Askesen1 i luthersk tradition: en modell
I vanliga fall anses askesen (i dess grundläggande grekiska betydelse övning, träning) vara
ett sätt att ingå i en process av helgelse. Det vill säga en troende människa tränar sig i visa
övningar som leder till en närmare relation till Gud med mål att bli något annat än det det
hon är, från mer syndare till mer helgon, från mer fallen till mer gudalik; allt på ett relativt
sätt. Man skulle kunna grafiskt representera förhållande på följande sätt:
askes
Syndare
Gudomliggjort/rättfärdig/helgon
Askesen har ett mål i denna modell: att bli helgon, änglalikt, rättfärdiggjort,
gudomliggjort. Dessa olika beteckningar är ofta bytbara och beror mer på traditionen inom
kristendomen än på innehåll. Den modellen är mer intresserad i den enskildes utveckling
mot Gud än i hennes relation till Gud (eller Guds relation till henne) eller medmänniskan.
Gud kan i bästa fall ses som ett hjälpande hand på vägen. Om askesen har en medmänsklig
dimension är denna underordnad målet. Barmhärtighet och kärlek till nästa blir till redskap
för att nå målet Gud. Samtidigt måste alla hinder på vägen utplånas och försakas. Vanligt
borgerligt liv anses inte vara kompatibelt med askesen. Den enskilde askesen ska leva som
en främling i den värld som Gud skapade och av vilken hon är också en del. Genom
förnekelse och avståndstagande mot det Gud har i sin stora barmhärtighet gett henne
helgas man mer och mer i processen mot målet. I denna uppfattnings sammanhang är
begrepp som ren, andlig, avskilt, viktiga liksom en polarisering av begreppen världenhimmelen där den ena handlar om den konkreta av Gud skapade världen och den andra av
en osynlig helt förandligad tillvaron där den mänskliga kroppen, även den skapad av Gud
med alla dess funktioner, inte har plats. I min mening tyder det på en förskjutning av det
sättet som begreppen används i de kristna skrifterna som samlats i Nya Testamentet. Där
menar jag handlar det om polaritet förgängligt- evigt och inte om skapade materiaskapade? ande. Man rör sig från peccator till justus för att använda Luthersk terminologi.
En modell som jag menar skulle vara kompatibel med luthersk uppfattning om människa
som samtidigt rättfärdiggjort och syndare där hon inte kan prestera något för att bli
gudomliggjort finns och kan illustreras på följande sätt:
(Samma skapare som av samma nåd skapar, förlöser och återställer sin skapelse)
Rättfärdig av Guds nåd
Guds kärlek
”informerar”
Människan
Askesen
kärlek till medmänniska/skapelsen
(som blir ett utslag/frukt
av den av nåd och i skapelsen
givna tron och är en övning i kärlek)
syndare genom Fallet
(”Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen.
Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.” 1 Kor 15: 56-57)
I denna skiss vill jag peka på människans dubbla existentiella tillstånd efter luthersk
modell; samtidigt justus/ rättfärdiggjort, gudomliggjort, helgad och syndare, peccator. I
denna tänkesätt kan människa inte komma undan dessa dubbla existensbetingelser. Det hon
kan göra är lita på Guds nåd som den framstår i ljuset av Kristus händelse och öva sig i att
leva i det perspektiv den händelse ger.
Övningen i tilliten, askesen, som i detta sammanhang handlar om övning i kärlekens
imperativ, ”Du ska älska”, är inte för att nå ett mål utan ett utslag av den av nåd och av den i
skapelsen redan given tro genom vilken människan litar på Guds allsmäktiga kärlek. Inte för
att utan därför att Gud har redan (och ständigt) möt henne i nåd och barmhärtighet. Gud
upprätthåller ett tilltal om syndernas förlåtelse till människans rop i ångest inför den
hotande förintelse som existensen, detta ständiga flöde i tid och rum och förgängelse, bär
med sig. Askesens mål är inte att komma närmare Gud, den närheten är en förutsättning för
askesen. Inte heller att bli en annan bättre människa, det är befängt. Målet är att mer och
mer vara den man redan är i Guds mening, att öva sig i tilliten på den givna nåden som en
gång skapade subjektet och som ständigt bär henne. Övningen rycker inte henne ut
existensens villkor av förändring och förgängelse, därför gör den henne inte mindre benägen
att missa målet. Övningen är övning i att leva ett liv befriad från dödens udd, inte från döden
som en del av tidens och rummets villkor, udden som Kristus har utplånad.
Tron på rättfärdiggörelsen som Kristus väcker genom sin uppståndelse innebär, i denna
modell, en relativ befrielse från dödens ångest, som är syndens motor, till kärlek mot Gud,
självet, och Guds skapelse i vilken medmänniska ingår. Denna befrielse ställer inte
människan i ett från den övriga skapelsen eller samhällsgemenskap isolerat tillstånd utan
befriar just från denna isolering till en livgivande gemenskap.
I det sammanhanget hon finns, är hon befriad till kärlek. Denna befrielse har, för en del
människor, inneburit att de inte konsumerar mer än absolut nödvändigt för att upprätthålla
det liv Gud har gett dem här på denna jord som Gud har skapat och tacka Gud för varje
munsbit, klädesplagget hon bär och hyddan som ger henne skydd. Det kan innebära att den
enskilde befrias från rädsla för det som kan döda kroppen men inte utsläcka Livet och vågat
konfrontera orättvisor och mänsklig förnedring. Det kan även innebära för en del att man
drar sig från konsumismens miljö för att leva i ensamhet och fritt kunna agera i oberoende
kärlek mot alla medmänniskor. Då är inte människor eller kärlekshandlingar eller Gud
instrument till att nå ett mål utan, i försäkran om målet, blir Gud liksom medmänniskan/
skapelsen, objekt för en kärlek som genomsyrar livsföringen, kärlek i handling.
Naturligtvis förutsätter denna modell tron på en ”i tidens fullbordan” återställning av
hela skapelsen till den gemenskap som Gud aldrig har brutit… en fullbordan då ”Gud blir allt i
alla” ”även för mig”. I denna fullbordan som karakteriseras av ”evighet” upphör både tid och
rum och därmed existensen; endast den väsensmässiga relationen består. Syndens villkor
mister kraft då dödens ineffektivitet avslöjas i mötet med den uppstånden och tas emot
genom den tro det väcker. Döden är beroende av tid och rum, existensens grundvillkor. I
Gud, och som Guds avbild och ständiga avspegling av hans likhet, är dessa villkor upplösta
för människan. Den kristna erfarenheten av Jesus uppståndelse (en fullständig vanlig
människa, buren och förenad med Guds eviga Logos) som hålls levande genom dess
traderande förkunnelse, är en erfarenhet under existensens villkor av existensens
upplösning i ”tidens fullbordan”. Uppståndelsen sker i Jerusalem, en plats/ett rum, och
under Pilatus och Herodes dagar, en specifik tid. Denna erfarenhet är, för den kristen, ett
avslöjande av Guds ständiga tilltal om syndernas förlåtelse och dödens befängda kraft, ett
tilltal från Gud om Guds eviga gemenskap med mänskligheten och skapelsen.
Justus/rättfärdiggjort är människan eftersom hon är en Guds skapelse, skapad efter Guds
egen avbild (det eviga Logos), till att vara Gud lik. I dess ursprungliga sammanhang är
formuleringen en typisk hebreisk sätt att understryka ett påstående med en omformulerad
upprepning. I denna modell handlar dessa två led inte om en upprepning eller om en följd,
först skapade till Guds avbild och senare, i tidens fullbordan, till att bli Gud lik, utan den ena
beskriver människans natur, hennes väsen om man vill, och den andra avsikten med hennes
skapelse vilket är samtid med skapelsen, det vill säga hennes essentiella relation till Gud i
Guds genmenskap.
Peccator/syndare är människan på grund av sitt möte med sin egen beroende av Gud för
sitt liv, hennes beroende av en Annan, och därmed mötet med sin potentiella död och viljan
att besegra denna urångest genom att bli Gud, bli källa till sitt eget liv och grund till sitt eget
varat/subjekt. Detta innebär ett försök att överskrida sin egen natur som skapade till
gemenskap, ett försök som är dömd till ständigt frustration. Det innebär ett ständigt möte
med en existentiell ensamhet.
I denna modell som jag laborerar med kan inte människan ”berömma sig” om något
annat än om Guds nåd gentemot hela sin skapelse och människan som en del av den.
Askesen är utlevelsen av den tro genom vilken hon känner igen Guds nåderika och
kärleksfulla handlande och litar på den. Det enda eventuella prestation hon gör är denna
”passiva” prestation, att lita på en nådefull och kärleksfull Gud som hon lärt känna genom
Kristus. Jag kan inte minnas att ens i Den trälbundna viljan, Luthers debatt skrift mot
Erasmus Om den fria Viljan, tar Luther avstånd från denna tillit som är trösten för de
förskräkta samvetena.
1.
Bland de asketiska övningarna kan räknas: kontemplativ bön,
psaltarläsning/psalmodin, lectio divina/ bibelläsning, meditation, gudstjänstdeltagande,
fastor och speciella dieter, avhållsamhet från rusdricker, allmosor, tiggande, påtagen
fattigdom, påtagen celibat, påtagen exil, pilgrimsresor, späkning på olika sätt och mycket
annat.
Typen av asketisk praktik är beroende av målet och / eller förutsättningarna som
asketen har för sina övningar. En del av dessa är emot det apostoliska rådet som talar om att
ta väl hand om kroppen som den heliga Andens tempel, andra är direkta följder av detta råd,
som att endast äta och dricka det som är nödvändigt för att behålla en frisk kropp. En del
asketer har som mål att befria anden från kroppen, en tanke för kristendomen främmande
eller påverka Guds nåd, en tanke för luthersk kristendom helt främmande; andra har som
syfte att i trons tillit på Gud kunna bättre älska sin nästa som sig själv.
