Predikan i S:t Hans kyrka Kristi Förklarings dag den 22 juli 2012
Exodus (Andra Mosebok) 24:12-18 * Andra Petrusbrevet 1:16-18 * Matteus 17:1-8
om också Mose for till himlen, när
J aghanundrar
nu fanns på det heliga berget tillsammans
med den himlafarne profeten Elia? Det berättas att
Mose vid ökenvandringens slut gick upp på berget
Nebo, att Herren därifrån visade honom hela det
utlovade landet, att han dog där och att Herren
själv begravde Mose i dalen mitt emot Beet Pegor i
Moab, men också att ingen vet var graven finns (5
Mos 34:1-6), så jag (och jag är inte den förste)
undrar om inte Mose lämnade jordelivet med en
himmelsfärd, så som den andre på förklaringsberget, Elia, mer säkert gjorde. Redan i fornkyrkan
fanns en tradition om Mose himmelsfärd, understödd också av en något kryptisk vers i Judas brev,
v 9.
När Mose från berget Nebo såg in i det utlovade landet, målet för Gudsfolkets en hel livstids
långa vandring, var det i alla fall en parallell till
förklaringsberget där de tre lärjungarna såg in i
himlen, evighetens rike, Guds härlighets tillvaro,
det utlovade livet som Gud tänkt som målet för vår
livsvandring.
Jesus förvandlades inför dem. ”Vi skall alla
förvandlas”, står det i Första Korinthierbrevet, ”i ett
nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i
oförgänglig gestalt, och vi förvandlas” (1 Kor
15:51-52). Hela världen ska förvandlas på den
stora nyskapelsens dag. Kristi förklaring var en
förblick på det, en ”trailer” – fast noga taget mer än
så: det som skedde på förklaringsberget var i nutid
och samtidigt en försmak; det var en ”utanförtiden-händelse” eller en ”både-nu-och-sedan”-händelse, det var den yttersta tiden redan nu, ”realized
eschatology”. På förklaringsberget fanns på riktigt
det som ska komma en gång.
Och Petrus sade: ”Det är bra att vi är med”; och
det var inte så töntigt som det låter. Sex dagar
tidigare hade nämligen Jesus kallat Simon Petrus
för ”Klippan” och sagt att Han skulle bygga sin
kyrka på den klippan. Så när Petrus nu frågade om
det var läge att börja bygga (hyddor) var det för att
kolla om det var dags för ett första spadtag på
bygget av Kristi kyrka. Den kristna kyrkan är den
himmelska hyddan på jorden, den plats där himlen
finns och ”utanför-tiden-livet” lever. I den kristna
kyrkans liv i bön, Bibeln och sakramenten finns
himlen på jorden. Varje mässa är en ”utanförtiden”-händelse, i alla fall om den är innesluten i
Guds moln, den Helige Ande, och lyssnar till rös-
ten från Gud Fader. Då är varje mässa en förverkligad eskatologi, en himmelsk ”trailer” och en förklaringsbergsstund, också när den är grå och
obetydlig till det yttre.
Till slut kommer det också för oss en dag när
Jesus tar med oss upp himmelfärdsberget för att
där förvandla oss, hela oss, ”i ljus till Hans likhet”
(psalmboken nr 172:4) och vi ”allt förklarat ser”
(psalmboken nr 165:3).
Eller rättare sagt: Så hade Gud tänkt att vår tid
på jorden skulle sluta. Döden är en senare tillkommen historia, dyster och fel. Guds tanke, om
jag förstått det rätt, var att vi skulle vara här på
jorden ett visst antal dagar (”våra dagars mått”,
jämför Psaltaren 39:4 och 139:16) och så sluta vår
tid med en behaglig himmelsfärd i en molnsky.
Men synden drog in döden i världen (”syndens lön
är döden”, Rom 6:23), så nu slutar livet så, med
döden.
För att ändå göra himlen möjlig för oss, så att
det som de såg på förklaringsberget skulle bli på
riktigt inte bara för Elia och Mose utan för Petrus,
Jakob och Johannes, ja, också för oss, gick Jesus
först upp på Golgataberget i Jerusalem in i lidandet
och döden, för att sedan med uppståndelsen göra
dödens makt om intet och förlösa oss in i himlen.
Petrus, Jakob och Johannes fick därför följa med
Jesus på korsets väg, genom ensamheten och
mörkret i Getsemane, förnedringen, smärtorna och
döden på Golgataberget.
Det är också vår väg. Vi kommer inte undan
döden och dess mörker, men Jesus är där i vårt
Getsemane, i domen och i döden på vårt Golgota,
varför vår vandring in i döden samtidigt blir en
vandring upp på himmelsfärdsberget, till den stora
förvandlingen och himmelska förlossningen.
Där väntar oss förresten inte bara Mose, Elia
och Maria, de himlafarna, utan också Petrus,
Jakob och Johannes och alla andra heliga och
saliga som gått före oss i tron, alla de som här i
tiden anat och bekänt sig till det utlovade landet
och nu, i utanför-tiden-tillvaron, är där också vi av
nåd får vara.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
