Predikan i S:t Hans kyrka Tolfte söndagen efter Heliga Trefaldighet den 23 augusti 2015
Exodus (Andra Moseboken) 4:10-17 * Andra Korinthierbrevet 3:4-8 * Markus 7:31-37
V
ågar du låta Jesus röra vid din tunga?
Mose vågade inte, ”förlåt Din tjänare”, sade
han, ”men jag har inte ordet i min makt, inte heller
sedan Du har talat till mig”.
Det var skillnad mot Maria, när Anden och Ordet
rörde vid henne, och hon sade: ”Må det ske med mig
som Du har sagt” – och det gudomliga Ordet blev
synligt och tog sin boning i henne.
Nå, Mose lydde så småningom; i fortsättningen på
berättelsen gick han till svärfar Jetro och sade ”jag
måste ge mig iväg” – och när han väl kom till farao
med sin bror Aron som hjälp kunde han allt tala det
Gud lade i hans mun.
Mannen i evangelietexten frågade Jesus inte; för
all del: han var döv och kunde knappt tala, så det var
inte lätt att fråga, men i alla fall: Jesus, som ofta frågar
om man vill få Hans hjälp och gärna ser om det finns
en tro på Honom, denna gång bara botar Han. Mannen talar dessutom redigt med en gång; normalt
måste man träna upp sitt talande, men inte här; mannen blev botad och upptränad på samma gång.
Varpå Jesus sade åt honom att hålla tyst.
Inte vet vi var vi har Jesus någonstans, inte. Eller
vad Han har för planer när Han rör vid oss.
Vågar vi låta Jesus röra vid vår tunga? Mose hade
ju rätt: Man vet inte vad Han hittar på, vad som kommer att hända. Bäst kanske att göra som Mose och be
Gud att vända sig till någon annan, vem Han vill, lite
generöst sagt.
Jesus rör vid vår tunga varje gång vi tar emot
Hans kropp i nattvardens bröd. Då händer det något.
När Jesu kropp var uppspikad på korset blev Han
törstig, varpå de satte en svamp som doppats i surt
vin på en isopstjälk och förde den till Hans mun. När
Jesus hade fått det sura vinet, sade Han: ”Det är
fullbordat”. Det sura vinet är våra synder, de usla
frukterna från oss vinträdsgrenar, det sura vin som på
Jesu kors förvandlades till blodet som med en knippa
isop ströks på dörrposterna (Ex 12:22) på påsknatten
för att de som fanns i huset skulle räddas från dödsängeln och dess härjningar.
Det blodet, försoningsblodet, vinet från Jesu kors,
rör vid vår tunga varje gång vi tar emot Kristi blod i
nattvardens vin. Då händer det något.
När Jesus rörde vid den stummes tunga med sitt
spott var det spottet den Helige Andes vatten; Anden
som är den ström av liv som utgår från Kristus. Anden
ger liv, som det stod i episteln.
Jesus använde inte sitt spott alla gånger Han
botade. Men Anden var med, vad jag förstår, varenda
gång. Så är det fortfarande. Anden går Jesu ärenden i
våra liv; det är med Anden som Jesus rör vid oss.
Utan Anden blir också orden från Gud utan liv,
skrev Paulus i episteln. Fast Anden säger, självklart,
inget annat än Jesus. Så tro inte att Anden upphäver
Guds Ord, men Anden ger liv åt Ordet och orden.
Anden är som spottet, som gör att Jesus-ordet, i
evangeliet det mäktiga EFFATA, gör verkan. Orden
som rör vid oss – till exempel i välsignelsen eller i
syndaförlåtelsen eller i handpåläggningsförbönen – är
ord som Gud har gett sin kyrka, men det är inte orden
i sig själva som gör något utan Anden; Anden ger liv,
Anden rör vid oss i orden.
Den där hedningen i Dekapolisområdet – anmärkningsvärt nog var det en hedning i ett främmande land
som Jesus botade, så där utan vidare och utan någon
synlig respons i övrigt – den där hedningen fick sin
hörsel och sin talförmåga och sitt tal, tvivelsutan.
Jesus kan. Man kan samtidigt se det som en bild för
hur Jesus rör vid oss, hedningar eller inte, och får liv i
både vårt hörande av Guds Ord, vårt talande och vårt
görande. Berättelsen är en bild för hur Anden rör vid
oss, som Han gjorde också vid Maria, och Jesus-livet
tar sin boning i oss genom Anden.
Vi vet inte vad som händer. Inte har jag förmåga
att tänka ut något på egen hand, skrev Paulus (episteln). Det handlar i alla fall inte om något som kommer
från oss, utan vad som händer kommer från Gud. Rör
Han vid oss blir vi tjänare åt ett nytt förbund, för att
fortsätta att citera episteln, ett förbund som inte är
begränsat till det mänskliga och mänskligt begripliga
utan övergår det, ty det nya förbundet är av Anden.
Medan det mänskliga slutar i döden ger Anden evigt
liv, noterar Paulus mest i förbifarten.
Och frågan kvarstår: Vågar du låta Jesus röra vid
din tunga?
Det är ingalunda ofarligt. Mose bävade, som sagt.
Gud ville att han skulle gå till sin gamla fosterfamilj,
alltså farao, som han övergett, och till sitt folk, som
han gjort sig omöjlig hos. Mose anade svårigheter,
med all rätt. Maria, som sade ja till Andens beröring,
fick se sin förstfödde son dö korsdöden; jo, vi vet vad
som hände sedan, men det visste inte hon när hon
stod vid Hans kors. Maria fick se Jesus utlämnad,
övergiven, sårad och dödad – och har inte lovat att vi
ska få det lättare.
Ärligt talat: det är inte för att få det lätt som Jesus
rör vid oss. Mänskligt sett kan man bäva för mindre.
Man vet inte vad Han hittar på.
Jo, jag tar i – ty Mose hade framgång och Maria är
den mest saliga av alla. Inte sällan utan ofta gör
Jesus härliga under med dem Han rör vid, den döve
och nästan stumme fick uppleva det påtagligt. Sådan
är Jesus fortfarande. Men poängen är att vi inte vet
vad Han har för planer. Vi ska veta att det inte alltid är
lätt. Också den som bävar för Jesus plockar hem en
sanning om Honom.
Mose var, som sagt, motsträvig. Och de som såg
mannen i Dekapolis bli botad var olydiga mot Jesus,
”ju mer Han förbjöd dem, desto ivrigare” gjorde de det
Han inte ville.
Jag förmodar att sådant står för att vi ska veta att
det kostar på att vara trogen Den som rör vid oss.
Och att det Han förväntar sig är inte att vi ska räkna ut
vad som är bäst vare sig för Gud eller för oss själva –
utan att vi ska vara Honom trogna, tala när Han vill
det, tiga när Han vill det.
Vill du låta Jesus röra vid din tunga?
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
