Våldtäkt i krig - Operation 1325

TEOLOGISKA HÖGSKOLAN STOCKHOLM
Programmet i mänskliga rättigheter och demokrati, 180hp
Kandidatuppsats, VT 2015
Våldtäkt i krig
En granskning av den internationella rättens
bestämmelser
Författare: Helén Lind
Handledare: Mona Samadi
Ämnesord: Våldtäkt i krig, ICC, ad hoc tribunaler, våld mot kvinnor, kvinnors rättigheter
2(49)
Tack!
Jag vill främst tacka min handledare Mona Samadi som genom uppmuntrande
ord, konstruktiv kritik och inte minst imponerande kunskap inte bara inspirerat
mig utan även gjort denna uppsats möjlig. Tusen tack!
Jag vill även tacka Dennis, Hanna och Juni för allt ert tålamod, stöd och kärlek.
Utan er vore ingenting möjligt… Jag älskar er!
Sist men inte minst vill jag tacka mina föräldrar som ställt upp med uppbackning
när tiden inte räckt till. För ert villkorslösa engagemang är jag er evigt tacksam!
Solna 24/5-2015
3(49)
Abstract
This study deals with rape in war with the focus on women’s vulnerability. The
study uses a legal dogmatic approach and a feminist perspective to examine the
regulation and the definition of the crime of rape in international law. The offence
has always been characterized by impunity. Moreover, it has long had a marginal
status within the public international law since the perception of violence against
women has been considered a private matter. Cases from the United Nations ad
hoc tribunals is also examined and analyzed as they played an important role for
the development of the view of rape as an offence. The study concludes that there
has been a huge development of the view of rape as offence and the regulation is
in many ways widespread and found in many of the international law regulations.
However, much work remains to fulfill women´s rights. It is noted that the
definition of rape differs between the legal sources. This is problematic since a
strong prohibition and a harmonized definition of the offence in international law
is of great importance in all areas of the law to abolishing impunity. The
definition should also be consent-based, which would respond to fundamental
principles.
English title: Wartime rape- An examination of international law.
4(49)
We have women who may be living among us and who are victims of
(wartime) rape. But if you´re not recognized and feel like a victim
again, it is easier for you to stay quiet. So everyone stays silent about
it. And that is the most distressing side of it, when everyone is silent.1
Stanojka Tresic, Forum zena Bratunac, intervjuad av Amnesty
International 2012
Amnetsy International, When everyone is silent, Reperation for survivors of wartime rape in
republica srpska in Bosnia and Herzegovina, Amnetsy International publications, 2012, s 3.
1
5(49)
Innehållsförteckning
1
2
Inledning.......................................................................................................................................... 7
1.1
Syfte och frågeställning ................................................................................................ 11
1.2
Metod och avgränsning ................................................................................................ 11
Internationell rätt ..................................................................................................................... 13
2.1
Genèvekonventionerna och dess tilläggsprotokoll ......................................... 13
2.2
Romstadgan och den internationella brottsmålsdomstolen ....................... 19
2.2.1 Rättsfall........................................................................................................................... 23
2.2.1.1
Prosecutor v. Jean-Paul Akayesu............................................................... 24
2.2.1.2
Prosecutor v. Anto Furundzija ................................................................... 25
2.2.1.3
Prosecutor v. Kunarac, Kovac and Vukovic .......................................... 27
2.2.2 Tortyr och principen om icke-diskriminering .............................................. 29
2.3
Säkerhetsrådets resolutioner .................................................................................... 32
2.3.1 Resolution 1325 ......................................................................................................... 32
2.3.2 Resolution 1820 ......................................................................................................... 33
2.3.3 Resolution 1888, 1889 och 1960 ........................................................................ 34
2.3.4 Resolution 2106 och 2122 ..................................................................................... 36
2.3.5 Resolutionerna- avslutande kommentar ........................................................ 36
3
Analys............................................................................................................................................. 38
3.1
Slutsats................................................................................................................................. 43
6(49)
4
Litteraturförteckning .............................................................................................................. 44
7(49)
1 Inledning
Krig har alltid varit en del av mänsklighetens historia och under dessa har
våldtäkt alltid varit närvarande.2 Kvinnor betraktades som regel under förgångna
krig utgöra krigsbyte som tilldelades segraren över erövrade områden.3 Våldtäkt
mot fiendens kvinnor ansågs ha varit ett sätt för de stridande parterna att visa sin
överlägsenhet gentemot varandra genom den förnedring som våldtäkterna
åsamkade.4 Under andra världskriget var alla inblandade parter delaktiga i
massvåldtäkter. 5 Under de två sista veckorna av kriget utfördes 100,000
våldtäkter enbart i Berlin. Tyska nazister förgrep sig på tusentals judiska kvinnor
i gettona. Detta skedde ofta i sadistiska tecken då det bland annat var vanligt att
sexuella stympningar och mord avlöste våldtäkterna.6 En trolig anledning till att
kvinnor dödades i anslutning till brottet var att försäkra sig om att den ”ariska
rasen” inte riskerade att hotas.7 I Italien utsattes många kvinnor av franska och
marockanska soldater som fått tillstånd uppifrån att våldta. Likaså begick de
sovjetiska styrkorna systematiska våldtäkter på de tyska kvinnorna. Dessa brott
kunde bland annat utspela sig på förlossningsavdelningar och i flyktingläger och
förklarades som hämndaktioner.8 Asien var inget undantag under kriget. Den
japanska militären tvingade många tusentals kvinnor från ett flertal länder,
däribland Korea och Filipinerna in i sexuellt slaveri där de tjänade som militärens
ägodelar.9 De hölls fångna på platser där de var tvungna att utföra sexuella
tjänster åt anlända japanska soldater.10
I förordningarna till rättegångarna efter andra världskriget i Nürnberg och Tokyo
saknades hänvisningar till sexuellt våld. Detta trots att det i århundraden funnits
Brownmiller, Susan, Against our will- man, woman and rape, Ballantine Books, New York, 1975,
s 49, Dawn Askin, Kelly, War Crimes Against Women: Prosecution in International War Crimes
Tribunals, Kluwer Law International, The Hague, 1997, s 1, Lockwood, Bert B, Women´s Rights- A
Human Rights Quarterly Reader, Johns Hopkins, Baltimore, 2006, s 288.
2
3
Dawn Askin, 1997, s 21.
Coomaraswamy, Radhika, Sexual Violence during Wartime, Durham, Helen, Gurd, Tracey,
Listening to the Silences: Women and War, Martinus Nijhoff Publishers, Boston, 2005, s 54.
4
UN, Sexual Violence and Armed Conflict: United Nations Response, Department of Economic and
Social Affairs, 2000, s 3.
5
6
Dawn Askin, 1997, s 53.
7
Ibid, s 57.
8
Ibid, s 61.
9
Lockwood, 2006, s 243.
10
Ibid, s 246.
8(49)
ett förbud mot våldtäkt inom lagar för väpnade strider.11 I Nürnberg fanns bevis
och vittnen tillgängliga men åtal gällande våldtäkt lyste med sin frånvaro då
andra brott ansågs vara av större vikt.12
I dagens väpnade konflikter har det skett en ökning av alla former av våld mot
kvinnor, däribland våldtäkt.13 Under inbördeskriget i Rwanda (1994) var våldtäkt
mer regel än undantag. Dessa var systematiska och användes som vapen vilket
har konstaterats av Förenta Nationerna (FN) med hänsyn till antalet offer och
dess tillvägagångssätt.14 Gruppvåldtäkter var vanligt förekommande och så grova
i sin natur att kvinnan oftast avled efteråt. Ett annat vanligt förfarande bestod av
påtvingad incest. Många offer utsattes även för sexuella stympningar där olika
tillhyggen användes för att förstöra könsorgan.15 I inbördeskriget var våldtäkter
även ett sätt att avsiktligt föra över hiv-smitta i syfte att garantera en utdragen
död.16
Under kriget i det forna Jugoslavien (1992-95) utfördes våldtäkter dels av
enstaka grupper av individer i samband med plundring av hem. Dessa händelser,
som var etniskt riktade, skedde i början av konflikten innan strider brutit ut. 17
Våldtäkter inträffade även i samband med att soldater övertog byar och ägde rum
antingen i hem eller på offentliga platser.18 Efter övertaget av byarna, skickades
utvalda kvinnor till särskilda förläggningar. På dessa ställen kunde soldater,
paramilitärer, vakter eller civila anlända för att välja ut kvinnor som de tog med
sig med avsikt att våldta för att sedan antingen döda eller återlämna dem. Detta
var oftast gängvåldtäkter som inkluderade misshandel och tortyr. 19 Alla parter i
kriget gjorde sig skyldiga till våldtäkter i massiv skala varav den serbiska sidan
använde dessa för att uppnå etnisk rensning.20 Kvinnor våldtogs då i syfte att
UN, Sexual Violence and Armed Conflict: United Nations Response, Department of Economic and
Social Affairs, 2000, s 4.
11
12
Dawn Askin, 1997, s 125.
Further Actions and Initiatives to Implement the Beijing Declaration and Platform for Action,
UN Doc. A/RES/S-23/3, 16 November 2000, para 19, UN Doc. S/RES/1820, 19 June 2008, s 2.
13
UN Doc. E/CN.4/1996/68, 29 January 1996, para 16, FN beräknar att mellan 250.000-500.000
våldtäkter ägde rum.
14
15
Ibid, para 18.
16
Ibid, para 20.
17
UN Doc. S/1994/674, 27 May 1994, para 245.
18
Ibid, para 246.
19
Ibid, para 247.
20
Ibid, para 251 och 253.
9(49)
uppnå havandeskap med avsikt att påverka den etniska gruppens
sammansättning. Övergreppen skedde på regelbunden basis där offren hölls
inspärrade tills graviditeten nådde en tidpunkt då det var för sent att utföra
abort.21 Det fanns även kvinnor som hölls fångna på exempelvis hotell med enda
syftet att sexuellt underhålla soldater. Dessa kvinnor löpte störst risk att dödas. 22
Många samhällen har svårt att acceptera kvinnor efter att de blivit våldtagna
vilket bland annat leder till social utfrysning. Att utföra våldtäkter i krig är av den
anledningen ett effektivt sätt att förstöra familjer och samhällen. Detta då offren
många gånger upplever den sociala utfrysningen som det värsta traumat.23 Men
trots den omfattande och brutala närvaron av våldtäkt i väpnade konflikter har
brottet många gånger betraktats som en biprodukt av krig och inte som
könsdiskriminering eller som ett krigsbrott i sig 24 vilket bland annat
rättegångarna efter andra världskriget vittnar om.25
Likaså, 1979 års internationella konvention om avskaffandet av all slags
diskriminering av kvinnor (CEDAW) behandlar uttryckligen inte våld mot
kvinnor även om kvinnokommittén i sin general comment nummer 19 påvisar att
en ratificering innebär ett ansvar att motarbeta detta.26 En anledning till att
CEDAW trots det är svag i detta avseende har att göra med att synen på våld mot
kvinnor länge ansetts vara en privat angelägenhet.27 Denna syn har även präglat
brottet våldtäkt i krig som inom folkrätten haft en marginell status. 28 I och med
deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor som 1993 definierar våldet
och kräver särskilda åtgärder började synen sakta förändras. 29 Kraven från
kvinnoorganisationer, som i deklarationen innefattar ett erkännande om våldtäkt
i krig, får gehör. När den internationella krigstribunalen för Rwanda skapas 1994
21
Ibid, para 248.
22
Ibid, para 249.
UN Doc. E/CN.4/1996/68, 29 January 1996, para 22, UN Doc. S/1994/674, 27 May 1994, para
250 b.
23
Eriksson, Maria, Defining Rape Emerging Obligations for States under International Law?
Örebro University, 2010, s 11.
24
UN, Sexual Violence and Armed Conflict: United Nations Response, Department of Economic and
Social Affairs, 2000, s 4.
25
Amneus, Diana, Kvinnor och mänskliga rättigheter Gunner, Göran, Namli, Elena, Allas värde och
lika rätt, Studentlitteratur AB, Lund, 2005, s 163.
26
27
Ibid, s 166.
28
Eriksson, 2010, s 11-12.
29
Amneus, Gunner, Namli, 2005, s 164.
10(49)
av FN:s säkerhetsråd innehåller dess stadga våldtäkt som åtalspunkt. 30 Peking
deklarationen som kom till efter den fjärde kvinnokonferensen 1995 har även
den varit av betydelse för brottets erkännande inom folkrätten. Dokumentet
erkänner att kränkningar av kvinnor under krigstid utgör kränkningar av
folkrättens fundamentala principer. Det fastställs även att våldtäkt ska ses som
krigsbrott, brott mot mänskligheten under särskilda omständigheter samt som en
del av folkmord.31 I förarbetena påtalades att våldtäkt i krig inte enbart skulle
hänvisas till som systematiska med risk för att det framgår som att det endast då
utgör ett allvarligt brott, vilket finns inskrivet i dokumentet.32 Vidare erkänns att
kvinnors lika tillgång till deltagande och fulla medverkan i arbetet med att
förhindra och lösa konflikter är av oumbärlig vikt för att bevara och arbeta för
fred. 33 Det fastställs även att kvinnor drabbas av sexuellt våld i krig av
anledningen att de är kvinnor och att konfliktens parter alltför ofta förblir
ostraffade.34
FN har benämnt våldtäkt i krig för”…historiens äldsta och minst fördömda brott”.35
Dock råder det än idag en kultur av straffrihet som signalerar att våldtäkt i krig är
acceptabelt.36
Inal, Tuba, Looting and rape in wartime: Law and change in international relations, University
of Pennsylvania Press, Pennsylvania, 2013, s 149-150.
30
Beijing Declaration and Platform for Action, Fourth World Conference on Women, UN Doc.
A/CONF.177/20, 15 September 1995, para 131.
31
32
Ibid, para 131, Inal, Tuba, 2013, s 150.
33
Ibid, para 134.
34
Ibid, para 135.
Bangura, Zainab Hawa, UN Secretary-Generals Special Representative for sexual violence in
conflict, Unprecedented momentum to end sexual violence in conflict, 10 June 2014.
35
36
Ibid.
11(49)
1.1 Syfte och frågeställning
Uppsatsen syftar till att granska hur våldtäkt i krig regleras enligt den
internationella rätten, vilket innefattar att fastställa rådande lagstiftning samt
dess definition av brottet. En historia av straffrihet gör denna granskning särskilt
angelägen i synnerhet då denna problematik fortfarande görs gällande. Detta i ett
sammanhang där brottet i många krig och konfliktsituationer dessutom anses
öka.
I och med att brottet fått ett sent erkännande inom folkrätten, till följd av att
synen på våld mot kvinnor länge ansetts vara en privat angelägenhet, är även
frågan om dess definition ny. Enligt Brottsmålsdomstolens definition av våldtäkt
sker kränkningen när en förbrytare inkräktar på en annan människas kropp och
där beteendet leder till någon form av penetration. Penetrationen sker med ett
könsorgan i någon del av offrets eller förbrytarens kropp. Det kan även ske med
ett föremål, vilket som helst, eller någon annan kroppsdel i offrets anala eller
genitala öppning. Denna kränkning sker med våld eller hot om densamma eller
tvång. Vilket förorsakas av den utsattes rädsla för olagligt tvång, våld, fångenskap,
mentalt förtryck eller maktmissbruk mot offret eller tredje person eller genom att
utnyttja en hotfull situation. Kränkningen sker även om en individ inte är kapabel
att utrycka sitt fria och sanna samtycke.37
Denna granskning ämnar likaså till att se om ovan presenterad definition är
förenlig med uppsatsens övriga definitioner av samma brott. Ett starkt förbud
mot våldtäkt i krig inom den internationella rätten är av stor betydelse då det
även ger stater ett tydligare åtagande att straffbelägga brottet.
Frågeställning: Hur regleras våldtäkt i krig enligt gällande internationell rätt?
1.2 Metod och avgränsning
Valet av metod är den rättsdogmatiska med avsikt att fastställa gällande rätt, de
lege lata, gällande brottet våldtäkt i krig enligt den internationella rättens
bestämmelser. Flera vetenskapliga inriktningar är användbara i syftet att studera
mänskliga rättigheter som en del av folkrätten. Valet av en rättsdogmatisk metod
i denna uppsats faller sig dock naturligt då granskningens huvudsyfte är att
fastställa gällande rätt. Konventioner, deklarat, allmänna rättsgrundsatser
(universella rättsprinciper som är giltiga inom all världens rättsområden), praxis
samt doktrin kommer att användas som material med avsikt att fastställa de lege
lata. Dessa kommer presenteras i en följd som har till syfte att belysa brottets
historiska utveckling från och med 1940-talet. Uppsatsen presenterar även i sin
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, Crime against humanity of rape,
artikel 7(1)(g)-1, International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, War crime of rape,
artikel 8(2)(b)(xxii)-1.
37
12(49)
slutsats förslag på en framtida reglering, de lege ferenda, baserat på granskat
material.
Uppsatsen kommer likaså tillämpa ett feministiskt perspektiv. Författare som
bland annat Hilary Charlesworth och Diana Cooper anser att rättigheter är
skapade av män och därmed har konstruerats utefter vad män fruktar mest.38
Vilket den internationella rättens historiska exkludering av frågor som är
betydande för kvinnor är ett bevis på, däribland frågan om brottet våldtäkt i
krig.39 Det feministiska perspektivet har inte till uppgift att fastställa rådande
lagstiftning samt definitionen av brottet som är syftet med granskningen. Utan
ämnar till att kritiskt analysera regleringens betydelse för kvinnor i relation till
deras utsatthet gällande våldtäkt. Detta perspektiv är även av betydelse i denna
uppsats av skälet att den nuvarande uppfattningen inom internationell rätt
gällande brottet starkt influerats av feminismen (vilka ett flertal av rättskällorna i
denna uppsats kan påvisa).40
Uppsatsen behandlar våldtäkt som brott mot kvinnor och utelämnar därmed
reglering av samma brott till skydd för män och barn. Den inriktar sig på
reglering gällande straff och förebyggande arbete och inte på rehabilitering.
Fokus ligger på brottet våldtäkt som en del av sexuellt våld och utesluter andra
brott som ryms inom samma definition.
Charlesworth, Hilary, Chinkin, Christine, The boundaries of international law- A feminist
analysis, Manchester University Press, Manchester, 2000, s ix, Cooper, Diana, Gender, conflict
society and human rights, Marchetti, Rafaele, Tocci, Nathalie, Civil society: Conflicts and the
Politisaziation of Human Rights, Levantesi, New York, 2011, s 165, Inal, 2013, s 184, Eriksson,
2010, s 227, Amneus, Gunner, Namli, 2005, s 153.
38
39
Charlesworth, Chinkin, 2000, s ix.
40
Inal, 2013, s 175.
13(49)
2 Internationell rätt
2.1 Genèvekonventionerna och dess tilläggsprotokoll
Efter andra världskrigets fasor ansåg det internationella samfundet att den
internationella rätten krävde nya lagar som var bättre ämnade att skydda civila.41
1949 års omgjorda och utarbetade Genèvekonventioner samt dess
tilläggsprotokoll utgör idag underlaget för den internationella humanitära
rätten.42 Dess grundprinciper syftar till att specifikt skydda den mänskliga
värdigheten av krigets offer utan åtskillnad av något slag.43
Enligt den fjärde Genèvekonventionens artikel 27 ska alla människor som faller
under kategorin skyddade personer respekteras utefter sin värdighet som
människa, vilket bland annat inbegriper skydd mot våld. 44 Med skyddade
personer menas “…those who, at a given moment and in any manner whatsoever,
find themselves, in case of a conflict or occupation, in the hands of a Party to the
conflict or Occupying Power of which they are not nationals”. 45 Det fastställs
därefter ett förbud mot våldtäkt mot kvinnor, vilken görs gällande under alla
omständigheter och på alla platser. Förbudet gäller oberoende av kvinnans ras,
nationella tillhörighet, religiösa övertygelse, ålder samt politiska åsikt. Detta
syftar till att på alla sätt skydda kvinnans heder varav våldtäkt anses utgöra ett
särskilt hot mot hennes anseende. Detta i förhållande till påtvingad prostitution
och olämpligt närmande som även det ryms inom skyddet.46 Förbudet mot
våldtäkt inkluderas som en del av att respektera familjens rättigheter. 47
41
Inal, 2013, s 93.
Forsythe, David P, Human Rights International Relations, 3rd edition. Cambridge University
Press, London, 2012, s 57.
42
43
Eriksson, 2010, s 395.
Geneva Convention Relative to the Protection of Civilian Persons in time of War of 12 august
1949, Part III Status and Treatment of Protected Persons, Section 1, Provisions Common to the
Territories of the Parties to the Conflict and to Occupied Territories, artikel 27.
44
Geneva Convention Relative to the Protection of Civilian Persons in time of War of 12 august
1949, Part I General provisions, artikel 4.
45
Geneva Convention Relative to the Protection of Civilian Persons in time of War of 12 august
1949, Part III Status and Treatment of Protected Persons, Section 1, Provisions Common to the
Territories of the Parties to the Conflict and to Occupied Territories, artikel 27.
46
Convention (IV) relative to the protection of Civilian Persons in Time of War, Geneva 12
august 1949, Commentary –Art. 27, para 1c.
47
14(49)
Dessutom ska brottet på alla sätt förhindras för att respektera kvinnans
försynthet.48
På liknande sätt förbjuds våldtäkt enligt konventionernas tilläggsprotokoll. I
dessa fastställs att kvinnor ska erkännas särskild respekt och därmed måste
skyddas mot våldtäkt. 49 Bestämmelsen ämnar även att skydda individens
värdighet i syfte att värna personen mot förödmjukelse och förnedring. 50
Genèvekonventionen är det första rättsliga dokument som uttryckligen
benämner ordet våldtäkt.51 Sett till sin tid utgör ett erkännande av handlingen,
som ett oacceptabelt förfarande, en stor framgång.52 Dock är förbudet komplext
då en definition av brottet saknas.53 Att våldtäkt ses som ett brott mot kvinnans
anseende har mött stark kritik.54 Genom att ordet heder relateras till våldtäkt
innebär det ett misslyckande att erkänna brottets brutala natur. Istället för att
kvinnan som person anges som motiv till rättsskyddet används en
värderingsladdad term. Vilket i sin tur anses konkretisera idén om kvinnan som
någons egendom.55 FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor har uttalat att
heder är ihopkopplat med begrepp såsom oskuld, renhet och kyskhet. Att förena
denna term med våldtäkt vidmakthåller således en stereotyp bild av kvinnlighet.
Convention (IV) relative to the protection of Civilian Persons in Time of War, Geneva 12
august 1949, Commentary- Art. 27, para 2.
48
Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 august 1949, and relating to the
protection of victims of International armed conflicts (Protocol 1) 1977, Section III, Chapter II
Measures in favor of women and children, artikel 76.1.
49
Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 august 1949, and relating to the
protection of victims of non-international armed conflicts (Protocol II) 1977, Section II, Part II
Human Treatment, artikel 4.2 e.
50
51
Inal, 2013, s 98.
52
Ibid, s 92.
53
Eriksson, 2010, s 396.
Askin, Kelly D, Prosecuting Wartime rape and Other Gender-Related Crimes under International
Law: Extraordinary Advances, Enduring Obstacles, Barkeley Law Scholarship Repository, 2003, s
17, Inal, 2013, s 93, Copelon, Rhonda, Toward Accountability for Violence Against Women in War:
Progress and Challenges, Heineman, Elizabeth D, Sexual Violence in Conflict Zones: From the
Ancient World to the Era och Human Rights, Univerity of Pennsylvania Press, Philadelphia, 2011,
s 236, Durham, Helen, International Humanitarian Law and the Protection of Women, Durham,
Helen, Gurd, Tracy, Listening to the Silences: Woman and War, Martinus Nijhoff Publishers,
Boston, 2005, s 97.
54
Niarchos, Catherine N, Women War and Rape: Challenges Facing the International Tribunal for
the former Yugoslavia, Human Rights Quarterly nr 17, 1995, s 671-676, Charlesworth, Chinkin,
2000, s 314.
55
15(49)
Detta föringar inte bara våldsbrottet utan främjar även samhällets syn på offren
som ”smutsiga” och ”förstörda” samt offrets egna känslor av skam.56 Samtidigt
måste bestämmelserna som konstruerades på 1940-talet beaktas utifrån dess
historiska kontext. Med hänsyn till att många män och kvinnor lever sina liv och
uppfostras utifrån hedern som en livsregel innebär att betydelsen av termen är
mer komplex. Det kan därför anses felaktigt att endast referera ordet heder till en
värderingsbeteckning.57 Valet av denna term har även motiverats med att stater
inte godkänt bestämmelsen om en annan formulering tillämpats. 58 Detta med
hänsyn till att alla världens länder ratificerat Genèvekonventionerna. 59 Det kan i
dess historiska kontext därför till och med anses vågat att våldtäkt över huvud
taget nämns som en oacceptabel handling.60
Artikel 27 kan dessutom som helhet förstås som en laglig garanti för respekt av
värdighet för alla i kategorin skyddade personer. Vilka innefattar både män,
kvinnor och barn utan åtskillnad av något slag. Bestämmelsen var därmed avsedd
att ge ett så brett skydd som möjligt mot all slags våld. Det specifika skyddet för
kvinnor hade därutöver till syfte att stärka denna bestämmelse med fokus på
sexuellt våld.61 Dessutom definieras heder som en själslig och sociabel egenskap.
Rätten att som människa bli respekterad för sitt anseende innebär en rättighet
som bygger på synen att människan är begåvad med ett samvete och förnuft. 62
Detta resonemang är inte helt olikt dagens syn på autonomi som ofta hänvisas till
när skador av sexuellt våld diskuteras inom rättsvetenskapen.63
Dock kan bestämmelsens formulering gällande kopplingen mellan våldtäkt och
heder orsaka svårigheter med staters förpliktelser. 64 Det framgår att kvinnor
kräver extra skydd för att deras heder inte ska vanäras och att våldtäkt utgör ett
särskilt hot mot deras anseende i förhållande till påtvingad prostitution och
56
UN Doc. E/CN.4/1998/54, 26 January 1998, para 11.
Lindsey, Charlotte, The Impact of Armed Conflict on Women, Durham, Helen, Gurd, Tracey,
Listening to the Silences: Women and War, Martinus Nijhoff Publishers, Boston, 2005, s 33.
57
58
Inal, 2013, s 97.
International Committee Red Cross, Treaties and states parties to such treaties, 2015. Dock
har inte alla länder ratificerat dess tilläggsprotokoll.
59
60
Inal, 2013, s 97.
61
Lindsey, Durham, Gurd, 2005, s 33.
Geneva Convention IV relative to the Protection of Civil Persons, in the Time of War,
Commentary, artikel 27.
62
63
Eriksson, 2010, s 397.
64
Inal, 2013, s 93.
16(49)
olämpligt närmande. Denna särskiljning kan förmedla budskapet om att stater
inte anses vara skyldiga att, i lag, förebygga våldtäkt mot kvinnor. Utan att de
snarare uppmuntras till att försöka skydda dem från tillämpningen. 65 Detta kan
ge intrycket att konventionens artikel 27 skapades som en moralisk bestämmelse
och inte som ett förbud med syfte att avskräcka och bestraffa.66 Emellertid har
formuleringen angående våldtäkt som en kränkning mot en kvinnas heder inte
följt med i förbudet mot samma brott i tilläggsprotokollens bestämmelser. 67 Här
omfattar skyddet även alla individer som berörs av en konflikt och begränsas
därmed inte.68
Kritik har även riktats mot att förbudet mot våldtäkt inte ryms inom
bestämmelsernas grövsta brott. Brottet har då tilldelats en mindre status som
krigsbrott som lett till begränsad förekomst av åtal. 69 De stater som ratificerat
den fjärde Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll har ett ansvar att vidta
erforderliga åtgärder gällande lagstiftning för att kunna verkställa straffpåföljd
mot en person som själv begått eller berett någon annan människa order om att
utföra allvarliga överträdelser av konventionens nämnda artiklar. 70
Staternas ansvar innebär här att spana efter individer som enligt ovan anklagats
för allvarlig överträdelse samt att oavsett individens nationalitet ställa denne
inför nationell domstol. Staten är även skyldig att överlämna personen till annan
stat med avsikt att där döma personen förutsatt att den andra staten har till
avsikt att följa bestämmelsen om allvarlig överträdelse samt har den rättsliga
kapaciteten att utföra åtal. Stater har en skyldighet att vidta erforderliga åtgärder
för att stoppa alla handlingar som står i strid med konventionens regler som
faller under kategorin allvarliga överträdelser. 71 Till dessa bestämmelser räknas
handlingar som begåtts mot personer som platsar in i kategorin skyddade
personer. Det inbegriper gärningar såsom att avsiktligt döda en annan människa,
tortera eller utföra omänsklig behandling i egenskap av biologiska experiment.
Medräknat som allvarlig överträdelse gör även handlingar som avsiktligt
förorsakar svårt lidande eller svår skada av kropp eller av det kroppsliga
65
Inal, 2013, s 98.
66
Ibid, s 93.
67
Lindsey, Durham, Gurd, 2005, s 33.
68
Protokoll nr I, artikel 9, Protokoll nr II, artikel 2.
Durham, Helen, O´Byrne, Katie, The dialogue of difference: gender perspectives on international
humanitarian law, International review of the Red Cross, 2010, s 35.
69
Convention (IV) relative to the protection of Civilian Persons in Time of War, Geneva 12
august 1949, artikel 146.
70
71
Ibid, artikel 146.
17(49)
välbefinnandet, otillåten förflyttning eller deportation av person,
omhändertagande av gisslan eller olovligt fängsligt förvar av annan människa i
kategorin skyddad person. Allvarliga överträdelser innebär även handlingar som
berövar personer deras rätt till opartisk och rättvis rättegång eller att tvinga en
person till arbete inom den fientliga statens tjänstgöring. 72 Regelverket kring
bestämmelserna om allvarlig överträdelse är användbart oavsett var någonstans
brottet begicks. De kan även tillämpas på stater som inte är förbundna av
konventionerna och dess tilläggsprotokoll vilket innebär att bestämmelserna
utgör sedvanerätt åtminstone när det handlar om internationella väpnade
konflikter.73
Under arbetet med konventionen uttalade skaparna behovet av
sanktionsmöjligheter om bestämmelserna ska respekteras av stater. Utan dessa
kommer reglerna, även om dessa är hårt övervakade, inte vara till någon nytta.
Därför är reglerna om allvarlig överträdelse viktiga med hänsyn till staters
skyldighet att i lag implementera konventionen som en del av det internationella
regelverket.74 Det juridiska dokumentet innehar även en viktig roll i beaktandet
av befogenhet till överflyttning då stater förpliktigas att välja mellan att själva
ställa ansvariga inför rätta i egen domstol eller lämna över för åtal i utländsk
domstol. Dock omfattas inte artiklarna gällande förbudet mot våldtäkt av
konventionens allvarliga överträdelser. Sett till förarbetena av bestämmelserna
fanns det heller inget som pekar på att så önskades.75
Att inte erkänna våldtäkt som ett av de grövsta brotten har setts som ett stort
misslyckande vilket tilldelar brottet en mindre status inom den internationella
humanitära rätten. 76 Av anledningen till att våldtäkt inte faller under
konventionens allvarliga överträdelser samt att något sådant övervägande heller
inte ägde rum under förarbetena kan anses signalera att brottet våldtäkt i krig i
konventionen inte tas på allvar. Bestämmelsen gällande våldtäkt kan därför
bedömas innehålla brister i skyldighets och tillförlitlighetsaspekter liksom i
överlåtelse av beslutsrätt. Kritik har därför yttrats om att brottet våldtäkt i krig
ligger öppet för manipulation. Vilket visat sig varit tydligt genom politisk och
rättslig straffrihet under många av efterkrigstidens väpnade konflikter.77 Det har
Convention (IV) relative to the protection of Civilian Persons in Time of War, Geneva 12
august 1949, artikel 147.
72
73
UN Doc. E/CN.4/Sub.2/1998/13, 22 June 1998, para 86.
74
Inal, 2013, s 95.
75
Ibid, s 102.
76
Copelon, Heineman, 2011, s 236-237.
77
Inal, 2013, s 104.
18(49)
emellertid konstaterats att våldtäkt faller under benämningen allvarlig
överträdelse genom tolkning trots att brottet inte nämns explicit. 78 Det har då
påvisats att språket gällande bestämmelserna om allvarlig överträdelse i
dokumentet är avsiktligt formulerad med vidd och att det finns en
överenskommelse att den ska tolkas därefter.79 1992 uppgav även internationella
kommittén för röda korset att våldtäkt utgör en grov kränkning av den
internationella humanitära rätten samt att detta brott faller under allvarlig
överträdelse som en handling med uppsåt att orsaka svårt lidande eller svår
skada av en persons hälsa och kropp.80
78
Charlesworth, Chinkin, 2000, s 316.
79
Dawn Askin, 1997, s 310.
80
International Committee of the Red Cross, Aide- Memoire, 3 December 1992, para 2 & 3.
19(49)
2.2 Romstadgan
och
brottsmålsdomstolen
den
internationella
År 2002 trädde Romstadgan för den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i
kraft. Dess syfte är att ställa ansvariga för förbrytelserna folkmord, brott mot
mänskligheten, krigsbrott samt i framtiden aggressionsbrott inför rätta.81 Till
skillnad från den internationella domstolen i Haag (ICJ) som endast har
befogenhet att döma i fall mellan stater kan ICC även åtala individer. 82 Domstolen
får inte överta en prövning från en medlemsstat om det inte påvisats att dennes
nationella domstol inte redan har väckt åtal eller inte längre innehar möjligheten
eller viljan att fortgå den rättsliga utredningen.83 Dessutom får inte åtal väckas
mot individer som beskylls för brott begångna innan stadgan trädde i kraft.84
Brottsmålsdomstolen styrs av dess stadga men kompletteras även av två separata
dokument som behandlar bevis och förfarandet av brott. Genom dessa skrifter
definieras för första gången, i ett traktat, på internationell nivå en rad
sexualbrott.85 Dokumenten har till syfte att guida domstolen och är därför inte
bindande för densamma.86 När det kommer till regleringen av våldtäkt erkänns
det som ett brott mot mänskligheten, krigsbrott samt som en del av folkmord. 87
Folkmord innebär att vålla individer tillhörande en folkgrupp av antingen etnisk,
religiös, nationell eller raslig karaktär, enligt ett av brottets element, svår mental
och fysisk skada. 88 I enlighet med tilläggsdokumentet innefattar det även
våldtäkt.89 Brottet måste ha till syfte att förinta en hel eller delar av en folkgrupp
för att kunna klassas som folkmord.90 För att våldtäkt ska anses utgöra ett brott
Förenta nationernas regionala
brottsmålsdomstolen ICC, 2013.
81
82
informationskontor
i
västeuropa,
internationella
Falk, Richard, Achieving Human Rights, Routledge, New York and London, 2009, s 122.
Rome Statute of the International Criminal Court, 2002, Part II Jurisdiction, admissibility and
applicable law, artikel 17.
83
84
Falk, Richard, 2009, Achieving Human Rights, Routledge, New York and London, s 124.
85
Eriksson, 2010, s 462.
86
Copelon, Heineman, 2011, s 248.
87
Eriksson, 2010, s 462.
Rome Statute of the International Criminal Court, 2002, Part II Jurisdition, admissibility and
applicable law, artikel 6 b.
88
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, Genocide by causing serious bodily or
mental harm, artikel 6 b, fotnot 3.
89
Rome Statute of the International Criminal Court, 2002, Part II Jurisdition, admissibility and
applicable law, article 6.
90
20(49)
mot mänskligheten ska kränkningen vara en del av ett extensivt eller
systematiskt angrepp mot civilbefolkningen där förbrytaren innehar kännedom
om denna attack.91 Våldtäkt utgör även krigsbrott i synnerhet om det utförs som
en del av en strategi eller politiskt mål likväl som en del av ett omfattande
uppdrag.92 Våldtäkten ska ha ägt rum i ett sammanhang av och varit kopplad till
en konflikt varav förbrytaren varit medveten om konfliktens sak
omständigheter.93 Våldtäkt definieras enligt följande:
The perpetrator invaded the body of a person by conduct resulting in
penetration, however slight, of any part of the body of the victim or of
the perpetrator with a sexual organ, or of the anal or genital opening
of the victim with any object or any other part of the body.
The invasion was committed by force, or by threat of force or
coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention,
psychological oppression or by abuse of power, against such person or
another person, or by taking advantage of a coercive environment, or
the invasion was committed against a person incapable of giving
genuine consent.94
För första gången definieras tillvägagångssättet av brottet våldtäkt på
internationell nivå. Definitionen är könsneutral på så sätt att den inte nämner kön
på förövare respektive offer. Valet av begreppet ”inkräkta” var ämnat till att
belysa dess könsneutralitet.95 Även då de flesta våldtäktsoffer under krigstid är
kvinnor är det viktigt att komma ihåg att våldtäkter likaså utförs där män både
utgör offer och förbrytare eller där kvinnan begår övergrepp på mannen. Vilket
bland annat konstaterades under utredningar efter inbördeskriget i Sierra Leone.
Våldtäkt kan även begås av att offret tvingas penetrera förbrytaren. Penetration
kan förutom könsorgan utgöras av andra kroppsdelar såsom fingrar, tunga eller
dessutom av helt andra objekt. Som föremål för penetration innefattas alla
91
Rome Statute of the International Criminal Court 2002, Crimes against humanity, artikel 7.1 g.
Rome Statute of the International Criminal Court 2002, War crimes, artikel 8.2 b xxii resp e vi.
Skillnaden mellan paragraferna är att i den första anses konflikten vara av internationell
karaktär varav den andra paragrafen avser konflikter utan internationell karaktär men
fortfarande inom den folkrättsliga ramen.
92
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, War crime of rape, artikel
8(2)(b)(xxii)-1 resp (e) (vi)-1.
93
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, Crime against humanity of rape,
artikel 7(1)(g)-1, International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, War crime of rape,
artikel 8(2)(b)(xxii)-1.
94
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, Crime against humanity of rape,
artikel 7(1)(g)-1, fotnot 15.
95
21(49)
kroppsdelar och inte endast de vaginala, anala och orala. Delar såsom öron och
ögon kan därmed tolkas in, vilket belyser definitionens bredd.96
I fallen Bemba och Ntaganda dömdes de båda åtalade för krigsbrott samt brott
mot mänskligheten bland annat på grund av våldtäkter. De åtalade ansågs i de
båda fallen ha orsakat våldtäkter med insikt att angripa civilbefolkningen genom
systematiska attacker, vilket skedde under en väpnad konflikt.97 Våldtäkterna
refererades till att ha inkräktat på offren genom gärningsmännens könsorgan
vilket resulterat i vaginal och anal penetration som utfördes under
omständigheter av våld, eller hot om våld eller tvång.98
Kritik har riktats mot att våldtäkt i romstadgan inte utgör ett eget brott utan
istället faller in under krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Vilket
betyder att våldtäkt som brott i sig inte faller under åtal. För att gärningen ska
anses utgöra ett internationellt brott måste andra detaljer bevisas. Brottet måste
exempelvis ha en viss kvantitet och ett visst syfte för att kunna räknas som ett
grovt brott. Kritiker menar då att om brottet ska nå den grad av allvar inom den
internationella rätten som den förtjänar bör den utgöra en egen kategori. Detta
för att förbättra möjligheter till att åtala förbrytare då detta i nuläget är svårt på
grund av de ytterligare beviskraven. Det anses även att den sexuella aspekten av
brottet i det enskilda fallet förminskas om våldtäkten måste relateras till yttre
omständigheter. Detta med beaktande av att konsekvenserna för våldtäktsoffren
inte skiljer sig om brottet exempelvis begås som en del i ett systematiskt anfall
eller om det begås som enskilda isolerade gärningar. Om våldtäkten istället sågs
som ett brott i sig skulle det inte bara vara enklare att döma förövaren utan det
skulle även innebära ett uppfyllande av att ge offret rättvisa. 99 På samma sätt har
regleringen gällande folkmord även kritiserats för att förespråka kollektiva
rättigheter framför individuella. Detta då våldtäkter anses utgöra en kränkning av
den specifika gruppens rättigheter istället för en kränkning av den enskilda
kvinnans. 100 Däremot är anledningen till att specifikationerna gällande
kategorierna av brotten limiterade för att kunna begränsa åtal för de allvarligaste
brotten, oavsett om dessa brott sker som en del av en systematisk attack eller har
ett politiskt mål. Omständigheterna kring våldtäkten är då viktiga för att kunna
väcka åtal mot ansvariga.101 Det bör dock likaså tas i beaktande att ny forskning
96
Eriksson, 2010, s 484.
Prosecutor v Jean-Pierre Bemba Gombo, Case No: ICC-01/05-01/08, 15 June 2009, para 282 &
188, Prosecutor v Bosco Ntaganda, Case No: ICC-01/04-02/06, 9 June 2014, para 36.
97
98
Bemba, 2009, para 165, Ntaganda 2014, para 49.
99
Eriksson, 2010, s 463.
100
Cooper, Marchetti, Tocci, 2011, s 174.
101
Eriksson, 2010, s 463.
22(49)
påvisat att soldater många gånger inte alls begår våldtäkter som ett svar på
militär befallning. Social frustration och normalisering av våld i krigstid pekas
istället ut som bakomliggande orsak än närvaron av disciplin och makt.102
För att våldtäkt ska utgöra krigsbrott måste följaktligen handlingen uppfylla vissa
kriterier.103 I bestämmelsens första paragraf står att:
[t]he Court shall have jurisdiction in respect of war crimes in
particular when committed as part of a plan or policy or as part of a
large-scale commission of such crimes.104
Domstolen får alltså åtala individer för krigsbrott i synnerhet när deras
handlingar är en del av omfattande och taktiska uppdrag. Rhonda Copelon
påpekar att formuleringen gällande ”in particular” innebär att ICC:s mandat att
utreda krigsbrott inte är begränsat till att endast innefatta planmässiga och
omfattande våldssituationer.105 Hon exemplifierar att en person teoretiskt sett
kan utnyttja sin militära status och begå en ”vanlig” kriminell handling utanför
stridigheterna och ändå rättfärdigt dömas för krigsförbrytelse. Domstolen har
däremot för avsikt att prioritera situationer där det förekommit massivt våld. 106 I
fallet Bemba analyseras även där begreppet och tolkas som att domarna inte är
tvungna att utreda huruvida krigsbrotten varit en del av en plan eller strävan att
nå ett politiskt mål eller inte. Det fungerar därmed som vägledning och inte som
ett krav anser de.107 I ICC:s tilläggsdokument påtalas att det inte finns något krav
att bevisa att förbrytaren var medveten om sak omständigheterna till konflikten.
Det väsentliga är att gärningen inträffat i ett sammanhang och varit kopplad till
en konflikt.108
I definitionen angående våldtäkt nämns begreppet icke-samtycke. Denna term
åsyftar till att skydda en viss kategori av människor som har svårigheter att fatta
riktiga beslut gällande sin sexuella autonomi, vilket innebär friheten att själv
bestämma över sin egen sexualitet. Till dessa räknas exempelvis barn och gamla
Eriksson Baaz, Maria, Stern, Maria, Sexual Violence as a Weapon of War? Perceptions,
Prescriptions, Problems in The Congo and Beyond, Africa Now, Uppsala, 2013, s 5.
102
103
Rome Statute of the International Criminal Court 2002, War crimes, artikel 8.2 b xxii.
104
Ibid, artikel 8.1.
105
Copelon, Heineman, 2011, s 315.
106
Ibid, s 248.
107
Bemba, 2009, para 211.
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, War crime of rape, artikel 8 (b) och
(c).
108
23(49)
samt de med naturlig oförmåga. 109 Icke-samtycke har ingen ledande betydelse
utan syftar till att komplettera de viktigaste aspekterna av tvång och våld. Med
hänsyn till att denna kategori av människor inte är kapabla att fatta genomtänkta
beslut gällande sin sexuella autonomi och därmed riskerar att utsättas för
våldtäkt utan att tvång eller våld behövs användas ska dessa ändå vara skyddade
mot brottet. Huruvida människor överlag samtycker eller inte granskas inte
förutom det som relateras till våld eller tvång.110 Det fastställs att frågan om
samtycke inte är domstolens obligatoriska ansvar att utreda. Det är istället en
möjlighet för försvaret att behandla, vilket innebär att bevisbördan då även
hamnar hos dem.111 Men för att kunna använda sig av bevis gällande samtycke i
utredningen krävs ett test där domstolen avgör om huruvida detta bevis är
relevant för utredningen eller inte.112
Arbetet med definitionen av våldtäkt tog lång tid och utgjorde en av de mest
omtvistade bestämmelserna i stadgan. Detta på grund av länders skilda
kulturella, filosofiska och rättsliga underlag.113 Särskilt svårt att nå konsensus var
det gällande samtycke. Ett flertal stater ansåg att bevis måste presenteras i form
av fysiskt eller verbalt motstånd innan frågan om samtycke var möjlig att utredas.
En del länder ansåg att samtycke bör inneha en central roll i definitionen då det
är det enda elementet som kan avgöra om sexuellt umgänge mellan vuxna utgör
ett brott eller inte. Detta argument mötte kritik av andra ombud som istället
menade att en avsaknad av icke-samtycke aldrig kan utgöra en del av våldtäkt
med hänsyn till dess kontext av väpnad konflikt. Medan andra svarade med att
frågan om samtycke är inkluderat i avseendena gällande våld eller hot om våld. 114
2.2.1Rättsfall
De internationella krigstribunalerna för forna Jugoslavien (ICTY) och Rwanda
(ICTR) skapades av FN:s säkerhetsråd 1993 respektive -94 i syfte att åtala
ansvariga för krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. 115 Dessa
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010, Crime against humanity of rape,
artikel 7(1)(g)-1, fotnot 16.
109
110
Eriksson, 2010, s 486.
International Criminal Court, Rules of Procedure and Evidence, 2002, Principles of evidence in
cases of sexual violence, Rule 70.
111
112
Ibid, Rule 72 (2).
113
Eriksson, 2010, s 488.
114
Ibid, s 489.
Forsythe, David P, Human Rights international Relations, 3 rd edition. Cambridge University
Press, London, 2012, s 63.
115
24(49)
tribunaler är liksom ICC styrda av stadgor varav ICC:s är den enda domstol som
drivs genom ett multilateralt avtal. Tribunalernas förordningar är å andra sidan
endast styrda av FN.116 Regleringen och även definitionen gällande våldtäkt i
Romstadgan och dess kompletterande dokument har influerats av domar från de
båda ad hoc tribunalerna.117
2.2.1.1Prosecutor v. Jean-Paul Akayesu
I detta fall från ICTR fastställdes för första gången att våldtäkter utgjorde
folkmord.118 Den åtalade dömdes även för att genom våldtäkter begått brott mot
mänskligheten.119 Jean Paul Akayesu arbetade som borgmästare i Rwanda när
han gjorde sig skyldig till sammanlagt 12 åtalspunkter gällande folkmord,
krigsbrott samt brott mot mänskligheten.120 Angående brotten mot våldtäkt
dömdes han för att ha låtit dem ske på det kommunala kontoret under hans
närvaro. Akayesu bidrog till brotten genom uppmuntrande ord som även
förmedlade en anda av acceptans för militären att våldta. 121 Tutsikvinnor
våldtogs ofta av flera förbrytare och inför åskådare för att sedan i de flesta fall
dödas.122 Det fastställdes att det sexuella våldets konsekvenser utgör allvarliga
skador. I Rwanda våldtogs många människor samtidigt vilket bedömdes ha i syfte
att förgöra en grupp av människor som i detta fall var tutsier.123 Skadorna som
våldtäkterna åsamkade utvidgades här till att inte bara omfatta den enskilde
individen utan också kollektivet. Därför konstaterades att ett omfattande och
systematiskt anfall hade ägt rum och riktats mot den etniska civila folkgruppen
tutsier vilket definierades som brott mot mänskligheten.124 Tutsikvinnor våldtogs
av den enkla anledningen att de var tutsier med avsikten att förgöra den etniska
gruppen. 125 På grund av detta skäl fastställdes att våldtäkt även utgjorde
116
Eriksson, 2010, s 410.
Durham, O´Byrne, Katie, 2010, s 47, Ad hoc tribunaler inrättas av FN:s säkerhetsråd i syfte att
åtala individer för internationella brott som begåtts i länder av krig, UN Rule of Law, Tribunals &
other mechanisms, 2015.
117
Prosecutor v Jean- Paul Akayesu, Judgement of 2 September 1998, case No. ICTR-96-4-T, para
731.
118
119
Ibid, para 695.
120
Ibid, para 417.
121
Ibid, para 693.
122
Ibid, para 731 och 733.
123
Ibid, para 732.
124
Ibid, para 695.
125
Ibid, para 732.
25(49)
folkmord. Det ansågs att om avsikten är att förgöra en grupp, eller delar av den
kan våldtäkt liksom andra handlingar utgöra folkmord. Detta beaktades med
bakgrund av att tutsikvinnor, deras familjer och samhällen på grund av
våldtäkterna fysiskt och mentalt bröts ner. 126 Denna definition utgjorde
underlaget för att våldtäkt kom att inkluderas som en del av folkmord i ICC.127 Vid
denna tidpunkt fanns ingen enhetlig internationell definition av våldtäkt och
därför ansågs en sådan vara av vikt.128 Här fastställdes att gärningen ska ses som
ett uttryck för aggression där de fundamentala elementen inte kan förklaras i en
enformig skildring av objekt och kroppsdelar.129 Våldtäkt utgör därutöver”…one
of the worst ways of inflict harm on the victim as he or she suffers both bodily and
mental harm”.130 Både kvinnor och män kan här falla offer för våldtäkt vilket gör
definitionen könsneutral på samma sätt som Romstadgans. Våldtäkt utgörs även
av att någon använder andra föremål än kroppsliga i syfte för penetration, vilket
tidigare inte heller innefattats i nationella definitioner, men som nu ryms i ICC.131
Gärningen definieras dessutom”…as a physical invasion of a sexual nature,
committed on a person under circumstances which are coercive”.132 FN:s special
rapportör om våld mot kvinnor har uttalat att definitionen går ifrån synen på
våldtäkt som ett brott mot en kvinnas kyskhet eller en familjs heder. Istället
erkänns den som en attack på den individuella kvinnans privata säkerhet.133
2.2.1.2Prosecutor v. Anto Furundzija
I detta fall från ICTY dömdes den åtalade för brott mot krigets lagar där för första
gången våldtäkt utgjorde den enda anklagelsen.134 En muslimsk bosnisk kvinna
grips i Bosnien – Hercegovina i samband med stridigheter och förs till en
polisstation för förhör.135 I närvaron av Anto Furudzija våldtas kvinnan ett flertal
gånger. Den åtalade deltar inte fysiskt i övergreppen men uppmuntrade andra till
126
Akayesu, 1998, para 731.
127
Copelon, Heineman, 2011, s 248.
128
Akayesu, 1998, para 686.
129
Ibid, para 687.
130
Ibid, para 731.
131
Ibid, para 686.
132
Ibid, para 688.
133
UN Doc. E/CN.4/2001/73, 23 January 2001, para 38.
Prosecutor v. Anto Furundzija, Judgement of 10 December 1998, Case No: IT-95-17/1-T, para
276.
134
135
Ibid, para 72.
26(49)
att delta.136 Trots att mannen inte aktivt deltog ansågs han skyldig till tortyr samt
våldtäkt som förklarades utgöra en kränkning av den inneboende värdigheten. 137
Det fastställdes att underlättande av kränkningar samt planläggning, utformning,
organisering eller vållande till brottet våldtäkt likväl som aktivt deltagande är
förbjudna.138 Våldtäktsoffret var här ensamt vilket exemplifierar att våldtäkt inte
behöver ske på ett omfattande och systematiskt tillvägagångssätt för att utgöra
ett grovt brott enligt internationell rätt.139 Det fastställdes att påtvingat oralsex
utgör våldtäkt vilket har influerat definitionen i romstadgan. Denna handling
utgör alltid ett allvarligt brott och kan likväl som penetration av anal eller vaginal
sort förorsaka stor förnärmelse och traumatisk upplevelse för den utsatta. 140
Vidare fastställs att “…forced penetration of the mouth by the male sexual organ
constitutes a most humiliating and degrading attack upon human dignity”.141 Det
hänvisas till att skyddet av alla människors inneboende värdighet är den mest
fundamental kärnan av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.
Respekten för den principen är dessutom den primära grund som utgör den
internationella
humanitära
rättens
och
mänskliga
rättigheters
existensberättigande.142 Med hänvisning till påtvingat oralsex och principen om
skyddet för människans inneboende värdighet fastställs ytterligare att denna
princip måste utgöra utgångspunkten när våldtäkt ska definieras. 143 Däremot
ansågs det inte att alla kategorier av sexuella övergrepp, kopplat till den
inneboende värdigheten, kan inräknas som våldtäkt. Exempelvis utvidgas inte
definitionen till att omfatta tunga eller fingrar som föremål för penetration, vilket
kan tydas i Akayesu och som kom att bli ett tydligt element i romstadgan. 144
Frågan om samtycke togs upp men utgjorde inget underlag i domen. 145 Istället
ansågs det att en handling som ska utgöra våldtäkt måste innehålla inslag av
136
Ibid, para 81.
137
Ibid, para 276.
138
Ibid, para 187.
139
Eriksson, 2010, s 429.
140
Furudzija, 1998, para 184.
141
Ibid, para 183.
142
Ibid, para 183.
143
Ibid, para 184.
144
Eriksson, 2010, s 432.
145
Furudzija, 1998, para 271.
27(49)
tvång eller våld. Detta kan likaså innefatta hot om dessa riktat mot antingen offret
eller en tredje part, vilket även detta känns igen från definitionen i ICC.146
2.2.1.3Prosecutor v. Kunarac, Kovac and Vukovic
Beträffande utgången både vad gäller våldtäkt och tortyr har detta fall ansetts
utgöra ett av de viktigaste framstegen gällande sexuellt våld inom internationell
straffrätt.147 Målet var det första i den Jugoslaviska krigstribunalen att döma den
åtalade för våldtäkt som ett brott mot mänskligheten. Här fastställdes att den
åtalades handlingar förorsakade mycket stort fysiskt och psykiskt lidande och
skada. Vidare fastställdes att”[r]ape is one of the most sufferings a human being
can inflict upon another.”148 Anklagelserna innefattade endast sexuella handlingar
beträffande kvinnliga offer. Kunarac innehade positionen som ledare inom en
specialstyrka tillhörande den serbiska armén. Under ett tillslag i samhället Foca
1992 gjorde han sig skyldig, tillsammans med sju andra män, till systematiska
våldtäkter på invånarna.149 Praxis gällande Furundzija målet granskades under
utredningen varav kravet på elementen gällande tvång och våld i det fallet ansågs
göra definitionen av våldtäkt för snäv för att platsa inom folkrätten. Definitionen
kritiserades ytterligare när det noterades att frågan om samtycke under
utredningen beaktats men olyckligt nog inte varit en del av domen. Beträffande
fallet Kunarac ansågs det vara just frågan om samtycke som utgjorde det
fundamentala elementet. Det konstaterades att faktorer såsom våld och tvång
liksom hot om våld för vederbörande eller tredje part utgör viktiga element.
Emellertid ska dessa inte anses allomfattande. Stort fokus bör istället läggas på
kränkningen av individens sexuella autonomi. 150 Dessa påståenden
argumenterades utifrån att nationella strafflagar generellt väger in tre olika
faktorer i fråga om huruvida sexuellt umgänge utgör våldtäkt. Dessa faktorer
anses vara dels frågan om våld eller hot om densamma. Den andra faktorn är den
om andra omständigheter som kan ha underminerat offrets förmåga att visa
nekande. Varav den tredje är om umgänget förekommer med avsaknad av offrets
samtycke.151 Det förklarades ytterligare att tvång och våld utgör aspekter vilka
kan inneha funktionen att bevisa icke-samtycke:
146
Ibid, para 185 (ii).
147
Eriksson, 2010, s 434.
Prosecutor v. Kunarac, Kovac and Vukovic, Case No. IT-96-23 and 23/1, Judgement of 22
February 2001, para 655.
148
149
Ibid, para 4.
150
Ibid, para 440.
151
Ibid, para 442.
28(49)
…[T)he absence of genuine and freely given consent or voluntary participation may
be evidenced by the presence of the various factors…such as force, threats of force,
or taking advantage of a person who is unable to resist.152
Av denna anledning drogs slutsatsen att bestraffningar av kränkningar av det
sexuella självbestämmandet utgör en mer grundläggande och omfattande princip
vilken dessutom är en ömsesidig nämnare som enar skilda rättssystem. 153
Definitionen i fallet Furundzija ansågs vara för snäv, med beaktande av fokus på
tvång. Följaktligen fastställdes att det sexuella självbestämmandet i detta fall var
det fundamentala elementet i avgörandet om huruvida en sexuell handling utgör
våldtäkt. Kränkningen av den sexuella autonomin sker” …wherever the person
subjected to the act has not freely agreed to it or is otherwise not a voluntary
participant”.154 Men frågan om samtycke kan vara svår att utreda. I målet
framkom bland annat att kvinnor som tagits tillfånga i perioder varit fria att röra
sig.155 Vid ett annat tillfälle tog ett av offren eget initiativ till sexuellt umgänge. 156
Betydelsen av samtycke övervägdes men förklarades att om en person är utsatt
för eller befinner sig under hot eller av andra skäl fruktar våld, förtryck,
fångenskap eller psykiskt undertryckande, kan inte tecken på samtycke som
offret eventuellt ger uttryck för tolkas som egen vilja.157 Kommittén för mänskliga
rättigheter (MR-kommittén) fastställer att en kvinnas skydd mot våldtäkt faller
under rätten till privatliv.158 Skyddet av denna rättighet bygger på föreställningen
om människans inneboende värdighet och ämnar till att skydda individens
integritet och autonomi. Ett självbestämmande som innefattar rätten att få
bestämma över sin egen kropp.159 Rätten till privatliv utgör emellertid en
derogerbar rättighet, vilket betyder att denna kategori av rättigheter får under
allmänt nödläge inskränkas.160 Med allmänt nödläge menas att landet befinner sig
i ett tillstånd som hotar statens fortsatta existens och som officiellt tillkännagivits.
152
Ibid, para 458.
153
Ibid, para 440.
154
Ibid, para 457.
155
Ibid, para 780.
156
Ibid, para 644.
157
Ibid, para 464.
Human rights committee, General comment No 28, artikel 3, The equality of rights between
men and women, 29 Mars 2000, para 20, Internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter (ICCPR), artikel 17, Rätten till privatliv skyddas även I FN:s allmänna
förklaring (UDHR), artikel 12.
158
159
Eriksson, 2010, s 334.
160
ICCPR, artikel 4.2.
29(49)
De derogerbara rättigheterna får inte inskränkas mer än vad situationen kräver.
Ett krig eller en väpnad konflikt kan tolkas in i denna beskrivning. 161 Principen
om människans inneboende värdighet är däremot en grundläggande princip som
nästintill alla mänskliga rättighetsdokument vilar på.162 I inledningen på den
allmänna förklaringen uttrycks dess ”…faith in fundamental human rights, in the
dignity and worth of the human person…”.163
2.2.2Tortyr och principen om icke-diskriminering
I de tre ovan nämnda fallen anses även våldtäkt utgöra tortyr. I fallet Akayesu
fastställs att våldtäkt liksom tortyr är ”… a violation of personal dignity…” och
innebär en kontrollerande, förnedrande och smärtsam behandling som har till
avsikt att bryta ner individen.164 När våldtäkten förorsakas av, eller på initiativ,
eller med ett godkännande eller medgivande från en statlig befattningshavare
eller annan individ som innehar en officiell roll, utgör det tortyr. 165 Det påpekas
även att den internationella konventionen om förbud mot tortyr (CAT) inte
definierar tortyr till en särskild kategori av handlingar utan istället riktar fokus
på en bredare begreppsmall angående tillåtande av statligt våld. 166 I fallet
Furundzija fastställs även där att våldtäkt utgör tortyr.167 Detta då brottet kan
användas som ett redskap i samband med förhör av statlig tjänsteman eller
annan individ som förhör offret. Detta i syfte att söka fakta, skrämma, tvinga,
förnedra eller nå bekännelse. I fallet beaktades MR-kommitténs general comment
No 28.168 Där framgår det att en kränkning av förbudet mot tortyr i ICCPR kan
orsakas av våldtäkt.169 I fallet Kunarac bedömdes likaså våldtäkt utgöra tortyr.
Domarna tillade med bakgrund av fallet Furundzija att definitionen i CAT behöver
utvidgas gällande ansvarsutkrävning, då en väpnad konflikt ofta innefattar icke-
161
Ibid, artikel 4.1.
ICCPR, inledning samt artikel 10, Internationella konventionen om de ekonomiska sociala och
kulturella rättigheterna (ICESCR), inledning, Internationella konventionen mot tortyr och annan
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT), inledning.
162
163
UDHR, preamble.
164
Akayesu, 1998, para 687.
165
Ibid, para 687.
Ibid, para 687, Human rights committee, General comment No 20, artikel 7, Prohibition of
torture, or other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment, 1997, para 4.
166
167
Furudzija, 1998, para 276.
168
Ibid, para 163.
Human rights committee, general comment No 28, artikel 3, The equality of rights between
men and women, 29 Mars 2000, para 11.
169
30(49)
statliga aktörer som utför tortyr. Det ansågs därför att utredarens fokus bör ligga
på den aktuella handlingen och inte på förövarens identitet.170 Även i fallet Bemba
likställdes våldtäkt med tortyr.171 Det beaktades att det inte finns en klar
definition av brottet, gällande typ av handling, varav det konstaterades att en
betydande rang av skada och lidande måste uppnås. 172 Det faktum att den åtalade
i detta fall haft en avsikt med sitt handlande och att offren i fråga utstått svårt
lidande var tillräckligt för att bevisa tortyr.173 Tortyr utgör jus cogens.174 Vilket
betyder att normerna är gällande och bindande för alla rättssystem och individer
oavsett statens fördragsbestämmelser.175 Dock har straffriheten gällande våldtäkt
som tortyrmetod visat sig avsevärt högre än för andra tortyrmetoder.176
Angående bedömningen om våldtäkt anses vara tortyr krävs att denna handling
sker utifrån ett visst syfte, vilket kan vara diskriminering. FN:s särskilde
rapportör om tortyr har uttalat att om beteenden är könsutmärkande, såsom
bibehållande av manlig dominans över kvinnor som en del av våldtäkt, är
komponenten bakom syftet alltid fastställt. 177 I fallet Delalic från ICTY
stipulerades att våldtäkt infriar kraven gällande syftet med diskriminering med
hänsyn till att brotten i detta fall främst riktat sig till kvinnor. Domarna hänvisar
till kvinnokommitténs uttalande om att våldtäkt utgör diskriminering när våldet i
fråga riktar sig till kvinnor på grund av att det är just kvinnor. 178 I fallet Kunarac
fastställdes även där att våldtäkt utfördes bland annat på grund av kön. 179
Principen om icke-diskriminering, varav kön är en av grunderna, utgör även den
en av mänskliga rättighetsdokumentens grundläggande värden och åberopas i de
170
Kunarac, 2001, para 489-490.
171
Bemba, 2009, para 204.
172
Ibid, para 193.
173
Ibid, para 194.
174
CAT, 1987, artikel 1, Kunarac Judgement, 2001, para 466.
175
CAT, 1987, artikel 2.
UN Doc. E/CN.4/1995/34, 12 January 1995, Report of the Special Rapporteur, Mr. Nigel s.
Rodley, submitted pursuant to commission on Human Rights Resolution 1992/32, para 19.
176
177
UN Doc. A/HRC/7/3, 15 January 2008, para 30.
Prosecutor v. Delalic, Case No: IT-96-21-T, Judgement of 16 November 1998, para 493,
General recommendation number 19, CEDAW, para 1.
178
179
Kunarac, 2001, para 654.
31(49)
flesta av dess dokument.180 Den Allmänna förklaringen konstaterar att”[a]ll
human beings are born free and equal in dignity and rights”.181
180
Se bland annat: UDHR, artikel 2.1, ICCPR, artikel 2.1, ICESCR, artikel 2.2.
181
UDHR, artikel 1.
32(49)
2.3 Säkerhetsrådets resolutioner
Det främsta ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet har
FN:s säkerhetsråd.182 Rådet har, under en tretton årsperiod med start år 2000,
skapat resolutioner i syfte att i krigstid stärka och skydda kvinnors ställning i
förhållande till vedertagna rättsliga normer på samma område. 183
2.3.1Resolution 1325
Resolution 1325 fastställer kvinnors lika tillgång till deltagande och fulla
medverkan i arbetet med att förhindra och lösa konflikter, vilken är av oumbärlig
vikt för att bevara och arbeta för fred.184 Av den anledningen åläggs stater att öka
kvinnligt deltagande inom alla institutioner på nationell, regional och
internationell nivå med avsikt att förebygga konflikter. 185 FN:s
generalsekreterare föreskrivs av samma skäl inrätta en plan som ser till att
kvinnors delaktighet gällande beslutsfattande ökar i fredsprocesser och i
skapandet av nya resolutioner. 186 Dessa ska således genomsyras av ett
genusperspektiv.187 Stater ska likaså tillämpa detta perspektiv, vilket bland annat
innebär att vidta åtgärder för att även lokala och inhemska fredsinitiativ från
kvinnor ska involveras i alla delar av fredsprocessen.188 Alla parter i en konflikt
uppmanas att respektera internationell rätt gällande skydd av kvinnor och
hänvisningar görs till bland annat Genèvekonventionerna och dess
tilläggsprotokoll samt ICC.189 Särskilt skydd av kvinnor uttalas med beaktande av
kvinnors utsatthet gällande våldtäkt och sexuellt våld vilket kräver särskilda
åtgärder.190 Här betonas regeringars ansvar att döma förbrytare och avskaffa
straffrihet för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord innefattande
våldtäkt och sexuellt våld riktade mot kvinnor.191
182
Forsythe, 2012, s 73.
183
Durham, O´Byrne, 2010, s 36-37.
184
UN Doc. S/RES/1325, 31 October 2000, s 1.
185
Ibid, para 1.
186
Ibid, para 2.
187
Ibid, para 5.
188
Ibid, para 8 (b).
189
Ibid, para 9.
190
Ibid, para 10.
191
Ibid, para 11.
33(49)
Denna resolution innebar en markerande vändpunkt gällande internationellt
löfte och engagemang i frågor rörande kvinnors beskydd och delaktighet i
fredsprocesser. Detta med bakgrund av FN:s misslyckande att stoppa kriget både
i Rwanda och i Bosnien några år tidigare där det sexuella våldet åsamkat stort
lidande för kvinnor.192 Dess styrka ligger i det integrerade erkännandet av
kvinnors behov av skydd samt lika delaktighet på alla nivåer av
beslutsfattande.193 Men sett till staters implementering av resolutionen kan
konstateras en stor besvikelse.194 Kvinnor och deras organisationer har generellt
en marginell position i postkonflikt förhandlingar, trots att de ofta innehar en
betydande roll i att förverkliga fred.195 Stater har menat att bestämmelserna är
för omfångsrika och oklara och därmed för svåra att implementera. Som resultat
har dess innehåll gällande skyddet för kvinnor nått störst framgång i
implementeringen då det ansetts vara det lättaste att ta till sig till skillnad från
behovet av ett genusperspektiv och kvinnors inflytande. Det var behovet av
skydd som därför kom att sätta sin prägel på nästföljande resolutioner.196
2.3.2Resolution 1820
Denna resolution var den första som uteslutande behandlar sexuellt våld i krig
där det fastställs att våldtäkter som används som vapen eller uppgår till
omfattande och systematiska attacker riktade mot civilbefolkningen utgör en
verklig fara för fred och säkerhet. Därför krävs ett omedelbart slut på sexuellt
våld i krig, vilket riktar sig till alla parter i konflikten. 197 Dessa är i sin tur skyldiga
att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda civilbefolkningen från dessa brott,
vilket exempelvis innebär att utbilda militärer om förbudet mot sexuellt våld. Det
innefattar även att evakuera civila som befinner sig i risk för att utsättas för
våldtäkt och sexuellt våld samt att utföra andra lämpliga disciplinära åtgärder.198
Stater står ansvariga att tillgodose offer, med fokus på kvinnor, lika tillgång till
rättvisa genom att åtala skyldiga för våldtäkt och sexuellt våld. Att motverka
Skjelsbaek, Inger, The political Psychology of War Rape, Studies from Bosnia and Herzegovina,
Routledge, New York, 2012, s 126.
192
193
Copelon, Heineman, 2011, s 252.
194
Skjelsbaek, 2012, s 127.
195
Copelon, Heineman, 2011, s 253.
196
Skjelsbaek, 2012, s 128.
197
UN Doc. S/RES/1820, 19 June 2008, para 1 & 2.
198
Ibid, para 3.
34(49)
straffrihet anses gynna inte bara sanning, försoning och rättvisa utan på sikt även
en bestående fred.199
Generalsekreteraren åläggs dessutom att lämna en rapport till säkerhetsrådet i
syfte att underlätta arbetet med att följa upp resolutionens implementering som
konfliktens parter bär ansvar för. Sakkunskap som hämtats från varierande FN
källor ska belysa problematiken av sexuellt våld i aktuella landsituationer.
Konfliktens parter är genom sitt åtagande skyldiga att här samarbeta och vidta
nödvändiga åtgärder för att stoppa våldet.200
Resolutionen har kritiserats då det har ansetts att den åsidosätter 1325:s
betydelsefulla bestämmelser gällande kravet på kvinnors deltagande inom
beslutsfattande på alla nivåer. Genom att enbart fokusera på det sexuella våldet
framstår kvinnor uteslutande som offer och inte som aktörer. I inledningen av
1820 bekräftas dock staters åtagande att implementera 1325, vilket bör utläsas
som att resolutionerna ska ses som integrerade med varandra och inte som att
1820 ersätter den förra. Däremot anses det krävas en förhöjd observans och
upprustning på alla nivåer för att se till att 1820 bidrar till ett effektivt skydd och
att bestämmelserna i 1325 inte faller i glömska. 201 FN upplevde även stora
svårigheter
med
att
implementera
1820,
med
beaktande
av
uppföljningsmekanismen, då det var problematiskt att avgöra vilka källor som
innehade rätta underlaget för en trovärdig landanalys. Av denna anledning
skapades resolution 1888.202
2.3.3Resolution 1888, 1889 och 1960
Resolution 1888 vidareutvecklar 1820 genom att ge FN:s generalsekreterare
mandat att tillförordna ett särskilt sändebud för att samordna och styra arbetet
med att stoppa sexuellt våld i krig.203 En grupp av experter utväljs för att arbeta
mot straffrihet samt ge stater rekommendationer på hur de bäst kan arbeta för
att avskaffa denna typ av våld.204 Krav finns även på att generalsekreteraren
regelbundet rapporterar till säkerhetsrådet om hur resolution 1820 efterlevs. 205
Staters ansvar att åtala förbrytare förtydligas genom att kräva att det inhemska
199
Ibid, para 4.
200
Ibid, para 15.
201
Copelon, Heineman, 2011, s 253-254.
202
Skjelsbaek, 2012, s 129-130.
203
UN Doc. S/RES/1888, 30 September 2009, para 4.
204
Ibid, para 8.
205
Ibid, para 27.
35(49)
rättssystemet reformeras för att stämma överens med det internationella.206
Dessutom fastställs att alla konfliktens parter är ansvariga för att alla anklagelser
om sexuellt våld noga utreds vare sig den misstänkte är civil eller militär. 207 FN
uppmanas därutöver att aktivt stärka åtgärderna för att förebygga att våldtäkt
och sexuellt våld inte utförs av dess egna fredsbevarande styrkor.208
Resolution 1889 tar vid efter 1325 och riktar fokus mot kvinnors delaktighet. Här
noteras att kvinnor i konfliktsituationer ofta enbart ses som offer och att deras
roll som aktörer undermineras.209 Av denna anledning uppmanas staterna att
ytterligare öka möjligheterna för kvinnors fulla och lika deltagande inom alla
skeden av fredsbyggandet. De ombeds att öka kvinnors engagemang gällande
politiskt och ekonomiskt beslutsfattande samt att stödja deras ledarskap inom
bland annat förvaltning.210 För att möjliggöra detta krävs kvinnors lika tillgång till
utbildning211 samt att aktivt arbeta mot samhällsattityder som är negativa till
kvinnors lika deltagande.212
Resolution 1960 är än mer tydlig gällande ansvarsåtgärder då den gör en kraftig
ansträngning att få stopp på straffriheten. Parter som är deltagande i det sexuella
våldet ska listas och underkastas sanktioner213 då många av förbrytarna till det
sexuella våldet ofta är stödda av regeringar. 214 Vidare uppmanas
Generalsekreteraren att etablera rapporterings och analysprocesser för att tidigt
kunna sätta in effektiva åtgärder, i syfte att snabbt stoppa våldet. Säkerhetsrådet
behöver därför regelbundet erhålla åsikter från drabbade kvinnor. 215 För att
dessa kvinnor lättare ska våga delge sina erfarenheter betonas vikten av
kvinnliga aktörer inom fredsbevarande uppdrag.216
206
Ibid, para 6.
207
Ibid, para 7.
208
Ibid, para 21.
209
UN Doc. S/RES/1889, 5 October 2009, s 2.
210
Ibid, para 1.
211
Ibid, para 11.
212
Ibid, para 1.
213
UN Doc. S/RES/1960, 16 December 2010, para 3.
214
Skjelsbaek, 2012, s 130.
215
UN Doc. S/RES/1960, 16 December 2010, para 8.
216
Ibid, para 10.
36(49)
Resolution 1888 och 1960 har främst till avsikt att lagra bättre information och
generera en översikt av problematiken gällande sexuellt våld i krig. Detta för att
möjliggöra förbättrade politiska reformer som i sin tur framställer effektivare
skyddsåtgärder. Arbetet med att kartlägga det sexuella våldets problematik är
dock en utmaning då detta landskap befinner sig under ständig förändring.217
2.3.4Resolution 2106 och 2122
Resolution 2106 summerar de föregående med en massiv insats att fördöma och
bekämpa det sexuella våldet. För att långsiktigt kunna förebygga våldtäkt
erkänns kvinnors deltagande inom den politiska, ekonomiska och sociala makten
på lika villkor som avgörande. Vilket skulle betyda ett fullständigt uppfyllande av
1325.218 Här framhålls även principen om due dilligence som ett hjälpmedel att
bekämpa brottet.219 Kvinnor från det civila samhället som enskilt eller inom
organisationer kan utöva påtryckningar mot konflikters skilda parter och
uppmärksamma det sexuella våldet anses vara av oumbärlig vikt. 220
Resolution 2122 belyser det kritiska behovet av ett uppfyllande av 1325 vilket är
av avgörande vikt för kvinnors delaktighet inom alla områden av
konfliktförebyggande, konfliktlösning samt fredsbevarande.221 FN tillsätter därför
nya mandat i syfte att övervaka och främja dessa processer. 222 FN:s
generalsekreterare åläggs att för första gången ta fram en global studie om
genomförandet av 1325. Denna ämnar till att belysa globala trender, brister, god
praxis samt utmaningar som medlemsstaterna får ta del av i syfte att driva frågan
om kvinnligt deltagande framåt.223
2.3.5Resolutionerna- avslutande kommentar
Den första resolutionen som ligger till underlag för de andra har varit svår att
implementera, vilket har ansetts bero på staters ovilja att erkänna kvinnor som
likvärdiga aktörer samt en avsaknad av uppföljningsmekanismer. Med den
bakgrunden skapades de övriga resolutionerna. Tillsammans har deras innehåll
217
Skjelsbaek, 2012, s 131.
218
UN Doc. S/RES/2106, 24 June 2013, s 1.
Ibid, s 2, Due diligence innebär, enligt Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor,
artikel 4 (c), att staters ansvar omfattar att förhindra, utreda och bestraffa våld mot kvinnor
oavsett om förbrytaren innehar statligt ämbete eller är privat aktör.
219
220
UN Doc. S/RES/2106, 24 June 2013, s 11.
221
UN Doc. S/RES/2122, 18 October 2013, para 1.
222
Ibid, para 7.
223
Ibid, para 16.
37(49)
dock ansetts innebära ett enormt framsteg med hänsyn till kvinnors rättigheter
inom området fred och säkerhet. Detta med anledning av deras vidhållande av
samhörighet mellan kvinnors rättigheter, fred och säkerhetsangelägenheter. 224
FN har uttalat att resolutionerna visar att det internationella samfundet ändrat
syn och inte längre ser krigsrelaterat sexuellt våld som en sidoeffekt av krig utan
som ett brott som enligt internationell lagstiftning ska ådömas straff och aktivt
förebyggas.225 Samtidigt uttrycker FN:s särskilda sändebud om sexuellt våld i
krig, med beaktande av aktuella domslut, att straffriheten för våldtäkt i krig
fortfarande är en kritisk fråga för det internationella samfundet. 226
224
Skjelsbaek, 2012, s 127.
UN, Office of the Special Representative of the Secretary-General for Sexual Violence in
Conflict, About the Office, 2014.
225
Bangura, Zainab Hawa, UN Secretary-Generals Special Representative for sexual violence in
conflict, Unprecedented momentum to end sexual violence in conflict, 10 June 2014.
226
38(49)
3 Analys
Från att ha haft en marginell ställning inom folkrätten på grund av att våld mot
kvinnor betraktats som en privat angelägenhet har det sedan 90-talet skett en
enorm utveckling gällande den internationella regleringen av våldtäkt i krig.
Romstadgan och den internationella brottsmålsdomstolen har höjt brottets
status avsevärt då individer som begått våldtäkt där kan dömas för krigsbrott,
brott mot mänskligheten samt folkmord. Regleringen uppfyller därmed Peking
deklarationens krav men influerades främst av prejudikaten från ICTY och ICTR
där åtalade för första gången någonsin dömdes till folkrättens tre grövsta brott.
Detta var av stor betydelse för kvinnors rättigheter med beaktande av att
våldtäkt i 1949 års Genèvekonvention utgör ett mindre brott med lägre status.
Här kan våldtäkt med hjälp av tolkningsmöjligheter falla in under de allvarligaste
brotten. Men när en bestämmelse är beroende av en tolkning för att
implementeras riskerar dess syfte att försvagas. En annan svaghet gällande
bestämmelsen i Genèvekonventionen är att den endast avser att skydda personer
som kränks av medborgare tillhörande annan stat. Personer som kränks av sina
egna statliga aktörer är därmed inte skyddade av bestämmelsen vilket exkluderar
många människor. I tilläggsprotokollen finns däremot ingen sådan begränsning,
vilket kan tolkas som att dessa bestämmelser är starkare än den i konventionen.
Att folkrätten utvecklat sin reglering gällande våldtäkt kan även utläsas av
säkerhetsrådets resolutioner där det även där fastställs att brottet kan utgöra
krigsbrott, brott mot mänskligheten samt en del av folkmord.
I Romstadgan måste emellertid våldtäkt exempelvis ha skett med en viss
kvantitet och ett visst syfte enligt kriterierna för att utgöra ett av de tre grövsta
brotten. Kritiker menar att våldtäkt i internationell rätt bör utgöra ett eget brott
med samma erkända status med motiveringen att kränkningen av individen är
lika grov oavsett bakomliggande syfte och omfattning. I fallet Furundzija från
ICTY visar sig detta till viss del vara möjligt då den åtalade dömdes för
krigsförbrytelser trots att kvinnan var ett enskilt offer och handlingen därmed
inte var utbredd. Beträffande bestämmelsen om krigsbrott i Romstadgan skulle
emellertid en dom mot en enskild förbrytare där offret är ensamt kunna vara
möjlig. I tilläggsdokumentet framgår att det inte finns ett krav att bevisa
förbrytarens medvetna syfte till handlingen. Det väsentliga är kontexten av en
konflikt. Detta dokument är däremot inte bindande för domstolen utan fungerar
mer som vägledning för densamma vilket försvagar möjligheten. Likväl har den
bindande stadgans bestämmelse, med hänsyn av formuleringen ”in particular”,
tolkats som att domstolens mandat inte är begränsat till att endast innefatta
planmässiga och omfattande våldssituationer. Teoretiskt sett kan därmed en
person utnyttja sin militära status och begå en vanlig kriminell handling, såsom
våldtäkt, utanför stridigheterna och ändå rättfärdigt dömas för krigsbrott. Detta
skulle innebära en möjlighet att åtala individer för detta brott när våldtäkt utförts
på ett enskilt offer så som var fallet i Furundzija målet. Dessutom skulle det
närma sig ett större erkännande av kränkningen på den enskilde individen.
39(49)
Domstolen har dock till avsikt att prioritera situationer där det förekommit
massivt våld vilket görs gällande i fallen Bemba och Ntaganda.
ICC:s reglering gällande brott mot mänskligheten kräver däremot att
våldtäkterna ska ha skett på ett systematiskt tillvägagångssätt, vilket inte är
förenligt med utgången i fallet Furundzija. Inte heller är det förenligt med Peking
deklarationens fastställande att våldtäkter inte ska behöva vara systematiska för
att utgöra ett internationellt grovt brott. I romstadgans bestämmelse angående
folkmord kan ett erkännande av den individuella kränkningen ses som alltmer
frånvarande när den kollektiva rättigheten sätts främst. Det har menats att det
viktigaste är att kunna döma förbrytare för det tre grövsta brotten enligt ICC för
att det ska tilldelas långa och rättmätiga straff för sina gärningar, varav våldtäkt
här är inkluderat. Detta är av stor betydelse vilket samtidigt höjer brottets status.
Men det bör tas i beaktande att om våldtäkt ses som en kränkning av den
kollektiva gruppens identitet kan detta även fungera som bränsle i konflikten där
användningen av våldtäkter som vapen riskerar att öka i form av hämndaktioner.
Men då skyddet mot våldtäkt som vapen är viktig kan den vara komplex. Om
regleringen endast syftar till att täcka de handlingar som utförs som vapen och
med ett strategiskt syfte, såsom görs gällande i ICC, leder det till en begränsad
förekomst av åtal. Detta med beaktande av den forskning som visar att våldtäkt i
krig i många områden sker på grund av avsaknad av makt och militära
befallningar till skillnad från närvaron av den. Våldtäkt som vapen och strategiskt
syfte är i dessa situationer då missvisande. När regleringen i ICC främst har till
avsikt att döma utifrån dessa kriterier riskeras brottets straffrihet att bestå och
skyddet för kvinnor att minska. En annan förklaring till att ICC:s bestämmelser är
begränsade på det sättet kan vara att dessa har influerats av prejudikats från
ICTY och ICTR, vilka dömde åtalade i konflikter där våldtäkt främst utgjorde
systematisk och planmässig taktik. Bristen kan då tyckas ligga i att ICC i stort sätt
är begränsad till att endast döma utifrån dessa beviskrav och inte är flexibel till
att välja. Detta med särskild hänsyn till att ICTY kunnat vara flexibel i fallet
Furundzija. Sett till säkerhetsrådets reglering i resolutionerna omfattar däremot
dessa både strategiska och icke-strategiska gärningar. Där fastställs att våldtäkter
används som vapen och att detta är förödande för hela samhällen vilket även
hotar internationell fred och säkerhet. Detta är viktiga erkännanden vilket
belyser vikten av att kunna åtala förbrytare i enlighet med ICC:s reglering. Men
samtidigt förpliktigas även stater att bland annat vidta åtgärder för att allt
sexuellt våld som begås mot kvinnor ska utredas och åtalas. Med hänsyn till
regleringen i ICC kan konstateras att våldtäkt som begås i krig här kännetecknas
av att den utgör systematisk och planmässig taktik till skillnad från om den begås
i fredstid. Då det är de yttre omständigheterna som är det väsentliga tydliggörs
att skadan som brottet åsamkar för det enskilda offret inte tas i beaktande.
ICC:s reglering har emellertid inneburit en stor framgång beträffande
erkännandet om att våldtäkt utgör ett internationellt krigsbrott och inte längre
ses som en bieffekt av krig. Regleringen gällande folkmord influerades av fallet
40(49)
Akayasu där det fastställdes att tutsi-kvinnor våldtogs av den anledningen att de
var tutsier. ICC:s reglering är avsedd till att åtala förbrytare för de tre grövsta
brotten där folkmord innebär en grov kränkning av den kollektiva gruppen.
Däremot kan en avsaknad av ett erkännande gällande våldtäkt som
könsdiskriminering tydas då det är kvinnornas grupptillhörighet och inte deras
kön som är det väsentliga. Ett erkännande om våldtäkt som könsdiskriminering
fastställs emellertid i fallen Delalic och Kunarac där det bekräftas att våldtäkterna
riktat sig mot kvinnor. Detta är förenligt med Peking deklarationens fastställande
att kvinnor drabbas av sexuellt våld i krig av den anledningen att de är just
kvinnor. FN:s särskilde rapportör anser att när manlig dominans över kvinnor
vidmakthålls, såsom genom våldtäkter, är detta ett tydligt exempel på
diskriminering på grund av kön.
Att våldtäkt erkänns som könsdiskriminering är av stor betydelse då ett
förebyggande av brottet då innebär att motarbeta detta, vilket även
säkerhetsrådets resolutioner fastställer. Kvinnors deltagande på lika villkor och
ett jämlikhetsperspektiv inom allt beslutsfattande på alla nivåer är av avgörande,
inte bara för ett hindrande av brottet våldtäkt i krig utan även för främjandet av
internationell fred och säkerhet. Men det ständiga behovet av nya resolutioner,
vittnar om att uppfyllandet av dem är en svår uppgift för det internationella
samfundet. Dock har regleringen ett avgörande syfte då de berör brottets
grundorsak. Jämställdhet mellan könen är en viktig rättighet i sig men ett
uppfyllande av den skulle även försvaga motivet till att kvinnor våldtas.
Regleringen i Genèvekonventionerna kan tvärtom anses motarbeta uppfyllandet
av jämlikhet då förenandet av våldtäkt och heder hjälper till att vidmakthålla en
stereotyp könsbild av kvinnor. Dessutom anses kvinnor i denna reglering endast
vara föremål för skydd till skillnad från resolutionerna där vikten av kvinnor som
aktörer lyfts fram som avgörande för ett uppfyllande. Jämställdhet är inte bara av
avgörande i det förebyggande arbetet utan även av oumbärlig vikt för att avskaffa
straffriheten av brottet. Om inte kvinnor får ta plats vid fredsförhandlingar
riskerar uppmärksamheten kring deras utsatthet gällande våldtäkter att
ignoreras vilket minimerar chanserna att förbrytare straffas. Principen om ickediskriminering utgör även underlaget för både den internationella humanitära
rätten och mänskliga rättigheter vilket innebär att det finns ett starkt skydd, men
problemet med att respektera principen återstår. Framtiden får utvisa om
säkerhetsrådets senaste resolution, som med tydlig beslutsamhet att stärka
kvinnors ställning, kan bidra med en förbättring.
Könsdiskriminering kan även utgöra ett syfte när våldtäkt används som
tortyrmetod. Denna granskning har påvisat att våldtäkt kan utgöra tortyr i ICC,
ITCR, ICTY, CAT och ICCPR vilket innebär ett starkt erkännande. Att brottet faller
under denna kategori i internationell rätt stärker därutöver dess status då en
begränsning av tortyr aldrig är tillåten. Detta kan jämföras med skyddet i
Genèvekonventionen där brottet inte är en självklar del av jus cogens. Men trots
det starka skyddet är straffriheten även här hög i jämförelse med andra
tortyrmetoder.
41(49)
I och med brottets sena erkännande inom folkrätten är även frågan om dess
definition ny. Brottsmålsdomstolen tillämpar en bred och könsneutral definition
av våldtäkt. Men denna granskning har påvisat att våldtäkt i internationell rätt
definierats på många sätt däribland som en kränkning av heder, den kollektiva
gruppens identitet eller av det individuella självbestämmandet. Romstadgan har
influerats av de båda ad hoc tribunalerna men i många avseenden sträcker sig
prejudikaten från ICTY och ICTR längre än regleringen i ICC, i synnerhet i fråga
om dess definition.
Som framgår i fallet Akayesu definieras våldtäkt bland annat som ett fysiskt
inkräktande av sexuell natur vilket sker under omständigheter av tvång. Denna
definition som var den första på internationell nivå har delvis tillämpats av ICC,
där elementen inkräkta och tvång känns igen. Men ICTR har här inget fokus på
kroppsdelar vilket innebär att våldtäkten inte kräver någon form av penetration
så som däremot är ett krav i ICC. ICTR:s definition är då mer bred och omfattar
fler sexuella kränkningar vilket kan vara positivt för det enskilda offret. Detta
harmoniserar även med definitionen i fallet Kunarac där kränkningen av den
sexuella autonomin bör avgöra huruvida en sexuell aktivitet utgör våldtäkt.
I Romstadgan som har en avgörande roll i bekämpandet av brottets straffrihet
skiljer sig synen på individens självbestämmande åt från fallet Kunarac. Här
nämns icke-samtycke men då endast i syfte att säkerställa skyddet till en viss
kategori av människor som har svårigheter att fatta riktiga beslut gällande sin
sexuella autonomi. Här utgör våld och tvång eller hot om dessa viktiga element i
definitionen, men i Kunarac ansågs dessa detaljer istället ligga till grund för att
bevisa icke-samtycke. I Romstadgan fastställs att frågan om samtycke inte är
domstolens obligatoriska ansvar att utreda. Det finns däremot en möjlighet för
försvaret att behandla detta. Vilket innebär att bevisbördan då hamnar hos dem.
Men bevismaterialet måste därefter genomgå ett obligatoriskt test för att se
huruvida densamma är relevant för utredningen eller inte. Det kan därmed
konstateras att frågan om icke-samtycke inte utgör ett grundläggande element av
definitionen. Kränkningen av kvinnans personliga integritet liksom den sexuella
brutaliteten är något som även utesluts i Genèvekonventionen där våldtäktens
inverkan på kvinnan kan anses stå i relation till någon annans egendom.
Enligt fallet Kunarac sker en kränkning av den sexuella autonomin när en person
befinner sig i en sexuell aktivitet utan sitt medgivande eller på annat sätt inte
deltar av fri vilja. Frågan om samtycke kan ifrågasättas med argumentet att den
är svår att utreda. ICTY menar här att om en person är utsatt för, befinner sig i
eller fruktar våld, förtryck, fångenskap eller psykiskt undertryckande kan inte
tecken på samtycke som offret eventuellt ger uttryck för tolkas som egen vilja.
Med särskild hänsyn till en kontext av krig samt fokus på det individuella
självbestämmandet är denna samtyckesbaserade definition av våldtäkt mer
rättmätig. Det sexuella självbestämmandet som i grunden bottnar i en människas
inneboende värdighet skyddas även under rätten till privatliv. I ICCPR utgör
denna rättighet en derogerbar sådan vilken under krigstid får tillåtelse att
42(49)
inskränkas. Den rättsliga statusen för skyddet minskar därmed. Däremot utgör
människans inneboende värdighet den grundläggande principen som nästintill
alla mänskliga rättighetsdokument vilar på. Denna inneboende värdighet som
inkluderar det sexuella självbestämmandet och rätten att själv få bestämma över
sin egen kropp är då inte längre föremål för inskränkning.
I fallet Furundzija fastställdes därtill att skyddet av alla människors inneboende
värdighet är den mest fundamentala kärnan inte bara i mänskliga rättigheter
utan även i den internationella humanitära rätten. Det förklaras vidare att
respekten för den principen utgör själva existensberättigandet för dessa
regelverk och att denna princip måste utgöra utgångspunkten när våldtäkt ska
definieras. Detta var även något som kvinnor under Peking konferensen kom
fram till där det fastställdes att kränkningar som i krig begås mot kvinnor är
kränkningar av folkrättens fundamentala principer. I fallet Kunarac ansågs att en
samtyckesbaserad definition av våldtäkt dessutom var det mest självklara av
skälet att den då även harmoniserar med de flesta befintliga nationella
strafflagar. Detta argument är förenligt med resolutionernas krav på att alla
konfliktens parter är ansvariga att utreda alla anklagelser om sexuellt våld,
oavsett om förbrytaren är militär eller civil. Dessutom förtydligas staters ansvar
genom krav på att reformera sitt rättssystem så att det överensstämmer med
internationell rätt. Regleringen utgör ett betydande skydd av den anledningen att
det är de nationella domstolarna som innehar den största uppgiften att bekämpa
straffriheten av våldtäkt.
I och med regleringen i ICC har brottets internationella status höjts avsevärt då
det kan utgöra alla de tre grövsta brotten. Men då domstolen kräver omfattande
bevis samt prioriterar situationer av massivt våld innebär det att majoriteten av
förbrytare av våldtäkt i krig faller utanför regleringen. Det är därför upp till
nationella domstolar att se till att dessa inte undkommer åtal. Den internationella
domstolens agerande fungerar däremot som vägledande praxis. En
samtyckesbaserad definition av våldtäkt som grundar sig i individens sexuella
självbestämmande bör därför utgöra utgångspunkten av internationell
lagstiftning. Detta även med beaktande av att folkrättens alla regelverk syftar till
att skydda individens inneboende värdighet utan åtskillnad av något slag. En
definition utan detta självklara element kan då ge uppfattningen om att kvinnors
rättigheter fortfarande exkluderas. Ett starkt förbud och en enhetlig definition av
våldtäkt i krig inom den internationella rätten är även av stor betydelse då stater
är förpliktigade att efterfölja den.
Våldtäkt i krig utgör bland annat en kränkning av den fundamentala principen
om den individuella människans inneboende värdighet, vilket ett flertal av
rättskällorna som presenterats i denna uppsats kan påvisa. Dock saknas detta
skydd i definitionen av våldtäkt i Romstadgan där frågan om icke samtycke är
begränsad. Detta är problematiskt med beaktande av kvinnors skydd mot
våldtäkt. Denna granskning har nått detta resultat med hjälp av det feministiska
43(49)
perspektivet. Dock är detta något som kunnat fastställas enbart med den
rättsdogmatiska metoden.
Denna granskning har konstaterat att det råder brister inom den internationella
rättens regelverk i syfte att skydda kvinnor mot våldtäkt i krig. Dessa brister
indikerar att det krävs ytterligare arbete inom folkrätten för att fullt ut tillgodose
kvinnors rättigheter. Trots brottets status i Romstadgan brister denna reglering
inte bara då frågan om samtycke är begränsad. Då ICC är avsedd till att döma
förbrytare skyldiga för våldtäkt genom systematiska och planmässiga handlingar
skyddas inte kvinnor som utsetts för våldtäkt under enskilda former. Likaså
skyddas inte kvinnor i konfliktsituationer där våldtäkter begås med avsaknad av
militära befallningar. I säkerhetsrådets resolutioner skyddas däremot kvinnor för
allt sexuellt våld oavsett förövare. Då resolutionerna även fastställer vikten av
kvinnor som aktörer, vilket är av avgörande för brottets förebyggande och
bestraffande, kan konstateras att denna reglering är av stor betydelse för
kvinnors rättigheter. Dock råder stora svårigheter med dess implementering.
Prejudikaten från ad hoc tribunalerna är även de av stor betydelse för kvinnors
rättigheter då de exemplifierat att våldtäkt inte behöver uppgå till systematisk
och planmässig taktik för att utgöra ett grovt brott i internationell rätt.
Prejudikaten är då viktiga för att de i större utsträckning erkänner kränkningen
av den enskilda kvinnan. Detta erkänns även genom att inte begränsa
definitionen av våldtäkt till penetration utan istället fastställa att den utgör en
kränkning av individens sexuella autonomi.
3.1 Slutsats
Regleringen av våldtäkt i krig inom internationell rätt är på många sätt
omfattande och hittas inom många av folkrättens regelverk. Sett till utvecklingen
har det skett en enorm förändring i synen på brottet som är tätt förknippad med
utvecklingen av kvinnors rättigheter. Dock krävs ytterligare arbete inom
folkrätten då det återstår svårigheter att avskaffa könsdiskriminering samt
brottets straffrihet. För att regelverket ska närma sig ett större uppfyllande av
kvinnors rättigheter bör skyddet mot våldtäkt i ICC även inkludera enskilda
handlingar mot enskilda offer och inte endast ha till avsikt att innefatta de
handlingar som utförs som vapen och strategiskt syfte, då detta exkluderar
många gärningar. Denna granskning visar även att definitionen av våldtäkt skiljer
sig mellan rättskällorna. Detta är problematiskt då en enhetlig definition av
våldtäkt i krig inom den internationella rätten är av stor betydelse med avsikt att
inom alla rättsområden avskaffa straffriheten. Definitionen bör dessutom utgå
från det sexuella självbestämmandet och vara samtyckesbaserad då den endast
då skyddar folkrättens fundamentala princip om människans inneboende
värdighet. Den skulle således skydda individen mot fler sexuella kränkningar
samt uppfylla krav på jämlikhet mellan könen.
44(49)
4 Litteraturförteckning
Konventioner och tillhörande dokument
Geneva Convention Relative to the Protection of Civilian Persons in time of War of
12 august 1949.
Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 august 1949, and relating to
the protection of victims of International armed conflicts (Protocol 1) 1977.
Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 august 1949, and relating to
the protection of victims of non-international armed conflicts (Protocol II) 1977.
Rome Statute of the International Criminal Court, 2002.
International Criminal Court, Elements of Crimes, 2010.
International Criminal Court, Rules of Procedure and Evidence, 2002.
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 1976.
Internationella konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna, 1976.
Internationella konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig förnedrande
behandling eller bestraffning, 1987.
Resolutioner
Security Council, UN Doc. S/RES/1325, 31 October 2000.
Security Council, UN Doc. S/RES/1820, 19 June 2008.
Security Council, UN Doc. S/RES/1888, 30 September 2009.
Security Council, UN Doc. S/RES/1889, 5 October 2009.
Security Council, UN Doc. S/RES/1960, 16 December 2010.
Security Council, UN Doc. S/RES/2106, 24 June 2013.
Security Council, UN Doc. S/RES/2122, 18 October 2013.
Rättsfall
The Prosecutor v Jean- Paul Akayesu, Case No. ICTR-96-4-T, Judgement of 2
September 1998.
45(49)
The Prosecutor v. Anto Furundzija, , Case No: IT-95-17/1-T, Judgement of 10
December 1998.
The Prosecutor v. Delalic, Case No: IT-96-21-T, Judgement of 16 November 1998.
The Prosecutor v. Kunarac, Kovac and Vukovic, Case No. IT-96-23 and 23/1,
Judgement of 22 February 2001.
The Prosecutor v Jean-Pierre Bemba Gombo, Case No: ICC-01/05-01/08, 15 June
2009.
The Prosecutor v Bosco Ntaganda, Case No: ICC-01/04-02/06, 9 June 2014.
Deklarationer
Beijing Declaration and Platform for Action, Fourth World Conference on Women,
UN Doc. A/CONF.177/20, 15 September 1995.
Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor, 1993.
The Universal Declaration of Human Rights, 1948.
General comments
Convention (IV) relative to the protection of Civilian Persons in Time of War,
Geneva 12 august 1949, Commentary.
International Committee of the Red Cross, Aide- Memoire, 3 December 1992,
Commission of Experts established pursuant to Security Council Resolution 780
(1992), Fax No (41.22) 917 00 97, 30 Mars 1993.
General Comment No. 20: Replaces General Comment 7 Concerning the
Prohibition of Torture and Cruel Treatment and Punishment (article 7), 10 Mars
1992.
General comment No. 28: Equality of Rights Between Men and Women (article 3),
UN Doc. CCPR/C21/Rev.1/Add.10, 29 Mars 2000.
General Recommendation No. 19, Violence Against Women, in Report of the
Committee on the Elimination of Discrimination Against Women, UN GAOR, 47th
Sess. Supp. No 38, UN Doc. A/47/38, 1992.
Övriga FN dokument
Further Actions and Initiatives to Implement the Beijing Declaration and Platform
for Action, UN Doc. A/RES/S-23/3, 16 November 2000.
Report on the situation of Human Rights in Rwanda Submitted by Mr.R. DegniSequi, Special Rapporteur of the Commission on Human Rights, under Paragraph
46(49)
20 of Commission Resolution E/CN.4/S-3/1 of 25 May 1994, UN Doc.
E/CN.4/1996/68, 29 January 1996.
Annex to the Final report of the UN Commission of Experts Established Pursuant
to Security Council Resolution 780 (1992), UN Doc. S/1994/674/ Annexes, Vol. 5
Annex IX Rape and Sexual Assault, 27 May 1994.
Report of the Special Rapporteur on Violence against Women, its Causes and
Consequences, Ms Rhadika Coomaraswamy, Submitted in accordance with
commission resolution 1997/44, UN Doc. E/CN.4/1998/54, 26 January 1998.
Special Rapporteur, Contemporary Forms of Slavery: Systematic Rape. Sexual
Slavery and Slavery-Like Practices During Armed Conflict, UN Doc.
E/CN.4/Sub.2/1998/13, 22 June 1998.
Violence against Women Report of the Special Rapporteur on Violence against
women, its Causes and Consequences, Violence Against Women Perpetrated
and/or Condoned by the State During Armed Conflict, UN Doc. E/CN.4/2001/73,
23 January 2001.
Report of the Special Rapporteur, Mr. Nigel s. Rodley, submitted pursuant to
commission on Human Rights Resolution 1992/32, UN Doc. E/CN.4/1995/34, 12
January 1995.
Litteratur
Amnetsy International, When everyone is silent, Reperation for survivors of
wartime rape in republica srpska in Bosnia and Herzegovina, Amnetsy
International publications, 2012,
Amneus, Diana, Kvinnor och mänskliga rättigheter Gunner, Göran, Namli, Elena,
Allas värde och lika rätt, Studentlitteratur AB, Lund, 2005.
Askin, Dawn, Kelly, War Crimes Against Women: Prosecution in International War
Crimes Tribunals, Kluwer Law International, The Hague, 1997.
Askin, Dawn, Kelly, Prosecuting Wartime rape and Other Gender-Related Crimes
under International Law: Extraordinary Advances, Enduring Obstacles, Barkeley
Law Scholarship Repository, 2003.
Brownmiller, Susan, 1975, Against our will- man, woman and rape, Ballantine
Books, New York, 1975.
Charlesworth, Hilary, Chinkin, Christine, The boundaries of international law- A
feminist analysis, Manchester University Press, Manchester, 2000.
47(49)
Cooper, Diana, Gender, conflict society and human rights, Marchetti, Rafaele, Tocci,
Nathalie, Civil society: Conflicts and the Politisaziation of Human Rights, Levantesi,
New York, 2011.
Durham, Helen, Gurd, Tracey, Listening to the Silences: Women and War,
Coomaraswamy, Radhika, Sexual Violence during Wartime, Martinus Nijhoff
Publishers, Boston, 2005.
Durham, Helen, O´Byrne, Katie, The dialogue of difference: gender perspectives on
international humanitarian law, International review of the Red Cross, 2010.
Eriksson Baaz, Maria, Stern, Maria, Sexual Violence as a Weapon of War?
Perceptions, Prescriptions, Problems in The Congo and Beyond, Africa Now,
Uppsala, 2013.
Eriksson, Maria, Defining Rape Emerging Obligations for States under
International Law? Örebro University, 2010.
Falk, Richard, Achieving Human Rights, Routledge, New York and London, 2009.
Forsythe, David P, Human Rights International Relations, 3rd edition. Cambridge
University Press, London, 2012.
Inal, Tuba, Looting and rape in wartime: Law and change in international relations,
University of Pennsylvania Press, Pennsylvania, 2013.
Lockwood, Bert B, Women´s Rights- A Human Rights Quarterly Reader, Johns
Hopkins, Baltimore, 2006.
Niarchos, Catherine N, Women War and Rape: Challenges Facing the International
Tribunal for the former Yugoslavia, Human Rights Quarterly nr 17, 1995.
Skjelsbaek, Inger, The political Psychology of War Rape, Studies from Bosnia and
Herzegovina, Routledge, New York, 2012.
United Nations, Sexual Violence and Armed Conflict: United Nations Response,
Department of Economic and Social Affairs, 2000.
Elektroniska källor
Bangura, Zainab Hawa, UN Secretary-Generals Special Representative for sexual
violence in conflict, Unprecedented momentum to end sexual violence in conflict, 10
June 2014. (Hämtad 2015-05-08)
http://www.un.org/sexualviolenceinconflict/
FN:s regionala informationskontor i västeuropa, internationella
brottsmålsdomstolen ICC, 2013. (Hämtad 2015-05-08)
48(49)
http://www.unric.org/sv/folkraett/25747
UN, Office of the Special Representative of the Secretary-General for Sexual
Violence in Conflict, About the Office, 2015. (Hämtad 2015-04-22)
http://www.un.org/sexualviolenceinconflict/about-us/about-the-office/
International Committee Red Cross, Treaties and states parties to such treaties,
2015. (Hämtad 2015-04-10)
https://www.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Treaty.xsp?documentId=AE2D398352C
5B028C12563CD002D6B5C&action=openDocument
UN Rule of Law, Tribunals & other mechanisms, 2015. (Hämtad 2015-05-05)
http://www.unrol.org/article.aspx?article_id=18
49(49)