Sociologiska institutionen - Foff - Forum för feministiska föräldrar

Pappagruppen
- herrklubb eller profeministisk rörelse?
D-uppsats i sociologi, VT 2007, Lunds universitet
Linnéa Bruno
ABSTRACT
Författare: Linnéa Bruno
Titel: Pappagruppen – herrklubb eller profeministisk rörelse?
Handledare: Marianne Gunnarsdotter Svenning
Sociologiska institutionen
Vårterminen 2007
Uppsatsens problemområde är mäns engagemang för jämställdhet, närmande till omsorgsdimensionen och en i förhållande till dominerande maskulinitetsdiskurser oppositionell
position. Mäns engagemang i allmänhet, och pappors i synnerhet. Teoretiskt bygger arbetet
huvudsakligen på kritisk mansforskning med dess centrala begrepp homosocialitet. Utifrån
socialpsykologen Thomas Johanssons modifiering av sociologen Robert W. Connells
ramverk av maskuliniteternas interna genushierarki, samt Johanssons diskussion om
samtida fadersdiskurser, studeras pappagruppsverksamhet. Idéhistorikern Helen Hills
forskning om 1970-talets svenska profeministiska mansrörelse och sociologen Lisbeth
Bekkengens begrepp barnorienterad maskulinitet, könsmärkta positioner, rättigheter och
skyldigheter i reproduktion och produktion är också en central del av den teoretiska
referensramen. Det empiriska materialet utgörs av kvalitativa intervjuer med åtta män, av
vilka sex är pappagruppsledare, en har deltagit i pappagrupp och en i ordinarie
föräldrautbildning på MVC.
Syftet med uppsatsen är att undersöka förutsättningarna för den svenska pappagruppsverksamheten att bidra till ökad jämställdhet mellan könen – ett av verksamhetens mest
uttalade mål. Ideal om faderskap, negativa motbilder, upplevt motstånd mot den pappa
man vill vara, homosocialt begär samt uttalade eller outtalade maktanspråk, är i fokus i
analysen.
En slutsats, som har kunnat dras utifrån undersökningen, är att pappagruppens
homosocialitet också är möjlig att tolkas i annat än makttermer. Ledarna upplever sig som
del av en angelägen social förändring mot ett mer jämställt samhälle. Deras arbete kan
karaktäriseras som ett navigerande mellan oppositionell maskulinitet – ett aktivt
ifrågasättande av nuvarande genuskontrakt utifrån profeministisk värdegrund – och en
mer ängslig strävan efter att accepteras som normal och normerande. Den frånvarande
pappan är en negativ motbild. Stereotypen velourpappan uppges också vara en levande
motbild och något man ser sig tvungen att markera avstånd mot. Att fler pappor tar ut sin
del av föräldraförsäkringen och blir mer närvarande, att män delar på det obetalda
hushållsarbetet med kvinnor, är en förutsättning för ökad jämställdhet. Men en ökad
barnorientering är också möjlig utan att det manliga tolkningsföreträdet, valfriheten och
makten i grunden hotas. För att jämställdhet ska kunna realiseras måste förmågan att
lyssna på kvinnor utvecklas. Det måste finnas en vilja att någon gång överskrida
homosociala mönster och att avsäga sig manliga privilegier.
Nyckelord: pappor, pappagrupper, homosocialitet, jämställdhet
1. INLEDNING
1
1.1 Problemformulering
1
1.2 Syfte och frågeställningar
2
1.3 Avgränsningar och disposition
3
1.4 Tidigare forskning
4
2. BAKGRUND
6
2.1 Föräldraförsäkring
6
2.2 Föräldrautbildning
8
2.3 Pappagruppsverksamhet
9
3. TEORI
11
3.1 Genusteoretisk referensram
11
3.2 Oppositionell maskulinitet, profeministiska män och faderskapsdiskurser
13
3.3 Produktion och reproduktion – rättigheter och skyldigheter
16
4. METOD
17
4.1 Val av metod
17
4.2 Urval av respondenter
18
4.3 Intervjuernas utformning
19
4.4 Etiska överväganden
20
5. RESULTAT OCH ANALYS
21
5.1 Ideal, motbilder och upplevd verklighet
21
5.2 Upplevt motstånd
24
5.3 Mellan homosocialitet och flexibel identifikation
25
5.3 Pappagruppen - herrklubb eller profeministisk rörelse?
29
7. AVSLUTANDE DISKUSSION
30
9. REFERENSER
32
Bilaga 1: Intervjufrågor till pappagruppsledare
1. Inledning
”Ledaren för pappakursen tipsade oss om hur vi skulle visa våra tjejer vår delaktighet/.../Vi skulle
läsa böcker om att föda barn när hon såg på för att det skulle verka som att vi var intresserade. Vi
skulle hjälpa till extra mycket i hushållsarbetet/.../Han varnade oss för att vänta för länge med att få
igång sexlivet efter att barnet fötts/.../’Sex är ett arbete. Ni måste ligga i, annars är det inte säkert att
relationen kommer hålla’ Pappaböckerna jag läst innan förlossningen var likadana/.../Som om man
gick runt med ståfräset som en bultande bomb i brallan och ett nyfött barn bara var en tillfällig
distraktion mellan kåtslagen.”
Orden är journalisten Stephan Mendel-Enks, i Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om
manlighet (2004). När jag läste boken för några år sedan, fann jag flera teman i den
intressanta, men särskilt denna personliga anekdot dröjde sig kvar i minnet och inspirerade
mig senare till att studera pappagruppsverksamhet. Föreliggande uppsats handlar om
pappagrupper, om män och omsorg och män och jämställdhet. Det är känsliga teman, om
vilka många människor har bestämda åsikter. Min strävan är att vara nyanserad och
öppen för konkurrerande perspektiv, men därmed inte konflikträdd. Jag drivs av ett, till
stor del, emancipatoriskt kunskapsintresse.
1.1 Problemformulering
I den avslutande diskussionen i min c-uppsats (Bruno 2006) förs ett resonemang som har
beröringspunkter med föreliggande uppsats problemområde – om huruvida den
homosociala
pappagruppen
kan
fungera
som
arena
för
medvetandehöjning
i
genusproblematik, bidra till ett ifrågasättande av dominerande diskurser om maskulinitet,
eller endast förstärker rådande genusordning och motverkar sitt uttalade jämställdhetsmål.
Diskussionen i c-uppsatsen berör män och omsorgsdimensionen i vid mening, men särskilt
problematiken att visa svaghet, ge och ta emot omsorg män emellan. Jag argumenterar
där, för att den dagen det blir legitimt för män att visa varandra den sortens omsorg blir
det också möjligt för kvinnor att i någon mån avlastas från omsorgsarbetet (det obetalda
såväl som det betalda) och få utrymme för eget självförverkligande. 1 Jag vill nu ta
avstamp i den diskussionen, där jag vidare (Bruno 2006:28) hävdade att:
1 I anslutning till det hänvisas till forskare som fokuserat på den genusstrukturerade ojämlikheten i den intima sfären,
eller att kvinnor tycks ge mer till män än de får tillbaka i den heterosexuella parrelationen. Statsvetaren Anna G.
Jónasdóttirs avhandling Kärlekskraft, makt och politiska intressen. En teori om patriarkatet i nutida västerländska samhällen
(1991/2003) är ett försök att begreppsliggöra exploateringen av kvinnor i det privata rummet. Hon myntar här det
omtalade begreppet kärlekskraft. Sociologen Carin Holmberg (1995) lokaliserar asymmetriskt rollövertagande i en mängd
konkreta situationer där hennes respondenter – unga män och kvinnor som betraktar sig som jämställda – interagerar
med varandra i kärleksrelationer. Kvinnor bemödar sig om att lyssna, förstå och visa omsorg, medan män inte på i
samma utsträckning sätter sig in i sin partners perspektiv, utan upprätthåller en egen, privat sfär, distanserar sig och har
svårt att ge, hävdar Holmberg Medan män prioriterar sina intressegemenskaper med andra män, och ständigt väljer att
1
”Även om hegemonisk maskulinitet vägleder storpolitiken och eliten inom näringslivet tycks det på
den mikrosociologiska nivån (som är där jag rört mig i detta arbete) vara möjligt att observera
förhandlingar med, och ett ökat närmande till andra positioner av maskulinitet och även till det
som traditionellt har förknippats med femininitet. Inom svensk maskulinitetsforskning menar man
sig ha sett detta främst uttryckt i en mer barnorienterad maskulinitet /.../ Forskarna är dock inte
helt överens om tolkningarna av dessa tendenser.”
Manliga homosociala sammanhang har inom genusforskningen främst tolkats i
makttermer, det finns goda skäl till detta, och denna kritiska typ av forskning utgör en
betydande del av min teoretiska förförståelse av fenomenet pappagrupper. Men det finns
ingen anledning att låsa sig vid ett perspektiv. I problemformuleringen frågar jag mig
därför: Påminner pappagruppen mest om en traditionell herrklubb, där kvinnor och det
kvinnligt konnoterade exkluderas och nedvärderas, och där maskuliniteter finputsas och
förstärks? Eller har vi att göra med en social rörelse, med uttalade och kollektivt förankrade
mål, som en förändrad maskulinitet i mer jämställd riktning? Finns rentav gemensamma
nämnare med 1970-talets mansrörelse? Eller är drivkraften för de engagerade i
verksamheten att ge den enskilde nyblivne pappan bättre möjligheter att utveckla för honom
tillfredställande relationer?
1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att
undersöka
förutsättningarna
för
den
svenska
pappagruppsverksamheten att bidra till ökad jämställdhet 2 mellan könen – ett av
verksamhetens mest uttalade mål. Med hjälp av följande forskningsfrågor analyseras
problemet
1. Hur definierar respondenterna det ideala faderskapet?
2. Vilka negativa motbilder finns och hur söker man undvika att reproducera dem?
3. Hur definierar respondenterna motståndet mot, eller hindren för, den pappa de vill
förverkliga?
4. Är pappagruppsverksamhetens homosocialitet möjlig att tolka i annat än makttermer?
inte identifiera sig med kvinnor, tenderar kvinnor att sätta parförhållandet i centrum av tillvaron, anser hon dessutom.
Holmberg menar sig därmed peka på och förstå en kraftfull mekanism varmed patriarkatet fortlever i moderna, formellt
jämställda samhällen.
2 Det övergripande syftet med svensk jämställdhetspolitik är att ge båda könen samma makt att forma samhället och sina
egna liv. Ett av fyra delmål är att kvinnor och män ska ha samma möjlighet att ge och få omsorg utan att underordnas,
samt att det obetalda hemarbetet ska delas lika (SOU 2005:66).
2
1.3 Avgränsningar och disposition
Intressant är förhållningssättet, bland ledare och deltagare i pappagrupper, till 1970-talets
mansrörelse och den stereotyp som populärt kallas ”velourpappan”. Existerar denna typ
fortfarande som avskräckande hotbild, som ett exempel på vad en för långt driven
jämställdhetssträvan kan leda till? Rädslan för feminisering, för att förknippas med
veleourpappan, berörs i uppsatsen. Däremot måste en mer detaljerad jämförelse mellan
1970-talets mansrörelse och dagens pappagrupper falla utanför detta arbetes ramar. I
kapitel
1.4
Tidigare
forskning
hänvisas
endast
till
akademiska
arbeten.
I
bakgrundskapitlen redogörs för föräldraförsäkringens aktuella utformning, eftersom ett
uttalat mål för pappagruppsverksamheten är ett ökat uttag av denna försäkring bland
pappor, de öppna föräldragrupperna, som är den vanliga form föräldrautbildningen på
MVC och BVC har idag, samt pappagruppsversamheten. 3
I teoridelen explicitgörs den genusteoretiska referensram som på metateoretisk 4 nivå
vägleder mig i detta arbete. Jag positionerar mig som ambivalent navigerande mellan de
båda
polerna
kritiskt-feministiskt
maktperspektiv
och
mer
konsensusbetonad
jämställdhetsdiskurs. Etablerade begrepp som genuskontrakt definieras kort, de inom
kritisk mansforskning centrala begreppen hegemonisk maskulinitet och homosocialitet
redogörs något mer ingående för. I kapitel 3.2 tar jag upp begreppet oppositionell
maskulinitet, och mansforskaren och professor i socialpsykologi Thomas Johanssons
forskning om samtida fadersdiskurser, samt idéhistorikern Helen Hills forskning om 1970talets mansrörelse i Sverige och velourpappadebatten. Avslutningsvis i teoridelen uppehåller
jag mig något vid sociologen Lisbeth Bekkengens analytiska modell av de asymmetriska
relationerna mellan produktion, reproduktion, manligt och kvinnligt märkta positioner,
rättigheter och skyldigheter, samt begreppet barnorienterad maskulinitet. I metodavsnittet
motiveras val av metod, och redogörs för urval och konkret tillvägagångssätt. Jag tar upp
ett vanligt problem med intervjuer, samt hur jag gått tillväga för att söka komma till rätta
med det, inspirerad av sociologerna Mats Alvesson och Stanley Deetz. Etiska överväganden
som rör relationen intervjuare – respondent diskuteras. Resultat, tolkning och analys
redovisas tillsammans eftersom jag anser det vara vilseledande att dela upp dem då vi alltid
har att göra med tolkningar och inga rena data finns. I en kort avslutande diskussion
3 Föräldrautbildningen har, sedan den infördes efter ett riksdagsbeslut 1979, liksom föräldraförsäkringen, varit föremål för
en rad rapporter, utredningar och debatter. Här är inte utrymme att mer än översikligt redogöra för de centrala problem,
som diskuterats de senaste åren, och som är av direkt relevans för uppsatsens ämne.
4 En metateori innebär en teoretisk förståelse, som man kanske inte konkret använder sig av i varje analys, men som ändå
alltid finns med som en mer övergripande tolkningsram, som ett sätt att se på världen (Alvesson&Sköldberg 1994).
3
relateras uppsatsens resultat rörande pappagruppens jämställdhetsanspråk till vad som
kan sägas gälla manligt profeministiskt engagemang över huvud.
1.4 Tidigare forskning
Jag har inte funnit någon forskning över grundutbildningsnivå, där just pappagruppsverksamheten är i fokus, däremot några utvärderingar. Spri –
Sjukvårdens och
Socialvårdens Planerings- och Rationaliseringsinstitut gjorde 1996 en utvärdering av
pappagrupper i fyra landsting och en kommun, baserad på enkätundersökning med 1135
deltagare, en kontrollgrupp av pappor som inte deltagit i verksamheten och intervjuer med
barnmorskor. Rapportens resultat tas upp i kapitel 2.3. Det finns två c-uppsatser i ämnet
pappagrupper, båda i pedagogik.
Den första, av Andreas Binz och Ami Swahn (2004), består av en omfattande
litteraturgenomgång av svensk pappaforskning och -politik, en tio sidor lång polemik med
biologisk determinism, en kvalitativ intervjuundersökning med fem pappagruppsledare och
fem deltagare, samt en deltagande observation. Man använder sig genomgående av det i
forskningssammanhang ganska utdöda begreppet könsroller, 5 och menar att pappagruppen
– trots goda intentioner – inte bidrar till att ifrågasätta dessa, utan snarare riskerar att
förstärka
genussystemet.
Författarna
föreslår
i
stället
en
bredare
gemensam
föräldrautbildning, därefter individualiserad föräldraförsäkring.
Den andra uppsatsen, Pappagruppens betydelse för småbarnspappor i det senmoderna
samhället (2006) av Marika Hämeenniemi, baseras på narrativa intervjuer med fem män
som deltagit i pappagrupp. I ljuset av den brittiske sociologen Anthony Giddens (1991)
teori om individen i det senmoderna samhället som skapare av sitt eget reflexiva jagprojekt 6 , förstås pappagruppen som svarande mot det samtida samhällets behov av ständig
reflexivitet. Pappagruppen erbjuder ett forum för hanterande av motstridiga diskurser,
reflexion och gemenskap, är hennes slutsats. Några kritiska frågor vad gäller
verksamhetens jämställdhetsanspråk, ställs i en avslutande diskussion, men är inte i fokus i
uppsatsen.
5Könsrollsteorier betraktas sedan decennier som förlegade inom genusforskning, men hänvisas ibland till i den mer
allmänna samhällsdebatten, av politiker och lekmän. De associeras med strukturfunktionalistiska teorier, som hade sin
storhetstid under 1950-talet, och enligt vilka könsrollernas olikhet sågs som funktionella för samhällets stabilitet (Ljung
2000).
6 Giddens (1991) menar i att den senmoderna männsikans liv alltmer kan karaktäriseras som ett reflexivt jag-projekt, och
vill med det säga att vi ständigt ställs inför en mångfald av valmöjligheter, där vi reflekterar över oss själva och vad vi
vill med våra liv, på ett sätt som tidigare generationer inte gjorde.
4
I psykologiforskaren Ylva Elvin-Nowaks rapport om Mödra- och barnhälsovårdens syn på
föräldraskapets ordning (i SOU 2005:73), baserad på intervjuer med tolv MVC/BVCpersonal, berörs pappagrupper. Elvin-Nowak är försiktigt skeptisk, eftersom det
framkommit att ledaren kan ”skapa vilken stämning som helst i gruppen beroende på rent
personliga erfarenheter och åsikter” (ibid:118). Även om det medges att detta till viss del
kan förbättras med fortbildning av ledarna, föreslår hon krav på viss återhållsamhet med
enkönade grupper.
Det finns en omfattande forskning om faderskap från det senaste decenniet. Historikern
Roger Klinths avhandling Göra pappa med barn. Den svenska pappapolitiken 1960-1995
(2002) är en viktig referens. Klinth intresserar sig för det intrikata problemet med att
försöka förändra sociala mönster hos dem som är den samhällsbärande normen och har den
största politiska makten. Han menar att utbyggnaden av barnomsorgen, som gett kvinnor
möjlighet till ökad självständighet genom arbete och samhällsinflytande, samtidigt
underlättat för män att till stor del undandra sig sitt ansvar som föräldrar. Hälso- och
samhällsforskaren
Lars
Plantin
(2003)
konstaterar
i en forskningsöversikt att
klassdimensionen lyser med sin frånvaro i samtida pappaforskning. Han belyser själv i sin
avhandling hur olika materiella och kulturella resurser har stor betydelse för skillnader i
uttag av föräldraförsäkringen bland olika män. Plantin betonar också den större
familjeorienteringen, i jämförelse med tidigare generationers män, och utvecklingen i
attityder i riktning mot jämställdhet (Plantin 2001). Mer kritisk är sociologen Lisbeth
Bekkengen, vars forskning närmare redogörs för i teoridelen.
Sociologen Anders Chronholm (2004) skriver i avhandlingen Föräldraledig pappa om mäns
erfarenheter av delat uttag av föräldraförsäkringen. De män som tagit ut ledighet under
längre tid var samtliga mycket nöjda med sitt val – relationen till barnet upplevdes under
denna tid som viktigare än någonting annat. 7 Folkhälsoinstitutets utredare Philip Hwang
är världsledande inom den psykologiska forskningen om pappor och små barn, som han
bedrivit sedan 1980-talet. 8 I Pappapusslet – vilka är bitarna och hur får man ihop det?
(Hwang 2005) hävdas att betydligt större krav ställs på de samtida papporna att engagera
Den egna mer eller mindre frånvarande pappans sågs av dessa män som en negativ motbild man strävat efter att inte
reproducera. Däremot uppgav många att de ibland känt sig isolerade under ledigheten, utanför bland föräldralediga
mammor och att de saknat kontakt med andra män (Chronholm 2004).
8 Enligt Thomas Johansson (2004) bidrog Hwang till en omdefiniering av faderskapet med sina ”upptäckter” att pappor
också har förmåga till omsorg
7
5
sig i sina barn, men att kraven från arbetsgivarna hängivenhet i arbetet inte förändrats,
vilket innebär att numera många pappor slits mellan sina roller och upplever stor stress, på
liknande sätt som dubbelarbetande småbarnsmödrar sedan länge gjort.
I den anglosaxiska världen verkar utbudet också av forskning om mansrörelser och
profeministiska män vara stort. 9 En pionjär inom området är den brittiske sociologen
Harry Christian (1994), som i början av 1990-talet intervjuade trettio män som samtliga
hade uttalat anti-sexistiska ställningstaganden, och var av varierande socioekonomisk
bakgrund. 10 .I Sverige är nydisputerade Helen Hills avhandling Befria Mannen! Idéer om
förtryck, frigörelse och förändring hos en svensk mansrörelse under 1970- och tidigt 1980-tal
(2007), dock ett ovanligt exempel, som vi kommer att återkomma till i teoridelen. Linn
Egeberg Holmgren, doktorand i sociologi, har börjat studera samtida uttalat feministiska
män i åldern 20-34, med varierande klassbakgrund, etnisk tillhörighet och sexuella
orientering. Arbetsnamnet för avhandlingsarbetet är ”NoMan’sLand? – on Masculinity,
Identity and Feminist Resistance.” I ett annat pågående avhandlingsarbete studerar
idéhistorikern Niclas Järvklo statligt tillsatta utredningar och arbetsgrupper som
utvärderar behovet av ”nya män” och förändrad mansroll, eller svensk maskulinitetspolitik
1980-2002. Det genomgående i materialet är påpekanden om att jämställdhetspolitiken inte
uppmärksammat mäns situation i samhället. Detta har använts som förklaring till mäns
svala engagemang i jämställdhetsarbetet, skriver Järvklo (2007) 11 .
2. Bakgrund
2.1 Föräldraförsäkring
Sedan moderskapsförsäkringen ersattes av föräldraförsäkringen 1974, har det varit möjligt
för föräldrar av båda könen att ta ut betald ledighet för att vara hemma under sina barns
första år. Samtidigt blev också ersättningens storlek beroende av tidigare inkomst från
förvärvsarbete – en förändring som visade sig ha radikal effekt på kvinnors intåg på
arbetsmarknaden (Román 2005). Den svenska föräldraförsäkringen är, vid internationella
9 Den amerikanska antologin Men Doing Feminism (1998), med filosofen Tom Digby som redaktör, är högintressant
läsning. Världsledande forskare som Sandra Harding och Michael Kimmel diskuterar där problem och möjligheter med
mäns engagemang i feminism. Boken är dock främst av teoretisk karaktär, och eftersom jag kom över den först sent i
uppsatsarbetet, när jag redan ansåg mig ha mer än nog av teoretiska redskap, används den inte på konkret sätt i
analysen. Rekommenderas dock för vidare läsning om män och jämställdhet.
10 De flesta respondenterna hade i sina liv erfarit en kombination av två ömsesidigt förstärkande och avgörande influenser
i sina liv. För det första tidiga erfarenheter som skilde sig från brittiska konventionella genusmönster – det kunde vara
vänskap med flickor, en pappa som tog aktiv del i hushållsarbete och omsorg om barnen eller liknande. För det andra en
vuxen influens av feministiskt tänkande – oftast via en kärleksrelation med en aktiv feminist (Christian 1994)
11 Järvklo menar att texterna under 1980-talet ofta betonade män som offer för en ”destruktiv mansroll”. Under 1990talet ville man istället uppvärdera det manliga, för att i början på 2000-talet börja att utifrån genusteorier fokusera på
mäns makt.
6
jämförelser, enastående generös . 12 Ersättningsnivåer har höjts, antalet dagar och
flexibilitet har utökats i flera steg, ofta med motiveringen att söka förmå män till ökat
uttag av föräldraförsäkringen – som just är ett erbjudande och inte en skyldighet. 13 Den
senaste förändringen är en höjning av inkomsttaket från 24 000 till drygt 33 000 kr,
gällande från 1 juli 2006, som innebär att föräldrarna får ut åttio procent av sin inkomst
upp till inkomsttaket på 33 000 kr. Tillsammans har båda föräldrarna tretton månader att
ta ut, varav två månader sedan 2002 är reserverade för vardera föräldern och inte kan
överlåtas. 14 Alla förvärvsarbetande föräldrar har rätt till denna ledighet 15
Totalt tar pappor ut tjugo procent av föräldraförsäkringsdagarna. Deras uttag har ökat
med någon procent per år från år 2000, vilket alltså innebär att vi med dagens takt skulle
se ett i kvantitativ mening jämställt
16
uttag om trettio år. Mer än hälften av alla pappor –
sextio procent – tar inte ut en enda dag föräldraledighet under barnets första år. Över tjugo
procent av alla fyraåringar har en pappa som aldrig tagit ledigt för dem. Endast tio procent
av alla tvååringar har en pappa som tagit ut mer än fem månader (JämO 2006).
Försäkringskassan visar i en rapport på kostnader för den ojämställt fördelade
föräldraförsäkringen – kostnader som drabbar såväl den individuella mamman, som
samhället. Med hänvisning till barnets bästa åläggs det ofta mamman att sprida ut sina
försäkringsdagar, för att på så sätt förlänga tiden innan barnet börjar i barnomsorg (hon
kan exempelvis välja att ta ut endast några ersättningsdagar i veckan). Många kvinnor
blir därmed frånvarande från arbetslivet i långa perioder, med låg inkomst. Dessutom
uppvisar långvarig föräldraledighet och arbetslöshet ett starkt samband – särskilt för
kvinnor. Får familjen fler barn ökar risken för mammorna. Det som på kort sikt kan verka
ekonomiskt rationellt innebär för många kvinnor på längre sikt sämre karriärmöjligheter,
sämre löneutveckling och därmed lägre pension. På samhällsnivå innebär den skeva
Andelen män som tar ut föräldraledighet är i Sverige större än i något annat land där denna möjlighet finns. Om en
italiensk pappa tar ut minst tre månader, får föräldrarna gemensamt elva istället för tio månader. I Danmark kan pappor
ta ut betald ledighet i åtta månader, i Norge tolv månader, varav en är kvoterad pappamånad. Längsta kvoterade delen
har Island – tre månader till vardera föräldern och tre att disponera fritt. I sjutton av EU:s länder finns möjlighet för
pappor att ta ut åtminstone någon form av betald föräldraledighet, med varierande ersättningsnivåer. I övriga världen är
det sällsynt med statligt föreskriven pappaledighet. Av amerikanska pappor har endast en procent rätt till betald ledighet
(Hwang 2005).
13 För mer historik om svensk familje- och jämställdhetspolitik, se Klinth 2002; 2003.
14 Den första svenska kvoterade månaden infördes 1996 på initiativ av Bengt Westerberg och föregicks av en intensiv och
upprörd debatt i media. När den andra månaden infördes 2002 uteblev intressant nog protesterna.
15Arbetsgivare kan straffas om de missgynnar någon, säger upp eller nekar någon anställning på grund av
föräldraledighet,, och rent teoretiskt är det möjligt att ta ut sin ledighet från första dagen som anställd
(forsakringskassan.se). Såväl inom den privata som inom den offentliga sektorn förekommer avtal som i varierande grad
täcker inkomstbortfallet för den som är föräldraledig.
16 Jag anser det råda en viss fixering vid det kvantitativa, i debatten om föräldraförsäkringen. Forskning tyder på att
pappor tar ut ledigheten när det passar dem och deras arbetsgivare, ofta i samband med semester, när barnets mamma
också är ledig och kanske därmed ändå har ett huvudansvar (Bekkengen 2002).
12
7
fördelningen av engagemang i barnen att en mindre del av befolkningen måste försörja en
allt större äldre befolkning. Stagnerande välfärd riskerar att bli konsekvensen (RFV
Analyserar 2004:15). 17 Föräldraförsäkringen tycks alltså - genom sin flexibilitet –
upprätthålla en traditionell struktur med mannen som huvudförsörjare. Försäkringen kan
således betraktas som en jämställdhetspolitisk skenreform, även om man samtidigt kan se
det unika med den och dess radikala potential. Försäkringskassan har fått i uppdrag av
regeringen att verka långsiktigt för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen, ett
arbete som bedrivs genom olika former av informations- och utbildningssatsningar
(forsakringskassan.se)
2.2 Föräldrautbildning
Syftet med utbildningen är att genom kunskapsförmedling förbereda föräldrar för
förlossning
och
föräldraskap,
att
underlätta
kontakt
och
gemenskap
mellan
småbarnsföräldrar, samt skapa medvetenhet, och öka möjligheterna att påverka
samhällsförhållanden
(socialstyrelsen.se).
MVC
ansvarar
för
den
del
av
föräldrautbildningen som äger rum innan barnets födelse, och BVC för den del som erbjuds
efteråt. Så gott som alla blivande och nyblivna föräldrar har i Sverige kontakt med MVC
och BVC, vilket är unikt med internationella mått mätt (Petersson et al. 2003). De flesta
erbjuds också att delta i öppen föräldragrupp 18 , drygt hälften av mödrarna och en femtedel
av papporna deltar vid minst ett tillfälle. Man ser inga tendenser till något ökat
deltagande. Högutbildade kvinnor från medelklassen är överrepresenterade bland
deltagarna. Män, lågutbildade, socialt och ekonomiskt utsatta grupper och invandrare är
underrepresenterade (Bremberg 2004). Några positiva effekter av föräldrautbildningen har
inte kunnat påvisas i några studier, i vare sig förlossningsupplevelse, amning eller några
föräldrafärdigheter. Föräldrar uppger sig ha större nytta av de individuella mötena med
MVC/BVC-personal, framför den öppna föräldrautbildningen. Det föräldrar uppskattar
med de öppna föräldragrupperna är möjligheten att lära känna andra föräldrar och ta del
av deras erfarenheter (ibid.). Från att ha haft ett rent medicinskt uppdrag, har mödra- och
barnhälsovården antagit allt högre psykosociala ambitioner (Peterson et al.2003).
Enligt regeringens budgetproposition 2005 blir den ekonomiska förlusten för genomsnittskvinnan (som använder
försäkringen som genomsnittet av alla svenska kvinnor), som inom en tioårsperiod får två barn, 304 000 kr. Motsvarande
förlust för den genomsnittlige mannen med två barn blir 10 000 kr (Román 2005.) Pappors benägenhet att ta ut
föräldraledighet ökar med mammans utbildningsnivå och inkomst, med egen utbildningsnivå, samt till en viss gräns med
egen inkomst. De mammor som stannar hemma längst är de med lägst utbildning och osäkrast anställningar i offentlig
sektor (Björnberg & Kollind 2003).
18 Öppen föräldragrupp innebär att verksamheten utformas olika, och kan ha helt olika innehåll, beroende av
barnmorskans kompetens och intresse, och föräldrars önskemål. Att jämföras med strukturerad föräldragrupp, som innebär
en tydlig handlingsplan och utarbetad metodik (Bremberg 2004).
17
8
Ytterligare brister, förutom snedfördelning när det gäller deltagarnas kön och bakgrund,
som kunnat identifieras är följande:
En konservativ och könsstereotyp syn på föräldraskapets ordning är förhärskande bland
personalen på MVC/BVC. Fördomar genomsyrar det lilla textmaterial som finns att tillgå.
Klara riktlinjer om innehåll och värdegrund saknas, varför utbildningens innehåll och
kvalitet varierar. Personalen saknar såväl könsteoretisk kompetens, som kompetens att
kommunicera föräldraskapets icke förhandlingsbara och gemensamma skyldigheter med
föräldrarna, menar Elvin-Nowak (SOU 2005:73). Bland personalen finns dock de med
medvetenhet om dessa problem, som önskar fortbildning. 19 Personalen är antingen i första
hand medicinskt utbildad (barnmorskor och sjuksköterskor), eller inriktade på allvarligare
sociala problem (socionomer). Innehållet inriktas på de områden där dessa yrkesgrupper
har sin huvudsakliga kompetens. Folkhälsoinstitutets utredare, Sven Bremberg, (2004)
understryker dock att två helt olika etiska principer fastställts som vägledande för
behandlande, respektive förebyggande insatser.
Vid behandling är principen att insatserna inriktas på dem som har de största behoven,
oavsett vad man vet om olika behandlingsmetoders effekt. Vid förebyggande insatser
däremot – såsom generell föräldrautbildning - är dock det avgörande kravet att
verksamheten ska ha dokumenterad effekt. Bremberg menar att det därför är ett misstag att
se föräldrautbildningen som en utvidgning av stöd som tidigare endast erbjudits individer
med medicinska eller sociala problem. Han föreslår istället bland annat mer strukturerad
verksamhet, där personalen utbildas och håller sig, åtminstone initialt, ganska strikt till en
handledning. Några beprövade metoder med övningar för att öka föräldrars förmåga att ge
barnet trygg anknytning – som man numera vet är ett avgörande skydd mot framtida
psykisk ohälsa – samt övningar i konfliktlösning och dylikt för att förbättra parrelationen,
nämns (Bremberg 2004).
2.3 Pappagruppsverksamhet
I en sammanställning av pappagruppsledarna Anders Hammarlind och Leo Lindström
(2004) Pappagrupper – Var och Hur? En kartläggning berättas att ”det sägs att” (ibid:6) det
Barnmorskor utgår ofta från ointresse och (antaget biologiskt betingad) bristande förmåga från mannens sida, och
tycker sig få detta bekräftat genom pappornas låga deltagande i den föräldrautbildning som erbjuds, utläser jag vidare av
hennes intervjucitat. På så sätt sluts en ond cirkel där pappor lätt kan känna sig än mer ovälkomna och istället fortsätta
att söka bekräftelse och gemenskap hos andra män, istället för att närma sig den traditionellt kvinnliga sfären av
omsorgsarbete och ta ett delat ansvar för det gemensamma barnet.
19
9
första initiativet till pappagrupper som komplement till den ordinarie föräldrautbildningen
vid MVC/BVC kom från barnmorskor, som tröttnat på att fäder aldrig dök upp på
träffarna. Den första pappagruppen startades på ett MVC norr om Stockholm 1990, snart
följde fler MVC och BVC i Stockholm efter. De organiserades i regi av Manscentrum och
ABF, med Göran Wimmerström som projektledare. Denne fick fria händer att utforma
projektet efter eget huvud. Efter något år började Wimmerström resa runt i Sverige och
berätta om projektet. Media uppmärksammade pappagrupperna, och snart anställdes han
som sakkunnig på Regeringskansliet med uppdrag att etablera pappagrupper i fyra län,
Pappautbildningsprojektet 1995-96.
”Det var en salig blandning män, kommer jag
ihåg/.../Dom bästa och populäraste ledarna var oftast dom med minst utbildning”, citeras
Winnerström (ibid:10). Projektet utvärderades av SPRI, som enligt Binz och Swahn (2004)
inte kunde finna några belägg för attitydförändringar, ökat uttag av föräldraförsäkring
eller andra effekter av utbildningen. Deltagarna uppgav sig dock överlag vara positiva.
Majoriteten ansåg att det varit avgörande för kvaliteten på utbildningen att grupperna
varit enkönade och ledaren manlig 20 .
Den 16 september anordnades en pappakonferens i ABF-huset i Stockholm. Bland de 62
deltagarna fanns barnmorskor, personal från familjecentraler, pappagruppsledare,
representanter från Folkhälsoinstitutet, ABF och Manliga nätverket. Syftet var att ge såväl
dem som arbetar med stöd till hela familjen, som de som arbetar med riktat stöd till
pappor, en möjlighet att utbyta erfarenheter och ta del av den kompetens som finns runt
om i landet. Ett tiotal politiker som arbetar med barn-, familj- och jämställdhetsfrågor
bjöds också in för att delta i trettio minuter. Ingen av dessa dök upp, trots lång
framförhållning (Hammarlind & Lindström 2004:59). En appell skrevs strax därefter av
Peter Briefe från Pappis Göteborg, och Per-Gunnar Engblom från Manliga nätverket. Ett
utdrag följer nedan (”Föräldrastöd ska utformas utifrån ett genusperspektiv och med
barnen i fokus”, i ibid:61).
”Dagens föräldrautbildning konserverar gamla könsroller, utgör ett hinder i arbetet för
jämställdhet och tillgodoser inte barns behov i tillräcklig utsträckning. Professionella och ideella
verksamheter inom det offentliga föräldrastödet behöver gemensamt ta ett nationellt ansvar för
denna viktiga fråga. Föräldrastöd bör utformas så att det omfattar hela familjen/.../Vi anser att så
inte är fallet med dagens föräldrastöd, som dessutom bör utvecklas mot att i högre grad innefatta
ett genusperspektiv och sätta barnets intressen i fokus. Pappan behöver på ett grundläggande sätt
20
Jag har inte läst denna rapport, utan baserar detta endast på andrahandsuppgifter från Binz och Swahn.
10
inkluderas/.../Utbildningstillfällena ska läggas på tidpunkter som passar båda föräldrarna. Det är
också viktigt att kurserna leds av både kvinnor och män.”
Något samlat, nationellt ansvar har dock ännu inte tagits och de regionala skillnaderna är
fortfarande stora, när det gäller vilket föräldrastöd som erbjuds (pappagruppsledare,
muntlig delgivning 070507). Den 21 februari 2007 beslutade Hälso- och sjukvårdsnämnden
i Stockholm att pappagrupper ska ingå i det ordinarie uppdraget för samtliga MVC/BVC i
Stockholms län, och en utredning tillsattes för att närmare ta ställning till formerna för
denna verksamhet.
3. Teori
3.1 Genusteoretisk referensram
Klinth (2003a) väljer, i en forskningsöversikt om den svenska familje- och
jämställdhetspolitiken, att kategorisera denna forskning i det pessimistiska, respektive det
optimistiska perspektivet. Han redogör för argument från forskare av båda kategorier,
understryker att ingen är helt och hållet det ena eller andra, och erkänner viktiga bidrag
från flera. Själv säger sig Klinth (ibid.) mest utgå från det optimistiska perspektivet. Man
skulle också kunna tolka denna typ av forskning som antingen grundad i ett kritisktfeministiskt
maktperspektiv 21 ,
eller
som
verkande
inom
mer
konensusbetonad
jämställdhetsdiskurs. 22 Representanter för det pessimistiska finner han i bland andra
historikern Yvonne Hirdman och statsvetaren Maud Eduards 23 . Dessa kritiseras för att
vara alltför konfliktinriktade och för att skapa polariserade bilder av jämställdhet på
männens villkor. På liknande sätt förhåller sig Klinth (2003b) till temat om manligt
engagemang för jämställdhet och till frågan om män kan vara feminister. Här är jag dock
beredd att fullständigt instämma i Klinths (ibid:44) slutsatser:
”En feministisk politik bör inte betraktas som en annorlunda form av politik, skapad för att
tillgodose kvinnors intressen som kvinnor. I stället bör utgångspunkten tas i principen om
demokratisk likvärdighet/.../för olika grupper och individer med ett gemensamt intresse att
motverka förtryck och diskriminering/.../Det viktigaste blir då inte att slå fast vem som är eller kan
vara feminist, utan vem som agerar feministiskt. På kort sikt är det inte troligt att män i någon
21 Ett kritiskt-feministiskt maktperspektiv håller det för föga troligt, att män frivilligt ger upp privilegier som högre lön,
tolkningsföreträde i våldtäktsmål, valfrihet i nivå på engagemang i sina barn etcetera. Ett sådant perspektiv ser ofta
tvingande lagstiftning och sanktioner som effektivare redskap än utbildnigssatsningar.
22 Den mer konsensbetonade jämställdhetsdiskursen, eller den officiella svenska jämställdhetsideologin, vilar på arvet från
liberal upplysningsfilosofi, och antagandet att alla ”egentligen” vill ha jämställdhet. Maktkonflikten är nedtonad och
man tenderar att se det hela som ett rent pedagogiskt problem.
23 Klinth (2003a) refererar här till Hirdmans Woman – From Possibility to Problem: Gender Conflict in the Welfare State –
the Swedish Model (1994), och Eduards ”Toward a Third Way: Women’s Politics and Welfare Policies in Sweden” Social
Research 1991:3.
11
större utsträckning kommer att söka sig till feministiska positioner - en sådan utgångspunkt vore
nog att radikalt undervärdera de krafter och den symboliska ordning som upprätthåller mäns
överordnade samhällsposition – men det bör anses såväl möjligt som eftersträvansvärt.”
Kritisk mansforskning är i Sverige, såväl som internationellt, ett tvärvetenskapligt och
snabbt expanderande forskningsfält, som söker dekonstruera och analysera historiska och
samtida föreställningar om maskulinitet, och räknas till genusforskningen. Den
australienske sociologen Robert W. Connells begrepp hegemonisk maskulinitet har haft en
avgörande betydelse för fältet. I Maskuliniteter (1999) presenterar Connell ett teoretiskt
ramverk för att studera genusgörandets konsekvenser, i ett slags maskuliniteternas interna
genushierarki. Den ojämlika konflikten mellan könen anser Connell vara den viktigaste
maktrelationen av alla på global nivå. Den position han benämner hegemonisk
maskulinitet är ”det avgörande verktyget”(ibid: 90). Den strävar efter kontroll och
dominans, är sexistisk, rasistisk och har sina starka fästen inom militär, toppolitik och
ekonomisk elit – nästan helt enkönade sfärer. 24 Få män lever upp till det hegemoniska
maskulinitetsidealet, men befinner sig i en deltagande position. Dessa män har en mängd
privilegier, oftast helt omedvetet. 25 Connell uttrycker det, i en senare bok, som att män som
grupp får del av den ”patriarkala utdelningen”, enligt nuvarande genusordning. Detta
innebär emellertid inte att alla män får det. Dessutom kan vissa kvinnor gagnas, främst
genom att gifta sig med förmögna män (Connell 2003:184f)
Begreppet homosocialitet har använts internationellt inom feministisk forskning sedan 1970talet och betecknar social orientering mot och identifiering med personer av samma kön,
men fått större genomslag de senaste åren i och med en ökad fokusering på män. Att män i
högre grad än kvinnor uppvisar homosociala mönster, är väldokumenterat och vedertaget
inom genusforskningen (Lindgren 1996). Påståendet äger också social evidens – den
manliga homosocialiteten är påtaglig för många av oss i vardagen. Inom kvinnligt
dominerade yrkesgrupper, som förskolelärare, vårdpersonal etcetera är en återkommande
förhoppning att fler män inom yrkesgruppen ska bidra till att höja såväl lön som status
(Robertsson 2003).
24
Centrala idéer som genom historien stärkt dess makt är idén om förnuftet som en exklusivt manlig egenskap, parat med
övertygelsen om den västerländska civilisationen som bärare av av förnuftet till en oupplyst värld, exemplifierar Connell.
Såväl patriarkatet som exploaterandet av andra folk och imperialismen, har motiverats med hjälp av denna ideologi,
hävdas det vidare. Den marginaliserade, respektive underordnade positionen innebär, enligt Connells teori, att på grund av
etnicitet, sexuell orientering, handikapp, klass eller annat, befinna sig i periferin eller förtryckas av nuvarande manliga
hegemoni.
25 Connells begrepp hegemonisk maskulinitet har som sagt fått stor genomslagskraft, men även bemötts av en del kritik,
internationellt och i Sverige. Exempelvis anser Eduards (2004) att innebörden av våld inte ges en nog framskjuten plats.
12
Homosocialitet har oftast tolkats i makttermer. Litteraturvetaren Eve Kosofsky Sedgwick
(1985/1996), vill med sitt begrepp manligt homosocialt begär hävda en koppling mellan
erotik och manligt sökande efter närhet och gemenskap. Mellan homosexualitet och
homosocialitet finns ett kontinuum, menar Kosofsky Sedgwick, men samtidigt ett
avståndstagande eftersom homosexualiteten i vår kultur är stigmatiserad. Kosofsky
Sedgwick betonar att en inbördes konkurrens ofta odlas i de homosociala gemenskaperna,
där kvinnor nedvärderas och exkluderas, och där män söker bekräftelse hos varandra. 26 En
rad olika feminismer och genusteorier samexisterar idag. Jag vill helt kort explicitgöra min
grundläggande teoretiska ståndpunkt: Manlig överordning och kvinnlig underordning
behöver inte alltid vara det viktigaste, eller ens alls äga giltighet i alla kontexter och
relationer. Det finns ingen anledning att dogmatisera den klassiska patriarkatsteorin,
fastän den ofta, särskilt i ett globalt perspektiv, tycks bekräftas. Genusstrukturer
samspelar med klass, etnicitet, sexualitet och mycket annat. Individer av bägge könen kan
ha sina skäl att bidra till att reproducera, ifrågasätta eller överskrida nuvarande
genusordning. Många, men inte alla, män tjänar på nuvarande genuskontrakt 27 – den
arbetsdelning som vi alla, genom små och stora val i vardagen, är medskapare till. Om än
med skillnader i resurser.
3.2 Oppositionell maskulinitet, profeministiska män och faderskapsdiskurser
Genusordningen är inte statisk, utan stadd i ständig förändring och historiskt kontingent.
Socialpsykologen och mansforskaren Thomas Johansson (2004) föreslår en modifiering av
Connells ramverk. Den marginaliserade positionen blir hos Johansson ett med den
underordnade och ytterligare två positioner läggs till den hegemoniska, den delaktiga och
den underordnade, nämligen den oppositionella respektive nostalgiska maskuliniteten. Detta
för att bättre kunna analysera förhandlingar och förändringar inom genusrelationerna.
Oppositionell maskulinitet innebär ett aktivt ifrågasättande av den i samhället
dominerande maskuliniteten. Johansson hävdar att mycket av det arbete som utförs inom
Michael Kimmel (1996) har på liknande sätt beskrivit relationen homosocialitet - homofobi. Han menar att den samtida
amerikanska manligheten och genus överhuvudtaget är beroende av homofobin som en central organisationsprincip –
grundad i rädslan att andra män ska avslöja för världen att man inte håller måttet som man.
27 Hirdman (2001:84) förtydligar sitt begrepp genuskontrakt: ”..en kulturellt nedärvd, styrd överenskommelse av könens
gemensamma sammandragande med åtskiljda förpliktelser, skyldigheter och rättigheter. Ty vad begreppet vill ringa in är
det strukturella tvång som båda könen tyngs under, som av ett gemensamt ok de inte kan ruska av sig – samtidigt som det
antyder möjligheter till förhandling, men också en förståelse av upplevda fördelar av den styrda överenskommelsen. Ett
begrepp för att ta bort den konstruerade motsättningen mellan ’struktur’ och ’aktör’ och istället klistra ihop dem, låsa
dem till varann.”
26
13
olika mansgrupper kan räknas hit. 28 Den frånvarande fadern, som skapar sin identitet i
arbetet och sällan engagerar sig i vare sig sina barn eller hushållsarbete är en dominerande
föreställning om manlighet och faderskap i västvärlden idag, en bild som även bekräftas av
statistiken, konstaterar Johansson vidare. Diskussionen om det samtida faderskapet
beskrivs som splittrad. Ytterligare fyra diskurser, sammanhang av föreställningar om
faderskap, tas upp (ibid: 134-147). De är av central betydelse för min analys, varför jag
kort kommer att redogöra för dem här. 1) Den moraliske vägledaren. En diskussion som ofta
rör sig på symbolisk nivå och leds av populära psykologer. Dessa hävdar faderns
strukturskapande egenskaper och varnar för att avsaknad av fäder leder till
normupplösning och försvagat Överjag med mera. 2) Den omvårdande fadern. Först under
1980-talet börjar man inom psykologin intressera sig för fäder och ifrågasätta den tidigare
bilden av modern som primär och fadern som sekundär förälder. Man ”upptäcker” att
pappor också har förmåga till omsorg. Pappor har förutsättningar att avläsa barns gråt,
tolka signaler och tillgodose behov, visar det sig i kliniska experiment. Johansson vill ge
denna typ av forskning det att den bidragit till att omdefiniera faderskapet. Samtidigt
anmärker han att den saknar maktperspektiv, inte intresserar sig för de strukturer som gör
att män och kvinnor får olika funktioner i en familj, samt att det inom denna diskurs ofta
hävdas eller antyds att det finns biologiska skillnader som ingen jämställdhetspolitisk kan
överbrygga.
3) Det flexibla faderskapet. Denna diskurs växte fram under 1990-talet, inspirerad av
queerteori och den amerikanska retorikprofessorn Judith Butlers banbrytande verk Gender
Trouble (1990). Såväl upprätthållandet av två polära könskategorier, som det
heteronormativa paradigmet har ifrågasatts av Butler. Enligt detta perspektiv kan en
mamma vara en ”pappa” och vice versa, det handlar om iscensättande av kulturella
mönster, snarare än om biologi. Det blir obegripligt att tala om manliga förebilder, fadern
saknar
speciell
funktion
i
familjen.
familjekonstellationer blir på så sätt
En
mångfald
av
rollfördelningar
och
möjliga inom ramen för denna diskurs, menar
Johansson (2004). 4) Den hotfulle fadern. I Sverige och många andra länder har män inte
längre rätt att slå sin fru eller sina barn. Trots detta är våldet utbrett, varför denna bild är
såväl en ständigt närvarande diskurs, som en realitet i samhället, anser han vidare (ibid.).
Bilden av den auktoritäre fadern förpassas alltmer till historien, men våldet fortsätter.
28
Den nostalgiska positionen innebär en längtan tillbaka till en tid då manligheten inte utsattes för ständiga hot, ett
försvar av traditionella ideal och idealiserande av den auktoritäre familjefadern. Den anglosaxiska diskussionen om goda
fäder präglas ofta av argument utifrån denna position, menar Johansson (2004: 34f).
14
Hill (2007:191-230) skriver i sin avhandling om den svenska mansrörelsen under 1970-talet
och tidigt 1980-tal, om hur velourpappadebatten sommaren och hösten 1983 kom att bli ett
så hårt slag för rörelsen, att den snart splittrades och ledde till att föreningen Befria
mannen upplöstes för att ersättas av Föreningen Mannen. Den senare kom att anta en
radikalt annorlunda ideologisk hållning och agenda. Inom kvinnorörelsen hade vid samma
tid också mer särartsfeministisk 29 retorik blivit vanligare, och man var inte odelat positivt
inställd till Befria mannens förhoppningar om gemensam kamp mot kapitalismen och
förtryckande könsroller. Den tidiga mansrörelsen ville åstadkomma genomgripande
samhällsförändringar. Hill beskriver 1970-talets mansrörelse som profeministisk. Man
kritiserade och ville befria sig från den ”destruktiva mansrollen”, ibland för att anamma
vad man såg som positiva kvinnliga egenskaper, ibland för att nå en innersta kärna av
autenticitet och mänsklighet. Temat om faderskap var inte det mest centrala inom
rörelsen, men det talades om vikten att engagera sig i sina barn – i första hand för att själv
bli emanciperad och mer mänsklig.
Velourpappadebatten började med ett radioprogram där tre psykologer varnade för vad de
kallade ”velourpappornas” skadliga inflytande. Pappor skulle inte störa symbiosen mellan
mor och spädbarn, ansåg man. Alltför mjuka män riskerade också att förvirra barn och
försvåra utvecklandet av en trygg könsidentitet. Psykologerna skulle inte stå oemotsagda,
utan framkallade vågor av protester. Kritikerna hänvisade till ny forskning, där det visat
sig att män visst har förmåga till omsorg, och där moderns roll som primär vårdnadshavare
ifrågasattes. 30 Men andra debattörer började också förlöjliga mjukisidealet. Män som var
pappalediga såg sig nu tvungna att framhäva sina manliga sidor, att de visst kunde byta
blöja men ändå gärna drack whisky ibland, var sportintresserade, bilintresserade och
minsann skulle ge den på käften som påstod att de inte var riktiga män. 1986 bildades
Föreningen Mannen, som starkt tog avstånd från mjukisidealet, absolut inte ville ha något
med kvinnorörelsen att göra, och ansåg att manlig frigörelse handlade om rätten att få vara
man. Skulle männen förändras skulle det ske på deras egna villkor och vara för deras egna
29 Säratrsfeminism strävar efter en uppvärdering ”det kvinnliga”, som man inom denna diskurs på ett mer mindre
essentiellt sätt förknippar med det livgivande, kärleksfulla och vårdande, ställt mot det kalla och destruktiva ”manliga”.
Se Gemzöe, Lena, (2002) Feminism, för en bra redogörelse och diskussion om särartsfeminsim.
30 Bland annat hade pedagogen och mansforskaren Lars Jalmert (1981) publicerat en avhandling i ämnet, Små barns
sociala utveckling, en granskning av forskning om spädbarn, mammor, pappor, könsroller och daghem. Jag har inte läst denna
avhandling, men Jalmerts bidrag till SOU 2005:73, ”Vad är bäst för de yngsta barnen? – Analys till
Föräldraförsäkringsutredningen”, som är en mer aktuell genomgång av forskningsområdet. Rapporten innehåller även ett
kritiskt problematiserande ev tendenserna inom jämställdhetsdebatten att ställa ”barnets bästa” mot jämställdhet.
15
personliga utvecklings skull, och hade ingenting med politik eller samhällsstrukturer att
göra. Hill anser att de starka reaktionerna mot 1970-talets mansrörelse inte står i
proportion, varken till rörelsens storlek eller ideologiska hållning. Hon tolkar det som
uttryck för det kontroversiella i att utmana rådande genusordningar. Befria mannen
banade väg för dagens utveckling mot ökad jämställdhet inom vissa områden, men
velourpappan består som en avskräckande stereotyp.
3.3 Produktion och reproduktion – rättigheter och skyldigheter
Bekkengen har i sin avhandling och ett flertal studier undersökt villkoren för det samtida
föräldraskapet. Särskilt frågor kring mäns föräldraledighet, om huruvida vi ser ett radikalt
annorlunda och mer engagerat faderskap än tidigare - en manlig familjeorientering – har
sysselsatt henne. Bekkengen är på ett flertal punkter mycket kritisk. För det första betonar
hon att det är en ytterst måttlig ökning av mäns uttag av föräldraledigheten som skett. För
det andra menar hon att det föregivettagna, att mäns föräldraledighet har ett direkt
samband med jämställdheten, istället bör formuleras som en fråga (Bekkengen 1999). Hon
omkullkastar de i den allmänna samhällsdebatten vanligaste antagandena om hinder för
mäns ökade uttag genom att hänvisa till egen och andras empiriska studier på området.
Vidare problematiseras varför det som anses försvåra för män att ta ansvar för barnen inte
på samma sätt anses utgöra hinder för kvinnor 31 . Hon formulerar det som att ”män är
pappor och kvinnor föräldrar” (Bekkengen 1999:39), och vill med det lyfta fram den
avgörande skillnad i förväntat ansvarstagande som ligger på mammor respektive pappor.
Istället för att jämföra föräldralediga pappor med män som arbetar, menar hon att man
bör ha könsrelationen i fokus, och jämföra föräldralediga mäns villkor med föräldralediga
kvinnors.
Utifrån en strukturell analys av empiriska data utvecklar Bekkengen en analytisk modell 32 ,
bestående av tre sociala relationer 1) den samhälleliga relationen mellan produktion och
reproduktion; 2) könens olika relationer till reproduktion och produktion, samt 3) den
sociala könsrelationen. Produktion och reproduktion representerar i vårt samhälle
motsatta intressen, samtidigt som det ena på sikt inte är möjligt utan det andra.
De fyra vanligaste kategorier av antaganden om hinder är enligt Bekkengen 1) traditionella könsroller; 2) familjens
ekonomi; 3) arbetsgivarens attityd; 4) mammans ovilja att dela föräldraledigheten. Jag kan inte närmare redogöra för
diskussionen här. Även om frågan om föräldraförsäkringen är relevant för denna uppsats syfte är den inte central. Jag
delar Bekkengens skepsis inför den direkta korrelationen mäns föräldraledighet och jämställdhet. Det beror naturligtvis
på hur jämställdhet definieras. Ser man jämställdhet som en fråga som inte endast är möjlig att analysera kvantitativt,
utan också intresserar sig för när, hur och varför män är föräldralediga, måste man ifrågasätta föregivettagandet att ju fler
dagar en man är hemma med sitt barn, desto mer jämställd relation har han till barnets mor.
32 Av utrymmesskäl återges inte denna modell här grafiskt, utan beskrivs endast i ord.
31
16
Produktionens intressen överordnas reproduktionens, och föräldraledigheten aktualiserar
och tydliggör denna konflikt. Alla vuxna – män som kvinnor – har skyldigheter att delta i
produktionssfären, (förväntas försörja sig genom arbete) och mäns förankring i denna sfär
är starkare än kvinnors. Inom reproduktionen däremot, har kvinnor skyldigheter, medan
män har rättigheter att delta på sina villkor. Väljer män ett lågt engagemang i sina barn,
kommer dessa ändå klara sig, om de har en mamma, och eftersom samhället byggt ut
barnomsorg i stor skala, anser Bekkengen (ibid.). Kvinnornas förvärvsarbete är dock inte
på samma sätt ett erbjudande, utan en skyldighet. Den sociala könsrelationen 33 innebär en
maktstruktur som reproduceras genom att män har valfrihet och handlar efter egenintresse
i högre grad, medan kvinnor anpassar sig och har mer begränsat handlingsutrymme. 34
Bekkengen förklarar dagens tvetydiga och ibland förvirrande bild av faderskapet med att
man för det första befinner sig på olika analytiska nivåer. Mellan vad män i intervjuer ger
uttryck för att de vill, sina värderingar, och vad de sedan gör i praktiken tycks många
gånger
finnas
häpnadsväckande
diskrepans
(Bekkengen
2003).
För
det
andra
sammanblandas ofta de två diskurserna ”barnets bästa” och ”jämställdhet”, liksom de två
sociala relationerna man - barn med man – kvinna. Bekkengen menar att vi bevittnar en
riktning mot en mer barnorienterad maskulinitet hos vissa män, men att det är högst osäkert
om detta har någon betydelse för jämställdheten. Kvinnor har det fortsatta huvudansvaret
för barnen, hushållsarbetet, och förväntas anpassa sig, underlätta för barnens relation till
pappan och visa sig enbart tacksamma för allt i mannens engagemang i barnen, utan krav.
Den samhälleliga diskursen om barnets bästa är nämligen starkare än den om jämställdhet,
understryker Bekkengen (jfr Ahrne & Roman 1997; Elvin-Nowak 2004).
4. Metod
4.1 Val av metod
Jag är inspirerad av en kritisk tradition inom samhällsforskning, som använder kvalitativa
metoder för att utforska betydelsen av sociala fenomen, särskilt maktrelationer. Insikter,
snarare än empirisk generalisering, är målet (Alvesson&Deetz 2000). Intervjuer är här den
vanligaste metoden. Som alla metoder har den dock sina begränsningar, varför det ofta
pläderas för användning av flera kompletterande metoder, som observationer och
textanalys av olika slag. Jag uteslöt tidigt i arbetet observationer, med motiveringen att
Här avser Bekkengen den strukturella, samhälleliga, relationen mellan grupperna män och kvinnor, att jämföra med
exempelvis Hirdmans genussystem (Hirdman 1988).
34 Liksom Holmberg finner Bekkengen i sin forskning asymmetriska rollövertaganden i relationen mellan könen. Särskilt
tydligt blir det i förhandlingarna om föräldraledigheten, där tendensen är att kvinnan lever sig in i mannens behov och är
mer lyhörd för hans och hans arbetsgivares önskemål, än sina egna (Bekkengen 2002).
33
17
jag som kvinna skulle sticka ut alltför mycket i pappagruppen (om jag ens skulle få
tillträde) och därmed hämma deltagarna. I en intervjusituation finns större möjlighet att
etablera trygghet och vinna förtroende, resonerade jag. Textanalys av det lilla material
som används i pappagruppen hade kanske kunnat tillföra uppsatsen något, men sköts upp
och fick småningom lämnas därhän på grund av tidsbrist.
Intervjusituationen, intervjuarens vokabulär, attityd och mycket annat påverkar
kvaliteten på det empiriska materialet. En nackdel med intervjuer är att alltför öppna
frågor kan leda till ”reproducering av officiella och politiskt korrekta berättelser”
(ibid:219). Alvesson och Deetz föreslår vad de kallar ”borrning” för att i någon mån komma
till rätta med problemet. Det handlar om en intervjuteknik för att få ärligare svar på
känsliga frågor, och är något jag har tillämpat i detta arbete. Författarna menar att
intervjuaren genom att successivt tillägna sig mer kunskap under forskningsprocessens
gång, kan varva öppna frågor med mer direkta och borrande, exempelvis genom att
hänvisa till vad som berättats i tidigare intervjuer eller i annan forskning. På så sätt kan
normerna för vad man i en intervju kan tala om, sätt att angripa vissa problem,
överskridas (ibid).
4.2 Urval av respondenter
Mellan februari och juli 2007 har åtta män intervjuats, tre genom personliga intervjuer som
tagit en till två timmar. Jag har antecknat under de intervjuerna och renskrivit kort
därefter. Respondenterna har fått bestämma tid och plats, två valde att intervjuas i sina
hem, och en på ett café. De övriga fem har intervjuats genom skriftliga svar via e-post,
samt två av dessa genom uppföljning via telefon. Jag har funnit mina respondenter genom
att annonsera på en hemsida, pappaforum.se, samt genom att kontakta pappagruppsledare
som jag läst intervjuer med i dagspress eller hittat på pappagrupperna.se. Sex av
respondenterna är pappagruppsledare, en har deltagit i pappagrupp och en har endast haft
föräldrautbildningen vid MVC/BVC att tillgå, men där man ofta delade upp sig i enkönade
diskussionsgrupper. Jag hade gärna intervjuat fler deltagare, men fick lättare kontakt med
ledarna. Dessa visade sig vara så mycket mer intresserade av att intervjuas, och snart
uppstod en viss mättnad, jag bedömde mig inte behöva eller ha tid att analysera mer
empiriskt material, för ett arbete av detta format. Urvalet kan således karaktäriseras som
självrekryterat snöbollsurval. Jag hade inte på förhand bestämt hur många respondenter
jag behövde, utan fortsatte intervjua så länge jag fann intressanta variationer i svaren,
samt att omfattningen på materialet höll sig inom hanterliga gränser. Av namnen att
18
döma är alla infödda svenskar. Majoriteten är bosatt i Stockholm, men några även i övriga
landet. Jag har inte ansett mig ha utrymme för något ambitiöst intersektionellt perspektiv
i detta arbete, och därför inte ställt frågor om socioekonomisk status, ålder eller sexuell
orientering. Eventuella regionala skillnader har heller inte uppmärksammats.
På så sätt kan denna uppsats tyvärr inte sägas bidra till den typ av fadersforskning som
Lars Plantin (2003) efterlyser – som uppmärksammar skillnader i förutsättningar för fäder
i olika socioekonomiska grupper. Anledningen till det är inte att jag inte anser det vara
viktigt, utan att jag tvivlar på möjligheten att kunna göra något annat än en rent ytlig
analys i ett arbete av detta ringa format, om hänsyn till många kategorier ska tas. Genus
skär genom klass- och andra strukturer, och kan i en uppsats där syftet är att undersöka
jämställdhetsanspråk i pappagruppsverksamhet fokuseras på som den centrala kategorin.
Den angelägna frågan om hur föräldrautbildning kan utformas för att i större utsträckning
bli tillgänglig för människor från idag underrepresenterade grupper – som också kanske är
de som är i störst behov av stöd – tas inte heller upp i uppsatsen. Hade den varit i mitt
fokus hade urvalet av respondenter anpassats för att få med respondenter ur olika
kategorier enligt teoretiskt motiverade kriterier.
4.3 Intervjuernas utformning
Intervjuerna har varit halvstrukturerade och lämnat utrymme för respondenterna att i
ganska stor utsträckning fritt berätta om det man själv reflekterat över och funnit
intressant på temat. Exakt samma frågor har inte ställts till alla, främst beroende på att
jag vid de första intervjuerna – som var skriftliga – inte hade samma teoretiska
förförståelse
av
problemområdet,
som
jag
senare
successivt
tillägnade
mig.
Forskningsprocessen vid kvalitativa undersökningar skiljer sig från de vid kvantitativa
undersökningar på så sätt att man inte lika strikt kan hålla sig till givna och avgränsade
steg på vägen mot det färdiga arbetet (Merriam 1988). Problemformuleringsfas, val av
metod, inläsning av tidigare forskning, sökande efter relevanta teoretiska redskap,
insamling av empiriskt material, analys av detta material och skrivande pågår mer
parallellt. Men även om det i ett senare skede stod tydligt, att ett par relevanta frågor
saknades i de första intervjuerna, var dessa inte utan värde, utan kunde användas i
analysen. Nedan redogörs för vilka frågor som togs upp i vilka intervjuer.
Jag har följt professor emeritus Jan Trosts råd att börja med något konkret och
odramatiskt, som att redogöra för en vardaglig händelse eller aktivitet, för att längre fram i
19
intervjun ta upp eventuellt känsligare frågor (Trost 2005). Jag har också tagit till mig
psykologiforskaren Kvales uppmaning att inte ställa abstrakta eller analytiska frågor till
mina respondenter, utan spara dem till min egen analys av materialet senare (Kvale 1997).
Samtliga har tillfrågats om de själva gått föräldrautbildning och hur de upplevde den, samt
om de deltagit i pappagrupp. Deltagarna har tillfrågats om hur länge de var föräldralediga
och om hur de kommit fram till beslutet om hur ledigheten skulle disponeras mellan
föräldrarna. De har uppmanats berätta om utmaningar med föräldraskapet, om de
förändrats som personer och om eventuell förändrad syn på sin partner. Vidare tillfrågades
deltagarna om det fanns saker de hellre diskuterade med andra pappor, än med sin partner,
och vice versa. Samtliga respondenter har tillfrågats om hur en bra pappa ska vara, om det
skiljer sig från hur en bra mamma ska vara, samt om motbilder eller beteenden de söker
undvika.
De har ombetts redogöra så utförligt som möjligt för fördelar och eventuella nackdelar med
den enkönade pappagruppsverksamheten. Vidare har jag frågat alla om det är viktigt att
en man leder verksamheten och varför i så fall. Ledarna har tillfrågats om det förekommer
att deltagare uttrycker åsikter som man finner problematiska och om hur man då reagerar.
Jag har bett dem berätta mer detaljerat om upplägget i verksamheten. Tre av ledarna har
tillfrågats direkt om ”velourpappan” utgör en avskräckande motbild av hur en man inte
ska vara, om de upplever sig besvärade eller provocerade av män som har en känslig och
mjuk framtoning och lätt för att gråta. Några har själva tagit upp frågor och teman, och
jag har ställt följdfrågor som inte står med den intervjuguide som bifogas uppsatsen.
Samtliga pappagruppsledare har redogjort för syftet med, drivkraften för sitt eget
engagemang i verksamheten. Jag frågat om de upplever sig vara en del av en social rörelse,
med kollektivt förankrade mål - som en förändrad, mer jämställd manlighet – eller om
syftet endast är stöd till den enskilda pappan att utveckla fungerande relationer. Samtliga
respondenter har tillfrågats om vilka hinder de ser, för förverkligandet av den pappa de vill
vara. De har uppmanats att berätta om något sådant tillfälle, eller situationer som kanske
återkommer, när de känner sig motarbetade som pappor.
4.4 Etiska överväganden
Kvalitativa intervjuer är en forskningsmetod, som är mindre etiskt problematisk än dold
observation, på det sättet att respondenterna vet om att de är undersökningsobjekt, att det
hela bygger på frivillighet från deras sida, samt att de när som helst kan avbryta intervjun
eller hoppa över frågor de inte vill svara på. Till skillnad från vad som gäller vid
20
enkätundersökning, har intervjupersonerna också möjlighet att ställa frågor till mig, och
att kommentera frågorna. Mina respondenter har fått veta att jag skriver om
pappagrupper och jämställdhet, men inte fått ta del av mina forskningsfrågor eller
teoretiska utgångspunkter närmare. Det är tillräcklig information, anser jag, för att
undersökningen
kan
anses
hålla
sig
till
riktlinjen
om
informerat
samtycke.
Konfidentialitetskravet följs genom att alla namn bytts ut och några uppgifter om yrke,
ålder, eller hemort heller inte finns med i redogörelsen för resultaten. I metodlitteraturen
tas ibland upp oförutsedda konsekvenser, som kan bli följden för alla inblandade. Vissa
pläderar för en helt öppen process, där respondenterna får ta del av och kommentera
analysen. Trost (2004) är starkt kritisk till ett sådant förfarande, och han anser heller inte
att man själv bör erbjuda respondenter studien när den är färdig. Jag instämmer i denna
hållning. Vid analys av kvalitativa intervjuer rör man sig från nära inlevelse – från något
som kan påminna om ett förtroligt samtal - till distans, där intervjupersonernas uttalanden
kategoriseras och dissikeras. Även om man strävar efter att i alla lägen respektera alla
deltagare som medmänniskor och inte tränga sig på mer än nödvändigt, hindrar det inte att
det kan kännas etiskt problematiskt att beskriva någon, som villkorslöst gett av sin tid och
av sitt liv, distanserat och kategoriserande.
5. Resultat och Analys
5.1 Ideal, motbilder och upplevd verklighet
Diskursen om den omvårdande fadern (Johanson 2004) dominerar respondenternas svar på
hur en bra pappa ska vara. Beskrivningar som engagerad, närvarande, ha tid för barnet,
stöttande, lyhörd, återkommer i materialet. Mattias, menar att han försöker stötta sin
partner så mycket som möjligt eftersom barnet (tre månader gammalt) ännu är så beroende
av henne. Som pappa hamnar man på andra plats i början, ”helt naturligt”. Pappans roll
är att vara ett engagerat stöd, men han anses enligt denna diskurs inte kunna ersätta
mamman som primär vårdnadshavare (Johansson 2004). Mattias längtar lite till babyn blir
större, så att de kan göra saker tillsammans, som att vara i naturen eller gå på museum.
Han anser vidare att:
”En bra pappa ska ha tid att umgås med barnet. Engagera sig i allt från barnets behov, intressen,
uppfostran och åsikter. Det ska också gå att tala med sin pappa om relationer, sex och sånt.”
Idealbilden av faderskapet som träder fram innebär förväntningar på total tillgänglighet
för sina barn, förväntningar som kanske kan tyckas orimligt högt ställda. Magnus menar
21
att pappan ”kanske är lite annorlunda”, men att det förmodligen mest beror på att pappan
oftast är ledig först när barnet är kring året och därmed i en ålder då man kan vara mer
aktiv med lek, spring, åka pulka och klättra. De första månaderna handlar det ju mest om
att ge närhet, trygghet och mat. Bra föräldrar kompletterar varandras starka sidor så att
barnet får en trygg uppväxt och förmedlas de moraliska och etiska ståndpunkter som
föräldrarna tycker är viktiga, anser han. Håkan skriver att:
”Man kan bara vara sig själv, finner det svårt att tro att man kan ändra sin personlighet för att bli
en ’bra pappa’. Var lyhörd för kvinnans behov, ge av dig själv till mor och barn, men kom
samtidigt ihåg att man som pappa inte behöver offra alla sina intressen. Det är nog ett gott recept
på att långsiktigt förneka sig själv och det lär inte vara positivt för några relationer”
Här varnas för negativa konsekvenser, som alltför högt ställda förväntningar kan ge.
Uttryck för ett visst genomslag för diskursen om det flexibla faderskapet (ibid.) märks
också. Några av respondenterna är explicita med att de anser att bra egenskaper hos
föräldrar är könsneutrala. Pappan har enligt dem ingen särskild funktion, eller annorlunda
uppdrag än mamman, utan ska bara vara en närvarande, medveten och trygghetsskapande
vuxen. Jesper beskriver sin egen förändrade hållning:
”Bra föräldrar ska inte kämpa emot varandra så självupptaget hela tiden och glömma barnen.
Hade du frågat för fem år sedan hade jag svarat något i stil med att pappans uppgift är att ’visa
barnet världen’. Nu tror jag att mamman klarar det lika bra.”
Jesper har arbetat med pappagrupper i ett tiotal år och berättar att det varit ”en
spännande resa”. Han säger sig från början ha varit helt okunnig i jämställdhetsfrågor,
men förvärvade småningom insikter, främst via en kvinnlig kollega och expert på området.
Åsikten att ”vi män måste få göra som vi vill” var en gång en viktig utgångspunkt som
Jesper nu menar är förlegad. En annan pappagruppsledare ger däremot uttryck för ett
synsätt som för associationerna till diskursen om pappan som den moraliske vägledaren –
den typ av fadersdiskurs som Johansson (ibid.) menar är mer dominerande i den
anglosaxiska världen, och används utifrån en nostalgisk position. Adam betonar visserligen
att det är angeläget att män tar del i spädbarnsvård, fostran av och umgänge med barn, för
att på så sätt bli mänskligare, mindre våldsbenägen och utveckla förmågan att uttrycka
sina känslor (jfr Hill 2007). Mannen behöver alltså förändras i mer jämställd riktning –
dock på sina villkor. Samtidigt framhävs den manliga identiteten och fadersfunktionen:
22
”Att vara en bra förebild/.../Det viktiga är inte att bryta traditionella könsroller utan att låta var
och en göra på sitt sätt. Män gör saker annorlunda än kvinnor, men det är viktigt att kvinnan låter
mannen göra på sitt sätt, även om det kan ta lite längre tid. Självfallet ska man dela på hemmets
uppgifter. Det är viktigt att våga diskutera med andra pappor om mansrollen och papparollen.”
På ett helt annorlunda sätt beskriver Adam hur han förändrats sedan han blev pappa. Här
ges istället bilden av en mer lyssnande, känslig man med nära relation till, och respektfull
kommunikation med sin partner:
”Jag har förändrats mycket som förälder, lugnat ner mig, tar större ansvar för mitt och andras liv.
Jag har lärt mig att lyssna och våga ta upp alla slags problem med min sambo. Umgänget med
barnen har gjort att jag vågar visa mina känslor mer öppet och min relation till mina föräldrar har
fördjupats i och med att jag blev pappa.”
Några respondenter nämner den frånvarande fadern (jfr Johansson 2004) som en pappa
man vill undvika att reproducera. Mattias försöker undvika att bli sur och trött, eller om
han blir det, att låta det gå ut över sin dotter:
”Det hjälper att säga ’gud va duktig du är!’ när hon kissar ner min tröja som jag just tagit på mig,
precis innan jag ska iväg till jobbet.”
För Jesper har den egna pappan, som beskrivs som auktoritär, fungerat som motbild och
avskräckande exempel på hur man inte bör vara. Jesper menar att stereotypen
veleourpappan i allra högsta grad är en levande hotbild bland män i det samtida Sverige,
och berättar att han själv också tidigare var rädd att förknippas med typen. I
pappagruppen brukar man få börja med att säga att ”vi kommer inte att sitta och hålla
varandra i händerna” 35 . Själv uppskattar dock Jesper idag ”oerhört mycket” mjuka och
känsliga män för deras mod, och menar att han själv inte är så mjuk som han skulle vilja
vara. Pappagruppsledare Lars tvekar med svaret på om velourpappan är en avskräckande
motbild, men medger sedan:
”Alltså, visst kan det gå till överdrift med mjukheten och helt enkelt bli löjligt. Sen har jag svårt
för, både kvinnor och män, som är tafatta, konflikträdda och aldrig tar för sig. Jag vet inte, men jo,
visst kan jag bli provocerad. Men våldsamma män är givetvis ett större problem i samhället.”
Hill (2007) beskriver hur användandet av kontaktövningar var bland det som samtiden hade svårast att fördra hos
1970-talets mansrörelse.
35
23
Att rädslan för motbilden velourpappan skulle utöva ett så starkt inflytande på papporna,
att de på ett direkt sätt hindras från att förverkliga den pappa de skulle vilja vara, är
kanske en för långtgående slutsats att dra, utifrån mitt material. Det framstår emellertid,
som att stereotypen på något sätt verkar hämmande. Pappagruppsledare anpassar sitt
tilltal och sin jargong efter en förmodad rädsla för stereotypen velourpappan. Är
respondenterna barnorienterade eller familjeorienterade, och hur har relationen till
partnern förändrats? Jesper berättar att han och sambon grälade mycket de två första åren
efter att barnen fötts, för att sedan bestämma sig för att ”vi är ett team”, sluta vara så
självcentrerade och istället sätta barnen i fokus. Håkan tycker sig ha blivit mer tolerant
mot sin fru och har större överseende med hennes slarvighet. Mattias beskriver det som att
hans syn på sambon förändrats på det sätt att hon ”numera även ingår som del i den
lyckokänsla det innebär att vara en familj”. Deras berättelser uttrycker en
familjeorientering.
5.2 Upplevt motstånd
De flesta respondenter menar sig inte uppleva något direkt motstånd mot den pappa de vill
förverkliga. Några nämner dock skepsisen hos personalen på BVC. Ibland är dessa väl
övertydliga med information om mat, hygien och dylikt, vilket kan upplevas som
provocerande, skriver Mattias (jfr Elvin-Nowak 2005). En annan störs av all reklam för
blöjor etcetera som endast adresseras hans sambo. Att ständigt betraktas som den andre,
mindre viktige och mindre kunnigare och pålitligare föräldern av äldre släktingar och
samhället i stort är en källa till irritation för vissa. Andra vittnar om övervägande positivt
bemötande och ”glad förvåning”. Tomas, som varit föräldraledig på halvtid i ett år med
första barnet och på heltid i fjorton månader med andra barnet, berättar att:
”Jag har aldrig känt mig motarbetad av någon. Däremot har väldigt många berömt mig för att jag
tagit så stort ansvar för mina barn. Det gör mig inte glad, utan bekymrad över att normen
fortfarande är att män inte tar lika stort ansvar för barn som kvinnor. Personer i vår omgivning
har ibland antytt att min fru inte varit hemma tillräckligt länge med yngste sonen eftersom hon
’bara’ var hemma åtta månader. En pappa som är hemma åtta månader skulle nog ingen beskylla
för att ha varit hemma för kort tid.”
Bekkengens
(2002)
och
Elvin-Nowaks
(2001)
forskning
bekräftar
denna
bild.
Pappagruppsledaren Bosse hävdar tvärtom att det i samhället finns ett utbrett motstånd
mot män som försöker vara engagerade pappor:
24
”En bra pappa ska vara på riktigt. Bilder av den dåliga pappan har vi ett överflöd av. Närvarande,
engagerad, medveten och med ett gott hjärta räcker gott och väl. Samhället i sig är väl mest
positivt till bättre pappor, men inte i grunden. Motståndet är stort och detta motstånd består av
människor i flera grupperingar, i flera socialpolitiska sammanhang.”
Kanske borde jag ha ställt följdfrågor till Bosses lätt konspiratoriska och inte helt
begripliga påstående. Enligt en välvillig tolkning skulle man kunna se det som ett uttryck
för en förtvivlan över, såväl upplevd dominans av negativa bilder av män och pappor, av
styrkan i diskursen om den frånvarande fadern och den hotfulle fadern (Johansson 2004),
som dessa fäders realitet i samhället. Men jag har läst andra texter av Bosse, och vet att
han ofta hemfaller åt omotiverade anklagelser mot aktiva feminister där det hävdas att
dessa tror män vara sämre än kvinnor av naturen och liknande. Därför ligger en mer kritisk
tolkning, att det bland andra är just dessa feminister han upplever motarbeta papporna,
närmare till hands.
5.3 Mellan homosocialitet och flexibel identifikation
Frågan om enkönade grupper eller ej har ”stötts och blötts mycket” bland
pappagruppsledare, berättar Jesper. Själv är han av åsikten att pappagrupper egentligen
inte behövs som en separat verksamhet, men att föräldrautbildningen borde byggas ut, bli
betydligt mer ambitiös, och att enkönade grupper kunde träffas ungefär halva tiden. Jesper
hävdar att även barnmorskor berättat att många kvinnor också gärna träffas i enkönade
grupper, för att det känns obekvämt att tala om sin kropp, om saker som värkande och
läckande bröst tillsammans med män de inte känner. Så länge vi inte nått längre med
jämställdheten blir enkönade forum tryggare för både män och kvinnor, anser Jesper, men
betonar att det också är viktigt att man någon gång möts.
En annan intressant sak Jesper tar upp är att vissa män reagerar med ilska när
kvinnoförtryck kommer på tal. Jag tolkar det som stöd för Connells (1999) hävdande att
många män är omedvetna om sina privilegier som män och placerar sig på en deltagande
position, i förhållande till den hegemoniska maskuliniteten. Det uppges vara en utmaning
att som pappagruppsledare tala om könsmaktsordning, det är svårt rent pedagogiskt att
tala om ett så allvarligt och känsligt ämne. Jesper tycker dock själv att det brukar fungera
att styra upp diskussionen om den urartar. Män ”kör ofta fast i aggrot” och behöver lära
sig att visa sin sårbarhet istället för aggressiviteten, anser han vidare, medan kvinnor kan
behöva hjälp och stöd i att ge uttryck för sin ilska, istället för att agera självdestruktivt.
Bosse anser poängen med den enkönade pappagruppen vara, att den har potential att få
25
med männen i jämställdhetsarbetet, i hela den debatten, som de nu i stor utsträckning står
utanför, och skriver att:
”Pappor i manlig grupp vågar som regel tala ut. Det blir ett forum för det som man ofta inte talar
om, reflekterar över/.../Pappagruppen får ofta män att ta till sig insikter/.../För många män, som
har drag av relationell autism, är det svårt att samtala, tänka högt om det tystade. I en
pappagrupp finns detta forum, om än blott för några timmar.”
Bosse blir irriterad över min fråga om problematiska åsikter bland deltagarna, en fråga som
han menar är ”så fördomsfull att jag inte gitter svara dig mer än ’Givetvis!” Vidare intar
Bosse en försvarsposition, när han hävdar att:
”Nackdelar är att pappagruppen, som vilken enkönad grupp som helst, riskerar att befästa gamla
rollspel och fördröjer förändring/.../Men det torde vara jämt fördelat mellan könen, att bejaka den
egna förträffligheten och tala nedlåtande om det andra könet.”
Var och en som är någorlunda bevandrad inom genusteori vet att han har fel i fråga om
detta. Tvärtom är misogynin levande i vårt samhälle, trots viss framgång för
jämställdhetsdiskursen, och internaliseras av nya generationer, såväl kvinnor som
män. 36 Särartsfeminsimen, som sökte uppvärdera Kvinnan på bekostnad av Mannen, har
sedan decennier spelat ut sin roll, marginaliserats fullkomligt och borde inte 2007 upplevas
som något hot för någon. På min fråga om en kvinnlig pappagruppsledare, en psykolog,
barnmorska eller familjeterapeut, hade kunnat göra jobbet lika bra ges skiftande svar.
Adam anser att det
”absolut krävs en man i rollen som pappagruppsledare. I en miljö där det är så mycket fokus på
kvinnan blir det ett slags andrum för de blivande papporna att träffas ensamma med en
pappagruppsledare.”
Här kan styrkan i de manliga homosociala mönstren, som den kritiska mansforskningen
uppmärksammat, iakttas (Holmberg 1996/2003; Lindgren 1996; Holgersson 2003;
Robertsson 2003, med flera). Utbildningen handlar huvudsakligen om att få till ett möte
mellan män, berättar Adam, samt om att få männen att reflektera över sin nya roll. Denna
pappagruppsledare är den enda av mina respondenter som explicit talar om vikten av just
manliga förebilder, en diskussion som rör sig inom ramarna för den nostalgiska diskursen
36
Se exempelvis Carin Holmberg, Det kallas manshat – en bok om feminism (1996/2003), samt Stina Jeffner, Liksom
våldtäkt typ (1997).
26
om fadern som moralisk vägledare (Johansson 2004), även om Adam inte uttalar sig om
vilka negativa konsekvenser som kan tänkas följa av bristen på män:
”En annan aspekt jag brukar ta upp är vilka barnen möter i sin vardag de första 10-12 åren - jo
kvinnor. Kvinnor på dagis och i skolan. Männen kommer först på högstadiet.”
Tomas anser att det ”absolut inte” är viktigt med en enkönad grupp, eller manlig ledare.
Tvärtom ser han helst att verksamheten organiseras så att båda föräldrarna kan delta:
”Det skulle vara maxat!” Att bara nå pappan är en ”självklar nackdel”, enligt Tomas, som
anser det vara mer spännande och givande att träffas i blandad grupp och utbyta
erfarenheter. Här märks en intressant öppenhet. Håkan tror att det för vissa män kan
”vara skönt” med en manlig ledare. En kvinna kan säkert göra jobbet lika bra, men det
skulle bli ett annat samtal, inte sämre nödvändigtvis, men annorlunda. Han beskriver sin
egen roll:
”Jag är bara mig själv, en enkel snubbe som har barn. Det jag gör är att ordna mötesplatsen, fixa
kaffe. Jag anger temat för diskussionen och ser till att alla får ordet. Kan varken mer eller mindre
än någon annan i gruppen/.../Ibland, dock sällan, händer det att någon deltagare säger indirekt
eller direkt kvinnoförnedrande saker. Då tycker jag det är viktigt att markera att det inte är okej.”
Även Magnus vittnar om uttryck för sexism bland deltagarna:
”Jag tolererar inte yttringar som är kränkande för kvinnor, barn eller invandrare. Då sätter jag ner
foten direkt! Inte ens på skämt! Någon gång har någon sagt typ ’Det får kärringen hemma ta.’
Inget sånt snack.”
Jesper tycker att det kan vara bra med en pappa som varit hemma i mer än sex månader,
som pappagruppsledare. Vissa män kan säkert ha lättare för att ta till sig av hans
erfarenheter, än av en kvinnlig ledare som är mer professionell, tror han. Avgörande för om
det är en bra ledare eller inte, menar Jesper, är dock att den har kunskaper om genus och
förmåga att ”styra upp könsstereotypt snack”. Det viktigaste är därför inte
pappagruppsledarens kön, utan kompetensen. Jesper ser sig ”definitivt” som del av en
social förändring med mål att skapa ett mer barnvänligt samhälle med bättre relationer
mellan män och kvinnor, samt upphäva den strukturella maktobalansen mellan könen.
Han samverkar gärna med feminister i olika fora, för att förverkliga denna vision.
27
Ingen av respondenterna tar ordet feminist i sin mun. Utan tvekan upplever sig dock de sex
pappagruppsledarna i min undersökning som del av en angelägen social förändring mot ett
mer jämställt samhälle. Deras arbete skulle kunna karaktäriseras som ett navigerande
mellan oppositionell maskulinitet – ett aktivt och radikalt ifrågasättande av rådande
genusordning utifrån profeministisk värdegrund – och en mer ängslig strävan efter att
accepteras som normal och även normerande. Att få så pass starkt gehör för sin kamp att
få män att ta ut större del av föräldraförsäkringen och bli närvarande pappor, att en ny
hegemonisk maskulinitet formeras. Ett sådant omförhandlande av genuskontraktet
(Hirdman 2001) skulle kunna tillåta ett närmande till omsorgsdimensionen, utan att för
den skull manligheten i sig, det manliga tolkningsföreträdet, valfriheten eller makten i
grunden hotas. En sådan strävan efter normalitet påminner om 1970-talets svenska
mansrörelse, så som den beskrivs av Hill (2007). De profeministiska männen på 1970-talet
visade sig vara mycket känsliga för kritik om bristande manlighet. Ännu trettio år senare
tycks rädslan att förknippas med dessa män så stark, att pappagruppsledare måste lova att
några terapeutiska kontaktövningar absolut inte kommer att äga rum.
Den oppositionella, eller profeministiska, positionen som vill avsäga sig privilegier, befinner
respondenterna i min undersökning sig på olika långt eller nära avstånd ifrån, och säkert
skiftar det i olika situationer och kontexter. Om deras medvetna eller omedvetna
maktanspråk är svårt att säkert säga något om. Endast en av dem är explicit med sin åsikt
att män måste få göra som de vill och förändras på sina egna villkor. Samtidigt är mitt
material inte representativt i någon statistisk mening, varför den hållningen lika gärna kan
vara den dominerande inom verksamheten, eller som det ofta blir i praktiken. Bekkengen
(2003) har hävdat att en stor diskrepans uppvisas, mellan vad pappor i intervjuer ger
uttryck för att de vill, och vilka val de sedan gör, särskilt när det gäller pappaledighet.
Pappagruppsledaren Magnus skriver:
”Min drivkraft är i första hand att bidra till att förändra synen på föräldraskap från att vara en
kvinnlig domän till att bli lika mycket en manlig. Detta tror jag är en av de viktigaste sakerna att
jobba med för att få ett mer jämställt samhälle.”
På liknande sätt beskriver Tomas sitt engagemang:
”Jag vill att deltagarna i pappagruppen ska ta ut maximal ledighet, i samråd med mamman. Jag
vill förändra samhällets syn på pappan i stort, och samtidigt konkret ge utrymme för stöd till
enskilda pappor.”
28
5.3 Pappagruppen - herrklubb eller profeministisk rörelse?
Min ambition med detta arbete har varit att försöka bedöma den möjliga framgången för
pappagruppen i jämställdhetshänseende. Det handlar alltså om vad som potentiellt är
möjligt, inte om ett försök till kartläggning och tvärsäker slutsats av hur det faktiskt är.
En slutsats som jag menar är möjlig att dra, utifrån teori och empiri, är att pappagruppens
homosocialitet också är möjlig att tolka i annat än makttermer. Syftet med uppsatsen har
heller inte varit, att komma med konkreta förslag på åtgärder eller reformer.
Pappagruppen kan rimligen inte, utifrån mitt material, betraktas som någon traditionell
herrklubb, där kvinnors närvaro är förbjuden, där elitmaskuliniteter finputsas och
maktpositioner befästs. Men profeministisk? Ambivalensen kring frågorna om kvinnlig
pappagruppsledare och enkönade eller blandade grupper är intressant.
För att börja med frågan om ledarskapet, så kan det tyckas anmärkningsvärt, att det ska
vara så svårt för vissa nyblivna pappor, att lyssna på vad en erfaren barnmorska,
familjeterapeut eller psykolog har att säga i fråga om graviditet, spädbarnsvård och
utmaningar i relationen mellan de nyblivna föräldrarna. Varför är en helt outbildad man
att föredra? En uppenbar anledning, som också anförs av några respondenter, är att en
pappa, som själv har varit föräldraledig kan fungera bättre rent pedagogiskt. Han kan stå
som ett levande exempel på att det faktiskt går att vara bort från jobbet i över ett halvår,
förmedla glädjen och storheten i att bli pappa, på ett sätt som en kvinnlig professionell
kanske inte på samma sätt förmår göra. Det är ett relevant resonemang. Men jag anser det
stå klart, att vi här också har att göra med uttryck för det manliga homosociala begäret, som
Kosofsky Sedgwick (1985/1996) talar om. Män söker sig till varandra för att få ömsesidig
bekräftelse, och de har helt enkelt svårare för att lyssna på kvinnor, än tvärtom. 37 Noteras
bör dock, att flera av mina respondenter är öppna inför idén om en kvinnlig ledare i
pappagruppen. Man rör sig således mellan homosocialitet och en mer flexibel identifikation.
När det gäller frågan om enkönade grupper, blir problemet mer komplicerat. Mammor och
pappor kan ha behov av att ventilera olika saker, därför att den ena av oss bär barnet i sin
kropp, föder fram det och, ibland, ammar, medan den andre inte gör det. Vem som är
lämpligast som vårdnadshavare eller har störst förmåga till att knyta an till barnet och ge
det omsorg, determineras inte av denna kroppsliga process – även om saker och ting gärna
Det som Holmberg (1996) kallar asymmetriskt rollövertagande, samt att mäns generalserande andre tenderar att vara mer
homogen än kvinnors. De läser inte kvinnliga författare, har sällan kvinnliga förebilder och skruvar gärna obekvämt på
sig, när de tvingas lyssna till en kvinnlig föreläsare.
37
29
utvecklar sig enligt vissa könsbundna mönster i familjen. Vi kan också ha behov av att
diskutera olika saker, för att vi lever i ett samhälle som struktureras kring, bland annat,
ojämlika genusrelationer.
Enligt samtliga pappagruppsledare i min undersökning, förekommer sexistiska uttalanden
bland deltagarna i pappagruppen. En nybliven mamma, som dessutom kanske befinner sig
i en skör fas och inte helt stabilt emotionellt tillstånd, bör besparas att behöva lyssna till
sådant. Kanske har hon blivit utsatt för övergrepp i sitt liv. Kanske har hon läst tusentals
sidor genusteori. En kompetent kvinnlig psykolog eller liknande, skulle däremot som ledare
kanske ha förmågan att få till en bra diskussion, utan att känna sig personligen alltför
kränkt. Många kvinnor har behov av att få berätta sina förlossningshistorier för varandra.
Att – som barnmorskor enligt Jesper hävdat – också kvinnor hellre träffas i enkönad grupp
är kanske inte så förvånande. Det är en sak att ha goda manliga vänner som man kan prata
om det mesta med, eller att man kan tänka sig att gå till en manlig psykolog. En helt
annan sak är att sitta bland främmande män och tala om värkande bröst (som kanske
tilldrar sig dessa mäns intresse) eller om att man är rädd för att hela livmodern ska ramla
ut vid varje toalettbesök. Män kan ha behov av att delge andra män känslor av osäkerhet,
utanförskap, öva sig i att visa sårbarhet, utan att behöva vara rädd för att bli attackerad
av någon påläst och sarkastisk feminist.
7. Avslutande diskussion
Om pappagruppen kan utgöra ett sådant forum för män, där de kan känna sig tryggare i
att öppna sig och visa sin sårbarhet och ge varandra emotionellt stöd – då är jag beredd att
tro på dess förmåga att gagna jämställdheten. För att återknyta till min
problemformulering, kan än en gång betonas att ett i kvalitativ mening jämställt samhälle
först uppnås när män emanciperas på så sätt att de vågar visa svaghet, ge och ta emot
omsorg av andra män. Utgångspunkten - om man utger sig för att ha någon
jämställdhetsambition
med
pappagruppsverksamheten
-
måste
emellertid
vara
profeministisk. Det måste finnas ett erkännande av, att de som män innehar vissa
privilegier i vårt samhälle, samt en vilja att ändra på detta förhållande. Som Bekkengen
(2003) också har påpekat, uppnås inte jämställdhet per automatik av att vissa pappor har
börjat intressera sig mer för sina barn – blivit barnorienterade - som det i retoriken hos
vissa debattörer kan antydas. Men det torde vara ett viktigt steg på vägen mot ett mer
jämställt samhälle, att män som har barn delar på ansvaret för dem med barnens mor.
30
Ambitionen måste vara att lära sig att lyssna bättre, kommunicera på ett respektfullt sätt
med sin partner och inse att om hon är den som tillbringat mest tid med spädbarnet,
besitter hon förmodligen kunskaper, som kan vara värda att tillägna sig. Inte minst för
barnets skull. Den brittiske sociologen Harry Christian, som nämndes i kapitel 1.4,
uttrycker liknande tankegångar när han skriver om profeministiska män. Hans väl valda
ord får avsluta denna uppsats (Christian 1994:194-199):
”Men do not need a new exclusively male organisation, rather we need a mixed-sex anti-sexist
movement, but since there are good reasons for women to organise independently it must be men’s
groups that open their meeting with women without expecting a reciprocal response/…/Men’s antisexism has a long way to go before feminists trust its members as allies/…/Alertness to unaware or
unintended sexism must always be present.”
Christian intar här en påfallande kritisk profeministisk position. Mäns ansvar att övertyga
om att de är värda att lita på som allierade i kampen mot sexism, samt vikten av ständig
reflexivitet, understryks.
31
9. Referenser
Ahrne, Göran & Roman, Christine (1997) Hemmet, barnen och makten. Förhandlingar om arbete och pengar i familjen.
SOU 1997:139
Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj (1994) Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Lund:
Studentlitteratur
Alvesson, Mats & Deetz, Stanley (2000) Kritisk samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur
Bekkengen, Lisbeth (1999) ”Män som ’pappor’ och kvinnor som ’föräldrar” i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1999:1
Bekkengen, Lisbeth (2002) Man får välja. Om föräldraskap och föräldraledighet i arbetsliv och familjeliv. Malmö: Liber
Bekkengen, Lisbeth (2003) ”Föräldralediga män och barnorienterad maskulinitet” i Johansson & Kousmanen (red.)
Manlighetens många ansikten. Malmö: Liber
Binz, Andreas & Swahn, Ami (2004) En riktig pappa. En studie i två delar om företeelsen pappautbildning. C-uppsats i
pedagogik, Stockholms universitet
Björnberg, Ulla & Kollind, Anna-Karin (2003) Att leva själv tillsammans. Malmö: Liber
Bremberg, Sven (red.) (2004) Nya verktyg för föräldrar. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut
Bruno, Linnéa (2006) Vänskapens gränser. En kvalitativ undersökning om homosocialitet, klassreproduktion och
överskridande bland unga män med övre medelklassbakgrund. C-uppsats i sociologi, Uppsala universitet
Butler, Judith (1990) Gender Trouble. New York: Routledge
Christian, Harry (1994) The Making of Anti-sexist Men. New York: Routledge
Chronholm, Anders (2004) Föräldraledig pappa. Avhandling, Göteborgs universitet
Connell, Robert William (1999) Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos
Connell, Robert William (2003) Om genus. Göteborg: Daidalos
Digby, Tom (1988) (red.) Men Doing Feminism. New York: Routledge
Eduards, Maud (2004) “Våld utan gränser: om krig och hotad manlighet” i Svanström, Yvonne & Östberg, Kjell
(red) Än män då? Kön och feminism i Sverige under 150 år. Stockholm:Atlas
Elvin-Nowak (2001) I sällskap med skulden. Om den moderna mammans vardag. Stockholm: Albert Bonnier förlag
Elvin-Nowak (2005) ”Mamma-barn-pappa – Barn-mamma-pappa. Om mödra- och barnhälsovårdens syn på
föräldraskapets ordning” i SOU 2005:73
Försäkringskassans hemsida, www.forsakringskassan.se , senast besökt 070420
Giddens, Anthony (1991) Modernity and Self-Identity. Self and Society in the Late Modern Age. Polity Press
Gemzöe, Lena (2003) Feminism. Stockholm: Bilda förlag
Hammarlind, Anders & Lindström, Leo (2004) ”Pappagrupper. En kartläggning”
Hill, Helen (2007) Befria mannen! Idéer om förtryck, frigörelse och förändring hos en svensk mansrörelse under 1970- och
tidigt 1980-tal. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur
Hirdman, Yvonne (1988) “Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” i Kvinnovetenskaplig
tidskrift 1988:3
Hirdman, Yvonne (2001) Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber
Holgersson, Charlotte (2003) Rekrytering av företagsledare – en studie i homosocialitet. Stockholm: Ekonomiska
forskningsinstitutet, Handelshögskolan
32
Holmberg, Carin (1995) Det kallas kärlek. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning
bland unga jämställda par. Göteborg: Anamma förlag
Holmberg, Carin (1996/2003) Det kallas manshat. Feminista förlag
Hwang, Philip (2005) Pappapusslet – vilka är bitarna och hur får man ihop det? Statens folkhälsoinstitut
Hämeenniemi, Marika (2006) Pappagruppens betydelse för småbarnspappor i det senmoderna samhället. C-uppsats i
pedagogik, Mälardalens högskola
Jalmert, Lars (2005) ”Vad är bäst för de yngsta barnen? – Analys till Föräldraförsäkringsutredningen.” i SOU
2005:73
Jeffner, Stina (1997) ”Liksom våldtäkt, typ.” Om betydelsen av kön och heterosexualitet för ungdomars förståelse av
våldtäkt. Uppsala universitet
Johansson, Thomas & Kuosmanen, Jari (red) (2003) Manlighetens många ansikten – fäder, feminister, frisörer och
andra män. Malmö: Liber
Johansson, Thomas (2004) Faderskapets omvandlingar. Frånvarons socialpsykologi. Göteborg: Daidalos
Jónasdottír, Anna G (1991/2003) Kärlekskraft, makt och politiska intressen. En teori om patriarkatet i nutida
västerländska samhällen. Göteborg: Daidalos
JämO (2006) ”Föräldraskap. Kunskaps- och nulägesrapport”
Järvklo, Niclas (2007) ”Den nye mannen. Svensk maskulinitetspolitik 1980-2002”, på Institutionen för
litteraturvetenskap och idéhistorias hemsida, Stockholms universitet, www.littide.su.se , senast besökt 070630
Kimmel, Michael (1996) Manhood in America. A Cultural History. New York: The Free Press
Klinth, Roger (2002) Göra pappa med barn. Umeå: Boréa bokförlag
Klinth, Roger (2003a) ”På männens villkor? Forskning om den svenska familje- och jämställdhetspolitiken”, i
Johansson, Thomas & Kuosmanen, Jari (red.) (2003) Manlighetens många ansikten. Malmö: Liber
Klinth, Roger (2003b) ”Män gör jämställdhet – eller kan en man vara feminist?”, i Johansson, Thomas &
Kuosmanen, Jari (red.) (2003) Manlighetens många ansikten. Malmö: Liber
Kosofsky Sedgwick, Eve (1985) ”Mellan män” ur Between men. i Larsson, Lisbeth (red) (1996) feminismer. Lund:
Studentlitteratur
Kvale, Steinar (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
Lindgren, Gerd (1996) ”Broderskapets logik” i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1996:1
Ljung, Margareta (2000) ”Feministisk teori”, i Månson, Per (red.) Moderna samhällsteorier. Stockholm:Prisma
Merriam, Sharan B (1988/1999) Fallstudien som forskningsmetod. Lund:Studentlitteratur
Plantin, Lars (2001) Män, familjeliv och föräldraskap. Umeå: Boréa bokförlag
Plantin, Lars (2003) ”Män och föräldraskap – en forskningsöversikt” i Johansson, Thomas & Kuosmanen, Jari (red.)
Manlighetens många ansikten – fäder, feminister, frisörer och andra män. Malmö:Liber
Riksförsäkringsverket (2004) ”Flexibel föräldrapenning – Hur mammor och pappor använder föräldraförsäkringen
och hur länge de är föräldralediga” RFV2004:14
Robertsson, Hans (2003) Maskulinitetskonstruktion, yrkesidentitet, könssegregering och jämställdhet.
Arbetslivsinstitutet 2003:13
Román, Lisa (2005) Föräldraförsäkringen och jag. Stockholm: SNS Förlag
Statens offentliga utredningar (2005:66) Makt att forma samhället och sitt eget liv - jämställdhetspolitiken mot nya mål.
Sammanfattning
Trost, Jan (2004) Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitterat
33
Bilaga 1
Intervjufrågor till pappagruppsledare
1) Har du själv deltagit i föräldrautbildning på MVC och/eller BVC, när i så fall? Vad
var bra och vad var dåligt? Tycker du att du har förändrats sedan du blev förälder,
hur i så fall? Ser du annorlunda på din partner sedan ni fick barn, hur i så fall?
2) På vilka sätt är det viktigt med pappagrupper? Berätta gärna utförligt. Finns det
saker du som pappa hellre diskuterar med andra pappor än med din egen partner?
Kan det finnas någon nackdel med att verksamheten enbart vänder sig till män,
vilken skulle det i så fall vara? Tror du att en kvinnlig pappagruppsledare hade
kunnat göra en lika bra insats som du – en familjeterapeut, socionom, barnmorska,
psykolog eller liknande? Varför/varför inte?
3) Hur ska en bra pappa vara? Har han andra uppgifter och bör vara på ett annat sätt
än en bra mamma, tycker du? Är ”velourpappan” en avskräckande figur, på vilket
sätt i så fall? Kan du ibland uppleva ett motstånd mot den pappa du vill vara - från
samhället, arbetsgivare, barnmorskor, släkt, vänner, barnets mamma eller andra?
Ge gärna exempel på sådana situationer när du kan uppleva dig motarbetad som
pappa, och på hur du då reagerar.
4) Vilka är de viktigaste frågorna som tas upp i pappagruppen? Berätta gärna lite mer
detaljerat om upplägget. Händer det ibland att deltagare har en ifrågasättande
attityd eller uttrycker åsikter som du finner problematiska, nämn exempel? Hur gör
du i så fall? Finns det något som är krävande och svårt i rollen som
pappagruppsledare, vad i så fall?
5) Upplever du dig vara en del av en social rörelse med kollektivt förankrade mål –
som en förändrad manlighet i riktning mot jämställdhet? Eller är din drivkraft
främst att ge de enskilda papporna bättre möjligheter att utveckla tillfredställande
relationer till sina barn och partners? Har du något annat som du skulle vilja
berätta, apropå det som berörts i intervjun ovan?
Tack för din medverkan!
/Linnéa