Predikan Kristi Himmelsfärds dag den 21 maj 2009
Andra Konungaboken 2:11-14 * Apostlagärningarna 1:1-11 * Markus 16:19-20
T
änkte sig Gud, när Han skapade tillvaron, att
vi människor skulle dö?
Nej, det tänkte Han sig inte. "Döden kom genom
en människa" står det i Första Korinthierbrevet;
döden kommer alltså inte från Gud. (1 Kor 15:21)
Adams syndafall i tidens början och mänsklighetens synd genom tiderna är orsaken till döden.
Döden är syndens lön, som det står i Romarbrevet
(Rom 6:23).
Dessutom är vi människor skapade lika den
odödlige Gud, vi är Hans avbild. Gud har alltså
skapat oss för att leva och inte för att dö; odödligheten ligger i våra gener. Döden är inte bara Hans
utan också vår ovän. Vore det möjligt, skulle vi
helst slippa dö.
Tänkte sig då Gud att vi alltid skulle leva här på
jorden? Är det det vi innerst inne vill?
Det är inte så säkert. När Gud skapade tiden
gjorde Han det med en tydlig början – som antyder
att det finns ett lika tydligt slut. Varje dag, varje år,
varje tid har både en början och ett slut – och så
verkar det vara tänkt och skapat. Då är det sannolikt så också med vår tid som människor på jorden.
Det verkar som om Gud tänkte sig att den skulle
vara avgränsad och alltså ha ett slut.
Men alltså utan att vi skulle dö.
Är det då möjligen så att ett av Kristi Himmelsfärds dags lite dolda budskap är att Gud egentligen
tänkt sig att vi alla skulle sluta vår tid på jorden
som Jesus gjorde: med en himmelsfärd?
Himmelsfärd betyder i den kristna kyrkans sammanhang ett byte av den jordiska tillvaron till den
himmelska, där himlen förstås inte är den blå skyn
ovanför molnen utan nästa tids liv. Vid himmelsfärden bytte Jesus existensform, från att vara jordisk till att vara himmelsk. Kanske var det ett sådant byte Gud tänkt det också för oss, när vår tid
på jorden är gången?
Till skillnad från döden gör en himmelsfärd inte
ont. Och man tappar inte kontakten med dem som
är kvar på jorden; också på den punkten är Jesus
en urtyp, Han som är med oss alla dagar och En
med vilken vi kan vara tillsammans närhelst vi vill.
Såsom Jesus förvandlades vid himmelsfärden var
kanske vår övergång till himlen tänkt.
Ja, tänk om livet slutade så, utan åldrandets
vedermödor utan bara helt självklart när man levt
sina dagars mått. Tänk om livet bara, stilla som när
en sky kommer över en, övergick till himlens existensform. Tänk om man, när man slutat sina da-
gar, fortfarande kunde ha kontakt med dem som
lever kvar på jorden. Då bleve avskedet av den
som slutat sina dagar inte sorgligt utan vi kunde gå
hem från en gammal väns eller släktings himmelsfärd med samma glädje som lärjungarna gick
tillbaka från Olivberget till Jerusalem efter Jesu
himmelsfärd; det står till och med att deras glädje
var stor (Luk 24:52).
Tänk om.
Men så är det alltså inte. Vi dör i stället, ibland i
tid och ibland i otid, men alltid sorgligt och i någon
mening alltid fel.
För att det är så, ängslades Jesus för döden, led
döendets alla smärtor och dog, lika definitivt som vi
– för vår frälsnings skull. Han lät sin stora ovän
döden besegra Honom – för att sedan en gång för
alla besegra ovännen döden för alla Adams barns
räkning. Liksom alla dör genom Adam, så skall
också alla få nytt liv genom Kristus, som det står (1
Kor 15:22).
Så i stället för den himmelsfärd som Gud tänkt
för oss, följde och följer sedan dess Guds Son med
oss i den död som Människan och Adam dragit på
oss – varefter Han leder oss ut ur döden in i himlen.
Vilket betyder att döden fortfarande är vår ovän
och gör ont, men samtidigt också att det sedan
Påskdagen vilar ett himmelsfärdsskimmer över vår
död.
I berättelsen om när man stenade Stefanos står
det att Stefanos, fylld av helig Ande, riktade blicken
mot himlen och såg Guds härlighet med Jesus
stående på Guds högra sida (Apg 7:54-56).
Stefanos' död var inte en himmelsfärd, men den
himlafarne Jesus var där och himlen stod öppen –
mitt i avrättningen och det helvetiska stenandet.
Är det så det är att dö med Jesus?
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
