Gadus morhua
Torsk
NE
NA
LC
Fiskar
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Sårbar (VU)
A2abcde
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Gadiformes (torskartade fiskar), Familj: Gadidae (torskfiskar),
Släkte: Gadus, Art: Gadus morhua - torsk Linnaeus, 1758 Synonymer:
Kännetecken
Torsk känner man igen på den marmorerade färgteckningen, unik bland svenska torskfiskar. Det är en marin
fiskart som också trivs i bräckt vatten.
Totallängd 180 cm; vanligen 120 cm i bestånd som inte utsätts för högt fisketryck, något mindre i Östersjön. Unga
torskar är slanka och långsträckta, men med tilltagande storlek blir de allt grövre. Kroppen är relativt bred (bredden
utgör ca 2/3 av höjden). Den är högst vid första ryggfenan och därefter jämnt avsmalnande mot stjärtspolen.
Rygglinjen är svagt konvex från stjärtspolen fram över huvudet till nosen. Huvudet är stort och blir relativt sett
större när torsken tillväxer. Munnen är stor och nedåtriktad, och ögonen är små (avsevärt mindre än noslängden).
Den kraftiga skäggtömmen på hakan är vanligen längre än halva ögondiametern. Stjärtspolen är slank, och stjärtfenan
har en rak eller svagt konvex bakkant. Rygg- och analfenorna är korta med rundade eller trubbiga spetsar. Första
ryggfenan är något längre än de övriga, och bukfenornas andra fenstråle är förlängd. Fjällen är små, tunna och knappt
skönjbara. Sidolinjen börjar högt upp på främre delen av kroppen och avslutas längs mitten av stjärtpartiet, där den är
uppbruten i korta avsnitt.
Färgteckningen är mycket varierande beroende på livsmiljön, men huvudet, ryggen och kroppssidorna har alltid
mörkare (oftast bruna) fläckar på ljusare botten. Fläckarna är oregelbundna i formen, vilket ibland ger upphov till en
marmorerad färgteckning med ett ljust nätmönster mot mörk bakgrund. Buken och bukfenorna är vita, övriga fenor
mörkare med fläckar liknande dem på angränsande delar av kroppen. Stationära, kustnära bestånd har i regel en mer
färgrik teckning, och den s.k. bergtorsken - som finns längs den svenska västkusten - kännetecknas av varmt
rödbruna nyanser. Andra stationära bestånd är grönbruna, medan vandrande torsk överlag är ljusare i färgen.
Av torsk finns ett antal underarter urskilda, vilka dock förmodligen huvudsakligen motsvarar den typ av miljö de
lever i (bl.a. Gadus morhua callarias i Östersjön, Gadus morhua marisalbi från Vita havet och insjöpopulationen
Gadus morhua kildensis från Kildinön i Barents hav).
Fenstrålar och fjäll: D1 14-15, D2 18-22, D3 17-20, A1 19-23, A2 17-19, P 19-21, V 6. Fjällen är mycket små och svåra
att räkna.
Utbredning och status
Torsk finns i alla svenska hav och söderut i Europa till Frankrikes nordkust. Den finns i större delen av Nordatlanten
norrut till Spetsbergen och Barents hav, västerut till Grönland samt utmed den nordamerikanska kusten söderut till
Cape Hatteras.
Torsken är en av de kommersiellt viktigaste fiskarterna i Sverige. Den är också den ekologiskt viktigaste marina
rovfisken i Västerhavet och i stora delar av Östersjön. Landningar av torsk i svenska vatten har minskat med i
genomsnitt 80 %, och lekbiomassan beräknas ha minskat med cirka 60 % sedan mitten på 1980-talet. För vissa
bestånd är minskningen ännu större och många lokala bestånd på västkusten misstänks vara helt utslagna. Färre
lokala lekbestånd innebär en minskad total produktionspotential och man kan av allt att döma inte komma tillbaka till
historiska beståndsnivåer om inte de lokala lekbestånden hämtar sig.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Torsk uppehåller sig nära bottnen, stundom i det fria vattnet, från strandlinjen ned till 600 meters djup (vanligen 10200 m). Torskens typiska livsmiljö är kuster och kustnära hav över kontinentalsockeln. I och med att den också trivs i
brackvatten förekommer den rikligt i Östersjön. Den kan också gå upp i utsötade flodmynningar och även bilda
insjöbestånd i lågt belägna brackvattenssjöar. Torsk är en opportunistisk rovfisk som äter fiskar (inklusive mindre
torskar) och ryggradslösa djur både från bottnen och från det fria vattnet. Kräftdjur dominerar dieten för yngre
individer, medan andelen fisk ökar med tilltagande ålder och storlek.
Lekperioden varierar kraftigt mellan olika områden och bestånd, och hos flera bestånd föregås den av längre
vandringar. I Östersjön infaller leken huvudsakligen under sommarhalvåret, i Västerhavet under vintern och våren.
Längs Västkusten och norska kusten finns stationär kustbunden torsk, längre norrut i Barents hav förekommer en
vandrande form, skrei, som har sina lekområden vid nordnorska kusten. Östersjötorsken finns i hela Östersjön upp till
Bottenviken, men lekområdena ligger i egentliga Östersjön och Bälten. I Nordsjön finns ytterligare flera bestånd med
särskilda lekplatser. Leken sker i det fria vattnet inom vissa bestämda områden, vanligen på ett djup ned till 100 m.
Ägg och larver är pelagiska, och ägg som sjunker till bottnen dör. Den torsk som leker i Östersjön har anpassats något
till det bräckta vattnet genom att äggen har lägre densitet och därmed bättre flytförmåga, så att de kan hålla sig
flytande även i det bräckta vattnet som är lättare än saltvatten. Även hanens spermier uppvisar anpassning till lägre
salthalt. För att reproduktionen ska lyckas i Östersjön krävs syrerikt vatten och en salthalt av minst 11 ‰ betingelser som nätt och jämnt uppnås med ojämna mellanrum i vissa djupare partier, framför allt i det viktiga
lekområdet öster om Bornholm. I Östersjön sjunker äggen till saltare och tyngre vatten som samlas i spridda
djuphålor och som har samma densitet som äggen. Djuphålorna har dock lägre syrehalt än ytligare vatten. Den
begränsande faktorn är sannolikt syretillgången, eftersom det salta och syrerika vatten som stundom bryter in i
Östersjön och fyller djuphålorna numera allt snabbare blir syrefattigt på grund av övergödning.
Under upprepade lekakter med några dagars mellanrum kan en större hona lägga över fem miljoner ägg, som efter
befruktning svävar fritt i vattnet. Hanen uppvaktar honan med uppvisningsrörelser och ett grymtljud som alstras
med hjälp av simblåsan. Under själva lekakten simmar hanen under honan buk mot buk. Äggen kläcks efter 10-40
dygn beroende på temperaturen. Torsk växer snabbt; ca 10 cm om året i mellersta Östersjön, något snabbare i
Bottenviken och Västerhavet. Könsmognad kan nås redan vid en ålder av två år, men vanligtvis vid betydligt högre
ålder. Livslängden kan uppgå till 25 år.
Hot
Högt fisketryck är för närvarande det största hotet mot torsken. Under lång tid har uttaget av fisk överstigit
produktionen. En försvårande omständighet är att torsken även fångas vid fiske efter många andra arter som till
exempel efter plattfisk, och den fås därför som bifångst även när ett riktat fiske på torsk inte förekommer. Detta är
framför allt ett problem på västkusten. Delvis beror populationsnedgången på att förvaltningen av fisket inte är
anpassad efter torskens ekologi i tillräckligt hög grad, dvs. uttaget av torsk måste bättre anpassas till fluktuationer i
torskbeståndens produktionsförmåga. Förändringar i ekosystemets struktur samt utarmningen/utslagningen av
lokala populationer har minskat sannolikheten för en snabb återhämtning även om fiskeridödligheten skulle bringas
ner till låga nivåer.
Åtgärder
En förutsättning för att arten skall återhämta sig är att ICES (Internationella Havsforskningsrådet) råd om kvoter
följs. Utflyttningen av trålgränsen har förbättrat situationen för flera kustnära lokala populationer, men även ett
intensivt garnfiske kan slå ut små lokala populationer. En nationell förvaltning av arten som tar hänsyn till artens
ekologi och som säkerställer att lokala populationer inte slås ut är nödvändig för att långsiktigt förvalta arten i svenska
vatten.
Övrigt
Namngivning: Gadus morhua Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 252.
Etymologi: morhua = latinisering av artens franska namn, morue.
Uttal: [Gádus mórua]
Namn på andra språk. Norska: Tors, danska: Torsk, finska: Turska, engelska: Cod.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Naturvård
Konventioner: Typisk art i 1160 Vikar och sund (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i
1110 Sandbankar (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL)), Typisk art i 1170 Rev (Atlantisk
marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL))
Rödlistning i andra länder
Global rödlistning: VU A1bd (1996)
Litteratur
ICES. www.ices.dk. Stock assessment report.
Köster, F.W., Hinrichsen, H.-H., Schnack, D., St. John, M.A., MacKenzie, B.R., Tomkiewicz, J., Möllman, C., Kraus, G.,
Plikshs, M. & Makarchouk, A. 2000. Recruitment of Baltic cod and sprat stocks: Identification of critical life stages and
incorporation of environmental variability and spatial heterogenity into stock-recruitment relationships. ICES Theme
Session on Spatial and Temporal Patterns in Recruitment Processes. C.M. 2000/N: 16.
MacKenzie, B.R., Hinrichsen, H.-H., Plikshs, M., Wieland, K. & Zezera, A.S. 2000. Quantifying environmental
heterogenity: habitat size necessary for successful development of cod Gadus morhua eggs in the Baltic Sea. Marine
Ecology Progress Series 193: 143–156.
Muus, B.J., Nielsen, J.G. & Svedberg, U. 1999. Havsfisk. Prisma. Stockholm. Statistiska meddelanden. Saltsjöfiskets
fångster. SCB, Programmet för fiske, Statistiska centralbyrån, Stockholm.
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Svedäng, H., Hagberg, J., Börjesson, P., Svensson, A. & Vitale, F. 2004. Demersal fish on the Swedish west coast. Four
studies on stock status, development and spawning areas at the Swedish west coast. Finfo 2004: 6.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och
Ragnar Hall, ArtDatabanken). Jacob Hagberg 2005 (naturvårdsinformation).
ArtDatabanken - artfaktablad
3
