att inte tro på Strabon,
som skrev ett halvsekel efter Octavianus erövring av Egypten och
var angelägen att förringa ptoleméerna för att smickra romarna.
Antydningen om att Kleopatra VII var obotligt fläckad från födseln – oäkting liksom sin far – redan innan hon besteg tronen kan
ha varit hans sätt att inge läsarna fördomar mot henne från första
början, och det är egendomligt att inga samtida historiker nämner hennes utomäktenskapliga börd. Men det är möjligt att Strabon har rätt och att några av eller alla de yngre barnen hade olika
mödrar. Den stora åldersskillnaden mellan barnen – eventuellt
tjugo år mellan det äldsta och det yngsta – kombinerat med att
Kleopatra V försvinner ur de kungliga dokumenten under år 
kan vara ett tecken på att Auletes hade mer än en hustru. Då kan
vi gå vidare och spekulera att Kleopatra V antingen dog (kanske
vid förlossningen) eller av någon anledning drog sig undan offentligheten innan Kleopatra VII föddes. Auletes, alltjämt i sin
krafts dagar och utan någon son, ville helt naturligt hitta en ersättare för henne.

Kleopatra_5b.indd 43
08-06-24 13.55.12

Kleopatra VII:s födelse vintern / finns inte upptecknad
någonstans. För att räkna fram hennes födelseår måste vi gå bakåt
från Plutarchos skildring av hennes död, som man vet inträffade
den  augusti år , då hon enligt honom var trettionio år. Som
vi har sett finns inte heller hennes namn i några skrifter. Bryr vi
oss verkligen om vem denna aldrig nämnda mor var, när vi vet att
Auletes öppet erkände Kleopatra som sin dotter? Det beror i hög
grad på vårt synsätt. Den kungliga familjen, Kleopatra inräknad,
brydde sig säkerligen om det, både på det personliga planet och i
samband med successionen. Det är mycket osannolikt att en dotter född av en slavinna skulle ha nämnts i kungens testamente,
och det faktum att Kleopatra betecknades som prinsessa är ett
starkt tecken på att modern var en aktningsvärd person. Det egyptiska folket, även det ofantligt betydelsefulla prästerskapet, skulle
inte alls ha fäst något avseende vid det: eftersom Kleopatra var en
erkänd kungadotter betydde hennes mor inte det ringaste. Samtida greker och romare kan ha brytt sig om det eftersom de hade
bestämda åsikter om legitimitet, men de egyptiska grekerna var
lika bestämda i sin uppfattning att vilken ptolemé som helst var
bättre än ingen alls. För senare klassiska historiker, bland dem
Strabon, var frågan helt klart viktig.
Och hur är det i dag? Jo, vi tycker som Strabon. Inte därför att
vi bryr oss särskilt mycket om illegitimitet utan för att vi ofta är
alltför upptagna av etnicitet och utseende, och med Kleopatras
arvslinje på fädernet fast förankrad i det makedonska ptolemaiska
släktträdet har hennes mor och mormor (eller farmor) nyckeln till
hennes etniska tillhörighet. Tvåtusen år efter sin död är Kleopatra
fortfarande politiskt relevant, och dispyterna om hennes etniska
arv – var hon svart eller vit? – är häftiga. ”Svart” definieras omväxlande som att vederbörande har egyptiskt ursprung eller kommer
från Afrika söder om Medelhavsremsan eller har mörk hy i största
allmänhet, och ”vit” jämställs med grekisk. Dessa definitioner i
sig kan givetvis kritiseras som eurocentriska och afrocentriska –

Kleopatra_5b.indd 44
08-06-24 13.55.12
Prinsessa av Egypten
kan det inte finnas svarta greker? Eller icke-svarta afrikaner? Är
inte vitt en färg? Särskilt i USA har det faktum att traditionell historia alltför ofta skrivits av en manlig eurocentrisk elit, som medvetet eller ej har följt sin egen dagordning och sina kulturella förväntningar, lett till teorin – som många helhjärtat ansluter sig till
– att Kleopatra var en svart egyptisk drottning vars prestationer har
flyttats över på en vit protoeuropé.14 Lärda diskussioner och upphetsade gräl på internet svallar kring de ”svarta” och ”vita” lägren.
Det är lätt, men lättjefullt, att nonchalera denna folkliga debatt,
klassificera Kleopatra och hennes familj som greker och snabbt gå
vidare till att tyst avfärda alla påståenden om att Kleopatra kan ha
varit av blandad härkomst. Vem var då Kleopatra VII?
Vi vet att Kleopatra var en direkt avkomling till Ptolemaios I
och vi vet att Ptolemaios I var makedonier. Om han var av ”rent”
makedonskt blod får vi aldrig veta – kan några människor i världen svära på att de är av ren härkomst, med all den samstämmighet mellan etnicitet, nationalitet och religiös uppfattning som
denna laddade term innebär? Var han då ”grek”? Kungariket Makedonien bredde ut sig över norra Grekland, en anomali i utkanten av ett land bestående av oligarkiska och demokratiska stadsstater. Folket talade en säregen, så gott som obegriplig dialekt,
drack sitt vin outspätt med vatten, dyrkade sina egna gudar och
begravde sina döda i högar men kremerade dem också. Makedonien var emellertid ingalunda kulturellt isolerat, och när Ptolemaios föddes levde många äkta greker inom dess gränser. Eliten
ansåg sig utan tvekan vara äkta greker, eller hellener, och efter ett
visst argumenterande hade de under Alexander I:s regeringstid
(omkring –) fått tillåtelse att tävla i de olympiska spelen, ett
säkert och ovedersägligt mått på ”grekiskhet”. Men alla var inte
övertygade. Andra makedonier än eliten betraktade icke-makedonier med den vanliga misstänksamhet som förbehålls alla utlänningar. De äkta grekerna i sin tur höll alla makedonier för i bästa
fall oborstade halvutlänningar.

Kleopatra_5b.indd 45
08-06-24 13.55.12

Ptolemaios och hans avkomlingar tillhör den hellenistiska tidsåldern, de tre seklen mellan Alexanders trontillträde i Makedonien år  och Kleopatras död år , då en utvecklad form av den
klassiska grekiska (eller hellenistiska) kulturen spred sig genom
området kring östra Medelhavet. Kulturellt var alltså ptoleméerna
hellenistiska makedonier, som då Kleopatra föddes hade levt så
länge i Egypten att de hade lagt sig till med åtminstone vissa egyptiska vanor. Men hur var det med Kleopatras etniska arv? Hennes
mor är ju okänd, även om vi gissar att hon var Kleopatra V, som
vi gissar i sin tur var nära släkt med Kleopatras far Auletes. Om
detta är fel, om Kleopatras mor inte var en ptolemé, kan hon ha
tillhört eliten var som helst i den hellenistiska världen, även om
det förefaller mest sannolikt att hon antingen var egyptiska eller
grekiska. Man vet att Auletes hade en nära arbetsrelation till Pasherenptah III, Ptahs överstepräst i Memfis, och det är inte omöjligt att denna relation beseglades med ett diplomatiskt äktenskap.
En egyptisk mor kan eventuellt förklara varför Kleopatra enligt
uppgift talade egyptiska flytande.
Att förmoda att en egyptisk mor var ”ren” egyptiska är kanske
återigen att gå för långt. I närmare tretusen år hade tradition, teologi och ideologi lärt den egyptiska eliten att de levde i hjärtat av
den välordnade, civiliserade världen. I andra länder, utanför Egypten, rådde ohämmat kaos och där bodde missgynnade folk som
var förutbestämda att förvägras det eviga livet. Följaktligen var de
som levde och dog efter egyptiska sedvänjor i Egypten egyptier:
världens mest välsignade folk. Liksom ”grekiskhet” var ”egyptiskhet” i högsta grad en fråga om kultur. Färg – såväl hudnyans som
etniskt arv – var ovidkommande. Den välbekanta grekiska berättelsen om den främlingshatande kung Busiris, som rutinmässigt
slaktade alla utlänningar som vågade sig in i Egypten tills Herakles satte punkt för hans grymhet, var en myt och ingenting annat.
Egypten hade alltid stått öppet för invandrare. Libyer, nubier, asiater och andra hade slagit sig ner utefter Nilen, och det hade ald
Kleopatra_5b.indd 46
08-06-24 13.55.12
Prinsessa av Egypten
rig varit några problem med att enskilda egyptier gifte sig med
människor som såg annorlunda ut eller talade ett främmande
språk. Följden var att egyptierna uppvisade en lång rad raskarakteristika, med rödhåriga och ljushyade som bodde granne med
krushåriga och mörkhyade. Denna beredvillighet att acceptera,
och utlänningars beredvillighet att assimileras, gör det svårt att
beräkna hur många ”egyptier” som var av främmande härkomst.
Om vi går tillbaka en generation blir bilden ännu mer komplicerad. Kleopatras farfar var Ptolemaios IX, men återigen är farmodern okänd. Hon kan ha varit en ptolemé, men eftersom hennes
barn betraktades som illegitima var hon troligen inte från Egypten utan från Syrien, Grekland, Rom, Nubien eller något helt annat område. Morföräldrarna är lika okända. Tar vi ännu ett steg
bakåt späds det ”rena” makedonska blodet ut ytterligare i och
med att Berenike I, Berenike II och den delvis persiska Kleopatra
I förs in i det incestuösa släktträdet. Det enda vi kan sluta oss till
av denna översikt över endast två generationer är att Kleopatra, i
de grövsta statistiska termerna, var till mellan  och  procent
av makedonskt ursprung och att hon eventuellt hade några egyptiska gener. Och trots att det finns blonda makedonier (Ptolemaios II tycks ha varit ljushårig) och rödhåriga egyptier (Ramses II
den stores mumie bekräftar att han var eldröd i håret) tyder detta
på att Kleopatra troligen hade mörkt hår och olivfärgad eller ljusbrun hy.
De romerska historikerna anslöt sig inte till teorin om att barndomsupplevelser delvis formar den vuxne och visade alltså sällan
något intresse för sina huvudpersoners första år. Därför vet vi
mycket litet om Kleopatras spädbarnstid och barndom i (förmodar vi) Alexandria. Men vi vet att ingen väntade sig att ptolemaiska prinsessor skulle sitta instängda i palatset eller väva ylletyg. De
ptolemaiska kvinnorna var uppfostrade att stå bredvid sina bröder
som drottningar och deltog både öppet och i hemlighet i statsledningen. Arsinoë II, Kleopatra I, II och III och Berenike III och IV

Kleopatra_5b.indd 47
08-06-24 13.55.12

visade sig alla vara effektiva och ibland hårdhänta drottningar. De
var kvinnor att räkna med och ägde jord, byggnader, pråmar och
bankkonton. Många härskade över stora egendomar som de arrenderade ut för att skaffa sig fler inkomster. Om dessa högst professionella affärskvinnor hade fått någon egentlig utbildning vet vi
inte. För att vara effektiva måste de inte bara kunna läsa, skriva
och räkna utan också vara insatta i Greklands, Egyptens och den
vidare Medelhavsvärldens lagar, historia och traditioner. Kleopatra VII måste ha haft en eller flera privatlärare utlånade, kan vi
rimligen anta, från Museion, hem för Alexandrias världsberömda
lärda. Vi känner till namnen på Ptolemaios XIII:s informator och
förmyndare (Theodotos från Chios) och på Arsinoës informator
och förmyndare (eunucken Ganymedes), men Kleopatras informator finns inte dokumenterad, i likhet med de flesta av hennes
personliga rådgivare. Cicero, som träffade Kleopatra och omedelbart fattade antipati för henne, bekräftar att hon hade akademiska
böjelser – ”Hennes löften hade alla med lärdom att göra och förklenade inte min värdighet …” – och Appianos berättar att hon
försökte intressera Antonius för kunskaper och lärda samtal.15
Plutarchos blev imponerad av hennes ovanliga (någon säger kanske otroliga) kunskaper i barbariska tungomål men utelämnade
latin från listan, kanske därför att han utgick ifrån att alla bildade
personer behärskade det:
Hon kunde omedelbart övergå till vilket språk hon ville,
så att det fanns få utlänningar som hon måste samtala
med genom en tolk, och de flesta svarade hon själv utan
mellanhand – etiopierna, troglodyterna, hebréerna, araberna, syrierna, mederna och partherna. Det sägs att hon
också kunde många andra folks språk, trots att Egyptens
föregående kungar inte hade försökt att bemästra ens det
egyptiska målet, och några hade rentav upphört att tala
den makedonska dialekten.16

Kleopatra_5b.indd 48
08-06-24 13.55.12
Prinsessa av Egypten
Denna tradition om Kleopatra som intellektuell dröjde sig kvar,
och långt efter hennes död vördades hon av medeltida arabiska
historiker som ”den dygdiga lärda”: filosof, alkemist, matematiker
och läkare med särskilt intresse för gynekologi. Det finns dock
inga bevis för någon vetenskaplig utbildning, och det enda tecknet på hennes intresse för medicin är att hon stödde Hathortemplet i Dandara, som förknippades med kvinnors hälsa och läkedom. Ett starkare indicium är att Kleopatra själv anställde den
framstående forskaren Nikolaos av Damaskus som lärare åt sina
tvillingar Alexander Helios och Kleopatra Selene. Kleopatra menade uppenbarligen att skolning var viktig för både pojkar och
flickor.
Auletes insåg att Egyptens framtid var knuten till Roms. Tyvärr
lyckades han inte övertala sitt folk, Alexandrias kungamakare, att
godta situationen. Vid en tillbakablick ter sig alltsammans fullständigt klart. Egypten var ett bördigt och illa försvarat land som
skulle falla som en mogen frukt, Rom var en girig, oupphörligt
expanderande militärnation med ständigt behov av spannmål och
ett legalt anspråk, om aldrig så tvivelaktigt, på Egypten. Under
Auletes regeringstid försvagades Egyptens ställning än mer. År 
föreslog den romerske censorn Marcus Licinius Crassus att Egypten skulle annekteras; två år senare föreslog tribunen Publius Servillius Rullus en jordreform som skulle ge romarna rätt till egyptisk mark. Båda förslagen röstades ner, men Egyptens dagar som
självständigt land var räknade. Auletes enda hopp om att behålla
sitt rike låg i ett utvidgat samarbete med Rom. Och därför gjorde
han allt han någonsin kunde för att samarbeta, i högsta grad mot
Alexandriabornas vilja. År  accepterade den inflytelserike romerske härföraren Gnaeus Pompejus (Pompejus den store) i all
välvilja en krona av guld, Auletes och Egyptens överdådiga gåva.
Senare samma år skickades egyptiska soldater att strida jämsides
med Pompejus trupper i Palestina. I Rom fick senatorer av alla
politiska fraktioner samtidigt kopiösa mutor, som Auletes, utar
Kleopatra_5b.indd 49
08-06-24 13.55.13

mad efter åratal av vanskötsel och slöseri, hade lånat av romerska
bankirer och som han kunde hoppas betala endast genom att höja
de skatter som redan tyngde hans folk svårt.
År  gick Pompejus, Crassus och Gajus Julius Caesar samman
och bildade det första triumviratet.17 I allt väsentligt härskade de
tre nu över Rom. Auletes tog chansen och erbjöd Pompejus och
Caesar   silvertalenter, en ofattbar summa som motsvarade
hälften av Egyptens totala skatteintäkter, mot att de erkände honom som Egyptens sanne konung. De gick med på uppgörelsen
och Auletes, som hade lånat beloppet av bankiren Gajus Rabirius
Postumus, bekräftades i sin ställning som ”det romerska folkets
vän och bundsförvant” (amicus et socius populi Romani), en specifik juridisk term som innebar förpliktelser för båda parter. Auletes
hade offrat sin värdighet, räddat sin krona och köpt ännu några
års självständighet åt Egypten. Att han hade klarat det berodde
mindre på hans diplomatiska övertalningsförmåga och generösa
mutor än på Roms tvekan att reducera Egypten till provins. Senatorerna befarade på goda grunder att detta skulle ge den äregirige
Caesar för mycket makt.
Auletes hade blivit erkänd som vän och bundsförvant, men
inte hans bror. Och eftersom Ptolemaios X hade testamenterat såväl Cypern som Egypten till Rom var den yngre Ptolemaios situation prekär. Cypern annekterades av Marcus Porcius Cato (Cato
den yngre), och kung Ptolemaios avböjde erbjudandet om en hedersam reträttpost som Afrodites överstepräst på Pafos och tog
gift. Alexandras invånare gav sig ut på gatorna i protest mot att
deras kung tydligen var likgiltig för sin brors öde, och Auletes
flydde till Cato på Rhodos. Besöket var totalt misslyckat: Cato
hade just tagit ett laxativ när han kom och han blev tvungen att
plädera för sin sak medan Cato satt på hinken. Från Catos latrin
begav han sig till Pompejus villa i Rom. Det var mycket sällsynt
att en far tog med sig barn på resor i tjänsten, och den allmänna
uppfattningen är att Auletes lämnade kvar alla sina barn i Alexan
Kleopatra_5b.indd 50
08-06-24 13.55.13
Prinsessa av Egypten
dria. En odaterad tillägnan i Athen vid ungefär denna tid av en
”kungadotter från Libyen” har emellertid föranlett några historiker att förmoda att den tolvåriga Kleopatra eventuellt följde med
Auletes åtminstone så långt som till Grekland. Att Egypten och
Libyen förväxlas är dock egendomligt, och eftersom exakt tidpunkt för dedikationen saknas är det mycket troligare att den libyska prinsessan var barn eller barnbarn till Juba II av Mauretania
och därmed Kleopatras barnbarn eller barnbarnsbarn.
Nu när Berenike IV:s illa omtyckte far var bortrest på obestämd
tid utropade hon sig till drottning. I början av sin regeringstid
nämndes hon tillsammans med en ”Kleopatra Tryphaena”; om
detta är Berenikes efemära syster eller hennes mor, som har saknats i vår historia i över tio år, är inte klart. En enda historiker,
Porfyrios av Tyre, specificerar denna Kleopatra, som brukar ges
nummer IV, som dotter till Auletes. Porfyrios något röriga och på
sina ställen felaktiga historia över ptoleméerna finns inte bevarad,
men fragment har tagits med i senare historikers verk, till exempel
Eusebios Krönika, där vi läser följande:
Under Den Nye Dionysos regeringstid tilldelades hans
döttrar Kleopatra Tryphaena och Berenike en treårig period, ett år som samregenter och de två följande åren, efter Kleopatra Tryphaenas död, som Berenikes egen regeringstid.18
Om Porfyrios har fel och hans Kleopatra IV Tryphaena är samma
person som Kleopatra V, är denna korta tid av samregering ännu
ett indirekt bevis för att Kleopatra V föddes som medlem av den
ptolemaiska dynastin med ärftlig rätt att härska över Egypten.
Vem hon än var försvann Kleopatra IV Tryphaena före slutet av år
, och i avsaknad av något tecken på motsatsen antas hon ha
dött en naturlig död.
Historien hade börjat upprepa sig. Berenike, som nu kallades

Kleopatra_5b.indd 51
08-06-24 13.55.13

Kleopatra Berenike, var en kvinnlig härskare som behövde en äkta
man. I idealfallet skulle hon ha gift sig med en av sina yngre bröder, men eftersom den äldste bara var tre år valde hon sin obetydlige kusin Seleukos i stället. Den här gången var det bruden som
fattade en våldsam antipati för brudgummen. Strabon uppger att
den förfinade Berenike inte stod ut med sin makes ”grovhet och
vulgaritet”, och hans råa och otrevliga personlighet och möjligen
hans dåliga personliga hygien gav honom namnet Kybiosaktes,
”saltfiskmånglare”, i folkmun i Alexandria. Den till sin olycka vulgäre Seleukos ströps innan han hade varit gift en vecka och en ersättare rekryterades i all hast. Berenikes nästa val, Archelaos, var
självutnämnd son till Roms store fiende Mithridates VI av Pontos
(och verklig son till Mithridates härförare Achelos). Han gjorde
större lycka och paret härskade i två år med Alexandriabornas fulla stöd.
Alexandrias invånare må ha varit nöjda, men det var inte Auletes och hans romerska värdar. Den inflytelserike Pompejus erbjöd
Auletes sitt stöd, en kung som var påvisbart svag men som hade
bevisat sin lojalitet mot Rom och tyngdes av en så stor skuld till
Roms banker att det var klokt att hjälpa honom att återvinna
både tron och statskassa. Men Auletes kunde inte återvända till
Alexandria utan hjälp, och romarna tvekade, rådfrågade orakel
och förmådde inte avgöra Egyptens öde. Berenike insåg att hon
måste bli godkänd av Rom om hon skulle få behålla sin krona och
avsände en hundramannadelegation, anförd av den lysande akademikern och filosofen Dion av Alexandria, som skulle tala för
hennes sak. Auletes reagerade med brutal effektivitet, och en
skändlig kombination av mord, tvång och mutor hindrade delegationen från att komma till tals. Den skandal som blev följden
och hotade att dra in de prominenta bankirer som stödde Auletes
sopades snabbt bakom den officiella ridån. Auletes stod där med
skammen, lånade ännu mer pengar och flydde till Artemistemplet
i Efesos.

Kleopatra_5b.indd 52
08-06-24 13.55.13
Prinsessa av Egypten
Han blev kvar i landsflykt till början av år , då han mutade
Syriens guvernör Aulus Gabinius att ställa upp med militärt stöd.
Som Plutarchos så finkänsligt uttrycker det: ”Gabinius själv erfor
en viss fruktan för kriget, men han besegrades fullständigt av de
tiotusen talenterna.”19 Senare samma år marscherade Gabinius legoarmé genom Sinai och in i östra Nildeltat. Pelusium, Egyptens
östligaste stad, föll och Archelaos stupade. Trots att han var en
förrädare fick han en hedersam begravning av Gabinius kavalleriofficer Marcus Antonius. Auletes återvände i triumf till ett Alexandria under ganska brutal utländsk ockupation. Hans hämnd
var snabb och kompromisslös och mildrades endast av Marcus
Antonius storsinta vädjanden på de vanliga medborgarnas vägnar.
Berenike och hennes främsta anhängare avrättades och Auletes
använde deras konfiskerade egendom till att återbetala en del av
sin ständigt växande skuld till Rabirius, som blev Egyptens finansminister under ett år av oavbruten utpressning.
Rabirius ställde till kaos i förvaltningen och armod på landsbygden. Han avskedade de egyptiska ämbetsmännen från deras
ärftliga befattningar och satte in sitt eget hårdhänta folk i stället.
Det dröjde inte länge förrän oroligheter utbröt i Alexandria, Fayuum, Oxhyrhynchos och Herakleopolis när bönderna hotade att
lägga ner arbetet såvida de inte fick skydd mot de giriga uppbördsmännen. Rabirius tvingades från makten och reste hem till
Rom, där han ställdes inför rätta för finansiella oegentligheter
men frikändes. Han hänvisade till att han var utblottad och gick
med på att Julius Caesar övertog betalningen av hans utestående
skulder i Egypten. Gabinius rannsakades också i Rom för finansiella oegentligheter men hade mindre tur än Rabirius och dömdes till landsförvisning. Långt efter det att faran var över blev ”gabinianerna”, huvuddelen av Gabinius armé där många germaner
och galler ingick, ändå kvar i Egypten, officiellt för att understödja Auletes som nu härskade igen. Så småningom gifte sig dessa
soldater med lokala kvinnor och avlade egyptiska barn, och där
Kleopatra_5b.indd 53
08-06-24 13.55.13

med lades ännu ett kulturellt och etniskt inslag till ett redan
mycket blandat Egypten.
Auletes gick ur blodsutgjutelsen som en utfattig kung vars släkt
hade slitits sönder av svek och förräderi och vars land led svårt av
Nilens nyckfulla översvämningar och dignade under orimligt
höga skatter. Egypten hade slutat att slå guldmynt under Ptolemaios VIII:s regeringstid. För att dryga ut pengarna reducerade
Auletes silverhalten i sina mynt till  procent. Detta utlöste en
dramatiskt stegrad inflation men bidrog inte till att förbättra ekonomin. För att bevara successionen intakt och föregripa ytterligare familjekonflikter fogade Auletes in sina fyra återstående barn i
den kungliga kulten under den optimistiska beteckningen Theoi
Neoi Filadelfoi (De Nya Syskonälskande Gudarna). Egyptens levande kungar hade av tradition varit halvt gudomliga varelser som
vann full gudomlighet i döden. Distinktionen mellan gudarna,
den halvt gudomlige kungen och hans dödliga undersåtar hade
varit tydlig rent teologiskt men inte alltid självklar för massorna,
som inför ett tempel dekorerat med kolossalbilder av deras kung
naturligtvis kan ha undrat vem som var och inte var en gud. Ptolemaios II hade sopat undan all osäkerhet genom att införa de
kungliga kulterna. Alla ptolemaiska härskare blev nu rutinmässigt
en del av den dynastiska kulten under sin livstid, och deras kollektiva gudomlighet kompletterades inte sällan av en personlig
gudomlighet antingen då de dog (under den ptolemaiska erans
äldre skede) eller medan de levde (under den ptolemaiska erans
yngre skede).
Farao Auletes saknade en drottning, något utomordentligt sällsynt. Än så länge har vi vaga begrepp om vilken roll den traditionella egyptiska samregerande drottningen spelade, men det förefaller som om hon tillförde kungen ett livskraftigt kvinnligt inslag
som skulle komplettera hans manlighet och göra honom till en
hel och fulländad härskare. Prästerna ansåg förmodligen att Auletes behövde en drottning för att kunna genomföra de religiösa ri
Kleopatra_5b.indd 54
08-06-24 13.55.13
Prinsessa av Egypten
tualer som höll gudarna på gott humör och hindrade ett ständigt
hotande kaos från att bryta ut. Kungar vilkas gemåler dog – en
ovanlighet; i motsats till situationen utanför de kungliga kretsarna, där kvinnorna ofta dog på grund av sjukdomar i samband
med graviditet, tenderade drottningarna att överleva sina gemåler
– skaffade sig med det snaraste en ny. Monarken Ramses II i :e
dynastin, välsignad (eller förbannad) med en extremt lång regeringstid, överlevde två egyptiskfödda drottningar och befordrade
och gifte sig sedan med minst tre av sina döttrar.20 Ptoleméerna
följde gärna Ramses och hans avkomlingars exempel, och därför
skulle ingen ha förundrat sig om Auletes med hänsyn till bristen
på ptolemaiska giftasvuxna brudar hade gjort sin äldsta kvarvarande dotter till sin gemål och partner i religiösa ritualer. Inskrifter i kryptorna i Hathortemplet i Dandara ger visst stöd åt denna
hypotes genom att koppla kungens man till en ”Kleopatras” kartusch och till en anonym kvinna som sägs vara ”kungens äldsta
dotter”. Detta tempel började byggas först efter år , då Kleopatra
V antagligen var död, och därmed är det troligt att det är Kleopatra VII som uppträder som sin fars gemål. Det finns dock inget
som tyder på att Auletes gifte sig med Kleopatra. I den hellenistiska världen accepterades inte incest mellan far och dotter ens vid
Auletes beryktade hov.
När Auletes år  dog en av allt att döma naturlig död (Strabon
understryker att han ”dog av sjukdom”) gick tronen så som han
hade planerat till den artonåriga Kleopatra och den äldste brodern i syskonskaran, den tioårige Ptolemaios. I Auletes testamente
utsågs Roms folk till Egyptens nya kungapars förmyndare och
den ptolemaiska dynastins beskyddare. En avskrift av testamentet
placerades i Alexandrias bibliotek, ännu en skickades till Pompejus i Rom. (Auletes hade tänkt sig att den skulle få en plats i det
offentliga arkivet men Rom vacklade på randen till katastrof, och
av skäl som Pompejus höll för sig själv förvarade han den i sin bostad.) Auletes död väckte ingen större sorg i Alexandria, men

Kleopatra_5b.indd 55
08-06-24 13.55.13

Kleopatra valde ändå att ändå att markera sin osvikliga trohet mot
sin döde far genom att genast anta namnet Filopator (Faderälskande). Lite senare lade hon sig till med epitetet Thea (Gudinna)
och ännu längre fram Nea Isis (Den Nya Isis), signaler om hennes
fortsatta lojalitet mot Neos Dionysos Theos Filopator Auletes.
Hennes beslutsamhet att fullborda många av Auletes oavslutade
byggnadsprojekt vittnar om samma inställning.
Vi underskattar lätt Auletes. Klassiska författare som Strabon,
citerad tidigare i detta kapitel, spred med förtjusning propagandan om den siste och mest korrumperade kungen av en dynasti i
förfall, en kung vald av en pöbelhop och vars regeringstid präglades av osäkerhet, utsvävningar, ekonomiska påfrestningar och
oroligheter bland undersåtarna. Vi står där med en obehaglig föreställning om den maktlöse Auletes som plottrade bort sitt liv på
överdådiga fester, drack till övermått och spelade på sin aulos för
danserskorna och, sades det, dansarna i palatset. Men maktlös eller ej lyckades Auletes bevara sin tron, och vad invånarna i Rom
och Alexandria än tyckte om honom respekterade de egyptiska
prästerna honom som en farao villig att satsa på traditionella tempelbyggnadsprojekt.21
Kleopatra VII Filopator och hennes bror Ptolemaios XIII kom
alltså till makten med Alexandriabornas välsignelse och romarnas
villkorade stöd. De ärvde ett otryggt land som led under hög inflation och Nilens otillförlitliga översvämningar och tyngdes av
deras fars väldiga skulder.

Kleopatra_5b.indd 56
08-06-24 13.55.14
      
Drottning av Egypten
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
Kleopatra var en egyptisk kvinna som blev föremål för
hela världens skvaller. … Hon kom till makten genom
brottslighet. Hon vann ära så gott som enbart för sin
skönhets skull men däremot blev hon känd i hela världen
för sitt habegär, sin grymhet och sin lusta …
Boccaccio, Berömda kvinnors liv1
I
många hundra år hade den heliga tjuren Bakhu eller Buchis
dyrkats som en levande gud i trakten kring Thebe. I sin livstid
förknippades den med krigsguden Montu och i mindre omfattning med fruktbarhetsguden Osiris och solguden Re. Man offrade till den, den utfärdade orakelsvar och botade sjuka (i synnerhet
ögonsjukdomar), och det hände att den stred med andra tjurar på
en välsignad arena. Efter döden mumifierades den och begravdes
med all den pompa och ståt som tillkom en avliden gud på en väldig gravplats för tjurar som kallades Bucheion. Den låg i Armant
(Iuni-Montu, på grekiska Hermonthis) på Nilens västra strand
sydväst om Thebe. En stele som grävts fram på denna gravplats

Kleopatra_5b.indd 57
08-06-24 13.55.14

skildrar i detalj hur en Buchistjur sattes på tronen den  phamenoth ( mars ):
… Han nådde Thebe, den plats där han skulle installeras, som hade uppförts dessförinnan, bredvid sin fader
Nun den gamle. Han installerades av kungen själv år ,
den  phamenoth. Drottningen, De Två Ländernas
Härskarinna, Gudinnan Filopator, rodde honom i
Amons båt i sällskap med kungens båtar, och alla Thebes
och Hermonthis invånare och präster följde honom. Han
nådde Hermonthis, sin vistelseort, den  mechir…2
Vi vet inte exakt när Auletes dog. Det enda vi kan säga med säkerhet är att hans År  någon gång under år  blev ”År  som skall
bli År ”, det vill säga den nya regimens första år, och i augusti
samma år hade nyheten om hans död nått Rom. Men stelen på
Bucheion berättar att installationsceremonin ägde rum vid en tidpunkt då Egypten regerades av en kung och en drottning, ”De
Två Ländernas Härskarinna, Gudinnan Filopator”. Utrymmet för
namnen är blanka – något som ofta förekommer i senare ptolemaiska inskrifter – och därför är både kung och drottning anonyma. Av tidsangivelsen på stelen förefaller det dock högst troligt att
det är fråga om Ptolemaios XIII och Kleopatra VII. Auletes var
alltså död när inskriften gjordes, och han hade sannolikt gått hädan i slutet av februari eller början av mars år . Det enda alternativet är att den anonyme kungen är Auletes och inte Ptolemaios
XIII. Om det är riktigt kan det tänkas att Auletes dog först så sent
som i juni eller juli år , och texten på stelen kan då läsas som en
antydan om att Kleopatra verkligen samregerade med sin far.
Bilden är en standardframställning av en kung som offrar till
Buchistjuren, och texten är en variant av den som förekommer på
tre andra senptolemaiska stelar:

Kleopatra_5b.indd 58
08-06-24 13.55.14
Drottning av Egypten
Han installerades av kungen själv. Han färdades på
Amons båt, tillsammans med kungens båtar, och alla
Thebes och Hermonthis invånare, profeter och präster
följde med honom. Han nådde Hermonthis, sin vistelseort.
Att prästerna ansåg det nödvändigt att ändra en standardtext så
att drottningen kom med i den bekräftar Kleopatras politiska betydelse omedelbart efter hennes fars död. Ptoleméerna iakttog den
inhemska religionens riter och blev med tiden mycket intresserade av kulten av tjuren Apis (firad i Memfis, kultcentrum för skaparguden Ptah, där Apis dyrkades som Ptahs fysiska manifestation) och kulten av tjuren Mnevis (firad i Heliopolis, kultcentrum
för solguden Re, där Mnevis uppfattades som solgudens fysiska
manifestation). Med egyptiernas förkärlek för texter skrivna i stående fraser och eftersom Bucheiontexten ristades in år , efter
Kleopatras död, bevisar stelen dock inte bortom allt rimligt tvivel
att Kleopatra verkligen var närvarande vid ceremonin.
Den ptolemaiska traditionen ger vid handen att Kleopatra förmodligen gifte sig med sin bror kort efter deras fars död, men äktenskapet finns inte dokumenterat någonstans. En inskrift på
jordguden Gebs båtaltare i templet i Koptos, invigt av Kleopatra,
berättar att drottningen offrade till den gudomliga trion Min, Isis
och Horus och beskriver henne som ”De Två Ländernas Härskarinna, Kleopatra Filopator, Min-Re av Koptos älskade, Kungens
hustru, Kungadotter”, men maken-kungen nämns inte vid namn
och kan ha varit antingen Ptolemaios XIII eller Ptolemaios XIV.3
Om det verkligen hände – och ett gifte mellan hans äldsta kvarvarande dotter och son kan mycket väl ha varit ett villkor i Auletes
testamente – var det förmodligen ett äktenskap enbart till namnet
år . Åldersskillnaden mellan syster och bror var oturlig. Den artonåriga Kleopatra var för gammal för att fortsätta att vara ogift,
och med sina tio år var Ptolemaios lite för ung för att kunna full
Kleopatra_5b.indd 59
08-06-24 13.55.14

borda ett äktenskap. Lagen fastställde såvitt känt inga åldersgränser för äktenskap i ptoleméernas Egypten, men arkeologiska fynd
visar att de flesta kvinnor gifte sig när de var ungefär mellan femton och nitton år gamla och med män som var äldre än de själva.
Tayimhotep, maka till Ptahs överstepräst Pasherenptah III som vi
senast mötte vid Auletes kröning, bör inte ha varit något särfall då
hon fjorton år gammal gifte sig med en man som var arton år äldre än hon själv.4 Kleopatra befann sig alltså i en besvärlig situation. Som drottning i giftasvuxen ålder måste hon börja föda de
barn som skulle föra hennes dynasti vidare.
Som kung skulle maken eller brodern Ptolemaios ha varit den
dominerande partnern i relationen. Men han var omyndig och
härskade genom ett regentråd, och under de första arton månaderna av deras samregering var Kleopatra den verkliga monarken,
medan brodern fördes i bakgrunden. De äldsta dokumenten från
denna period antyder att Kleopatra härskade ensam, även om
man bör tolka dokument från solodrottningen ”Kleopatra Filopator” med viss försiktighet med tanke på att Berenike III också
hade kallat sig Kleopatra Filopator. Det mest fascinerande av dessa dokument är en unik kalkstensstele, med okänd proveniens
men antagligen från Fayuum, som nu finns i Louvren i Paris. Den
smälter samman egyptiska och grekiska traditioner med en konventionell egyptisk religiös bild ovanför en text skriven på grekiska. Bilden föreställer en något skadad ”Kleopatra”, klädd i en traditionell faraos kiton och dubbla krona. Hon offrar till gudinnan
Isis som sitter på en tron och ammar sin späde son. Den något
förvirrande inskriften, som skildrar hur ett ”säte” (topos) invigs av
prästen Omnofris, den främste bland Isis tillbedjare, lyder:
Drottning Kleopatra Thea Filopator [tillägnas] [Isis]
Snonais förbunds säte, vars främste är översteprästen Omnofris.  juli år .

Kleopatra_5b.indd 60
08-06-24 13.55.14
Drottning av Egypten
På denna stele återges Kleopatra som rent manlig. Inskriften, som
klargör att hon är kvinna, tyder på att hon ensam härskar över
Egypten. Bilden, den enda bevarade av Kleopatra som kvinnlig
kung, påminner om framställningarna av Nya rikets kvinnliga farao Hatschepsut (som härskade –). Hon fick brottas med
konventionen att en kung av Egypten skulle vara en ung och frisk
man. Kort efter sin kröning lade hon av den sedvanliga fodralklänningen och drottningkronorna och började visa sig i kungarnas traditionella utstyrsel med kort kiton, bart bröst, krona eller
huvudduk, bred krage och lösskägg. Någon enstaka gång i början
av sin regeringstid avbildades Hatschepsut som kvinna klädd i
dessa manliga tillbehör, men i regel återgavs hon som en man som
utför manliga handlingar.5 Man får lätt uppfattningen att Kleopatra här avsiktligt imiterar Egyptens framgångsrikaste kvinnliga
monark, eftersom Hatschepsut, som i allt väsentligt usurperade
en svagare och mycket yngre manlig samregents tron, verkligen
utgör en passande rollförebild för Kleopatra.6 Men Hatschepsut
tvingades att slåss mot ett system som inte kunde acceptera idén
med en kvinnlig härskare, Kleopatra däremot levde under en epok
som redan hade upplevt det energiska välde som Kleopatra I, II
och III utövade, och hon hade inte stött emot något sådant problem. Det är också föga troligt att Kleopatra kände till särskilt
mycket om Hatschepsuts historia, konst eller propaganda eftersom de flesta bilderna av henne utplånades innan trettio år hade
gått efter hennes död, och i Egyptens officiella regentlängd var
hennes namn struket. I dag är Hatschepsuts Röda kapell, prytt
med mängder av bilder av den kvinnliga kungen som utför traditionellt manliga handlingar, höjdpunkten på alla besök i templet
i Karnak, men kapellet är en modern rekonstruktion, uppförd
med minutiös noggrannhet av de kringströdda lämningarna av
den ursprungliga byggnaden, som Kleopatra inte kan ha sett.
När man läser om texten på Kleopatras stele finner man att
hon inte hade beställt den trots att den nämner henne. Bilden av

Kleopatra_5b.indd 61
08-06-24 13.55.15

den kvinnliga kungen kan därför inte tas för officiell propaganda.
Texten är inte vad den förefaller vara. De grekiska bokstäverna är
inklämda i det tillgängliga utrymmet och det är troligen fråga om
ett senare tillägg som ristats in över en äldre text. Detta tyder på
att stelen först ristades till ära för Kleopatras far och sedan ändrades, ganska valhänt, efter hans död. Ett viktigt faktum kvarstår
dock: Kleopatra framställs som ensam härskare och Ptolemaios
namn förekommer inte.
När den intelligenta och erfarna Arsinoë II mer än tvåhundra
år tidigare gifte sig med sin yngre och svagare bror Ptolemaios II,
gick hon in för att härska tillsammans med honom. Därmed
stärkte hon ptoleméernas grepp om Egyptens tron. Kleopatra, intelligent och äregirig och utan tålamod med dumskallar, hade
gjort klokt i att följa hennes exempel. Att hon förde brodern åt sidan skulle visa sig vara ett taktiskt misstag. På så sätt utlämnade
hon nämligen Ptolemaios åt en samling manipulerande och ärelystna hovmän i Alexandria, bland andra hans informator Theodotos, soldaten Achillas och eunucken Pothinos, som snart skulle
bli landets försteminister. Alla tre kom att utnyttja den unge
kungen till att främja sina egna politiska syften. När Ptolemaios
var gammal nog att leva i ett regelrätt äktenskap hade relationen
till systern redan havererat totalt och Egypten vacklade på randen
till inbördeskrig.
Den  oktober år  utfärdades det första dekretet där Ptolemaios namn stod före Kleopatras. Nilens översvämningar hade
kommit oregelbundet i många år, och det vanligen så bördiga
Egypten led av verkningarna. Dekretet, som utfärdades efter en
andra översvämning med olyckligt resultat, befallde att all spannmål och alla baljväxter som odlades i Övre och Mellersta Egypten
skulle skickas raka vägen till Alexandria och endast dit. Straffet för
brott mot dekretet ”på kungens och drottningens befallning” var
döden, och om man anmälde handlare som bröt mot det till myndigheterna fick man en belöning specificerad alltefter sin ställning

Kleopatra_5b.indd 62
08-06-24 13.55.15
Drottning av Egypten
i samhället.7 Krisen var så allvarlig att den förenade kungaparet,
som insåg att de i denna tid av livsmedelsbrist i hela landet först
och främst måste tillgodose behoven i Alexandria med dess eldfängda invånare. Men medan Alexandriaborna gnagde på sina
spannmålsleveranser led de som bodde utanför staden av livsmedelsbrist, hög inflation och höga skatter. Och medan Nilen fortsatte att bete sig nyckfullt började bönderna bryta upp från sina byar,
några skatter betalades inte och de svältande drog in i städerna.
När vetepriserna rusade upp i rekordhöjder blev prästerna i byn
Hiera Nesos i Fayuum ängsliga. Deras hungriga församlingsbor
hade oförklarligt försvunnit och de kunde inte utföra sina tempelritualer.8
En tid fick romarna något annat än Egyptens angelägenheter
att tänka på. År  hade Julius Caesars enda erkända barn, Pompejus älskade hustru Julia, dött och därmed brast den privata länken
mellan de båda männen. Året därpå stupade Crassus i ett katastrofalt fälttåg mot partherna i Carrhae (dagens Harran i Turkiet).
En våg av oro fortplantade sig genom Medelhavsvärlden. Man befarade alldeles riktigt att partherna nu skulle försöka erövra Syrien. I slutet av år  skickade den nye romerske guvernören över
Syrien, Marcus Calpurnius Bibulus, sina båda söner till Egypten
med uppdraget att försöka övertala gabinianerna, Gabinius vid
det laget egyptiserade armé, att återvända hem och värna hans
land mot ett parthiskt anfall. Men gabinianerna hade blivit bekväma av sig där de tjänstgjorde som en ptolemaisk legohär och
hade ingen lust att bryta upp och gå i strid någonstans. I stället
för att förhandla mördade de Bibulus söner. Kungen och drottningen av Egypten hamnade i ett besvärligt läge. Kleopatra och
Ptolemaios tog risken att väcka gabinianernas vrede, lät gripa
mördarna och skickade dem i bojor till Syrien.
I januari år  gick Caesar och hans armé av härdade soldater
över Rubicon, den officiella gränsen mellan Italien och Gallia Cisalpina. Den romerska lagen förbjöd alla härförare att gå över flo
Kleopatra_5b.indd 63
08-06-24 13.55.15

den med en armé, och detta var alltså högförräderi. Tärningen var
kastad: Caesar hade i realiteten förklarat Pompejus och Rom krig.
Kort därpå anlände Pompejus son Gnaeus Pompejus till Alexandria där han på sin fars vägnar bönföll om militär hjälp. Härskarparet kunde inte gärna avvisa hans begäran med hedern i behåll.
Pompejus hade varit Auletes värd och beskyddare i Rom och hade
rätt att be om stöd hos ptoleméerna. Gnaeus försågs med en stor
kvantitet vete, femhundra gabinianer och sextio krigsfartyg som
skulle komma att spela en nyckelroll i faderns senare fälttåg. Beslutet om detta bistånd fattades av Ptolemaios (eller troligare av
hans ministrar) med Kleopatras namn tillfogat. Det retade upp
invånarna i Alexandria som gav Kleopatra skulden för alltsammans. Hennes iver att vara romarna till lags, först när det gällde
Bibulus mördare och sedan då hon försåg Pompejus med vapen,
påminde dem alltför starkt om hennes fars regering. Längre fram
kom ett rykte, som Plutarchos har bevarat åt oss, i svang om att
den sexuellt glupska Kleopatra hade förfört Gnaeus under hans
besök i Egypten. Ännu mycket senare kom den fiktiva historien,
som berodde på att William Shakespeare hade missuppfattat sina
källor, om att Kleopatra hade haft ett förhållande med Gnaeus
far.
Kleopatras tydliga och tilltagande impopularitet i Alexandria
kan delvis förklara varför Ptolemaios rådgivare valde denna tidpunkt att motarbeta hans samregent. År  har ett nytt numreringssystem för regeringsåren utarbetats. ”År  som också är År ”
sätter likhetstecken mellan det tredje året av nominellt samregentskap efter Auletes död och ett nytt År  och är förmodligen Ptolemaios första år som ensam kung. Sommaren  försvinner Kleopatras namn från alla officiella dokument och det nya dateringssytemet med ”År ” överges. Ptolemaios antedaterar sin regeringstid genom att utradera minnet av sin syster och retrospektivt göra
anspråk på hela makten från tidpunkten för faderns död. Kleopatra och hennes anhängare hade tvingats fly från Alexandria och

Kleopatra_5b.indd 64
08-06-24 13.55.15
Drottning av Egypten
tog eventuellt vägen söderut till Thebe – en stad beryktad för att
göra uppror men som också kan ha varit böjd att stödja Auletes
dotter mot Alexandriaborna – och sedan österut till Syrien.9 Här
tog hon itu med att värva den legoarmé som skulle låta henne
återvinna sin tron. Riktigt hur Kleopatra lyckades upprätta en effektiv armé vid en tidpunkt då det romerska inbördeskriget vållade enorma störningar i hela Medelhavsvärlden förklaras ingenstans; att hon lyckades åstadkomma detta på mycket kort tid bekräftar att hon utanför Alexandria ansågs vara en stark kandidat
till Egyptens tron. Flertalet av hennes soldater kom troligen från
den filisteiska kuststaden Askalon (nära den moderna israeliska
staden Ashqelon), som sedan länge stod i lojalitetsskuld till ptoleméerna och utfärdade mynt med Kleopatras bild år / och
kanske också /. Samtidigt erkände den romerska motsenaten i
Thessalonica Pompejus som överbefälhavare och, i direkt strid
med Auletes testamente, Ptolemaios XIII som ensam kung av
Egypten med Pompejus som hans laglige förmyndare. Liksom sin
far före honom hade Ptolemaios blivit Roms ”vän och bundsförvant”.
Den  augusti möttes fyrtioåtta arméer som var lojala mot
Pompejus och Caesar i Farsalos i Thessalien mitt på det grekiska
fastlandet. Pompejus var numerärt starkare – han hade  
man, Caesar hälften så många – men han var mindre skicklig som
härförare, hans rådgivare var oerfarna och Caesar hade krigsguden
Mars och sin gudomliga anmoder Venus på sin sida. Caesar vann
slaget, och storsint i segern benådade han sina fiender, även Marcus Junius Brutus som var son till hans sedan många år etablerade
älskarinna Servilia. Pompejus var besegrad man ingalunda villig
att ge upp utan flydde med resterna av sin här till ön Lesbos, där
han återförenades med sin yngre son Sextus och sin femte hustru
Cornelia, Crassus svärdotter som var änka. Från Lesbos seglade
Pompejus till Kilikien, därifrån till Cypern och slutligen efter en
viss tvekan till sin gamle bundsförvant Egypten. Han var säker på

Kleopatra_5b.indd 65
08-06-24 13.55.15

att bli varmt välkomnad av Auletes son och seglade till Pelusium,
där han kastade ankar inom synhåll från stranden. De ”ögonvittnesskildringar” av som sedan hände har vi från Plutarchos och
Dio. Ingendera var naturligtvis något äkta ögonvittne, men båda
kunde konsten att berätta en gripande historia som var avsedd att
röra även det mest förhärdade hjärta.10
Efter att ha slagit läger utanför Pelusium, i berget Casius (Ras
Baron) utlöpare, inväntade Ptolemaios och hans armé av gabinianer ängsligt Kleopatras trupper som de visste var på väg österifrån. Det kom budbärare som tillkännagav att Pompejus var
framme och bad om audiens hos kungen. Pothinos greps av panik
och samlade Ptolemaios mest betrodda rådgivare så att var och en
kunde föreslå hur man skulle gå tillväga. Några hävdade att Pompejus borde välkomnas som en hedrad gäst, andra ansåg att han
var en bråkmakare som borde tvingas bort från kusten. Theodotos
såg svagheter i båda resonemangen och framförde sin åsikt med
den erfarne lärarens hela auktoritet. Om Pompejus togs emot som
en vän skulle Caesar automatiskt bli Egyptens fiende. Men om
Pompejus drevs bort skulle han bli Egyptens fiende och Caesar
skulle anklaga Ptolemaios för att ha låtit honom komma undan.
Dessutom hade Pompejus redan kontakter med Kleopatra genom
sin son Gnaeus. Det var mer än sannolikt att han skulle understödja drottningen i hennes kamp om tronen. Theodotos ansåg,
kanske alldeles korrekt, att Pompejus sak redan var räddningslöst
förlorad. Han ville att hans kung skulle ställa sig in hos Caesar
och var orolig för att Egypten skulle bli Roms slagfält, och därför
hävdade han att den sårbare Pompejus borde dödas innan han
steg i land. ”En död man bits inte”, det visste alla.
Man enades om Theodotos plan. Ptolemaios armé tågade till
stranden och ställde upp sig i led mot havet. Achillas rekvirerade
en fiskebåt och rodde ut till Pompejus flaggskepp med två gabinianer, tribunen Lucius Septimus och centurionen Salvius. Pompejus anhängare blev oroliga när de såg en enda simpel fiskebåt

Kleopatra_5b.indd 66
08-06-24 13.55.15
Drottning av Egypten
som inte var någon passande farkost för deras herre, och de uppmanade honom ivrigt att inte lämna säkerheten på sitt fartyg.
Tvärtom kunde det vara klokt att ro bort från stranden, åtminstone tills de var utom räckhåll för projektiler. Men Septimus välkomnade hövligt Pompejus på latin: ”Var hälsad, imperator [befälhavare].” Och Achillas förklarade på grekiska att det simpla
transportmedlet var en olycklig nödvändighet då hamnen i Pelusium var för grund för att kunna ta emot Pompejus ståtliga skepp.
Pompejus blev lugn, omfamnade sin hustru och gick ombord på
fiskebåten med två livvakter, den frigivne Filippus och en slav. Väl
ombord ägnade han sig åt att läsa igenom det tal han ämnade hålla till kung Ptolemaios.
När båten skrapade mot sanden sträckte Pompejus ut handen
så att Filippus kunde hjälpa honom att resa sig med värdighet.
Då, alldeles för sent, insåg han faran. ”Han yttrade inte ett ord
och klagade inte, men så fort han förstod vad de hade planlagt
och insåg att han inte skulle kunna avvärja dem eller fly, beslöjade
han sitt ansikte.” Cornelia, som iakttog vad som hände från fartyget, skrek högt när den svekfulle Septimus stack ett svärd genom
hennes makes kropp och Salvius och Achillas högg honom i ryggen med sina dolkar. Pompejus huvud skildes från kroppen som
kastades i havet. Han skulle ha fyllt femtioåtta år dagen därpå.
Ptolemaios som satt på sin tron på stranden ingrep inte när hans
fars vän mördades. För denna hjärtlöshet skulle Dante komma att
förpassa honom till den nionde kretsen, den som han i Inferno reserverar för dem som sviker sina gäster.11
Den trogne Filippus lyfte upp Pompejus kropp ur vattnet och
brände honom på ett bål av drivved på stranden. Askan överlämnades slutligen till den sörjande Cornelia, som begravde den i Italien. Några veckor senare svämmade Nilen över med den minsta
mängd vatten som någonsin uppmätts, och de redan hårt ansträngda livsmedelsförråden sjönk till en riskabelt låg nivå. Det
var gudarnas straff för mordet på Pompejus, sade somliga.

Kleopatra_5b.indd 67
08-06-24 13.55.15

Caesar, som jagade Pompejus med en liten flotta på tio krigsfartyg och ungefär fyratusen man, lade till i Alexandrias ståtliga
hamn fyra dagar senare. Pothinos och Theodotos skyndade honom till mötes från Pelusium, ivriga att berätta vad som hade hänt
innan Caesar fick höra det från andra som var mindre vänligt inställda till deras sak. Som makabra välkomstgåvor tog de med sig
Pompejus avhuggna huvud (enligt några skildringar inlagt i vinäger) och hans signetring. Caesar måste ha beskådat dessa ruskiga
troféer med blandade känslor. Ptolemaios och hans rådgivare hade
på många sätt gjort honom en enorm tjänst: det var vida bättre att
den omstörtande Pompejus hade dödats av utlänningar än av en
annan romare. Men han hade dött på det förfärligaste sätt, och
Caesar fick inte uppfattas som om han översåg med mordet på en
romersk medborgare, ett så flagrant mord begånget inför så många
vittnen. Därför vände han blicken från Pompejus huvud och fällde ymniga tårar över hans ring. Sedan tog han på sin purpurkantade toga och lämnade fartyget för att marschera genom staden
med sina tolv lictorer som bar på hans ämbetstecken fasces, ett
spöknippe och en yxa hopbundna med röda band och lagerkvistar. Alexandrias invånare trodde inte sina ögon när de fick se denna romerska invasion i miniatyr och uttryckte i klara ordalag sin
ovilja som snart övergick i kravaller. Vid kvällens inbrott hade
Caesar dragit in i det kungliga palatset, och flera människor hade
omkommit.
Fastän Pompejus var död var det romerska inbördeskriget långt
ifrån över och Caesar egen ställning långt ifrån säkrad. Huvuddelen av hans armé låg fortfarande kvar i Grekland. Ändå stannade
han länge i Alexandria, där han enligt vad han själv säger snart var
strandsatt av ogynnsamma nordanvindar. Detta märkliga beslut
förklaras ingenstans. Författare med romantisk läggning menar
att han dröjde med att lämna Egypten på grund av sin stora kärlek till Kleopatra, men än hade han inte träffat drottningen som
alltjämt vistades i armélägret öster om Pelusium. Det verkar i stäl
Kleopatra_5b.indd 68
08-06-24 13.55.15
Drottning av Egypten
let som om Caesar stannade av det mest praktiska av alla skäl: han
ville ta ut skatt av de förmögna stadsborna för att få tillbaka en
del av de pengar som Rabirius hade lånat Auletes. Han installerade sig för ett långvarigt besök, nonchalerade protesterna, skickade
efter förstärkningar och ägnade tiden åt att skriva sina memoarer
och beundra sevärdheter. Hans store hjälte Alexander den stores
grav gjorde ett särskilt djupt intryck.
Egypten skälvde vid randen till inbördeskrig. Caesar räknade
kanske med att större stabilitet skulle medföra större välstånd
och att detta större välstånd skulle ge utrymme för högre beskattning. Han kan ha insett att en tacksam egyptisk kung och/
eller drottning skulle vara till nytta för honom i framtiden. Det
är möjligt att han helt enkelt hade tråkigt. Hur han än resonerade tog han som sin uppgift att reda ut tvisten mellan Kleopatra och Ptolemaios, och han beordrade båda att inställa sig i
Alexandria. Ptolemaios lydde och överlämnade befälet över sina
trupper i Pelusium till Achillas. I Alexandria flyttade han in i Palatsdistriktet med Pothinos, som rörde sig bland romarna och
Alexandriaborna och gjorde allt han kunde för att underblåsa
den dåliga stämningen mellan dem. Det var Pothinos som såg
till att romarna fick rutten spannmål och lämnade desinformation till Ptolemaios anhängare, som fick äta ur tarvliga lerkärl i
den felaktiga föreställningen att romarna hade lagt beslag på de
dyrbara kungliga faten. Ingen var glad och staden närmade sig
snabbt kokpunkten.
Ytligt sett hade Ptolemaios alla korten i sin hand. Han hade gabinianernas militära stöd och Alexandriabornas hörbara stöd.
Han var på plats. Caesars enklaste, mest uppenbara alternativ var
givetvis att ge honom kronan och låta Arsinoë ersätta sin syster
som drottning. Men också Kleopatra hade något att locka med.
Att hon var äldre och mer erfaren var uppenbart: Ptolemaios var
fortfarande bara tretton år gammal, dirigerades av ett rådgivarkotteri och hade än så länge inte fattat några självständiga beslut. Att

Kleopatra_5b.indd 69
08-06-24 13.55.16

hon stöddes av de infödda egyptierna betydde inte så mycket; det
var oändligt mycket viktigare att hon kunde visa upp en imponerande rad bevis på lojalitet mot Rom. Om Caesar hoppades få tillbaka Rabirius pengar kunde Kleopatra kanske hjälpa till. Men
detta var inte nödvändigtvis ett argument som Kleopatra ville
framföra vid något offentligt möte i Alexandria. Ett förberedande,
privat sammanträffande med Caesar skulle stämma bättre med
hennes syften.
Också Kleopatra gav sig av till Alexandria. Achillas och hans
här spärrade vägen genom Pelusium och Pothinos bevakade hamnen i Alexandria, så hon fick färdas i hemlighet och utan all värdighet. Hon lämnade sina soldater och lyckades slinka förbi
Achillas och ta sig fram i en liten båt längs kusten. Hon steg i land
i Palatsdistriktet när natten föll på. Berättelsen om hur Kleopatra
lät sig smugglas in i palatset av den sicilianske köpmannen Apollodorus, som gömde henne i ett hoprullat täcke eller ett knyte av
linnelakan, har broderats ut under tidens lopp så att vi i moderna
varianter möter henne där hon rullas upp ur en exotisk, anakronistisk persisk matta och andlös och med kläderna i frestande
oordning tumlar ut framför Caesars fötter. Det är en romantisk
historia som inte tål närmare granskning, och den härrör helt och
hållet ur Plutarchos flödande fantasi. Var detta verkligen det enda
sätt Kleopatra hade att närma sig Caesar? Kunde hon inte ha lagt
ifrån sig täcket och gjort en mer konventionell entré när hon väl
hade kommit i säkerhet i palatset? Det är svårt att tänka sig att
Caesar skulle låta en okänd sicilianare stiga in i hans gemak med
ett potentiellt riskabelt paket utan att se till att det blev genomsökt. Var Caesar alltså beredd på att Kleopatra skulle komma? Dio
skriver att de redan hade varit i brevkontakt. Hade Caesar fått en
vink om att låta okända män som släpade på stora knyten få tillträde? Eller ämnade Kleopatra med vett och vilja komma som
själva kvintessensen av den elegant inslagna presenten? Var det i
själva verket en omsorgsfullt iscensatt föreställning som skulle

Kleopatra_5b.indd 70
08-06-24 13.55.16
Drottning av Egypten
vädja till Caesars notoriskt mottagliga natur? Det hade varit naivt
att tro att Kleopatra – vars senare historia bekräftar att hon delade
den ptolemaiska förkärleken för storvulna uppvisningar – var
omedveten om vilken effekt hennes okonventionella ankomst
skulle få. Plutarchos hörde till dem som trodde att hennes entré
var noga genomtänkt:
Det sägs ha varit detta knep av Kleopatra som först fängslade Caesar, ty hon visade sig kunna kokettera djärvt, och
då han dukade under för behaget i ett fortsatt umgänge
med henne försonade han henne med hennes bror …12
Vad var det då som Caesar fick se se när Apollodorus lade sitt
knyte på golvet och Kleopatra vecklades ut? Om vi föreställer oss
scenen så som Plutarchos beskriver den bör vi nog ge efter för
våra vildaste fantasier och se framför oss ett mörkt rum, fladdrande fackelljus, höga stenväggar, förgyllda möbler, ett mosaikgolv
och en mörkhårig ung kvinna med olivfärgad hy klädd i grekiska
plagg, inte egyptiska. Kleopatra var troligen kort med moderna
mått mätt och liksom nästan alla på den tiden hade hon förmodligen dåliga tänder. Hennes mynt, som inte är smickrande för vår
tids ögon, visar en framträdande näsa och haka och en ganska
tjock hals. Vi kan inte gärna precisera våra fantasibilder eftersom
vi inte har något begrepp om hur hon egentligen såg ut. Inga
samtida beskrivningar och bara några få samtida illustrationer
finns bevarade.
Därmed har vi avhandlat Kleopatras utseende. Vad såg hon
själv när hon virades ut ur täcket och låg där vid Caesars fötter?
En man trettio år äldre än hon själv. Välbyggd, lång efter romerska mått, mörka ögon, ett blekt, runt ansikte, glesnande ljust hår
som han hade kammat över flinten. Caesar var känd för att vara
generad för sitt tunna hår och propsade alltid på att hans statyer
skulle krönas av ungdomliga lockiga kalufser. Han ville vara väl
Kleopatra_5b.indd 71
08-06-24 13.55.16

vårdad, och hans levnadstecknare Suetonius ger oss nog fler upplysningar än vi egentligen vill ha:
Han var något av en snobb och höll alltid huvudet noga
ansat och rakat, och det har påståtts att han lät håret på
vissa andra delar av kroppen ryckas ut med pincett.13
Han klädde sig efter sista modet, och Suetonius nämner handledslånga ärmar med fransar på hans randiga senatorstoga och ett utmanande löst bälte. Caesar uppskattade tydligen lyx. Men någon
livsnjutare var han inte. Ovanligt nog för en romare drack han
sparsamt och åt allt som ställdes framför honom. Han tycks inte
ha kunnat skilja mellan maträtter av olika kvalitet.
Caesar var sin tids oöverträffade berömdhet, känd ryktesvis i
hela den civiliserade världen. Kleopatra måste ha förstått att hon
stod inför en man med exceptionell energi och ärelystnad. Caesar
var en lysande politiker, talare och författare, en ypperlig ryttare
och en synnerligen framgångsrik men ingalunda ofelbar härförare, och han var känd för att både ha gott humör och vara underhållande. Och han hade ett rykte om sig för sexuella utsvävningar
som hans legionärer förde vidare med bävan och stolthet: han var
”alla kvinnors man och alla mäns kvinna”.14 Uppgifterna om hans
homosexuella förbindelser är säkerligen starkt överdrivna, men
det gick ihållande skvaller, som kunde vara politiskt förödande
men omöjligt att döda, om att han hade haft ett äventyr i ungdomen med kung Nikomedes av Bithynien. Cicero hörde till dem
som trodde att det inte fanns någon rök utan eld:
Nikomedes tjänare förde Caesar till den kungliga sängkammaren, där han låg på en gyllene säng, klädd i en
purpurfägad skjorta … På så sätt förlorade denne Venus
avkomling sin oskuld i Bithynien.15

Kleopatra_5b.indd 72
08-06-24 13.55.16
Drottning av Egypten
I det antika Grekland, där män och ”anständiga” kvinnor levde
strängt åtskilda liv och där män i alla åldrar tillbringade många
timmar nakna i gymnastikanläggningarna, ansågs det naturligt att
en äldre man kunde hysa ömma känslor, eller mer än så, för en
ung pojke. Romarna, som i stort sett var toleranta till homosexualitet, ansåg liksom egyptierna att man visade svaghet om man lät
sig våldtas analt. Det hände att romerska herrar tvingade sig på
sina slavar och att egyptiska soldater våldtog en besegrad fiende,
men ingen underkastade sig godvilligt denna förödmjukelse. Om
Caesar verkligen hade varit Nikomedes älskare solkades han av
det. Hans fiender försummade aldrig ett tillfälle att ta upp ämnet.
Kanhända som kompensation hade Caesar mängder av heterosexuella förbindelser, varierade och väldokumenterade. Han hade
varit gift tre gånger, med Julias mor Cornelia (död), med Pompeja
(skild efter att ha anklagats för otrohet) och Calpurnia (hans nuvarande hustru). Han hade sedan länge en älskarinna, Servilia, allmänt erkänd som Roms vackraste kvinna, och en imponerande
rad tillfälliga erövringar, bland andra hustrurna till Gabinius,
Crassus och Pompejus och Servilias egen dotter Tertia. Efter att
ha lämnat Kleopatra kom han att ha en glödande äventyr med
Eunoe, gemål till kung Bogudes av Mauretania. Rimligen hade
han också obetydliga förbindelser som aldrig dokumenterades
med prostituerade och slavar. Inte att undra på att hans soldater
stolt sjöng en marschvisa:
Här med vår skallige hallick kommer vi äntligen hem!
Har ni hustrur så skynda att gömma dem!
Alla säckar av guld han lånade av er
gick till galliska fnask han trånade efter.
Och långt mer utmanande:

Kleopatra_5b.indd 73
08-06-24 13.55.16

Skam över Gallien drog Caesar.
Nikomedes, kungen var med.
Här i triumf kommer Caesar
Som i Gallien segerrikt stred.
Ingen lager Nikomedes pryder
Fastän han var hjälten av de två.16
Caesar var äldre och mer erfaren på livets alla områden än Kleopatra, men de båda hade ändå mycket gemensamt. Båda var hänsynslöst ärelystna och båda var villiga att ta kolossala risker för att
nå sina mål. Båda hade ett starkt intresse av att se till att Egypten
inte dukade under för inbördeskrig. Båda kunde konsten att göra
sig omtyckta av folket, men ändå var båda i viss mån ensamma
och osäkra. Caesar hade förlorat sin enda dotter och hemsöktes av
ohyggliga mardrömmar; Kleopatra stod främmande för sina yngre syskon och hade mist sin mor, två systrar och den far som hade
undervisat henne i sin politik. Av sin farbror Ptolemaios hade hon
lärt sig att Rom och endast Rom kunde beskydda den ptolemaiska dynastin och att romarna var till salu. Caesar behövde Egyptens rikedomar, Kleopatra behövde Roms beskydd. Så vem förförde vem? Om vi går med på att Kleopatra planerade sin okonventionella entré för att fresta Caesar, bör vi antagligen också gå med
på att hon ämnade förföra honom. För en drottning som behövde
både en allierad och en son var det ett klokt diplomatiskt drag.
Men eftersom de flesta kulturer anser att ”fina flickor” inte planerar att gå i säng med en okänd man första gången de träffas, har
detta till synes lystna beteende pekat ut Kleopatra som föga mer
än en samhällstoppens sköka.
Den kvällen hade Ptolemaios XIII gått till sängs i glad stämning, trygg i vetskapen om att hans syster, fångad i en fälla i Pelusium, inte skulle kunna lägga fram sin sak för Caesar. Med gabinianerna och Alexandrias invånare på sin sida var det bara en tidsfråga innan han själv, det romerska folkets erkände vän och bunds
Kleopatra_5b.indd 74
08-06-24 13.55.16
Drottning av Egypten
förvant, befästes som Egyptens ensamhärskare. När han vaknade
på morgonen fick han veta att hans syster på något sätt hade tagit
sig in i palatset. Hon stod redan på den förtroligaste fot med Caesar och hade lyckats övertala honom att stödja henne. Det blev
för mycket för en trettonårig pojke. Han rusade ut från palatset
och slet av sig sitt diadem, och i en noga koreograferad offentlig
vredesdemonstration vällde folkmassan fram för att bryta sig in i
palatset. Men Caesar lät inte skrämma sig. Inför en officiell församling läste han upp Auletes testamente och klargjorde att han
förväntade sig att den äldre brodern och systern skulle regera gemensamt över Egypten. Samtidigt, och helt oväntat, utnämndes
de yngre syskonen, Arsinoë och Ptolemaios XIV, till kung och
drottning av Cypern, som Caesar nu återlämnade till Egypten sedan ön i tio år varit i romersk ägo.
!
Kort efter Kleopatras död befallde hennes segerrika rival Octavianus att alla bilder av henne skulle förstöras. Vid det laget uppfattades hon som folkets värsta fiende, och hans romerska undersåtar
rättade sig mer än gärna efter befallningen. Hur som helst fanns
det troligen inte många romerska Kleopatrabilder att förstöra. I
Egypten däremot, där de hörde samman med kulten av gudinnan
Isis och med kulten av henne själv, väckte denna order stor anstöt.
Plutarchos berättar att prästen Archibios räddade några egyptiska
statyer av henne, och antingen i sin egenskap av Kleopatras vän
eller som företrädare för det inhemska prästerskapet erbjöd han
Octavianus oemotståndliga tvåtusen talenter för att få tillstånd att
ta dem i förvar. De tvådimensionella avbildningarna av henne
som var inristade högt uppe på tempelväggarna var svåra att förstöra och blev kvar orörda, men de allra flesta statyer av henne
gick mycket riktigt förlorade.

Kleopatra_5b.indd 75
08-06-24 13.55.16

De bilder som finns kvar kan indelas i två helt olika grupper,
som om man betraktar dem lösryckta ur sitt sammanhang ger en
förnimmelse av att Kleopatra hade en djupt kluven personlighet.
På bilder i den klassiska eller hellenistiska stilen (men inte nödvändigtvis verk av icke-egyptiska konstnärer) är Kleopatra klädd
som en dam ur den hellenistiska eliten, på bilder i den egyptiska
stilen är hon en traditionell egyptisk drottning iförd de hävdvunna regalier som skulle framhäva hennes politiska och religiösa
makt. När man ser dem bredvid varandra förmedlar de båda stilarna ett slående blandat budskap. För moderna västerländska
ögon ter sig den hellenistiska Kleopatra avspänd och naturlig, den
egyptiska Kleopatra däremot verkar stel och artificiell. Därför är
vi svårt frestade att tolka de hellenistiska avbildningarna som naturtrogna. Det är önsketänkande. Det klassiska porträttmåleriet
var avsett att förmedla en idealiserad, igenkännlig, ofta heroisk
bild av sitt motiv, inte att ge en avslöjande ögonblicksbild där ingenting var bortretuscherat. I ptoleméernas fall tog konstnärerna
ofta med attribut som visade modellens gudomliga karaktär, så
det kan vara svårt att skilja mellan en fragmentarisk drottning och
en fragmentarisk gudinna. Hellenistiska bilder av Kleopatra är i
regel snarlika därför att de är den officiella framställningen av
henne. Det behöver inte innebära att hon verkligen såg ut så i levande livet. Det är högst osannolikt att Kleopatra satt för vartenda
formellt porträtt, så vi får utgå ifrån att de allra flesta gjordes efter
konstnärsmodeller och skisser. Standardmetoden att skapa huvud
och kropp på statyer var för sig, kanske till och med i olika ateljéer
(huvudet av marmor eventuellt avslutat med gips och sedan målat,
kroppen av sten, trä eller metall), gör det ännu mer osäkert att den
sammansatta helheten var porträttlik och förklarar varför oproportionerligt många ptolemaiska huvuden har påträffats.
I mer än tvåtusen år har amatörerna av ingrodd vana pekat ut
var och varannan staty i klassisk stil av en kvinna med en orm i
handen, eller stående bredvid en orm eller med ett armband i

Kleopatra_5b.indd 76
08-06-24 13.55.17
Drottning av Egypten
form av en orm, som ”Kleopatra”. Detta har gått hand i hand
med en förutsägbar tendens bland företagsamma bildhuggare att
fatta sina mejslar och lägga ormar till klassiska statyer, som på en
enda gång förvandlar en menlös Afrodite till en spännande och
mycket värdefull Kleopatra. Det var först på -talet som konsthistorikerna lärde sig att skilja ut förfalskningarna och – en from
förhoppning – identifiera äkta samtida eller nästan samtida hellenistiska Kleopatrastatyer med ledning av datering och stil. Att
identifiera äkta bilder av Kleopatra är naturligtvis en fråga om
personlig övertygelse likaväl som om vetenskapliga bevis, och i ett
rum fullt av kunniga konsthistoriker skulle man säkert få höra olika åsikter om olika skulpturer. I dag är ett enda hellenistiskt huvud mer eller mindre allmänt godtaget som en äkta Kleopatra.
Några experter för fram ytterligare tre huvuden.17
Den enda oomtvistade Kleopatrabilden återfanns i Villa Quintilia på Via Appia i Rom i slutet av -talet. I dag är den inrymd i Vatikanmuseet. Ursprungligen satt huvudet på kroppen av
en staty av en prästinna i den romerska gudinnan Ceres tjänst
som fanns i samma villa. Det var först  som konsthistorikern
Ludwig Curtius upptäckte att huvud och kropp inte hörde ihop.
Näsan är avslagen (en överdrivet taktfull ”restaurering” från
-talets slut har nyligen avlägsnats). Huvudet var utformat för
att fogas samman med en nu förkommen kropp, och en ojämnhet
på ena kinden och en mystisk stenknopp på huvudet tyder på att
den från början ingick i en större grupp. Kleopatra framställs som
en mogen kvinna med håret kammat i samma ”melonfrisyr” (håret i flera flätor är draget bakåt i en låg knut; som namnet anger
skulle frisyren påminna om en melon skuren i klyftor) som många
kvinnor den hellenistiska överklassen bar. Kungliga damer krönte
den med ett brett diadem fäst med band under hårknuten. Kleopatra har stora ögon med tunga ögonlock, liten mun, illa modellerade öron, långt ansikte, bred panna och lugg i små virade lockar, som ibland kallas snigellockar. Denna lugg återkommer stän
Kleopatra_5b.indd 77
08-06-24 13.55.17

digt i de hellenistiska porträtten av Kleopatra och syns i mer överdriven form på hennes mynt.
Alla porträtt på Kleopatras mynt går i hellenistisk stil. De anses
vara de mest porträttlika, enbart därför att de är de minst uppenbart smickrande. Närmare sextio typer av silver- och bronsmynt
har identifierats, präglade i Egypten, på Cypern, i de syrisk-palestinska städerna och eventuellt i delar av Italien och Grekland. De
kan delas in två huvudsakliga typer.18 De allra flesta, slagna i
Egypten och Cypern under hela hennes regeringstid, återger Kleopatra som en typisk ptolemaisk drottning, men ett bronsmynt slaget på Cypern som visar henne ammande sin späde son Caesarion
tycks återge henne som modergudinnan Isis. Frånsidan på dessa
mynt bär egyptiska symboler. Hennes romaniserade mynt, präglade utanför Egypten sent under hennes regeringstid utanför
Egypten, visar henne med Marcus Antonius. Här återges hon en
aning i skuggan, inte som en självständig härskare utan som en
klient till Rom och eventuellt som den ena i ett gift par.
Silvertetradrakma av Kleopatra VII från Askalon, präglad år /
då Kleopatra låg i fejd med sin bror Ptolemaios XIII.

Kleopatra_5b.indd 78
08-06-24 13.55.17
Drottning av Egypten
Samtliga mynt bär samma kvinnas bild i profil. Hennes framskjutande näsa och bestämda haka stämmer inte med våra moderna
skönhetsideal. Dessa drag blir mer uttalade med åldern, så att
Kleopatra ter sig ”mjukare” eller mer konventionellt vacker på de
äldsta mynten slagna i Alexandria då hon var nitton år. De senare,
där hon syns bredvid Antonius, har en mer markerad, en smula
böjd örnnäsa, kraftfull haka och mun och tillräckligt många veck
(Venusringar med en förskönande omskrivning) på halsen för att
föranleda en del iakttagare att tro att hon hade struma. Denna
äldre Kleopatra ser ut som en lätt feminiserad version av Antonius
och båda liknar Auletes. När man jämför statyer och mynt ser
man att Kleopatra hade ärvt inte bara sin näsa från fadern. Båda
har djupt liggande ögon och en fast, lite utskjutande haka, och
båda påminner, antagligen avsiktligt, om bilder av Ptolemaios I.
Den framträdande näsan kan spåras tillbaka till Ptolemaios VIII,
vilket tyder på att Kleopatra medvetet poängterade det enda drag
som oomtvistligt pekade ut henne som en äkta ptolemé.
I större eller mindre utsträckning avspeglar Kleopatras mynt
tillverkarnas skicklighet och traditioner. Med marginal för detta
är det fullt förståeligt att Kleopatra inte ville framstå som mjuk
och kvinnlig på de mynt som representerade hennes suveräna
ställning både inom Egypten och i Medelhavsområdet i stort.
Både Kleopatra Thea (drottning av Syrien och vår Kleopatras farfarsfars syster) och Kleopatra III (vars barnbarnsbarn vår Kleopatra var) utfärdade mynt där de har starka, nästan maskulina ansikten, och i brist på en accepterad hellenistisk ikonografi som var
representativ för en politiskt mäktig kvinnlighet kan Kleopatra
VII ha valt att följa deras exempel. Denna tendens till ett alltmer
maskulint utseende är tydlig i statyerna av Kleopatra I, II och III;
i takt med att drottningarna blir mäktigare får bilderna av dem en
mindre kvinnlig karaktär, och kulmen nås i en basaltstaty i egyptisk stil av Kleopatra III som nu står i Wiens konsthistoriska museum. Drottningen är nu ganska gammal och liknar mest en gub
Kleopatra_5b.indd 79
08-06-24 13.55.17

be i en frivol lockperuk som inte stämmer med resten av figuren.
Moderna iakttagare har genast påpekat att Kleopatra inte alls är
vacker och de har framför allt pekat på näsan, som har varit föremål för lärda diskussioner och många lustigheter, i synnerhet i
lord Berners roman The Romance of the Nose från .19 Den snällaste kommentaren är att hon var ”en belle laide med ganska stor
mun och på vissa återgivningar en lång kroknäsa som hon hade
ärvt efter sin far”.20 Den obesvarade frågan hänger i luften – hur
lyckades Kleopatra fånga två av Roms största män om hon inte
gjorde det med utseendet? Skönhet ligger ju i betraktarens öga
och normerna för vad som är vackert skiftar från epok till epok,
från kultur till kultur och från person till person. De flesta skulle
ändå vara överens om att skönhet, ren och osminkad, ingenting
har med sexuell attraktion att göra. Det råder allmän enighet om
att en annan egyptisk drottning, :e dynastins Nefertiti, ägde en
skönhet som tilltalar alla epoker, folkslag och kön, men fastän
många har stått i hänförd förundran inför hennes världsberömda
byst i Berlin har de allra flesta inte funnit henne det minsta sexig.21 Det saken verkligen gäller är inte om vi tycker att Kleopatra
är vacker utan om Caesar tyckte att hon var nog tilldragande för
att gå i säng med. Och svaret är att han helt klart gjorde det. Plutarchos, som givetvis aldrig såg henne med egna ögon, säger att
hennes charm låg i hennes sätt och i synnerhet i rösten:
… Det sägs att hennes skönhet inte i sig var alldeles oförliknelig, och inte heller sådan att de som såg henne frapperades
av den; men att samtala med henne hade en oemotståndlig
charm, och hennes närvaro, i förening med hennes övertalningsförmåga och den stämning som på något sätt låg kring
hennes uppträdande mot andra, hade något stimulerande.
Det låg också något ljuvt i klangen hos hennes röst, och sin
tunga kunde hon likt ett instrument med många strängar
genast vända till vilket språk hon ville …22

Kleopatra_5b.indd 80
08-06-24 13.55.17
Drottning av Egypten
Dio, som skrev hundra år efter Plutarchos, är av en annan åsikt.
Hans Kleopatra är underskön och alldeles för medveten om vilken effekt hon gjorde. Därför har hon planerat hela det privata
mötet så att hon kan förföra den lättantändlige Caesar:
Kleopatra synes först ha lagt fram sitt anspråk mot sin
bror för Caesar genom mellanhänder, men så snart hon
upptäckte hans läggning (som var mycket mottaglig, så
till den grad att han hade förbindelser med otaliga andra
kvinnor – säkerligen med alla som råkade komma i hans
väg) skickade hon bud till honom att hennes vänner förrådde henne och frågade om han ville låta henne lägga
fram sin sak personligen. Hon var nämligen överväldigande vacker, och på den tiden, då hon stod i sin ungdoms flor, var hon enastående; hon hade också en högst
intagande röst och visste hur hon skulle vara alla till lags.
Emedan hon var underbar att skåda och att lyssna till,
med makt att kuva alla, även en man som hade sina bästa år bakom sig och var mätt på kärlek, trodde hon att
det låg i hennes roll att träffa Caesar, och i sin skönhet
lade hon alla sina anspråk på tronen. Därför bad hon om
tillåtelse att föras in till honom, och efter att ha fått denna tillåtelse smyckade hon sig och gjorde sig vacker för att
träda fram inför honom i den mest majestätiska gestalt
och samtidigt den som ingav mest ömkan.23
Att Kleopatra var drottning av Egypten, den sista i en gammal
och halvt gudomlig dynasti, brådmoget intelligent, politiskt mäktig och enastående rik, måste ha förstärkt hennes charm.
Den hellenistiska Kleopatra är alltså inte vidare vacker, men
den egyptiska har alla en gudinnas skönhet och upphöjda lugn.
Det är precis vad man kan vänta sig. I likhet med sina grekiska
och romerska samtida gick Egyptens officiella konstnärer aldrig in

Kleopatra_5b.indd 81
08-06-24 13.55.17

för att skapa porträttlika bilder. Inte heller tillverkade de ”konst
för konstens egen skull”. De skapade utan undantag symboliska
eller idealiserade framställningar av en person i ett visst skede av
hans eller hennes liv, vanligen för ett specifikt religiöst ändamål. I
detta avseende kan den kungliga konsten anses vara den yttersta
förlängningen av den hieroglyfiska skriften, där varje ord är en
bild och varje bild kan läsas som ett ord. En staty eller en tvådimensionell bild kan läsas, alldeles som man kan läsa en papyrusrulle.
Bläddrar man igenom vilken illustrerad bok om egyptisk konst
som helst ser man rader av nästan exakt likadana kungar som dräper utlänningar, nästan exakt likadana skrivare som sitter med en
papyrusrulle över knäna och nästan exakt likadana söner och döttrar som står nakna med fingret i munnen bredvid sina mycket
större föräldrar. Denna tradition levde kvar i över tretusen år, och
följden är att kung Den av :a dynastin, som på en elfenbensplatta
från omkring år  svingar en stridsklubba för att döda en fiende, knappast skiljer sig från Auletes som slår ner en fiende på
pylonen till Horustemplet i Edfu år . Eftersom kungaämbetet
oavbrutet gick vidare utan förändringar, oavsett vem som innehade det, var denna likhet värdefull och önskvärd, en förstärkning
av den cykliska kontinuiteten i livet i Egypten. Och för den händelse någon verkligen ville ha reda på vilken kung bilden föreställde lade konstnärerna alltid till ett namn.24 Ptoleméernas konst i
egyptisk stil var i grund och botten propaganda som skulle vinna
egyptiernas och deras gudars bevågenhet genom att avspegla och
underblåsa deras politiska och religiösa trosuppfattningar.25 Med
pose, material, skala och placering fastställda på förhand kan dessa bilder omöjligen säga oss något om Kleopatras utseende. De säger oss ändå en hel del om den roll hon hade. Egypten hade en
lång tradition av att framhålla mäktiga kvinnor genom att kombinera religiösa och politiska symboler, och Kleopatra utnyttjade till
fullo den traditionen. Den tvådimensionella Kleopatra i överna
Kleopatra_5b.indd 82
08-06-24 13.55.17
Drottning av Egypten
turlig storlek vid varje ände av Hathortemplets bakre mur i Dandara är en kompromisslöst traditionell egyptisk drottning. Den
perukprydda, krönta, vackra och evigt unga Kleopatra går knappast att skilja från de drottningar som hade levt tusentals år före
henne, och man kan nätt och jämnt skilja henne från gudinnorna
Isis och Hathor. Sammanblandningen är avsiktlig och övertygande.
Återigen måste vi emellertid gå försiktigt fram när vi nalkas
den egyptiska konstens Kleopatra. Hon är sedan länge erkänd
som ett varumärke som säljer strålande, och sluga antikvitetshandlare har haft alldeles för lätt för att lägga till en kartusch på
någon obetydlig antik staty som genast har tredubblat värdet. Resultatet är att många ”Kleopatror” som letade sig in i västerländska samlingar på -talet och i början av -talet nu har konstaterats vara förfalskningar, många gånger med ledning av sina
illa skrivna och slarvigt kopierade hieroglyfer. Äkta egyptiska tredimensionella bilder av henne är alla ganska små. Några kolossalbilder finns inte, även om den pågående återvinningen av ptolemaiska statyer från havet utanför Alexandria ger oss en skymt av
hopp om att denna situation kan förändras en dag. Till dess är alla
bevarade statyer av henne troligen kultbilder, tillverkade för de
tempel och altaren som helgades åt hennes personliga kult. De
återger Kleopatra som en kvinna strålande av hälsa på livets höjd.
Återigen är det vad man kan vänta sig. Kvinnor blir sällan gamla i
den egyptiska konsten.26 Statyerna följer samma allmänna mönster men visar ändå flexibilitet och individualitet. Helhetsintrycket
är typiskt egyptiskt, med traditionella kroppsställningar, peruker
och klädesplagg, men ibland förekommer hellenistiska tillbehör,
man ser klassiska näsor och ögon och ibland skymtar hellenistiska
lockar under de stela egyptiska perukerna.
Det bästa exemplet på denna konststil är en svart basaltstaty av
okänd proveniens, nu i Eremitaget i S:t Petersburg. Man ser en
ung drottning som står lång och slank mot en svart pelare med

Kleopatra_5b.indd 83
08-06-24 13.55.18

ena foten en aning framför den andra. Hennes snäva linneklänning – omöjlig att gå i utan hjälp av lycra – smiter åt kring bröstens, magens, höfterna och lårens kurvor. Naveln är en skrattgrop
under det tunna tyget. I höger hand håller hon en ankh, den egyptiska symbolen för livet; på huvudet bär hon en tung tredelad peruk där ett parti faller på vardera sidan av ansiktet och det tredje i
nacken. På pannan bär hon den tredubbla ormen. Det ovala ansiktet har de utstående öron och de överdrivet mandelformade
ögon som förekommer på äldre ptolemaiska statyer. Mungiporna
är nerdragna och hakan fyrkantig. Det enda som inte stämmer är
det dubbla ymnighetshornet i vänster hand. Ymnighetshornet är
nämligen en grekisk symbol. Den är fast förknippad med drottningar och förekommer för första gången i den egyptiska kungliga konsten under Ptolemaios II:s regeringstid, då den läggs till
bilder av den gudinneförklarade Arsinoë II. Denna staty bär inget
namn och troddes länge föreställa Arsinoë. Men även Kleopatra
lät sig gärna avbildas med ymnighetshornet, och den ovanliga tredubbla ormen tyder på att statyn föreställer Kleopatra VII.
Ormen, uraeus, är den uppresta kobra som kungar och drottningar från och med Gamla rikets tid bär på pannan. Wadjyt,
”Den gröna”, Nedre Egyptens och Nildeltats ormgudinna, pryder
och bevakar den kungliga kronan och dess bärare. För att förstå
ormsymboliken måste vi sätta oss in i den urgamla skapelsemyt
som solguden Res präster berättade i Heliopolis. Den förste guden, Atum, bodde på skapelsens ö med sina tvillingbarn Shu och
Tefnut. En ohygglig dag föll Atums barn i det hav av kaos som
omgav ön. Den tillintetgjorde Atum sände sitt Öga (en form av
gudinnan Hathor) att leta efter de saknade barnen. Men när Ögat
kom tillbaka med barnen hade solen tagit hennes plats. I vrede
över detta svek förvandlade hon sig till en kobra, och Atum, Egyptens förste kung, fäste henne på sin panna.
De flesta av Egyptens drottningar under dynastiperioden bar
en enkel eller dubbel orm på pannan. Många bar också den korta

Kleopatra_5b.indd 84
08-06-24 13.55.18
Drottning av Egypten
modius- eller plattformskronan, omgiven av flera ormar och ofta
krönt av en mer utsmyckad krona. Men den tredubbla ormen –
tre kobror burna kring pannan – är sällsynt och har på senare år
kommit att förknippas med Kleopatra VII.27 Det är svårt att få
grepp om symboliken med de tre ormarna. Det kan tänkas att
den är en rebus som skall tolkas från den ptolemaiska egyptiskan
som ”kungars drottning” eller ”gudinnors gudinna”. Den kan
också stå för tre individer, kanske Isis, Osiris och Horus, eller för
en drottnings tredubbla titel som dotter, syster och hustru till en
kung.28 Den kan rentav vara en enkel missuppfattning av den dynastiska symboliken, med den mer traditionella dubbla ormen
plus ett centralt gamhuvud som tidigare drottningar bar på pannan och som de ptolemaiska konstnärerna omformade till tre ormar.
Att använda den tredubbla ormen som ett diagnostiskt instrument för att identifiera i övrigt oidentifierbara Kleopatrabilder är
diskutabelt. En kalkstenskrona, som härrör från en trasig staty
funnen i Gebtemplet i Koptos och nu utställd i Petrie Museum of
Egyptian Archaeology i London, är ett utmärkt exempel på ett sådant resonemang. Inskriften på kronan talar om en ”ärftlig adelsdam, högt prisad, härskarinna över Övre och Nedre Egypten, förnöjd … kungadotter, kungasyster, stor kunglig gemål som gläder
Horus hjärta” men nämner inga namn. Kronan, som består av
dubbla plymer (två höga fjädrar som förknippas med kulten av
guden Amon i Thebe), en solskiva (förknippad med solkulter),
kohorn (förknippade med gudinnorna Hathor och Isis) och en
tredubbel orm, påstods från början ha hört till en staty av Arsinoë
II, som man vet var aktiv i denna region. Isistemplet i Koptos förknippades med Iseion i Behbeit el-Haga i mellersta delen av norra
Deltat, som beskyddades av hennes make Ptolemaios II. Men
Arsinoë brukar bära sin egen speciella krona, och eftersom Kleopatra nu är starkt förknippad med den tredubbla ormen har historikerna börjat undra om den anonyme maken kan ha varit an
Kleopatra_5b.indd 85
08-06-24 13.55.18

tingen Ptolemaios XIII eller hans bror Ptolemaios XIV. En blekblå glasintaglio graverad med ett porträtt av en ptolemaisk kvinna
av okänd proveniens (nu i British Museum) trots föreställa Kleopatra på grund av frisyren, det breda diademet och en märkligt
framträdande tredubbel orm, som praktiskt taget sitter på drottningens hjässa.
En enda skulpterad ”Kleopatra” tycks grensla klyftan mellan de
hellenistiska och egyptiska konststilarna. Ett marmorhuvud från
ön Paros, som har tagits från muren till kyrkan San Pietro e Marcellino på Via Laicana, inte långt från Isisaltaret i Rom, har i dag
sin plats i Capitolinska museet. Huvudet ingick från början i en
statygrupp. Någon svart pelare i egyptisk stil finns inte, men ansiktet är ändå omisskännligt egyptiskt. Huvudet bär en tredelad
peruk och en krona eller huvudbonad av gamtyp. Som namnet
antyder ser den ut som en död fågel draperad över huvudet med
vingar som faller ner på vardera sidan om ansiktet och stjärten
bak, och gamens huvud och hals vilar på bärarens panna. I det här
fallet har gamens fint formade huvud gått förlorat, liksom drottningens inlagda ögon och den höga krona som hon ursprungligen
hade överst på huvudbonaden. Gamprydnaden bars från början
av Nekhbet, södra Egyptens gudinna och i vissa myter kungens
mor. Andra gudinnor lade sig till med den och även dynastiperiodens drottningar. Det äldsta exemplet på en gamhuvudbonad,
buren av en nu okänd drottning, kommer från Giza och härrör
från :e dynastin. Nekhbets norra motsvarighet, ormgudinnan
Wadjyt, införde en variant då hon ersatte fågelns huvud med en
orm. Gamar och ormar ansågs vara goda mödrar, och denna modifierade gamhuvudbonad framhävde alltså kopplingen mellan
drottningar och moderskap. När den ptolemaiska perioden gick
in hade huvudbonaden blivit nära associerad med gudinnor och
gudomliga eller döda drottningar. Experterna är oeniga om vems
huvud detta är, men Kleopatra VII, Berenike II och gudinnan Isis
har pekats ut.

Kleopatra_5b.indd 86
08-06-24 13.55.18
      
Alexandria intill Egypten
$"
!
"%%#&# !#
Två eller tre timmars färd med ångbåt återstod alltjämt
innan land rimligen kunde vara i sikte, när vi plötsligt
såg en perfekt hägring av Alexandria vänt uppochned på
himlen, där fyren på Faros, Ras-el-Tin-palatset och andra
framträdande inslag lätt urskildes. Illusionen fortgick en
god stund, och till sist försvann den lika plötsligt då någon timme senare den verkliga staden långsamt steg upp
över horisonten! Nog var det ett gott omen om de underverk jag hoppades upptäcka när jag gått i land!
R. T. Kelly, Egypt1
F
orna tiders faraoner hade grundat många huvudstäder. Den
nordliga staden Memfis, belägen där Nildalen övergår i Nildeltat, några kilometer söder om det moderna Kairo, var den första och äldsta. Här vistades den vise skaparguden Ptah i sitt väldiga stentempel och här reste Gamla rikets kungar sina pyramider
på gravplatserna Sakkara och Giza i öknen. Det kosmopolitiska
Memfis skulle förbli Egyptens administrativa centrum under en

Kleopatra_5b.indd 87
08-06-24 13.55.18

stor del av dynastiperioden. Sextiofem mil söderut låg det stolta
Thebe, krigsguden Amon-Res vistelseort och hem och begravningsplats för eliten vars klippgravar genomborrade Konungarnas
och Drottningarnas dalar på den östra flodstranden. Itj-Tawi
(byggt av Mellersta rikets faraoner och nu helt borta) var mer
kortlivat, liksom Akhetaten (Amarna, solgudens stad i Akhenatons Mellersta Egypten) och Deltastäderna Per-Ramesses (Tell ed
Daba), Tanis (San el-Hagar) och Sais (Sa el-Hagar). Alla dessa städer anlades under en tid då det inåtblickande Egypten kunde
blomstra i högdragen isolering, och ingen av dem erbjöd obehindrade möjligheter att nå ut till omvärlden.
Silvertetradrakma med Alexander den store återgiven
som Herakles insvept i ett lejonskinn.
År , då Alexander den store kom till Egypten, tjänstgjorde
Memfis återigen som huvudstad. Alexander insåg att Egypten behövde en modern hamnstad öppen mot världen och seglade längs
kusten, inspekterade olika platser, rådfrågade sina arkitekter och

Kleopatra_5b.indd 88
08-06-24 13.55.18
Alexandria intill Egypten
stod just i begrepp att fatta sitt beslut. Då drömde han en livlig
dröm, berättar Plutarchos:
… på natten, då han låg och sov, såg han en underbar
syn. En man med snövita lockar och vördnadsvärd uppsyn tycktes stå vid hans sida och deklamera dessa strofer:
”Mitt för Egyptens kust är en ö belägen där havets vågor
i upprörd bränning bryts, och man kallar den Faros.”
Följaktligen steg han genast upp och begav sig till Faros,
som på den tiden alltjämt var en ö, strax ovanför Nilens
mynning vid Kanopos, men nu har den förenats med
fastlandet med en anlagd väg. Och när han såg en plats
med överdådiga naturliga fördelar (ty det är en landremsa som kan sägas vara ett brett näs mellan en stor lagun
och en sträcka av havet som slutar i en stor hamn), sade
han att han nu förstod att Homeros var beundransvärd
inte bara i andra avseenden utan också som en mycket vis
arkitekt, och han befallde att en ritning över staden skulle färdigställas i enlighet med denna plats.2
Den vise gamle mannen som uppenbarat sig på natten var Alexanders store hjälte Homeros, och de rader han citerade var hämtade ur Odysséens fjärde sång och ingår i berättelsen om hur Menelaos blev strandsatt i Egypten. Råd från en så upphöjd person
kunde inte nonchaleras, och Alexander reviderade i all hast sina
planer. Ön Faros var helt klart för liten för att rymma en stor stad.
Men på fastlandet, mittemot Faros, låg Rakhotis, ett gammalt
oansenligt fiskeläge som i sina bättre dagar hade varit tullstation
åt faraonerna och en persisk fästning.3 Alexander bestämde sig.
Hans nya stad, Alexandria, skulle uppföras runt Rakhotis (Ra-kedet) på en kalkstensklack som gick mellan Medelhavet i norr och
sötvattenssjön Maryut (Kanopossjön) i söder. Tack vare havet
skulle det bli lätt att komma i kontakt med den hellenistiska värl
Kleopatra_5b.indd 89
08-06-24 13.55.19

den, och kanaler som mynnade i sjön öppnade vägen till Nilen,
södra Egypten och Afrika bortom Egypten. Järtecknen var gynnsamma: medan arkitekterna märkte ut stadsgränserna med rågmjöl
kom fågelflockarna farande för att äta sig mätta. Alla förstod att
Alexandria snart skulle bli så bördigt att det kunde livnära världen.
Den grekiske historikern Arrianos berättar en mindre romantisk, mer jordnära men i allt väsentligt likartad historia. Alexander
väljer återigen själv ut läget och engagerar sig i planeringen.
Och det syntes honom att platsen var den allra bästa att
grunda en stad på, och att staden skulle blomstra. Han
greps av längtan efter att utföra uppgiften, och han fastställde personligen stadens viktiga punkter – där folkförsamlingsplatsen skulle anläggas och hur många templen
skulle vara och vilka gudars, de grekiska gudarnas och
den egyptiska Isis …4
Alexanderromanen, en legend om Alexanders liv som sammanställdes femhundra år efter hans död, tillför fler detaljer: den nya
stadens arkitekt är Deinokrates från Rhodos och han bistås av finansmannen Kleomenes från Naukratis.5
Efter att ha grundat sin stad lämnade Alexander Egypten år .
Han hade tänkt komma tillbaka, men på kvällen den  juni år
 dog han av en febersjukdom i Nebukadnessars palats i Babylon. Tidens läkare stod handfallna, men moderna historiker tror
att Alexander kan ha fått malaria eller tyfus, att han drack ihjäl sig
eller att han blev förgiftad. Medan hans generaler började käbbla
om successionen beställdes en storslagen likvagn och egyptiska
balsamerare, världens bästa, tillkallades för att bereda den döde
guden för hans sista färd. Alexander skulle vila i en gyllene kista,
eventuellt en i människoform i egyptisk stil, fylld med aromatiska
kryddor. Hans sköld och rustning skulle ligga till beskådan på en
präktigt broderad purpurfärgad duk draperad över kistlocket.

Kleopatra_5b.indd 90
08-06-24 13.55.19
Alexandria intill Egypten
Vagnen, i själva verket ett rörligt tempel, skulle förses med en hög
päll som vilade på kolonner och smyckas med en målad fris med
scener ur Alexanders liv. En gyllene olivkrans skulle hänga ovanför kistan. Vagnen skulle dras av sextiofyra mulor, alla med en gyllene krona, liksom den döde Alexander själv.
Två år efter hans död lämnade den långsamma kortegen Babylon och styrde mot den kungliga makedonska gravplatsen Aegae
(våra dagars Vergina). Den lockade stora människomassor var den
än drog fram. Men den hade inte kommit längre än till Damaskus när den fick ta en annan väg. Lagos son Ptolemaios, Egyptens
nye och mycket ambitiöse ståthållare, hade förstått det stora propagandavärdet i en hjältes stoft och beslutat att hans ”broder”
Alexander skulle få njuta den eviga vilan i Egypten. Det tillkännagavs officiellt att Ptolemaios endast uppfyllde Alexanders egna
önskemål på dödsbädden: några viskade ord (som ingen annan än
Ptolemaios hörde) om att han ville bli begravd i Jupiter-Ammons
tempel i Siwaoasen. Men Siwa låg för långt borta för Ptolemaios
syften. Alexanders kropp begravdes först i Memfis, och sedan flyttades den till Alexandria, antagligen under Ptolemaios II:s regeringstid. En alabasterkammare inne i en gravhög – i dag ett öppet
alabasterskrin halvt dolt på den katolska kyrkogården Terra Santa –
kan ha tjänstgjort som förrummet till Alexanders första grav i Alexandria. Längre fram, antagligen då Ptolemaios IV härskade, begravdes han på nytt i ett magnifikt mausoleum i ptoleméernas kungliga
gravplats Soma. Där, i ett vittnesbörd om de egyptiska balsamerarnas skicklighet, låg Alexanders kropp i trehundra år, först i den ursprungliga guldkistan och därpå i en genomskinlig alabasterkista sedan den utfattige Ptolemaios X skandalöst nog hade lagt beslag på
guldet för att kunna avlöna sina upproriska trupper.
Graven, centrum för kulten av den förgudade Alexander, blev
givetvis en vallfartsort. Julius Caesar besökte sin hjälte medan han
satt fast i Alexandria år . Octavianus kom år , kort efter Kleopatras självmord. Suetonius skildrar hans möte med guden:

Kleopatra_5b.indd 91
08-06-24 13.55.19

… han lät avlägsna den sarkofag som innehöll Alexander den stores mumie från dess helgedom, och efter att
länge ha betraktat dess drag visade han sin vördnad genom att kröna huvudet med ett gyllene diadem och strö
blommor på bålen. På frågan om han nu ville besöka
ptoleméernas mausoleum svarade han: ”Jag kom för att se
en konung, inte en rad lik.”6
En smula humor smyger sig in i Dios redogörelse för samma besök när han beskriver hur Octavianus, alltför ivrig att röra vid guden, råkar slå av en bit av hans mumifierade näsa.7
Den romerske kejsaren Caracalla besökte Alexander år , men
sedan är det tyst. Soma, Alexanders grav och hans kropp gick förlorade i slutet av -talet eller början av -talet e. Kr., vid en
tidpunkt då Alexandria, nu en kristen stad, härjades av oroligheter och kravaller. Arkeologer, historiker och Alexanderentusiasterna har inte gett upp hoppet. I dag har sökandet efter Alexanders
grav blivit ett heligt uppdrag som företer mer än en flyktig likhet
– teorier, motteorier och invecklade konspirationsteorier flödar –
med sökandet efter Graal.8
Ptolemaios I:s silvertetradrakma.

Kleopatra_5b.indd 92
08-06-24 13.55.19
Alexandria intill Egypten
År  besteg Lagos son general Ptolemaios Egyptens tron, som
hade stått tom sedan mordet på Alexander den stores unge postume son Alexander IV. Han tog namnet Ptolemaios I Soter (Räddaren), och Alexandria blev Egyptens huvudstad. Vid första ögonkastet var det ett underligt val. Intill västra Deltats yttersta utkant
låg Alexandria långt från Nildalen och långt från den landbrygga
i Sinai som utgjorde Egyptens livligt trafikerade nordöstra gräns.
Men tack vare dess hamnar kunde fartygen delta i den lönsamma
handeln på Medelhavet, och staden själv hade den klara fördelen
att vara ung och obesudlad, med en ny befolkning och inga kvardröjande lojaliteter mot äldre regimer eller gudar. Alexandria drog
till sig bosättare från många delar av världen. Från äldsta tid bodde där tre stora kulturella grupper: egyptier, greker och judar. Historikerna brukar säga att Alexandria var den stora ”smältdegeln”,
en stad där människor av alla raser och religioner levde i bästa
sämja, men det finns alltfler tecken som tyder på att dessa tre huvudfraktioner höll sig för sig själva, precis som utanför staden.
Flertalet av de egyptiska bosättarna begav sig till Alexandria
under tvång. Ställd inför problemet att befolka en tom stad samlade den förslagne Kleomenes helt enkelt ihop den arbetskraft han
behövde från angränsande småstäder och byar och flyttade den
till det gamla Rhakotisdistriktet. De som inte ville slå sig ner i
Alexandria fick betala stora mutor för att slippa.
Bildade greker lockades till Alexandria med löften om ett nytt
liv i välstånd, och en klokt uttänkt värvningskampanj i hela Grekland och Makedonien garanterade att staden inte knöts till en
enda moderstads traditioner. Grekerna var de enda i staden som
blev fulla medborgare, och sannolikt var greker och egyptier åtminstone teoretiskt förbjudna att gifta sig med varandra.
Egypten hade en betydande judisk befolkning långt innan ptoleméerna kom dit. Papyrer från Sentiden skrivna på arameiska
och påträffade på ön Elefantine (nära det moderna Aswan) bekräftar att det fanns en väletablerad judisk koloni vid Egyptens

Kleopatra_5b.indd 93
08-06-24 13.55.20

södra gräns. Judarna på Elefantine behöll sina traditionella namn,
lagar och trosuppfattningar men enstaka giften med egyptierna i
trakten förekom. År  raserades deras tempel av egyptier som
utövade den bagghövdade skaparguden Khnums lokala kult. De
hade tagit anstöt av judarnas vänskapliga attityd till perserna och
kanske också av vad de kan ha tolkat som deras egyptiskfientliga
firande av påsken, en högtid där påskalammet offrades. Templet
på Elefantine byggdes till sist upp, men kolonin hade redan börjat
falla sönder. Nu, under ptoleméerna, uppmanades judarna att slå
sig ner i Egypten. Två större judiska immigrationsfaser kan särskiljas, den första under Ptolemaios I:s regeringstid då väldet utvidgades och krigsfångar från Jerusalem fördes till Egypten, den
andra under Ptolemaios IV:s tid då Egypten fick ta emot en våg
av politiska flyktingar efter Judas Mackabaios uppror mot det
seleukidiska riket. När tiden var inne skulle Ptolemaios IV fira decenniers fredliga samexistens med att ge tillstånd till uppförandet
av ett ståtligt judiskt tempel i staden Leontopolis i Deltat (våra
dagars Tell el Yahudeyeh) och bevilja judarna i Alexandria ett slags
halvt medborgarskap. I gengäld stödde judarna först hans änka
Kleopatra II och sedan hans dotter Kleopatra III så att de kunde
hålla sig kvar på tronen. Detta var inte populärt i alla kretsar, och
Josefus berättar en skrämmande historia om hur Ptolemaios VIII
grep Alexandrias judar, slet av dem kläderna, kedjade ihop dem
och hetsade druckna elefanter att trampa ihjäl dem. Lyckligtvis
inträffade ett under och elefanterna anföll i stället Ptolemaios
egna soldater. Ptolemaios VIII var väl medveten om att en
konungs öde vilade i Alexandriabornas händer och tvekade inte
att vidta drastiska åtgärder mot alla som såg ut att ta hans utstötta
syster-hustru Kleopatra II:s parti. I en ökänd episod befallde han
sina soldater att storma en livligt frekventerad gymnastikanläggning och döda alla därinne. Historien om de mordiska elefanterna är ändå högst osannolik.9
Ptolemaios I och hans son och sonson investerade pengar i

Kleopatra_5b.indd 94
08-06-24 13.55.20
Alexandria intill Egypten
Alexandria, som snabbt växte till Medelhavsområdets största stad
med en beräknad folkmängd år  på mellan en kvarts och en
halv miljon. Men trots dess väldiga möjligheter, förbindelserna till
Maryutsjön och Nilen längre bort och det ständiga inflödet av
handelsmän uppfattades Alexandria ad Aegyptum, ”Alexandria
intill Egypten”, alltid som beläget utanför själva Egypten. De
gamla faraonerna insåg riskerna med isolering och hade ägnat
många månader åt att färdas fram och tillbaka i sitt långa smala
land, besöka tempel, skipa rättvisa och i största allmänhet påminna folket om sin existens. Ptoleméerna gjorde inte likadant utan
verkade nöjda med att leva på avstånd från majoriteten av sitt
folk. Följden blev att människorna i Nildalen så småningom förlorade all känsla av personlig kontakt med sina monarker, medan
Alexandriaborna byggde upp en abnormt tät relation till sina
kungar och en högdragen likgiltighet för alla som bodde utanför
deras stad. Till att börja med var detta en välsignelse. På det hela
taget var invånarna i -talets Alexandria villiga att samarbeta
med sin kungliga familj och rätta sig efter deras bestämmelser. De
som bodde där under de båda föregående seklen hade däremot
betraktat sig som kungamakare.10 Lättrörliga och kravallbenägna
som de var mördade de Ptolemaios IV:s anhängare, drev ut Ptolemaios IX och XII och dödade Ptolemaios XI. Till sist drev de sina
kungar ännu längre in i romarnas fångstarmar i sin beslutsamhet
att avvisa alla former av romersk inblandning.
En egyptisk besökare i Alexandria måste ha tyckt sig komma
till en annan värld. Egyptiska städer låg utan undantag inne i landet, inklämda mellan Nilen och öknen, men det långsmala Alexandria hade två breda fronter, den ena mot Maryutsjön och den
andra mot Medelhavet. I Thebe och Memfis var det varmt, torrt
och dammigt men i Alexandria blåste salta havsbriser, klimatet
var svalare och det regnade på vintern, och till skillnad från resten
av Egypten blev det inte översvämmat på sommaren. Egyptierna
byggde av tradition sina hus av lertegel och tempel och gravar av

Kleopatra_5b.indd 95
08-06-24 13.55.20

sten. Det fanns gott om billigt lertegel och större och mindre städer växte organiskt och bredde ut sig längs floder och kanaler utan
någon övergripande plan. Det muromgärdade Alexandria däremot var byggt efter en plan med raka, breda gator och blänkande
vita stenhus (kalksten från trakten eventuellt tillsatt med importerad marmor) utsmyckade med eleganta detaljer i röd och grå granit. Vattnet i Maryutsjön var olämpligt att dricka, och dricksvatten fördes till staden genom en kanal som löpte från Nilens Kanoposgren och tömdes i mer än sjuhundra väldiga underjordiska cisterner med rör som gick direkt till de mäktigas hus.
Alexandrias huvudgata, Kanoposgatan, var en processionsväg
kantad med kolonner och täckt med markiser som löpte västerut
från Nekropiska porten till Kanopiska porten. I rät vinkel mot
Kanoposgatan gick Somagatan. Tack vare rutsystemet kunde staden delas in i fem distrikt uppkallade efter de fem första bokstäverna i det grekiska alfabetet (Alfa, Beta, Gamma, Delta, Epsilon). Därmed blev det lätt att hitta i staden. Nu vet man inte
längre exakt var gränserna mellan dessa distrikt gick, men Josefus
citerar Apion som stöd för att Deltadistriktet, det judiska kvarteret, låg i stadens östra del nära Palatsen, och en hel del judar tycks
också ha bott i Betadistriktet. Grekerna höll till i centrum, egyptierna i den västra delen där det gamla Rhakotis legat.
Strabon bodde av och till i Alexandria ungefär från år –.
Hans Geografi ger oss därför vad som närmast är en ögonvittnesskildring av Kleopatras stad och är värd att citeras utförligt:
… staden har mycket ståtliga offentliga helgedomar och
”Palatsen”, som bildar en fjärdedel eller rentav en tredjedel av hela det muromgärdade området. Varje kung lade
nämligen till någon utsmyckning till de offentliga templen och statyerna och lade också privat till fler bostadsområden utöver dem som redan fanns så att nu ”Från andra
växer”, som skalden säger, men alla löper i varandra och

Kleopatra_5b.indd 96
08-06-24 13.55.20
Alexandria intill Egypten
till hamnen och det som ligger utanför den. I ”Palatsen”
ligger Museion, som har en överbyggd promenadgång och
en exedra och ett kvarter där de lärde som tillhör Museion har sitt refektorium och sin mäss. … Det monument
som kallas Sema [Soma] ingår också i ”Palatsen”. Detta
var en inhägnad som innehöll kungarnas och Alexanders
gravar …11
Med ledning av denna beklagligt vaga beskrivning får vi fram en
provisorisk plan över ptoleméernas Alexandria. ”Palatsen”
(Bruchion), egentligen en utbredd stad i staden för eliten, upptog
den nordöstra sektorn och omfattade den nu sjunkna halvön
Lochias och ön Antirhodos. Här låg den grekiska överklassens
rymliga villor med tempel och offentliga planteringar insprängda,
och här låg också ”Inre Palatsen”, ett ännu mer exklusivt område
med Museion (ett forskningscentrum inspirerat av Aristoteles Lykeion i Athen och tillägnat de nio muserna), Soma och kungarnas
privata residens och hamn. Om Strabon har rätt när han säger att
varje Ptolemaios byggde ett nytt palats som blev en större och mer
luxuös bostad än hans föregångares, måste området ha varit ett
sammelsurium av mer eller mindre öde kungliga byggnader, kolonnader och trädgårdar. Alexandria genomled en förödande rad
jordbävningar år ,  och  e. Kr. Ungefär vid samma tid –
ingen vet säkert när – försvann den gamla kustlinjen i en landsänkning på mellan fyrtio och sjuttio meter, och en stor del av
den antika staden sjönk under vatten. I dag ligger alla palatsen
och de ptolemaiska kungliga gravarna, även Kleopatras, på hamnens botten.
Strabons beskrivning av Alexandria utanför Palatsen är ännu
mindre precis, men vi kan sluta oss till att de offentliga inrättningarna – gymnastikanläggningen, domstolarna och agoran eller
torget – låg i centrum, den största teatern mellan torget och Palatsen och hippodromen strax utanför stadsmuren. Arbetar- och

Kleopatra_5b.indd 97
08-06-24 13.55.20

medelklasserna bodde i förorter i söder och väster och på ön Faros. Bortom stadsmuren låg gravplatser i öster och väster. Här låg
också Nemeseion, ett tempel helgat åt den gudomliga hämndens
grekiska gudinna Nemesis. Julius Caesar hade byggt det till ära
för Pompejus avhuggna huvud.
Heptastadion, en anlagd broväg sju stadier lång (ett stadion var
omkring tvåhundra meter långt), gick från staden till Faros och
delade av Östra eller Stora hamnen (Megas Limen) från den mindre viktiga Västra hamnen (Eunostos eller ”De lyckliga återkomsternas hamn”) och flottans varv (Kibotos eller ”Lådan”). Två välvda broar ingick i vägen och lät fartyg passera från den ena hamnen till den andra. Utanför kusten, på Faros, lyste den ståtliga fyr
av vit sten som räknades in bland antikens sju underverk. Den var
mer än trettiotre meter hög och hade antingen konstruerats eller
finansierats av Sostratos av Knidos, som först arbetade åt Ptolemaios I och sedan åt hans son. Strabon skriver att tornet var gjort
av marmor och hade många våningar, men bristen på marmor i
trakten ger vid handen att det snarare var byggt av putsad kalksten, och på samtida illustrationer hade den bara tre våningar: ett
rektangulärt torn med ett åttkantigt torn ovanpå och ett cylindriskt torn högst upp. På det översta tornet stod en staty av Zeus
Soter (Zeus Räddaren) och en aldrig slocknande fyrbåk vars ljus
samlades upp av gigantiska polerade bronsspeglar. Trots att flera
beskrivningar av fyren finns bevarade är det emellertid ännu inte
utrett exakt hur det översta tornet, den omätligt viktiga fyrbåken,
statyn (eller statyerna) och speglarna eller linserna var ordnade
sinsemellan. Vi vet att fyren stod färdig omkring år  och fanns
kvar fram till medeltiden. År  e. Kr. rasade det förfallna översta tornet, och hundra år senare byggdes en moské på det andra.
År  skakades Alexandria återigen av en rad stora jordbävningar som ställde till ännu mer skador på fyren. År  besökte den
lärde resenären Ibn Battuta Faros och såg att fyren var skadad
men mer eller mindre intakt. På återvägen tjugotre år senare skrev

Kleopatra_5b.indd 98
08-06-24 13.55.21
Alexandria intill Egypten
han: ”Jag besökte fyren på nytt och konstaterade att den hade fallit i så dåligt skick att man inte kunde gå in i den eller klättra upp
till dörren.”12 I dag ligger Sultan Qait Beys fort, byggt år , där
fyren stod.
Strabon säger klart och tydligt att Museion ingick i det större
Palatskomplexet. Museion inneslöt det världsberömda biblioteket, en institution som kunde stoltsera med alla böcker som någonsin skrivits på grekiska plus många utländska böcker i översättning. Där fanns till och med en unik grekisk version av den
judiska Toran som gick under namnet Septuaginta, efter de sjuttio judiska lärda som hade kallats till Alexandria för att utföra
översättningen. För att biblioteket skulle hållas uppdaterat måste
alla som kom till Alexandria lämna ifrån sig sina egna bokrullar
till bibliotekets kopister, och sedan behöll biblioteket originalet
och ägaren fick en i all hast tillkommen avskrift. Detta obarmhärtiga sätt att införskaffa böcker förklarar varför biblioteket under
sin glansperiod kom att inrymma uppåt en halv miljon papyrusrullar.
Inom Museions område bodde den hellenistiska världens förnämsta forskare, många statligt avlönade, i sovsalar, åt i refektorier och strövade i planteringarna. De slapp undan den betungande plikten att tjäna sitt bröd och kunde koncentrera sig på det arbete som spred glans över Alexandria och ptoleméerna. Denna
frihet hade sitt pris – forskarna väntades erbjuda den kungliga familjen sina tjänster när så påkallades, och Timon från Fleios talade nog för många när han beskrev dem som ”instängda bokmalar
som kivades i det oändliga i Musernas fågelbur – men många
tyckte att den var värd priset. Författarna i Museion berikade kraftigt den grekiska litteraturen och språket: från Alexandria kom
pastoralen (Theokritos Idyller), den episka dikten fick nytt liv
(Appollonius Argonautica) och den litterära teorin och kritiken
växte fram (Kallimachos, Zenodotos och Aristarchos). Läkarna
Herofilos och Erasistratos dissekerade avrättade och, viskades det,

Kleopatra_5b.indd 99
08-06-24 13.55.21

livdömda men ännu levande fångar som ptoleméerna ställde till
deras förfogande och bidrog på så sätt med nya insikter i anatomi
och i hjärnans och pulsens funktioner. Euklides skrev Elementa i
tretton band, Eratosthenes ritade kartor och beräknade jordens
omkrets, Aristarchos framkastade hypotesen att jorden kretsade
kring solen och Ktesibios utvecklade ballistikens konst. Och så
där gick det vidare, med ett enda större avbrott. Omkring år
–, under Ptolemaios VIII:s turbulenta regeringstid, fördrevs
forskarna utan pardon från Alexandria, och stadens anseende som
lärdomscentrum sjönk som en sten.
Ptoleméerna satte värde på Museion som en uppenbar och internationellt erkänd manifestation av sin stads överlägsenhet, men
det vore ett misstag att föreställa sig det antika Alexandria som ett
tråkigt ställe där man bara sysslade med torr forskning och läsning. Det var först och främst en hamnstad, och hamnarna och
torgen surrade av verksamhet när Egyptens egna produkter (vete,
papyrus, linne, sten, glas, parfymer, mediciner och kryddor) blandades med exotiska varor från Afrika, Asien och Indien och lastades på stora handelsfartyg och ganska små segelbåtar i statens,
templens eller privatpersoners ägo. Ett stycke från hamnarna möttes människor från alla samhällslager i ett enda myller: kringvandrande försäljare och deras kunder, sjömän, turister, lycksökare,
spåmän, musikanter, tjuvar, prostituerade och många många fler.
Där låg stora glas-, papyrus- och linnefabriker där arbetarna bildade skrån, och mindre verkstäder där krukmakare, snickare, vävare, bagare och likberedare arbetade.
Begreppet tryfe – omätlig, vräkig lyx som en manifestation av
makt – var grundprincipen för hovet i Alexandria. Efter åratals flitigt ätande och drickande hade Ptolemaios VIII, IX och X blivit
ofantligt feta. Ptolemaios VIII ”Kulmagen” var stolt över sitt utseende och den yppiga överkonsumtion som det vittnade om, och
han markerade sina excesser, och skandaliserade gäster från Rom,
med att hölja sig i de tunnaste mantlar som inte lämnade något åt

Kleopatra_5b.indd 100
08-06-24 13.55.21
Alexandria intill Egypten
fantasin. Det kan inte ha varit en angenäm syn, ty ”hans kropp
hade blivit fördärvad av fett och en buk av ett sådant omfång att
det skulle ha varit svårt att mäta den med båda armarna”.13 Att
samlas efter middagen i ett symposion och dricka var en utbredd
och populär grekisk ritual för att bygga upp vänskap. Förmögna
herrar halvlåg på divaner och drack vin, gissade gåtor, lekte barnsliga lekar (att skvätta vin från en bägare ansågs mycket roligt) och
lyssnade till musik framförd av slavar och prostituerade. Vinet var
visserligen blandat med vatten, men det hela urartade för det mesta
i vad vi skulle kalla en orgie av drickande. Ingen fäste sig vid det.
Omåttlig alkoholförtäring kunde uppfattas som en hyllning till
Dionysos. Det kunde rentav vara nyttigt. Athenaios ger goda råd
med stöd av den respekterade läkaren Mnesitheus i Athen:
Det händer att de som dricker en stor mängd oblandat
vin vid fester far mycket illa av det, både till kropp och
till tankeförmåga, men ändå förefaller det mig som om
ett kraftigt intag då och då av rusdrycker under några
dagar renar kroppen och låter hjärnan slappna av … Av
alla laxeringsmetoder är den som föreskriver ett stort intag den fördelaktigaste, ty kroppen sköljs så att säga ur av
vinet … Men när man dricker hårt bör man akta sig för
tre ting – för att dricka dåligt vin, för att dricka oblandat vin och för att äta sötsaker medan man dricker. Och
när man har fått nog bör man inte somna utan att ha
kastat upp, måttligt eller ymnigt alltefter omständigheterna, och när man har kastat upp bör man gå till sängs
efter ett kortvarigt bad.14
Drickande till övermått ledde helt naturligt till en mängd tillfälligt sex, med dryckesbröder, med prostituerade av hög klass (hetairai), med flöjtspelande flickor och pojkar, med vem som helst,
verkar det, utom med hustrur. Ptoleméerna lät sina hovmän leva

Kleopatra_5b.indd 101
08-06-24 13.55.21

ut sin sexualitet utan hämningar och Ptolemaios II, som var gift
två gånger och så hängiven sin andra hustru att han gjorde henne
till gudinna, var en oförbätterlig fruntimmerskarl:
Egyptens andre kung, som hette Ptolemaios Filadelfos
… hade en stor mängd älskarinnor – nämligen Didyma, som var egyptiska och mycket vacker, Bilistiche, utöver dem Agathoklea, Stratonike, som fick ett stort minnesmärke på kusten nära Eleusis, Myrtium och många
fler; han var omåttligt hemfallen åt amorösa njutningar. Och i den fjortonde boken av sin Historia säger Polybios att det finns mängder av statyer i Alexandria av
en kvinna som hette Klino, som fick bära hans bägare,
klädda enbart i en tunika och med ett ymnighetshorn i
handen.15
Romarna, som åtminstone i teorin åt tillsammans med sina hustrur och inte med älskarinnorna, blev chockerade. Sedefördärvet
blev än värre i deras ögon av eunuckernas närvaro, utan undantag
före detta slavar som hade mäktiga befattningar vid hovet. Ptoleméerna uppskattade sina eunucker som utomordentligt lojala tjänare som kunde sköta både det kungliga hushållet (utan risk för
någon olämplig förbindelse med en prinsessa) och i förlängningen landet. Men den romerska rätten förbjöd kastrering, också kastrering av slavar, och romarna skulle komma att betrakta eunuckerna i Alexandria som ett exempel på de egyptiska kvinnornas
snöpande kraft.
Utanför palatset festades det grundligt. Där firades den grekiska jordgudinnan Demeter, kvinnorna hyllade Afrodite och Adonis i Adoniafesten som ägde rum i palatset med drottningen som
värdinna, och så förstås de många festerna som hörde samman
med Dionysoskulten. Alla evenemang var inte storståtliga men
vid de flesta konsumerades alkohol:

Kleopatra_5b.indd 102
08-06-24 13.55.21
Alexandria intill Egypten
Då Ptolemaios inrättade en fest och allehanda offer, och
särskilt de som förknippas med Bacchus [Dionysos], frågade Arsinoë den man som bar grenarna vilken dag han nu
firade och vilken fest det var. Och då svarade han: ”Den
kallas Lagynoforia, och gästerna ligger på sängar och äter
allt som de har haft med sig, och alla dricker ur sin egen lägel som de har haft med sig hemifrån.” Och när han hade
gått sin väg vände hon blicken mot oss och sade: ”Det verkar vara en riktig otrevlig fest, ty det märks tydligt att det
måste vara en blandad samling där alla sätter i sig skämd
mat, och sådant passar sig inte alls och går inte an.”16
Religiösa processioner hade länge varit ett regelbundet återkommande inslag i egyptiernas tillvaro och i de stora städerna löpte de
ceremoniella vägarna härs och tvärs, markerade med avenyer av
sfinxer. De dagar då gudarna lämnade templen för att paradera på
gatorna eller segla på Nilen var ivrigt efterlängtade helgdagar, och
folkmassorna kantade processionsvägarna för att se och höja bifallsrop när deras gudar, burna på prästernas axlar, seglade förbi i
gyllene båtar. Mat och dryck var ett viktigt inslag i firandet, och
statliga dokument från Nya riket visar att män från gravarbetarnas by Deir el-Medina i Thebe höll sig hemma från arbetet för att
brygga öl till festligheterna.
I Alexandria drack man vin, och den i allt väsentligt egyptiska
processionen förenades med grekisk tryfe till en oförglömlig anblick. Athenaios har bevarat en del av Kallixeinos från Rhodos i
övrigt förkomna verk, bland annat en skildring av firandet av Ptolemaia vintern / (eller / eller /), en Dionysosfest
som hölls vart fjärde år med en magnifik parad och tävlingar till
minne av den gudförklarade Ptolemaios I:s inträde i Olympen
och leddes av hans son Ptolemaios II.17 Denna högtid firades i
hela Egypten, men den ståtligaste uppvisningen hölls givetvis i

Kleopatra_5b.indd 103
08-06-24 13.55.21

Alexandria. Där började det hela med rikliga offer och med en
överdådig bankett i ett magnifikt utsmyckat tält med hundratals
utsirade soffor och gyllene tripoder där rätterna placerades. Kallixeinos frapperades av att tältets golv var så tjockt bestrött med
blommor av alla slag att det liknade en sommaräng, trots att det
var vinter. Fler blommor var bundna i girlander som gästerna
hängde om halsen.
Dagen därpå ägnades åt processionerna: ”Lucifers (morgonstjärnans) procession”, processionen ”tillägnad konungens föräldrar” och ”alla gudarnas procession”. De breda gatorna flödade
bokstavligt talat av vin (uppskattningsvis tolvhundra hektoliter)
och folk strömmade ur husen för att se, förundras och dricka.
Strax bakom täten kom Dionysos själv, en gigantisk staty klädd i
purpur som hällde vin ur en guldbägare, och en ännu större staty
som red på en elefant och stöddes av en hel armé av satyrer (Dionysos följeslagare) krönta med förgyllda vildvinsblad och silenoi
(äldre satyrer) klädda i purpurfärgade och scharlakansröda mantlar. Så följde flakvagnar med klenoder i guld och silver (fat, tripoder, rustningar, troner och kronor, även Ptolemaios I:s krona som
var gjord av ”tiotusen guldmynt”), flakvagnar med mytologiska
tablåer, en lång rad exotiska vilda djur, till exempel tjugofyra lejon
och tvåtusen tjurar, skådespelare i kostym, musiker, statyer av gudar och kungar, präster och tempeltjänare och en mekanisk staty
av det personifierade berget Nysa, Dionysos födelseplats, som roade åskådarna med att gång på gång resa sig, hälla mjölk ur en
guldflaska och sätta sig igen. Där var kvinnor klädda som menader (Dionysos kvinnliga följeslagare), med ormar och vildvinskransar i det rufsiga håret, en jättelik vinpress med sextio sjungande satyrer som trampade druvorna och en sextio meter lång fallos med en stjärna i ena änden. Från två fontäner i en djup grotta,
byggd längst bak på en flakvagn och täckt av vinrankor och vildvin, rann mjölk och vin. Ur grottan flög duvor av olika slag som
hade fötterna hopbundna så att åskådarna kunde fånga och äta

Kleopatra_5b.indd 104
08-06-24 13.55.21
Alexandria intill Egypten
upp dem. Den militära processionen med   fotsoldater och
  ryttare tågade antagligen dagen därpå. Detta var tryfe på
sin högsta höjd: en vräkig uppvisning av offentlig lyx och frikostighet som skulle imponera på alla som såg den, undersåtar, turister och särskilt inbjudna utländska dignitärer. En tryfe som svävade riskabelt nära hybris, tyckte kanske någon.
Alexandria kunde skryta med en eklektisk religiös profil och
med ett överflöd av tempel helgade åt en mångskiftande serie gudar. Där fanns tempel till grekiska gudomar, minst sex tempel till
Isis, tempel helgade åt andra, mindre viktiga egyptiska gudar,
tempel tillägnade den ende guden som de monoteistiska judarna
dyrkade, och många altaren och tempel helgade åt Alexander och
de alltfler gudförklarade ptoleméerna.18 Bland de sistnämnda ingick Arsinoeion, byggt av Ptolemaios II till minne av hans döda
gemål. Där ämnade prästerna ta till magnetism i sin dyrkan av
den gudförklarade Arsinoë II, berättar Plinius den äldre:
Arkitekten Dionochares hade börjat använda magnetit
för att konstruera valvet i Arsinoës tempel i Alexandria,
så att järnstatyn som fanns i det skulle ge intryck av att
sväva i luften, men projektet avbröts då han själv avled
och även kung Ptolemaios, som hade gett befallning om
att arbetet skulle utföras till ära för hans syster.19
Den magnetiska svävande statyn skulle inte ha varit malplacerad i
en stad fylld av moderna underverk: rörliga statyer, ångdrivna
modeller, automatiska dörrar och världens första maskiner som
drevs med mynt.
Bland Alexandrias många gudar hade Serapis en framträdande
plats, en gud som tydligen var frukten av ett samarbete. Legenden
berättar att den sluge Ptolemaios I kallade till sig den egyptiske
prästen Manetho från Sebennytos (nu Sammanud) och den grekiske prästen Timotheos från Athen och bad dem lägga fram idéer

Kleopatra_5b.indd 105
08-06-24 13.55.21

till en ny gud. Ptolemaios ville ha en modern gud för den moderna världen, utan några tidigare lojaliteter vare sig mot städer eller
mot dynastier och utan ett mäktigt, sedan länge etablerat prästerskap. En sådan gud kunde användas som stöd för den nya dynastin i själva Egypten och tjänstgöra som Alexandrias och ptoleméernas sändebud utanför Egyptens gränser. Om både greker och
egyptier accepterade honom skulle han kanske också bidra till att
ena Alexandrias religiöst blandade befolkning. Den gud som valdes var Serapis, en kombination av egyptiernas Osiris och grekernas Dionysos, Hades (underjordens god), Asklepios (läkekonstens
gud), Helios (solguden) och Zeus. Det var en antropomorfisk gudom – egyptierna var ensamma om att ha gudar som var hybrider
mellan djur och mellan djur och människa – som personifierade
den gudomliga kungavärdigheten, läkekonsten, fruktbarheten
och livet efter detta. Namnet var härlett ur Memfis gud OsorApis, i sig en sammansmältning av den döda tjuren Apis som ansågs vara gudarna Ptahs och Osiris levande inkarnation.
Som man kan vänta sig är historien om Serapis grundligt planerade tillkomst bara delvis sann. Ptolemaios I tog verkligen itu
med att lansera en ny gud, men en version av Serapis tycks redan
ha funnits som en obskyr gudom som dyrkades i den grekiska kolonin Sinope vid Svarta havet. Ptolemaios Serapis påminde starkt
om den grekiske Zeus. Han var en herre i mogen ålder med lockigt hår och skägg som gick klädd i grekisk mantel och bar en spira, men han framställdes ofta med egyptiska anletsdrag och bar en
krona i form av ett spannmålsmått. Serapis var gift med den överallt populära gudinnan Isis, som i sin egenskap av Osiris hustru
utan vidare accepterades av såväl greker som egyptier. Som Ptolemaios hade planerat kom Serapis, Isis och deras son Harpokrates
snabbt att förknippas med den härskande ptolemaiska dynastin.
Egyptierna var en smula skeptiska till den nye guden och ville
hellre vara lojala mot sina traditionella gudomar i deras ursprungliga gestalter, men Serapis fick stort genomslag i hela den grekiska

Kleopatra_5b.indd 106
08-06-24 13.55.22
Alexandria intill Egypten
och romerska världen. Snart stoltserade varenda civiliserad stad
med ett Serapeion, ett Serapistempel, som alla hade ett bitempel
ägnat åt den gudomliga gemålen Isis och även var sjukhus. Egyptens läkare åtnjöt respekt i hela den antika världen, men deras vetenskapliga insikter och praktiska kunnande hade sina gränser. I
ett land som helt styrdes av nyckfulla gudar – gudar som fick solen att skina, Nilen att stiga, grödorna att växa och de döda att
återfödas – var det fullt rimligt att förmoda att oförklarliga sjukdomar orsakades av ondskefulla makter. Invalider som stod inför
valet att rådfråga en läkare eller en präst kan mycket väl ha ansett
att prästen var det effektivare alternativet. Eftersom Serapis och
Isis båda var välsignade med läkande förmåga drog deras tempel
till sig pilgrimer från när och fjärran, och Serapeion i Koptos fick
ett särskilt gott anseende för att bota sjuka. Efter en period av ”inkubation”, en eller ett par nätter då de trogna sov på tempelområdet och drömde om Serapis, kunde de vänta sig gudomlig bot.
Friska och raska – om det var ett verk av drömmen, av den mycket erfarna tempelpersonalen eller besökande läkare, som brukade
använda Serapeion som undervisningssjukhus – återvände de hem
och berättade för vem som ville höra på om de underverk Serapis
och Isis uträttade.
Serapiskultens hjärta låg i den högre belägna sydvästra sektorn
av Alexandria nära det egyptiska distriktet. Tempelkomplexet var
uppfört av Ptolemaios I och hade genomgått en grundlig ombyggnad beordrad av Ptolemaios III. Under sin glansperiod var
det en av den klassiska världens vackraste och mest berömda helgedomar. I dag är det en svåröverskådlig ruin krönt av ”Pompejus
pelare”, en felaktigt benämnd granitkolonn, eventuellt huggen av
en kung i :e dynastin och återupprest i Alexandria år  e. Kr.
som sockel till en staty av kejsar Diocletianus. Arkeologerna har
tvistat länge och häftigt om Serapeions ursprungliga arkitektur,
huruvida det huvudsakligen var uppfört i grekisk stil med egyptiska detaljer eller som en egyptisk byggnad med grekiska inslag.

Kleopatra_5b.indd 107
08-06-24 13.55.22

Tyvärr syftar de få bevarade beskrivningarna på det romerska Serapeum, som Hadrianus byggde efter det judiska upproret år 
e. Kr. då det ptolemaiska templet lades i ruiner. Hadrianus Serapeum och dess arkiv med   papyrusrullar skulle i sin tur
raseras av kristna år .
Alexandria liknade inte alls en egyptisk stad, fyllt som det var
av storslagna grekiska byggnader, grekiska kolonnader och grekiska skulpturer. Först nu har vi fått veta i vilken grad denna den
modernaste av alla städer var utsmyckad med egyptiska artefakter
från andra, äldre platser. I dag tävlar fransk-egyptiska forskarlag
om att genomföra omfattande utgrävningar under vatten i hamnen. Det lag som leds av Jean-Yves Empereur undersöker området
kring fyren på Faros, det som leds av Franck Goddio koncentrerar
sig på området norr om Palatsen och Antirhodos. Det är långsiktiga projekt, men området kring den försvunna fyren har redan
avkastat en rad monument från tiden före ptoleméerna, bland annat tre sönderbrutna obelisker där namnet Seti I är inskrivet, kolonner med inskrifter om Ramses II och sfinxer från Mellersta rikets tid till Senperioden. Det förefaller som om solguden Res
kultcentrum i Heliopolis, ett av Egyptens ståtligaste tempelkomplex men skövlat av persern Kambyses och en ruin på den ptolemaiska tiden, fick släppa till material för att Alexandria skulle få
både antikviteter och värdefull sten som kunde huggas om och
återanvändas. Memfis, Bubastis och Sais bestals också på sina antika föremål för att Alexandria skulle förskönas. Man vet inte när
dessa artefakter flyttades, och det är fullt möjligt att romarna flyttade åtminstone några. Ptoleméerna tycks emellertid ha varit samlare: Plinius bekräftar att Ptolemaios II lät resa en dynastisk obelisk i Arsinoeion.20 Obelisken fördes längre fram till Alexandrias
forum och sedan till Rom av kejsar Caligula. Till sist restes den på
nytt på Petersplatsen i Vatikanen där den står än i dag.
Jämsides med de äkta antika egyptiska skulpturerna placerades
moderna pjäser i egyptisk stil som ptoleméerna själva hade be
Kleopatra_5b.indd 108
08-06-24 13.55.22
Alexandria intill Egypten
ställt. I en serie statyer, som grävts fram under vattnet kring Faros,
ingår en kolossal Ptolemaios II och en kolossal drottning med en
huvudbonad av Hathortyp och en lockig peruk, som kan ha varit
avsedd att återge henne som gudinnan Isis. Kung och gudinna
verkar ha gemensamt bevakat infarten till hamnen. I dag står Ptolemaios II högrest och stolt framför det återuppbyggda biblioteket. Ansiktet har nötts blankt av vattnet.
London och New York ståtar med var sin obelisk i röd granit
som kallas Kleopatras nål. Båda kommer från Alexandria men har
bara det allra sköraste samband med Kleopatra VII. Obelisken, en
hög, avsmalnande sten krönt med en liten pyramid, representerade en solstråle i fast form. Att resa en obelisk framför ett tempel
var en lysande teknisk bragd, ett tecken på äkta vördnad som bara
de rikaste och mäktigaste kungarna kunde kosta på sig. Kleopatras
nålar började sin tillvaro i det heta och dammiga stenbrottet i
Aswan, där de höggs på befallning av kung Tuthmosis II av :e
dynastin. Bilder som bevarats på väggarna i Röda kapellet i Karnak och Hatschepsuts dödstempel i Deir el-Bahri (Hatschepsut
var Tuthmosis styvmor, faster och samregent) visar hur svårt det
var att transportera och resa så otympliga föremål. Tvillingobelisker, fastbundna på träslädar, bogseras på en slup av sykomorträ av
en flotta på tjugosju små båtar med mer än  roddare. Som väl
är får slupen hjälp av strömmen. Den eskorteras av tre fartyg med
präster som välsignar färden. Väl framme vid templet deltar de i
en ståtlig offentlig ceremoni. En tjur dödas och gudarna får fler
offergåvor. Tuthmosis obelisker restes på solguden Res tempelområde i Heliopolis. Efter halvtannat sekel stod de alltjämt kvar och
försågs med nya inskrifter av Ramses II ”den store” av :e dynastin, en farao med en oförbätterlig benägenhet att lägga sig till
med sin företrädares monument. År  låg Res tempel i ruiner och
Octavianus lät frakta obeliskerna till Alexandria. Där restes de
igen, stöttade av stora bronskrabbor, framför Caesareum, Kleopatras ofullbordade monument till Julius Caesar, som nu var cent
Kleopatra_5b.indd 109
08-06-24 13.55.22

rum för den kejserliga kulten. Här stod de kvar, den ena upprätt,
den andra liggande på marken, tills den outtröttlige moderniseraren Mohamed Ali, som härskade på -talet, avgjorde att Alexandria kunde avvara sina nålar. Obelisken på marken skänktes till
Storbritannien. Den forslades till London och restes på Themsens
strand . Systerobelisken, en gåva till USA, restes  i Central Park i New York.
Obeliskerna stod fortfarande kvar i Alexandria  och visade
var Caesareum låg. Det finns kvar i dag i form av en rad massiva
grundmurar. Den fullständigaste beskrivningen av denna byggnad är från år  e. Kr.:
Ty det finns ingen annanstans ett område likt det som
kallas Sebasteum, ett tempel till Caesar, beläget på en
höjd med utsikt över hamnarna … väldigt och iögonfallande, utrustat i en skala som är okänd annorstädes med
offergåvor, omgivet av en gördel av bilder och statyer i silver och guld som bildar ett område av stor bredd, smyckat
med portiker, bibliotek, kammare, lundar, portar och
vidöppna gårdar och allt som frikostiga utgifter kunde
skapa för att försköna det …21
En militär text lägger till ett par välkomna detaljer: det fanns
minst två våningar, mer än en trappa och en marmorstaty av Venus.
Kleopatras tempel har försvunnit, men det bör ha legat i eller
nära Palatsdistriktet, kanske på Antirhodos.

Kleopatra_5b.indd 110
08-06-24 13.55.22
      
Kleopatra och Julius Caesar
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
… Den unga drottningen hade ingenting att frukta så
länge hon hade tidens störste romare vid sin sida.
Grade Macurdy, Hellenistic Queens1
M
ed Kleopatra och Ptolemaios officiellt återförenade fanns
det kanske en liten chans att det hotande inbördeskriget
kunde avvärjas. Den romerske poeten Lucanus, som skrev omkring år  e. Kr., berättar att Kleopatra höll en överdådig bankett för att fira denna nya början:
… Den sedeslösa [Kleopatra] blev bönhörd, och genom
att tillbringa en natt av outplånlig skam med sin domare
vann hon hans ynnest. När Caesar hade slutit en kostsam
fred mellan paret [bror och syster] firade de med en praktmåltid. Drottningen visade med pompa och ståt upp sina
lyxföremål, dittills okända för det romerska modet …
Där låg drottningen i sin olycksdigra skönhet, med salvor
tjockt påstrukna, nöjd varken med sin tron eller med sin

Kleopatra_5b.indd 111
08-06-24 13.55.22

broder och make. Hon låg översållad med alla Röda havets byten på hals och hår, tyngd under vikten av ädelstenar och guld.2
Lucanus sysslade emellertid med motsvarigheten till dagens kvällstidningsjournalistik, och hans underhållande skildring måste tas
med mer än den vanliga nypan salt. I verkligen var ingen utom
Caesar nöjd med det nya arrangemanget för maktdelning, och
medan Pothinos i hemlighet sände bud efter Ptolemaios armé
som låg i Pelusium började Alexandriaborna beväpna sina slavar.
Caesars torftiga trupper stod snart inför Ptolemaios långt större
armé av vältränade gabinianer. Efter att ha säkrat Palatsen sände
Caesar i all hast bud efter förstärkningar. Han hade ett enda kort
i ärmen. Kleopatra och hennes syskon Ptolemaios XIII, Arsinoë
och Ptolemaios XIV var alla – med eller mot sin vilja – hans gäster i Palatsen.
Suetonius sammanfattar och snyggar till det alexandrinska kriget:
… ett ytterst komplicerat fälttåg, svårhanterligt både i
tid och rum, utkämpat under vintern inom en välutrustad och förslagen fiendes stadsmurar; men fastän han
överrumplades och saknade militära förråd av alla slag
segrade Caesar.3
Fyra månaders blodiga drabbningar till lands och sjöss, kombinerade med ett gerillakrig inom stadens murar, blev förödande för
Alexandria. Av Caesars egen skildring av striderna får vi veta att
staden, byggd av sten och tegel med ett minimum av trä, verkade
immun mot eld.4 ”Verkade” är det avgörande ordet här. När Caesar satte eld på den egyptiska flottan i hamnen spred sig branden
till Palatsen, och biblioteket brann ner helt eller delvis. Till sist
kunde Caesar ta kontrollen över Faros och hålla hamnen öppen.

Kleopatra_5b.indd 112
08-06-24 13.55.22
Kleopatra och Julius Caesar
Men allt kärvade, och Alexandriaborna lyckades bygga en ny flotta av virke som de skrapade ihop i staden. I en särskilt mörk stund
var Caesar nära att drunkna i Medelhavet. Han fick simma för livet och höll sina ovärderliga militära planer torra i sin uppsträckta
hand, men hans mantel gick förlorad. Fienden tog upp och förevisade den som en trofé.
Kleopatra hade iakttagit en påfallande tystnad under sin äldre
systers olycksförföljda regeringstid och dess blodiga efterdyningar,
och nu gjorde hon likadant och var såvitt vi kan avgöra passiv
medan kriget rasade. Den fjortonåriga Arsinoë var yngre och inte
lika erfaren och ville inte bida sin tid. Efter att ha flytt från Palatsen anslöt hon sig till Ptolemaios general Achillas med stöd av sin
inflytelserike informator Ganymedes. I november år  utropade
Alexandrias invånare Arsinoë till Egyptens drottning, en rival till
Kleopatra och blivande hustru till Ptolemaios XIII, som fortfarande var massornas favorit. Kort därpå avslöjades Pothinos förräderi (Plutarchos säger att Caesars barberare angav honom) och
han avrättades, och Achillas mördades av den ärelystne Ganymedes. Därmed var Ptolemaios XIII isolerad och Ganymedes
hade befälet över armén. Han skulle visa sig vara en uppfinningsrik befälhavare som vann Caesars motvilliga respekt då han förorenade de underjordiska vattencisternerna med saltvatten. Enda
möjligheten för Caesar att kontra detta drag var att beordra sitt
manskap att gräva dag och natt tills de nådde grundvattnet.
Nu kom Alexandriaborna, tydligen trötta på livet under Arsinoë och Ganymedes, med en kuriös begäran:
Invånarna i Alexandria såg att framgången stärkte romarna och att ett ogynnsamt öde endast ingav dem ännu
mer mod. Emedan de inte kände till någon medelväg
mellan dessa på vilka de kunde grunda ytterligare förhoppningar, beslöt de, såvitt vi kan bedöma antingen efter råd av de vänner till deras kung som befann sig i Cae
Kleopatra_5b.indd 113
08-06-24 13.55.23

sars kvarter eller på eget initiativ, att genom hemliga sändebud föreslå kungen att skicka ambassadörer till Caesar
och uppmana honom: ”Att avsätta deras kung och låta
honom återförena sig med sina undersåtar; att folket
tröttnat på att vara underkuvat av en kvinna, på att leva
under ett bräckligt styre och lyda under tyrannen Ganymedes grymma lagar och var redo att verkställa kungens
befallningar, och om de med hans sanktion skulle gå i
förbund med Caesar och ställa sig under hans beskydd,
skulle de inte avskräckas från att kapitulera på grund av
fruktan för fara.”5
Det är svårt att få rim och reson i detta händelseförlopp. Alexandrinska kriget, ett verk av en anonym författare, eventuellt Caesar
själv, berättar att Ptolemaios hade blivit orubbligt lojal mot honom och med tårar i ögonen bad att inte behöva lämna Palatsen.
Men Ptolemaios bluffade, och trots sin senkomna insikt om att
Alexandriaborna var ”falska och svekfulla och sällan talade som de
tänkte” var Caesar oförklarligt naiv. I tron att läget skulle bli lugnare om Ptolemaios släpptes lät Caesar honom gå. Så fort Ptolemaios kom utanför palatsområdet torkade han tårarna, återtog
befälet och ”förde likt ett vilddjur som har rymt ur fångenskapen
kriget med stor bitterhet mot Caesar, så att de tårar han göt vid
avskedet synes ha varit tårar av glädje”.
Kort after Ptolemaios avhopp intog trupper under befäl av
Caesars allierade Mithridates från Pergamon, kompletterade med
nabateiska och judiska styrkor, Pelusium och marscherade västerut till Alexandria. Caesar seglade dem i möte och föll egyptierna i
ryggen. Det kom till ett kort, blodigt slag utanför staden. Caesars
bundsförvanter segrade och Alexandria kapitulerade, Arsinoë tillfångatogs och Ptolemaios XIII drunknade då han försökte ta sig
över Nilens kanopiska gren i en katastrofalt överlastad båt. Den
tunga guldrustning som hade hindrat honom från att simma togs

Kleopatra_5b.indd 114
08-06-24 13.55.23
Kleopatra och Julius Caesar
upp ur vattnet och visades för folket i Alexandria som tecken på
att deras kung var död, men kroppen försvann i floden. Detta
skulle vålla Kleopatra problem långt senare, då en falsk Ptolemaios
trädde fram och gjorde anspråk på tronen med en dramatisk och
trovärdig historia om hur han med desperata ansträngningar hade
simmat i land och sedan tillbringat många år i landsflykt. Den
egyptiska armén gav sig den  januari år . Caesar, djupt impopulär som segrare, tågade in i Alexandria i triumf och slog sig ner
hos den lika illa omtyckta Kleopatra och hennes yngre bror Ptolemaios XIV i Palatsen. Som tack för deras hjälp i fälttåget gjorde
Caesar längre fram Alexandrias judar till hedersborgare i staden.
Caesar kunde ha annekterat Egypten men avstod. I stället återinsattes änkedrottning Kleopatra på tronen jämsides med sin trettonårige bror, som nu blev hennes man, säger Dio:
… Han befarade att egyptierna på nytt skulle göra uppror, emedan de överlämnats till en kvinnas härskarmakt,
och att romarna skulle bli missnöjda, både med honom
själv och för att han levde med kvinnan. Därför befallde
han henne att ”äkta” sin andre broder och gav kungadömet åt dem båda, åtminstone nominellt. Ty i realiteten
skulle Kleopatra sitta inne med hela makten på grund av
att hennes make alltjämt var en pojke, och tack vare Caesars gunst fanns det ingenting som hon inte kunde göra.
Att hon levde med brodern och delade makten med honom var sålunda ett sken som hon gick med på, medan
sanningen var att hon härskade ensam och hela tiden var
tillsammans med Caesar.6
Syskonen skulle regera gemensamt som Theoi Filopatores Filadelfoi (De Faderälskande, Syskonälskande Gudarna), men Kleopatra
hade ingenting till övers för något samregentskap utan trotsade
konvenansen och satte alltid sitt namn först. De skulle ”stödjas”

Kleopatra_5b.indd 115
08-06-24 13.55.23

som regenter av tre, senare fyra, romerska legioner. Till allt utom
namnet var Egypten ett romerskt protektorat.
Nu hade Caesar full frihet att återvända till Rom, men han
dröjde sig kvar i Alexandria. Samtida iakttagare, som kanske inte
ville vidgå att den store Caesar var i stånd att begå lättjans och
ansvarslöshetens tvillingbrott, nämnde ingenting om att han stannade. Alla moderna historiker är överens om att det var för Kleopatras skull som han inte bröt upp. Den pragmatiska åsikten är
att han ville se henne stadigt placerad på tronen som en säker och
värdefull romersk klientdrottning. Den mer romantiska är att han
helt enkelt var utsliten efter många år i fält och ville vara tillsammans med sin unga älskarinna en tid.
Han åt och drack ofta med henne till gryningen, och tillsammans skulle de ha seglat i hennes statsslup nästan till
Etiopien om hans soldater hade samtyckt till att följa
med.7
Egyptens faraoner hade i många hundra år seglat fram och tillbaka på Nilen – landets huvudled – för att visa sig för folket. Det
långsmala Egypten var besvärligt att administrera. Det kunde ta
två veckor att få fram ett meddelande från Memfis i norr till Aswan i söder, och hovet oroade sig ständigt för att ämbetsmän som
bodde hundratals kilometer från huvudstaden, där förvaltningen
hade sitt säte, skulle frestas att glömma kungen och lägga sig till
med egna ”kungliga” privilegier. Att kungen regelbundet visade
sig var ett enkelt och effektivt sätt för honom att förstärka sin rätt
att härska, och längs Nilen låg små palats strödda, ”faraos förtöjningsplatser”, där kungarna kunde hålla tillfälligt hov medan de
besökte guvernörerna och offrade i traktens tempel. Kopplingen
mellan stora båtar och jordisk makt ser vi än i denna dag. Endast
de rika har råd att hålla sig med sådana, och den som äger en båt
får lättare att skaffa sig ännu mer pengar och bygga sig ännu fler

Kleopatra_5b.indd 116
08-06-24 13.55.23
Kleopatra och Julius Caesar
båtar. Kopplingen mellan båtar och gudar är kanske inte lika tydlig för moderna människor, men Egyptens gudar färdades regelbundet på Nilen och fördes från tempel till tempel och korsade
floden från den östra till den västra stranden. Och högt över floden styrde solguden Re sin solbåt över den klara blå himlen dag
efter dag.
Om vi skall tro Appianos och Suetonius gjorde sig Kleopatra
nu redo att segla uppför Nilen, och Caesar hade samtyckt till att
följa med. Det var ingalunda någon romantisk kryssning utan en
triumfartad offentlig uppvisning, en noga genomtänkt politisk
gest som skulle göra den nya alliansen glasklar för alla som betydde
något. Flottan på över fyrahundra skepp, bemannade med romerska soldater som enligt Appianos ledsagade den kungliga slupen, inskärpte budskapet.8 Någon beskrivning av Kleopatras slup har vi
inte, däremot en, avfattad av Kallixeionos från Rhodos och bevarad
av Athenaios, av den storartade slup eller navis thalamegos som Ptolemaios IV hade byggt mer än halvtannat sekel tidigare.9 Detta
märkliga fartyg sades vara ett halvt stadion långt, trettio alnar brett
på mitten och nästan fyrtio alnar högt. Det var ett flytande semesterpalats med många rum, flera våningar och fem separata matsalar
för kung, drottning, hovfolk, tjänare och besättning, och det kan
mycket väl ha varit förebilden för Kleopatras egen slup.
Caesar ville rimligen inspektera det land som till allt utom
namnet var hans. Lucanus antyder att han kan ha haft ett annat
motiv för resan. I många år hade Caesar – han som många andra
– velat veta mer om Nilens okända källa:
Trots mitt starka intresse för vetenskap skulle ingenting
tillfredsställa min intellektuella nyfikenhet mer fullkomligt än att få veta vad som får Nilen att stiga, sade Caesar
till Isisprästen Akoreos. Om du ser till att jag kan besöka
källan, som har varit ett mysterium i så många år, lovar
jag att upphöra med detta inbördeskrig.10

Kleopatra_5b.indd 117
08-06-24 13.55.23

Om det förhöll sig så skulle han bli besviken. Nilens ursprung
förblev ett mysterium i ytterligare arton sekel, och det är inte troligt att Kleopatras slup tog sig längre söderut än till den notoriskt
upproriska staden Thebe. I själva verket är det möjligt att den inte
seglade längre än till den urgamla huvudstaden och traditionella
kröningsstaden Memfis.
Någon gång mellan år  och  födde Kleopatra en son som
hon gav namnet Ptolemaios Caesar. Namnvalet var en tydlig fingervisning om faderskapet, liksom att Caesar inte gjorde något försök att hindra henne från att använda hans namn. Alexandriaborna drog genast den självklara slutsatsen och döpte genast om den
nyfödde till Caesarion, Lille Caesar, efter hans ”far”. Det går självfallet inte att bevisa hur det låg till, trots mängder av försök där
man har tagit fasta på Caesarions födelsedatum och räknat baklänges till befruktningen. Plutarchos är till föga hjälp här eftersom
han motsäger sig själv och påstår att Caesarion var son till Caesar,
född år  – ” … då han lämnade Kleopatra på Egyptens tron
(kort därpå fick hon en son med honom som stadens invånare
kallade Caesarion)” (Caesars liv) – och även att ”Caesarion troddes vara son till den förre Caesar [Julius Caesar], med vilken Kleopatra blev havande” (Marcus Antonius liv), ett vagt påstående som
antyder att Kleopatra var gravid vid tiden för Caesars död.11
De som levde samtidigt med och något senare än Kleopatra har
delade uppfattningar om faderskapet. Dio uppger att Kleopatra
låtsades att Caesarion var Caesars barn, Suetonius säger att Caius
Oppius sammanställde en noga genomarbetad text som förklarade att han inte var det. Suetonius själv sitter på gärdsgården. Han
säger att Caesar var betuttad i Kleopatra och ”till och med gav
henne lov att ge den son hon hade fött honom hans eget namn.
Vissa grekiska historiker påstår att pojken var mycket lik Caesar
såväl till anletsdragen som till gången”, och tillägger att Marcus
Antonius, som knappast är någon objektiv källa och inte heller
kunde väntas stödja Octavianus anspråk på att vara Caesars verk
Kleopatra_5b.indd 118
08-06-24 13.55.23
Kleopatra och Julius Caesar
liga arvinge, förklarade inför senaten att Caesar hade erkänt Caesarion som sin son.12
Man trodde i många år att en ptolemaisk eller romersk stele,
som påträffats i Serapeion i Memfis och nu finns i Louvren, kunde lösa gåtan om Caesarions födelsedatum. Den demotiska texten
på stelen är daterad ”År ,  payni, Isis helgdag, kung Caesars födelsedag”. Om vi går med på att År  här är Kleopatras År , blir
denna dag den  juni år  räknat från Auletes död år .13 Under
förutsättning att barnet var fullgånget avlades Caesarion under
krisen i Alexandria, vid en tidpunkt då Kleopatras bror och make
Ptolemaios XIII var på annat håll och hon levde i Caesars nära
grannskap. Men detta är egyptologi, och ingenting i egyptologin
är någonsin enkelt. Kleopatras samregent år  var hennes bror
Ptolemaios XIV, inte hennes son, så varför skulle stelen ge Caesarion en felaktig titel? Ristades stelen senare, då Caesarion hade
blivit kung? Eller hör År  i fråga inte till Kleopatra utan till Caesarion själv? Eftersom hans samregentskap med Kleopatra inleddes efter Ptolemaios XIV:s död år , daterar detta stelen till år
. Kan stelens text syfta på en senare, romersk, härskare över
Egypten som också kallades ”kung Caesar”? Syftar den på Octavianus födelsedag, som vissa egyptologer tror? Det faktum att
Caesarion som farao aldrig gavs beteckningen kung Caesar utan
alltid ”Ptolemaios kallad Caesar” stöder denna sistnämnda tolkning. För att ställa till ännu mer förvirring hävdar en nyligen utkommen skrift om stelen att det födelsedatum som uppges bör
ändras till  phaophi, det vill säga den  oktober år , och att
den person det gäller var ”kung Djoser”. Det var Djoser som under :e dynastin byggde trappstegspyramiden till ära för Sakkara,
vördad som en gud under den ptolemaiska och romerska tiden.
Denna reviderade läsning ger vid handen att texten varken har
med Kleopatra eller Caesarion att göra.14
Kleopatra lät sig inte provoceras av skvallret och yttrade sig inte
i faderskapsfrågan. Hon behövde naturligtvis inte förklara sig och

Kleopatra_5b.indd 119
08-06-24 13.55.23

hade allt att vinna på att förmodas vara mor till Caesars barn.
Caesarion gav Caesar starkast tänkbara incitament att garantera
att Egypten förblev en självständig stat som hans son skulle ärva.
När Ptolemaios XIV dog skulle Caesarion bli Egyptens kung och
härska tillsammans med sin mor. Med Caesarion och Kleopatra
på tronen och Caesar diktator i Rom skulle Egypten och ptoleméerna få romerskt beskydd, Rom skulle gynnas av Egyptens generositet och Caesars släkt i realiteten härska över den civiliserade
världen. Caesar iakttog också en värdig tystnad. Han hade ju redan en hustru i Rom och kunde inte gärna erkänna någon annan
kvinnas barn som sin son. Hans tystnad har tolkats på många
sätt. Att förbindelsen egentligen inte betydde något för honom
utan var ett äventyr av samma slag som hans många tidigare förhållanden. Att någon förbindelse aldrig fanns och att Caesarion
inte var hans son. Eller att Caesar, väl medveten om farorna med
att uppfattas som far till arvingen till Roms och Egyptens ”troner”, höll tyst för att inte äventyra sin sons säkerhet.
Caesar trivdes sålunda av allt att döma ganska bra med sitt icke
erkända faderskap. Finns det då någon anledning att tvivla på att
Caesarion var hans son? Det vilar ett tunt, kvardröjande moln av
ovisshet över Caesars fertilitet. Efter ett liv av sexuella utsvävningar, tre äktenskap och otaliga förhållanden hade han bara åstadkommit ett enda erkänt barn. Julia, Pompejus den stores avlidna
hustru, föddes i Caesars första äktenskap med Cornelia trettiosex
år före Caesarions födelse. Rykten om att Caesar hade avlat en
lång rad utomäktenskapliga barn, bland andra Servilias son Brutus, går självfallet inte att bekräfta. Att ett enda barn levde till
vuxen ålder var dock inte alls sällsynt. Tiberius Gracchus mor
Cornelia födde tolv barn men endast tre överlevde spädbarnstiden
och barndomen. Egyptens kvinnor var berömda för sin fruktsamhet, kanske tack vare deras stärkelserika kost, men Rom led av en
akut brist på barn i eliten som orsakades av en allmän motvilja
bland hustrurna mot att föda barn och förvärrades av hög miss
Kleopatra_5b.indd 120
08-06-24 13.55.23
Kleopatra och Julius Caesar
fallsfrekvens, hög mödra- och barnadödlighet under graviditet,
förlossning och spädbarnstid och eventuellt av blyet i vattenrören.15 Spädbarnsdöd och missfall dokumenterades sällan och därför är det svårt att få fram någon exakt statistik, men att lite drygt
hälften av alla barn som föddes i Rom nådde fem års ålder ter sig
ganska rimligt. Caesars dotter Julia hade själv dött i barnsäng och
även barnet.
Sommaren  lämnade Caesar Kleopatra och återupptog sitt
fälttåg mot Pompejus anhängare. Han skulle inte träffa henne
igen på över ett år som är dåligt dokumenterat i Egypten, då Kleopatra stärkte sitt grepp om tronen genom att förslaget manipulera
Isiskulten. Vad som hände Caesar under det året är däremot väldokumenterat. En snabb seger i Mindre Asien (”veni, vidi, vici”)
ledde till Farnaces II:s fall, son till Mithridates från Pontos.
Därefter kvästes ett myteri i Rom som kunde ha blivit farligt, och
ett framgångsrikt fälttåg i Nordafrika utplånade vad han hoppades var de sista resterna av Pompejus folk. Caesar återvände till
Italien i juni eller juli år . I slutet av september eller början av
oktober firade han en fyrfaldig triumf: fyra separata festdagar till
ära för hans segrar i Gallien, Egypten, Pontos och Afrika. Där
förekom tävlingar, teaterföreställningar, banketter, offer och fyra
stora processioner som startade på Marsfältet, gick in i Rom genom Triumfporten och slingrade sig runt Forum till Capitolium
och templet helgat åt Jupiter Optimus Maximus. I processionerna
visades krigstroféer och klenoder upp, liksom målningar och kartor som illustrerade Caesars många segrar, och tablåer åskådliggjorde Nilen och fyren på Faros med imiterade lågor och allt.
Bland prestigefångarna som ställdes ut till beskådan märktes den
store galliske hövdingen Vercingetorix, den fyraårige Juba II av
Numidia, eunucken Ganymedes från Alexandria och hans drottning, den tonåriga Arsinoë IV. Detta var en ovanlighet – romarna
undvek i regel att visa upp kvinnliga fångar i kedjor, även om
Pompejus hade låtit Mithridates änka och döttrar figurera i ett så
Kleopatra_5b.indd 121
08-06-24 13.55.24

dant sammanhang år  – och det togs mycket illa upp. Arsinoë
vann åskådarnas medkänsla, och Caesar ansåg det klokast att skona hennes liv. Hon förvisades till ett liv i Artemistemplet i Efesos.
Också Juba skonades och uppfostrades som en romersk ädling.
Vercingetorix, som redan hade uthärdat sex år isolerad i en fängelsehåla, garrotterades omedelbart efter att ha förevisat offentligt,
och Ganymedes försvann rätt och slätt. Han fick antagligen dela
Vercingetorix öde.
Någon gång samma höst anlände Kleopatra, Ptolemaios XIV
och (troligen) Caesarion till Rom. De installerade sig på Caesars
privata egendom i Trastevere på andra sidan Tibern, och där
tycks de ha varit kvar även under Caesars långvariga vistelse i
Spanien från december  till sommaren , tills Caesar mördades på Idus Martii ( mars) år . Då var det säkrast att resa tillbaka till Egypten. Om Kleopatra följde efter Caesar till Rom av
egen fri vilja eller tillkallades, som älskarinna eller gisslan, vet vi
inte. Det finns inte det ringaste bevis för att hon gjorde det storslagna intåg i Rom som filmregissörerna älskar, och det är omöjligt att föreställa sig att romarna skulle gå man ur huse och hylla
en utländsk drottning, såvida de inte hurrade/kastade glåpord
över henne som fånge. Vilket syftet med besöket än var spelade
det i händerna på Caesars fiender, som genast spred elakt skvaller: Caesar ämnade skilja sig från den ofruktsamma Calpurnia
och äkta Kleopatra; Caesar hade slutgiltigt bestämt sig för att
göra Alexandria till sin huvudstad; Caesar planerade att införa
lagar som skulle ge honom rätt till så många utländska hustrur
han ville ha. Dio skriver att Caesar inte fäste sig vid den tilltagande misstämningen:
… han ådrog sig den starkaste kritik från alla på grund
av sin lidelse för Kleopatra – nu inte den lidelse han hade
demonstrerat i Egypten (ty det var hörsägen), utan den
som visades upp i själva Rom. Ty hon hade kommit till

Kleopatra_5b.indd 122
08-06-24 13.55.24
Kleopatra och Julius Caesar
staden med sin make och slagit sig ner i Caesars eget hus,
så att även han fick dåligt rykte för bådas skull. Han var
emellertid helt likgiltig till detta och införlivade dem
tvärtom bland det romerska folkets vänner och bundsförvanter.16
Den hängivne republikanen Cicero träffade Kleopatra under denna tid och avskydde henne för hennes högfärd (superbia). I ett
brev till sin synnerligen gode vän Atticus daterat den  juni år 
skrev han vad han tyckte:
Jag hatar drottningen! Och den man som går i god för
hennes löften, Ammonius, vet att jag har goda skäl att
göra det. De gåvor hon lovade mig var visserligen av litterär natur och inte under min värdighet – det slag jag
inte skulle ha haft något emot att offentliggöra … Drottningens fräckhet då hon bodde i Caesars hus i planteringarna på andra sidan Tibern kan jag inte tänka på utan
att bli upprörd. Alltså inga förbindelser med det där patrasket. De verkar tro att jag inte bara är renons på kurage utan också på känslor.17
Detta utdragna besök i Rom är ännu en dunkel period i Kleopatras levnadshistoria. Vi får bekräftat i samtida dokument att det
verkligen ägde rum, men vi kan inte vara säkra på att alla arton
månaderna tillbringades enbart i Rom. Det förefaller tvärtom
osannolikt att Caesar, som just hade återställt stabiliteten i Egypten, skulle äventyra Kleopatras bräckliga grepp om tronen, och
Kleopatras egen släkthistoria visade att det var utomordentligt riskabelt att försumma Alexandria och i stället semestra i Rom. Därför är det möjligt att hon gjorde två helt separata resor till Rom:
först en diplomatisk visit tillsammans med Ptolemaios XIV för att
bli officiellt erkänd som ”vän och bundsförvant” och sedan en

Kleopatra_5b.indd 123
08-06-24 13.55.24

andra visit ett år senare, med eller utan Ptolemaios, för att diskutera Egyptens och Cyperns framtid.18
Det egyptiska kungliga sällskapet kan mycket väl ha varit närvarande då Caesar invigde en gyllene staty av Kleopatra i templet
helgat åt Venus Genetrix (Venus Modern) på Forum. På -talet
e. Kr. återger Appianus denna statys historia och tillägger att den
alltjämt står i templet. Denna till synes osannolika uppgift blir
mycket trovärdigare om vi tänker oss att Caesar inviger en staty av
den egyptiska gudinnan Isis som skall ha sin plats bredvid Venus.
I Egypten var Kleopatra starkt förknippad med Isis, som i sin tur
hade samma ställning som den grekiska Afrodite och den romerska Venus, och hon klädde sig regelbundet som gudinnan. Att en
staty av Isis med Kleopatra som förebild invigdes behöver inte ha
varit stötande för Roms invånare. Om det däremot hade varit fråga om en staty av en levande utlänning skulle det ha väckt stor indignation bland allmänheten. Det gick an, och uppmuntrades
rentav, för utlänningar att erkänna levande romare som gudomliga varelser, men romarna själva dyrkade inte levande gudar. Eller
gjorde de det? Caesar hade alltid sagt sig härstamma från Venus,
Aeneas gudomliga moder. År  hade han offentligt erkänts som
halvgud. År  fick hans bild föras i procession bredvid bilder av
gudarna, och en tempelstaty försågs med inskriptionen ”Till den
oövervinnelige guden”. Man offrade på hans födelsedag, årliga
böner om hans fortsatta goda hälsa uppsändes, ett nytt pediment
i tempelstil restes framför hans hus och en ny titel konstruerades,
”Jupiter Julius”. Det står helt klart att Caesar, liksom Alexander
den store före honom, mot slutet av sitt liv började begrunda det
fängslande spörsmålet om sin egen gudomlighet. Samtidigt experimenterade han med kungatanken, och hans tillgjort blygsamma
vägran att ta emot ett kungligt diadem, hopbundet med en lagerkrans, som Marcus Antonius räckte honom under Lupercaliafesten i februari  (en urgammal högtid som firades för att rena staden Rom) hade inte lurat någon. Diadem förekom hela tiden på

Kleopatra_5b.indd 124
08-06-24 13.55.24
Kleopatra och Julius Caesar
Caesars statyer, och Caesar själv fortsatte att sitta på en guldtron.
Den gudomliga drottning Kleopatras fördärvliga inflytande fick
hela skulden för dessa avvikelser. Ciceros privata brev antyder att
hon var illa tåld i Rom, även om han inte kan anses vara ett objektivt vittne eftersom han själv sagt sig ogilla drottningen. Att
Kleopatra hade frestat Caesar med sexuella tjänster låg säkerligen
inte bakom hennes impopularitet, för i viss mån förväntades det
av en stor man att han skulle hålla sig med en älskarinna med passande prestige. Kleopatra var illa omtyckt därför att hon ansågs
locka Caesar in på farliga hellenistiska vägar. Det var mycket bekvämare att lägga skulden på Kleopatra för Caesars flirt med
kungliga och gudomliga tillbehör än på Caesar själv.
Caesar återvände till Italien sommaren , krigstrött och offer
för oroande täta epileptiska anfall. Utan att ta omvägen om Rom
begav han sig till sitt privata gods Lavicum (Monte Lompatri i
Lazio) och skrev den  september ett testamente som vestalerna
skulle hålla i förvar. Testamentet stipulerade att en förmyndare
skulle tillsättas för en ännu ofödd eventuell son och arvinge, kanhända ett tecken på att Caesar och Calpurnia alltjämt hoppades
kunna avla ett barn tillsammans, eller på att Caesar övervägde att
skiljas och gifta om sig. Om han inte fick en arvinge skulle tre
fjärdedelar av hans egendom gå till hans brorsonson Gajus Octavius (Octavianus), som han postumt adopterade som sin son.
Återstoden skulle delas mellan systersonen Quintus Pedius och
systersonsonen Lucius Pinarius. Hans naturlige son Ptolemaios
Caesar nämndes inte. Det hade varit omöjligt. Romersk lag förbjöd legat till utlänningar.
Ett brev skrivet av Cicero den  april år  upplyser oss om att
Kleopatra lämnade Rom innan en månad gått efter mordet på
Caesar: ”Jag har inga invändningar mot drottningens flykt.”19 Ett
brev skrivet några veckor senare avhandlar det missfall som Cassius maka Tertulla (Tertia) gått igenom kort dessförinnan, och så
kommer ett kryptiskt tillägg: ”Jag hoppas att det är sant om drott
Kleopatra_5b.indd 125
08-06-24 13.55.24

ningen och om den där Caesar [Caesarion?] hon har.”20 Man får
intrycket att Cicero hoppades att också Kleopatra skulle få missfall. När man inte längre är bunden av ett födelsedatum i juni år
 för Caesarion kan man utnyttja detta brev som ett argument
för att Kleopatras son var postum och född kort efter Caesars död.
Denna tolkning ger emellertid också vid handen att Caesarion avlades under Caesars långvariga fälttåg i Spanien år –. Därför
måste Caesarions far ha varit antingen Ptolemaios XIV eller någon helt annan man.21 Att samtida romare, som naturligtvis visste
exakt när Caesarion var född, nämner en diskrepans i dateringen
när de diskuterar vem som var Caesarions far är en stark om än
indirekt indikation på att Caesarion inte avlades i Caesars frånvaro. En vida bättre tolkning av brevet är att Cicero syftade på en
senare graviditet. I så fall måste vi utgå ifrån att denna andra graviditet slutade med ett tidigt missfall eftersom det inte finns något
dokumenterat om att Kleopatra och Caesar fick ännu ett barn.22
Kleopatra och hennes svit reste tillbaka till Alexandria. En papyr daterad den  juli år  bekräftar att Ptolemaios XIV alltjämt var i livet i juli, men han dog före slutet av augusti. I avsaknad av någon annan tronarvinge blev den treårige Caesarion Ptolemaios XV Theos Filopator Filometor (Den Faderälskande, Moderälskande Guden).

Kleopatra_5b.indd 126
08-06-24 13.55.24
      
Den nya Isis
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
I Armant fanns fram till år  ett synnerligen intressant
tempel byggt av Kleopatra den stora till ära för hennes son
Caesarions födelse. Det revs totalt mellan åren  och
 och materialet fördes bort och användes i uppförandet av en sockerfabrik, men dessförinnan hade många resenärer besökt och beskrivit det, och lyckligtvis hade de
gjort ett antal teckningar och planritningar och tagit fotografier av det. Vi arbetar på en rekonstruktion av detta
tempel för publicering och vi vore mycket tacksamma för
all hjälp som era läsare kan ge oss, så att rekonstruktionen
blir så komplett som möjligt.
Robert Mond och Oliver Myers, Geographical Journal1
C
aesarions födelse var en triumf. Den gav Kleopatra något
nytt att sträva efter – att bevara tronen åt barnet och hans
avkomlingar – och eftersom både den dynastiska och den ptolemaiska traditionen tillät mödrar att härska på sina späda söners
vägnar befriade den henne från den trista skyldigheten att förbli

Kleopatra_5b.indd 127
08-06-24 13.55.24

gift med en manlig samregent. Det är nog ingen tillfällighet att
Ptolemaios XIV dog så fort det stod klart att Caesarions framtid
låg i Egypten och inte i Rom, och Josefus för sin del betvivlar inte
att den unge kungen mördades: ”Hon var också mycket sniken av
naturen och tvekade inte inför någon ond gärning. Hon hade redan förgiftat sin broder emedan hon visste att han skulle bli kung
av Egypten, och detta när han var blott femton år gammal …”2
Josefus är genomgående fientlig till Kleopatra och fallen för generaliseringar, och han stöder inte sitt påstående med några bevis.
Men även om hans kommentarer är partiska vilar en ton av sanning över dem. Det är frestande att göra en dramatisk rekonstruktion. Den unge och oerfarne lämnas kvar i Alexandria medan
hans syster gör en andra diplomatisk resa till Rom; Ptolemaios
upptäcker att folket är villigt att stödja honom som ensam regent
nu när Caesar är död; Ptolemaios överväger att äkta den avsatta
och alltjämt populära Arsinoë IV; Ptolemaios faller för frestelsen
och utropar sig till kung; Kleopatra återvänder tidigare än väntat
och tar raskt itu med krisen. Man måste dock hålla i minnet att
den förväntade livslängden för män som överlevde spädbarnsåldern i ptoleméernas Egypten endast var trettiotre år. Att någon
dog vid femton år var sorgligt men inte alls ovanligt.
Ptolemaios XV Caesar, kung av Egypten, kom att spela en stor
roll i sin mors propaganda. Med en son vid sin sida kunde Kleopatra VII lägga alla funderingar som hon kan ha haft på att bli
kvinnlig kung åt sidan och i stället bygga upp en ny och kraftfull
identitet som halvt gudomlig mor. En sådan hade den enorma
fördelen att falla sig helt naturlig för såväl hennes egyptiska som
hennes grekiska undersåtar. Gudomlighet var ingenting nytt. Kleopatra hade blivit gudinna mot slutet av sin fars regeringstid, då
hon, systern och bröderna tillsammans hade upphöjts till De Nya
Syskonälskande Gudarna. Nu skulle hon specifikt identifieras
med Egyptens mest berömda ensamstående mor, gudinnan Isis.
Från den dynastiska periodens allra första tid hade religionen

Kleopatra_5b.indd 128
08-06-24 13.55.25
Den nya Isis
tjänat som skydd för den kungliga familjens ställning. Tron på
kungens förmåga att avvärja isfet (kaos) genom att upprätthålla
maat (ett oöversättligt begrepp som bäst återges som en kombination av ”det rätta”, rättvisa, sanning och status quo) garanterade
att något verkligt försök att avskaffa monarkin aldrig gjordes, även
om enskilda kungar ibland fick lämna ifrån sig makten. Detta allt
dominerande behov av att bevara maat underblåste en konservativ livsåskådning där allt flöt sakta och lugnt. Att experimentera
var farligt och onödigt – det kunde oroa gudarna och leda till
kaos – och det var både tryggare och behagligare att hålla fast vid
det gamla och beprövade. Denna konservatism framträder särskilt
tydligt i den officiella konsten, som för andra än experterna tycks
stå praktiskt taget stilla från Gamla rikets början till den ptolemaiska epokens slut.
Begreppet maat personifierades av gudinnan Maat, solguden
Res vackra, sannfärdiga dotter. Många scener från dynastiernas tid
visar kungar som står bredvid Maat eller offrar en miniatyrbild av
Maat sittande på huk till mycket större gudar. Både Maat och
drottninggemålen var kungens följeslagare och därför blev deras
roller och utseenden ofrånkomligen sammanblandade. Det var
bara sanningens fjäder på Maats huvud som särskilde henne från
den levande drottningen. Den officiella egyptiska konsten är aldrig spontan, och denna sammanblandning var ingalunda någon
tillfällighet. Efter hand som dynastiåldern löpte vidare fick Egyptens drottningar en hög offentlig profil, en rad sekulära och religiösa titlar och huvudbonader i mängd där gudomliga symboler
införlivades, till exempel gamkronan, den dubbla eller flerdubbla
kobran, Hathors kohorn, solskivan som förknippades med solgudarna och de båda höga plymer som hade med gudarna Amon,
Montu och Min att göra. Hathor och Isis hade nästan identiskt
lika huvudbonader och det suddade ännu mer ut gränsen mellan
dödlig och odödlig.
Egyptierna liknade sina drottningar vid gudinnor, många fors
Kleopatra_5b.indd 129
08-06-24 13.55.25

kare i egyptologins begynnelse uppfattade dem som avelskor och
inte mycket annat. På -talet har man blivit alltmer medveten
om de många komplexiteterna i det egyptiska tänkandet, och
forskarna har slagit fast att gemålen i själva verket var en oumbärlig kvinnlig del av kungadömets invecklade teologi.3 Ja, hon väntades prestera en son och arvinge, men det var inte alls det viktigaste. Om det behövdes kunde man hitta en arvinge i kungens
harem eller adoptera en från en elitsläkt. Det var långt viktigare
att gemålen hade sinne för politik och var acceptabel teologiskt.
Hon skulle härska i sin makes frånvaro och delta i religiösa ritualer som fordrade en kvinnlig celebrant. I avsaknad av en arvinge
kunde det tänkas att hon härskade över landet som kvinnlig kung.
I sin egenskap av halvt gudomlig och potentiell mor till en halvgud betraktades dynastiperiodens gemål själv som en källa till religiös och politisk makt.
Egyptens första ”gudinnor” träder fram före dess första kungar
och drottningar. I förhistoriska gravar har man påträffat kvinnliga
figuriner av ben och elfenben med starkt markerade könsdelar
och bröst, som pekar på att de bör förknippas med sexualitet,
fruktsamhet och kanske också återfödelse. Lerkärl från ungefär
samma tid är dekorerade med scener ur det dagliga livet och livet
efter döden. Vatten och båtar har en prominent plats, med däggdjur, fåglar, människor och båtar som seglar på floder av vågiga
linjer. Här och där möter man en fyllig, klart kvinnlig figur som
åtföljs av män i mindre skala. Denna kvinna har paralleller i små
kvinnliga terrakottafiguriner som med enkla, fågellika ansikten
men tydligt betonade bröst och höfter utför en egendomlig dans
med armarna böjda över huvudet. De ansiktslösa kvinnofigurerna
tillhör en tidsålder då skriften ännu inte uppfunnits. Några namn
kan vi inte ge dem, men vi står antagligen framför Egyptens ursprungliga modergudinnor.
Väl framme vid år  har vi både ett kungligt namn och en
identifierbar gudinna. Narmerpaletten är en stor votivpalett av

Kleopatra_5b.indd 130
08-06-24 13.55.25
Den nya Isis
skiffer som skildrar segrarna vunna av en kung vars namn i två
symboler representeras av hieroglyferna för havskatten och mejseln: N’r Mr.4 På paletten ser man scener av kunglig härskarmakt
och den hyllar ordningens triumf över kaos. På ena sidan lyfter
Narmer, med södra Egyptens vita krona på huvudet, en klubba
för att dräpa en fiende som kryper ihop vid hans fötter. På den
andra sidan marscherar Narmer, nu med den röda nordegyptiska
kronan, med en soldattrupp. Framför honom ligger fem halshuggna krigsoffer med huvudena prydligt placerade mellan deras
ben. Nedanför tar Narmer i en separat scen formen av en tjur
redo att slita upp en fiende med hornen. På båda sidor om paletten blickar kogudinnan Bat ner, modergudinnan Hathor i en
mycket gammal version.
Egyptens gudar började sin tillvaro som fristående lokala totemgudar. De kopplades snart samman i en intrikat mytologi som
skulle förklara det annars oförklarliga: sådant som vi i dag reder ut
med vetenskapens hjälp. För att fylla det grundläggande behovet
av att förstå, att förklara skapelse och död, konstruerade varje
prästerskap för sig en mytologi där deras egen specielle gud stod i
centrum. Parfymens drottning Hathor hyllades som solguden Res
dotter, en moderskapets, musikens, kärlekens och berusningens
gudinna som saknade alla hämningar. I en del myter var hon Den
gyllene som ledsagade Re på hans dagliga färd över himlen. I
andra var hon den fridsamma kon som gav Egyptens kung di. I
Memfis var hon Sykomorens härskarinna som försåg de döda med
mat och dryck, i Thebe blev hon den medkännande Drottningen
av Västerlandet som tog hand om den döende solen. Men när hon
greps av vrede förvandlades den blida Hathor till Sekhmet, Den
mäktiga. Sekhmet var en kompromisslös lejonhövdad gudinna
som andades eld och var beväpnad med landsplågor och pest och
beskyddade Egyptens kungar. Från och med Narmers regeringstid
ökade kulten av Hathor i betydelse tills den blev Egyptens dominerande kvinnobaserade kult.

Kleopatra_5b.indd 131
08-06-24 13.55.25

Isis, flera hundra år yngre än Hathor, omnämns först som beskyddande gudinna, ”Den stora Isis”, i :e dynastins pyramidtexter, där hon förekommer som en av Heliopolis nio ursprungliga
gudar (Enneaden). Hennes namn, Aset på den äldsta egyptiskan,
representeras av tecknet för kungatron, och Isis själv återges ofta
med en liten tron ovanpå kronan. Hon kunde också identifieras
med kobran eller ormen på den kungliga pannan. Detta tydliga
samband mellan gudinnan och kungadömet, i livet som i döden,
dröjde sig kvar så länge kulten av Isis utövades. Medan dynastiernas tidsålder gick vidare tilltog Isis i status och makt och absorberade andra egyptiska gudinnors roller, traditioner och tillbehör,
även den en gång dominerande Hathor, och följden var att Hathor och Isis var praktiskt taget omöjliga att skilja åt till utseendet
när den ptolemaiska eran inleddes. Båda var vackra och iförda
den höga huvudbonaden med kohorn och solskiva, och båda bar
på ett sistron, en helig skallra vars rytmer kunde väcka gudarnas
livsandar.
Utanför Egypten spreds Isiskulten av sjömän, köpmän och resenärer som regelbundet seglade runt östra Medelhavet och använde den grekiska ön Delos som handelsstation. Där frodades
Isiskulten. Herodotos, som var verksam omkring år , var någorlunda bekant med gudinnan:
Alla egypter offrar således rena tjurar och kalvar. Men
kor har de inte lov att offra, utan de är helgade åt Isis.
Isis’ bild föreställer nämligen en kvinna med kohorn, alldeles som hellenerna avbildar Io …5
Alldeles som Isis hade införlivat Hathor antog hon gradvis flera
grekiska gudinnors attribut och utseende. Jordgudinnan Demeter, den visa Athene, Zeus syster och gemål Hera, den jungfruliga
jaktgudinnan Artemis och framför allt den vackra och kärleksfulla
Afrodite bidrog alla med detaljer ur sin mytologi, så att Isis ut
Kleopatra_5b.indd 132
08-06-24 13.55.25
Den nya Isis
vecklades till en mångsidig, mäktig, universell gudinna som tilltalade så starkt att hon under det första århundradet e. Kr. blev en
allvarlig rival till den växande kristna kulten.6 Den första anspelningen på en Isiskult på det grekiska fastlandet kommer från
Athens hamnstad Pireus, där den hade fått fäste innan Alexander
landsteg i Egypten. Nästa, som är tydligare, dateras till -talet
f. Kr. I Rom uppfördes det första Isistemplet på Capitolinska kullen omkring år . Det förstördes nästan genast men byggdes
snabbt upp igen. Senare tempel revs (och restes igen) år , , 
och  samt år  e. Kr. Den officiella romerska attityden till Isis
var både avvaktande och inkonsekvent. Julius Caesar vägrade att
ge Isis präster tillstånd att komma till Rom, men ändå tillät triumviratet att en helgedom tillägnad Egyptens gudar, även Isis,
uppfördes år .
Denna grekisk-romerska Isis behärskade läkekonsten, hon var
vis och begåvad med trollkraft. Hon kunde få Nilen att svämma
över, och själv odödlig kunde hon återföra de döda till livet. Hon
var drottning över himlen och över Egyptens bördiga jord. På den
svarta natthimlen blinkade hon som den klart lysande stjärnan
Sothis (Sirius eller Sepedet). I Alexandria höll Isis Pelagia (havets
Isis) sin skyddande hand över sjömännen som seglade in i och ut
ur hamnens trygghet; utanför staden botade Isis Medica de sjuka
i sina tempelsjukhus. Isis mest berömda roll var ändå den trogna
hustruns och den ömma moderns. Den utbroderade historien om
Isis, hennes make och bror Osiris och deras son Horus är en av
Egyptens äldsta och mest invecklade myter, men ingen originalversion finns bevarad. För att läsa den – och man skall alltid hålla
i minnet att detta bara är en, och en sen, version av en ofta upprepad berättelse – måste vi gå till Plutarchos mästerverk Om Isis och
Osiris. Plutarchos byggde sin tolkning på historier bevarade i den
muntliga traditionen och på fragment av gamla egyptiska myter
återgivna i äldre klassiska författares skrifter. Sitt verk tillägnade
han Clea, prästinna i Isiskulten i Delfi:

Kleopatra_5b.indd 133
08-06-24 13.55.25

För många år sedan födde himmelsgudinnan Nut två söner, Osiris och Seth, och två döttrar, Isis och Nefthys. Osiris var god och rättrådig men Seth var trätlysten och hade
ett dåligt lynne, och hans födelse vållade Nut stor smärta
när han tvingade sig ut i världen genom hennes sida.
Osiris härskade över Egypten som kung med sin systerhustru Isis. Osiris lärde människorna att plantera grödor,
lyda lagar och dyrka gudarna, och Isis lärde kvinnorna
hemligheterna med att väva, baka och brygga öl. I Egypten rådde fred och Isis styrde ensam över landet medan
Osiris färdades i världen och tjusade folket med sina
sånger och dikter.
Seth var olycklig. Hans hjärta förtärdes av avund och
han hade föresatt sig att hans bror skulle dö så att han
kunde inta hans plats. Han planerade en storslagen fest.
På matställningarna var köttet högt staplat. Där fanns
alla slags fågel och fisk, pyramider av bröd och söta kakor,
färska grönsaker och saftig frukt i stora högar och krus
med ädelt vin och starkt öl. Seth hade inbjudit sjuttiotvå
vänner till sitt gästabud, men hedersgästen var hans bror
Osiris. Gästerna drack och åt och drack igen. Till sist gav
Seth ett tecken åt tjänarna och en lång smal kista bars in
salen. Den var utskuren ur det finaste trä, inlagd med
guld och silver och dekorerad utvändigt och invändigt
med ebenholts, elfenben och ädla stenar. Nu skulle man
leka en ny lek. Den som passade i kistan fick behålla den.
Gästerna skyndade fram och försökte klämma sig in i det
smala utrymmet. Men ingen passade. Då var det den
smärte Osiris tur och han steg fram. Han lade sig ner i
kistan; den passade perfekt. Seth slog ögonblickligen igen
locket och reglade det. Kistan hade blivit Osiris likkista.
Seth släpade den till Nilens mynning och kastade i den.
Nyheten om tragedin nådde Isis i hennes palats i Kop
Kleopatra_5b.indd 134
08-06-24 13.55.25
Den nya Isis
tos. Hon kunde inte glömma Osiris utan vandrade i
många år härs och tvärs genom Egypten i hopp om att få
veta något om sin försvunne make. Till sist hörde hon ett
rykte om att kistan hade sköljts i land i det fjärran landet
Byblos. Där hade det legat mot en ung cypress som hade
vuxit och omslutit kistan så att Osiris blev helt dold inne
i stammen. Trädet hade fällts och använts till att stötta
taket i den stora pelarsalen i Byblos kungliga palats.
Isis lämnade Egypten och blev barnjungfru åt drottningens av Byblos yngste son. På natten, när ingen såg på,
satte hon den lille mitt i en ring av odödlig eld så att han
skulle få evigt liv. Hon förvandlade sig till en fågel och
flög runt den pelare som alltjämt innehöll Osiris. Och
medan hon flög uppgav hon höga jämmerrop av sorg. De
väckte drottningen som skyndade till salen. När hon fick
sitt barn i lågorna gav hon till ett skrik av fasa. Det bröt
förtrollningen. Isis återtog mänsklig gestalt, lösgjorde pelaren från taket och högg i träet tills kistan kom fram. Pelarens rester kom att vördas för all framtid i Isistemplet i
Byblos.
Isis tog kistan och seglade till Egypten så att hon kunde
begrava Osiris i hans eget land. Men Seth, som var på
jakt i månskenet, snavade över Osiris som låg i sin kista i
den egyptiska öknen. I vredesmod hackade han sin bror i
stycken som han slungade vitt omkring. Isis och den sjakalhövdade guden Anubis sökte över allt och räddade de
kringspridda delarna tills endast penis saknades. Den
skulle aldrig påträffas, ty Nilens glupska fiskar hade ätit
upp den.
Isis, den gudomliga läkaren, försåg sin make med en
konstgjord penis, förband honom och sjöng sedan den besvärjelse som skulle återföra honom till något som liknade
liv. Hon förvandlade sig till en fågel och svävade över sin

Kleopatra_5b.indd 135
08-06-24 13.55.26

makes återställda kropp, fladdrade med vingarna och andades luft i hans näsa. Hennes trolldom var mäktig; nio
månader senare födde hon Osiris en son. Medan Osiris
återvände till livet efter detta för att bli de dödas konung
flydde Isis med den lille Horus till papyrusträsken. Där
skyddade hon honom med sin mäktiga trolldomskraft tills
han var gammal nog att utmana sin farbror och göra anspråk på sitt arv.7
Denna berättelses Isis är alla mäns idealhustru, de må vara kungar
eller tiggare, och hon är den idealiska förebilden för alla drottningar. Hon är vacker, klok, trogen och fruktsam. Så länge allt går
planenligt håller hon sig blygsamt i bakgrunden, stöttar sin make
och sköter de hemsysslor som av tradition är hustruns lott. När
maken dör sörjer hon honom djupt. Men man skall inte underskatta henne. Isis är förslagen och väl hemmastadd i trollkonst,
och hon är full kapabel att handla självständigt om behovet uppstår. Det är hon som utgör det största hotet mot Seths ärelystnad.
I synnerhet hennes läkande förmåga är oöverträffad; magi var en
viktig aspekt av den egyptiska läkarutbildningen. Medan Osiris
tar ett sabbatsår för att se sig om i världen är det Isis och inte Seth
som får i uppdrag att härska i hans frånvaro. Traditionen där hustrun vikarierar för sin make är väldokumenterad, och vi har exempel på kvinnor i alla samhällslager som har hand om sina frånvarande mäns angelägenheter. När Osiris avreser till de dödas land
är det Iris som styr på sin omyndige sons vägnar.
Osiris kom snabbt att symbolisera alla Egyptens döda faraoner.
Mumifierade i likhet med sin nye suverän blev de eviga kungar i
det skuggomhöljda livet efter detta medan deras efterträdare, Horuskungarna, härskade över det levande Egypten. Och i och med
att Isis var den levande kungen Horus mor och beskyddare blev
hon helt naturligt mor till alla Egyptens levande kungar. Två- och
tredimensionella bilder av Horus sittande i sin mors knä kan där
Kleopatra_5b.indd 136
08-06-24 13.55.26
Den nya Isis
för ”läsas” som bilder av den levande kungen sittande på sin tron.
Bilder av Isis som ammar Horus (eller hans sene variant Harpokrates) kan läsas som bilder av alla egyptiska drottningar ammande sina söner. Omvänt går vilken bild som helst av en egyptisk
drottning med sin son att tolka som en bild av Isis med Horus.
Kort efter Caesarions födelse återgavs mor och son på det cypriotiska bronsmynt som vi redan har nämnt (s. ). Åtsidan av detta
mynt visar Kleopatra med en spira och det höga diadem som kallas stefane, en hellenistisk symbol för gudomlighet. Caesarion är
en diffus klump utan urskiljbara drag vid sin mors bröst. Detta är
inte drottning Kleopatra utan Kleopatra som modergudinnan
Isis/Afrodite ammande den lille Horus/Eros. Myntets frånsida
pryds av det dubbla ymnighetshornet, symbol för aldrig upphörande fruktsamhet, och orden Kleopatras Basilisses, ”drottning
Kleopatra”.
Inget motsvarande egyptisk mynt slogs, men reliefer skurna i
födelsehus i Armant förknippar Kleopatra med Rat-tawi (De Två
Ländernas kvinnliga sol, en sen form av Hathor) och Caesarion
med den lille Harpre-pekhrat (Horus Solen, Barnet, en sen version av Horus/Harpokrates). Vi har redan sett att Kleopatra var
närvarande, fysiskt eller andligt, då Buchistjuren i Armant invigdes. Nu möter vi henne då hon bygger ett födelsehus (mammisi)
innanför Montutemplets murar i Armant. Hennes födelsehus var
en helgedom till Harpres födelse, som den inhemska teologin
kopplade både till solens dagliga återfödelse och med kungadömets cykliska förnyelse. Under den ptolemaiska tiden tog födelsehusen formen av ett litet kapell med ett förrum och ett platt tak
som kunde utnyttjas för rituella ändamål, det hela omgivet av en
pelargång. I Armant kompletterades det centrala kapellet med en
yttre hall, en inre hall och ett förlossningsrum.
En inskrift på väggen till födelsehuset i Armant försåg Kleopatra med en titulatur i egyptisk stil, en kartusch (den ovala slinga
som omger kungliga namn) och ett kvinnligt Horusnamn (den

Kleopatra_5b.indd 137
08-06-24 13.55.26

första delen av kungens traditionella titulatur) som betecknar
henne som en kvinnlig kung: ”den kvinnliga Horus, den stora,
fulländningens härskarinna, lysande i råd, De Två Ländernas
Härskarinna, Kleopatra Filopator”. Ptolemaiska kungar hade fem
formella namn eller titlar utformade efter Nya rikets traditionella
mönster (Horusnamnet, två härskarinnenamn, det gyllene Horusnamnet, prenomen, nomen) plus ett sjätte, en översättning av
kungens grekiska epitet. Det sista traditionella namnet, nomen,
var kungens personliga namn, föregånget av frasen ”Res son”. Det
näst sista namnet, prenomen, var det namn under vilket undersåtarna kände honom. Nomen och prenomen var inskrivna i en
kartusch. Alla fem namnen användes vid högtidliga tillfällen,
men när ett kortare namn behövdes var det tillåtet att använda
enbart nomen och prenomen. Då den ptolemaiska tiden inleddes hade denna sed förändrats en smula och det räckte med nomen. Det föregicks inte av ”Res son” utan av ”farao”, ordagrant
”Stort hus”.8
En rad teckningar i seriestil som prydde innerväggarna i födelsehuset i Armant föreställer Harpres födelse med gudomliga barnmorskor närvarande, gudinnan Nekhbet, guden Amon-Re och
Kleopatra. Barnets mor är klart och tydligt Rat-tawi, men vem fadern är framgår inte. Med tanke på födelsehusets läge bör han
vara Montu, men den bevarade hieroglyfen ser ut att vara Amons
(gudomlig far till bland andra de jordiska kungarna Hatschepsut,
Amenhotep III, Ramses II den store och Alexander den store).
Bredvid sitter två exakt likadana kohövdade gudinnor på en soffa
och ammar var sitt barn. Dessa barn ser också exakt likadana ut
och har identifierats som Harpre och Caesarion, vars kartusch förekommer i hela födelsehuset. Vid en tid av ivrig väntan på att en
frälsare skulle anlända till jorden är Caesarion uppenbarligen född
som gud. En bildad egyptier som ”läste” bilderna förstod också
att Caesarion liksom Horus före honom är en gud förutbestämd
att hämnas sin mördade far. Tyvärr revs templet i Armant under

Kleopatra_5b.indd 138
08-06-24 13.55.26
Den nya Isis
Scener från det allra heligaste i det nu rivna templet i Armant,
återgivna av Lepsius (Denkmäler IV, a och b). Ovan: Den
gudomliga modern föder ”Horus sonen, barnet” i närvaro av
Amon-Re, Nekhbet och Kleopatra VII. Nedan: gudinnan Hathor
i flera versioner ammar en nyfödd kung. Är det templets gud
eller Caesarion? Otydligheten är avsiktlig.

Kleopatra_5b.indd 139
08-06-24 13.55.26

kejsar Antoninus Pius regeringstid då stenen återanvändes i en
monumental båge. Längre fram murades block från templet in i
en kyrka och en sockerfabrik. Lyckligtvis är bilderna av Kleopatra
bevarade i teckningar gjorda av Napoleons forskare efter hans invasion av Egypten och av den banbrytande egyptologen Karl
Richard Lepsius, som var verksam på -talet.
Hathortemplet från :e dynastin i Dandara hade till stora
delar omgestaltats av Auletes, som inledde byggnadsarbetena
den  juli år  men dog efter bara fyra år. Arbetet fortsatte under hela Kleopatras regeringstid och avslutades tio år efter henne
död. Här, på templets bakre yttervägg, finner vi den dubbla scen
i naturlig storlek av Kleopatra och Caesarion som omnämns i
kapitel . Mor och son bär fram gåvor till en rad gudar. På den
vänstra scenen offrar de till Osirs, hans syster-hustru Isis och
deras son Harsiesis, på den högra till Hathor, hennes son Ihy/
Harsomtus och den osiriska triaden (Osiris, Isis och Horus). I
detta sammanhang kan Hathor läsas som en representant för
den kvinnliga kungamakten och solens myndighet, och Isis står
för den universella modern. Mellan de två raderna med gudar,
mitt på väggen, syns Hathors huvud. Hon var tempelkomplexets främsta gudinna.
Som kung antar Ptolemaios Caesar den ledande rollen i offerscenen, en roll som Kleopatra tidigare har förvägrat både Ptolemaios XIII och Ptolemaios XIV och som hon återtar i den ledsagande texten, där hon nämns före Caesarion. Texterna följer troligen den verkliga praxis, medan illustrationen däremot följer den
hävdvunna egyptiska tradition som alltid placerar en härskande
kung före hans stödjande mor. Vare sig det var tradition eller ej
kan vi rimligen anta att Kleopatra godkände templets konstnärliga utsmyckning. Caesarion, klädd i en lång kiton och med dubbel
krona och bagghorn, står framför sin mor och offrar rökelse till
gudarna. Över honom svävar de beskyddande gudomarna Horus
(den vänstra scenen) och gamgudinnan Nekhbet (den högra). All
Kleopatra_5b.indd 140
08-06-24 13.55.26
Den nya Isis
deles bakom honom står en liten manlig figur, hans ka eller ande.
Kleopatra står bakom sonens ka iförd en fodralklänning, tredelad
peruk och en huvudbonad med flera ormar, solskiva, kohorn och
dubbla plymer. Hon bär på ett sistron och har på sig det stiliserade halsband som kallas menyt och förknippas med Hathor, och
hon saknar ka-figur. Arbetet på denna rent egyptiska scen började
år , det år då både Kleopatra och Caesarion dog, och fortsatte
under Octavianus. Budskapet är inte subtilt. Dandaratemplets
modergudinna Hathor är den enda närvarande föräldern, partner
till Horus som bor i sitt eget tempel många mil bort i Edfu (Apollinopolis Magna på grekiska). Varje år, vid Den sköna föreningens
fest, fördes Hathors kultstaty till floden och seglade till Edfu. Där
vistades hon i templet med sitt barns far i fjorton dagar innan hon
återvände flodvägen till Dandara. Parallellerna mellan den jordiska triaden Kleopatra, Caesarion och den frånvarande Caesar och
den gudomliga triaden Horus, Hathor och Ihy/Harsomtus är tydliga. I Edfu inpräntades budskapet om den hämnande kunglige
sonen i scener inristade i tempelväggarna och under det årliga firandet av Horus seger över sin fars mördare Seth.
Kleopatra i Dandara är en avsiktlig blandning av drottning,
mor och gudinna. År  hyrde den engelska romanförfattaren
och journalisten Amelia B. Edwards en stor flatbottnad dahabeeya-båt som hette Philae och gav sig ut på en långvarig tur i sakta mak på Nilen. Fyra år senare publicerade hon en i högsta grad
läsvärd skildring av resan.9 Vid besöket i Dandara blev hon förtvivlad över den skada som de första kristna hade ställt till då de
högg i väggarna i ett försök att utplåna alla spår av templets hedniska gudar:
… man föreställer sig lätt hur dessa vandaler skövlade
och förhärjade allt de såg, hur de vanhelgade de heliga
platserna och kastade statyerna av gudinnan på marken
… Bland det som undkom finns emellertid den berömda

Kleopatra_5b.indd 141
08-06-24 13.55.27

yttre lågreliefen av Kleopatra på
templets baksida. Denna märkliga skulptur är nu stöttad med
lösa stenar för att bevaras bättre
och kan inte längre beses av resenärer. Den fotograferades
emellertid för några år sedan på
ett beundransvärt sätt av signor
Beati, och detta fotografi återges
troget i den bifogade gravyren.
Kleopatra framställs mer med
en huvudbonad där tre gudinnors attribut ingår, nämligen
Mauts [Muts] gam (vars huvud
är mästerligt modellerat), Hathors behornade skiva och Isis
tron … Det är svårt att avgöra
var den dekorativa skulpturen
slutar och porträttet börjar i ett verk från denna epok. Vi
kan inte ens vara säkra på att ett porträtt var avsett, även
om den kungliga oval där Kleopatras namn (Klaupatra)
stavas med fullt utskrivna vokalljud förefaller peka i den
riktningen. …
Det fanns goda skäl till att Amelia Edwards inte kunde beskåda
Kleopatras porträtt på platsen. Det existerade inte. ”Drottningen”
under den komplicerade kronan (en gamhuvudbonad krönt av en
modiuskrona med flera ormar, en solskiva, kohorn och Isis ”tronsymbol”) var i själva verket gudinnan Isis själv. Kleopatras kartusch var en modern försköning som en företagsam intendent vid
museet i Kairo hade lagt till på en gipsavgjutning av den ursprungliga reliefen.10 Amelia Edwards kunskaper var inte så djupa
som hon själv trodde och hon såg det hon ville se:

Kleopatra_5b.indd 142
08-06-24 13.55.27
Den nya Isis
Bortsett från manierade detaljer saknar ansiktet emellertid varken individualitet eller skönhet. Om man täcker
över munnen får man en nästan fulländad profil. Hakan
och halsen är också betagande, och hela ansiktet, som antyder grymhet, raffinemang och lusta, ger ett odefinierbart intryck inte endast av att vara en porträttmålares
verk utan också av likhet.
Kanske en god beskrivning av Kleopatra men en mindre god av
den läkande modergudinnan Isis.
De klassiska författarna är överens om att Kleopatra ibland införde sig Isis ceremoniella klädsel. Hur dessa plagg såg ut får vi
inte veta. Den traditionella egyptiska Isis, sådan hon avbildas i
Dandara, bar en enkel fodralklänning i vitt linne, diverse smycken, en tung tredelad peruk och antingen sitt ”tron”-tecken eller
huvudbonaden prydd med en gam, dubbla plymer, kohorn och
solskiva, allt lånat från Hathor. Denna bild kan jämföras med en
marmorstaty som grävts fram i Alexandria och daterats till mitten
av -talet e. Kr. (nu i det grekisk-romerska museet i Alexandria). Den föreställer en hellenistisk Isis med en peruk av korkskruvslockar, en krona bestående av en solskiva, kohorn och
dubbla plymer och en löst hängande yllekiton eller klänning täckt
med en rektangulär mantel eller sjal knuten med en speciell knut
som är en symbol för magiska krafter och därmed även för gudinnan. En färgstark grekisk-romersk Isis beskrivs i Den gyllene åsnan, skriven av Lucius Apulejus omkring år  e. Kr. I en dröm
visar sig himladrottningen för Lucius:
Jag ämnar beskriva hennes gudomliga likhet, om mitt
mänskliga tals fattigdom tillåter mig, eljest må hennes
gudomliga makt ge mig vältalighet till det. Först hade
hon en stor mängd hår löst hängande runt halsen, på

Kleopatra_5b.indd 143
08-06-24 13.55.27

hjässan bar hon många girlander sammanflätade med
blommor, mitt på pannan satt en rund skiva i form av en
spegel, eller liknande månens ljus, i ena handen bar hon
ormar, i den andra sädesblad, hennes dräkt var av skönt
silke som skimrade i olika färger, ibland gult, ibland rosenrött, ibland eldrött, och ibland (vilket svårt oroade
min ande) mörkt och dunkelt, täckt med en svart mantel
formad som en sköld, och veckad på det mest subtila maner vid dräktens kjolar, vecken tedde sig vackra och här
och där skymtade stjärnorna, och mitt bland dem satt
månen som sken likt en eldslåga, runt manteln löpte en
krans eller girland gjord av blommor och frukt. I sin högra hand hade hon en mässingstamburin som gav ett angenämt ljud, i den vänstra bar hon en guldbägare, ur vars
mun ormen Aspis lyfte upp sitt huvud, med svällande
hals, hennes väldoftande fötter var klädda i skor flätade
och prydda med segerpalmer.11
I sin stramare översättning från  av samma text klargör Robert Graves bilden så att en krona med en månskiva hålls på plats
av två ormar (vidareutvecklade kohorn?), och fållen på den mångfärgade dräkten är broderad med frukt och blommor. Utanpå bär
Isis en veckad svart mantel knuten med en Isisknut. Plutarchos
bekräftar detta: ”Isis kläder varierar i färgerna, ty hennes makt rör
materia som blir till allting och tar emot allting, ljus och mörker,
dag och natt, eld och vatten, liv och död.”12 I valet mellan två helt
olika dräkter tycks Kleopatra alltså ha valt den, antingen grekisk
eller hellenistisk, som bäst passade de väntande åskådarna.
Ptoleméerna negligerade aldrig Egyptens traditionella tempel.
Tack vare deras stöd åt det inhemska prästerskapet kunde överklassen i sin tur försörja de konstnärer och hantverkare som bevarade landets kulturarv. Kungarna fortsatte att underhålla och restaurera statsgudarnas kulttempel, och eliten bekostade stengravar

Kleopatra_5b.indd 144
08-06-24 13.55.27
Den nya Isis
och beställde statyer och stelar så som deras föregångare alltid
hade gjort, men nu hade allting en klart hellenistisk prägel. Väggarna i elitens gravar är dekorerade med grekiskinspirerade figurer
som deltar i traditionella egyptiska scener och åtföljs av hieroglyftexter. De tempel som ptoleméerna reste, byggde om eller förskönade kraftigt på ön File (Ptolemaios II och VIII), i Edfu (Ptolemaios III, VIII och XII) och i Dandara (Ptolemaios XII) baserade
sig på urgamla trosuppfattningar och utformningar, men i dag ser
även amatören omedelbart att de är ptolemaiska. Väggarna är dekorerade med mer text skriven med hieroglyfer, som om prästerna
förstod att de måste bevara sitt arv i sten. Det är ironiskt att man
måste gå till dessa tempel, atypiska men de bäst bevarade och
starkt påverkade av tidens hellenistiska arkitektur, när man skall
rekonstruera de ritualer som genomfördes i Egyptens ”renare” och
nu försvunna tempel från dynastiperioden.
Ptoleméernas tydliga intresse för de inhemska gudarna inbringade värdefulla propagandapoäng och stärkte den nationella
stabiliteten. Det var mycket mindre risk för uppror i Thebe om de
inflytelserika prästerna var nöjda och glada. Detta behöver dock
inte ha varit ptoleméernas främsta syfte. De drev Egypten utanför
Alexandria som ett lönsamt affärsföretag, och beslutet att investera i templen ingick i ett övergripande beslut att hålla den traditionella byråkratin i funktionsdugligt skick. Statsgudarnas kulttempel hade i många hundra år spelat en viktig roll i Egyptens
omfördelningsekonomi. Systemet var enkelt men effektivt. Kronan genererade sina egna intäkter (odlade sin egen jord, drev gruvor, stenbrott, verkstäder och så vidare) och bar upp skatt och arrenden i mynt och in natura. Dessa intäkter gick främst till att bekosta kronans utgifter, och eventuella överskott lagrades i de stora
magasinen i palatskomplexen på olika ställen i landet, där de utgjorde en buffert mot framtida missväxt. En del av intäkterna gick
till anskaffning av offerdjur i templen. Där bodde guden i form av
en staty i det allra heligaste. Han betjänades av präster som skötte

Kleopatra_5b.indd 145
08-06-24 13.55.27

honom som om han varit ett barn: de väckte honom på morgonen, tvättade och klädde på honom, gav honom mat, roade honom, ställde fram mat en gång till och lade honom till sängs på
kvällen.
Gudens boning, templet, var det enda ställe där de dödliga
kunde kommunicera med de gudomliga, men kontakterna gick
enbart genom kungen och hans ställföreträdare. I teorin var det
kungen och endast han som regelbundet försåg guden med mat,
dryck, kläder, rökelse och böner. Guden tog emot eller avvisade
dessa gåvor, men rent fysiskt kunde han inte konsumera något.
De fördelades därför bland tempeltjänarna (det var huvudsakligen så de avlönades), och det som eventuellt blev över lagrades i
tempelmagasinen, där utdelningarna på templets tillgångar också
inrymdes. För ett rikt tempel kunde tillgångarna bestå av jord,
bönder, gruvor, verkstäder och fartyg och vara spridda över hela
Egypten. Templen ägde dem eller arrenderade dem av kronan.
Prästerna förvaltade och redovisade dessa tillgångar och gudarna
betalade skatt på sina intäkter och tull på varor som de tillverkade
i verkstäderna. En investering i Egyptens tempel var därför en
tunt förklädd investering i landets ekonomi, och det är inte förvånande att Ptolemaios VIII och XII, vilkas regeringsperioder utmärktes av osäkerhet och missnöje bland folket, frikostigt donerade till de traditionella gudarna. Kleopatra hade varken tid eller
resurser att bli den stora tempelbyggare som hennes far varit. Hon
fullbordade emellertid hans arbeten i Edfu och Dandara och
byggde det nu rivna födelsehuset i Montutemplet i Armant och
Gebs båttempel i Koptos. Som vi såg i kapitel  var hon också intresserad av Egyptens tjurkulter.
På dynastiernas tid hade man balsamerat en mängd olika djur
(fiskar, möss, ormar, krokodiler och tjurar) innan de begravdes på
särskilt invigda gravplatser för djur. Under Sentiden och den grekisk-romerska perioden, då den traditionella egyptiska kulturen
hotades av utländska influenser, blommade intresset för djurkul
Kleopatra_5b.indd 146
08-06-24 13.55.27
Den nya Isis
terna upp. Diodorus Siculus berättar om en olycklig romare som
lynchades för att han hade råkat bryta mot den grekisk-egyptiska
vidskepelsens lagar:
… En gång, under den tid då deras kung Ptolemaios
[XII] ännu inte hade fått beteckningen ”vän” av romarna och folket med allt tänkbart nit eftersträvade ynnest
av den delegation från Italien som då besökte Egypten
och som i sin fruktan noga såg till att inte orsaka klagomål eller krig, dödade en av romarna en katt; folkmassan
skyndade till hans hus, och varken de ämbetsmän som
kungen sänt för att övertala människorna att gå sin väg
eller den fruktan för Rom som hela folket hyste räckte för
att rädda mannen från bestraffning, fastän han inte hade
handlat i ond avsikt. Och denna händelse återger vi inte
genom hörsägen, utan vi såg den med våra egna ögon under det besök vi avlade i Egypten.13
Grekerna och romarna misstolkade läget och avfärdade djurkulterna som en primitiv form av djurdyrkan. Teologin var långt mer
komplicerad än så. En guds ”djur”-aspekt representerade hans eller hennes själva natur uttryckt i lätt igenkännliga former. Att
Hathor framställdes som en ko betonade hennes fridsamma, livgivande natur. Det betydde inte att man skulle föreställa sig att hon
såg ut eller uppträdde precis som en ko, och inte heller att varenda ko skulle jämställas med Hathor. De flesta egyptiska gudomar kunde avbildas på flera lika giltiga sätt, och i många fall var
deras utseende kopplat till sammanhanget. Gudarnas skrivare
Thoth kunde återges som en babian eller en ibis, och Amon i
Thebe, som vanligen hade mänsklig gestalt, kunde också representeras av en gås eller en bagge. Hathor kunde avbildas som en
vacker kvinna eller en ko. Ifall omständigheterna krävde att hon
deltog i en scen med redan fastställd regi, till exempel satt på en

Kleopatra_5b.indd 147
08-06-24 13.55.27

tron och tog emot en gåva eller skakade ett sistron, måste hon ha
den kvinnokropp som tillät henne att utföra dessa handlingar,
men ingenting hindrade att denna kvinnokropp fick ett kohuvud
med horn och en krona. Realismen var aldrig viktig. I alla sina
verk gick Egyptens konstnärer in för att förmedla sina motivs väsen, och i ett land där ord var bilder och bilder var ord hade bilden av en kvinna med kohuvud en egen innebörd.
Djur som var specifikt knutna till gudar omvärvdes oundvikligen själva av en aura av gudomlighet. Till en början valdes bara
några få djur av varje art ut. Somliga tempelgäss kan ha symboliserat Amon inom tempelområdet i Karnak, men de flesta gäss avlades för köttets skull under dynastiperioden. Efter hand växte
emellertid idén fram att vilket djur som helst av en ”helig” klass
hade egna gudomliga attribut, och templen kom att likna informella zoologiska trädgårdar. Thothtemplet i Hermopolis Magna
blev en helig safaripark med hundratals babianer och tusentals
ibisfåglar som strövade omkring, och Basttemplet i Bubastis myllrade snart av katter. När dessa tempeldjur dog mumifierades de,
lades i miniatyrkistor eller måttdrejade krukor och begravdes i tusental i gallerier på närbelägna gravplatser i öknen.
Apistjuren, som förkroppsligade Memfis skapargud Ptah, hade
dyrkats från dynastiperiodens början, men kulten av honom är
höljd i dunkel före Nya rikets tid, då Ramses II:s son Khaemwaset
av :e dynastin, som var präst, lät bygga de ”mindre valven”, ett
underjordiskt galleri i nekropolen Sakkara där Apistjurarnas kvarlevor begravdes. Kulten blev alltmer populär, och när den ptolemaiska perioden gick in hade den fått enorm betydelse. Vid det
laget begravdes tjurarna i gigantiska stensarkofager i de ”större
valven”, höjdpunkten på vår tids turistbesök i Serapeion i Memfis.
Under en tid då standarden på mumifieringen av människor sjönk
ägnades allt större uppmärksamhet åt mumifieringen av heliga
djur, och den döde Apis låg i sextioåtta dygn i ett balsameringshus
på Ptahtemplets område. Sedan vidtog en serie invecklade ritualer

Kleopatra_5b.indd 148
08-06-24 13.55.28
Den nya Isis
(bland annat en färd till den heliga tempelsjön och ett besök i reningstältet, där munnen öppnades i en fastställd ceremoni). På
den sjuttionde dagen ägde begravningen rum. Ptoleméerna bidrog finansiellt till dessa kostsamma ritualer: Kleopatra skänkte
 silvermynt jämte mat och olja då den Apis som var son till
kon Ta-nt Bastet dog.
Serapeion i Memfis ligger på den heliga djurgravplatsen i nekropolen Sakkara, nordväst om den trappstegspyramid som kung
Djoser av :e dynastin uppförde. Det är komplicerad anläggning
som omfattar ruinerna av ett ptolemaiskt tempelkomplex, en processionsallé kantad med sfinxer, ett tempel byggt av kung Nektanebos från Sentiden och en rad katakomber och gravplatser för
heliga djur, där gallerierna helgade åt Apistjurarna ingår. Isiskorna, Apistjurarnas mödrar, hade en egen gravplats i närheten, där
den sista kon begravdes under Kleopatras År . Fler katakomber
var reserverade för begravningar av ibisfåglar, babianer och falkar,
och de närbelägna Anubeion (helgat åt mumifieringens sjakalhövdade gud Anubis) och Bubasteion (helgat åt kattgudinnan Bast)
inrymde hund- och kattgravar. Dimensionerna är häpnadsväckande: hittills har utgrävningar i Sakkara blottat uppskattningsvis
fyra miljoner ibismumier och en halv miljon hökar, plus mängder
av husgeråd och papyrer, som visar att det ptolemaiska Serapeion
var ett levande samhälle med boningshus för präster och lekmän,
ett palats för de täta kungliga besöken och ett bibliotek och arkiv
som endast överträffades av biblioteket i Alexandria.
Utgrävningen av en säregen ptolemaisk konstruktion, exedra,
uppförd utefter processionsallén med sfinxer nära ingången till
Serapeion, har blottat ett halvcirkelformat podium med sittande
statyer av de främsta grekiska filosoferna och poeterna. Statyerna
saknar namn och är illa åtgångna, men experterna har identifierat
Homeros, Hesiodos, Platon, Xenofon och Aristoteles. I närheten
kantas avenyn av statyer och reliefer som har samband med Dionysoskulten. Den unge Dionysos rider på olika vilda djur, påfåg
Kleopatra_5b.indd 149
08-06-24 13.55.28

lar bär druvor, och man ser också mytologiska varelser som kvinnliga sfinxer och sirener. Exedrans ålder är osäker. Vissa forskare
anser att den kom till redan på Ptolemaios I:s tid, andra daterar
den så sent som till Ptolemaios XII:s. Dess ändamål är lika dunkelt, men det har spekulerats att filosoferna och skalderna och de
dionysiska vilddjuren hade till uppgift att bevaka ingången till
Alexander den stores ursprungliga grav.
De hellenistiska templen och de nya kungliga kulterna, som i
första hand var utformade för att tilltala grekerna i Egypten, fungerade parallellt med de inhemska templen och djurkulterna. Ptoleméernas intresse för kunglig gudomlighet var ingalunda något
nytt fenomen. Egyptens kungar hade länge betraktats som dödliga, förvandlade till halvgudar i den mäktiga kröningsceremonin. I
döden blev de helgudar genom mumiferingen. Uppstigna i himlen skulle de blinka som odödliga stjärnor på det sammetssvarta
himlavalvet, segla i Res brinnande solbåt eller stiga ner i underjorden för att härska gemensamt med kungen över livet efter detta,
Osiris. Egyptens siste infödde kung Nektanebos II hade varit
djupt fängslad av sin egen gudomlighet. Han levde dock i en svår
tid och hans tron hotades ständigt av perserna. Han ville bevisa
sin fromhet och började bygga och restaurera statsgudarnas kulttempel, ett traditionellt och lättbegripligt sätt att bringa maat i
kaos, skapa länkar till Egyptens glansfulla förflutna, skaffa in
pengar och stärka kampviljan.14 I templen ställde Nektanebos upp
kungliga statyer som hade sitt eget prästerskap och finansierades
av sina egna donationer. Det tycks ha varit första gången som
Egyptens kungar ansågs värdiga att dela gudarnas hus. Nektanebos framhävde samtidigt sin egen roll som den ende äkta faraon
genom att lansera bilden av Nektanebos Falken, en direkt anspelning på falkguden Horus som representerade alla Egyptens levande kungar. Efter Artaxerxes III:s persiska invasion år  flydde
Nektanebos från Egypten och begav sig antagligen söderut till
Nubien. Han efterlämnade intrycket av en hemlighetsfull, halvt

Kleopatra_5b.indd 150
08-06-24 13.55.28
Den nya Isis
legendarisk figur som kom att omges av alltfler myter. Han förekommer i Alexanderromanen som en slug trollkarl som ställer sig
in hos Olympias av Makedonien. Han känner till drottningens
svaghet för ormar och förvandlar sig själv till en orm, har samlag
med drottningen och avlar Alexander den store. Nektanebos son
Alexander hade alltså ett rättmätigt anspråk på Egyptens tron.
Alexander visste hur viktiga Egyptens gudar och de präster som
tjänade dem var. Alexanderromanen berättar att han lät sig krönas
till kung av Övre och Nedre Egypten av egyptiska präster i skaparguden Ptahs tempel i Memfis. Om det är sant var det ett klokt
drag. Hans storslagna kröning, en förkortad variant av den traditionella egyptiska cremonin, klargjorde för alla att han accepterade det egyptiska kungadömets hävdvunna ritualer och förpliktelser, samtidigt som den visade att prästerna accepterade Alexander
som kung. För att ingen skulle tvivla på uppriktigheten i hans
sinnelag valde den nye kungen ett tronnamn, Meryamen Setepenre (Älskad av Amon, utvald av Re), som bekräftade hans lojalitet mot det egyptiska pantheon. Ståtliga och högst offentliga
offer i templen i Memfis och det närbelägna Heliopolis följde.
Traditionella idrottstävlingar i grekisk stil hölls i Memfis, och
sextiofem mil uppför floden pryddes väggarna i det magnifika
nya båtaltaret i templet i Luxor med bilder av Alexander som
offrade till sitt nya lands gudar. Den grekiske Alexander avbildades i profil, med rakat huvud och bart bröst och iförd kiton och
krona, och var omöjlig att särskilja från alla de faraoner som
hade föregått honom.
Alexander räknade Zeus som en avlägsen anfader, och hans
mor hade i många år kommit med tydliga vinkar om att hennes
son inte var någon vanlig pojke. Den traditionella grekiska teologin gick emellertid inte med på att en levande person kunde vara
gudomlig. Nu var Alexander officiellt halvt gudomlig i Egypten
efter sin kröning där och erkändes som son till Amon-Re, alla
egyptiska kungars fader. Men det räckte inte att vara halvgud.

Kleopatra_5b.indd 151
08-06-24 13.55.28

Kort efter kröningen begav sig Alexander ut på en femtiomilafärd
genom den libyska öknen för att rådfråga Zeus-Ammons orakel i
den fjärran Siwaoasen. Zeus-Ammon var en bagghövdad hybrid
av den grekiske Zeus och den egyptiske Amon, spetsad med mer
än en nyans av den inhemske libyske gud som från början hade
hyllats i Siwa. Zeus-Ammon dyrkades på det egyptiska sättet men
var i allt väsentligt ett grekiskt orakel berömt för sina träffsäkra
uttalanden. Efter åtta dagars vandring i öknen – i de samtida krönikorna står det att han vägleddes av vänskapligt sinnade kråkor
och den ena talande ormen efter den andra och livnärdes av oväntade regnskurar – var den utmattade Alexander framme i templet
och gick in i det allra heligaste med översteprästen. Uppvaktningen fick vänta utanför. Ingen vet vilka frågor Alexander ställde, och
ingen vet hur han formulerade dem eller vad guden svarade. Men
hela världen visste snart att översteprästen hade hälsat Alexander
som son till Zeus-Ammon själv. Den levande Alexander var avgjort och ovedersägligen gudomlig.
Ptolemaios I byggde vidare på kopplingen mellan den kungliga
familjen och gudarna genom att stimulera kulterna av Serapis och
Alexander och inleda ett ptolemaiskt projekt för tempelbyggande
och restaurering, som snart spred sig söderut efter att först ha varit begränsat till norra Egypten. Ptolemaios II gick längre än så.
Hans incestuösa gifte med sin syster var en spegelbild av de båda
syskonparen Osiris och Isis och Zeus och Heras äkta förbund och
ledde direkt till att hans framlidna föräldrar blev gudar. Ptolemaios I och Berenike I, avkomlingar till både Dionysos och Herakles,
skulle dyrkas tillsammans med Theoi Soteres (”Räddargudarna”).
Kulterna av de kungliga förfäderna, en ny och rent grekisk-egyptisk inriktning, skulle bli ett effektivt sätt att kanalisera lojaliteten
hos eliterna i Alexandria och staden Ptolemais Hormou i söder,
där sönerna mer än gärna tjänade som präster i Ptolemaios tjänst
i ett år och där döttrarna var ivriga att bli prästinnor i de gudaförklarade drottningarnas kult. Utanför de grekiska städerna inlem
Kleopatra_5b.indd 152
08-06-24 13.55.28
Den nya Isis
mades de kungliga kulterna tyst och stilla i den traditionella teologin, så som många andra gudar hade blivit tidigare.
År / avancerade ptoleméerna i gudomlighet i och med att
Ptolemaios II och Arsinoë II officiellt utropades till levande gudar.
Tillsammans blev de Theoi Adelphoi (”Syskongudar”). Arsinoë II,
syster och maka till Ptolemaios II, var samregerande drottning
av Egypten i mindre än sju år. Inom den kungliga familjen sköt
hon helt sin makes frånskilda första hustru Arsinoë I åt sidan,
och i Karnak ser vi hennes styvson Ptolemaios III bära fram gåvor till den döda Arsinoë II som om hon hade varit hans biologiska mor. Med ett guldmynt slaget mellan  och  blev
Arsinoë den första egyptiska drottning som förekom på sin makes mynt. Hon var också den första ptolemaiska drottning som
avbildades i sin makes sällskap medan han offrade till gudarna,
den första som bar den dubbla orm som särskilde henne från
hennes föregångerska Arsinoë I och den första som komponerade en egen krona i egyptisk stil, en invecklad kombination av
kungens röda krona (Nedre eller norra Egyptens krona), en solskiva, två höga fjädrar, kohornen som förknippades med Hathor
och Isis och bagghornen som förknippades med Amon. Kronan,
som i viss mån liknar jordguden Gebs, tyder på ett intresse för
Egyptens dynastiska historia och kanske insikter i den traditionella egyptiska solteologin. Intrycket förstärks av att Arsinoë
omtalas som ”Amons dotter” och ”Shus dotter”. En kolossalstaty i granit av Arsinoë som grävts fram i Sallustius trädgårdar i
Rom återger henne som en rent egyptisk drottning med en nu
försvunnen krona och en dubbel orm på pannan. Inskriften bekräftar att hon är
Arvprinsessan, dotter till Geb, den förste, dotter till tjuren, den stora frikostigheten, dotter till kungen, syster och
maka, härkarinna över Övre och Nedre Egypten, avbild
av Isis, älskad av Hathor, De Två Ländernas Härskarin
Kleopatra_5b.indd 153
08-06-24 13.55.28

na, Arsinoë som är sin broders älskade, älskad av Atum,
De Två Ländernas Härskarinna.15
Bilden av Arsinoë, i såväl grekisk som egyptisk stil, spreds i hela
det ptolemaiska väldet på mynt, kultvaser, statyer och reliefer
medan hon levde och efter hennes död, och i norr hyllades hon
med att alltfler städer uppkallades efter henne eller bytte namn till
ett bildat av hennes. År  hade Fayuums återvunna mark redan
fått denna nya beteckning, och Arsinoë, biträdd av krokodilguden Souchos, hade blivit distriktets skyddsgudom. Att hon dog
tidigt, omkring år , hade bara höjt hennes status. Hon gudförklarades postumt som enskild individ och hennes personkult var
baserad i Alexandria, där hon betjänades av en prästinna som kallades korgbärare (kaneforos). Efter hand som tempel byggdes med
altaren till den gudförklarade Arsinoë och till Arsinoë som Theoi
Adelfois ena halva, kom den sluge Ptolemaios på idén att beskatta
Egyptens vinodlingar för att bekosta systerns nya kult. Arsinoë
var nu en av Sunnaoi Theoi (”De Tempeldelande Gudarna”) och
hennes staty placerades officiellt bredvid den manliga gudomens i
landets alla grekiska och egyptiska tempel. Stelen i Mendes, som
grävdes fram nära Kairo år , visar hur Ptolemaios II, ledsagad
av sin andra hustru och sin son, offrar till en bagge, till Mendes
gudar och till den gudförklarade Arsinoë. Texten nedanför beskriver den döda drottningens förvandling till gudinna:
Hans Majestät [Ptolemaios II] utfärdade ett dekret om
att hennes bild skulle uppföras i alla templen. Detta behagade prästerna, ty de kände till hennes dygdädla inställning till gudarna och hennes ypperliga gärningar som
gynnade hela folket … Hennes namn fastställdes som
Rams älskade, gudinnan Filadelfos, Arsinoë.16

Kleopatra_5b.indd 154
08-06-24 13.55.28
Den nya Isis
Att Arsinoë associerades med heliga baggar (en koppling till guden Amon och den gudomlige Alexander den store snarare än en
specifik baggkult) bekräftas av mynt som visar henne med ett
gumshorn diskret slingrat runt örat. Våra bäst bevarade bilder av
den gudförklarade drottningen kommer från templet i File. Här
återges hon på en enda scen, i sal V, där hon står ensam och tar
emot en offergåva av sin man. I andra scener är hon Isis följeslagare. Arsinoë är iförd fodralklänning, helperuk, huvudbonad med
en gam och sin egen röda krona. Hon bär en spira och en ankh,
tecknet för liv. Hon är helt och hållet egyptisk till utseendet och
praktiskt taget identiskt lik Isis. Tvåhundrafemtio år efter Arsinoës död satte Kleopatra VII ibland på sig hennes privata krona
och visade upp det dubbla grekiska ymnighetshornet på sina
mynts frånsida och på minst en av de statyer som tros föreställa
henne. Eftersom det dubbla ymnighetshornet redan var starkt
identifierat med Arsinoë II och förekom på hennes mynt, statyer
och vasbilder, antyder Kleopatras val av symboler att hon medvetet identifierade sig inte bara med Isis utan också med den politiskt mäktiga och alltjämt populära Arsinoë II, som själv identifierades med Isis.
Arsinoë II hade uppenbarligen ett enormt inflytande på den
ptolemaiska drottningens allt viktigare politiska och religiösa roll.
Kleopatra I utvidgade rollen ännu mer och byggde vidare på den
traditionella egyptiska teologi som tillät en mor att tjäna som regent åt sin omyndige son genom att införa traditionen med en regerande drottning. Kleopatra var född prinsessa av Syrien. Hon
överlevde sin make Ptolemaios V (död år ) och härskade jämsides med sin son Ptolemaios VI. Hon blev gudinna i sin livstid
och antog titeln Thea, och hon var den första drottning som slog
sina egna mynt. Under hennes regeringstid förstärktes de ptolemaiska kvinnornas makt återigen i betydande grad, och männens
makt försvagades i motsvarande mån.
År  talade gudinnan Isis i en dröm till Hor av Sebennytos,

Kleopatra_5b.indd 155
08-06-24 13.55.28

som dokumenterade drömmen på ett ostrakon. Det hittades i
modern tid i Serapeions ruiner i Sakkara, där Hor hade bott och
arbetat i Thoths ibistempel:
I en dröm fick jag veta detta: Isis, Egyptens och Syriens
lands stora gudinna, vandrar på Syriska havets vatten.
Thoth står framför henne och tar hennes hand. Hon har
nått hamnen i Alexandria. Hon säger:”Alexandria är
tryggt för fienden. Farao vistas i staden med sina bröder.
Hans äldste son bär kronan. Denne sons son bär kronan
efter honom. Sonen till sonen till sonen till denne son bär
kronan efter honom i en lång rad dagar. Beviset för detta
är att drottningen föder ett barn av mankön.”17
Egyptierna var berömda i hela den antika världen för sina orakel
och drömtydningar. Hors dröm kräver dock ingen djupanalys.
Den visar att en stark koppling var allmänt godtagen mellan gudinnan Isis och den dödliga drottning som är förutbestämd att bli
mor till nästa Horuskung. I detta fall är drottningen i fråga Kleopatra II, dotter till Kleopatra I och syster-maka till Ptolemaios VI
vid tiden för drömmen. Isis träffade rätt endast i halva sin profetia. Den ptolemaiska dynastin skulle mycket riktigt leva vidare,
men Kleopatra II:s alla söner skulle dö i förtid och det blev Kleopatras dotter Kleopatra III som vidmakthöll linjen.
I slutet av -talet hemsöktes det kungliga huset av en familjefejd som nära nog blev katastrofal då bröderna Ptolemaios VI
och Ptolemaios VIII slogs om tronen. Denna dynastiska osäkerhet fick till följd att deras drottningars roll snarare förstärktes än
försvagades, och särskilt Ptolemaios VIII insåg att hans egen ställning bara befästes av att han associerades med en mäktig gudomlig gemål. Som Ptolemaios VI:s gemål tillvann sig Kleopatra II
Alexandriabornas respekt och uppnådde en status som närmade
sig politisk jämlikhet med brodern. Som Ptolemaios VIII:s gemål

Kleopatra_5b.indd 156
08-06-24 13.55.29
Den nya Isis
utmanades hon av sin dotter Kleopatra III, som också var gift
med Ptolemaios VIII. Denne favoriserade den yngre Kleopatra
men kunde ändå inte beröva sin syster hennes makt, och hans
båda samtidiga drottningar blev kända som Kleopatra Systern och
Kleopatra Makan. Som övergiven hustru gjorde Kleopatra II anspråk på ensammakt över Egypten som Kleopatra Thea Filometor
Soteira (Kleopatra den Moderälskande Gudinnan, Rädderskan).
Även efter ptolemaisk standard var Kleopatra III synnerligen
hårdhänt. Den  februari år  födde hon sin styvfars son, en rival till hennes halvbror som var barn till Kleopatra II. Dagen ansågs vara särskilt lyckobringande eftersom det också var den nya
Apistjurens födelsedag. Kleopatra belönades med en rad religiösa
avancemang och år  med drottnings rang. Redan dessförinnan
förärades hon personlig gudomlighet. Efter bröllopet blev hon Isis
levande inkarnation. De tidigare ptolemaiska drottningarna Arsinoë II, Berenike II, Arsinoë III och Kleopatra I hade alla i större
eller mindre usträckning förknippats med Isis som Horus mor.
Detta var emellertid något helt annat. Kleopatra III identifierades
helt och hållet med gudinnan i alla hennes aspekter: drottning
och gudinna blev ett. Den nya kulten förrättades av en manlig
präst som kallades ”Gudarnas Stora Moder Isis Heliga Föl”. Det
var en betydelsefull nyhet med tanke på att tidigare drottningars
kulter hade förrättats av prästinnor. Nu var Kleopatra den mest
gudomliga av de ptolemaiska drottningarna. Ändå nöjde hon sig
tydligen inte med sin roll som den inkarnerade Isis. Efter Ptolemaios VIII:s död förlänade hon sig själv ytterligare tre kulter som
skulle avspegla specifika aspekter av hennes gudomliga persona.
Nu talar dokumenten om prästinnor som kallades ”kronbärare”
(stefanoforos), ”fackelbärare” (fosforos) och prästinnor i tjänst hos
”Drottning Kleopatra, Den Moderälskande Gudinnan, Rädderskan, Rättvisans Härskarinna, Hon Som Bringar Seger”. Detta är
obegripligt för moderna ögon. Varför skulle den allsmäktiga Isis
vilja utöka sin redan gränslösa gudomlighet? Vi får ingen förkla
Kleopatra_5b.indd 157
08-06-24 13.55.29

ring, men det förefaller som om Kleopatra helt enkelt ville vara
säker på att hennes prästinnor hade högre rang än hennes företräderskors individuella kultprästinnor i Alexandria: Arsinoë II:s
”korgbärare”, Berenike II:s ”segerbärare” (athloforos) och Arsinoë
III:s prästinnor.
Hundra år efter Kleopatra III:s död utnyttjade Kleopatra VII
en kombination av urgamla egyptiska och nya ptolemaiska traditioner till att bygga upp sin egen mäktiga gudomlighet. Sakta
men säkert tilldelade hon sig själv religiösa titlar. År  blev hon
Thea Neotera (Ung Gudinna, en titel som antydde ett samband
med Kleopatra Thea, dotter till Ptolemaios VI och mycket framgångsrik drottning av Syrien). Två år senare utropades hon formellt till Nea Isis (Den Nya Isis). Titeln särskilde henne från den
kvinna i den ptolemaiska dynastin som tidigare hade inkarnerat
Isis, Kleopatra III, samtidigt som den knöt henne till fadern, Den
Nye Dionysos. Kulten av Kleopatra-Isis skulle slå igenom i hela
Egypten, och långt efter kristendomens införande underhölls fortfarande en staty av gudinnedrottningen på File. Petesenufe, Isisbokens skrivare, klottrade följande år  e. Kr.: ”Jag belade Kleopatras [trä]figur med guld.”

Kleopatra_5b.indd 158
08-06-24 13.55.29
      
Kleopatra och
Marcus Antonius
!!6 !
! $"#
"
##
!
!
"
7
"
... Prinsessorna av ptoleméernas hus hade tydligen alltid
varit mycket ovilliga att ta sig tillfälliga älskare, särskilt
utanför det kungliga huset. Till skillnad från senare
romerska damer i maktställning var de inte både blodtörstiga och otuktiga. De var blodtörstiga och kyska.
Michael Grant, Cleopatra1
N
u härskade Kleopatra över Egypten i tre svåra men i grund
och botten fredliga år. ”I två år i rad, under Kleopatras regeringstid, under hennes tionde och elfte år [ och ], uteblev
Nilens översvämningar”, säger Seneca.2 Dessa oroande låga vattenstånd ledde till missväxt, till hög inflation och trots ett omfattande nödhjälpsprogram till svält, farsoter och oroligheter bland
befolkningen. Den ihållande inflationen skulle tvinga Kleopatra
att reducera silverhalten i sina mynt så att den stämde med den
romerska denarens. Samtidigt ökade hon produktionen av brons
Kleopatra_5b.indd 159
08-06-24 13.55.29

mynt i myntverket i Alexandria och sänkte vikten med ända upp
till  procent. För att hindra köpmännen från att mäta upp dessa
mindre värda mynt på våg lät hon prägla dem med deras officiella
valörer ( och  drakmer), en enkel men mycket effektiv åtgärd
som tvingade alla att godta myntens nominella värde.
Den  april  utfärdades ett dekret till skydd för jordägare
som bodde i staden mot trakasserier av alltför nitiska uppbördsmän. Josefus berättar att Kleopatra kunde livnära Alexandrias invånare men ”vägrade att dela ut den nödvändiga spannmålen till
judarna”, antagligen därför att de inte var fullgoda medborgare.3
Denna beskyllning har inte bekräftats, och med tanke på det starka stödet för Kleopatra och Caesar under der alexandrinska kriger
ter den sig inte trovärdig, särskilt som vi kan konstatera att Kleopatra nu förnyade ett löfte om asyl som ursprungligen utfärdats
för ett judiskt tempel (eventuellt det i staden Leontopolis i Deltat) av antingen Ptolemaios III eller Ptolemaios VIII. Södra Egypten klarade sig bra under dessa påfrestande förhållanden. En stele
som restes i Karnak någon gång mellan år  och  nämner epistrategos Kallimachos hjältemodiga ansträngningar – han tycks ha
räddat staden under hungeråren. Hans insatser skulle hyllas med
offentliga högtidligheter på hans födelsedag.
Den  april , Kleopatras År , dog Ptahs överstepräst Pasherenptah III. Hans gravstele, den så kallade Harrisstelen som grävdes fram ur hans grav i Sakkara och nu finns i British Museum,
berättar om den egyptiska elitens tillvaro utanför Alexandria. Pasherenptah tillhörde en släkt där männen varit präster i många generationer och bildade en parallell religiös dynasti som stödde
ptoleméerna. Pasherenptah själv är avbildad högst upp på stelen,
iförd det panterskinn och den frisyr med en sidolock – en hästsvans buren på sidan av det i övrigt helrakade huvudet – som
märker ut honom som en Ptahpräst i Memfis. Nedanför följer en
text ristad i utsökta hieroglyfer som innehåller votivformler för
den avlidne, sedan en självbiografi.4 Där får vi veta att han som

Kleopatra_5b.indd 160
08-06-24 13.55.29
Kleopatra och Marcus Antonius
nyutnämnd präst vid endast fjorton års ålder tjänstgjorde vid Auletes kröning, och i sin egyptiska text betecknar han kungen som
”Den Unge Osiris”, inte som ”Den Nye Dionysos”. Relationen
mellan kungen och hans präst var hjärtlig. Pasherenptah begav sig
till Alexandria, där han kröntes med en gyllene krans och utsågs
till präst i Auletes egen kult, och Auletes besökte ofta Memfis där
han bodde i Serapeionpalatset med ”sina hövdingar, sina kvinnor
och kungliga barn”.5 Kungen spelade med förtjusning sin roll i de
regelbundet återkommande religiösa högtiderna och upprätthöll
en påtaglig kunglig närvaro i de traditionella kulterna. Det fanns
bara ett enda vemodigt inslag i bilden. Pasherenptah hade flera
döttrar men inte någon son, som skulle ha gått i hans fotspår som
Ptahs överstepräst. När han var fyrtiotre år hörde guden Imhotep
äntligen hans bön. En efterlängtad son föddes och fick heta Imhotep till gudens ära. Som vuxen skulle Imhotep bli känd som
Ptahs överstepräst Pedibastet III. Kalkstensstelen (också i British
Museum) över Tayimhotep, Pasherenptah III:s hustru, berättar
att hon dog trettio år gammal, ett år före sin man. Hennes självbiografi bekräftar historien om sonens mirakulösa födelse och slutar med en gripande vädjan:
Väst är ett sömnens land,
mörkret vilar tungt över boningen,
de som ligger därinne sover i sina mumiefodral.
De vaknar inte för att se sina bröder,
de ser inte sina fäder, sina mödrar,
deras hjärtan glömmer deras hustrur, deras barn …
Säg till mig: ”Du är inte långt från vattnet.”
Vänd mitt ansikte mot nordanvindan vid vattenbrynet,
Kanske mitt hjärta då svalkas i sin sorg.6
Trots sina ekonomiska problem befann sig Kleopatra i en tryggare
ställning än någonsin tidigare. Nu när båda bröderna var döda,

Kleopatra_5b.indd 161
08-06-24 13.55.29

systern i landsflykt och deras anhängare avlägsnade hade hon oinskränkt makt och ingen självklar rival som kunde samla oliktänkande omkring sig. Hennes samregent var ett litet barn som visserligen var ovärderligt för propagandasyften men inte hotade
hennes auktoritet. Caesarion, Ptolemaios Caesar Theos Filopator
Filometor (”Den Faderälskande, Moderälskande Guden”) utropades till kung av Egypten sommaren  i Alexandria.
I Medelhavsvärlden i stort rådde ingalunda fred. Det andra triumviratet, som bestod av Caesars vän Marcus Antonius, hans
brorsonson och arvinge Octavianus och den lojale Marcus Aemilius Lepidus, hade förenats i sin beslutsamhet att gripa de huvudskyldiga till mordet på Caesar, Brutus och Cassius. De hade föresatt sig att utkräva offentlig hämnd, och Egypten – trots sina umbäranden alltjämt det rikaste landet i östra Medelhavet – förväntades ställa upp med praktiskt bistånd. Brutus och Cassius hade
förstått att de inte hade många vänner i Rom. De sökte stöd i de
östra provinserna, och även de trodde att Egypten skulle rycka ut.
När Cassius ockuperade Syrien och bildade en allians med den
mäktige kungen av Parthien (vars omfattande territorier täckte en
stor del av våra dagars Iran och Irak) blev Kleopatra tvungen att
välja sida. Hon tvekade så länge hon kunde och tog sedan ställning genom att överlämna de fyra romerska legioner som Caesar
hade stationerat i Egypten år  till triumvirernas general Publius
Cornelius Dolabella, som nu vistades i Syrien. Som erkänsla för
hennes stöd, eller som betalning för gjorda tjänster, erkände triumvirerna officiellt Caesarion som samregent av Egypten. De
hoppades att beslutet skulle förmå Kleopatra, mor till Caesars naturlige son, att även i fortsättningen stödja Caesars laglige arvinge
Octavianus.
Cassius hade lyckats avskära Kleopatras romerska trupper och
ta befälet över dem. De hade bytt sida utan motstånd och var nu
förlagda tillsammans med hans egna legioner längs Egyptens
nordöstra gräns. Cassius vädjade direkt till Kleopatra om hjälp –

Kleopatra_5b.indd 162
08-06-24 13.55.30
Kleopatra och Marcus Antonius
säkerligen ett förspel till invasion – men hon hänvisade till svält,
pest och brist på manskap som skulle hindra henne från att direkt
delta i kriget. Under tiden hade Cyperns strategos eller ståthållare
Serapion ensidigt förklarat sig ta parti för Cassius och försett honom med fartyg. Serapion tycks ha planerat att avsätta Kleopatra
till förmån för Arsinoë IV, som för ögonblicket bodde i Artemistemplet i Efesos och upprätthöll täta kontakter med Cypern. Då
Brutus år  kallade Cassius och hans trupper till Smyrna mildrades invasionshotet, och Kleopatra drog en djup suck av lättnad.
Nu stod Kleopatra öppet på triumvirernas sida, och hon uppbådade en flotta och satte segel för att förena sig med Octavianus
och Antonius i Grekland. Till all olycka (eller kanske lycka) blåste
en häftig storm upp i Medelhavet, hennes fartyg fick allvarliga
skador och Kleopatra själv blev sjuk, eventuellt sjösjuk. Medan
egyptiskt vrakgods sköljdes upp på den grekiska kusten linkade
den illa åtgångna flottan tillbaka till Alexandria. Misstanken att
detta var ännu en fördröjningstaktik infinner sig oundvikligen. I
så fall lyckades den. Där Kleopatra väntade på att en ny flotta
skulle bli färdig kom det bud om att Brutus och Cassius hade begått självmord efter ett svårt nederlag i de båda slagen vid Filippi
i Makedonien i oktober . Nu hade två män makten i Rom:
Caesars tjugoettårige brorsonson och laglige arvinge Octavianus
behärskade större delen av Roms västliga välde, Caesars fyrtioårige vän och general Antonius behärskade Gallien och de östra provinserna Achaia (Grekland), Asien, Bithynien-Pontos och Kilikien. Lepidus, som med tiden skulle få makten i Afrika, ingick
alltjämt i triumviratet men var en politisk nolla. En enda problematisk region återstod. Pompejus den stores yngre son Sextus
Pompejus hade ockuperat en del av Sicilien och var omöjlig att
rubba. Hans fartyg – piratskepp – hotade de livsviktiga handelsnäten i Medelhavet.
Octavianus var sjuk när han lämnade slagfältet i Filippi – han
troddes allmänt vara döende – och återvände till Rom. Det blev

Kleopatra_5b.indd 163
08-06-24 13.55.30

Antonius uppgift att upprätta kontroll över de östra territorierna.
Kleopatra och Caesarion befann sig i ett extremt utsatt läge i
Egypten. De behövde en beskyddare och Antonius var deras naturlige bundsförvant. Han hade inte bara makten i öster utan var
också den dominerande triumviren, äldre, mer populär och påvisbart friskare än den sjuklige Octavianus. Antonius i sin tur behövde pengar. Han hade lovat alla sina veteraner en belöning på 
drakmer, som han inte hade någon möjlighet att betala, och han
hade svurit på att återuppta det fälttåg mot det parthiska väldet
som Julius Caesar hade planerat vid tiden för sin död. En seger
över Parthien skulle äntligen hämnas Crassus och visa hela världen att Antonius var Caesars naturlige, om än inte laglige, arvinge. Antonius ägnade vintern / åt att skaffa fram pengar i
Grekland och drog sedan vidare till Efesos. Där uppmanades
prästinnorna i Artemistemplet att hälsa honom som den levande
inkarnationen av Dionysos den nådige, ”Glädjegivaren”. Han välkomnades till en stad i festyra som vimlade av vildvinskransar,
thyrsos-stavar som var Dionysoskultens främsta attribut, harpor,
pipor och flöjter, lössläppta kvinnor klädda som menader och
män och pojkar klädda som satyrer och panfigurer. De politiska
implikationerna i denna religiösa hedersbetygelse undgick säkert
inte Octavianus. Medan han fick hålla sig hemma i Rom började
de östra territorierna betrakta Antonius som alla de tidigare jordiska Dionysosgestalternas efterträdare, även Alexander den stores, ptoleméernas i Egypten och Pompejus den stores. Tack vare
att Caesar postumt hade tillerkänts gudomlig ställning år  kunde hans adopterade arvinge Octavianus legitimt påstå sig vara
”Den gudomlige Julius son”, men det måste ha känts som en klen
kompensation. Octavianus slog tillbaka på det enda sätt som stod
till buds: genom att sprida ut rykten om sitt eget släktskap med
den olympiske Apollo, som i sin egenskap av ljusets italienske gud
rimligen kunde anses vara den teologiska motsatsen till den mörke österländske Dionysos. Snart visste alla att hans mor Atia hade

Kleopatra_5b.indd 164
08-06-24 13.55.30
Kleopatra och Marcus Antonius
somnat i Apollotemplet och våldtagits av en orm. Nio månader
senare föddes Octavianus, och Atia fick dras med ett outplånligt
ormmärke på magen resten av livet.
Efesos var inte Antonius första kontakt med det gudomliga.
Han tillhörde en utfattig yngre gren av släkten Antonius, och
Plutarchos uppger att hans far Antonius Creticus var ”en man
med ringa ryktbarhet i det offentliga livet, ej heller var han lysande begåvad, men vänlig och hederlig och frikostig”. Både
hans far och hans styvfar vårdslösade med pengar, och när Creticus dog efterlämnade han så stora skulder att hans son vägrade
att ta hans egendom i arv. Kanske för att uppväga denna föga
distingerade bakgrund påstod sig Antonius härstamma från
Herakles son Antonios. Därmed blev han avlägset släkt med
ptoleméerna, som också hävdade att Herakles var deras anfader
genom Ptolemaios I:s mor Arsinoë och ibland avbildades iförda
hans speciella huvudbonad av lejonskinn. Antonius svepte sig
inte i något skinn, men Plutarchos uppger att han imiterade sin
hjälte inför offentligheten genom att bära en tunika upphäktad
till låret, en tung mantel och ett stort svärd: ”ett välformat skägg,
en bred panna och en örnnäsa som skulle framhäva de manliga
egenskaper som utmärkte porträtt och statyer av Herakles”.
Genom att framställa sig som avkomling till Herakles ville
Antonius uppenbarligen föra tankarna till sin hjältes tapperhet
och enastående styrka, och kanske också till hans många resultatrika förhållanden med kvinnor. I ett senare skede, under inflytande av Octavianus propaganda, skulle andra göra en elakare
jämförelse. På ett stadium i sin färgstarka karriär hade Herakles
sålts som slav. Han blev Lydiens handlingskraftiga drottning
Omfales ägodel, hon klädde honom i kvinnokläder och satte
honom att spinna och väva på sin befallning. När Omfale själv
tog på sig hans avlagda lejonmantel var Herakles förödmjukelse
total. Ändå visste man att slaven Herakles och härskarinnan
Omfale var ett kärlekspar, och Omfale födde Herakles barn.

Kleopatra_5b.indd 165
08-06-24 13.55.30

Parallellerna mellan Herakles och Omfale å ena sidan och den
svage Antonius och den onaturligt kraftfulla Kleopatra å den
andra var uppenbara.
Överdådet vid de hellenistiska hoven var mycket mer i Antonius smak än puritanismen i Rom, och han fann mycket som tilltalade honom i Dionysoskulten med dess extatiska ritualer och
väldiga konsumtion av vin. Antonius hade haft en väldokumenterat lössläppt ungdom då han under stark påverkan av sina vänner
drack våldsamt, lägrade kvinnor till höger och vänster och kastade
pengar omkring sig så att skulderna tornade upp sig. En förnäm
militär karriär och ett växande anseende som politiker och talare
följde, men benägenheten för excesser försvann aldrig riktigt. Livet i fält tog fram det bästa hos honom. Antonius var en tapper
och skicklig krigare, generös och omtyckt av soldaterna. Det civila livets trista rutiner tog däremot fram det sämsta. Plutarchos
skildrar hans uppträdande då han utan övervakning skulle upprätthålla ordningen och arbeta för Caesars sak i Rom medan denne var upptagen i Egypten:
[Ansedda och rättrådiga män] föraktade honom för att
han uppträdde berusad vid olämpliga tillfällen, slösade
med pengar, förlustade sig med kvinnor, låg och sov på
dagarna eller vandrade omkring med förvirrat och värkande huvud, och tillbringade nätterna i sus och dus eller
på teatern eller deltog i mimares och gycklares bröllopsfester. Det sägs i varje fall att han en gång festade vid mimaren Hippias bröllop, drack hela natten och sedan, då
folket kallade honom till Forum på morgonen, trädde
fram inför dem fortfarande övermätt på mat och kastade
upp i sin toga, som en vän till honom höll fram. Mimaren Sergius var också en av dem som utövade det största
inflytandet över honom, liksom Kytheris, en kvinna verksam i samma teatergenre, en stor favorit som han tog med

Kleopatra_5b.indd 166
08-06-24 13.55.30
Kleopatra och Marcus Antonius
sig i bärstol då han besökte städerna, och hennes bärstol
åtföljdes av lika många uppvaktande som hans mors.7
Det är naturligtvis med avsikt som Plutarchos målar upp ett porträtt av en svag man som blir ännu svagare av sina utsvävningar,
och han förbereder oss också på Antonius första möte med Kleopatra. Den konsekventa betoningen av Antonius drickande binder honom stadigt vid vanhedrande dionysiska ritualer i de romerska läsarnas ögon, och upprepade anspelningar på hans sexliv
inger de manliga läsarna föreställningen, inte om en hingst utan
om en man som på något sätt förvekligas av att ständigt umgås
med kvinnor. Plutarchos var ingalunda den ende klassiske författaren som ansåg eros, det sexuella begäret, vara en form av galenskap. Heterosexuellt sex var i varje fall teoretiskt en oren handling
som kvinnorna och naturen tvingade på männen, en verksamhet
som borde genomlidas i mörker och inte avnjutas i dagsljus.8
Antonius var gift flera gånger. Hans första hustru Fadia var dotter till en frigiven slav. Vi vet inte mycket om denna högst opassande mesallians, men det förefaller som om Fadias far Quintus
Fadius Gallus hade kunnat prestera en hemgift som var stor nog
att fresta en kroniskt utfattig ung ädling. Fadia försvann snart och
hon och hennes barn med sin pinsamma härkomst tros ha dött
unga. Antonius nästa och långt lämpligare hustru var hans kusin
Antonia. Hon födde honom en dotter som också fick namnet Antonia, och sedan skilde han sig från henne år  på grund av hennes äktenskapsbrott med den ökände kvinnojägaren Dolabella.
Antonius unnade sig säkerligen stor sexuell frihet samtidigt som
han fordrade att hans hårt prövade hustru skulle förbli kysk, men
att han gifte om sig så snabbt efter skilsmässan tyder på att Antonia liksom Fadia på sin tid helt enkelt kasserades när utsikten till
en gynnsammare förbindelse dök upp. År / äktade Antonius
Fulvia, änka efter den mördade folkhjälten Publius Clodius. Det
var ett synnerligen fördelaktigt äktenskap. Fulvia var vacker, intel
Kleopatra_5b.indd 167
08-06-24 13.55.30

ligent och kompetent, och som mor till Clodius små barn hade
hon en stark politisk ställning.9 Till råga på allt var hon kolossalt
förmögen och Antonius var i desperat behov av pengar, eftersom
Caesar nu tvingade honom att betala för Pompejus egendom som
han hade ”köpt” och slösat bort. Fulvia födde Antonius två söner,
Marcus Antonius (Antyllus) och Julius Antonius, och gjorde
mycket för att bevaka hans intressen medan han var ute på fälttåg:
Hon var en kvinna som inte brydde sig om att spinna ull
eller sköta hushållet, och inte heller nedlät hon sig till att
bestämma över en man i privat ställning, men hon ville
härska över en härskare och befalla över en befälhavare.
Därför var Kleopatra Fulvia tack skyldig för att hon lärt
Antonius att finna sig i att en kvinna bestämde över honom, ty hon övertog honom i tämjt skick och från första
början skolad att lyda.10
Med Fulvia fullt sysselsatt i Rom reste Antonius omkring i sällskap med den kända kurtisanen Volumnia Cytheris. Det hindrade honom inte från att kasta getögon på andra kvinnor. Sommaren  gick det rykten om att han hade haft ett förhållande med
den sköna Glafyra som var svärdotter till Archelaos, Berenike IV:s
två gånger gifte make, och att han var far till hennes son Archelaos.
Nu var Antonius stationerad i staden Tarsus i Kilikien (nu i
Turkiets södra del) och upptagen med att skaffa fram pengar, belöna dem som hade varit triumviratet trogna och bestraffa dem
som inte varit det genom att kräva tio års kvarskatt som skulle erläggas inom två år. Det kan inte ha kommit som någon överraskning för Kleopatra då först en rad brev och sedan ett sändebud,
Quintus Dellius, anlände till Alexandria och uppmanade henne
att resa till Tarsus. Hon skulle bemöta anklagelsen om att hon och

Kleopatra_5b.indd 168
08-06-24 13.55.30
Kleopatra och Marcus Antonius
hennes strategos Serapion hade bistått förrädaren Cassius. Hur
sanningen än låg till skulle det bli en svår beskyllning att motbevisa och Antonius, som hade blicken stadigt fäst på Egyptens rikedomar, måste övertygas om att hon var oskyldig. Som alltid tvekade Kleopatra och övervägde alternativen. Det är mycket troligt
att hon redan hade träffat Antonius under sitt (sina) besök i Rom.
Hon kan till och med ha träffat honom långt tidigare: Appianos
hörde till dem som trodde att Antonius hade förälskat sig i den
tonåriga Kleopatra då han och Gabinius låg i fält i Egypten.11
Tack vare att Kleopatra kände Antonius eller i varje fall visste hurdan läggning han hade kunde hon gå in för en taktik som skulle
ge fritt lopp åt hennes talang som estradör. Om han var Dionysos
skulle hon möta honom som Isis, Dionysos-Osiris gemål. Kleopatra seglade uppför floden Kydnos och gled in i Tarsus på ett förgyllt fartyg med silveråror och ett magnifikt purpurfärgat sidensegel. Flöjter, pipor och lutor spelade på däck och stark rökelse
fyllde luften med vällukt. Kleopatra själv låg bakåtlutad under
en guldöverströdd päll klädd i Isis dräkt (en klänning i många
färger med en svart mantel över, får vi förmoda), uppvaktad av
söta små pojkar klädda som kupidoner. Tarsus invånare flockades till hamnen för att beskåda denna storslagna entré, och Antonius satt ensam och bortkommen på den öppna platsen. Han
skickade Kleopatra en inbjudan till en måltid samma kväll, men
hon avböjde och svarade att hon hellre såg att han var hennes
gäst. Hon tog emot honom med en galamiddag så överdådig att
Plutarchos, som sannerligen inte brukade tappa målföret, helt
enkelt vägrar att försöka sig på en beskrivning, och på kvällen
satt de tillsammans på hennes däck upplyst av mängder av blinkande lyktor.
Plutarchos säger utan omsvep att Kleopatra med vett och vilja
gick in för att förföra Antonius och att han, mer naiv än Caesar,
nästan genast föll för hennes väl inövade knep:

Kleopatra_5b.indd 169
08-06-24 13.55.30

… Caesar och Pompejus [Gnaeus Pompejus] hade känt
henne då hon fortfarande var en ung flicka och oerfaren i
kärleksaffärer, men hon ämnade besöka Antonius exakt
vid den tid då kvinnor är som allra vackrast och står på
höjden av intellektuell förmåga. Därför försåg hon sig
med många gåvor, mycket pengar och sådana prydnader
som hög ställning och ett välmående kungarike gjorde det
naturligt för henne att ta med sig, men hon reste med det
största självförtroende och tillit till sin egen persons behag
och trollkonster.12
Återigen förbereder han oss på det kommande genom att berätta
att Kleopatra avsiktligt intrigerade för att fånga den enkelspårige
Antonius, men att det var med hjärtat, inte hjärnan, som Antonius fattade sitt beslut att alliera sig med Kleopatra. Dio håller
med om att den svage Antonius lätt låter sig luras av makten, av
Kleopatra och av den lyx som hon omger sig med:
Det är alldeles sant att han med stort allvar hade skött
sina plikter så länge han befann sig i underordnad ställning och hade strävat efter de högsta belöningarna, men
nu när han hade vunnit makten ägnade han inte längre
sträng uppmärksamhet åt något av detta utan slog följe
med Kleopatra och egyptierna i allmänhet i deras tillvaro
av lyx och lättja tills han var helt demoraliserad.13
Man måste hålla i minnet att detta var propaganda och att Antonius inte enbart var naiv och enkelt funtad. Han var också utomordentligt äregirig och kompetent.
Athenaios ger oss en skildring av deras första kväll tillsammans.14 I ett gemak smyckat med väggbonader i purpur och guld
lät Kleopatra servera läckra rätter på guldtallrikar inlagda med
ädelstenar, och hon avslutade festen med att överlämna alla sina

Kleopatra_5b.indd 170
08-06-24 13.55.31
Kleopatra och Marcus Antonius
guldfat till Antonius. Banketten kvällen därpå var ännu ståtligare
och Antonius gick sin väg med ännu fler fat av guld, och de gäster
han hade haft med sig fick behålla sina soffor och bägare. Vid sådana fester kom lyxen farligt nära rumlande. Sambandet mellan
mat, dryck och sex var uppenbart, och dynastiperiodens egyptier
hade dekorerat sina gravar, återfödelsens skådeplatser, med bilder
av eviga festmåltider där män och kvinnor satt vid bord som dignade under allt vad jorden gav. Det antyds att Kleopatra hade för
vana att förföra med överdådiga måltider. Hon hade festat med
Caesar, som var så påfallande avhållsam att han lagstiftade mot
privat lyx, slösaktiga måltider, extravaganta kläder och pärlor. Och
nu festade hon med Antonius, notoriskt svag och lättjefull. Om vi
tar de klassiska författarnas redogörelser på orden får vi intrycket
att Kleopatra och Antonius inte gjorde något annat än åt, drack
och kopulerade. Blotta kvantiteten mat som konsumerades och
kastades bort vid Kleopatras hov får en måttfull person, i det här
fallet Plutarchos, att rysa:
Amfissas läkare Filotas brukade berätta för min farfar
Lamprias att han vistades i Alexandria på den tiden och
studerade sitt ämne, och efter att ha blivit nära bekant
med en av de kungliga kockarna övertalades han lätt av
denne (ung som han var) att beskåda de extravaganta
förberedelserna för en kunglig aftonmåltid. Sagt och gjort.
Han fördes in i köket, och då han såg alla de andra matvarorna i stort överflöd och åtta vildgaltar som rostades,
gav han luft åt sin häpnad över hur många gästerna måste vara. Men kocken brast i skratt och sade: ”Gästerna är
inte många, bara ungefär tolv, men allt som ställs framför dem måste vara fulländat, och det blir sämre om det
blir stående. Ty det kan hända att Antonius vill ha mat
genast, och efter en liten stund skjuter han kanske på det
och vill hellre ha en bägare vin eller fördjupa sig i samtal

Kleopatra_5b.indd 171
08-06-24 13.55.31

med någon.” Därför ”lagas inte en utan flera måltider, ty
det är svårt att träffa exakt rätt i tiden”, sade han.15
Den redlige, moraliskt oklanderlige Octavianus, som var känd för
att gå i hemvävda kläder sydda av hans hustru och dotter (trodde
han i alla fall i sin oskuld), kunde inte förföras vare sig av Kleopatra eller av hennes mat. I sitt enda samtal med henne vägrade han
att möta hennes blick, och efter hennes död smälte han ner alla
guldfaten i palatset i Alexandria.
Plinius den äldre berättar historien om Kleopatras örhängen,
som hon ärvt efter ”orientaliska kungar” och var gjorda av de
största pärlor som någonsin påträffats.16 En dag då hon var uttråkad och irriterad på den dåliga mat som serverades vid Antonius
bord slog hon vad med honom om att hon kunde servera honom
en måltid värd tio miljoner sesterces (detta vid en tidpunkt då en
legionärs sold uppgick till  sesterces om året). Nästa kväll lät
hon ställa fram de mest utsökta rätter. Som efterrätt befallde hon
in en bägare surt vin, tog av det ena pärlörhänget, lät pärlan falla
i vinet och drack det medan den löstes upp. Med några klunkar
hade hon vunnit vadet. Som många har påpekat är detta givetvis
en osannolik om inte helt orimlig historia. Pärlor består till närmare  procent av kalciumkarbonat och löses upp i en sur lösning, men det går mycket fortare om de först stöts till pulver i en
mortel. Den egyptiska vinägern var känd för att vara stark. Om
Kleopatras sura vin (vinum acer, vinäger) var starkt nog och om
hon lät tiden gå tillräckligt länge – ett experiment visar att det behövs mer än tjugo timmar för en stor hel pärla i kall vinäger – löstes pärlan mycket riktigt upp och neutraliserade syran. Kleopatra,
som efter sin död förvärvade stort anseende som alkemist, kan ha
varit fullt medveten om detta. Om blandningen smakade gott, eller om den alls var drickbar, är en annan sak. Några historiker tror
att Kleopatras pärl-vin-blandning kan ha ansetts vara ett afrodisiakum. Ullmans experiment pekar i mer prosaisk riktning på att

Kleopatra_5b.indd 172
08-06-24 13.55.31
Kleopatra och Marcus Antonius
en blandning av pärla och vin, korrekt gjord, kan ha neutraliserat
magsyran. Men att tro att Kleopatra tillverkade sin egen återställare är nog att gå för långt.17
Vad hände då med det andra örhänget? Antonius vän Lucius
Munatius Plancus sägs ha hindrat Kleopatra från att lösa upp också den pärlan, och efter drottningens död påstås den ha delats itu
och placerats i öronen på Venusstatyn i Pantheon i Rom. Med
tanke på att Venus och pärlan båda kom från havet och båda symboliserade kärlek var det en mycket passande gåva.
Det finns två andra romerska historier om pärlor som blir uppdruckna. Både Horatius och Plinius beättar om den slösaktige sonen till skådespelaren Aesopus som drack en pärla hämtad från
den förmögna Metellas öra. Men Metellas pärla var mindre än
Kleopatras och värderad till endast en miljon sesterces. Suetonius
säger att den notoriske excentrikern Caligula drack pärlor upplösta i vinäger, och han tycks också ha badat i parfym och serverat
sina gäster bröd och kött av guld. Dessa varianter på temat innebär självfallet inte att vi utan vidare bör avfärda historien om
Kleopatras pärla som en vandringsskröna. Kleopatra kan ha inspirerat, eller inspirerats av, Aesopus son, och Caligula kan ha inspirerats av Kleopatra. Att pärlan måste kokas, pulvriseras eller läggas
i syra bevisar inte heller att historien är osann. Kleopatra, som var
fullt medveten om vad som slog an på en publik, kan ha regisserat
hela numret och Antonius, berusad av vin och kärlek, märkte säkert ingenting om det var fusk. Kleopatra kunde givetvis ha svalt
pärlan hel, även om det skulle ha förvandlat den mest storslagna
av alla gester till ett billigt trick, för att inte tala om proceduren
efteråt för att återvinna den. Vi vet att Kleopatra verkligen bar
pärlor tack vare att hon på mynten längre fram under sin regeringstid har antingen ett långt pärlhalsband i två varv om halsen
eller, mindre ofta, ett kortare enkelt och en pärlbroderad dräkt.
Pärlor förekom inte i traditionella egyptiska smycken, som bestod
av halvädelstenar i brokiga färger infattade i guld, men i Rom

Kleopatra_5b.indd 173
08-06-24 13.55.31

hade det blivit mode år  att gå omkring i iögonfallande pärlsmycken sedan Pompejus efter sin seger över Mithridates hade beställt ett porträtt av sig själv i pärlor. Suetonius skriver att Julius
Caesar invaderade de brittiska öarna för att få fatt i sötvattenpärlor och att han efter återkomsten till Rom i en kampanj för spartansk livsföring införde en regel om att endast personer av ”fastställd position och ålder” fick bära pärlor.18 Plinius, som inte dolde att han ogillade sådana prydnader och allt de stod för, berättar
om Lollia Paulina som bar smycken av pärlor och smaragder värda fyrtio miljoner sesterces och alltid gick omkring med kvittona
på sig för att imponera på främlingar!
Vid närmare eftertanke förefaller det osannolikt att världens
dyraste måltid avslutades riktigt så som Plinius säger. Det spelar
ingen större roll; det är vad vi har kommit att vänta oss efter alla
historier om Kleopatra. Vad som däremot spelar roll är att Plinius
tydligen trodde på den och använde den för att sprida propagandan om Kleopatra som förslagen, extravagant över alla gränser
och totalt självcentrerad (det är hon ensam som konsumerar ”banketten”). Det var onaturliga och oroande karaktärsdrag för en romare att stöta på hos vilken kvinna som helst. Samtidigt bådade
det inte gott för Antonius framtid att hon kunde lura honom så
lätt. En senare historia, också berättad av Plinius, handlar om att
Kleopatra förgiftade blommorna i sin krona innan hon utmanade
Antonius, som vägrade att äta eller dricka något om det inte har
provats av en slav, att dricka vin tillsatt med blommor. Det hela får
ett otäckt slut: Kleopatra hindrar den tillitsfulle Antonius från att
dricka de förgiftade blommorna och ”hon befallde en fånge som
hade förts in att dricka vinet och han dog genast”.19 Än en gång har
Kleopatra lurat den oskuldsfulle Antonius med största lätthet.
Kleopatra festade med Antonius, men hon köpslog också med
honom. Hon gick utan vidare med på att förrädaren Serapion avrättades. Efter att ha flytt från Cypern hade han tagit sin tillflykt
till den feniciska staden Tyre. Hon delfinansierade också Antonius

Kleopatra_5b.indd 174
08-06-24 13.55.31
Kleopatra och Marcus Antonius
fälttåg mot partherna. I gengäld måste han ge hennes krona och
land sitt beskydd. Detta innebar att den syster som utgjorde ett
konstant hot mot Kleopatra och Caesarion undanröjdes; Kleopatra kan mycket väl ha hävdat att hon med stor sannolikt hade
tagit Serapios och Cassius parti. Arsinoë hämtades från sitt tempel, mördades på order av Antonius och begravdes sedan i Efesos,
eventuellt i den väldiga grav mitt i staden som i dag kallas Oktagonen och där man har grävt fram kvarlevorna av en icke namngiven kvinna på mellan tjugo och trettio år. Samtidigt såg Antonius till att en besvärlig ung man som påstod sig vara den sedan
länge försvunne, aldrig drunknade Ptolemaios XIII togs av daga.
Kleopatra återvände till Egypten och Antonius följde efter en
månad senare. Han kom att tillbringa vintern / i lugn och ro
i Alexandria, där han eventuellt följde Caesars exempel och övervägde möjligheterna att skaffa fram intäkter från Egypten. I Alexandria konstaterade han att all den popularitet som Caesar hade
saknat kom honom själv till del. Stadens invånare hade inte glömt
att Antonius hade låtit Archelaos begravas under hedersamma former och att han hade utnyttjat sitt inflytande till att övertala Auletes att avstå från att massakrera oskyldiga undersåtar, och de satte stort värde på hans uppträdande. Caesar hade tvingat sig på
Alexandria med hela förfiningen hos en romersk invasion i miniatyr, Antonius betedde sig som en privatperson som gärna bytte sin
romerska toga mot en grekisk chlamys, en kappa i militär stil som
fästes på ena axeln och kunde bäras för sig eller över andra plagg.
Om vi skall tro de klassiska författare tillbringade Kleopatra och
Antonius en bekymmerslös vinter, nästan som om de varit barn.
Tillsammans bildade de ett dryckessällskap, ”De oefterhärmliga
levande” (amimetobioi, som en spefågel som kallade sig ”Parasiten” ändrade till ”De oefterhärmliga älskande” på sockeln till en
staty i Alexandria), som samlades varje kväll för att dricka, äta,
spela tärning, jaga och – särskilt uppskattat – ströva omkring på
Alexandrias gator i förklädnad och spela de stackars invånarna di
Kleopatra_5b.indd 175
08-06-24 13.55.31

verse spratt. Plutarchos var övertygad om att det nya sällskapet
helt enkelt var en förevändning för Kleopatra att vara tillsammans
med Antonius hela tiden: hon uthärdade, eller vågade, inte att
släppa honom ur sikte ens några timmar en kväll. En annan tolkning är att sällskapet var en samling Dionysosfirare som möttes
regelbundet, inte för att rumla om i oordnade former utan för att
utföra heliga religiösa riter där alkoholkonsumtion ingick. Kleopatras ametistring, som lär ha varit graverad med ordet methe (berusning), kan absolut påstås syfta på mystisk och inte fysisk berusning, eftersom ametisten i sig förknippades med nykterhet. Vellejus ger oss en stämningsbild av de långa kvällarnas eskapader då
han berättar att Plancus övertalades att framträda vid en av Kleopatras banketter. Med sin nakna kropp målad i blått, en vasskrona
på huvudet och en fiskstjärt som svängde därbak spelade Plancus
havsguden Glaukos.20
Av Plutarchos får vi veta att Kleopatra redan deras andra kväll
tillsammans hade ”i Antonius skämt känt igen mycket av soldaten
och den enkle mannen och även anlagt detta sätt mot honom, nu
utan hämningar och djärvt”. Antonius var berömd för sitt skämtlynne. Han skämtade med sina soldater och vrålade av skratt när
de i sin tur skämtade med honom. Han hade till och med försökt
att skämta med den allvarsamma Fulvia, men hon var inte det
minsta mottaglig för hans humor:
Med skämtsamheter och ungdomliga tilltag försökte Antonius göra till och med Fulvia lättsinnigare. Ett exempel
var när många gick ut för att möta Caesar efter hans seger i Spanien. Antonius själv gick ut. Då spreds plötsligt
ett rykte i Italien att Caesar var död och hans fiender under framryckning mot landet, och Antonius återvände till
Rom. Han tog på sig slavkläder och kom på natten till
sitt hus, och då han sagt sig ha ett brev till Fulvia från
Antonius blev han insläppt till henne, med ansiktet om
Kleopatra_5b.indd 176
08-06-24 13.55.31
Kleopatra och Marcus Antonius
virat. Innan den svårt uppskakade Fulvia tog brevet frågade hon om Antonius alltjämt var vid liv. Efter att ha
räckt henne brevet utan ett ord och hon börjat öppna och
läsa det, slog han armarna om henne och kysste henne.21
Också ptoleméerna uppskattade en god historia. Athenaios berättar om ett spratt som Ptolemaios II spelade Sosibios.22 Ptolemaios
hade uppmanat sina skattmästare att säga till Sosibios när han bad
om sin lön att den redan hade betalats ut. De lydde, och Sosibios
gick till kungen klagade över att han inte fått några pengar. Ptolemaios undersökte arkivrullarna och läste långsamt upp namnen
på dem som helt klart hade fått sin lön: Soter, Sosigenes, Bion
och Apollonos. Som han förklarade för Sosibios kunde han bevisa
att Sosibios verkligen hade fått sina pengar genom att ta stavelser
ur alla namnen – SOter, soSIgenes, BIon, ApollonOS. Man får
förmoda att det ingick i Sosibios tjänsteplikt, han som stod där
utan lön, att skratta. Kleopatras egen humor, som riktades direkt
mot den pojkaktige Antonius, var lika osofistikerad:
En gång var han [Antonius] ute på fiske och hade otur, och
han blev irriterad över att Kleopatra såg på. Därför befallde han sina fiskare att dyka ner och i smyg fästa kroken på
några fiskar som hade fångats tidigare, och så drog han
upp ett par tre stycken. Men egyptiskan genomskådade knepet. Hon låtsades beundra sin älskares skicklighet och berättade för sina vänner om den och inbjöd dem att komma
och beundra den dagen därpå. De kom i stora skaror och
steg i fiskebåtarna, och när Antonius hade kastat i sin rev
befallde hon en i sin egen uppvaktning att gå honom i förväg genom att simma fram till hans krok och fästa en salt
sill från Pontos på den. Antonius trodde att han hade fått
napp och drog upp kroken, varpå det naturligtvis blev
mycket skratt, och Kleopatra sade: ”Fältherre, överlämna

Kleopatra_5b.indd 177
08-06-24 13.55.31

ditt metspö till Faros och Kanopos fiskare; din sport är att
jaga städer, riken och kontinenter.”23
År  födde Kleopatra tvillingar som hon gav namnen Alexander
och Kleopatra. Antonius hade då redan lämnat Alexandria. Han
skulle inte göra sig någon möda med att försöka träffa vare sig
Kleopatra eller sina egyptiska barn på tre och ett halvt år, men
han tycks ändå ha anlitat spioner som höll honom underrättad
om vad som pågick i Egypten. En sådan långvarig skilsmässa är
inte alls vad man väntar sig av en kärlekskrank kavaljer, och den
tyder på att Antonius betraktade månaderna hos Kleopatra som
ett kort avbrott i sin ordinarie tillvaro. Kleopatra, som hade använt Antonius för att kunna uppfylla sin plikt att föda fler barn,
kan mycket väl ha sett saken på samma sätt.
I slutet av februari eller början av mars år  gick partherna till
dubbelt anfall mot de romerska territorierna Syrien och Mindre
Asien. Antonius skyndade från Alexandria till Tyre där han fick
ett katastrofalt besked: många av Roms klientkungar hade hoppat
av och nu sällat sig till partherna. Den alltjämt lojale Herodes av
Judeen hade tvingats fly till Egypten och eskorterats på båt till
Alexandria efter att ha nått Pelusium. Där avböjde han Antonius
erbjudande om trupper och lånade ett fartyg för att segla till Rhodos, och därifrån tog han sig till Rom.
Än värre skulle det bli. Medan Antonius riktade uppmärksamheten mot sina östra territorier och eventuellt mot Kleopatra,
hade Octavianus presterat vad som måste ha tett sig som en omöjlighet. Han hade intalat sina trupper att han, inte Antonius, var
Filippis verklige hjälte och undergrävde sakta men säkert Antonius stöd i Rom. Lucius Antonius, som var konsul år , hade gjort
allt han kunde för att bevaka sin äldre brors intressen och samarbetat med den energiska Fulvia för att misskreditera Octavianus
och vinna över hans anhängare på Antonius sida. Fulvia och Lucius hade uppbådat en egen armé – Fulvia mönstrade personligen

Kleopatra_5b.indd 178
08-06-24 13.55.32
Kleopatra och Marcus Antonius
två legioner som bestod av hennes makes veteraner – och förklarat
Octavianus krig. De hade starkt folkligt stöd; landsbygdsborna
var upprörda över att Octavianus hade tvingat dem att flytta för
att   av hans egna veteraner skulle få slå sig ner på deras
mark. Utan Antonius aktiva hjälp hade emellertid de båda bundsförvanterna inte en chans, och Antonius, som befann sig långt borta i Alexandria, kunde eller ville inte ingripa. Efter förhandlingar
och en del håglösa strider belägrades Lucius i bergsstaden Perusia
(Perugia), där förhållandena snart blev så desperata att slavarna,
som inte fick den minsta del av de strängt ransonerade matförråden, tvingades äta gräs och löv. Tre mil från Perusia hade trupper
som var lojala mot Antonius slagit läger och Lucius såg tydligt röken från deras eldar. Men deras befälhavare vägrade att ingripa mot
Octavianus utan en direkt order från Antonius, och Antonius iakttog tystnad. De slungskott som Octavianus trupper nu sköt över
stadsmurarna var inristade med demoraliserande obscena texter:
Jag siktar på Fulvias fitta!
Lucius Antonius och Fulvia, hitåt med arslet, era dumskallar!!24
I slutet av februari år  kapitulerade den svältande Lucius. Octavianus avrättade Perusias råd (han skonade en enda man, som tidigare hade fördömt Caesars mördare offentligt) och lät sina trupper
skövla staden, men soldaterna fick till sin lättnad gå fria, liksom Lucius. Fulvia hade redan flytt från Italien. Antonius mötte sin hustru
i Athen, där ett häftigt gräl slutade med att Antonius övergav den
svårt sjuka Fulvia. Hon dog kort därpå, vilket gav Antonius, som
måste ha vetat att Fulvia alltid hade agerat i hans bästa intresse, tillfälle att skjuta över ansvaret för hela debaclet på sin döda hustru.
Därmed var Antonius fri att gifta sig med Kleopatra, men äktenskap med en utlänning, hur vänligt inställd hon än var till
Rom, var inte det klokaste han kunde göra vid denna ytterligt käns
Kleopatra_5b.indd 179
08-06-24 13.55.32

liga tidpunkt. I början av oktober år  ledde fördraget i Brundisium (Brindisi) till att triumviratet omorganiserades. Antonius
fick bevisa sin lojalitet mot Octavianus genom att avstå från sin
kontroll över Gallien och ingå ett diplomatiskt äktenskap med
hans halvsyster Octavia som nyligen blivit änka. Bröllopet firades
bara några veckor efter Antonius egyptiska tvillingars födelse. Octavia, en god och plikttrogen romersk hustru, skulle skänka Antonius två döttrar, Antonia Maior (blivande farmor till kejsar Nero)
och Antonia Minor (blivande farmor till kejsar Claudius). I början av år  slog sig paret ner i Athen där Antonius på nytt hyllades som Den Nye Dionysos, gudinnan Athena Polias gemål, och
den anspråkslösa Octavia blev hans jordiska maka, ”Den Gudomliga Välgörarinnan”. Medan Antonius försjönk i en österländsk
monarks luxuösa levnadssätt inledde hans trupper under befäl av
Publius Ventidius det första framgångsrika skedet i fälttåget mot
partherna. Antonius själv begav sig österut år  och intog staden
Samosata (Samsat) vid Eufrat.
Marcus Antonius silvertetradrakma, ett av många mynt, eventuellt slaget i Antiochia, som bär Antonius bild på ena sidan och Kleopatras på
den andra.

Kleopatra_5b.indd 180
08-06-24 13.55.32
Kleopatra och Marcus Antonius
Mellan år  och  härskade Kleopatra över ett alltmer välmående Egypten. Det är under detta sista årtionde av hennes tid som vi
kan fånga en flyktig glimt av det tråkiga, dagliga rutinarbete som
måste ha fyllt hennes timmar. Ett papyrusdekret utfärdat den 
februari år , för att ta ett exempel, handlar om vilka privilegier
som skall beviljas de anhöriga till Antonius förtrogne vän Publius
Candidus [Crassus]. Familjen skall få tillstånd att exportera
spannmål och importera vin skattefritt, och mark och tjänare är
också befriade från skatt. Längst ner på dokumentet finner man
det enda grekiska ordet ginestho, ”må det bli så”, skrivet med vad
somliga men långt ifrån alla tror kan vara Kleopatras egen handstil.25 Denna papyr, som en gång förvarats i arkivet i Alexandria,
återanvändes i ett mumiefodral av kartong och begravdes med en
romersk mumie. Fodralet grävdes upp på gravplatsen Abusir elMelek i Fayuum – och togs till sist isär så att det gömda
dokumentet kom i dagen. Teoretiskt kunde vem som helst i ptoleméernas Egypten vädja till kungen eller drottningen, och arkeologerna har påträffat ett helt arkiv med tämligen trivial korrespondens i Serapeion i Memfis, daterad mellan år  och  och
adresserad till ”Kung Ptolemaios och Drottning Kleopatra”. Redan i kapitel  (s. ) såg vi Ktesikles klagoskrift om sin oregerliga
dotter som han riktat direkt till Ptolemaios III. Det kan jämföras
med en petition skriven omkring år  ”till kung Ptolemaios” av
Filista, en dam som hade blivit skållad av en slarvig egyptisk baderska. I praktiken är det föga troligt att monarken personligen
ägnade sig åt sådana ärenden, och vi vet att Filistas klagomål
handlades av strategos Diofanes.26
Våren/sommaren år  möttes Antonius, Octavia och Octavianus i Tarentum (Taranto), där en överenskommelse nåddes om att
triumviratet skulle förnyas på ytterligare fem år. Dessutom gick
Antonius med på att förse Octavianus med två eskadrar (
krigsfartyg) som han kunde sätta in mot Sextus, vars piratskepp
ställde till olidliga störningar i handeln. Octavianus i sin tur skul
Kleopatra_5b.indd 181
08-06-24 13.55.32

le förse Antonius med fyra legioner (  man) som han kunde
sätta in mot partherna. För att besegla uppgörelsen trolovades Antonius son med Fulvia, den nioårige Marcus Antonius (Antyllus),
med Octavianus tvååriga dotter Julia. Nöjda och belåtna seglade
Antonius och Octavia tillsammans till Korfu. Där skildes de, och
Antonius skickade den gravida Octavia till Rom där hon skulle bo
under sin brors beskydd.
Antonius hade överlämnat sina  fartyg men inte fått de utlovade marktrupperna. Alltför sent förstod han att Octavianus
inte var att lita på. Han begav sig till Antiochia och sände bud efter sin militära bundsförvant och ekonomiska sponsor Kleopatra.
Eller för att citera Plutarchos:
… det hotfulla onda som hade slumrat en lång tid, nämligen hans lidelse för Kleopatra, som man trodde hade
trollats bort och vaggats till vila av klokare överväganden, blossade upp igen med förnyad kraft medan han
närmade sig Syrien. Och likt det själens envisa och ostyriga djur som Platon talar om viftade han undan alla
räddande och ädla råd och skickade Fontejus Capito att
föra Kleopatra till Syrien.27
Kleopatra tillbringade vintern / i Antiochia, fastlåst i förhandlingar med Antonius. Egypten hade åtnjutit fyra år av stabilitet
och stigande välstånd, och frånsett deras privata relation var hennes förhandlingssits långt starkare än den hade varit i Tarsus. Hon
kunde ställa upp med den flotta och de förråd som Antonius behövde, men i utbyte begärde hon Ptolemaios II Filadelfos förlorade välde i öster. Antonius gick med på kravet, inte nödvändigtvis för att han hade drivits till vansinne av sin besatthet av Kleopatra utan för att han behövde hennes hjälp. Att återlämna dessa
territorier gick enligt hans uppfattning helt i linje med den romerska politiken, som gärna tillät beprövade och betrodda klient
Kleopatra_5b.indd 182
08-06-24 13.55.32
Kleopatra och Marcus Antonius
monarker ett visst självstyre. Octavianus reaktion, och den propaganda som han senare kunde få ut av att Antonius skänkte hela
provinser till Kleopatra utan att rådfråga senaten, visar att inte alla
var av samma mening.
Så gott som omedelbart fick Kleopatra makten över Cypern,
Kreta, Cyrenaika (Libyen), stora delar av Coele Syria, Fenicien,
Kilikien och Nabatea. Det enda land som saknades var Judeen,
som nyligen hade förklarats tillhöra den nyinstallerade kung Herodes. Även utan Judeen var Kleopatra världens rikaste monark,
och hon utökade sina tillgångar ännu mer då hon gjorde upp med
judarna och nabateerna om rätten att arrendera mark och utvinna
bitumen från Döda havets stränder. Herodes samtyckte rentav till
att ta upp skatt åt henne.
Nu erkände Antonius tvillingarna, som genomgick en namngivningsceremoni, eventuellt för andra gången, där de fick heta
Alexander Helios (sol) och Kleopatra Selene (måne):
… han förvärrade skandalen genom att erkänna sina
båda barn med henne och kallade det ena för Alexander
och det andra för Kleopatra, med Sol som tillnamn till
den förre och Måne till den senare. Men eftersom han var
skicklig på att sätta ett vackert ansikte på skamliga gärningar brukade han säga att romarrikets storhet uppenbarades, inte genom vad romarna fick utan genom det de
förlänade, och att aristokratiska familjer utvidgades genom att många kungar avlades successivt. På detta sätt,
sade han åtminstone, var hans egen upphovsman avlad
av Herakles, som inte begränsade sin succession till ett
enda sköte och inte heller böjde sig i vördnad för lagar
som Solons för regleringen av barnalstring, utan gav naturen fritt lopp och efterlämnade begynnelsen och grunden till många släkter.28

Kleopatra_5b.indd 183
08-06-24 13.55.33

Kleopatra och Selene var två väletablerade ptolemaiska namn, och
med tanke på att månen associerades med Isis i hennes roll som
himladrottning var båda högst passande för Kleopatras dotter.
Alexander var också ett ptolemaiskt namn som bar på minnen av
Alexander den store. Helios, solen, var inte bara månens traditionella tvilling utan anknöt också den unge Alexander till de egyptiska solkulterna, både traditionella (kulten av Re och av Horus,
son till Isis och Osiris/Dionysos) och nya (kulten av Serapis). Utanför Egypten förknippades Helios med Apollo, Octavianus egen
gudomliga inspiration.
Än en gång var Kleopatra och Antonius ett kärlekspar. Om
detta ingick i uppgörelsen eller om det fanns äkta passion på ömse
sidor är omöjligt att avgöra. Nästa år, , på sensommaren födde
Kleopatra ännu en son, Ptolemaios Filadelfos som hon uppkallade efter den glansomspunne Ptolemaios II sedan hon vunnit tillbaka det ptolemaiska väldet i öster. Då hon återvände i triumf
från Antiochia utropade hon en ny era. Året från den  september
 till den  augusti  skulle nu betecknas som ”År  som är År
”, och detta dubbla dateringssystem skulle fortgå till ”År  som
är År ”, Kleopatras dödsår. Den lysande nya tidsåldern åtföljdes
av nya titlar. Feniciska mynt bär nu ett porträtt på frånsidan av
Basilissa Kleopatra Thea Neotera (Den Yngre Drottning Kleopatra Thea eller Drottning Kleopatra Den Yngre Gudinnan), och
på åtsidan ett porträtt av Antonius. Kleopatra Thea är en tydlig
anspelning på vår Kleopatras farfars faster drottning Kleopatra
Thea av Syrien. År  refererar ett avtal från Herakleopolis i Egypten till Thea Neotera Filopator kai Filopatris (Den Faderälskande
och Fosterlandsälskande Yngre Gudinnan).29 Caesarions titel,
”Faderälskande och Moderälskande Gud”, kvarstår oförändrad.
I maj år  återupptog Antonius fälttåget mot partherna och
inledde det med en lång och tröttsam marsch norrut genom Syrien och sedan österut genom Armenien. Till en början gick allt
bra, men offensiven förvandlades snart till en förödande katastrof

Kleopatra_5b.indd 184
08-06-24 13.55.33
Kleopatra och Marcus Antonius
där mer än   stupade, omkring två femtedelar av hela armén. Antonius hade nu endast tjugofem legioner under sitt befäl
och tvingades göra en tung vinterreträtt till Syrien. Återigen kom
det bud till Egypten efter Kleopatra och återigen tvekade hon,
kanske därför att hon just hade fött barn eller behövde tid på sig
för att samla ihop förnödenheter eller överväga sin situation. Antonius förödmjukande motgångar i kriget hade nämligen sammanfallit med Octavianus seger över Sextus, och Octavianus hade
också förstärkt sin position genom att tvinga Lepidus att dra sig
tillbaka och ockupera hans återstående territorier. Maktbalansen
hade förskjutits och Octavianus började allvarligt hota Antonius
auktoritet. I januari år  möttes Kleopatra och Antonius i den
undanskymda feniciska hamnstaden Leuke Kome (Vita byn).
Hon hade med sig förråd av varma kläder och proviant men inte
så mycket pengar att de räckte till avlöning åt soldaterna. Några
veckor senare for både Antonius och Kleopatra till Alexandria.
Medan allt detta hände hade Octavia levt en äkta romersk hustrus dygdiga liv, skött om sina egna och Antonius barn i olika kullar och delat sin tid mellan Athen och Rom. Våren  lämnade
hon Rom och begav sig till Grekland på den första etappen av en
resa, planlagd av hennes bror, för att överlämna tvåtusen soldater
(inte de utlovade  ) och sjuttio fartyg från Octavianus till
Antonius, därutöver pengar, boskap och gåvor ur hennes egen
kassa. Antonius blev rådvill och befallde Ocavia att stanna i Rom
(enligt Dio) eller i Athen (Plutarchos) men att skicka soldaterna
vidare. Plutarchos berättar att detta högst offentliga avvisande av
Octavia var Kleopatras fel, att hon hade tillgripit alla sina kvinnoknep för att övertala Antonius att inte ta emot sin hustru:
Kleopatra varseblev att Octavia var på väg att komma i
närstrid med henne och fruktade att hon skulle bli oövervinnelig och vinna fullständig kontroll över sin make, om
hon till sin karaktärs värdighet och Caesars makt lade sitt

Kleopatra_5b.indd 185
08-06-24 13.55.33

angenäma sällskap och sina flitiga omsorger om honom.
Därför låtsades hon själv vara lidelsefullt förälskad i Antonius och minskade sin kropps omfång med sparsam
kost; hon anlade en hänförd min när Antonius kom i
närheten och en orkeslös och sorgsen när han gick sin väg.
Hon såg till att ofta ses gråtande och torkade sedan snabbt
tårarna och försökte dölja dem, som om hon ville att Antonius skulle lägga märke till dem. Och hon bedrev dessa
konster medan Antonius hade för avsikt att bege sig från
Syrien och ansluta sig till mederna [som hade gått till angrepp på partherna]. Hennes jasägare var också flitiga på
hennes vägnar och brukade förtala Antonius som hårdhjärtad och känslokall och säga att han förstörde en älskarinna som var hängiven honom och ingen annan. Ty
Octavia hade tagit honom till äkta av politiska skäl och
för sin brors skull, sade de, och satte stort värde på att
vara hans lagvigda hustru, men Kleopatra, som var så
många människors drottning, kallades Antonius älskade,
och hon undvek inte detta namn och försmådde det inte
så länge hon fick se honom och leva med honom; men om
hon tvingades bort från honom skulle hon inte överleva
…30
Plutarchos förklaring är inte det minsta trovärdig, lika lite som
Dios påstående att Kleopatra hade tillgripit häxkonster för att
locka Antonius från Octavia. Det är rimligare att förmoda att Antonius politiska gifte hade blivit ovidkommande i och med att
hans relation till Octavianus snabbt föll sönder. Han hade avgjort
att hans väg framåt låg hos Kleopatra. Det var inte första gången
som Antonius gjort sig kvitt en hustru som han inte längre hade
någon nytta av. Men att han vände ryggen åt den dygdiga Octavia
till förmån för en lös förbindelse med en utländsk kvinna var inte
populärt i Rom, där Octavia, som fortfarande ansåg sig vara gift,

Kleopatra_5b.indd 186
08-06-24 13.55.33
Kleopatra och Marcus Antonius
fortsatte att ta hand om Antonius barn i hans hus. På sitt vis var
hon lika stark som Fulvia hade varit. Som en iögonfallande förorättad hustru hade hon en viktig uppgift att uträtta i sin brors
propaganda, och i takt med att Antonius anseende störtdök till
bottennivå gick Octavias från klarhet till klarhet. Octavianus var
överförtjust över att kunna göra politiskt kapital av sin klanderfria
syster och år  förlänade han henne sacrosanctitas, rätt till beskydd, den högsta ära som en gift romersk kvinna kunde få. Åtminstone för ögonblicket ställde hon sin svägerska Livia i skuggan
som Roms förnämsta dam.
Kleopatra och Antonius tillbringade vintern / i Alexandria.
Våren därpå följde Kleopatra med Antonius så långt som till Eufrat och gjorde sedan en utdragen eriksgata hem genom sina nya
områden, med uppehåll i Apamea vid floden Orontes, Emesa,
Damaskus och Jerusalem, där hon på nytt träffade Herodes och
enligt Josefus gjorde ett misslyckat försök att förföra honom:
När hon var där, och mycket ofta var tillsammans med
Herodes, strävade hon efter att ha brottsligt umgänge med
kungen; hon hängav sig åt sådana njutningar utan att
göra hemlighet av dem, och i någon mån hyste hon kanske en känsla av kärlek för honom, eller rättare sagt är det
troligare att hon gillrade en förrädisk fälla för honom genom att söka få till stånd sådan äktenskapsbrytande samvaro med honom. I stort sett föreföll hon emellertid överväldigad av kärlek till honom. Herodes hade en längre
tid inte hyst någon god vilja till Kleopatra ty han visste
att hon var en kvinna som väckte förargelse hos alla, och
vid denna tid ansåg han att hon var särskilt förtjänt av
hans hat, ifall detta försök var en frukt av lusta; han
hade också ämnat förhindra hennes intriger genom att
döda henne om hennes syften var sådana. Han vägrade
emellertid att gå med på hennes förslag och tillkallade

Kleopatra_5b.indd 187
08-06-24 13.55.33

sina vänner för att rådfråga dem huruvida han borde
döda henne, nu när han hade henne i sitt våld, för att
därigenom befria alla dem för vilka hon redan hade blivit en börda från en mängd onda ting, och hon väntades
förbli en börda i framtiden, och att just detta skulle vara
till stor fördel för Antonius själv, emedan hon säkerligen
inte skulle vara honom trogen …31
Ingen annan historiker tar upp denna historia, som minst sagt är
i hög grad osannolik. I själva verket hade Kleopatra och Herodes
mycket gemensamt och skulle ha gjort klokt i att bilägga sin territoriella dispyt och förena sina krafter. Men Kleopatras ohöljda
inblandning i judisk politik och hennes vänskap med hans kraftfulla svärmor Alexandra gjorde henne inte populär hos Herodes.
År  hade Alexandra skrivit till Kleopatra och bett henne påverka
Herodes val av överstepräst. Kleopatra hade hänskjutit ärendet till
Antonius, och Alexandras sjuttonårige son Aristobulos hade fått
befattningen. När Aristobulos mördades innan ett år hade gått efter utnämningen, vilket inte kan ha kommit som någon överraskning, skrev Alexandra på nytt till Kleopatra och bad henne se till
att hämnd utkrävdes för mordet. Kleopatra vädjade återigen till
Antonius att ta hand om saken och Herodes kallades till Rom för
att svara för sina gärningar. Väl hemma igen löste Herodes sina familjekonflikter genom att låta fängsla eller mörda de värsta bråkmakarna i släkten.
År  tillfångatog Antonius kung Artavasdes av Armenien med
större delen av hans familj och hela statskassan. Det var inte den
stora seger i öster som han hade tänkt sig. Ändå tågade Antonius
in i Alexandria iförd Dionysos gyllene mantel och med en krans
av vildvinsblad på huvudet och en thyrsos i handen. Framför hans
stridsvagn gick Artavasdes, hans hustru och två söner, omvirade
med kedjor av guld eller silver. Kleopatra tog emot Antonius sittande på en gyllene tron på ett silverpodium framför Serapis tem
Kleopatra_5b.indd 188
08-06-24 13.55.33
Kleopatra och Marcus Antonius
pel, men fångarna vägrade att betyga henne sin vördnad. Dio
återger den hotfulla stämningen:
Barbarerna riktade inga vädjanden till henne, ej heller
föll de till marken för henne fastän de utsattes för hårt
våld och många förhoppningar riktades till dem om att
de skulle göra dem till viljes, men de tilltalade henne endast med hennes namn. Detta gav dem anseende för mod,
men de blev offer för mycket misshandel på grund av
det.32
Octavianus var inte road där han satt i Rom och bevakade situationen. Antonius dionysiska firande liknade alltför mycket en triumf, en rent romersk helig ceremoni. Antonius ansåg tydligen att
Alexandria var en huvudstad som kunde tävla med Rom.
Kort efter Antonius triumfartade intåg följde den ståtliga offentliga fest som i dag kallas ”Alexandrias donationer”. Den hölls
i den fullsatta gymnastikanläggningen, där det kungliga paret
mottog sitt folks hyllningar på ett silverpodium. Kleopatra, magnifikt klädd som Den Nya Isis, satt på en gyllene tron och Antonius på en av silver bredvid henne. De kungliga barnen fick mindre troner strax nedanför föräldrarna. Antonius höll ett långt tal,
skenbarligen till Julius Caesars minne, där han skisserade ambitiösa planer för sina områden i öster. Kleopatra erkändes officiellt
som ”Konungars drottning och hennes söner som är kungar”.
Hennes samregent Caesarion, nu formellt erkänd av Antonius
som Caesars legitime son, intog sin rättmätiga plats som farao av
Egypten, ”Konungarnas konung”, men han skulle ändå sitta lägre
än sin mor och styvfar. De mindre barnen hade iförts samma ”nationaldräkt” som bars av härskarna över Persien (Alexander Helios), Cyrenaika (Kleopatra Selene) och Makedonien (Ptolemaios
Filadelfos). Budskapet var än en gång tydligt och rättframt. Kleopatra och Caesarion var samregenter över Egypten och dess terri
Kleopatra_5b.indd 189
08-06-24 13.55.33

torier Cypern, Libyen och Coele Syrien. Därutöver var Caesarion
den äkta arvingen till Rom och dess områden i väst. Något optimistiskt, med tanke på alla dessa områden ännu inte tillhörde
Egypten, var Alexander Helios förutbestämd att härska över alla
territorier öster om Eufrates, även Armenien och Parthien. Kleopatra Selene skulle härska över Cyrenaika och Kreta, Ptolemaios
Filadelfos fick delar av Syrien och Kilikien och samtliga romerska
områden väster om Eufrates. Dessa tre små barn skulle avlägga
trohetsed till Kleopatra och Caesarion, och som den främste i den
kungliga familjen skulle Antonius i princip härska över världen.
Inga konstruktioner kunde ha misshagat Octavianus mer. För första gången började han kritisera Antonius offentligt.
Octavianus och Antonius brevväxlade fortfarande. Ett privat
brev från Antonius till Octavianus finns bevarat i Suetonius verk:
Vad har det tagit åt dig? Har du några invändningar
mot att jag ligger med Kleopatra? Men vi är ju gifta, och
detta är ju ingenting nytt – förhållandet började för nio
år sedan. Och du själv då? Är du trogen mot [Livia]
Drusilla? Jag framför mina gratulationer om du inte har
varit i säng med Tertulia eller Terentilla eller Rufilla eller
Salvia Titisenia eller allesammans när det här brevet når
dig. Är det verkligen så viktigt var eller med vem man genomför könsakten?33
Här mer än någonsin påverkar översättningen av latinet vår syn
på Antonius brev. Verkt ineo, som översätts med ”ligga med”, är
en ganska grov term som brukade användas om parningar mellan
djur. Octavianus måste ha uppfattat att Antonius inte var överdrivet hövisk när han talade om sitt förhållande med Kleopatra, och
en del moderna forskare har poängterat detta genom att översätta
verbet med ”sätta på” eller ”knulla”.34 Det intressanta från vår synpunkt är dock orden uxor mea est, som lika trovärdigt kan översät
Kleopatra_5b.indd 190
08-06-24 13.55.33
Kleopatra och Marcus Antonius
tas som ett påstående, ”hon är min hustru” eller ”vi är gifta”, som
ovan, eller som en fråga – ”är hon min hustru?” I båda tolkningarna förefaller det som om Antonius, fortfarande gift med Octavia, anser sig vara gift med Kleopatra. Detta har påståtts kunna
syfta på ett teoretiskt, gudomligt äktenskap, Dionysos/Osiris förening med Afrodite/Isis. Ett jordiskt äktenskap som den redan
gifte Antonius ingick, och dessutom ett äktenskap med en utländsk kvinna, var ogiltigt enligt romersk lag.
Den allmänna uppfattningen är att Kleopatra hade velat vara
Antonius lagvigda hustru.35 Varför moderna historiker tror detta
– och förvandlar den kraftfulla Kleopatra till en vek älskarinna
som helst av allt vill bli en ”ärbar kvinna” – är ovisst. Det är inte
alls troligt att hon fäste någon större vikt vid sina barns legitimitet eftersom deras ställning i Egypten och dess territorier som
barn till världens mäktigaste drottninggudinna var säkrad. Enligt
egyptisk lag förekom hur som helst ingen formell civil eller religiös vigselceremoni, och för att en förbindelse skulle anses vara ett
äktenskap räckte det med att ett par levde ihop för att avla barn.
Därför är det fullt möjligt att Kleopatra ansåg sig vara lagligt gift
med Antonius och Caesar, även om de inte ansåg sig vara gifta
med henne. Romarna, som kastade långa och granskande blickar
på Kleopatra, såg aldrig någon hustru i henne. De såg en oblyg,
naturvidrig kvinna som låg på lur efter andra kvinnors män. Ur
detta växte myten fram om den sexuellt promiskuösa Kleopatra
och ryktena om glödande kärleksaffärer med Gnaeus Pompejus,
Pompejus den store, Ptolemaios XIII och XIV (blodskam!), Caesar, Antonius, Herodes och otaliga andra, även slavar. Sannerligen
en tung börda för en kvinna som antagligen inte hade mer än två
på varandra följande sexuella förhållanden.

Kleopatra_5b.indd 191
08-06-24 13.55.34
      
En dröm går i graven
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
Ty Rom, som aldrig hade nedlåtit sig till att frukta någon
nation eller något folk, fruktade ändå på sin tid två människor. Den ena var Hannibal, den andra var en kvinna.
W. W. Tarn, Cambridge Ancient History1
N
u när relationen mellan Octavianus och Antonius var obotligt skadad utbröt ett häftigt propagandakrig i Rom. Octavianus beskyllde Antonius för att ha mördat Sextus Pompejus, för
att ha dragit skam över Rom genom att utan stöd i lagen fängsla
kungen av Armenien och för att ha annekterat Egypten och andra
utländska territorier. Han krävde att få sin del av bytet. Antonius
i sin tur beskyllde Octavianus för att ha stulit den nygifta och gravida Livia Drusilla från hennes man och olagligt ha avskedat Lepidus och lagt sig till med mark som tillhörde både honom och
Sextus. Också han ville ha sin rättmätiga del av krigsbytet. Octavianus fälttåg fick en kraftig skjuts då Antonius vän Plancus, som
vi senast träffade naken och dansande som en blå fisk i Alexandria, slog sig ihop med sin brorson Marcus Titius och deserterade.

Kleopatra_5b.indd 192
08-06-24 13.55.34
En dröm går i graven
Plancus och Titus kunde avslöja hemligheterna i Antonius testamente, som vestalerna förvarade. Octavianus lade beslag på dokumentet och läste upp utdrag inför senaten (eller rättare sagt läste
det han påstod vara utdrag ur Antonius testamente). Antonius bekräftelse av att Caesarion verkligen var Caesars äkta arvinge ansågs mycket provocerande. Hans legat till sina barn med Kleopatra uppfattades som olagliga och ett tecken på hans förfall; han
borde inte ha gett sina utlandsfödda bastarder samma ställning
som sina romerska barn. Hans sentimentala önskan att hans
kropp, var han än dog i världen, skulle föras i procession genom
Forum Romanum och sedan begravas i Egypten hälsades med
hånskratt.
Ryktena om Antonius onaturliga undergivenhet för Kleopatra
spred sig som en löpeld. Kleopatra hade begärt, och fått, de väldiga biblioteken i Pergamon, hon hade värvat romerska soldater
till sitt livgarde, hon hade befallt Antonius att massera hennes fötter som en slav vid en officiell måltid (och alla visste ju vad fotmassage ledde till!) och hon hade skickat brev som distraherade
Antonius medan han presiderade i domstolen. Hon behövde bara
visa sig, så släppte Antonius allt han hade för händer och sprang
efter henne. Liksom Caesar på sin tid ämnade Antonius överge
Rom och upprätta en ny huvudstad i Egypten. Han lade sig till
med välska, oromerska seder och kallade sitt högkvarter för ”palatset”. Ibland gick han med en orientalisk dolk i bältet och man
såg honom ofta ligga bakåtlutad på en förgylld soffa eller i en stol.
Tänka sig, han pissade till och med i en guldpotta! Dio berättar
om det allra värsta:
Han poserade med henne [Kleopatra] för porträttmålningar och statyer, där han var Osiris eller Dionysos och
hon Selene eller Isis. Detta mer än allt annat gav intryck
av att han hade förhäxats av henne med någon trollkonst.
Ty hon tjusade och bedårade inte bara honom utan också

Kleopatra_5b.indd 193
08-06-24 13.55.34

alla andra som hade något inflytande över honom så till
den grad att hon började hoppas att härska även över romarna, och så fort hon använde en ed var det starkaste
hon tog till att svära vid sin avsikt att skipa rättvisa på
Capitolium.2
Officiellt skrattade Octavianus bara åt detta. Vad honom angick
var den enda länken mellan Antonius och världserövraren Dionysos den kopiösa vinkonsumtionen. Om Antonius absolut skulle
vara Dionysos så fick han vara den ociviliserade Dionysos Omestes, köttätaren, som stal från de rika för att ge åt sina lismande sykofanter. Den måttfulle romaren Octavianus skulle utmana honom som Apollo.
Efter hand som Octavianus propaganda blev allt effektivare
fann sig Antonius nödgad att publicera en pamflett (De Sua
Ebrietate, ”Om hans nykterhet”, nu förlorad3) där han försvarade
sig mot anklagelser för fylleri. Nu var det hans tur att gå till en rad
personliga angrepp. Octavianus var av simpelt ursprung, han hade
varit Caesars stjärtgosse, han hade gift bort sin dotter med en barbar, han var feg och vågade inte slåss, han svedde bort håren på
benen med glödhetta valnötsskal. När det var ont om livsmedel
och Roms invånare hungrade efter bröd hade Octavianus hållit
ett privat gästabud, ”De gudomliga tolvs fest” (cena dodekatheos),
där han och hans elva gäster, hädiskt utklädda till gudar och gudinnor, hade proppat sig fulla med mat. Octavianus var sannerligen Apollo, inte ljusets och lärdomens bågskjutande gud utan
hans mörkare aspekt Apollo Tortor, plågoanden.
Kleopatra och Antonius ägnade vintern / åt att samla en
flotta i Efesos. Där fick de sällskap av de tjänstgörande konsulerna, Gajus Sosius och Gnaeus Domitius Ahenobarbus, gamla vänner till Antonius som hade med sig ända upp till trehundra senatorer, en bekräftelse på att långtifrån alla i Rom hade påverkats av
Octavianus retorik. Kleopatra var inte välkommen överallt. Sena
Kleopatra_5b.indd 194
08-06-24 13.55.34
En dröm går i graven
torerna ville hellre stötta Antonius mot Octavianus än Egypten
mot Rom, och i deras världsbild hade en kvinna inte i ett krigskabinett att göra. Men Antonius visste att Kleopatra var erfaren och
intelligent, och hon lämnade ju också ett betydande ekonomiskt
bidrag till hans fälttåg. Han insisterade på att hon skulle vara kvar.
Medan Octavianus, nu utan pengar, låg i för att finansiera en flotta for Kleopatra, Antonius och deras styrkor till ön Samos, där de
höjde stridsmoralen med en ståtlig musik- och teaterfest:
Ty alldeles som alla kungar, härskare, tetrarker, folk och
städer mellan Syrien, Maryutsjön, Armenien och Illyrien
hade fått befallning att skicka eller ha med sig krigsutrustning, hade alla scenkonstnärerna fått befallning att
uppträda på Samos; och medan nästan hela världen runt
omkring var fylld av jämmer och klagorop klingade en
enda ö i många dagar av flöjter och stränginstrument.
Teatrarna där var fullsatta och körerna tävlade med varandra. Alla städer hade också skickat en oxe till det stora
offret, och kungarna tävlade med varandra i sina ömsesidiga underhållningsnummer och gåvor. Och därför började alla överallt fråga: ”Hur kommer segrarna att fira
sina segrar om deras förberedelser för kriget uppmärksammas med så dyrbara fester?”4
I maj år  flyttade Kleopatra och Antonius över sina trupper till
det grekiska fastlandet och installerade sig i Athen. Dio skriver att
athenarna, som tidigare hade visat Octavia all aktning, nu utsträckte samma hövlighet till Kleopatra, och en staty av drottningen som Isis restes på Akropolis. Det var nu, då han vistades i
Athen, som Antonius formellt skilde sig från Octavia och skickade företrädare som skulle tvinga henne att flytta ut ur hans hus i
Rom. I slutet av år  drog de till sist vidare till Patras på nordvästra Peloponnesos. Vid det här laget låg flottan förtöjd i mer än

Kleopatra_5b.indd 195
08-06-24 13.55.34

tolv olika hamnar utefter Greklands västkust, från Aktion (Actium) i norr till Methone i söder. Om de nu hade invaderat Italien
är det mycket möjligt att de hade segrat. Men Kleopatra var övertygad om att romarna skulle gå samman mot en ”främmande invasion” om Kleopatra hade kvar befälet över sina trupper, och han
kunde inte vara säker på att hennes egyptiska soldater skulle lyda
hans order om deras drottning reste hem. Därför väntade Antonius och Kleopatra tillsammans på att Octavianus styrkor skulle
lämna Italien så att de fick utkämpa sin strid på neutral mark.
Mot slutet av år  berövade den romerska senaten formellt
Antonius alla hans titlar. Octavianus iförde sig äntligen en rituell
dräkt, ställde sig framför Bellonas tempel på Marsfältet och slungade ett träspjut mot en osynlig utländsk fiende, och så åberopade
han urgamla riter (som han tycks ha skrivit om för detta tillfälle)
och förklarade krig mot Kleopatra. Orsaken var så vag den kunde
vara: ”för hennes gärningar”. Teoretiskt fordrade de urgamla riterna att Octavianus skulle begära gottgörelse av Kleopatra innan
han slungade sitt spjut, men denna del av ritualen förbigick man.
Det är svårt att se vilka skändliga och Romfientliga ”gärningar”
Kleopatra kan ha gjort sig skyldig till.5 Under hela inbördeskriget
hade hon uppträtt som en trogen romersk vasall och bistått Pompejus år , utrustat en flotta åt Antonius och Octavianus år 
och rättat sig efter diverse order att bege sig till Alexandria (Caesar år ), Tarsus (Antonius år ) och Antiochia (Antonius år ).
Sanningen är givetvis att Octavianus hade förstått att hans trupper skulle gå med på att slåss mot en utländsk fiende men inte
mot Antonius, som trots all nedsvärtande propaganda fortfarande
var omtyckt. Eftersom Antonius kunde väntas stå stadigt vid
Kleopatras sida skulle han med sina egna handlingar göra sig till
en äkta fiende till Rom och kunna påstås vara halvt om halvt utlänning.
Plutarchos berättar att järtecknen, som Octavianus hade offentliggjort och därmed var mycket suspekta, inte bådade gott för

Kleopatra_5b.indd 196
08-06-24 13.55.34
En dröm går i graven
paret. Pisaurum (det moderna Pesaro i Umbrien), en stad koloniserad av Antonius, uppslukades av en jordbävning, en rad hjälteoch gudastatyer som förknippades med Antonius slogs i stycken
och blod och svett rann från marmorstatyer i många dagar. I Rom
bildade skolpojkarna partier, antonianer och caesarianer, som
slogs i två dagar innan caesarianerna avgick med segern. I Etrurien dök en tvåhövdad orm på tjugofem meter upp ingenstans
ifrån och ställde till stora skador innan den dödades av ett blixtnedslag. Det är intressant att ställa dessa järtecken mot de profetior
som var upptecknade i Sibyllinska oraklen, en samling på tolv böcker med förutsägelser som formellt hade tillskrivits olika sibyllor
mellan  f. Kr. och  e. Kr. men i verkligheten härrörde ur olika källor. Bok  var skriven av egyptiska judiska lärda. Huvuddelen
av deras profetior härstammar från Ptolemaios VI:s regeringstid och
blickar fram mot en ”konung från solen” som skall komma – en
egyptisk (ptolemaisk?) messias. Men ett avsnitt som tillkommit
långt senare, kort före slaget vid Aktion, sätter likhetstecken mellan
Kleopatra och ”Härskarinnan” (despoina), en österländsk frälsare
som hade beslutat att ödelägga Rom då en guldålder grydde:
Från Asien med trefalt många gudar
Skall Asien igen få skatta Rom …
O jungfru, ljuva barn av det latinska Rom,
du som ditt bröllop en gång yppigt firat,
av vin berusad, nu i slaveri,
skall giftas bort helt utan glans och ära.
Och hon som härskar skall ditt hår frisera
och en gång tillfredsställd få se dig kastad
från himlens höjd till jordens enkla lott …6
Ännu senare, efter slaget, förvandlas Kleopatra till en eskatologisk
motståndare, en antifrälsare som kommer att härska över världen
men blir dess undergång.

Kleopatra_5b.indd 197
08-06-24 13.55.35

Plötsligt inträffade de mest ovälkomna händelser slag i slag.
Octavianus mycket erfarne amiral Marcus Vipsanius Agrippa anföll och erövrade den egyptiska flottbasen Methone på Peloponnesos udde. Från denna bas kunde Octavianus fartyg arbeta sig
fram utefter kusten, attackera Kleopatras förrådsfartyg och sikta
in sig på Antonius skingrade flotta. Under tiden hade Octavianus
armé intagit Corecyna (Korfu), landstigit på det grekiska fastlandet utan att möta motstånd, marscherat söderut och slagit läger
vid det låglänta Aktion i träsket vid Ambrakiabukten. Kleopatra
och Antonius flydde norrut från Aktion och slog läger på stranden mittemot Octavianus. Kort därpå omringades deras förenade
flotta av Octavianus skepp i bukten. Situationen i lägret försämrades snabbt: försörjningslinjerna var avskurna, många i manskapet
var sjuka i en påfrestande kombination av malaria och dysenteri
och moralen stod på nollpunkten. Anhängare med hög profil,
bland dem Ahenobarbus, deserterade i stora klungor och Antonius blev tvungen att avrätta en flyende romersk senator som varning. I augusti gjorde hans fartyg ett allvarligt men misslyckat försök att ta sig igenom blockaden.
Plutarchos – som tros ha fått en stor del av sin information av
en desertör som gick över till Octavianus i tid för att delta i sjöslaget – berättar att Kleopatra och Antonius hade uppbådat en styrka på inte mindre än  krigsfartyg,   legionärer och beväpnade infanterister och   kavallerister. De understöddes av
en imponerande rad kungliga allierade: Bocchus av Libyen, Tarkondemos av Övre Kilikien, Archelaos av Kappadokien, Filadelfos av Paflagonien, Mithridates av Kommagene och Sadalos av
Thrakien. Polemon av Pontos skickade en här och det gjorde också Malchus av Nabataea, Amyntas av Lykaonien, medernas kung
Galatia och judarnas kung Herodes. Kleopatra bidrog med minst
sextio egyptiska fartyg och förde själv befälet över sin flotta. Octavianus, med endast  fartyg,   infanterister och cirka
  ryttare, var numerärt underlägsen men hans flotta var bätt
Kleopatra_5b.indd 198
08-06-24 13.55.35
En dröm går i graven
re bestyckad och förberedd, och även om Octavianus själv ingalunda var någon erfaren fältherre hade amiral Agrippa all den erfarenhet som han saknade. Antonius vän och general Crassus,
som ju hade ett betydande ekonomiska intresse i Egypten, visste
vilket rykte Agrippa hade och hävdade att man borde överge fartygen och låta trupperna marschera norrut för att strida under
gynnsammare förhållanden i Makedonien. Dio uppger att Kleopatra inte ville överge sina skepp och var oenig med Crassus och
att Antonius tog hennes parti. Hennes plan, som hon gjort upp
efter att ha iakttagit en serie dåliga omen (svalor som byggde bo
på hennes båtar och kring hennes tält, mjölk och blod som droppade från bivax, flera statyer av henne själv och Antonius i gudakläder som slogs till marken av åskviggar), var att fly till Egypten
och omgruppera styrkorna:
Till följd av dessa järtecken och av den nedstämdhet som
blev resultatet i armén och av sjukdomen som härjade i
den, blev Kleopatra själv uppskrämd och fyllde Antonius
med farhågor. De ville dock inte segla sin väg i hemlighet,
inte heller öppet, som om de vore på flykt, för att de inte
skulle inge farhågor också hos sina bundsförvanter, utan i
stället som om de förberedde sig för ett sjöslag, och så att
de kunde tvinga sig igenom för den händelse de mötte
motstånd. Därför valde de först ut de bästa farkosterna
och brände resten, emedan sjömännen hade decimerats av
död och fanflykt. På natten placerade de i hemlighet alla
sina värdefullaste ägodelar ombord.7
Det är värt att citera Dio utförligt här eftersom han gör det alldeles klart att Kleopatra och Antonius var eniga om att ta flottan till
Egypten. Att de lastade segel på sina krigsfartyg visar med ganska
stor säkerhet att också deras manskap visste att något ovanligt var
i görningen.

Kleopatra_5b.indd 199
08-06-24 13.55.35

Efter en del smärre skärmytslingar, fler avhopp från Antonius
läger, ett bisarrt och snabbt omintetgjort försök att röva bort Antonius (som Plutarchos skriver om), flera dagars dåligt väder och
ett par långa och eldande tal från de båda ledarna blossade sjöslaget upp den  september år . Antonius seglade ut från Ambrakiabukten och gick till havs i tre divisioner till skydd för Kleopatras
flotta, som hölls i reserv bakom den mellersta divisionen. Allt gick
snett från första början. Octavianus fartyg höll sig utom räckhåll
och lockade Antonius flotta allt längre ut till havs så att den skulle skingras. Antonius skepp var hopplöst underbemannade och ur
stånd att slåss effektivt. Antonius själv förde befälet över den
högra divisionen mittemot Octavianus vänstra, som stod under
Agrippas befäl. Här gick förloppet efter planerna och häftiga strider utkämpades, men mellersta och vänstra divisionerna presterade så dåligt att Octavianus kom i överläge i ett tidigt skede. Vid
någon tidpunkt upphörde slagskeppen från mellersta och vänstra
divisionerna att delta i striderna och drog sig in i bukten. Kort
därpå hissade Kleopatras sextio skepp segel, eventuellt på en i förhand uppgjord signal, bröt igenom Octavianus linje och seglade
sin väg så fort de kunde. Antonius övergav sitt stora flaggskepp,
flyttade över sin flagga till en femroddare och föjde efter Kleopatra med omkring fyrtio fartyg ur sin personliga eskader:
… Antonius klargjorde för hela världen att han varken
lät sig påverkas av en befälhavares känslor eller av en tapper mans, inte ens av sina egna, utan, som någon skämtsamt har sagt att den älskandes själ dväljs i en annans
kropp, han släpades iväg av kvinnan som hade han vuxit
samman med henne och måste gå dit hon gick. Ty så snart
han såg hennes fartyg segla bort glömde han allt annat,
svek och flydde från dem som stred och dog för hans sak,
gick ombord på en femårad galär, där Alexas Syriern och
Scellius var hans enda följeslagare, och skyndade efter den

Kleopatra_5b.indd 200
08-06-24 13.55.35
En dröm går i graven
kvinna som redan hade förgjort honom och skulle förvärra hans undergång ännu mer. Kleopatra kände igen honom och hissade en signal på sitt skepp; Antonius närmade sig och togs ombord, men han träffade henne inte och
hon kom inte ut och hälsade. I stället gick han ensam
fram till bogen och satte sig tyst med huvudet i båda händerna.8
Det var nog oundvikligt att Plutarchos tolkade detta som att den
fega eller falska Kleopatra flydde från slaget. Han stod inför den
föga avundsvärda uppgiften att framställa Antonius i sympatisk
dager, samtidigt som han klargjorde för sina läsare att Octavianus
var den verklige hjälten vid Aktion, och detta lyckades han göra
genom att ge Kleopatra skurkrollen i stycket. Det är inte lika lätt
att förstå varför så många moderna historiker, som har obegränsad tillgång till Dio, för samma resonemang.
Octavianus övervägde att förfölja Kleopatras flotta men insåg
snabbt att han inte skulle kunna hinna ifatt henne och gick därför
vidare med slaget. Antonius flotta kämpade vidare, men läget var
hopplöst. Octavianus säger själv i sina memoarer att sjöslaget slutade klockan fyra på eftermiddagen med att omkring   av
Antonius män hade stupat och  av hans fartyg erövrats. Med
ledning av dessa siffror har Tarn räknat fram att mellan tio och
femton av Antonius skepp måste ha sjunkit.9 Medan slaget pågick
anträdde Antonius marktrupper den långa marschen norrut men
gensköts av Octavianus styrkor. Frestade av frikostiga mutor deserterade majoriteten av Antonius trupper och förde konfrontationen till ett snabbt och relativt smärtfritt slut. Crassus undkom
i skydd av nattmörkret och letade sig tillbaka till Antonius. Octavianus, som redan hade tillräckligt med fartyg, brände många av
Antonius skepp för att de inte skulle falla i fel händer. Att han
inte hade lyckats erövra Kleopatras krigskassa, nu utom räckhåll
på väg till Egypten, innebar att han skulle ha besvärande ont om

Kleopatra_5b.indd 201
08-06-24 13.55.35

pengar att betala sina segerrika veteraner med. För att fira segern
tillägnade Octavianus ändå Apollo tio kompletta skepp ur Antonius erövrade flotta och grundade staden Nikopolis. Slaget vid
Aktion, knappast den största av militära framgångar, skulle bli
ihågkommet som en triumf för Octavianus, Agrippa och Apollo
och som början till slutet för Kleopatra, Antonius och Egypten.
Man tycker ofrånkomligen synd om Antonius som satt dag efter dag på däck med huvudet i händerna. När man inte vet exakt
vad som hände vid Aktion är det omöjligt att föreställa sig vilka
tankar som löpte genom hans hjärna, men fastän han och Kleopatra (och deras skattkista) levde vidare för ännu en dags strid
måste han ha insett att han snart inte hade några soldater som var
redo att kämpa för hans sak. Först sedan fartyget hade ankrat i
Taenarum (i dag Kap Matapan på Peloponnesos sydligaste punkt)
möttes Kleopatra och Antonius. Kort därpå åt och sov de tillsammans igen, manade därtill av Kleopatras hovdamer.
De skildes på nytt och Antonius begav sig över Medelhavet till
den grekiska staden Paraetonion (i dag Mersa Matruh) vid gränsen mellan Egypten och Cyrenaika. Där fann han till sin förfäran
att en tidigare lojal garnison hade deserterat till Octavianus. Deras befälhavare Lucius Pinarius Scarpus vägrade att ta emot Antonius, och till yttermera visso avrättade han Antonius budbärare
och alla i sina egna styrkor som var böjda att ställa sig på hans
sida. Inför detta förräderi var Antonius nära att begå självmord,
men några vänner övertalade honom att i stället återvända till
Kleopatra i Alexandria.
Kleopatra hotades av den högst reella faran för oroligheter
bland befolkningen och hade rest raka vägen till Alexandria. Hon
hann före nyheterna från Aktion och slog blå dunster i folkets
ögon genom att segla in i hamnen i triumf med girlander draperade över fören och musikanter som spelade segersånger. Efter att
ha invaggat sina undersåtar i falsk säkerhet gav hon sig enligt Dio
ut på ett märkligt mördartåg som skulle befria staden från alla po
Kleopatra_5b.indd 202
08-06-24 13.55.35
En dröm går i graven
tentiella fiender. Kungen av Armenien och hans familj, som hölls
som gisslan, avrättades och många prominenta medborgare mördades och deras egendom konfiskerades. Tempel och offentliga
tillgångar togs också i beslag tills Kleopatra hade samlat ihop en
kolossal krigskassa som hon tydligen ämnade använda till att finansiera sin flykt och – om det någonsin var möjligt – bekosta en
armé som återvann tronen åt henne. Att hon behövde maximera
sina tillgångar är fullt rimligt, trots att hon tydligen hade räddat
krigskassan undan katastrofen i Aktion. Att hon skulle ha mördat
hämningslöst ter sig däremot högst osannolikt med tanke på att
hon måste ha vetat att hon inom kort skulle behöva Alexandriabornas stöd.
Det verkade fortfarande förnuftigt att göra upp extravaganta
planer. En idé, att fly sjövägen till Spanien, förenas med de sista
resterna av Pompejus rebeller och provocera ett uppror mot Octavianus, skrinlades när det blev uppenbart att Agrippas fartyg, som
alltjämt patrullerade Medelhavet, utgjorde en alldeles för stor fara
för en sjöresa. Kleopatra bestämde sig då för att fly till Indien genom Röda havet och befallde att hennes flotta skulle forslas på
land genom Wadi Tumilat till Suezviken. Det var inte en så desperat åtgärd som den nu förefaller; under dynastiperioden hade
egyptierna regelbundet fraktat båtar från Nilen landvägen till
Röda havet. Men planen fick överges när de första båtarna erövrades och brändes av nabateernas kung Malchus, som inte hade
glömt hur lättvindigt Antonius hade behandlat hans land och ville demonstrera sin trohet mot Octavianus. När Antonius kom till
Alexandria konstaterade han att Kleopatras delvis färdigbyggda
mausoleum var fullpackat med allehanda dyrbarheter och skyddades av staplar av brännbart material. Om hon blev anfallen skulle
hon sätta eld på mausoleet och låta sin förmögenhet gå till spillo.
Blotta tanken måste ha fyllt Octavianus med fasa. Han behövde
Kleopatras rikedomar för att avlöna sina underbetalda veteraner,
som hade vacklat på randen till myteri sedan slaget vid Aktion.

Kleopatra_5b.indd 203
08-06-24 13.55.35

Den djupt deprimerade Antonius bodde en tid ensam på halvön Lochias i Alexandria där han byggde Timoneion, ett altare
uppkallat efter den legendariske enstöringen Timon av Athen. Då
han återkom till Kleopatras palats upplöstes De oefterhärmliga levande och ersattes av ett nytt sällskap, ”Kamraterna i döden” (synapothanoumenoi), en mindre, tätare sammanhållen skara vänner
som mötte det oundvikliga genom att rumla om värre än någonsin.
Vintern / blev den sextonårige Caesarion och hans fjortonårige styvbror Antyllus officiellt myndiga. Caesarion enrollerades
bland Alexandrias efeber, stadens ynglingar, och Antyllus satte på
sig den purpurkantade toga virilis som visade alla att han var romersk medborgare. Dio såg helt korrekt att detta var en propagandaövning, ett sätt att inskärpa i de konservativa egyptierna att
den dynastiska linjen skulle gå vidare genom deras vuxne manlige
kung, och i befolkningen som helhet att de båda sönerna kunde
ersätta Kleopatra och Antonius om det värsta skulle hända. Antyllus, Antonius äldste son och huvudarvinge, hade redan förekommit på ett guldmynt vid sin fars sida. På en stele daterad År ,
det vill säga den kvinnliga kungen Kleopatras ”och kung Ptolemaios som kallas Caesar, Den Faderälskande, Moderälskande Guden” År  (den  september , bara nitton dagar efter slaget vid
Aktion), ses Caesarion klädd som en traditionell egyptisk kung
offra grönsallad och vin till fruktbarhetsguden Min med erigerad
fallos och hans maka Isis, och vin till jordguden Geb och hans
tempelföljeslagare Sobek med krokodilhuvud. Stelen, som grävts
fram i Koptos och nu finns i British Museum, bekräftar att livet
utanför Alexandria pågick ungefär som förut. Den återger två avtal som slutits av en organisation bestående av trettiosex linnetillverkare om kostnaderna för ortens heliga tjur.
Plutarchos berättar att det var vid denna tid som Kleopatra
började experimentera med gift av olika slag:

Kleopatra_5b.indd 204
08-06-24 13.55.35
En dröm går i graven
Kleopatra samlade allehanda dödsbringande gifter, och
hon prövade om vart och ett fungerade utan smärta genom att ge dem till dödsdömda fångar. Men när hon såg
att de snabbverkande gifterna förvärrade dödsvåndan
med den smärta de vållade, och att de mildare gifterna
inte verkade snabbt, prövade hon giftiga djur och såg på
med egna ögon medan de hetsades mot varandra. Detta
gjorde hon dagligen och prövade nästan allesammans och
hon konstaterade att enbart huggormens bett ledde till
sömnig dvala och medvetslöshet, men inte till kramper eller stön utan till en stilla svettning i ansiktet, medan uppfattningsförmågan utan svårighet slappnade och fördunklades och motstod alla försök att väcka den till liv och
återställa dem, så som är fallet med dem som sover
djupt.10
Octavianus var kvar i Mindre Asien där han fick en ström av meddelanden från Egypten. Plutarchos säger att Kleopatra tiggde och
bad att få abdikera till förmån för sina barn och att Antonius vädjade om att få dra sig tillbaka till Athen som privatperson. Något
svar nådde honom aldrig, men Kleopatra fick besked om att Octavianus skulle ta hennes begäran under övervägande om hon dödade eller i varje fall bröt med Antonius. Dessa hyperkänsliga förhandlingar fördes genom Octavianus frigivne slav Thyrsus. Kleopatra hade så många privata samtal med Thyrsus att Antonius,
nervös och retlig som han var i sin svåra situation, fattade misstankar om dennes motiv, lät prygla honom och sände honom tillbaka till Octavianus med ett kärvt budskap: ”Om du inte gillar
vad jag har gjort får du min frigivne slav Hipparchus. Häng upp
honom och prygla honom, så blir vi kvitt.”11 Antonius blev alltmer skeptisk till Kleopatras motiv, men hon besvarade hans misstankar med smicker och ordnade en överdådig fest på hans födelsedag, medan hon lät sin egen gå mer eller mindre spårlöst förbi.

Kleopatra_5b.indd 205
08-06-24 13.55.36

Dio tillägger dock att Kleopatra utan Antonius vetskap redan
hade skickat en spira och en krona av guld till Octavianus, tillsammans med den tron som symboliserade hennes kungadöme.
Kleopatra förstod mycket väl vad Octavianus hade i tankarna och
försökte muta honom med väldiga penningsummor (antagligen
ur statskassan som förvarades i hennes mausoleum). Antonius för
sin del tolkade inte Octavianus avsikter lika korrekt utan påminde honom i stället om deras vänskap och gemensamma äventyr. I
sin desperation utlämnade han Publius Turullius, en av Caesars
mördare, och erbjöd sig att ta sitt eget liv om Kleopatra i gengäld
fick behålla sitt. Octavianus avrättade Turullius men lämnade inget officiellt svar. I nästa steg skickade Antonius Antyllus till Octavianus med en stor penninggåva. Octavianus tog pengarna men
sände tillbaka pojken utan svar.
Sommaren år  låg Egypten under attack från två håll. Cornelius Gallus hade återtagit befälet över Scarpus trupper i Paraetonium och inledde nu anfall till lands och sjöss västerifrån. Antonius började skyndsamt förhandla i tron att han skulle kunna förmå soldaterna (som en gång varit hans) att byta sida, men förgäves. Dio berättar att Gallus lät sina trumpetare spela en fanfar
som dränkte Antonius ord. Därpå gick Octavianus över Sinais
landbrygga och erövrade Pelusium. Ett obehagligt, ihållande rykte
om att Kleopatra hade överlämnat Pelusium åt Octavianus mot
nåd för sig själv och sina barn stämmer inte med uppgiften att
hon lät döda hustrun till Seleukos, som inte lyckats försvara Pelusium, och även deras barn. Octavianus marscherade västerut genom Deltat och över Nilens grenar och slog sedan läger nära hippodromen alldeles utanför Kanopiska porten i Alexandria. Antonius återvände precis i tid för att försvara staden mot hans förtrupp av kavallerister. Han stormade in i palatset, svettig och
blodig efter drabbningen, och förde fram sin tappraste soldat inför Kleopatra. Hon belönade soldaten med en värdefull rustning
av guld, och han återgäldade hennes frikostighet med att samma

Kleopatra_5b.indd 206
08-06-24 13.55.36
En dröm går i graven
kväll desertera till Octavianus och ta den dyrbara rustningen med
sig.
Nu var Antonius instängd och vanmäktig i Alexandria och
övergick till bestickning. Flygblad som utlovade generösa belöningar knöts fast på pilar och sköts in i Octavianus läger. Alla insåg att Antonius aldrig skulle kunna uppfylla sina löften så ingen
lät sig frestas. Därpå utmanade Antonius Octavianus på envig,
men Octavianus vägrade. Till sist beslöt han sig för att möta Octavianus i strid. Den kvällen övergavs han av sina gudar. De hördes gå ut genom Alexandrias portar och styra kosan mot Octavianus läger.
Det sägs att det någon gång mitt i denna natt, medan
staden låg tyst och tyngd av fruktan och väntan på vad
som skulle komma, plötsligt hördes vissa harmoniska
klanger från alla slags instrument och oväsendet från en
folkskock, åtföljd av skrän av bacchiska utsvävningar och
satyrsprång, som om en samling nattsuddare under stort
tumult gick ut ur staden; och deras kurs tycktes ligga ungefär mitt genom staden mot den yttre porten som vette
mot fienden, varvid tumultet blev som ljudligast och sedan dog ut. De som sökte förstå tecknet ansåg att den gud
som Antonius alltid mest liknats vid och slutit sig till nu
övergav honom.12
Grekisk-romerska gudar hade för vana att överge dem som just
skulle förlora i strid. Katastrofen i Troja föregicks av sådan desertering, och längre fram skulle Domitianus drömma att Minerva
hade lämnat honom därför att hon ”efter att ha avväpnats av Jupiter inte längre förmådde skydda honom”.13 Övergiven av Dionysos-Osiris skulle Antonius återigen bli dödlig och sårbar.
På morgonen den  augusti ledde den nu gudlöse Antonius sina
trupper genom stadsporten mot hippodromen, och samtidigt seg
Kleopatra_5b.indd 207
08-06-24 13.55.36

lade hans egyptiska flotta österut för att möta de romerska fartygen. Till hans förfäran kapitulerade flottan genast och reste årorna
i vördnad för Octavianus. Hans kavalleri deserterade ögonblickligen efter att ha sett flottan gå förlorad. Fotsoldaterna förblev lojala men utgången var given på förhand, och besegrad i grunden
retirerade Antonius till Alexandria, där han brottades med den
outhärdliga tanken att Kleopatra kanske hade förrått honom.
Han hann knappast innanför porten förrän han hörde ett rykte
om att Kleopatra hade begått självmord. Antonius visste att hans
stund var inne. Han spände av sig bröstplåten och bad sin trogne
slav Eros hjälpa honom att dö. Eros drog sitt svärd men störtade
sig själv över det hellre än att sticka det genom sin herre. Medan
Eros sjönk ihop vid hans fötter högg Antonius sin dolk i magen.
Plutarchos, som aldrig kan motstå en dramatisk incident, berättar
att han ropade medan han föll: ”Kleopatra, jag sörjer inte över att
ha berövats dig, ty jag kommer genast till dig, men jag sörjer över
att en sådan ledare som jag har befunnits brista i mod jämfört
med en kvinna.”14 I detta avgörande ögonblick, då Antonius låg
dödligt sårad, kom Kleopatras sekreterare Diomedes med bud om
att drottningen inte var död när allt kom omkring.
Med sin hovdam Charmian, sin frisör Eiras och eventuellt en
anonym eunuck som Dio men inte Plutarchos nämner hade Kleopatra barrikaderat sig i sitt mausoleum där hennes tillgångar förvarades. Graven och dess vidhängande Isistempel ligger nu på
Medelhavets botten, men av Plutarchos beskrivning av Kleopatras
sista dagar kan vi sluta oss till att det var en stor tvåvåningsbyggnad med en bottenvåning utan fönster, varifrån en trappa ledde
upp till en övervåning med fönster och gallerier. Den var ännu
inte fullbordad då hon dog och byggdes färdig av Octavianus när
han hade gett tillstånd till att Egyptens sista drottning begravdes.
Nu fördes Antonius, matt av blodförlusten, till graven, hissades
uppför väggen och drogs in genom ett fönster på övervåningen så
att han fick dö i Kleopatras famn. Octavianus tågade utan mot
Kleopatra_5b.indd 208
08-06-24 13.55.36
En dröm går i graven
stånd in i Alexandria, där Kleopatra var instängd i sitt mausoleum
med Antonius lik. Ett system av fällgaller av sten och massiva dörrar förseglade bottenvåningen och garanterade att ingen gick in
eller ut. Detta var ett allvarligt problem, och det fanns en mycket
reell risk för att Kleopatra skulle bränna både sig själv och sina
dyrbarheter. Octavianus ville ha Kleopatra kvar i livet så att hon
kunde visas upp på hans triumftåg i Rom, men framför allt ville
han bevara hennes fabulösa skatter intakta.
Det allra viktigaste för Octavianus var nu att få ut Kleopatra ur
hennes brännbara grav. Han skickade sin övertygande vän Gajus
Proculejus till mausoleet att förhandla och, om det alls var möjligt, intala Kleopatra att återvända till sitt palats. De båda samtalade genom ett galler i den låsta dörren. Kleopatra vägrade att
lämna mausoleet och bad på nytt att hennes barn skulle skonas.
Proculejus lovade ingenting men uppmanade henne att inte tappa
modet utan lita på Octavianus. Dagen därpå skickades Cornelius
Gallus att tala genom dörren. Medan Kleopatra var upptagen vid
gallret klättrade den påhittige Proculejus upp på en stege till mausoleets övre del. Åtföljd av två tjänare tog han sig in genom samma fönster som hade öppnats för Antonius. De tre smög sig nedför trappan mot Kleopatra men upptäcktes av en av Kleopatras
kvinnor, som enligt Plutarchos gav till ett skrik: ”Arma Kleopatra,
du grips levande!” Kleopatra vände sig om, fick syn på Proculejus,
drog fram en dolk ur gördeln och högg den i sig. Såret var inte
dödande. Proculejus avväpnade henne och hade sinnesnärvaro
nog att skaka hennes kläder för att undersöka om hon gömde något gift i dem.
Nu kunde Octavianus äntligen lägga beslag på de rikedomar
han behövde för att gälda sina skulder. Lättnaden var så stor att
räntan i Rom rasade från  till  procent.15 I Alexandria sattes
Kleopatra under bevakning av den frigivne slaven Epafroditus,
som fick order att till varje pris se till att hon hölls vid liv. Efter
Antonius begravning flyttade Kleopatra, enligt vad Dio säger, ut

Kleopatra_5b.indd 209
08-06-24 13.55.36

ur sin grav till palatset, där hon blev sjuk av sorg och följderna av
dolkhugget. Plutarchos nämner inte förflyttningen men däremot
sjukdomen och skriver att Kleopatra var sjuk av sorg och att brösten hade blivit inflammerade av att hon ständigt slog mot dem.
Detta hade lett till feber, som Kleopatra välkomnade. Hon hade
slutat äta och såg fram mot döden. Octavianus enda möjlighet att
övertala henne att börja äta igen var att hota hennes barn.
Kleopatra och Octavianus möttes för första gången, troligen
den  augusti och antagligen i henne palats. Plutarchos skriver
att han fann den sjuka drottningen i det eländigaste skick, att hon
kastade sig för hans fötter, att hon var ovårdad, med insjunkna
ögon och darrande röst, och hade tydliga blåmärken på barmen.
Bakom hennes sorgmärkta yttre kunde Octavianus ändå skönja
spår av en kraftfull och viljestark kvinna. Hon låg på sin säng, han
satt bredvid henne och hon urskuldade sig så mycket hon orkade
och skyllde allt på sin rädsla för Antonius. När hon märkte att
Octavianus inte trodde på det hon sade bytte hon spår och tiggde
om nåd. Till sist överlämnade hon en komplett lista över sina tillgångar till Octavianus. Hennes tjänare Seleukos ingrep och påpekade att listan inte var fullständig och att hon hade utelämnat vissa tillgångar, men hon inföll genast att hon hade lagt åt sidan några presenter till Octavia och Livia, som hon hoppade skulle vädja
på hennes vägnar. Octavianus blev övertygad om att hon i själva
verket hade försökt behålla en del dyrbarheter för egen räkning
och drog slutsatsen att hon inte alls stod i begrepp att begå självmord.
Dio berättar en helt annan historia. Hans Kleopatra är fortfarande i hög grad den frestande kvinna som hade fångat Caesar
och Antonius, och nu hoppas hon kunna fånga Octavianus på
samma sätt. Hon tar emot Octavianus i ett magnifikt gemak där
hon ligger tillbakalutad på en soffa iförd de allra klädsammaste
sorgplagg. Rummet är prytt med porträtt av Octavianus adoptivfar Caesar. Hon tar initiativet och inleder samtalet med att på
Kleopatra_5b.indd 210
08-06-24 13.55.36
En dröm går i graven
minna Octavianus om sina kontakter med hans adoptivfar. Hon
går så långt som till att läsa upp utdrag ur Caesars kärleksbrev. Till
all lycka förmår den gode romerske äkta mannen Octavianus stå
emot hennes kvinnliga knep och finter. Han ser henne inte i ögonen utan uppmanar henne bara att inte tappa modet. Kleopatra
märker att samtalet inte löper så som hon har tänkt sig och börjar
vädja till Octavianus att låta henne dö så att hon får förena sig
med Antonius. När också detta faller på hälleberget säger hon till
Octavianus att hon nu mer än gärna sätter sin lit till Octavianus
och Livia. Återigen får vi intrycket att hon vill intala Octavianus
att hon inte ämnar ta sitt liv.
En modern läsare har svårt att komma underfund med vem
som försöker lura vem här. Det självklara svaret är att Kleopatra,
som vill dö, försöker lura Octavianus, som vill hålla henne vid liv.
Det i förväg planerade och lite klumpiga avslöjandet om de dolda
dyrbarheterna är därför en krigslist som skall övertyga Octavianus
om att hon alltjämt hoppas få leva. Det kan också vara Octavianus som bluffar. Han vill att Kleopatra skall dö men inte att det
skall se ut som om han dödar henne.16 Han har bestämt att hon
skall dö för egen hand men är ändå angelägen om att eftervärlden
skall minnas honom som en god människa som gjorde allt han
kunde för att rädda drottningens liv. Han vet att Kleopatra redan
har gjort två självmordsförsök – med dolk och självsvält – och
skulle säkerligen kunna hindra henne från ett tredje helt enkelt
genom att låsa in henne, om han ville. Hade Kleopatra velat dö
för egen hand? Självmord nämns nästan inte alls i egyptiska myter
och skrifter. Det enda belägget för självbränning kommer från de
rättegångsprotokoll som bekräftar att några av dem som befanns
skyldiga till att ha mördat Ramses III fick ta sina liv i stället för
att avrättas offentligt. Men under de rätta omständigheterna var
självmord en grekisk dygd, och den grekiska mytologin innehåller förvånansvärt många kvinnor som hänger sig eller hugger sig
med kniv efter att ha mist en älskad närstående (Ariadne, Ka
Kleopatra_5b.indd 211
08-06-24 13.55.36

lypso och Thisbe) eller gör det som ett offer för att andra skall få
leva (Alcestis, Ifigenia). Dessa dödsfall betraktas alla som rationella reaktioner på ett oblitt öde. Kleopatra, som begår självmord efter Marcus Antonius död och med sina barns framtid att ta hänsyn till, passar väl in i detta mönster. Det fanns givetvis goda ptolemaiska prejudikat för självmord. Kleopatras farbror Ptolemaios,
kung av Cypern, hade tagit gift hellre än att låta sig gripas av romarna.
Plutarchos säger att Kleopatras självmord utlöstes av ett hemligt (eller avsiktligt läckt?) meddelande från en person i Octavianus stab om att han hade bestämt sig för att skicka drottningen
och hennes barn till Rom inom de tre närmaste dagarna. Hon
förstod att hennes tid var ute och begärde att få besöka Antonius
grav (högst sannolikt hennes eget mausoleum) för att hålla dryckesoffer för honom. Hon bars till graven där hon omfamnade hans
kvarlevor och höll ett utsökt tal, som troligen hämtar sin kvalitet
från Plutarchos litterära talang snarare än från Kleopatras egen
spontana talekonst:
Käre Antonius, jag begravde dig men då med händer som
alltjämt var fria. Nu tillägnar jag dig ett dryckesoffer som
fånge och som så noggrant bevakad att jag varken med
slag eller tårar kan vanställa denna min kropp, som är en
slavs kropp, och omsorgsfullt övervakad så att den skall
försköna triumfen över dig. Vänta dig inga andra hedersbevisningar eller offer. Dessa är de sista från fången Kleopatra. Ty fastän ingenting kunde skilja oss från varandra
i livet kommer vi att byta plats i döden: du, romaren, ligger begravd här, jag, den olyckliga kvinnan, vilar i Italien och får endast så mycket av ditt land som min giftorätt ger mig. Men om det verkligen finns någon kraft eller
makt hos det landets gudar (ty detta lands gudar har svikit oss), så överge inte din hustru medan hon lever och

Kleopatra_5b.indd 212
08-06-24 13.55.36
En dröm går i graven
tillåt inte heller att någon triumf över mig själv firas i
min person, utan göm och begrav mig här med dig själv,
ty ingen enda av alla mina oräkneliga olyckor är så stor
och förfärande som denna korta tid som jag har levat
skild från dig.17
Kleopatra återvände till palatset, badade, klädde sig och dinerade
i pompa och ståt. Vid sin sista måltid åt hon fikon ur en korg som
kommit från landet. Efter måltiden gav hon Epafroditus en förseglad skrivtavla som skulle överlämnas till Octavianus. Därpå avskedade hon tjänarna, behöll bara Charmian och Eiras hos sig och
drog sig tillbaka. Beslutet att dö i sina tjänarinnors åsyn var mycket förnuftigt; till och med de döda behövde förkläden. En förfärande detalj i ett kvinnligt självmord var tanken att främlingar
kunde få en skymt av kroppen helt eller delvis naken. När Octavianus läste Kleopatras budskap, en sista begäran att bli lagd till
vila bredvid Antonius, förstod han att drottningen stod i begrepp
att ta sitt liv. Soldater skyndade till palatset och tvingade sig förbi
vakterna, som helt ovetande stod utanför hennes rum. Då de slog
upp dörrarna såg de Kleopatra ligga död på en förgylld soffa. Eiras låg döende vid hennes fötter och Charmian, som redan kände
giftets verkan, gjorde desperata försök att rätta till diademet på sin
härskarinnas panna. Dio skriver att Octavianus tillkallade psylli
(libyska ormtjusare som var berömda för att oskadliggöra ormbett
genom att suga ut giftet) att ta hand om Kleopatra, men de kom
för sent.
Här har vi det klassiska mysteriet med det förseglade rummet.
Kleopatra, Eiras och Charmian påträffas döda eller döende med
(eventuellt) bara ett par prickmärken på drottningens kropp som
antyder hur de dog. Varför tror då alla fullt och fast att Kleopatra
hade valt att dö av ett ormbett? Dio berättar vad han vet om Kleopatras hädanfärd:

Kleopatra_5b.indd 213
08-06-24 13.55.37

Ingen vet säkert hur hon avled, ty de enda märkena på
kroppen var små prickar på armen. Några säger att hon
tog till sig en huggorm som hade burits in till henne i en
vattenkruka eller kanske gömd i några blommor. Andra
påstår att hon hade smort in en nål, med vilken hon brukade fästa upp håret, med något gift som var så beskaffat
att det under vanliga omständigheter inte skulle ha skadat kroppen alls men som om det kom i kontakt med ens
en droppe blod skulle döda kroppen stilla och smärtfritt,
och att hon före denna tidpunkt som vanligt hade burit
den i håret men nu hade gjort en lätt rispa i armen och
att hon hade doppat nålen i blodet. På detta eller något
snarlikt sätt avled hon, och hennes båda tjänarinnor med
henne. Vad eunucken angår hade han av egen fri vilja
utsatt sig för ormarna just då Kleopatra greps, och efter
att ha bitits av dem hade han lagt sig i en kista som redan var iordninggjord åt honom.18
Plutarchos ger fler detaljer. Genom att skildra hennes experiment
med gift har han redan förberett oss på att Kleopatra kan komma
att begå självmord, men även han verkar ingalunda övertygad av
historien om ormen:
Det sägs att huggormen fördes in med fikonen och löven
och låg gömd under dem, ty det var så Kleopatra hade befallt, för att reptilen skulle fästa sig på hennes kropp utan
att hon märkte det Men när hon tog bort några fikon och
fick syn på den sade hon: ”Ser ni, där är den”, och blottade armen och höll fram den för bettet. Men andra säger
att huggormen var omsorgsfullt förvarad, instängd i en
vattenkruka, och att den sprang upp medan Kleopatra
rörde vid den och irriterade den med en gyllene slända
och att den bet sig fast i hennes arm. Men hur det verkli
Kleopatra_5b.indd 214
08-06-24 13.55.37
En dröm går i graven
gen ligger till vet ingen, ty det sades också att hon gick
omkring med gift i en ihålig kam och höll den dold i håret, och ändå bröt varken utslag eller något annat tecken
på gift ut på hennes kropp. Vidare sågs inte reptilen ens
inne i gemaket, även om det sades att man hade sett några spår av den nära havet, åt vilket fönstren i gemaket
vette. Somliga säger också att Kleopatras arm hade två
små och otydliga prickar och att denne Caesar [Octavianus] också förefaller ha trott det. Ty i hans triumftåg bars
en bild av Kleopatra själv med huggormen slingrad om
sig. Detta är sålunda de olika redogörelserna för vad som
hade skett.19
Som många historiker har påpekat är självmord med ormbett inte
så lätt som det kan tyckas vid första ögonkastet, särskilt när en
enda orm skall döda tre personer. I bästa fall vore det riskabelt
och risken för misslyckande stor. Det går inte att tvinga en slö
orm att hugga, och även om den gör det injiceras inte alltid gift
och det är inte alla förgiftade bett som dödar. Och eftersom huvuddelen av giftet injiceras med det första bettet är det osannolikt
att en enda orm skulle döda tre vuxna med tre på varandra följande bett. I Kleopatras fall måste förberedelserna ha belastats av den
extra faran att någon upptäckte vad som var på gång. Om vi accepterar Octavianus ofta uttalade önskan om att Kleopatra skulle
hållas vid liv, måste vi utgå ifrån att hon stod under ”självmordsbevakning”. En befallning om en orm skulle ha fått smugglas ut
ur palatset och ormen skulle ha fått smugglas in. Den egyptiska
kobran Naja haje, som är mest misstänkt i sammanhanget, är ganska smal men kan bli närmare två meter lång. En fullvuxen kobra,
eller tre stycken, hade behövt en ovanligt stor fikonkorg eller vattenkruka.
I avsaknad av något uppenbart vapen accepterade emellertid
alla döden av ormbett som ett symboliskt passande sätt för en

Kleopatra_5b.indd 215
08-06-24 13.55.37

kvinnlig medlem av kungafamiljen att ta sitt liv. För närvarande
lever trettionio ormarter i Egypten och det finns ingen anledning
att tro att det var annorlunda under antiken.20 Under dynastiperioden hyste egyptierna hatkärlek till dessa ormar. De visste bara
alltför väl att ormar kunde döda, men också att de var viktiga när
skadedjur skulle hållas i schack. En orm som bodde intill spannmålsmagasinet var oändligt att föredra framför ett råttbo. Denna
ambivalens kommer bäst till uttryck i deras pantheon, hemvist för
både goda och onda ormar. Ormen Apofis var den rena ondskan.
Han anföll varje natt solguden Res båt när den seglade genom
den mörka och farliga underjorden. Lyckligtvis hade Re den tätt
hopslingrade goda ormguden Mehen som skydd. Kvinnliga ormgudar ansågs vara exemplariska mödrar. Vi har redan stött på
Wadjyt, ”Den gröna”, Nildeltats kobragudinna, representerad av
den dubbla slingan som pryder och beskyddar den kungliga kronan. Meretseger, ”Hon som älskar tystnaden”, bevakade de döda
på Thebes gravfält. Reneutet, en dödlig glasögonorm, var skördens gudinna. Hon beskyddade spannmålslogar och familjer och
som gudomlig sjuksköterska vårdade hon sig om både spädbarn
och kung. Isis, själv berömd som en god mor, återgavs ibland som
ormen Isis Thermoutharion. Alexandria hade sin egen beskyddargudom i gestalt av en orm. Alexanderromanen berättar att arbetarna som anlade staden besvärades av en orm. Alexander lät döda
ormen och byggde sedan ett tempel på den plats där den hade
dött. Det dröjde inte förrän templet var fyllt av ormar, som slingrade sig in i husen i grannskapet. De kallades Agathoi Daemones,
”de goda andarna”.
Den makedonska kungafamiljen var också livligt intresserad av
ormar. Vi har redan läst historien om Nektanebos II som tog ormgestalt för att avla Alexander den store. Plutarchos berättar en variant på den:

Kleopatra_5b.indd 216
08-06-24 13.55.37
En dröm går i graven
En gång sågs en orm ligga utsträckt bredvid Olympias
medan hon sov, och vi får höra att detta mer än något
annat dämpade glöden i Filips närmanden till sin hustru, så att han inte längre kom ofta att sova vid hennes
sida, antingen för att han befarade att hon skulle bedriva
trollkonster och häxerier på honom eller för att han drog
sig undan hennes omfamningar i förvissningen om att
hon var en högre varelses följeslagare. Men angående dessa frågor finns det en annan historia: alla kvinnor i dessa
trakter var hemfallna åt de orfiska riterna och Dionysos
orgier från urgammal tid, och de härmade på många sätt
de edonska kvinnornas och de thrakiska kvinnornas sedvänjor omkring Haimosberget, från vilka det synes som
om ordet ”threskeuein” kom att användas om firandet av
extravaganta och vidskepliga ceremonier. Olympias, som
satte dessa gudomliga tillstånd högre än andra kvinnor
och utförde ceremonierna på vildare vis, brukade förse de
rumlande sällskapen med stora tama ormar, som ofta lyfte huvudet ur vildvinet och de mystiska sållningskorgarna
eller slingrade sig kring kvinnornas spön och girlander
och fyllde männen med skräck.21
Det är alltså inte förvånande att Alexander fick talande ormar som
vägvisare när han hade gått vilse på vägen till Zeus-Ammons orakel. Till och med Herakles, ”förfader” till Marcus Antonius, Alexander den store och ptoleméerna, fick ta en uppvärmningsmatch
med ett par ormar som skulle döda honom på Heras befallning.
!
Octavianus hade låtit Kleopatra ordna Antonius begravning som
hon själv ville:

Kleopatra_5b.indd 217
08-06-24 13.55.37

Fastän många härförare och kungar hade bett att få hans
kropp så att de kunde begrava den, vägrade Caesar [Octavianus] att ta den ifrån Kleopatra, och hon begravde
den med sina egna händer på praktfullt och kungligt maner, emedan sådant beviljades henne för ändamålet som
hon önskade.22
Vi får inte veta vilken form denna begravning tog. Under det första århundradet f. Kr. varierade de romerska begravningsskicken
från region till region. Jordbegravning var det vanligaste i det östra väldet, kremering i det västra. Som västromare kan Antonius
därför ha tänkt sig att bli kremerad, och Plutarchos skriver mycket riktigt att Kleopatra ”omfamnade den urna som inrymde hans
aska”, och återigen: ”hon slog armarna om urnan och kysste
den.”23 Att Kleopatra fick besöka Antonius i hans grav endast tolv
dagar efter hans död tyder på att han inte hade mumifierats, eftersom mumifiering var en utdragen praktisk och helig ritual som
tog sjuttio dagar. Klippgravarna i södra Egpten med sin eklektiska
blandning av egyptiska, grekiska och romerska stilar bekräftar
emellertid att egyptier av utländskt ursprung var starkt tilltalade
av de intrikata traditionella begravningssederna. Alexander den
store sägs ha balsamerats, och det förhållandet att ptoleméernas
gravar var vallfartsorter antyder, men bevisar inte, att också de
mumifierades. I Alexandria hittade de första arkeologerna, Evaristo Breccia och Achille Adriani, hundratals mumifierade kroppar
på Ras el-Tins och Anfushys gravplatser. Alla dessa mumier var i
långt gånget upplösningstillstånd och är nu försvunna. Men i gravarna har man påträffat mynt med både Kleopatras och Augustus
(Octavianus) bild, vilket bevisar att jordbegravning föregången av
balsamering var vanlig i Alexandria vid tiden för Kleopatras död.
Det är intressant att inga mumier finns dokumenterade i Alexandrias övriga nekropoler, till exempel den senast utgrävda Gabbari
Kleopatra_5b.indd 218
08-06-24 13.55.37
En dröm går i graven
gravplatsen, där man har funnit hundratals lämningar efter enkla
jordbegravningar.
Nu planerade Octavianus Kleopatras begravning:
Caesar [Octavianus] var visserligen irriterad över att
kvinnan var död men beundrade hennes upphöjda ande,
och han befallde att hennes kropp skulle begravas tillsammans med Antonius på ståtligt och majestätiskt sätt. Hennes tjänarinnor fick också hedersamma begravningar på
hans order.24
Liksom alla de andra ptolemaiska kungliga gravarna är Kleopatras
och Antonius gemensamma grav förlorad i Medelhavets vågor.

Kleopatra_5b.indd 219
08-06-24 13.55.37
      
Kleopatras barn
Den historia vi skriver, och Kleopatras berömda namn
som figurerar i den, har försänkt oss i sådana funderingar
som misshagar ett civiliserat öra. Men anblicken av den
antika världen är något så överväldigande, så nedstämmande för en fantasi som tror sig ha full frihet och för andar som tror sig ha uppnått de yttersta gränserna för dylik
magnificens, att vi inte kunnat avhålla oss från att här
anföra våra klagomål och beklaganden över att vi inte
var samtida med Sardanapalus, med Tiglath-Pileser, med
Kleopatra, drottning av Egypten, eller ens med Heliogabalus, Roms kejsare och Solens präst.
Théophile Gautier, Une Nuit de Cléopâtre1
N
är allt kom omkring behövde Kleopatra inte gå i procession
genom Roms gator. En staty av drottningen liggande på sin
dödsbädd med en orm passande vidfäst bars i Octavianus tredubbla triumftåg, som hölls år  för att hugfästa hans seger över diverse
barbarer och vid Aktion och hans erövring av Egypten. Kort därpå

Kleopatra_5b.indd 220
08-06-24 13.55.38
Kleopatras barn
tog de augustinska skalderna Horatius, Vergilius och Propertius
med anspelningar på Kleopatras död i sina verk, och i sin berättelse
arbetade var och en specifikt in, inte en utan två ormar, ”dödens
tvillingormar”.2 Senare tiders konstnärer, även Shakespeare, godtog
idén om de båda ormarna och flyttade över betten från armen till
det dramatiskt mycket lämpligare bröstet, så att bilden av Kleopatra
med en eller två huggormar mot barmen kunde ställas mot bilden
av modergudinnan Kleopatra/Isis som ammar sitt barn:
Tyst!
Du ser ej lilla barnet vid mitt bröst,
som dir till sömns sin amma.3
Kleopatra dog den  augusti år .4 Octavianus annekterade formellt Egypten den  augusti. En lucka på arton dagar uppstod
alltså då Egypten i teorin styrdes av den sextonårige Caesarion.
En trasig staty, som sägs ha grävts fram i Karnak i -talets början och nu finns i Kairos arkeologiska museum, ger oss en bild av
Egyptens siste kung: en självsäker men omisskännligt ung man
med runda, nästan barnsliga kinder och lockar i grekisk stil över
pannan. Kleopatra hade uppbådat sin första armé då hon var tjugo år gammal, Arsinoë IV hade fört befälet över sin vid fjorton års
ålder. Men Caesarion hade inget meningsfullt stöd och kan inte
ha haft någon tanke på att bestiga sin tron. Kleopatra hade alltför
sent insett att hennes sons officiella ställning som vuxen gjorde
honom sårbar och redan sett till att han lämnat Alexandria. Tillsammans med sin informator Rhodon och en del av innehållet i
Kleopatras skattkista skulle han ta sig till Koptos i landets södra
del, fortsätta genom öknen på handelsvägen till hamnstaden Myos
Hormos vid Röda havet och gå ombord på ett skepp till Indien.
Där skulle han återförenas med sin mor om allt gick väl. Men allt
gick inte väl. Kort efter Kleopatras självmord tillfångatogs Caesarion – Plutarchos säger att han förråddes av Rhodon, som lycka
Kleopatra_5b.indd 221
08-06-24 13.55.38

des övertala honom att återvända till Alexandria – och avrättades.
Dokumentära belägg visar att det var oroligheter i och kring
Thebe omedelbart efter Kleopatras död, men de tycks ha orsakats
av höga skatter och bör inte tolkas som ett uppror till förmån för
Kleopatra eller Caesarion.
Antyllus var också död. Han halshöggs när han sökte skydd intill en staty av Julius Caesar i Alexandria. Även han hade förråtts
av sin informator Theodoros, lockad av den ädelsten (ännu en av
Kleopatras klenoder?) som han visste att Antyllus bar dold innanför kläderna. Han ryckte stenen från Antyllus blödande hals och
sydde in den i sin gördel. Men Theodoros skulle få plikta dyrt för
sitt svek: han greps, dömdes och korsfästes. Antonius andra barn
fick alla leva. Iotape, den mediska kungadotter som hade förts till
Egypten för att giftas bort med Alexander Helios, skickades hem
till sin familj. De tioåriga tvillingarna och den fyraårige Ptolemaios Filadelfos fördes till Rom, där de släpande på tunga guldkedjor
visades upp i det offentliga triumftåget bredvid sin döda mors staty. Sedan överlämnades de till den dygdiga Octavia för att uppfostras tillsammans med hennes egna barn och halvbrodern Julius
Antonius, Antyllus yngre bror. Julius gifte sig med tiden med Octavias dotter Marcella och avrättades till slut för påstått äktenskapsbrott med Octavianus dotter Julia. Alexander Helios och
Ptolemaios Filadelfos försvinner ur krönikorna kort efter att ha
installerats i Octavias hushåll, och även om Dio säger att de övergick i Kleopatra Selenes vård då hon gifte sig är det nog troligare
att de inte levde till vuxen ålder.
Fem år efter Kleopatras självmord försåg Octavianus hennes
dotter Kleopatra Selene med en riklig hemgift och en utomordentligt passande make. Hon skulle giftas bort med den numidiske fursten Juba II, som vi senast stötte på då han som fyraåring
deltog i Caesars afrikanska triumftåg (s. ). Provinsen Numidia
(Africa Nova, Nya Afrika) låg på den nordafrikanska kusten mellan provinsen Mauretania (nu västra Algeriet och norra Marocko5)

Kleopatra_5b.indd 222
08-06-24 13.55.38
Kleopatras barn
i väster och provinsen Africa (nu Tunisien) i öster. Jubas far Juba I
hade allierat sig med Pompejus och valt att utkämpa en duell på
liv och död hellre än att tillfångatas av Caesas styrkor. Juba II fördes som liten från sitt hemland till Rom, där han växte upp och
under det latiniserade namnet Gajus Julius Juba blev en romersk
mönstermedborgare och nära vän till Octavianus. Han följde med
Octavianus på flera fälttåg och stred vid Aktion, men han är mest
ihågkommen som en seriös och studieintresserad ung man, poet,
historiker, filolog och geograf som skrev mer än femtio böcker på
såväl grekiska som latin. Som ivrig forskningsresande tillskrivs
Juba äran av att ha upptäckt Kanarieöarna och uppkallat dem efter de ilskna hundar (canaria) som levde där. Hans anspråk på att
ha hittat Nilens källa i Atlasbergen i sitt eget hemland förstärktes
av att han fann en krokodil från ”källan”. Längre fram överlämnades krokodilen som ett votivoffer till Isistemplet i Caesarea.6
Kort efter slaget vid Aktion skickade Octavianus Juba till Numidia där han skulle härska som en fullt romaniserad klientkung.
Omkring år , troligen då han äktade Kleopatra Selene, förflyttades han till det angränsande Mauretania, en provins som blivit rik
på livliga handelsförbindelser med Italien och Spanien. Det bördiga
Mauretania exporterade spannmål, pärlor, trämöbler och frukt. En
purpurfärg som tillverkades av mauretanska skaldjur användes till
ränderna på senatorernas togor, och i den starka garumsås som var
mycket omtyckt i Rom ingick stora mängder mauretansk fisk. Juba
och Kleopatra Selene hade sitt säte i Caesarea, den urgamla staden
Iol (nu Cherchell), som de gav ett nytt namn till ära för Augustus
Caesar (Octavianus). Byggnader och skulpturer som grävts fram i
Caesarea visar en samtidig blandning av romersk arkitektur och
hellenistisk skulptur. Där fanns badanläggningar, ett tempel till Augustus och en teater, ritad av en berömd romersk arkitekt, som
längre fram omvandlades till en amfiteater.
Ett porträtthuvud i marmor, utgrävt i Cherchell  och nu
förvarat i stadens museum, föreställer en beslöjad kvinna med

Kleopatra_5b.indd 223
08-06-24 13.55.38

lockigt hår och framskjutande näsa och haka som starkt påminner
om Auletes. Ett andra huvud, som kom i dagen år , föreställer
en mognare kvinna med liknande anletsdrag, melonfrisyr, smålockig lugg och diadem. W. H. Weech, som  var ute på ett av
sina ”strövtåg i Mauretania Caesariensis”, frapperades av den anonyma drottningens yttre:
Det är ett enastående uttrycksfullt ansikte – intelligenta
ögon, arrogant näsa, bestämd mun. Många kritiker tror
att den vi ser är Kleopatra Selene. Om de har rätt måste
vi låta alla romantiska bilder fara av en månprinsessa,
omvärvd av den urgamla Nilens mystiska strålglans, begåvad med Kleopatras häxkonster och Marcus Antonius
eld. Detta är huvudet tillhörigt en kvinna vars vilja styrde hennes lidelser, en maîtresse femme, och Selene måste
ha regerat över sin Juba med orubblig beslutsamhet under
de tretton år som de härskade tillsammans.7
Om något av dessa huvuden föreställer Kleopatra Selene eller hennes mor är omöjligt att avgöra.
De mauretanska mynten har både romerska och egyptiska inslag. Jubas myntporträtt visar i allmänhet en kung av romerskt
snitt vars namn är skrivet på latin (Rex Juba), Kleopatra Selenes
mynt karakteriseras av hellenistiska egyptiska motiv utan minsta
skymt av hennes romerska arv. Där finns krokodiler, sistra och
Isissymboler, och Kleopatra Selenes namn och titel återges på grekiska så att hon blir Basilissa Kleopatra, den titel hennes mor använde. Det märks tydligt att varken Octavianus eller den starkt
Romvänlige Juba kände sig hotad av att drottningen ständigt
framhöll sina egyptiska rötter.
Kleopatra Selene födde en son som (naturligtvis) fick heta Ptolemaios och möjligen en dotter som gavs namnet Kleopatra, får vi
väl förmoda. Hon dog någon gång mellan  f. Kr. och  e. Kr.,

Kleopatra_5b.indd 224
08-06-24 13.55.38
Kleopatras barn
och hennes död dokumenterades i ett epigram av poeten Krinagoras, vän och klient till Octavianus:
När ur sin bädd hon steg upp, då svartnade månen.
Natten igenom hon kvaldes ty mörkret lät henne skönja
Hur Selene, vars namn hon delade, dödad
gjorde sin vandring ned till det dystra Hades.
Hon hade delat med henne de ljusa stundernas skönhet,
nu med henne i döden hon blandade själarnas mörker.8
För att trösta sig gifte Juba om sig med änkan Glafyra, dotter till
Archelaos av Kappadokien (som var Marcus Antonius naturlige
son, sade ryktet), men äktenskapet blev mycket olyckligt – bruden var förälskad i någon annan – och de skildes barnlösa kort efteråt. Juba utsåg sin son Ptolemaios till sin samregent år  e. Kr.
och dog år . Han begravdes i Caesarea bredvid Kleopatra Selene
i det cirkelrunda mausoleum som i dag kallas Kubr-er-Rumia
(också känt som le Tombeau de la Chrétienne).
Ptolemaios av Mauretania ärvde sin fars tron. Hans personliga
historia är dåligt dokumenterad, men han tycks ha äktat en kvinna
som hette antingen Urania eller Julia Urania och fått en dotter, Drusilla, som gifte sig med Marcus Antonius Felix, ståthållare i Judeen
under Claudius regeringstid. År  e. Kr. avrättades Ptolemaios efter
falska anklagelser av sin halvkusin Caligula. Suetonius berättar att
hans ”brott” bestod av att han burit en mantel som var mer lysande
purpurröd än Caligulas egen.9 Det är nog troligare att Ptolemaios,
”son till kung Juba och avkomling till kung Ptolemaios”, misstänktes för att ha stämplat mot Rom, även om den notoriskt instabile
Caligula inte behövde någon ursäkt för att utfärda dödsdomar.
!

Kleopatra_5b.indd 225
08-06-24 13.55.38

Vid en tillbakablick ur historikerns perspektiv ser vi att Kleopatra
VII:s död förebådade den hellenistiska tidsålderns död och det
kejserliga Roms födelse, som i sin tur ledde till den moderna västerländska världens födelse. Detta insåg Octavianus och gav den
åttonde månaden (Sextilis) namn efter sig själv, eftersom det
både var den månad då han fick titeln ”Augustus” och den då
”Imperator Caesar [Octavianus] befriade riket från en synnerligen allvarlig fara”: Alexandria hade fallit den  augusti. Det stora
flertalet egyptier kände givetvis inte till detta, utan för dem gick
livet vidare ungefär som det alltid hade gjort och som det skulle
göra i århundraden framåt. Det kvittade lika om de regerades av
en ptolemé eller en romare, en hedning, en kristen eller en muslim.
Andra erövrare hade skräddarsytt sitt beteende efter sitt nya
lands trosuppfattningar och gått vidare med det traditionsenliga
kungliga styret understött av gudarna. Octavianus, som var säker
i sin militära styrka och kanske motsatte sig idén om ett ärftligt
kungadöme, såg emellertid ingen anledning att böja sig för egyptiernas önskemål. Tusentals år av kungligt styre fick ett brått slut
när han gjorde anspråk på Egypten som sin privata egendom. De
egyptiska prästerna skulle komma att fortsätta att förläna sina romerska herrar kartuscher och titlar och avbilda dem i traditionell
egyptisk stil, men landet, som nu tekniskt saknade en kung, skulle förvaltas av Cornelius Gallus, som hade en ganska låg ställning
som prefekt i riddarklassen. Inga egyptier skulle tillåtas tjänstgöra
i den romerska armén eller inträda i senaten, och romare som ville besöka Egypten fick vackert utverka tillstånd av Octavianus.
Denne gav sig ut på en tur över sina nya ägor där han inspekterade kanaler och bevattningsdiken. Han hade föresatt sig att utrota
de österländska kulterna, och utan att bry sig om att han sårade
prästerna på platsen vägrade han att besöka Apistjuren och talade
om för alla som ville höra på att han dyrkade gudar, inte boskap.
Man får förmoda att han varken kände till eller fäste något avse
Kleopatra_5b.indd 226
08-06-24 13.55.38
Kleopatras barn
ende vid att Egyptens präster redan avbildade honom som en farao som deltog i de traditionella djurkulterna.
I takt med att Rom drog in i Egypten började den egyptiska
kulturen invadera Rom. Egyptiska artefakter blev plötsligt högsta
mode, och romarna började importera både äkta och förfalskade
egyptiska antikviteter, något som garanterat satte myror i huvudet
på framtida arkeologer. Nu stod sfinxer och obelisker och verkade
lite malplacerade bredvid statyer av ädla romare som prydde offentliga platser. På Marsfältet i Rom tjänstgjorde en egyptisk obelisk från Sentiden till och med som visare på ett gigantiskt solur:
Augustus [Octavianus] använde obelisken på Campus
Martius på ett märkligt sätt: den skulle kasta en skugga
och därmed märka ut dagens och nattens längd. Ett område stenlades i proportion till monolitens höjd på ett sådant sätt att skuggan mitt på dagen under årets kortaste
dag nådde stenläggningens kant. Medan skuggan avtog
och tilltog mättes den av bronsstavar som var fastsatta i
stenläggningen.10
Innehållet i Kleopatras skattkammare, som nu tillhörde Octavianus, fördes till Rom, där det finansierade hans politiska karriär.
Den segerstaty som han reste i det nya senatshuset var utsmyckad
med egyptiska krigsbyten, liksom templet på Capitolinen helgat
åt Jupiter, Juno och Minerva och, lämpligt nog, Den Gudomlige
Julius tempel. Dio ansåg att detta utgjorde ett passande slut på en
våldsam historia:
Sålunda förhärligades Kleopatra ändå, fastän hon besegrats och tillfångatagits, såtillvida som hennes prydnader
vilar som gåvor i våra tempel och hon själv ses i guld i Venustemplet.11

Kleopatra_5b.indd 227
08-06-24 13.55.39
      
Historia blir legend
$ !"
!
"% ! "#
Kleopatra hade ett jazzband
i sitt slott vid Nilen.
Varenda kväll blev det jazzdans
i den balla egyptiska stilen …
J. Morgan och J. Coogan, ”Cleopatra Had a Jazz Band”1
T
rehundra år efter sin död dyrkades Kleopatra-Isis fortfarande
på tempelön File i Nilen. Hennes bild blev kvar på Egyptens
mynt i årtionden och på hennes tempelväggar i tusentals år. Men
denna version av Kleopatra som drottning och vis modergudinna
förekom enbart i Egypten. I det större Medelhavsområdet fortsatte den välsmorda romerska propagandamaskinen att manipulera
allmänna opinionen mot henne långt efter slaget vid Aktion.
Octavianus gick in för att hans egen personliga historia skulle
dokumenteras för eftervärlden på ett sätt som rättfärdigade hans
inte alltid heroiska gärningar och bekräftade hans gudagivna rätt
att härska – inte så lätt för en självutropad republikan att förklara.
I det syftet gav han ut sin självbiografi och dessutom redigerade

Kleopatra_5b.indd 228
08-06-24 13.55.39
Historia blir legend
han, och brände i vissa fall, Roms officiella handlingar. Till stor
del har hans propaganda – lättflyktiga anekdoter, klotter, pamfletter, privata brev och offentliga tal – självfallet gått förlorad. Men
vi har tillräckligt mycket kvar för att få ett begrepp om hur minnet av Kleopatra förvanskades.
I och med att Kleopatra hade spelat en avgörande roll i Octavianus maktkamp fick berättelsen om hennes liv bli kvar som en
integrerad del av hans. Men den skulle dras ihop till endast två
episoder: hennes förbindelse med Julius Caesar och i synnerhet
den med Marcus Antonius. Caesar, den adoptivfar som gav Octavianus hans rätt att härska, skulle bli ihågkommen med högaktning som en tapper och redbar man som manipulerade en omoralisk utländsk kvinna för sina egna syften. Octavianus rival Antonius skulle bli ihågkommen med en blandning av ömkan och förakt som en tapper men hopplöst svag man som snärjdes i en
omoralisk utländsk kvinnas garn. Kleopatra, berövad allt politiskt
värde, skulle bli ihågkommen som denna omoraliska utländska
kvinna. Nästan på en gång blev hon den mest skrämmande av alla
romerska klichéer: en onaturlig kvinna. En kvinna som dyrkade
primitiva gudar, tog makten över män, låg med sina bröder och
födde bastarder. En kvinna enfaldig nog att tro att hon en dag
skulle härska över Rom och förslagen nog att locka en anständig
karl från hem och härd. Denna version av Kleopatra är naturligtvis raka motsatsen till den kyska och trogna romerska hustrun,
exemplifierad av den förorättade Octavia och den dygdiga Livia,
alldeles som Kleopatras exotiska österland är den suspekta feminina motsatsen till det ärliga, omutliga, i allt väsentligt maskulina
Rom. Som allmänhetens fiende nummer ett var Kleopatra mycket
värdefull för Octavianus, som naturligt nog hellre ville bli ihågkommen för sin kamp mot missledda utlänningar än mot hyggliga romare som han själv.
Den livligaste, så gott som samtida uttolkningen av Kleopatra
har formen av en fantasiskildring. När Publius Vergilius Maro år

Kleopatra_5b.indd 229
08-06-24 13.55.39

 började arbeta på Aeneiden i tolv band bestämde han sig för att
skapa ett modernt epos i samma stil som Odysséen (Bok ) och
Iliaden (Bok ) som skulle förhärliga Rom och även hylla Octavianus styre. Aeneas, gudinnan Venus son och Roms grundare,
skulle jämställas med Octavianus, ättling till Venus och Aeneas
och det romerska imperiets grundare. Underlaget för första delen
av Aeneiden är Didos och Aeneas tragedi. Hjälten med samma
namn, som flyr på båt från det ödelagda Troja, vill till varje pris nå
sitt fädernesland men råkar ut för en storm och sköljs i land på
Nordafrikas kust. Där möter han Dido, Kartagos grundare och
drottning, som gudarna driver i hans famn. De genomgår ett slags
bröllopsceremoni som Dido anser vara bindande men, visar det
sig snart, inte Aeneas. De lever lyckliga i sin kärlek, glömska av
omvärlden. Men Aeneas har en stark moralisk karaktär och rättar
sig efter gudarnas vilja. Inför valet mellan njutningen och plikten
väljer han plikten och överger drottningen:
”Aldrig, o drottning” svarar han fåmäld ”skall jag förneka
något av ynnestbevisen du gett och nu kunde nämna;
alltid blir det mig kärt att minnas Elissa, så länge
ännu jag minns mig själv, och en gnista liv står mig åter.
Låt mig förklara: aldrig var det min tanke att fly dig
hemligen, tro inte det; ej heller tände jag nånsin
bröllopsfacklor, och kom inte hit med planer på gifte.” 2
Dido fylls av vrede och missmod, förbannar sin älskare och begår
självmord hellre än att leva ensam.
Parallellerna med Julius Caesar (en stark man som satte plikten
framför njutningen) och Antonius (svagare än Aenas/Caesar/Octavianus lockades han av en utländsk kvinna och bestod inte provet) är iögonfallande. Dido, som med glädje går in i ett pseudoäktenskap och till sist förgörs av sina egna skuldkänslor, är Kleopatra. Vergilius har ändå ganska stor förståelse för Dido, vars liv

Kleopatra_5b.indd 230
08-06-24 13.55.39
Historia blir legend
gudarna med vett och vilja har förstört. Han är inte lika förstående mot Kleopatra i sin anakronistiska beskrivning av Aeneas utsirade sköld, smidd av Vulcanus, som återger Octavianus seger i
slaget vid Aktion:
Segerrikt vändande hem från morgonrodnadens länder
och Röda havets kust med utländska trupper i mångfald
nalkas Antonius, följd av Egyptens, Österns och Baktras
vapen; han medför, skamlöse man, sin egyptiska maka. …
Drottningen kallar sin flotta till strid med hemlandets
sistrum;
ormarna ser hon ej, som bakifrån närmar sig henne.
Gudamonster av alla slag och Anubis som skäller
Går till gemensam attack mot Neptunus, Pallas och Venus.3
Inför en så strålande bild glömmer Vergilius läsare kanske att Octavianus hade ett välgrundat dåligt anseende som fältherre.
Den revolutionäre augustinske skalden Sextus Propertius skriver längtansfullt om sin aggressiva älskarinna Cynthia. Han liksom Marcus Antonius har snärjts och i viss mån snöpts av en
kraftfull kvinna, och det tvekar han inte att erkänna. På frågan
”Varför frågar du om en kvinna behärskar mitt liv?” räknar han
upp exempel på berömda, onaturligt dominerande kvinnor, till
exempel amazonen Penthesilea, drottning Omfale av Lydien, Semiramis och givetvis Kleopatra, ”skökan som styrt det liderliga
Kanopos”. Längre fram hyllar han en smula ironiskt Octavianus
och slaget vid Aktion. Propertius är uppenbarligen medveten om
ironin i att en romare firar en stor seger över en simpel kvinna,
men liksom Vergilius hade gjort ser han förnuftigt nog ingen anledning att gå närmare in på denna ömtåliga punkt.4 Där får han
sällskap av sin samtida Horatius, som mer än gärna förvandlar
Kleopatra till en maktgalen kvinna men också ger en förvånansvärt medkännande skildring av hennes död:

Kleopatra_5b.indd 231
08-06-24 13.55.39

Nej, stolt hon djärvdes skåda med blicken klar
sin brustna borg, tog modigt en klunga orm
och drack dess svarta gift i blodet,
friare, vildare blott i döden.
Så kunde hon trots allt likväl gäcka dem,
liburnerskeppen – drottning i döden än!5
Genom att återställa en del av Kleopatras värdighet gör Horatius
henne faktiskt till en värdigare och trovärdigare fiende till Octavianus.
Roms historiker, som skrev senare än poeterna, bevarar en fylligare bild av henne. Hon är förförisk och onaturlig, javisst, men
vi får också en skymt av en bildad, ja intelligent, kvinna. Men i
Rom var historia inte den strama disciplin som den är (eller borde
vara) i dag. Torftiga historiska ”fakta” vävdes in i ett sammanhängande narrativ med stora portioner personliga åsikter och gissningar. Anekdoter valdes ut för att de skulle understryka ett moraliskt eller politiskt argument. Och de romerska historikerna
koncenterade sig givetvis på Kleopatras kontakter med den romerska världen men förbigick hennes liv i Egypten. De båda mest
inflytelserika av Kleopatras ”levnadstecknare” är Plutarchos och
Dio, och det är från deras verk som de senare klassiska författarna
har hämtat sina Kleopatror. Den romerske författaren Suetonius
(Den gudomlige Julius och Den gudomlige Augustus) och den något
otillförlitlige greken Appianos från Alexandria (Inbördeskrigen)
lägger fler detaljer till berättelsen om Kleopatra.
Maestrius Plutarchus (Plutarchos), grek från Chaironeia i Boiotien, skrev Parallella liv omkring år  e. Kr. och tog till den
inte alltid lyckade metoden med ”paralleller” för att åstadkomma
en jämförelse mellan sina grekiska och romerska personers starka
och svaga moral. Bland dem han studerade återfanns Pompejus
den store (som kopplades hop med Spartas kung Agesilaos), Juli
Kleopatra_5b.indd 232
08-06-24 13.55.39
Historia blir legend
us Caesar (med Alexander den store) och Marcus Antonius (med
Demetrios Poliorketes av Makedonien, son till Antigonos ”den
enögde”). Det sägs att Plutarchos hade tillgång till Kleopatras läkare Olympos nu försvunna memoarer och att hans farfar hade en
vän som kände Kleopatras kock, men vi vet fortfarande ingenting
om hans källor. Hans metodologi framgår emellertid från första
början:
… det är inte historieböcker jag skriver utan levnadsskildringar, och i de mest lysande bragder ligger inte alltid någon manifestation av dygd eller last, nej, en bagatell som en fras eller ett skämt avslöjar ofta karaktären
mer än drabbningar där tusentals stupar, eller de största
rustningar eller belägringar av stora städer. Alldeles som
målarna får fram likheten i sina porträtt ur ansiktet och
ögonens uttryck, vari karaktären framträder, men fäster
mycket litet avseende vid de övriga delarna av kroppen,
så måste jag tillåtas att snarare ägna mig åt själens tecken
hos människor och med dessas hjälp ge en bild av vars och
ens liv och överlåta beskrivningen av deras stora strider åt
andra.6
Dessa levnadsteckningar var populära i Rom och på nytt under
medeltiden och renässansen, då de inspirerade en hel svärm av
författare och konstnärer. Plutarchos Kleopatra är en gåtfull varelse. Han tycks inte kunna bestämma sig för om hon är en i grunden god eller en i grunden dålig människa, även om han är säker
på att hon är manipulativ och har varit minst en god romares undergång.
Den grekiske historikern och den romerske senatorn Cassius
Dio Cocceianus skrev sin ytterst läsvärda, action-laddade Roms
historia i åttio volymer mellan år  och  e. Kr. Han berättar
att han ägnade tio år åt att gå igenom materialet till sitt magnum

Kleopatra_5b.indd 233
08-06-24 13.55.40

opus och utforskade all viktig referenslitteratur. Det är djupt beklagligt att vi inte vet namnen på dessa arbeten, men vi kan förmodligen utgå ifrån att historikerna Livius och Polybius verk ingick. Berättelsen om Kleopatra går från Bok  – Julius Caesar i
Egypten – till hennes självmord i Bok . Dios Kleopatra är en
erotiskt stark, manipulativ kvinna med dödsbringande tjuskraft.
Antonius kan naturligtvis inte motstå henne. De båda dödsfallen
följs av en kort men förödande karaktärsbedömning. Antonius är
motsägelsefull: tapper men omdömeslös, generös och hård, ”i lika
mån utmärkt av storhet till själen och underdånighet till sinnet”,
och Kleopatra
… karakteriserades av omättlig lidelse och omättlig girighet; hon påverkades ofta av en berömvärd ambition men
också av förmäten fräckhet. Tack vare kärlek vann hon
titeln Egyptiernas drottning, och när hon hoppades att
med samma medel vinna också titeln Romarnas drottning misslyckades hon och förlorade den första dessutom.
Hon fångade sin tids båda största romare och på grund
av den tredje förgjorde hon sig själv.7
Plutarchos och Dio var inte romare till börden men förmedlade
ändå med glädje den officiella romerska världsåskådningen. Historikern Josefus, eller Josef son till Mattias (omkring –
e. Kr.), hade judisk utbildning och såg saker och ting ur ett perspektiv som skilde sig något från deras. Josefus hade kämpat mot
romarna i det judisk-romerska kriget år – e. Kr. Han hade
inte förmått genomföra ett självmord tillsammans med sina vapenbröder utan tillfångatogs av Vespasianus trupper och bytte
sida. Nu var Titus Flavius Josefus en lojal romersk medborgare
och hade slagit sig ner i Rom, där han fick ett generöst offentligt
anslag och gav ut en rad verk, alla med avsikt att bevisa att han var
både en god romare och en god jude. Hans Mot Apion i två voly
Kleopatra_5b.indd 234
08-06-24 13.55.40
Historia blir legend
mer kom ut som svar på ett judefientligt utbrott av den grekiske
grammatikern Apion från Alexandria. Bok  innehåller en högst
idiosynkratisk framställning av ptoleméernas historia, givetvis
med ett föga smickrande porträtt av Kleopatra som i Josefus ögon
begår det dubbla brottet att vara fiende till både Rom och judarna:
Denne man [Apionos] nämner också Kleopatra, Alexandrias sista drottning, och angriper oss [judarna] därför att
hon var otacksam mot oss. Tvärtom borde han ha förebrått henne som ägnade sig åt allehanda orättvisor och
onda seder, både med avseende på hennes närmaste anhöriga och äkta män som hade älskat henne och i största
allmänhet med avseende på alla de romare och de kejsare
som skänkt henne sin gunst … hon förstörde sitt lands
gudar och sina förfäders gravar, och oaktat hon hade
mottagit sitt kungarike av den förste Caesar hade hon
oförsyntheten att revoltera mot hans son [Octavianus]…8
År  e. Kr. besegrades Egypten av islamiska styrkor under befäl
av den arabiske härföraren Amr Ibn-al-As. Nästan genast isolerades det muslimska Egypten från den kristna världen. I över tusen
år, fram till det osmanska väldets erövring på -talet, fortsatte
västerländska forskare att studera det antika Egypten i andra hand
genom de enda källor som de hade tillgång till, nämligen de klassiska författarna och Bibeln. Under tiden växte en separat och helt
annan historisk tradition fram i Egypten. Medeltida arabiska lärda hade tillgång till koptiska (kristna), klassiska, judiska och
arabiska texter, bland annat den Egyptens historia som den koptiske -talsbiskopen Johannes av Nikiou skrev, där det finns en
sympatisk beskrivning av den goda drottning Kleopatra, Julius
Caesars hustru.9 Framför allt hade de också obehindrat tillträde

Kleopatra_5b.indd 235
08-06-24 13.55.40

till de antika monumenten och till de forskare och sagoberättare
som bevarade Egyptens muntliga arv. Ur denna ovärderliga information kunde de arabiska historikerna utveckla parallella insikter
i Egyptens förflutna där en helt annan version av Kleopatra än
den accepterade i väst växte fram. Resenären och historikern AlMasudi (död omkring ) bekantar oss med den österländska
Kleopatra, som omväxlande förekommer som Qilopatra, Kilapatra eller Aklaupatr:
… Hon var en vis kvinna, en filosof, som lyfte upp de lärdas ställning och trivdes i deras sällskap. Hon skrev också
böcker om medicin, amuletter och kosmetika utöver
många andra böcker som hon uppges ha författat och vilka de som bedriver läkekonst känner till.10
Denna Kleopatra är ”den dygdiga lärda” som nämns i kapitel  (s.
), en folkets välgörare som skyddar sina undersåtar och presiderar vid akademiska seminarier, där hon visar upp imponerande
kunskaper i matematik, naturvetenskap och filosofi. Hon ges äran
av att ha skrivit en rad böcker som går från kosmetik (en viktig
och inte alls kvinnoinriktad vetenskap i Egypten) över gynekologi
till mynt, vikter och mått.
Som en detaljerad redogörelse för Kleopatras regeringstid är
den arabiska historien felaktig på många punkter. Så till exempel
trodde biskop Johannes att Kleopatra byggde både Heptastadion
som förband Faros med fastlandet och den kanal som förde sötvatten till Alexandria. Andra var säkra på att hon hade rest fyren
på Faros. Men när man ser bakom dessa uppgifter och lämnar
marginal för att historikerna mycket väl kan ha förväxlat flera ptolemaiska drottningars liv, och även andra lärda kvinnors, bekräftar de att det kvardröjande minnet av Kleopatra inom Egyptens
gränser var positivt och uppskattande – ett minne som inriktades
på hennes politiska och administrativa prestationer och inte på

Kleopatra_5b.indd 236
08-06-24 13.55.40
Historia blir legend
hennes kärleksliv. Tyvärr har västerländska egyptologer i stor utsträckning förbigått de arabiska historikernas arbeten, skrivna på
arabiska och till helt nyligen inte tillgängliga i översättning annat
än i ett fåtal bibliotek.
I väst fortsatte den romerska bilden av Kleopatra att växa fram
och speglade tidens föreställningar om kvinnlighet och kvinnoideal. Hon övergick från att vara ett monster till att bli en skönhet, och i och med att skönhet omedvetet blev detsamma som
godhet kom hennes historia att handla om ett okonventionellt
leverne som uppvägdes av trohet mot en man. Att hon var oupplösligt associerad med en orm ledde samtidigt till en dunkel förväxling med Eva i Bibeln. Den kristna kyrkan förbjöd ju självmord, men i en värld som var van vid berättelser om kristna martyrer som vann frälsning genom lidande och död var Kleopatras
öde en acceptabel variant. År  tog Geoffrey Chaucer med legenden om martyren Kleopatra i sin Legend of Good Women, och
därmed var hennes omvandling till en dygderik drottning som
levde enbart för en mans kärlek fullbordad.
Plutarchos Parallella liv, som översattes från franska av Jacques
Amyot () och därifrån till engelska av sir Thomas North (,
, ), inspirerade Shakespeare till Julius Caesar (omkring
), Antonius och Kleopatra (omkring ) och Coriolanus
(omkring ). Parallellerna mellan Plutarchos och Antonius och
Kleopatra faller i ögonen. Plutarchos säger:
… hon nedlät sig inte till att anträda färden på något
annat sätt än att ta sin slup på floden Kydnus, vars akter
var av guld, seglen av purpur och årorna av silver, som
höll takten i rodden efter ljudet av musik av flöjter, oboer,
cittror, violor och andra sådana instrument som de spelade på slupen. Och angående personen själv låg hon under en paviljong av guldtyg, klädd och smyckad som gudinnan Venus sådan hon brukar tecknas på bilder, och

Kleopatra_5b.indd 237
08-06-24 13.55.40

tätt intill henne, på ömse sidor om henne, föreställer söta
ljushåriga pojkar klädda som målare guden Amor, med
små solfjädrar i händerna, med vilka de fläktade vind på
henne …
Shakespeares Domitius Enobarbus säger:
Jag skall berätta det:
Den slup hon satt i lik en gyllne tron
på vattnet brann: av drivet guld dess bakstam,
av purpur seglen, doftande så ljuvt
att kärleksyrsel vindarna betog;
av silver årorna, som höllo takt
med flöjters toner och förledde böljan
att rinna efter fort, liksom förtrollad
av deras slag. Hon själv – en tiggare
blir all beskrivning därvidlag – hon låg
uti sitt prakttält, spänt av guldbrokad,
fördunklande den Venus, varest konsten
arbetar om natur’n; på båda sidor
små nätta gossar, skälmska Cupidoner
med grop i kind; och deras fläktningar
med brokiga solfjädrar tycktes glödga
de fina kinder, som de svalkade –
gjort ogjort blev.11
Shakespeare satte dramatiken och tjusandet av publiken framför
trohet mot källan och avstod från Plutarchos ogillande, lånade lite
av Horatius och lät sin drottning bli en äkta hjältinna som tillintetgjordes av en ohejdbar lidelse. På Shakespeares tid ansågs en
kvinnlig härskare varken onaturlig eller ovälkommen, och hans
pjäs, skriven medan minnet av Elisabet I:s styre fortfarande var
färskt, avspeglar detta. Hans Kleopatra var ingalunda den första

Kleopatra_5b.indd 238
08-06-24 13.55.40
Historia blir legend
av de moderna, och inte heller skulle hon bli den sista, men hon
har haft den största effekten på folkfantasin och gett inspiration
till ett stort flöde av konst med Kleopatra som motiv: romaner,
skådespel, dikter, målningar, skulpturer, operor, baletter, sånger,
tragedier, komedier och episka filmer. Dessa i sin tur har gett upphov till en strid ström av allehanda varor i egyptisk stil där en anakronistisk Kleopatra används för att marknadsföra allt från cigaretter till sandaler.12
Kulturhistorikern Mary Hamer talar för många när hon berättar om hur förvirrad hon blev när hon första gången mötte en
Kleopatra som inte var Shakespeares: ”Jag lärde mig att upphöra
att ta Shakespeare som norm och att fråga vad Kleopatra hade betytt innan han skrev om henne.”13 Än mer förvånande är att flera
”akademiska” skrifter inte har förmått göra sig kvitt Shakespeares
vision utan låtit sig lockas att citera honom som om han vore en
primär historisk källa.14 Bristen på samtida beskrivningar är förklaringen, men det ursäktar bara delvis detta allvarliga missgrepp.
Att moderna framställningar av Kleopatra snedvrider historien
så att de avspeglar upphovsmännens fördomar och uppfattningar
behöver nog inte påpekas. Dessa förvanskningar är för det mesta
uppenbara och naiva. Så till exempel lät medeltidens och renässansens konstnärer glatt alla försök till realism fara och avbildade
Kleopatra som blekblond därför att det blekblonda var deras eget
skönhetsideal. Andra är mer raffinerade eller manipulativa. På
-talet gav konstnärerna Kleopatra en lite vagt egyptisk-orientalisk framtoning och använde henne som metafor för (det feminina) österlandet som penetrerades och togs i besittning av (det
maskulina) västerlandet. I många fall ger deras påträngande förföriska Kleopatror intrycket av att driva fram sin egen undergång.
Nittonhundratalets filmskapare talade i storvulna ordalag om historisk trohet och seriös dramatik men åstadkom ändå en rad Kleopatror avsedda att bli så populära hos åskådarna att de såg filmer
Kleopatra_5b.indd 239
08-06-24 13.55.40

na flera gånger och gjorde dem till kassasuccéer.15 Theda Baras
vamp från , som väckte stor beundran på sin tid, blev snart
rent skrattretande. Film-Kleopatra måste göras om till en kvinna
som tilltalade både de män som hade uppskattat Baras så gott
som obefintliga kostymer och de självförsörjande kvinnor som
just hade fått rösträtt och skaffat sig yrkesutbildning så att de kunde gå på bio på egen bekostnad. Claudette Colbert gjorde en intelligent, rolig och mycket modern Kleopatra åt förkrigspubliken.
Elizabeth Taylor, en sensuell förförerska på och utanför vita duken, skänkte glamour åt en stram och avskalad miljö och blev för
många den ”riktiga” Kleopatra. Det dröjer säkert inte länge förrän
filmbolagen ger oss en moderniserad Kleopatra, en handlingskraftig kvinna för -talet. Bakom alla dessa filmer, dolda under
glittret och perukerna, ligger frågor om censur och politisk korrekthet och besvärande budskap om kolonialism, rasism, moderskap och kvinnors rätt till sin egen sexualitet. Hur mycket sex,
våld och osminkad, tråkig historia kan återges i en film som måste
dra så många åskådare att den lönar sig? Hur mycket kan historien skrivas om så att den ger handlingen en mer omedelbar dramatisk effekt? Är det fel att förvanska personerna och ändra geografiska fakta i konstens och underhållningens namn? De – och det
finns många – som lär sig antikens historia enbart i Troja (Petersen ), Alexander (Stone ) och Cleopatra (Mankiewicz
) är inte alltid medvetna om dessa spörsmål men påverkas
kraftigt av dem.
Joseph Mankiewicz byggde sin Cleopatra på Carlo Maria Franzeros The Life and Times of Cleopatra, där författaren litade på sin
”latinska instinkt” och inte på enkelt kunnande när han skulle
tolka Kleopatras liv. Ett kort utdrag räcker för att läsaren skall
fånga atmosfären i boken:

Kleopatra_5b.indd 240
08-06-24 13.55.40
Historia blir legend
Fördes hon som ung flicka till templet i Thebe och deflorerades enligt gammal sed på Amon-Res altare? Tillät hon
sig ett och annat kärleksäventyr i den liderliga atmosfären i sin stads palats? Och framför allt – var hon en sensuell kvinna, ”en slav under sin sinnlighet” som Josefus
kallade henne? Svaret är nog enkelt och evigt: det finns
ingen vacker och intelligent och begåvad kvinna som inte
också är en slav under sin sinnlighet.16
Mankiewicz borde ha valt Arthur Weigalls Life and Times of Cleopatra Queen of Egypt som underlag. Denna bok kom ut  och
var skriven för en bred läsekrets, och den var det första försöket
att kasta loss från Shakespeare och placera in drottningen i hennes
eget sammanhang. Budskapet var att Kleopatra borde betraktas
som en egyptisk politiker och inte som älskarinna åt romare. I inledningen varnar författaren mycket riktigt läsarna för att se Kleopatra genom rent romerska ögon, eller rent moderna, och uppmanar dem att akta sig för ”anakronismen att kritisera miljöerna utifrån de normer som gäller tjugo århundraden efter Kristus” när de
strövar genom ptoleméernas olika hov.17 Han gör sig stor möda
med att förklara och försvara Kleopatras okonventionella österländska levnadssätt för sina konventionella västerländska medelklassläsare som, tror han, kommer att bli chockerade av drottningens snedsprång, men han kan inte låta bli att ägna det första
kapitlet åt en betraktelse över hennes karaktär och utseende. Eftersom den här boken började med ett citat ur Weigall är det på
sin plats att han också får sista ordet:
… När läsarna har utestängt ur minnet Propertius vassa
ord och Horatius eldiga … är de i stånd att bedöma om
den tolkning av Kleopatras karaktär och handlingar som
jag har lagt framför dem bör uppfattas som omotiverat
välvillig, och om jag har överutnyttjat historikerns prero
Kleopatra_5b.indd 241
08-06-24 13.55.41

gativ att vara barmhärtig, på en ofta övergiven och hårt
prövad kvinnas vägnar som hela sitt liv strävade efter att
uppfylla en patriotisk och storartad ambition och som dog
så som ”det anstår ättlingen till så många konungar”.18

Kleopatra_5b.indd 242
08-06-24 13.55.41
Vem var vem?
Den ptolemaiska kungasläkten
Från Alexander den store till Ptolemaios av Mauretania
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
Man tror att de gener vi ärver har mer att göra med hur
våra personligheter är beskaffade än miljön. … Vi vet en
del om Kleopatras förfäder – inte alls någon lovande
start!
Julia Samson, Nefertiti and Cleopatra1
Å
r , det år då Kleopatra föddes, hade hennes alltmer störda
familj härskat över Egypten i två och ett halvt sekel. De hade
skapat och förlorat ett välde vars inflytande märktes i hela Medelhavsvärlden och långt utanför den, och de utövade sitt styre från
en för ändamålet anlagd stad som var vida berömd som världens
mest avancerade säte för lärdom och kultur. Och i skarp kontrast
till Egyptens inhemska kungar, vilkas privata angelägenheter aldrig dokumenterades, hade de levt dokumenterade liv av enastående komplexitet och våld. När man studerar levnadshistorien för
Kleopatras närmaste släktingar i uppstigande led, en förvillande
blandning av personer som hette Ptolemaios, Arsinoë, Berenike

Kleopatra_5b.indd 243
08-06-24 13.55.41

och Kleopatra, blir det allt svårare att betrakta ptoleméerna som
verkliga människor med något som ens liknade verkliga känslor.
Att vara född till ptolemé var detsamma som att födas in i en släkt
där de hänsynslösas överlevnad var kardinalregeln och självbevarelse av allt överskuggande betydelse. De ptoleméer som faktiskt
överlevde hade starka, gigantiska personligheter, och som deras
gärningar visar var de extremt tjockhudade. Alla dessa historier
om mord, äktenskapsbrott, uppror, lynchningar, incest och gränslös ärelystnad är stoff för tredje klassens deckare och tvåloperor i
teve. De fascinerar och repellerar i lika mån men inger inte alltid
den medkänsla som de borde. När vi läser om så många dödsfall i
förtid och av onaturliga orsaker under en så kort period avtrubbas
vår uppfattning om realiteterna – man frestas säga fasorna – i ptoleméernas familjeliv. Ändå måste vi läsa dessa historier, om än i
förkortad form, på grund av att de bildar bakgrunden till Kleopatras egen historia. Och eftersom ptoleméerna hade Alexander
den store att tacka för sin tron är det på sin plats att börja med
hans korta tid som kung av Egypten.2
Alexander III den store, kung av Egypten –
Son till Filip II av Makedonien och Olympias av Epiros
Vintern / kapitulerade Egypten utan strid för Alexander den
store och satte därmed punkt för närmare tvåhundra år av periodiskt persiskt styre. Vi läser i historieböckerna att egyptierna välkomnade Alexander som befriare och hyllade honom på hans väg
till Memfis. Dessa krönikor, skrivna av greker och därför starkt
grekvänliga, är knappast objektiva, men de många revolter och
hårdhänta repressalier under den persiska tiden som finns belagda
tyder på att egyptierna, som avskydde utländskt välde i alla former, hyste en speciell antipati mot perserna.
Alexander hade ambitiösa planer för sitt nya land. Alexandria
var redan anlagt och förvaltningen hade i viss mån organiserats

Kleopatra_5b.indd 244
08-06-24 13.55.41
Vem var vem?
om. Men det var ingen brådska. Tiden stod på Alexanders sida
och andra slag återstod att utkämpa, andra persiska territorier att
erövra. I maj  marscherade Alexander norrut från Memfis för
att göra upp med sin gamle fiende Dareios III. Han dog i Babylon
den  juni år , och det oväntade dödsfallet har förklarats omväxlande med feber, alltför stor konsumtion av alkohol och gift.
Filip III Arridaios, kung av Egypten –
Son till Filip II av Makedonien.
Nu när Alexander var död tog hans bror den nominella makten
över ett välde som sträckte sig från Makedonien till Indien, och i
brist på andra pretendenter blev han Egyptens okrönte kung. Filip Arridaios var son till en thessalisk kvinna av låg börd. Elaka
rykten sade att hon var föga mer än danserska och alla var överens
om att hennes son i bästa fall var halvt om halvt efterbliven. Trots
denna defekt hade Arridaios lyckats gå levande ur den våldsamma
familjestrid som utbröt efter mordet på hans far Filip, där alla
andra potentiella rivaler om tronen röjdes ur vägen. Stödd av sin
kraftfulla maka Adea härskade Arridaios över sitt välde i sex år, då
hans period vid makten avslutades av en makedonsk invasion ledd
av änkedrottning Olympias av Epiros. Arridaios avrättades och
Adea, som fick välja mellan dolk, snara och gift, hängde sig.
Alexander IV, kung av Egypten –
Postum son till Alexander III den store och Roxanne
Alexander den store var bara trettiotre år och barnlös när han dog.
Hans sogdiska (iranska) maka Roxanne var emellertid gravid, och
om det blev en pojke var han förutbestämd att dela tronen med
Alexanders halvbror Filip Arridaios. Det blev mycket riktigt en
pojke, och vid Arridaios död i förtid gick tronen utan motstånd
vidare till hans brorson Alexander IV. Den yngre Alexander skulle

Kleopatra_5b.indd 245
08-06-24 13.55.41

aldrig få se Egypten, för både han och Roxanne mördades år  i
Makedonien. Kvarlevorna av en ”ung prins”, som påträffats i en
gravurna av silver på den kungliga makedonska gravplatsen Vergina, kan mycket väl vara Alexander IV:s. Enligt Egyptens officiella regentlängder fungerade Ptolemaios, son till Lagos, som
okrönt kung under de sex sista åren av Alexanders ”regeringstid”.
Ptolemaios I Soter I (Räddaren), kung av Egypten –
Son till Lagos av Eordaia och Arsinoë
Ptolemaios I föddes år  i Makedonien. Hans far Lagos tillhörde en ansedd men ordinär makedonsk släkt som hade gjort ett
fördelaktigt gifte: hans mor Arsinoë var syssling till Filip II. I likhet med många av Egyptens kungar som var födda ofrälse var
Ptolemaios inte överdrivet stolt över sitt enkla ursprung. Kort efter Alexander III:s död spred han ryktet att hans mor hade varit
en av Filips många frillor och att han själv har halvbror till den
store döde.
Som makedonsk härförare bevittnade Ptolemaios hur Alexander besegrade Dareios III av Persien i slaget vid Issos i november
. Ett år senare var han närvarande då Alexander intog Egypten,
och han var med stor sannolikhet med då Alexander marscherade
till Siwaoasen. Andra militära framgångar följde. År  tillfångatog han Bessus, satrap av Baktrien och Dareios III:s mördare, och
år  stred han i Indien där han förde befälet över en tredjedel av
Alexanders armé.
År  tog Ptolemaios makten i Egypten och härskade först på
Filip Arridaios vägnar och sedan på Alexander IV:s. Det var Ptolemaios som i Filips namn övervakade ombyggnaden av templet i
Karnak och Hermopolis Magna och i Alexanders namn byggde
vidare på Elefanttemplet i Khnum. Han utvidgade Egyptens territorier så att han fick en buffertzon runt sitt land, och när Alexanders kropp skulle rövas bort och sedan visas upp i Alexandria

Kleopatra_5b.indd 246
08-06-24 13.55.41
Vem var vem?
var det han som planerade det hela. År  reglerades situationen.
I en kröningsceremoni i Alexandria förvandlades general Ptolemaios till kung Ptolemaios I Soter I. Medan Ptolemaios grekiska
profil – med böjd näsa, vass haka, djupt liggande ögon och rufsiga
lockar – började förekomma på mynten blev Egypten ett självständigt rike med Alexandria som huvudstad.
Alexanders väldiga imperium var nu oåterkalleligen splittrat
och hans egen dynastiska linje bruten. Efter successionskrigen
(–) dominerades Medelhavsområdet av tre rivaliserande
kungariken med bas i Makedonien: det antigonidiska väldet som
omfattade Makedonien och det grekiska fastlandet och styrdes av
efterkommande till Antigonos (den enögde); det seleukidiska väldet som bestod av Syrien och Mesopotamien och styrdes av Seleukos I; det lagidiska eller ptolemaiska väldet som omfattade Egypten och Libyen, Cypern och en betydande del av Palestina (med
stora partier av de moderna staterna Israel, Jordanien, Libanon
och södra Syrien, en region känd som Coele Syria, ”det ihåliga
Syrien”). Det kom till täta skärmytslingar – gränser tänjdes ut och
drogs ihop, allianser bildades och föll sönder, lojaliteter förstärktes och försvagades – men situationen förblev mer eller mindre
konstant tills en ny supermakt trädde fram och hotade status
quo.
Ptolemaios var en fantasirik ekonom och en kompetent forskare. Han var angelägen om att lansera Alexandria som ett internationellt lärdomscentrum och upprättade Museion och dess världsberömda bibliotek. Utanför Alexandria restes nya tempel till gamla gudar i Terenuthis (Hathor), Naukratis (Amen), Kom el-Ahmar (Osiris) och Tebtynis (Soknebtynis). Den enorma och
högeffektiva egyptiska byråkratin lämnades mer eller mindre intakt, men den nya staden Ptolemais Hormou grundades för att
motverka inflytandet från den ständigt upproriska gamla södra
huvudstaden Thebe.
Hans privatliv var inte lika välorganiserat. Han hade redan skilt

Kleopatra_5b.indd 247
08-06-24 13.55.42

sig från sin första maka, den persiska prinsessan Artakama, och
gift sig med Eurydike av Makedonien någon gång mellan  och
. Eurydike födde sin make fyra eller fem barn: två söner (Ptolemaios Keraunos och Meleager, båda förutbestämda att härska
över Makedonien), två döttrar (Lysandra och Ptolemais) och
eventuellt en tredje dotter (Theoxena). I en förbindelse som Ptolemaios samtidigt upprätthöll med Berenike I föddes tre barn. Till
sist skilde Ptolemaios sig från Eurydike och tog sin sedan många
år etablerade älskarinna till maka.
Berenike I
Dotter till Magas (?) och Antigone, maka till Ptolemaios I
Berenike, änka efter Filip II av Makedonien, hade redan en son,
Magus, som med tiden blev kung av Cyrenaika. Från början var
hon Ptolemaios I:s älskarinna men trängde ut Eurydike, gifte sig
med Ptolemaios och blev drottning av Egypten. Hon fick två
döttrar med Ptolemaios (Arsinoë II och Filotera) och en son (Ptolemaios II).
Ptolemaios II Filadelfos (Den Broderälskande),
kung av Egypten –
Son till Ptolemaios I och Berenike I
Ptolemaios II hade härskat som Ptolemaios I:s samregent i tre år,
och det stod klart för alla att hans far valt honom till sin efterträdare. Ändå mötte han motstånd. Det fanns de som med viss rätt
ansåg att Berenikes barn inte borde ha företräde framför Eurydikes. Sedan Ptolemaios säkrat sin tron gick han in för fred inom
landet och sporadiska fälttåg utomlands som till en början utvidgade Egyptens territorier men sedan mötte bakslag.
Inom landet genomförde Ptolemaios avsevärda förbättringar i
statsförvaltningen och banksystemet och förfinade beskattnings
Kleopatra_5b.indd 248
08-06-24 13.55.42
Vem var vem?
systemet tills det blev ett av världens mest sofistikerade, och betungande. En del av statsintäkterna gick till att fullborda faderns
oavslutade byggnadsprojekt, bland andra Museion i Alexandria
och fyren på Faros. Hans egna byggnadsverk omfattade naos (det
allra heligaste) i Isistemplet i File, förbättringar på tempelkomplexet i Karnak (templet helgat till gudinnan Mut och Opettemplet), och en utbyggnad av födelsehuset i Hathortemplet i Dandara. Kanalen mellan det östra Deltat och Suezbukten, som hade
slammat igen sedan den persiska tiden, lät han restaurera och
grundade också staden Arsinoë – bara en av de många städer med
detta namn som han grundade eller döpte om till Arsinoë – vid
den södra änden. Landåtervinning och förbättrade bevattningssystem i Fayuumoasen ledde till kraftigt ökad avkastning i jordbruket, och papyrus- och spannmålsindustrin blomstrade.
Ptolemaios II utnyttjade minnet av sina föräldrar och sin syster-maka Arsinoë II till att befästa sin dynastis legitimitet och förse sitt folk, både greker och egyptier, med en enande kunglig kult.
Hans största insats var nog ändå att han beställde en Egyptens
historia, som skulle skrivas på grekiska för en grekisk läsekrets av
den egyptiske prästen Manetho från Sebennytos. Manethos verk
har gått förlorat men värdefulla fragment förekommer i senare
historiska krönikor och bildar grunden för vår moderna indelning
av egyptisk historia i en följd av härskande dynastier.
Arsinoë I
Dotter till Lysimachos av Thrakien, maka till Ptolemaios II
Arsinoë fick två söner med Ptolemaios II (Ptolemaios III Euergetes och Lysimachos) och en dotter (Berenike II) innan hon förvisades från hovet, anklagad för att ha stämplat mot sin make. Hon
bosatte sig permanent i den sydegyptiska staden Koptos.

Kleopatra_5b.indd 249
08-06-24 13.55.42

Arsinoë II
Dotter till Ptolemaios I och Berenike I, syster-maka till Ptolemaios II
Den sextonåriga Arsinoë hade gifts bort med den åldrige Lysimachos av Thrakien och blev styvmor till Arsinoë I. I hopp om att
stärka sina egna två söners ställning planlade hon några år senare
Lysimachos arvtagare Agathokles död, make till hennes halvsyster
Lysandra. Detta splittrade den kungliga familjen, och Lysimachos
stupade år  i strid med sin döde sons anhängare. Därpå gifte
sig Arsinoë med sin halvbror Ptolemaios Keraunos. Keraunos,
som hade utropat sig till kung av Makedonien, lät emellertid mörda hennes söner med Lysimachos, och Arsinoë flydde först till Samothrake och sedan till sin brors hov i Egypten. Keraunos härskade över Makedonien i två år innan han stupade i strid. Hans
bror Meleager efterträdde honom men störtades efter endast två
månader.
Arsinoë II gifte sig med sin yngre bror Ptolemaios II. Hon var
drottning av Egypten i mindre än sju år men hade ändå ett ofantligt inflytande över drottningarnas framväxande roll. Hon upphöjdes till gudinna efter sin död och statyer som föreställde henne
stod i alla Egyptens tempel.
Ptolemaios III Euergetes I (Välgöraren), kung av Egypten
–
Son till Ptolemaios II och Arsinoë I
Vid slutet av tredje syriska kriget (–) härskade Ptolemaios
III, som hade erövrat hamnen i fiendens huvudstad Antiochia,
över ett välde i östra Medelhavsområdet vars inflytande sträckte
sig från Eufrat till Cyrenaika, så långt norrut som till Thrakien
och så långt söderut som till norra Nubien.
Ptolemaios III var en framgångsrik och strävsam kung som
grundade Horustemplet i Edfu och anlade Serapeion i Alexand
Kleopatra_5b.indd 250
08-06-24 13.55.42
Vem var vem?
ria, men slutet av hans regeringstid stördes av en exempellös rad
inhemska uppror, som utlösts av den tunga beskattningen och de
ökande ekonomiska skillnaderna mellan de egyptiska bönderna
och de grekiska invandrarna.
Berenike II
Dotter till Magus av Cyrenaika, maka till Ptolemaios III
De klassiska författarna beundrade Berenike II som en stark drottning med egen förmögenhet som inte nöjde sig med att härska
över Egypten i sin makes frånvaro utan red ut i strid vid hans sida.
Mindre sympatiskt, och lika osannolikt, är ryktet om att den hetlevrade Berenike hade mördat sin förste trolovade, den makedonske prinsen Demetrios den fagre, därför att hon hade ertappat
honom i säng med hennes mor Apame. Ptolemaios III och Berenike II tycks ha varit verkligt fästa vid varandra och de fick sex
barn. Berenike mördades under sin sons regeringstid.
Ptolemaios IV Filopator (Den Faderälskande), kung av Egypten –
Son till Ptolemaios III och Berenike II
Ptolemaios IV:s regeringstid förebådade början till slutet på det
ptolemaiska väldet. Han var äldste son till Ptolemaios III och har
blivit ihågkommen i historien som en nöjeslysten drinkare som
valde att inte ingripa medan den inflytelserike, mångsidigt begåvade idrottsmannen, prästen och hovmannen Sosibios rensade
upp i kungafamiljen och mördade Ptolemaios bror Magas, hans
morbror Lysimachos och hans mor Berenike II. På Sosibios uppmaning tog Ptolemaios sin yngre syster Arsinoë III till drottning,
men den han höll kär var älskarinnan Agathoklea, som själv var
dotter till hans fars älskarinna. Denna respektinjagande kvinna
fick minst ett barn med honom innan hon (påstås det) förgiftade

Kleopatra_5b.indd 251
08-06-24 13.55.42

först Ptolemaios IV och sedan Arsinoë III.
Frånsett sitt privatliv var Ptolemaios ingen dålig härskare. Han
beväpnade framgångsrikt och överraskande sitt folk och försvarade landet mot ett invasionsförsök av Antiochos III av Syrien. I segern i slaget vid Rafia den  juni  blev han den förste ptoleméen som satte in infödda egyptiska trupper. Han restaurerade
och byggde ut många tempel och fullbordade Horustemplet i
Edfu. Han var djupt kulturintresserad och donerade ett tempel
och en kult ägnad åt Homeros i Alexandria. Han skrev till och
med en tragedi, Adonis. Trots detta var han illa omtyckt och under hela hans tid vid makten utbröt uppror, bland annat ett där
en egyptisk mot-farao trädde fram, Harwennefer, som härskade
från Thebe år –.
Arsinoë III
Dotter till Ptolemaios III och Berenike II, syster-maka till
Ptolemaios IV
Mor till Ptolemaios V. Hon mördades kort efter sin mans död av
onaturliga orsaker.
Ptolemaios V Epifanes (Den Uppenbarade Guden),
kung av Egypten –
Son till Ptolemaios IV och Arsinoë III
Ptolemaios V hade utsetts till sin fars samregent redan som nyfödd. Han blev ensam kung vid sex års ålder. Men den utrensning
som hade följt på hans fars trontillträde, och mordet på hans mor,
innebar att det inte fanns någon lämplig person som kunde tjänstgöra som regent på hans vägnar. Hans fars (högst sannolikt förfalskade) testamente utsåg Sosibios och Agathokleas bror Agathokles
till förmyndare. När Sosibios plötsligt dog blev Agathokles ensam
förmyndare, tills alla i hans familj mördades år , slitna i styck
Kleopatra_5b.indd 252
08-06-24 13.55.42
Vem var vem?
en av en upprörd pöbelhop som ville hämnas sin kung och drottning.
Folkmassan må ha stått på Ptolemaios V:s sida, men utanför
Alexandria vantrivdes folket intensivt med sina makedonska härskare och med de kostsamma efterverkningarna av deras aldrig
upphörande fälttåg. Ptolemaios IV hade beväpnat egyptierna för
att besegra Antiochos III i slaget vid Rafia, och nu insåg de vilken
makt de hade fått i händerna. År  efterträddes mot-farao Harwennefer i Thebe av en andra mot-farao, Ankhwennefer, som
härskade över södra Egypten fram till . Samtidigt hotade en revolt i Deltat Alexandrias säkerhet. För att trygga sin tron slöt Ptolemaios en överenskommelse med det egyptiska prästerskapet.
Detaljerna i detta avtal ristades in på den tvåspråkiga Rosettestenen, som Champollion använde då han dechiffrerade den hieroglyfiska skriften.
Ett klokt diplomatiskt gifte med den tioåriga Kleopatra I, dotter till Antiochos III av Syrien, garanterade att Ptolemaios V upprätthöll goda förbindelser med sin mäktigaste granne. Under hans
regeringstid gick emellertid många utländska territorier förlorade
och väldet krympte tills det i stort sett omfattade Cypern, Cyrenaika och en handfull utposter i Egeiska havet. Den grekiska invandringen till Egypten, en ständig ström sedan Ptolemaios I:s regeringstid, bromsades nu till en rännil, och berövade den ständiga
och förnyade kontakten med sitt hemland började grekerna i
Egypten äntligen godta en mer assimilerad kultur.
Efter att ha hotat Egyptens grekiska elit med höga skatter –
pengarna behövdes till fälttåg som, hoppades man, skulle återerövra de förlorade områdena – förgiftades Ptolemaios V av sina
generaler år .

Kleopatra_5b.indd 253
08-06-24 13.55.42

Kleopatra I
Dotter till Antiochos III av Syrien, maka till Ptolemaios V
Kleopatra I fick två söner (Ptolemaios VI och Ptolemaios VII) och
en dotter (Kleopatra II). Fastän hon var utlänning (Kleopatra,
som kallades för ”syriskan”, var av makedonsk-persisk härkomst)
lyckades hon med det som nästan ingen i den ptolemaiska dynastin hade klarat: att skaffa sig en viktig och respekterad ställning i
kungafamiljen, både i Alexandria och i landet som helhet. Efter
makens död fick hon ännu större inflytande medan hon tjänstgjorde som både regent och förmyndare för den femårige Ptolemaios VI. Under hennes livstid visade Egypten klokt nog föga intresse för vad om pågick utomlands och behöll de goda kontakterna med hennes födelseland Syrien, men Kleopatra I dog bara
fyra år efter Ptolemaios V.
Ptolemaios VI Filometor (Den Moderälskande),
kung av Egypten –, –
Son till Ptolemaios V och Kleopatra I
Den föräldralöse Ptolemaios VI var fortfarande för ung för att
härska på egen hand, och eunucken Eulaios och den syriske frigivne slaven Lenaios tog kontrollen över honom. Man vet inte
hur ett så egendomligt par kom att väljas till regenter, men det är
rimligt att tänka sig att Kleopatra I dog oväntat innan hon hade
utsett en lämplig förmyndare. Eulaios och Lenaios bestämde att
den lille kungen skulle gifta sig med sin lite äldre syster Kleopatra
II. Kort därpå, i en åtgärd som förmodligen var avsedd att stärka
den nationella enigheten men som fick rakt motsatt effekt, tillkännagav de att kungadömet skulle utövas av ett triumvirat bestående av Ptolemaios VI och Ptolemaios VII med Kleopatra II som
samregent.
Deras nästa beslut – i backspegeln ytterligt obegåvat – var att

Kleopatra_5b.indd 254
08-06-24 13.55.43
Vem var vem?
försöka återvinna Egyptens förlorade territorier genom att provocera fram ett nytt krig med Syrien. Detta var nära att störta hela
den ptolemaiska dynastin. Egypten blev offer för en förödmjukande invasion, Ptolemaios VI tillfångatogs av sin morbror Antiochos IV, Eulaios och Lenaios försvann och Alexandrias invånare utropade den tolvåriga Kleopatra II och hennes yngre bror
Ptolemaios VIII till drottning och kung. En tid hade Egypten två
rivaliserande hov, i Memfis (Ptolemaios VI under Antiochos IV:s
kontroll) och i Alexandria (Ptolemaios VIII och Kleopatra II),
men situationen var ohållbar och triumviratet återuppstod i Alexandria. Ptolemaios VI:s avhopp blev en nagel i ögat på Antiochos,
som marscherade västerut, och det var bara ett direkt ingripande
från Rom som hindrade Alexandria från att falla i syriernas händer. Antiochos lämnade Egypten år , och nu härskade syskonen från Alexandria och Egypten stod i djup tacksamhetsskuld till
Rom.
Utanför Alexandria var stämningen bitter. År , då Ptolemaios VI hade fullt upp med att hantera det folkliga missnöjet, grep
Ptolemaios VIII makten och härskade jämsides med Kleopatra II
från Alexandria medan brodern flydde först till Rom och sedan
till Cypern. Pöbeln i Alexandria vände sig snabbt mot sin nye
kung, och år  inbjöds Ptolemaios VI, med Roms fulla stöd, att
komma hem och härska tillsammans med Kleopatra II. Den ökade stabiliteten medförde större välstånd i Egypten, och ett imponerande projekt för restaurering av templen genomfördes. År 
stupade Ptolemaios VI i strid i Syrien efter att ha återerövrat
många av Egyptens förlorade territorier.
Ptolemaios Eupator ([Född] av en Ädel Fader)
Son till Ptolemaios VI och Kleopatra II
Dog som tronföljare.

Kleopatra_5b.indd 255
08-06-24 13.55.43

Ptolemaios VII Neos Filopator (Den Nye Faderälskande),
kung av Egypten 
Son till Ptolemaios VI och Kleopatra II
Mördad i sin mors famn av sin styvfar, farbrodern och morbrodern Ptolemaios VIII, samma dag som denne och Kleopatra II
gifte sig.
Ptolemaios VIII Euergetes II (Välgöraren): ”Fyscon”
(Kulmagen) eller ”Kakergetes” (Missdådaren), kung
av Egypten –, –
Son till Ptolemaios V och Kleopatra I
Den unge Ptolemaios VIII härskade över Egypten jämsides med
sin bror Ptolemaios VI och sin syster Kleopatra II. Efter den syriska invasionen regerade Ptolemaios VIII och Kleopatra II gemensamt från Alexandria. Triumviratet återupptogs en kort tid
innan Ptolemaios VIII lyckades störta sin bror och på nytt härskade från Alexandria tillsammans med Kleopatra II. År  kallade Alexandrias invånare hem Ptolemaios VI att härska vid Kleopatra II:s sida, och den landsförvisade Ptolemaios VIII blev den
mycket illa tålde kungen av Cyrenaika. Ptolemaios VIII vädjade
envist och utan framgång till Rom om stöd för sin rätt att härska
över både Cypern och Cyrenaika. Romarna var sympatiskt inställda men någon praktisk hjälp kom inte från det hållet. De erkände
dock Ptolemaios som sin vän, och efter ett mordförsök år  lönade Ptolemaios denna vänskap med ett löfte i sitt testamente om
att ”hans kungarike” skulle gå till Rom ifall han dog utan någon
legitim arvinge.
Då Ptolemaios VI dog år  fick Ptolemaios VIII möjlighet att
återvända från Cyrenaika, gifta sig med sin syster som nu var änka
och mörda hennes son och arvinge. En utrensning i Museion och
Alexandrias bibliotek följde och flertalet forskare tvingades fly. I

Kleopatra_5b.indd 256
08-06-24 13.55.43
Vem var vem?
takt med att Alexandrias anseende som centrum för intellektuellt
mästerskap rasade tog de utkörda forskarna hämnd genom att
komponera föga smickrande porträtt av sin abnormt kortväxte
och groteskt fete kung.
År  födde Kleopatra II sin brors son, Ptolemaios Memfites.
Ett år senare avlade Ptolemaios en son, Ptolemaios IX, med sin
styvdotter och brors- och systerdotter Kleopatra III. Ett bröllop
ordnades men någon skilsmässa hade inte ägt rum. Kleopatra II
vägrade att knuffas åt sidan av sin dotter, och de tre var nu fastlåsta i ett särdeles otrivsamt ménage. När Ptolemaios VIII än en
gång tvingades fly från Egypten år  tog han med sig Kleopatra
III men lämnade kvar Kleopatra II. Där han satt i trygghet på Cypern skickade han efter sin fjortonårige son Memfites och lät mörda honom. På så sätt garanterade han att Kleopatra III:s barn
skulle ärva hans tron.
År  återvände Ptolemaios VIII till Egypten och tvingade
Kleopatra II att fly till Syrien. Hon kom tillbaka år  och bror
och syster försonades. Ptolemaios VIII dog år . Han lämnade
Egypten till sina söner med Kleopatra III i arv men stipulerade att
de fem grekiska städerna i Cyrenaika skulle gå som ett separat
kungarike till Ptolemaios Apionos, hans son med älskarinnan Eirene.
Kleopatra II
Dotter till Ptolemaios V och Kleopatra I, maka till Ptolemaios VI och
Ptolemaios VIII Euergetes
Kleopatra II fick fyra barn med Ptolemaios VI: Ptolemaios Eupator vars liv blev kort, Ptolemaios VII, Kleopatra III och Kleopatra
Thea. Under sin förste makes regeringstid vann hon respekt i vida
kretsar för sin välvilliga inställning till judarna, som hon uppmanade att slå sig ner i Egypten. Efter Ptolemaios VI:s död blev hon
sin bror Ptolemaios VIII:s maka och fick sonen Ptolemaios Mem
Kleopatra_5b.indd 257
08-06-24 13.55.43

fites med honom. Både Ptolemaios VII och Ptolemaios Memfites
skulle komma att mördas av Ptolemaios VIII.
I förödmjukelsen efter makens gifte med hennes dotter Kleopatra III vägrade Kleopatra II att gå med på skilsmässa. Mor och
dotter delade på drottningskapet – och på en make – som Kleopatra Systern och Kleopatra Hustrun. Medan Ptolemaios VIII var
landsförvisad till Cypern härskade Kleopatra II ensam över Egypten. Hon hade stöd från grekerna i Alexandria, men Ptolemaios
VIII stöddes av folket utanför huvudstaden tack vare att han förde en politik som gynnade de infödda egyptierna. Ingendera kunde egentligen härska över Egypten utan den andre.
År  återvände Euergetes till Egypten och tvingade Kleopatra
II att söka sig en fristad i Syrien. Hon kom tillbaka år , och
Kleopatra II, Kleopatra III och Ptolemaios VIII härskade gemensamt över ett Egypten som var allvarligt försvagat av inre oroligheter. Kleopatra II avled år , några månader efter sin make-bror.
Ptolemaios Memfites (av Memfis)
Son till Ptolemaios VIII och Kleopatra II
Ptolemaios Memfites föddes vid tiden för sin fars kröning i Memfis och bars fram till det egyptiska prästerskapet. Fjorton år senare
mördades han av sin far. Det gick rykten om att hans styckade
kropp hade skickats hem till hans mor i en kista.
Kleopatra III
Dotter till Ptolemaios VI och Kleopatra II, maka till Ptolemaios
VIII
Kleopatra III födde sin förste son med sin farbror-morbror Ptolemaios VIII innan hon var gift med honom. Med tiden fick hon
två söner och tre döttrar med honom och belönades för sin lojalitet med att upphöjas till gudinna.

Kleopatra_5b.indd 258
08-06-24 13.55.43
Vem var vem?
År , efter Ptolemaios VIII:s död, härskade en kort tid ett triumvirat bestående av Kleopatra II, Kleopatra III och Ptolemaios
IX. I och med att Kleopatra II dog blev Kleopatra III regent för
sina båda söner Ptolemaios IX och Ptolemaios X. I enlighet med
villkoren i makens testamente skulle hon bestämma vilken av sönerna hon skulle ta som samregent. Detta förde den kungliga familjen till sammanbrottets rand. De tre härskade tillsammans i
total osämja där först den ene och sedan den andre brodern tvingades fly till Cypern. År  flydde Ptolemaios IX efter falska
anklagelser för att ha stämplat mot sin mors liv. Kleopatra III och
Ptolemaios X regerade tillsammans i Egypten tills den sextioåriga
Kleopatra III dog år , högst sannolikt mördad av sin yngre
son.
Ptolemaios IX Soter II (Räddaren): ”Lathyros” (Kikärten),
kung av Egypten –, –
Son till Ptolemaios VIII och Kleopatra III
Ptolemaios IX gifte sig med sin kraftfulla syster Kleopatra IV och
sedan med sin andra syster Kleopatra Selene efter en skilsmässa
som hans mor hade tvingat honom till. Han blev tvungen att fly
år  och etablerade sig som härskare över Cypern. Efter ett omintetgjort försök att återerövra Egypten levde han i lugn och ro på
Cypern till år , då han vände tillbaka till Alexandria för att härska över sitt land.
Ptolemaios X Alexander I, kung av Egypten –
Son till Ptolemaios VIII och Kleopatra III
År  mördade Ptolemaios X sin mor och gifte sig med sin brorsoch systerdotter Berenike III. Han härskade över Egypten i tio år
av sjunkande välstånd, tills Alexandrias invånare gjorde uppror
mot hans välvilliga behandling av judarna och tvingade honom i

Kleopatra_5b.indd 259
08-06-24 13.55.43

landsflykt. Hans landsförvisade bror Ptolemaios IX intog den
tomma tronen. För att hämnas testamenterade Ptolemaios X det
egyptiska väldet till romarna. De gjorde inte anspråk på arvet men
glömde det aldrig. Ptolemaios X sägs ha smält ner Alexander den
stores guldkista för att kunna avlöna sina soldater. Han dog år 
i ett försök att erövra Cypern från sin bror.
Kleopatra Berenike III Thea Filopator (Den Faderälskande
Gudinnan), drottning av Egypten –
Dotter till Ptolemaios IX och Kleopatra IV, maka till Ptolemaios X
och Ptolemaios XI
Berenike III var först gift med sin farbror Ptolemaios X. Hon ärvde faderns tron år , bytte namn till Kleopatra Berenike och gifte
sig på Roms uppmaning med sin utomäktenskaplige styvson Ptolemaios XI. Kleopatra Berenike III var omtyckt i Alexandria men
inte av sin man, som lät mörda henne kort efter bröllopet.
Ptolemaios XI Alexander II, kung av Egypten 
Son till Ptolemaios X
Ptolemaios XI hade stöd av den romerske härföraren Sulla men
var alltför äregirig. Han mördade sin omtyckta maka Berenike III
och dödades i sin tur av Alexandrias invånare.
Ptolemaios XII Neos Dionysos (Den Nye Dionysos): ”Auletes” (Flöjtspelaren), kung av Egypten –, –
Son till Ptolemaios IX, bror till Ptolemaios av Cypern
Efter Berenikes III:s oväntade död intog den äldre av Ptolemaios
IX:s utomäktenskapliga söner Egyptens tron under namnet Ptolemaios XII.
Ptolemaios XII ställdes inför den föga avundsvärda uppgiften

Kleopatra_5b.indd 260
08-06-24 13.55.43
Vem var vem?
att hålla en döende dynasti vid liv. Romarna, som traktade efter
Egyptens aldrig sviktande bördighet, diskuterade ivrigt det bästa
sättet att beröva ptoleméerna deras tron. Ptolemaios XII visste att
han måste upprätthålla de goda förbindelserna med Rom, men
denna politik kostade honom folkets gunst. År , då romarna annekterade Cypern, svepte en panikvåg över Egypten. När Alexandrias invånare drog ut på gatorna flydde Ptolemaios till Rom där
han vädjade om militärt bistånd. Nu härskade Berenike IV över
Egypten i faderns frånvaro. Ptolemaios XII lyckades muta Syriens
guvernör att stödja honom mot dottern. En romersk armé intog
Alexandria år  och Ptolemaios XII återinsattes på tronen. Tyngd
av skulder tog han ut konfiskatoriska skatter, och följden blev att
folket svalt och sjönk ner i förtvivlan. Ptolemaios XII dog en naturlig död år .
Ptolemaios av Cypern, kung av Cypern –
Son till Ptolemaios IX, bror till Ptolemaios XII
Den yngre av Ptolemaios IX:s utomäktenskapliga söner uppsteg
på Cyperns tron som kung Ptolemaios. År  annekterade romarna Cypern och drev Ptolemaios till självmord.
Kleopatra V Tryphaena (Den Välmående)
Maka och eventuellt syster eller halvsyster till Ptolemaios XII
Kleopatra V Tryphaenas bakgrund är okänd men hon var mor till
Berenike IV och eventuellt mor till Kleopatra VI Tryphaena,
Kleopatra VII, Arsinoë IV, Ptolemaios XIII och Ptolemaios XIV.
En kort tid kan hon ha fungerat som Berenike IV:s samregent.

Kleopatra_5b.indd 261
08-06-24 13.55.43

Berenike IV, drottning av Egypten –
Dotter till Ptolemaios XII och Kleopatra V Tryphaena
Berenike gifte sig med en obetydlig släkting, Seleukos, och lät
mörda honom innan en vecka hade gått efter bröllopet. Hennes
andre man Archelaos blev långvarigare: paret härskade i två år
med oinskränkt stöd av Alexandrias invånare. En romersk armé
intog Alexandria år . Archelaos dödades och Ptolemaios XII,
som återvände hem i triumf, lät avrätta sin dotter.
Kleopatra VI Tryphaena (Den Välmående)
Dotter till Ptolemaios XII och (troligen) Kleopatra V Tryphaena
Kleopatra VII:s så gott som okända syster som kan vara identisk
med Kleopatra Tryphaena V. Kleopatra VI härskade en kort tid
tillsammans med Berenike IV men försvinner ur dokumenten år
.
Kleopatra VII Thea Filopator (Den Faderälskande
Gudinnan), drottning av Egypten –
Dotter till Ptolemaios XII och (troligen) Kleopatra V Tryphaena,
troligen maka till Ptolemaios XIII och Ptolemaios XIV
Ämnet för denna bok.
Arsinoë IV, drottning av Egypten 
Dotter till Ptolemaios XII
Arsinoë utropades till drottning av Cypern av Julius Caesar och
härskade en kort tid över Alexandria under inbördeskriget. Hon
tillfångatogs av romarna och visades upp i Caesars egyptiska triumftåg, varpå hon landsförvisades till Efesos. År  släpades hon
ut ur templet och avrättades på Marcus Antonius befallning.

Kleopatra_5b.indd 262
08-06-24 13.55.44
Vem var vem?
Ptolemaios XIII, kung av Egypten –
Son till Ptolemaios XII, make till Kleopatra VII
Ptolemaios XIII ärvde tronen tillsammans med systern Kleopatra
VII. Under de första arton månaderna som samregenter var Kleopatra den som styrde medan brodern fördes i bakgrunden. Det
första dekret där Ptolemaios namn står före Kleopatras utfärdades
den  oktober år . Sommaren  försvann Kleopatras namn ur
alla officiella dokument i och med att hon och hennes anhängare
flydde från Egypten. Senare samma år såg Ptolemaios genom fingrarna med mordet på Pompejus. Ptolemaios hade väntat sig att få
hela regeringsmakten över Egypten men Caesar, upprörd över
mordet på Pompejus, bestämde att han skulle härska jämsides
med sin syster Kleopatra VII. Ptolemaios XIII drunknade år  i
slutet av alexandrinska kriget.
Ptolemaios XIV, kung av Egypten –
Son till Ptolemaios XII, make till Kleopatra VII
Ptolemaios XIV utropades till kung av Egypten av Caesar sedan
hans äldre bror Ptolemaios XIII hade dött. Han var obetydlig som
kung och dog kort efter Kleopatras son Caesarions födelse.
Ptolemaios XV Caesar Theos Filopator Filometor
(Den Faderälskande, Moderälskande Guden): ”Caesarion”
(Lille Caesar), kung av Egypten –
Son till Kleopatra VII och (enligt uppgift) Julius Caesar
Efter Ptolemaios XIV:s död härskade Caesarion över Egypten tillsammans med sin mor. Kleopatra VII dog den  augusti år .
Under arton dagar härskade Caesarion ensam, men han hade inget stöd av betydelse och kan inte ha haft någon tanke på att inta
tronen. Kort efter sin mors självmord förråddes Caesarion och avrättades.

Kleopatra_5b.indd 263
08-06-24 13.55.44

Alexander Helios
Son till Kleopatra VII och Marcus Antonius, tvilling till Kleopatra
Selene
Efter Kleopatras självmord fördes de tioåriga tvillingarna och den
fyraårige Ptolemaios Filadelfos till Rom där de togs om hand av
sin fars änka Octavia. Pojkarna försvann ur dokumenten kort efter att ha installerats hos Octavia.
Kleopatra Selene
Dotter till Kleopatra VII och Marcus Antonius, tvilling till Alexander
Helios, maka till Juba av Mauretania
ntisera i
rader
na:
llet
påatt
viaOcatt
bodelios
get
fter
på
tta
Kleopatra Selene växte upp i Rom hos Octavia och gifte sig med
den numidiske prinsen Juba II. Hon fick en son som hette Ptolemaios och eventuellt en dotter som förmodligen gavs namnet
Kleopatra. Hon dog en naturlig död någon gång mellan år  f. Kr.
och  e. Kr.
Ptolemaios Filadelfos (Den Syskonälskande)
Son till Kleopatra VII och Marcus Antonius
Efter moderns självmord fördes Ptolemaios Filadelfos till Rom
där han liksom syskonen togs om hand av Octavia. Kort därpå
försvann han ur alla dokument.
Ptolemaios av Mauretania
Son till Kleopatra Selene och Juba II av Mauretania
Ptolemaios ärvde sin fars tron år  e. Kr. Sjutton år senare avrättades han av sin halvkusin Caligula.

Kleopatra_5b.indd 264
08-06-24 13.55.44
Det antika Egyptens kronologi
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
S
amtliga årtal är f. Kr. Dateringen av de äldre dynastierna är
osäker. Denna kronologi bygger på de årtal som anges i J. Baines och J. Malek (), Atlas of Ancient Egypt, Phaidon, Oxford.
SENARKAISK TID/TIDIG DYNASTISK PERIOD
DYNASTIERNA –: OMKRING –
GAMLA RIKET DYNASTIERNA –: OMKRING
–
FÖRSTA MELLANPERIODEN DYNASTIERNA –:
OMKRING –
MELLERSTA RIKET DYNASTIERNA –: OMKRING
–
ANDRA MELLANPERIODEN DYNASTIERNA –:
OMKRING –

Kleopatra_5b.indd 265
08-06-24 13.55.44

NYA RIKET DYNASTIERNA –: OMKRING
–
TREDJE MELLANPERIODEN DYNASTIERNA –:
OMKRING –
SENTIDEN DYNASTIERNA –: OMKRING –
MAKEDONSKA DYNASTIN –
Alexander III den store (–)
Filip III Arridaios (–)
Alexander IV (–)
PTOLEMAISKA DYNASTIN –
Ptolemaios I Soter I (–)
Ptolemaios II Filadelfos (–)
Ptolemaios III Euergetes I (–)
Ptolemaios IV Filopator (–)
Ptolemaios V Epifanes (–)
Ptolemaios VI Filometor (–, –)
Ptolemaios VIII Euergetes II (–, –)
Ptolemaios VII Neos Filopator ()
Ptolemaios IX Soter II (–, –)
Ptolemaios X Alexander I (–)
Kleopatra Berenike III (–)
Ptolemaios XI Alexander II ()
Ptolemaios XII Neos Dionysos (–, –)
Berenike IV (–)
Kleopatra VII Thea Filopator (–)
Ptolemaios XIII, kung av Egypten (–)
Ptolemaios XIV, kung av Egypten (–)
Ptolemaios XV Caesar (–)

Kleopatra_5b.indd 266
08-06-24 13.55.44
Noter
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
Inledning

Weigall (, rev. ): v.

De mest inflytelserika drottningarna var Meritneith, Khentkawes, Ankhnesmerypepi II, Tetisheri, Ahhotep, AhmoseNefertari, Tiy och Nefertiti; de tre regerande drottningarna
var Sobeknofru, Hatschepsut och Tawosret. För närvarande
har egyptologerna delade meningar om en eventuell fjärde
regerande drottning som kan ha härskat över Egypten i slutet
av Amarnaperioden. Gamla rikets drottning Nitokris, av
Manetho beskriven som ”sin tids ädlaste och fagraste kvinna,
ljushyad, med röda kinder”, förekom antagligen i legenderna. Den kronologi över :e dynastin som kallas Turinkanon
ger visserligen ”Neitaqerti” en kort regeringstid på två år, en
månad och en dag, men ”Neitaqerti” är troligen ett felaktigt
återgivet fragment av en manlig härskares namn.

Manetho, den egyptiska historieskrivningens erkände fader,
sammanställde sin lista över Egyptens kungar under Ptolemaios II:s regeringstid. Han delade in kungarna i dynastier –
linjer av på varandra följande härskare – men stannade upp

Kleopatra_5b.indd 267
08-06-24 13.55.44

vid Nektanebo, den siste kungen av :e dynastin. Listan utvidgades senare till att omfatta Egyptens persiska härskare
som :a dynastin, men Manethos egen period fördes aldrig
in.

Den egyptiske falkhövdade guden Horus var son till gudinnan Isis och hennes mördade make guden Osiris. Han representerade Egyptens levande kung, Osiris representerade alla
Egyptens döda kungar. Utanför Egypten motsvarades Horus
av den grekiske guden Eros, som i den senare grekiska mytologin erkändes som Afrodites son.

Alla håller inte med. Carlo Maria Franzero, vars bok The Life
and Times of Cleopatra (The Philosophical Library, New York
) inspirerade Joseph L. Mankiewicz till filmen Cleopatra
(), skriver om det förfallna templet helgat till Venus
Genetrix: ”De tre sköna kolonnerna tycktes ge mig nyckeln
till mysteriet Kleopatra”: –.

Se t. ex. Hughes-Hallett (), ett verk som har inspirerat
andra att undersöka fenomenet den moderna Kleopatra.

Tidningen The Guardian, som den  februari  hade ett
reportage med rubriken ”Antony and Cleopatra: Coin Find
Changes the Faces of History”, fann för gott att införa en
rättelse två dagar och erkänna att Kleopatra inte var avkomling till Alexander den store och att slaget vid Aktion inte utkämpades utanför Egyptens kust. Andra, mer skrupelfria tidningar rättade inte sina felaktiga uppgifter och deras läsare
fick inte besked om de rätta förhållandena. På så vis växer
myten om Kleopatra vidare.
Kapitel : Prinsessa av Egypten

E. R. Bevan (), The House of Ptolemy, Methuen Publishing, London: .

Kleopatra_5b.indd 268
08-06-24 13.55.45
Noter

Antiochos VIII, Antiochos IX och Antiochos X.

Strabon, The Geography, : : . Översättning av H. L. Jones.

Lucianus, Slander, A Warning, . Dionysisk transvestism diskuteras i detalj i E. Csapo (), ”Riding the Phallus for
Dionysos: Iconology, Ritual, and Gender-Role Deconstruction”, Phoenix, : –, –. Lucianus beskriver sin kung
Ptolemaios som en person ”med öknamnet Dionysos”. Experterna är osäkra på om han avser Ptolemaios IV eller, vilket jag håller för troligare, Ptolemaios XII.

Den grekiska lagen var komplicerad med mångskiftande bestämmelser, och städer som Naukratis, Alexandria och Ptolemais Hormou tillämpade sina egna lagar. Greker som bodde
utanför dessa städer lydde under en version av lagarna i de
stadsstater som de härstammade ifrån.

Herodotos, Historia, Bok : . Översättning av Clas Lindskog.

Citerat i Ray (): .

Antalet distrikt varierade över tiden och de slogs ibland ihop
och bildades efter vad de ekonomiska och politiska förhållandena dikterade.

Siffrorna hämtade ur Rowlandson (): .
 B. P. Grenfell och A.S. Hunt, red. (), The Amherst Papyri,
H. Frowde, London, : . .
 Theokritos, Oden : –. Efter A. S. F. Gow (), Theocritus, Cambridge University Press, Cambridge: ”Nu för tiden kommer ingen kanalje smygande på egyptiskt vis på gatan och ställer till sattyg – de där tricken som dessa lymlar
brukade ta till, den ene värre än den andre med sina smutsiga knep, ett fördömt pack.”
 Papyrus Enteuxis, . Efter översättning i A. S. Hunt och C.

Kleopatra_5b.indd 269
08-06-24 13.55.45

C. Edgar (), Select Papyri, Heinemann, London, : :
.
 Översättning efter R. Hunter (), Theocritus: Economium
of Ptolemy Philadelphus, Text and Translation with Introduction and Commentary, University of California Press, Berkeley: –.
 Att man felaktigt har satt likhetstecken mellan det antika
Egypten och slaveri, en uppfattning som bygger på Andra
Mosebokens berättelse, har gjort all diskussion om Kleopatras etniska ursprung ännu mer laddad. Man får en introduktion till den afrocentriska historien i M. Bernal (,
), Black Athena: The Afroasiatic Roots of Classical Civilization, Free Association Books, London. Ett motresonemang
förs i M. R. Lefkowitz och G. M. Rogers, red. (), Black
Athena Revisited, University of North Carolina Press, Chapel
Hill. Se även M. Hamer (), ”Queen of Denial”, Transition, : –.
 Cicero, Letters to Atticus, : . Översättning av E. O. Winstedt (), Heinemann, London och New York; Appianos,
Roman History : . Båda citeras i Hughes-Hallett (): .
 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.
 Tekniskt sett inget triumvirat, men denna period betecknas
ändå ofta som ”första triumviratet” för att hållas isär från det
andra, äkta triumviratet bestående av Octavianus, Lepidus
och Antonius, som upprättades efter mordet på Caesar.
 En engelsk översättning av H. Petermanns översättning till
latin av en armenisk översättning av den ursprungliga grekiska texten i Eusebius Krönika finns på www.attalus.org/translate/seusebius.html.
 Plutarchos, Life of Antony. Översättning av B. Perrin.
 Eftersom en enda kung, den långlivade Amenhotep III av

Kleopatra_5b.indd 270
08-06-24 13.55.45
Noter
:e dynastin, tog en dotter till hustru måste den verkliga karaktären hos dessa föreningar mellan far och dotter vara öppen för diskussion. Endast en kunglig dotter, Bint-Anath,
Ramses II:s gemål, födde ett barn, och vem som var far till
Bint-Anaths dotter uppges aldrig. Bristen på barn tyder på
att dessa äktenskap kan ha varit ofullbordade och avsedda att
se till att fadern hade en gemål, och dottern fick den högsta
status en kvinna kunde få.
 Auletes byggde eller fullbordade påbörjade projekt i Atrhibis
(utbyggnaden av Trifistemplet), Akhmin (en rituell byggnad
med okänt ändamål), Dandara (Hathortemplet från :e dynastin ersattes), Koptos (porten till Gebtemplet), Karnak
(porten till Ptahtemplet och diverse små byggnader), Deir elMedina (muren kring Hathortemplet), Edfu (utbyggnaden
av Horustemplet), File (utsmyckningen av den första porten
till Isistemplet och förflyttningen av Nektanebo I:s paviljong), Biggeh (arbete på Osiristemplet) och eventuellt Kom
Ombo (den omgivande muren och en ny port), och väggarna till hans tempel täcktes av hans egen propaganda.
Kapitel : Drottning av Egypten

Boccaccio, On the Lives of Famous Women, Johann Zainer,
Ulm . Översättning av Guido A. Guarino, citerad i
Flamarion (): –: .

Stele . H. W. Fairman () i R. Mond och O. H. Myers
(), The Bucheum,  band, Egypt Exploration Fund, London, . Se även W. W. Tarn (), ”The Bucheum Stelae: A
Note”, Journal of Roman Studies, : : –. Stelen förvaras nu i Glyptoteket i Köpenhamn.

Det finns till och med en liten möjlighet att den anonyme
kungen är Auletes. Detta diskuteras vidare i R. S. Bianchi,

Kleopatra_5b.indd 271
08-06-24 13.55.45

”Images of Cleopatra Reconsidered” och S.-A. Ashton,
”Cleopatra: Goddess, Ruler or Regent?”, båda uppsatserna
i Walker och Ashton, red. (): – och –.

Tidpunkterna är beräknade med ledning av uppgifterna på
Tayimhoteps gravstele. I Rom fastställde den augustinska lagen snart minimiåldern för äktenskap till tolv år för flickor
och fjorton för pojkar.

Hatschepsuts bilder diskuteras vidare i J. A. Tyldesley (),
Hatshepsut: The Female Pharaoh, Viking Penguin, London.
Med undantag för Hatschepsut är bilder av drottningar klädda som kungar ytterst sällsynta, men både Berenike II och
Berenike IV har förknippats med manliga bilder.

” … hon byggde sin monarkis yttre tillbehör på de prejudikat som berömda egyptiska kvinnliga monarker i antiken
hade etablerat, bland andra Hatschepsut, vilket tydligt manifesterades i bilderna av henne och de ledsagande inskriptionerna i Hathortemplet i Dandara”: R. S. Bianchi, ”Cleopatra
VII” i D. B. Redford (), The Oxford Encyclopaedia of Ancient Egypt, Oxford University Press, Oxford och New York:
–.

Denna papyr påträffades som en del av ett mumiefodral av
kartong (lager av linne eller papyrus som hålls ihop av gips
eller lim och ges önskad form). Den finns nu i Berlins museum (C Ord Ptol ). A. S. Hunt och C. C. Edgar (), Select Papyri II, Loeb Classical Library, Harvard University
Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London: .

W. Schubart och D. Schäfer (), Spätptolemäische Papyri
aus amtlichen Büros des Herakleopolites, Weidmann, Berlin:
 .

Besöket i Thebe förekommer i många historieböcker men
stöds inte av samtida dokumentation och måste därför i viss

Kleopatra_5b.indd 272
08-06-24 13.55.45
Noter
mån ifrågasättas. Strabon och Appianos nämner besöket i
”Syrien” utan närmare specifikationer.
 Plutarchos, Life of Pompey, –. Översättning av B. Perrin;
Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.
 Ptolemaios i nionde kretsen kan också vara den ogästvänlige
kommendanten i Jeriko som dödade sin gäst Simon Mackabaios.
 Plutarchos, Life of Caesar, . Översättning av B. Perrin.
 Suetonius, Divine Julius, . Översättning av R. Graves.
 A.a., .
 Cicero, citerad i a.a., .
 A.a., –.
 De övriga Kleopatrahuvudena förvaras i Antikensammlung i
Berlin och i Louvren i Paris (en Kleopatra i hellenistisk stil
antagligen snidad av en egyptisk konsthantverkare) och museet i Cherchell i Algeriet. Fler detaljer om bilderna av Kleopatra finns i uppsatserna i Walker och Ashton, red. ().
 Myntbilderna – Kleopatras officiella ansikte – kan jämföras
med bilder på avtryck av lersigill som påträffats i en blandad
samling av sigillavtryck från det ptolemaiskia Horustemplet i
Edfu och i dag förvaras i Royal Ontario Museum i Toronto.
Sigillavtrycken var från början fästa vid papyrer som försvann för länge sedan. Ett föreställer en drottning – Kleopatra VII? – med en gamhuvudbonad, solkrona och lång
helperuk. Ett annat återger det cypriotiska Kleopatra/Isismyntet, men egendomligt nog har Caesarion försvunnit från
scenen.
 En diskussion om olika uppfattningar om Kleopatras skönhet finns i E. Shohat, ”Disorientating Cleopatra: A Modern
Trope of Identity”, i Walker och Ashton, red. (): –.

Kleopatra_5b.indd 273
08-06-24 13.55.45

 Grant (): .
 Huvudet i Berlin är bara en av många bilder av Nefertiti.
Bara ett par av de andra visar upp samma strama symmetriska skönhet. Se J. A. Tyldesley (, rev. utg.), Nefertiti:
Egypt’s Sun Queen, Penguin Books, London.
 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.
 Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.
 Man kan få en skymt av ”verkliga” människor upptagna med
sina vardagssysslor, men för detta måste man huvudsakligen
studera klotter och enkla teckningar som dynastitiden Egyptens inofficiella konstnärer har lämnat efter sig. Under den
ptolemaiska perioden förändrades situationen något i och
med att eliten började beställa konstverk som var mindre
idealiserade och för moderna ögon mer realistiska. Denna
förändring förekommer inte i den kungliga konsten. Se R. S.
Bianchi (), ”The Pharaonic Art of Ptolemaic Egypt”, i
Cleopatra’s Egypt: Age of the Ptolemies, Brooklyn Museum,
New York: –.
 I vilken utsträckning prästernas dekret föreskrev dessa propagandaverks pose, material och storlek och placering diskuteras vidare i Stanwick (): –.
 Drottningens fertilitet var av stor betydelse för henne och
därför måste hon avbildas som evigt ung. När vi verkligen
finner en bild av en äldre drottning är det därför något av en
chock. Drottning Tiy av :e dynastin och hennes svärdotter
Nefertiti levde under en epok av konstnärligt experimenterande och båda återgavs som äldre kvinnor. Däremot var det
alltid accepterat att män avbildades i alla skeden av livet.
 Den tredubbla ormens innebörd diskuterar med fler referenser
i R. Bianchi, ”Images of Cleopatra VII Reconsidered”, i Walker och Ashton, red. (): –. Se även S.-A. Ashton (),

Kleopatra_5b.indd 274
08-06-24 13.55.46
Noter
”The Use of the Double and Triple Uraeus in Royal Iconography”, i A. Cooke och F. Simpson, red., Current Research in
Egyptology II, BAR International Series  , Oxford: –.
 En titel som med tanke på osäkerheten rörande Kleopatras
äktenskapliga status hellre bör användas om Arsinoë II.
Kapitel : Alexandria intill Egypten

R. T. Kelly (), Egypt, Adam and Charles Black, London:
. Kelly skildrar sitt första besök i Egypten år .

Plutarchos, Life of Alexander: . Översättning av B. Perrin.

Historikern Michel Chauveau (: ) har framkastat att
”Rhakotis” kanske inte var ett riktigt stadsnamn utan helt
enkelt den missuppfattade grekiska formen av det egyptiska
Rá-qed eller ”byggarbetsplats”.

Arrianos, Anabasis of Alexander. Översättning av E. J. Chinnock . Arrianos levde omkring – e. Kr.

Pseudo-Callisthenes, Alexanderromanen. I bästa fall en otillförlitlig källa, men i frågan om de båda arkitekterna finns det
ingen anledning att betvivla att uppgiften är korrekt.

Suetonius, Divine Augustus, . Översättning av R. Graves.

Cassius Dio, Roman History, : .. Översättning av E. Cary.

Historikerna har letat i Egypten (Alexandria, Memfis och
Siwa), i Makedonien och längre bort. Se t. ex. A. M. Chugg
(), The Lost Tomb of Alexander the Great, Richmond,
London, där författaren hävdar att kvarlevorna av evangelisten Markus, som nu förvaras i San Marco-katedralen i Venedig, i själva verket är Alexander den stores.

Josefus, Against Apion, : –. En version av historien om
de druckna elefanterna berättas i Tredje Mackabeerboken
–, där kungen i fråga är Ptolemaios IV.

Kleopatra_5b.indd 275
08-06-24 13.55.46

 Diskuteras i närmare detalj i Fraser (): –.
 Strabon, The Geography, : . Översättning av H. L. Jones.
 H. A. R. Gibb (), Ibn Battuta: Travels in Asia and Africa
–, George Routledge and Sons, London: –.
 Athenaios, Deipnosophists, :. Översättning av C. D.
Yonge.
 A.a., : . Athenaios skrev De lärda herrarnas middag under
-talet e. Kr. Texten, egentligen ett långt samtal, täcker flera ämnen som låg författaren om hjärtat, bland annat sex
(både ”naturligt” och ”onaturligt”), lyx, mat och dryck, och
det myllrar av citat av äldre författare.
 A.a., : .
 A.a., : –.
 A.a., : –.
 Detta kan liknas vid den ptolemaiska staden Kerkeosiris,
som med en befolkning på omkring   personer på
-talet f. Kr. hade tre egyptiska tempel helgade till Thoth,
två till Isis, två till Taweret och ett var till Petesouchos, Orsenoufis, Harpsenesis, Anubis, Bast och Amon, plus grekiska
tempel till Zeus och tvillinggudarna Castor och Pollux. Siffrorna hämtade ur Bowman (): .
 Plinius den äldre, Natural History, : . Översättning av
H. Rackham. Detta och andra bruk av magnetism i tempel
diskuteras i Empereur (): –.
 Plinius den äldre, Natural History, :. Översättning av H.
Rackham.
 Filo, The Embassy to Gajus, –. Översättning av F. H.
Coulson (), Loeb Classical Library, Harvard University
Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

Kleopatra_5b.indd 276
08-06-24 13.55.46
Noter
Kapitel : Kleopatra och Julius Caesar

G. H. Macurdy (), Hellenistic Queens: Study of Womanpower in Macedonia, Seleucid Syria, and Ptolemaic Egypt,
Johns Hopkins University Studies in Archaeology , Johns
Hopkins Press, Baltimore: .

Lucanus (Marcus Annaeus Lucanus), Pharsalia (The Civil
War), : f. Översättning av E. Ridley (), The
Pharsalia of Lucan, Longmans, Green, and Co., London.

Suetonius, Divine Julius, . Översättning av R. Graves.

Dokumenterat i Caesars Alexandrinska kriget, som antagligen
skrevs av Aulus Hirtius.

A.a., . Översättning av W. A. McDevitte och W. S. Bohn.

Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E.
Cary.

Suetonius, Divine Julius, . Översättning av R. Graves.

Appianos, The Civil Wars, : : .

Athenaios, Deipnosophists, : –. Se T. W. Hillard (),
”The Nile Cruise of Cleopatra and Caesar”, Cambridge
Quarterly, : : –.
 Lucanus, Pharsalia (The Civil War), : –. Översättning
av J. D. Duff (), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London. Lucanus fullbordade inte sin Bok  och beskrev följaktligen
aldrig själva resan.
 Plutarchos, Life of Caesar, : ; Life of Antony, : .
 Cassius Dio, Roman History, : .; Suetonius, Divine Julius, :–.
 Detta diskuteras i J. P. V. D. Balsdons recension  av H.
Volkmanns Cleopatra i Classical Review, : : –. Det ligger svårigheter i att översätta datumangivelsen på stelen, ef
Kleopatra_5b.indd 277
08-06-24 13.55.46

tersom både de romerska och den egyptiska kalendern fungerade dåligt vid denna tid, och det kan med visst fog hävdas
att detta datum bör tolkas som september och inte juni.
 D. Devauchelle (), ”La stèle du Louvre IM (Sérapéum
de Memphis) et la prétendue date de naissance de Césarion”,
Enchoria, : :  ().
 Se D. Todman (), ”Childbirth in Ancient Rome: From
Traditional Folklore to Obstretics”, Australian and New Zealand Journal of Obstetrics and Gynaecology, : –.
 Cassius Dio, Roman History, : .. Översättning av E.
Cary.
 Cicero, Letters to Atticus, : .. Översättning av L. P.
Wilkinson, citerad och diskuterad i Grant (): .
 Se E. Gruen (), ”Cleopatra in Rome: Facts and Fantasies”, i D. Braund och C. Gill, red., Myth, History and Culture in Republican Rome, University of Exeter Press, Exeter,
–.
 Cicero, Letters to Atticus, : ..
 A.a., : ..
 Se t. ex. Chauveau (): –; J. Carcopino, Passion et
politique chez les Césars (): . Carcopino har lagt fram
hypotesen att Marcus Antonius kan ha varit Caesarions far.
Ett enda ytterligare bevis kan anges till stöd för ett sent födelsedatum för Caesarion. Vi har redan pekat på det cypriotiska bronsmynt där Kleopatra ses amma den späde Caesarion (s. ). Tyvärr kan detta mynt inte dateras med säkerhet.
Om vi tänker oss att det är en bokstavlig återgivning av Caesarion och hans mor kan vi också tänka oss att det framställdes kort efter Caesarions födelse, då Kleopatra härskade över
Cypern. Det första säkra beviset för att Kleopatra regerade på
Cypern är från år . Men eftersom Caesar uppges ha skänkt

Kleopatra_5b.indd 278
08-06-24 13.55.46
Noter
Cypern till Egypten år  kan man lika gärna hävda att myntet slogs redan år , efter Kleopatras förening med Ptolemaios XIV.
 Det har spekulerats mycket om detta ”andra barn”. Se t. ex.
R. Ellis (), Cleopatra to Christ, Edfu Books, Cheshire,
som hävdar att Kleopatras och Caesars förmenta dotter var
Jesu mormor.
Kapitel : Den nya Isis

Mond och Myers annonserar efter hjälp i Geographical Journal (), : : .

Josefus, Antiquities of the Jews, : . Översättning av W.
Whiston (, moderniserad och återutgiven ).

Tyldesley ().

Paletten, påträffad i Hierakonpolis, är utställd i Kairos museum.

Herodotos, Historia, Bok : . Översättning av Clas Lindskog.

Se R. E. Witt (): : ”Isis fyllde alla funktioner. Det var
det som gjorde henne till en så mäktig motståndare till Jesus
och den ekumeniske Paulus.” Andra allvarliga rivaler var
Mithras och i mindre omfattning Dionysos.

Plutarchos version, anpassad för att stämma med traditionella egyptiska varianter av samma myt, har använts som underlag för denna återgivning, hämtad från J. A. Tyldesley
(), Tales from Ancient Egypt, Rutherford Press, Bolton:
: .

Kleopatras egyptiska titulatur diskuteras i J. Tait (),
”Cleopatra by Name”, i Walker och Ashton, red. (): –.

A. B. Edwards (), A Thousand Miles up the Nile, George

Kleopatra_5b.indd 279
08-06-24 13.55.46

Routledge and Sons, London. Citatet är hämtat från s.  i
 års utgåva.
 Historien om detta märkliga föremål har rekonstruerats i A.
Rammant-Peeters (), ”L’Affaire Cléopâtre: ou comment
la photographie servit de véhicule à l’imagination du XIX
siècle”, i W. Clarysse, A. Schoors och H. Willems, red., Egyptian Religion the Last Thousand Years: Studies Dedicated to the
memory of Jan Quaegebeur, Peeters, Leuven:  –.
 Lucius Apulejus, Metamorphoses, or, The Golden Ass, :.
Översättning av W. Adlington (, tryckt ). Se även R.
Graves översättning (, rev. utg. ), The Golden Ass,
Penguin Books, Harmondsworth.
 Plutarchos, Isis and Osiris, : . Översättning av F. C. Babbitt (), Moralia V, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
 Diodorus Siculus, Library of History, I: .. Översättning av
C. H. Oldfather.
 Kulttemplen, belägna i de stora städerna, skilde sig från begravningstemplen som byggdes i öknen och ingick i kungens
egna förberedelser för sin begravning.
 Översättning av Ashton (): .
 Översättning av J. Quagebeur (), ”Cleopatra VII and the
Cults of the Ptolemaic Queens”, i Cleopatra’s Egypt, Age of the
Ptolemies, Brooklyn Museum, New York: –: .
 Översättningen bygger på J. D. Ray (), The Archive of
Hor, Egypt Exploration Society, London: – (text .–).
Kapitel : Kleopatra och Marcus Antonius

Grant (): .

Seneca, Quaestiones Naturales, a..

Kleopatra_5b.indd 280
08-06-24 13.55.46
Noter

Josefus, Against Apion, : . Översättning av W. Whiston.

Votivformler var magiska listor på livsmedel och annat som
den döde kunde behöva i graven. Listorna gav stöd för minnet åt de efterlevande som tog med mat till graven, och när
de lästes upp skulle gudarna magiskt och osynligt framträda
för den dödes ande.

J. P. Lesley (), ”A Classified Catalogue of Antiquities
Collected by Mr Harris, and Now in his Museum in Alexandria, in Notes on Some of the Historical and Mythological
Features of the D’Orbiney Papyri”, Proceedings of the American Philological Society : : –: .

M. Lichtheim (), Ancient Egyptian Literature : The Late
Period, University of California Press, Berkeley och London:
.

Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.

Se P. Walcot (), ”Plutarch on Sex”, Greece and Rome, :
: –.

Diskuteras mer detaljerat i K. Welch (), ”Antony, Fulvia,
and the Ghost of Clodius in  BC”, Greece and Rome, : :
–. Fulvia hade också varit gift med Gajus Scribonius
Curio.
 Plutarchos, Life of Antony, : . Översättning av B. Perrin.
 Appianus, The Civil Wars, : .. De kan mycket väl ha träffats i Alexandria, men att Antonius skulle ha blivit så häftigt
förälskad förefaller osannolikt.
 Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.
 Cassius Dio, Roman History, : .. Översättning av E.
Cary.
 Athenaios, Deipnosophists, : , där Sokrates från Rhodos citeras.

Kleopatra_5b.indd 281
08-06-24 13.55.46

 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.
 Plinius den äldre, Natural History, .: –.
 I ”Cleopatra’s Pearls”, Classical Journal, : : – ()
ger B. L. Ullman en fascinerande beskrivning av experiment
med pärlor och surt vin. ”När jag kokade en pärla i trettiotre
minuter avdunstade vinägern medan jag läste en deckare. Jag
kan fortfarande känna lukten av den vinägern. Pärlan tycktes
inte ha tagit skada, men jag tyckte att den såg lite ankommen ut.” Jag är tacksam mot författaren för att han besparat
mig mödan att offra mina egna inte fullt lika dyrbara pärlörhängen i vetenskapens intresse.
 Suetonius, Divine Julius, .
 Plinius den äldre, Natural History, .. Historien om Lollia
Paulina berättas i : .
 Diskuteras i A. Wright (), ”Vellejus Paterculus and L.
Munatius Plancus”, Classical Philology, : : –. Det
står klart att Vellejus avsiktligt är ute för att svärta ner Plancus namn och därför måste sanningshalten i historien ifrågasättas.
 Plutarchos, Life of Antony, : . Översättning av B. Perrin.
 Athenaios, Depnosophists, : . Översättning av C. D.
Yonge.
 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.
 H. Volkmann (), översättning av C. J. Cadoux, Cleopatra: Politics and Propaganda, Elek Books, London: .
 P. van Minden (), ”An Official Act of Cleopatra (with
subscription in her own hand)”, Ancient Society. : –.
Papyren förvaras i Berlins museum.
 Fler uppgifter om brevväxling mellan ptoleméerna finns i
Rowlandson ().

Kleopatra_5b.indd 282
08-06-24 13.55.47
Noter
 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.
 A.a., . . Översättning av B. Perrin.
 Kleopatras nya titel, ”Filopatris”, har gett upphov till en stor
debatt bland akademikerna, av vilka somliga hävdar att det
”hemland” som Kleopatra älskar är antingen Egypten eller
Alexandria, andra att hon syftar på sin släkts traditionella
hemland Makedonien. Se t. ex. Bingen (): –.
 Plutarchos, Life of Antony, . . Översättning av B. Perrin.
 Josefus, Antiquities of the Jews, : . Översättning av W.
Whiston.
 Cassius Dio, Roman History, : : . Översättning av E.
Cary.
 Suetonius, Divine Augustus, . Översättning av R. Graves.
 Se t. ex A. Meadows i Walker och Higgs (): . R. Holland (), Augustus: Godfather of Europe, Sutton Publishing, Stroud: , använder ordet ”fucking” men utelämnar
det nödvändiga uxor mea est.
 För att ta bara ett av många tänkbara exempel: ”Kleopatra
hoppades givetvis att kunna övertala honom [Antonius] att
officiellt skilja sig från Octavia i enlighet med den romerska
lagen”, a.a.: .
Kapitel : En dröm går i graven

I en artikel i Cambridge Ancient History (, : ) definierar W. W. Tarn Kleopatra efter hennes kön och nämner
inte hennes namn.

Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.

K. Scott (), ”Octavian’s Propaganda and Antony’s De
Sua Ebrietate”, Classical Philology, : : –.

Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.

Kleopatra_5b.indd 283
08-06-24 13.55.47


M. Reinhold (), ”The Declaration of War against Cleopatra”, Classical Journal, : , –.

Texten är översatt från en engelsk tolkning på blankvers av
M. S. Terry (), Hunt and Eaton, New York.

Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.

Plutarchos, Life of Antony, –. Översättning av B. Perrin.

W. W. Tarn (), ”The Battle of Actium”, Journal of Roman
Studies, : –. Se även G. W. Richardson (), ”Actium”, Journal of Roman Studies, : : –. En femroddare
vid Aktion kunde ta ombord minst  man, en treroddare
– och ett större fartyg så många som .
 Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.
 A.a., : .
 A.a., : .
 Suetonius, Life of Domitian, (The Twelve Caesars), .
Översättning av R. Graves.
 Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.
 Whitehorne (): .
 Teorin att Octavianus mördade Kleopatra har varit i svang i
många år. Den diskuterades senast och högst offentligt i programmet Who Killed Cleopatra? Revealed som sändes .
Det kan inte råda något tvivel om att Octavianus ville ha
Kleopatra ur vägen, men argumentet att han ville utsläcka
den bråkiga ptolemaiska dynastin en gång för alla håller inte
med tanke på att han skonade tre av Kleopatras barn till livet
och lät hennes dotter gifta sig och föda egna barn. Ett mord i
detta sena skede och i så spektakulär stil förefaller inte rimligt. Octavianus hade redan haft gott om tillfällen att mörda
Kleopatra – t. ex. när hon var barrikaderad i sitt mausoleum
med Proculejus och senare när hon stod under hans beskydd

Kleopatra_5b.indd 284
08-06-24 13.55.47
Noter
i palatset – och han behövde naturligtvis inte dölja sina
handlingar. Kleopatra var en besegrad fiende och kunde som
sådan avrättas öppet och utan ursäkter.
 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.
 Cassius Dio, Roman History, . Översättning av E. Cary.
 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.
 Siffrorna hämtade ur S. H. el Din (), A Guide to the
Reptiles and Amphibians of Egypt, American University in
Cairo Press, Kairo: .
 Plutarchos, Life of Antony, : . Översättning av B. Perrin.
 A.a., .
 A.a., , .
 A.a., .
Kapitel : Kleopatras barn

T. Gautier (), Une Nuit de Cléopâtre. Översättning av L.
Hearn (), One of Cleopatra’s Nights and Other Fantastic
Romances, B. Worthington, New York.

Horatius (Oden, .), Vergilius (Aeneiden, :), Propertius
(Elegier, .). Vergilius använder bilder av tvillingormar också då han skildrar Laocoons och hans söners öde och återigen
då han beskriver den syn som Allecto sände till Turnus.

Shakespeare, Antonius och Kleopatra, akt , scen . Översättning av C. A. Hagberg.

Det moderna samhället accepterar ju inte gärna att glansomspunna celebriteter kan dö, och därför är det inte förvånande
att flera teorier har växt fram som hävdar att Kleopatra överlevde. Exempelvis på -talet påstod A. J. Bethell med bestämdhet i ett opublicerat arbete, som citeras i Hughes-Hallett (): , att hon inte hade dött utan skickats till Part
Kleopatra_5b.indd 285
08-06-24 13.55.47

hien av Octavianus för att bli gemål till Fraates IV.

Skall inte förväxlas med det moderna Mauretanien beläget
på Afrikas Atlantkust.

Aristoteles hörde till dem som trodde att Nilen rann upp i
Mauretania. Se D. Braund (), ”Anth. Pal. .: Juba II,
Cleopatra Selene and the Course of the Nile”, Classical
Quarterly, :: –. Trehundra år tidigare hade Alexander
den store tillkännagett att han upptäckt Nilens källa då han
stötte på krokodiler i Indien.

W. N. Weech (), ”Rambles in Mauretania Caesariensis
(continued)”, Greece and Rome, : –: .

Krinagoras, . Efter A. S. F. Gow och D. L. Page (), The
Greek Anthology. The Garland of Philip, Cambridge University Press, Cambridge.

Suetonius, Life of Gajus (Caligula) (The Twelve Caesars), . .
 Plinius den äldre, Natural History, : . Översättning av
H. Rackham.
 Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.
Kapitel : Historia blir legend

Refräng ur ”Cleopatra had a Jazz Band”, text av J. Morgan
och J. Coogan, musik av J. Coogan ().

Vergilius, Aeneiden, : f. Översättning av Ingvar Björkeson. (Elissa = Dido.)

A.a., : f.

Propertius, Elegier, III: .. Översättning av Ingvar Björkeson. Diskuteras mer ingående i Wyke (): –.

Horatius, Ode I: . Översättning av Ebbe Linde.

Plutarchos, Life of Alexander, . Översättning av B. Perrin.

Kleopatra_5b.indd 286
08-06-24 13.55.47
Noter

Cassius Dio, Histories, : . Översättning av E. Cary.

Josefus, Against Apion, : .

O. Abd el-Galil (), Tarikh Misr li-Yohana Al-Niqusi,
Dar Ain, Kairo.
 Al-Masudi, Muruj. Citerat i el-Daly (): . El-Daly
skildrar utförligt de medeltida arabiska och islamska historikerna.
 Plutarchos, Life of Antony, . W. J. Skeat (, rev. utg.
), Shakespeare’s Plutarch, Macmillan and Co., London.
Skeat använder Norths återutgivna version från . Det är
inte klart vilken version Shakespeare använde: Antonius och
Kleopatra, akt , scen .
 Kleopatras utveckling som figur i populärkulturen beskrivs i
Hughes-Hallett (), Hamer () och Wyke (). Alla
tre ger mer detaljerade referenser.
 Hamer (): xv.
  års utgåva av Cambridge Ancient History hänvisar till
Shakespeare, men den referensen avlägsnades ur följande utgåvor. Samson () ger  fotnoter i avsnittet om Kleopatra i sin bok, och över hälften hänvisar till Shakespeare.
Dessa texter är ingalunda de enda som faller i den fällan.
 Gianna Terribili Gonzales (); Theda Bara (), vars artistnamn är ett anagram på ”Arab death”; Claudette Colbert
(); Vivien Leigh (); Elizabeth Taylor (). Alla dessa skådespelerskor tvingades mer eller mindre av filmbolagen
och medierna att leva ut Kleopatras roll i privatlivet. Amanda Barrie, som skuttade omkring med Sid James i de överblivna kulisserna från Taylors och Burtons film, var en mycket brittisk Kleopatra i komedin Carry on Cleo från . I
BBC:s TV-serie Rom () förekom en lekfull men viljestark
Kleopatra som härskade över ett dekadent hov.

Kleopatra_5b.indd 287
08-06-24 13.55.47

 C. M. Franzero (), The Life and Times of Cleopatra, The
Philosophical Library, New York. Denna bok reviderades och
gavs ut i ny upplaga med originalillustrationerna ersatta av
stillbilder ur filmen, som Cleopatra Queen of Egypt (),
Panther Books, London. Detta utdrag är hämtat ur  års
utgåva, s. . Någon ”gammal sedvänja” som påbjöd att
oskulder deflorerades förekom inte i templet i Karnak.
 Weigall (, rev. utg. ): vi.
 A.a.: .
Vem var vem?

Samson (): .

För konsekvensens skull har alla årtal i detta avsnitt hämtats
från J. Baines och J. Malek (), Atlas of Ancient Egypt,
Phaidon, Oxford.

Kleopatra_5b.indd 288
08-06-24 13.55.47
Källor
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
Klassiska verk
De namn under vilka författarna är kända i Sverige anges inom
parentes.
Appian (Appianos), The Civil Wars, band III och IV av Roman
History. Översättning av H. White (–), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
Arrian (Arrianos), Anabasis of Alexander. Översättning av E. J.
Chinnock (), George Bell and Sons, London.
Athenaeus (Athenaios), Deipnosophists or Banquet of the Learned.
Översättning av C. D Yonge (),  band, Henry G. Bohn,
London.
Julius Caesar, The Alexandrian Wars. Översättning av W. A.
McDevitte och W. S. Bohn (), Harper and Brothers, New
York.
Cassius Dio, Roman History. Översättning av E. Cary (–),
 band, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

Kleopatra_5b.indd 289
08-06-24 13.55.47

Diodorus Siculus, Library of History, Bok I. Översättning av C.
H. Oldfather (), Band I, Loeb Classical Library, Harvard
University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
Flavius Josephus (Josefus), Against Apion. Översättning av W.
Whiston (, moderniserad och återutgiven ), The Works
of Josephus, Complete and Unabridged, Hendrickson Publishers,
Peabody, Mass.
– Antiquities of the Jews. Översättning av W. Whiston (, moderniserad och återutgiven ), The Works of Josephus, Complete and Unabridged, Hendrickson Publishers, Peabody, Mass.
Herodotos, Historia. Översättning av Clas Lindskog, reviderad av
Gerhard Bendz och Axel Lindskog, med inledning och kommentar av Sture Linnér (), Norstedts Förlag, Stockholm.
Pliny the Elder (Plinius den äldre), Natural History. Översättning
av H. Rackham (–), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
Plutarch (Plutarchos), The Parallel Lives: Life of Alexander.
Översättning av B. Perrin (), Band VII, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
– The Parallel Lives: Life of Antony. Översättning av B. Perrin
(), Band IX, Loeb Classical Library, Harvard University
Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
– The Parallel Lives: Life of Caesar. Översättning av B. Perrin
(), Band VII, Loeb Classical Library, Harvard University
Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
– The Parallel Lives: Life of Pompey. Översättning av B. Perrin
(), Band V, Loeb Classical Library, Harvard University
Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.
Strabo (Strabon), The Geography. Översättning av H. L. Jones
(–), Band  – (Bok –), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann,
London.

Kleopatra_5b.indd 290
08-06-24 13.55.48
Källor
Suetonius, Julius Caesar, Afterwards deified and Augustus, Afterwards deified, ingår i The Twelve Caesars. Översättning av Robert Graves, reviderad med inledning av Michael Grant (),
Penguin Books, Harmondsworth.
Moderna verk
Ashton, S.-A. (), The Last Queens of Egypt, Pearson Education, Harlow.
Bingen, J. (), Hellenistic Egypt: Monarchy, Society, Economy,
Culture, red. R. S. Bagnall, Edinburgh University Press, Edinburgh.
Bowman, A. K. (), Egypt After the Pharaohs, Oxford University Press, Oxford.
Chauveau, M. (), Egypt in the Age of Cleopatra: History and
Society Under the Ptolemies, översättning av D. Lorton, Cornell
University Press, Ithaca och London.
– (), Cleopatra: Beyond the Myth, översättning av D. Lorton,
Cornell University Press, Ithaca och London.
Corbelli, J. A. (), The Art of Death in Graeco-Roman Egypt,
Shire Publications, Princes Risborough.
El-Daly, O. (), Egyptology:The Missing Millennium – Ancient
Egypt in Medieval Arabic Writings, UCL Press, London.
Empereur, J.-Y. (), Alexandria Rediscovered, översättning av
M. Maehler, British Museum Press, London.
Flamarion, E. (), Cleopatra: From History to Legend, Thames
and Hudson, London.
Fraser, P. M. (), Ptolemaic Alexandria, Oxford University
Press, Oxford.
Grant, M. (), Cleopatra: A Biography, Barnes and Noble
Books, New York.
– (), From Alexander to Cleopatra: The Hellenistic World, Weidenfeld and Nicolson, London.

Kleopatra_5b.indd 291
08-06-24 13.55.48

Hamer, M. (), Signs of Cleopatra, Routledge, London och
New York.
Hughes-Hallett, L. (), Cleopatra: Histories, Dreams and Distortions, Bloomsbury Publishing Ltd, London.
Lefkowitz, M. och Rogers, G. M., red. (), Black Athena Revisited, North Carolina University Press, Chapel Hill.
Ray, J. (), Reflections of Osiris, Profile Books, London.
Rowlandson, J., red. (), Women and Society in Greek and Roman Egypt: A Sourcebook, Cambridge University Press, Cambridge.
Samson, J. (, :a uppl.), Portraits of the Ptolemies: Greek Kings
as Egyptian Pharaohs, University of Texas Press, Austin.
Tyldesley, J. A. (), Chronicle of the Queens of Egypt, Thames
and Hudson, London.
Vasunia, P. (), The Gift of the Nile: Hellenizing Egypt from
Aeschylus to Alexander, University of California Press, Berkeley.
Walker, S. och Ashton, S.-A. (), Cleopatra, Bristol Classical
Press, Bristol.
Walker, S. och Ashton, S.-A., red. (), Cleopatra Reassessed,
British Museum Occasional Papers , London.
Walker, S. och Higgs, P., red. (), Cleopatra of Egypt: From
History to Myth, British Museum Publications, London.
Whitehorn, J. (), Cleopatras, Routledge, London och New
York.
Weigall, A. (, rev. utg. ), The Life and Times of Cleopatra
Queen of Egypt: A Study in the Origin of the Roman Empire, G.
P. Putnam’s and Sons, New York, och Knickerbocker Press,
London.
Witt, R. E. (), Isis in the Ancient World, Johns Hopkins University Press, Baltimore och London (ursprungligen utgiven
som Isis in the Graeco-Roman World).
Wyke, M. (), The Roman Mistress: Ancient and Modern Representations, Oxford University Press, Oxford.

Kleopatra_5b.indd 292
08-06-24 13.55.48
Bildförteckning
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"














Alexander den store. British Museum © the Trustees of the
British Museum.
Ptolemaios II ”Den Nye Dionysos”. Louvre © RPL.
Dionysos. Staatliche Museen, Berlin © RPL.
Ptolemaisk papyr. Staatliche Museen, Berlin © RPL.
Kalkstensstele. Louvre © RPL.
Porträtthuvud som tros föreställa Kleopatra VII. Staatliche
Museen, Berlin © RPL.
Marmorporträtt av Kleopatra VII. Vatikanmuseet © Sandro
Vannini / Corbis.
”Kleopatra återställd”. Vatikanmuseet © RPL.
Egyptisk Kleopatra. Eremitaget, S:t Petersburg © Sandro
Vannini / Corbis.
Arsinoë II. British Museum © the Trustees of the British
Museum.
Kleopatra II eller Kleopatra III? Louvre © RPL.
Romare som kopplar av på Nilen. Staatliche Museen, Berlin
© RPL.
Ptolemaios II © RPL.
Mosaik som föreställer Berenike II. Grekisk-romerska museet, Alexandria © RPL.

Kleopatra_5b.indd 293
08-06-24 13.55.48
 Julius Caesar. Staatliche Museen, Berlin © RPL.
 Isis och Dionysos som ormar. British Museum © the Trustees of the British Museum.
 ”Alabastergraven” i Alexandria © RPL.
 Serapis. Vatikanmuseet © RPL.
 Osiris. Manchester Museum © RPL.
 Den egyptiska gudinnan Isis. Ur ”The Tomb of Siptah” illustrerad av E. Harold Jones, publicerad i The Tomb of Siptah av
Theodore Davis ().
 Isis som mor. Staatliche Museen, Berlin © RPL.
 Amaryllis. Nationalmuseum, Athen © RPL.
 Isis med sistron. Capitolinska museet, Rom © RPL.
 Kleopatra och Caesarion. Templet i Dandara © RPL.
 Marcus Antonius. Kingston Lacy, The Bankes Collection
NTPL / Paul Mulcahy.
 Octavianus: kejsar Augustus. Nationalmuseum, Athen ©
RPL.
S.  Tetradrakma med Kleopatra VII:s bild. Garstang Museum
of Archaeology, University of Liverpool © RPL.
S.  Tetradrakma med Alexander den stores bild. Garstang Museum of Archaeology, University of Liverpool © RPL.
S.  Tetradrakma med Ptolemaios I:s bild. Garstang Museum
of Archaeology, University of Liverpool © RPL.
S.  Scen från Armant, dokumenterad av Lepsius (Denkmäler
IV, a och b).
S.  ”Kleopatra”. Ur A. B. Edwards, A Thousand Miles up the
Nile ().
S.  Tetradrakma med Marcus Antonius bild. Garstang Museum of Archaeology, University of Liverpool © RPL.

Kleopatra_5b.indd 294
08-06-24 13.55.49
Kartuscher
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
$"
!#& #
!#
"%%
Alexander den store – Alexandros
Ptolemaios XII – Ptolemaios som har evigt
liv, älskad av Ptah och Isis
# ! !
"!! $""! 7" !6 ##
Kleopatra VII – Kleopatra den Faderälskande
gudinnan
Ptolemaios Caesar (Caesarion) – Caesar som
har evigt liv, älskad av Ptah och Isis
!"
!#
"%$ ! "
Octavianus – Autokrator (”enväldig härskare”)

Kleopatra_5b.indd 295
08-06-24 13.55.49
Författarens tack
#
!!6 !
!
$
"
!" ! 7" #
#
"
Mitt varma tack går till John Ray, som tålmodigt läste det första
utkastet till Kleopatra och kom med goda råd. Alla felaktigheter
skall givetvis skrivas på mitt konto. Jag tackar också Judith Corbelli och Steven Snape för uppmuntran, råd och entusiasm. På
förlaget, Profile Books, trodde Peter Carson på projektet, och
Bohdan Buciak, Penny Daniel, Anna-Marie Fitzgerald, Lesley
Levene och Nicola Taplin hjälpte till att förverkliga det. År 
tilldelades jag ett generöst stipendium av Society of Authors ur
Authors’ Foundation, som gjorde det möjligt för mig att resa till
Egypten och söka efter Kleopatra. Min tacksamhet för sällskapets
stöd upphör aldrig.
Min far, William Randolph Tyldesley, ville alltid att jag skulle
skriva om Kleopatra. Till min stora sorg avled han strax innan
boken blev färdig. Jag önskar att han hade fått läsa den.

Kleopatra_5b.indd 296
08-06-24 13.55.49
Register
!!6 !
! $"#
"
##
!
!
"
7
"
A
Achelos, General, 
Achillas, , , -, 
Adea (maka till Philip III Arrhidaeos), 
Adonis, 
Aegae (Vergina), 
Aeneas, , -
Aesopus, 
Agathoklea (Ptolemaios II’s älskarinna), , 
Agathokles (Agathokleas bror), 
Agathokles (Lysandras make), 
Agathoi Daemones (’De goda
andarna’), 
Agesilaos, Kung av Sparta 
Agrippa, Marcus Vipsanius,
-
Ahenobarbus, Gnaeus Domitius,
, 
Alcestis, 
Alexander Helios (Kleopatra VIIs
andra son), , , , ,

Alexander I, (c. - ) 
Alexander III den store, kung av
Egypten, , , , , ,
-, , , , , , ,
, , , -, -, -,
, , , 
Alexander IV, kung av Egypten
(-) postum son till Alexander den store 
Alexandra (Herodes svärmor), 
Ali, Mohamed, 
Amenhotep III, , 
Amyntas of Lykaonien, 
Amyot, Jacques, 
Ankhnesmerypepi II, 
Ankhwennefer, 
Antigonos `den enögde ’, kung av
Makedonien, , 
Antiochos III av Syrien, ,  Antiochos IV, 
Antonia (Antonius dotter), 
Antonia (Antonius andra maka),

Antonia d.ä. (Antonius maka), 

Kleopatra_5b.indd 297
08-06-24 13.55.50

Antonia d.y. (Antonius dotter), 
Antonius Pius, Kejsare, 
Antonius , , , , , ,
-, , , , -,
-, -, , , , ,
, , , , , , 
Antyllus, Markus Antonius, ,
, , , 
Anubis (sjakalhövdad Gud), , ,
, 
Afrodite, , , , , , 
Apion, , 
Apollo, , , , 
Apollodorus, 
Archelaos, , , , , , 
Archibios, 
Ariadne, 
Aristobulos, 
Aristoteles, , , 
Arrian, 
Arsinoë, , , , , , -.
, , , , , , ,

Arsinoë I, 
Arsinoë II, , , , , , ,
, , , , 
Arsinoë. III, , , 
Arsinoë IV, Drottning av Egypten,
, , , , , 
Arsinoë VI, 
Artakama, Prinsessan 
Artavasdes, Kung av Armenien,
Artaxerxes III, 
Asklepios (läkekonstens Gud), 
Athenaeus, , , , , 
Athena (Gudinna), 
Atia, -
Atticus, 
Atum, Egyptens första kung, 
B
Bat (kogudinna), 
Berenike,, , , , 
Berenike I, , , , , 
Berenike II, , , , , ,
, 
Berenike III, , , , , ,
, 
Berenike IV, , , , , ,
, 
Bibulus, Marcus Calpurnius, , 
Bilistiche (Ptolemaios IIs älskarinna),
Brutus, Marcus Junius, , , 
Bucheion, Armant (Iuni Montu;
Hermonthis), -
Busiris, Kung, 
C
Caesar, Julius, , , , , , , ,
-, , -, -, -,
-, -, , , , ,
, , , -, -, -,
, , -, , , 
Caligula, Kejsare, , , , ,

Calpurnia (Caesar’s tredje maka),
, , 
Capito, Fontejus, 
Caracalla, Kejsare, 
Cassius, , , , , , ,
, , , ,
Cato, Marcus Porcius (Cato d.y.), 
Ceres, 
Charmian, 
Cicero, Marcus Tullius, , -
Claudius, Kejsare, , 
Clea (prästinna i Isiskulten i Delfi),


Kleopatra_5b.indd 298
08-06-24 13.55.50
Register
Clodius, Publius, 
Cornelia (Caesars första maka), ,

Crassus (Candidus), Publius, ,
, 
Crassus, Marcus Licinius, , ,
, , 
Creticus, Antonius, 
Krinagoras, -
Cytheris, Volumnia, 
F
Fadia (Markus Antonius första
maka), 
Farsalos, Thessaly 
Fulvia (Markus Antonius tredje
maka), , , , , , ,

Fraates IV av Parthien 
D
Demetrios I Poliorcetes, Kung av
Makedonien, 
Didyma (Ptolemaios II’s älskarinna), 
Dio Cocceianus, Cassius, ,
Diomedes (Kleopatras sekreterare),

Dion av Alexandria, 
Dionochares, 
Dionysos (Grekisk Gudom), , ,
, , , , , , , , ,
, , , , , 
Dionysos-Osiris, 
Diofanes, 
Djoser, Kung, , 
Dolabella, Publius Cornelius, ,

Drusilla (dotter till Ptolemaios av
Mauretania), 
E
Eiras (Kleopatras frisör), , 
Eirene (Ptolemaios VIII’s älskarinna), 
Epafroditus, 
Eratosthenes, 
Eros (Markus Antonius slav), 
G
Gabinius, Aulus , , 
Gallus, Cornelius, , 
Gallus, Quintus Fadius, 
Ganymedes, , -
Geb ( jordgud), 
Glafyra 
Glaukos (havsgud), 
Gonzales, Gianna Terribili, 
Gracchus, Tiberius, 
H
Hades (underjordens Gud), ,
, 
Hadrianus, Kejsare 
Harpokrates, , 
Harsiesis, 
Harwennefer, (motfarao från Thebe), 
Hathor, , , , , , ,
, , 
Heliogabalus ,
Hera, , , , 
Heracles, , , , , , ,

Hermonthis, -
Herodes av Judeen, , , ,
, , 
Herodotos av Halicarnassus, ,
-, , , , 

Kleopatra_5b.indd 299
08-06-24 13.55.50

Herofilus, 
Hesiodos, 
Hiera Nesos, Faiyum, 
Hor av Sebennytos, 
Horatius, , , , , , 
Horus, , , , , , -, ,
, , , , , , , 
I
Ibn Battuta, 
Imhotep, 
Iris, (Modergudinna) , , ,
, , , , , , , ,
, , , , -, ,
, , , , , , ,
, , , , , , ,

Isis Pelagia (Havets Isis) 
J
Johannes av Nikiou, koptisk biskop, -
Josefus, , , , , , ,
, , 
Juba I, , , 
Juba II, , , , , , ,

Julia (Caesars dotter; Pompeis
maka), , , 
Julia (Octavianus dotter), , 
Jupiter, , 
K
Khaemwaset, 
Khnum, , 
Kleomenes från Naukratis, , 
Kleopatra ,  , , , , , 
Kleopatra II, , , , , ,

Kleopatra III, , , , , ,
, 
Kleopatra IV, , 
Kleopatra V Tryphaena, (Den välmående) , , , , 
Kleopatra VI Tryphaena ,(
Kleopatra VII Thea Philopator,
-
Kleopatra Selene (Kleopatra VII’s
tvillingdotter), , , -
Kleopatra Thea, drottning av Syrien, , , , 
Klino (Ptolemaios II’s älskarinna),

L
Lenaios, 
Lepidus, Marcus Aemilius, ,
, , 
Lepsius, Karl Richard, 
Livia Drusilla, , , , ,
, , 
Livy, o
Lucan, , , 
Lucianus, 
Lucius Antonius, , 
Lysandra (dotter till Ptolemaios I),

Lysimachos av Thrace, , ,

M
Maat (Gudinna), 
Maccabaeus, Judas, 
Magus, Kung av Cyrenaica, ,

Malchus av Nabataea, 
Manetho från Sebennytos (nu Sammanud), , , 

Kleopatra_5b.indd 300
08-06-24 13.55.50
Register
Mankiewicz, Joseph L., , , 
Marcella (Octavianus dotter),

Marcus Antonius Felix, procurator
av Judeen, 
Mars (krigsguden), 
Maut (Mut), 
Mehen (Ormgud), 
Meleager, 
Meretseger, 
Meritneith, 
Metella, 
Mithridates VI av Pontus, , ,

Mithridates av Commagene, 
Mithridates från Pergamon, 
Mnesitheus, 
Montu (Krigsgud), , 
Myrtium (Ptolemaios IIs älskarinna), 
N
Napoleon Bonaparte, 
Narmer, -
Nectanebo II (Nakhthorheb),
Kung av Egypten, , , , ,
, , , 
Nefertiti, , , , 
Nekhbet (södra Egyptens gudinna), , , , 
Nemesis (den gudomliga hämndens
grekiska gudinna), 
Nefthys, , , , , , 
Nero, Kejsare, 
Nicomedes, Kung av Bithynien ,
, , 
Nikolaos av Damaskus, , 
Nitokris, Drottning av Manetho,

Nut (Himmelsgudinna), , 
O
Octavia, , , , , , ,
, , , , 
Octavianus, , , , , , ,
, , , , , -, ,
-, , , -., -,
-, -, , 
Olympus (Kleopatras läkare), 
Omphale, drottning av Lydien,
, , 
Oppius, Caius,   
Orsenoufis ,
Osiris (Fruktbarhetsgud), , , ,
, , , , , , , ,
, , 
Osor-Apis, 
Oxyrhynchus, 
P
Pasherenptah III, , , , 
Paulina, Lollia, 
Pedibastet III, 
Pedius, Quintus, 
Pelusium, , , , , 
Phamenoth, 
Philip II av Makedonien 
Philip III Arrhidaeos, kung av
Egypten (-)-
Philista 
Pinarius, Lucius , 
Plancus, L. Munatius , , ,

Plinius d.ä. , , , , 
Polemon of Pontus 
Polybius 
Pompeja (Caesars andra hustru) 
Pompejus, Gnaeus , , 

Kleopatra_5b.indd 301
08-06-24 13.55.50

Pompejus den store (Gnaeus Pompeius) , , , , 
Pompejus, Sextus , , , , `
Porfyrius av Tyre 
Pothinos , , , , , 
Proculejus, Gajus 
Propertius, Sextus , 
Ptah (skapargud) 
Ptolemaios I Soter I (Räddaren),
kung av Egypten, , , , ,
, , , 
Mendes Stela 
Ptolemaios II Philadelphos (brodersälskande), King of Egypt
(-) , , , , , ,
, , , , , 
Ptolemaios III Euergetes (välgörare), King of Egypt (-) ,
, , , , 
Ptolemaios IV Filopator (fadersälskande), , , , , , ,
, , , , , , 
Ptolemaios V Epiphanes (den uppenbarade), 
Ptolemy VI Philometor (MotherLoving), , , , , 
Ptolemaios VII Neos Filopator
(nya fadersälskande), kung av
Egypten () , 
Ptolemaios VIII Euergetes II (välgörare), , , , , 
Ptolemaios XIII, kung av Egypten
(-) , , , , , , , , ,
, , , , , , , , ,
, , -
Ptolemaios XIV, kung av Egypten
(-) , , , , , , , ,
, , , , , , , ,
, , , , 
Ptolemaios XV Caesar Theos, ,
, , , , , 
Philopator Ptolemy Apion, 
Ptolemy Memfites (av Memfis, 
Ptolemaios av Cypern, Kung av
Cypern, (-), , 
Ptolemaios av Mauretania, , 
Ptolemaios Filadelfos (broder/systerälskande) (son till Kleopatra
VII), , , , , , ,
, 
R
Rabirius Postumus, Gajus, , ,
, 
Ramses II den store, , , , ,
, , 
Ramses III, 
Rat-tawi (den två ländernas kvinnliga sol), 
Re (Solgud), , , , , , ,
, , , , 
Rhea, Drottning, 
Rhodon (Caesarions informator),

Roxanne (Alexander den stores
iranska maka), , 
Rullus, Publius Servillius, 
S
Salvius, 
Scarpus, Lucius Pinarius, , 
Sekhmet (lejonhövdad gudinna),

Seleukos (make till Berenice IV),
, , 
Seleukos I, 
Seleukos (en of Kleopatras tjänare),


Kleopatra_5b.indd 302
08-06-24 13.55.50
Register
Semele, 
Seneca, 
Septimus, Lucius, , 
Serapion, ståthållare av Cypern,
, , 
Serapis (Gud), , , , ,
, 
Servilia, , , 
Seth, ,  
Seti I, 
Shu (luftens torra gud), , 
Siculus, Diodorus, 
Sobek, 
Sobeknofru,   
Soknebtynis, 
Sosibios, , , 
Sosius, Gajus, 
Sostratos av Knidos, 
Stratonike (Ptolemaios IIs älskarinna), 
Suetonius, , , , , , ,
, , , 
Sulla, General, 
Theoi Philopatores Philadelphoi
(De Fadersälskande, Syskonälskande Gudarna), 
Theoi Soteres (`Räddargudarna),

Theoxena (möjlig dotter till Ptolemaios I), 
Thisbe, 
Tiglath-Pileser, 
Timon från Fleios, 
Timotheos från Athen,
Titius, Marcus, 
Tiy, , 
Turullius, Publius, 
Tuthmosis II, 
U
Urania (Julia Urania), 
T
Ta-nt Bastet, , 
Tarsus, , , 
Taweret, 
Tawosret, 
Tayimhotep, , , 
Taylor, Elizabeth, , 
Tefnut (Fuktgudinna), , 
Tertia (Servilias dotter), 
Tertulla (Tertia), Cassius maka, 
Tetisheri, 
Theodotus från Chios, 
Theoi Adelphoi, 
Theoi Neoi Phaldephoi (de nya
syskonälskande gudarna), 
V
Velleius Paterculus, , 
Ventidius, Publius, 
Venus, , , , , , , 

Vercingetorix, 
W
Wadjyt (Den gröna’) (Ormgudinna), , , , 
Weech, W.N,. , 
X
Xenofon, 
Z
Zenodotos, 
Zeus, , , , , , , , Zeus
Soter, (Zeus Räddaren)  ZeusAmmon, 

Kleopatra_5b.indd 303
08-06-24 13.55.51