Motivering - Riksdagens öppna data

2013/14
mnr: K358
pnr: V406
Motion till riksdagen
2013/14:K358
av Bengt Berg och Amineh Kakabaveh (V)
Medborgarrättsminister
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om att regeringen bör tillsätta en medborgarrättsminister, med
uppgift att betona, tillvarata och stärka individuella medborgerliga rättigheter
för människor med utländsk bakgrund.
Motivering
Sverige har under efterkrigstiden utvecklats till ett mångkulturellt land. Under
de första decennierna efter kriget skedde en reglerad arbetskraftsinvandring.
Sedan några årtionden handlar det till allra största delen om
flyktinginvandring. Den svenska politiken har präglats av en avsikt att
försöka skapa goda levnadsvillkor för dem som kommer till Sverige. De
första diskussionerna om hur detta skulle kunna ske handlade om valet mellan
assimilation och integration. Idén om assimilering innebar att invandrare
skulle försvenskas. De skulle i alla avseenden anta vad man definierade som
svensk kultur. Föreställningen om integration byggde däremot på idéer om ett
ömsesidigt utbyte där invandrare skulle kunna bidra till utvecklingen av
landets kultur. Sverige valde integrationens väg. Men den politiska
tillämpningen av begreppet ”integration” har inneburit att invandrade
svenskar har definierats i kollektiva termer. Människor med utländsk
bakgrund har betraktats som medlemmar av ett kollektiv där alla i gruppen
har gemensam bakgrund, etniskt, kulturellt och/eller religiöst. Ett
genomgående drag i svensk invandrarpolitik har med andra ord varit en
strävan efter integration där den praktiska tillämpningen innebär att man ska
integrera människor gruppvis. Därvid har man försummat att ta hänsyn till att
individer med invandrarbakgrund kan ha invändningar mot värderingar inom
den egna etno-kulturella gruppen. En följd av denna inställning har blivit att
svensk integrationspolitik har varit helt könsblind. Detta har i många fall fått
1
2 0 1 3 / 1 4 : K3 5 8
förfärande följder. Könsblindheten på detta område är ett av de allvarligaste
jämställdhetsprolemen i det svenska samhället. Utifrån många
invandrarkvinnors erfarenheter av sin kamp för att uppnå jämställdhet med
männen inom deras egna grupper skrev filosofen och feministen Susan Moller
Okin 1999 en studie med titeln Is Multiculturalism Bad for Women? (Översatt
till svenska 2006 fick den titeln Mångkulturalism – kvinnor i kläm?) Hennes
arbete väckte stor uppmärksamhet. I sitt arbete förde hon fram kritik mot
mångkulturalismens liberala teoretiker och menade att de bortsåg från
jämställdhetsperspektivet och osynliggjorde ”kulturellt underbyggda
diskrimineringstyper”. Hon anser att det överhuvudtaget inte är möjligt att
garantera medborgerliga fri- och rättigheter för individen och samtidigt
hoppas på gnisselfri samexistens mellan olika kulturer. Det går inte att
garantera enstaka traditionalistiska minoriteters kulturella rättigheter när
dessa grupper inom sig begränsar individuella rättigheter för sina medlemmar,
t.ex. för unga flickor och kvinnor. I många patriarkala kulturer är flickor och
kvinnor berövade sina medborgerliga rättigheter, menar Okin. Krig,
fattigdom, förföljelser och naturkatastrofer i världen har lett till
flyktingströmmar som fortsätter påverka det svenska samhället. Sverige har
inte varit någon isolerad ö i världen. I dagens svenska befolkning ingår
människor med mycket olika bakgrunder. De representerar sammantaget ett
rikt förråd av kunskaper och erfarenheter. Om dessa mänskliga resurser togs
tillvara skulle de kunna utgöra en framtida källa till intellektuell, kulturell,
social och också ekonomisk rikedom. Så sker nu inte, tyvärr. Det förekommer
inte någon verklig integration – tankeutbytet mellan människor med olika
nationella och etniska bakgrunder äger inte rum på ett tillfredsställande sätt.
Istället finner vi miljonprogramsområden som är praktiskt taget tomma på
människor med ”svensk” bakgrund. Det finns många grundskolor i
storstädernas förorter där klasserna rymmer ett fåtal, ibland inga elever alls,
från majoritetssamhället. Vi har de facto fått ett samhälle bestående av två
grupper – ”vi” och ”dom andra” – med andra ord ett segregerat samhälle. Den
gruppbetingade definitionen av livsvillkor har bidragit till segregationen. En
politik som har framtiden i sikte ska i stället betona individens medborgerliga
rättigheter oberoende av bakgrund. En verklig integration måste ha som
förutsättning att samhället kan garantera ett värdigt liv för varje medborgare,
inberäknat de som bor i våra städers förorter och på olika mindre orter runt
om i landet. Med genomtänkta politiska åtgärder skulle alla ungdomar,
inklusive kvinnor och unga tjejer, kunna växa upp med oinskränkta
medborgerliga fri- och rättigheter. Det förutsätter att reformprogrammet blir
något mera än en papperskonstruktion. Det måste garantera jämlik tllgång till
en bra skola, sjukvård, fritidsgård, kultur och rätten till arbete och bostad. Ett
viktigt och högaktuellt skäl till att kräva sådana förändringar är att vi under
det senaste året har upplevt växande spänningar i olika städers förorter. Enda
sättet att minska de framtida riskerna för oroligheter är att vi gör något åt de
sociala villkoren. Ett reformprogram som har ett sådant syfte måste börja med
att ändra villkoren för de individer och grupper som är hårdast drabbade. I
stället för att fortsätta tala om integration i termer av etniska kollektiv måste
kvinnor och barns individuella rättigheter först av allt tillvaratas och
2
2 0 1 3 / 1 4 : K3 5 8
garanteras. Om vi lyckas frigöra kvinnors och flickors skaparkraft skulle vi
kunna skapa nya sociala resurser även i storstädernas förorter. Människor som
invandrar till Sverige ska inom ramen för vad lagarna för övrigt fastslår ha
rätt till sitt språk och sin kultur samtidigt som de ska ha likvärdiga
möjligheter och rättigheter som infödda svenskar.
Det viktiga, som vi ser det, är att lagarna gäller alla medborgare oberoende
av etnisk härkomst och att rättsväsendet ser till att lagarna efterlevs.
Ett stort problem är förvisso att det fortfarande finns ett tänkande i termer
av ”vi” och ”dom”. I grunden handlar det ju om att skillnad görs mellan
etniska svenskar och svenskar med utländsk härkomst, dvs. att människor inte
behandlas lika inför lagen. Det är väl främst därför som det behövas en
medborgarrättsminister.
Därför föreslår vi att regeringen ska tillsätta en medborgarrättsminister,
med uppgift att betona, tillvarata och stärka individuella medborgerliga
rättigheter med särskild inriktning på människor med utländsk bakgrund
rättigheter och lika rättigheter mellan könen. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 23 september 2013
Bengt Berg (V)
Amineh Kakabaveh (V)
3