Är idrottsplatserna till för alla?

Är idrottsplatserna till för
alla?
Kajsa Haraldson
Institutionen för genusvetenskap, Södertörns högskola
Publicerad på Internet, www.idrottsforum.org/articles/haraldson/haraldson110216.html
(ISSN 1652–7224), 2011–02–16
Copyright © Kajsa Haraldson 2011. All rights reserved. Except for the quotation of short passages for the
purposes of criticism and review, no part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system,
or transmitted, in any form or by any means, electronic, mechanical, photocopying, recording or otherwise,
without the prior permission of the author.
Tidigt under hösten 2010 uppmanades examinatorer och handledare vid svenska universitet och högskolor att nominera uppsatser till en uppsatstävling arrangerad av World
Village of Women Sport (WVWS). Temat skulle förstås vara idrott och kvinnor eller idrott
och genus. Två priser om 10 000 kronor skulle delas ut, varav en inom det humanistisksamhällsvetenskapliga området. Under hösten utvaldes och korades tre pristagare – det
blev helt enkelt alltför svårt för juryn att välja mellan de olika bidragen. Idrottsbegreppet tolkades brett i alla uppsatser som nominerades, och de tre pristagarna har skrivit
om idrottsplatsarbetare, konståkning respektive tränarutbildning. Forskningsfrågor om
arbete, kvinnors hela livssituation och hur vi tolkar kropp och rörelse belyser från flera
olika perspektiv förhållanden och villkor för kvinnor och idrott. Förstapriset på 10 000
kronor vanns av Kajsa Haraldson för uppsatsen ”En arena för alla? En studie om normbrytare på Stockholms stads idrottsplatser”, som lades fram på magisterprogrammet
i genusvetenskap vid Södertörns högskola. – De tre pristagarna erbjöds att skriva om
sina uppsatser till artiklar för publicering på idrottsforum.org. Alla ville vara med, och här
presenteras vinnarbidraget.
Det pratas vitt och brett, inte minst i dessa spalter, om olika samhälleliga uttryck och
avtryck som idrotten ger upphov till, utifrån abstrakta teoretiska resonemang, gärna ur
ett makroperspektiv. Och det är klart, det är nödvändigt att analysera idrotten inverkan
på olika strukturer och funktioner i samhället, lokalt, nationellt och globalt. Men ibland
känns det som om idrottens mest grundläggande beståndsdelar, kropp och rörelse
hamnar i skymundan, och inte minst de platser och utrymmen som kroppar i rörelse
kräver. Tveklöst är detta ett viktigt fundament för hela det moderna fenomenet idrott, att
det finns välskötta idrottsplatser, lätt och lika tillgängliga för alla som önskar använda
dem. I de nordiska länderna är idrottsfolket väl försett med idrottsliga rum och arenor;
bara i Sverige finns ca 30 000 idrottsanläggningar av skilda slag, och för var och en av
dem gäller högt ställda krav på underhåll. Detta arbete utförs av en yrkesgrupp som
sällan röner någon uppmärksamhet i idrottsforskningen – idrottsplatsarbetarna. Just
den yrkesgruppen är föremål för Kajsa Haraldsons intresse, och mera specifikt har hon
undersökt könsfördelningen bland idrottsplatsarbetare verksamma vid idrottsanläggningar i Stockholms stad. Hennes utgångpunkt är att arbetsmarknaden är starkt könssegregerad, och likaså idrotten, och idrottsplatserna befinner sig där dessa två sfärer
korsas. Och mycket riktigt, idrottsplatsarbetarkåren är starkt mansdominerad. För att få
klarhet i bakgrunden till detta förhållande har Kajsa Haraldson intervjuat ett antal kvinnliga arbetsplatsarbetare, och hennes artikel ådagalägger en del av de strukturella, praktiska och diskursiva anledningarna till att könsfördelningen bland idrottsplatsarbetare ser
ut som den gör.
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
2
Inledning
Vem har tillgång till en idrottsplats? ”Alla” tänker nog de flesta spontant. Om man ens nå�
gon gång funderar på saken. Men idrottsplatser är på flera sätt segregerade miljöer, särskilt
när de granskas ur ett könsperspektiv. Stockholms stad driver idag ett tjugotal bemannade
idrottsplatser. De anställda på idrottsplatserna bestod våren 2010 till cirka 95 procent av
män – endast fem av totalt 102 anställda var kvinnor. Dessutom är det framför allt män
som vistas på idrottsplatserna, som idrottsutövare och åskådare. Detta gör idrottsplatserna
till mansdominerade arenor ur flera perspektiv. Jag har skrivit magisteruppsatsen En arena
för alla? En studie om normbrytare på Stockholms stads idrottsplatser (2010) i ämnet
genusvetenskap vid Södertörns högskola. Uppsatsen har sin utgångspunkt i den ojämna
könsfördelningen bland Stockholms stads idrottsplatsarbetare. Genom att intervjua de fem
kvinnliga idrottsplatsarbetarna, samt två före detta, har jag fått fram kvinnornas versioner
av idrottsplatserna som arbetsplatser. De här sju kvinnorna har gjort otraditionella yrkesval,
vilket gör dem intressanta att studera ur ett genusperspektiv.
Sveriges arbetsmarknad är på många håll mycket könsuppdelad, och detta har studerats
i stor omfattning. Idrottsplatsarbetare är dock inte en yrkesgrupp som brukar förekomma i
statistiska studier om könssegregering, eller i akademisk forskning, trots att denna yrkeskår
utgör ett mycket tydligt exempel på hur kön styr yrkesval. Idrottsplatserna befinner sig där
den könssegregerade arbetsmarknaden och den könssegregerade idrotten möts, och detta
får effekter på vilka som upplever att de kan arbeta på idrottsplatser, och även på vilka som
nyttjar dem. Där dessa två könssegregerade sfärer korsas befinner sig ämnet för min upp�
sats.
Ett sätt att förstå varför idrotten är så könsuppdelad som den ofta är, är att vända blicken
mot de arenor där idrott utövas, och att studera vilka som arbetar där, vilka som vistas där
samt hur detta står i relation till större strukturer. Min ambition har varit att genom att lyss�
na på de sju kvinnornas berättelser hitta vägar till att göra idrottsplatserna mer tillgängliga
för fler personer – kvinnor och män, brukare och arbetare. Det här är en del i ett jämställd�
hetsarbete, och en strävan efter att öka mångfalden bland idrottsplatsernas anställda och i
förlängningen även bland deras brukare.
I den här artikeln kommer jag inledningsvis att förklara hur jag har gått tillväga för att
genomföra min undersökning, samt kortfattat gå igenom teoretiska och metodologiska ut�
gångspunkter. Vidare presenterar jag uppsatsens huvudresultat liksom resonemang kring
jämställdhet och jämställdhetsarbete. Avslutningsvis diskuterar jag hur vi kan blicka fram�
åt, och presenterar de intervjuade kvinnornas förslag på förändringar.
Tillvägagångssätt, teori och metod
Uppsatsens huvudsakliga material utgörs av intervjuerna med de sju kvinnorna (informan�
terna). I intervjuerna frågade jag bland annat hur de upplever sina arbeten, vad de tror att
det beror på att de kvinnliga idrottsplatsarbetarna är så få samt vad de tror att man skulle
kunna göra åt det. Utöver intervjuerna gjorde jag deltagarobservationer på några av idrotts�
platserna. Jag visades då runt och fick se på när vissa arbetsmoment utfördes. Detta var
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
3
viktigt för att sätta informanternas berättelser i ett sammanhang. Idrottsplatsyrket är ett fy�
siskt yrke, och en fysisk närvaro och insikt fördjupar förståelsen av det.1
I min uppsats har jag gjort kopplingar mellan informanternas utsagor och teorier och
forskning om kön, organisation och idrott samt om den könsuppdelade arbetsmarknaden
i Sverige. Jag har också dragit paralleller till teorier och forskning om jämställdhet och
jämställdhetsarbete. Jag ville i uppsatsen problematisera själva strävan efter jämställdhet i
sig, för att se vilka antaganden som kan ligga till grund för viljan att jämna ut snedvriden
könsfördelning inom organisationer. Uppsatsen är en del i ett jämställdhetsarbete, samtidigt
som ett av dess syften var att diskutera jämställdhet som begrepp. Jag genomförde alltså en
jämställdhetsutredning, samtidigt som jag hade för avsikt att teoretiskt dekonstruera arbe�
tets utgångspunkt.
Inom feministisk organisationsforskning förekommer ofta det så kallade doing genderperspektivet. Man kan också tala om könsskapande processer. Det är denna typ av genus�
perspektiv jag använder mig av i uppsatsen. Kön ses inte som en statisk, given kategori,
utan som en social konstruktion, och något som på olika sätt görs genom ständigt pågående
processer – sociala, praktiska och diskursiva.2 Kön skapas och återskapas hela tiden på
olika samhälleliga nivåer som samverkar sinsemellan.3 Att göra organisation är att göra kön
och vice versa. Jag har i uppsatsen studerat idrottsplatserna som arenor för könsgörande,
och utifrån ett normkritiskt perspektiv granskat de föreställningar och diskurser som om�
gärdar dem (med diskurs menas här ”sättet att tala om någonting”). För att minska risken
att hamna i cementerande, könsbinära resonemang valde jag att använda mig av begreppen
femininiteter och maskuliniteter, snarare än av kategorierna kvinnor och män. Utifrån in�
tervjumaterialet resonerade jag sedan kring vilka typer av femininiteter och maskuliniteter
som ges utrymme på idrottsplatserna, och hur de representeras i den specifika kontexten
och i omgivande diskurser. Förutom kopplingar till kön gjorde jag även kopplingar till
klass, ålder och sexualitet (ett intersektionellt perspektiv, vilket mycket kortfattat innebär
att man ser till flera maktordningar simultant, och studerar deras samverkan). Genus ut�
gjorde dock huvudsaklig analyskategori, i och med att uppsatsen har sin utgångspunkt i
en fråga om könsrepresentation. Det är även genus som variabel som kommer att få störst
utrymme i den här artikeln.
Det finns omfattande forskning om genus inom organisationer och på arbetsplatser.
Mycket av den forskning jag har använt behandlar olika typer av könssegregerande meka�
nismer inom organisationer, samt vad som händer i yrkesgrupper med ojämn könsfördel�
ning. Denna forskning har fungerat som ett ramverk när jag har tagit mig an mitt material.
Även idrotten är intressant att studera som arena för könsgörande, och forskning om idrott
och kön var av stor relevans för min analys. Idrotten är skapad av och för män, och den har
historiskt även�������������������������������������������������������������������������
�����������������������������������������������������������������������������
främst beskrivits av män. Detta har gjort den manliga normen inom idrot�
ten väldigt stark. Fysisk ansträngning som företeelse är traditionellt starkt maskulint kodat,
vilket är oerhört intressant i studerandet av idrottsplatserna, där den fysiska idrotten och det
tunga idrottsplatsyrket möts.
Jag valde att göra en diskursanalys av materialet, och analyserade då informanternas sätt
att tala om vissa saker. Exempelvis fokuserade jag på hur kvinnorna beskrev idrottsplat�
serna, hur de talade om sig själva, sina yrkesval, sina arbetsplatser och kolleger. Jag tittade
1
2
3
Se t ex Arvastson et al (2009), s. 19 och 24 f
Se t ex West & Zimmerman (1987)
Wahl et al (2001), s. 48
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
4
även på hur de talade om kön och jämställdhet. Analysen har bland annat resulterat i en
lista med konkreta förslag på hur man skulle kunna göra idrottsplatsarbetet mer tillgäng�
ligt för en bredare skara. Listan finns med i sin helhet i uppsatsen; här presenteras några
av förslagen under rubriken Åtgärdsförslag. Innan jag presenterar dem tänkte jag dock
presentera, och resonera kring, uppsatsens övriga resultat, samt kring olika sätt att se på
jämställdhetsarbete.
Resultat
Idrottsplatsarbetares huvudsakliga arbetsuppgifter är att vårda is, klippa gräs, plocka skräp,
skotta, måla och liknande. Viss sidoordnad verksamhet bedrivs också, till exempel plog�
ning av sjöisar och iordningställande inför musikevenemang. Samtliga sju informanter talar
med värme om sina arbeten och kolleger på idrottsplatserna. De beskriver sina arbetsupp�
gifter som roliga och varierande, och sina arbetskamrater som trevliga och ”go’a”. Det var
väldigt roligt att göra den här utredningen, och få lyssna på deras berättelser. Den under�
sökning jag gjorde är framför allt en så kallad kvalitativ studie. Det innebär att en stor del
av undersökningen har gått ut på att resonera kring frågeställningarna i relation till infor�
manternas redogörelser, utan någon egentlig ambition att hitta entydiga svar på alla mina
frågor. Vissa mönster kunde jag dock se i utsagorna, och dem kommer jag att redovisa här.
Listan med förslag tillhör de mer konkreta, praktiska resultaten av undersökningen. Jag
har också kunnat dra slutsatser av mer teoretisk karaktär. I intervjuerna har jag bland annat
funnit att idrottsplatsyrket omges av starkt maskulina diskurser. Yrket beskrivs bland an�
nat som smutsigt och tungt, och det ses inte som ett ”tjejjobb” – inte ens av de tjejer som
arbetar på idrottsplatser. Det tycks finnas en viss förståelse för varför kvinnor överlag inte
söker sig till yrket. De flesta av informanterna säger dessutom att de har känt att de har be�
hövt anpassa sig för att passa in i arbetsklimatet, ”tuffa till sig”, och att det behövs styrka
och skinn på näsan för att klara av arbetet. Även om de inte säger sig uppleva detta som
ett problem, så tyder det på att en viss stämning och jargong existerar på idrottsplatserna.
Denna jargong beskrivs som ”grabbig” och ”gubbig”. Vissa omställningar tycks alltså
krävas för att man (som kvinna) ska kunna inordna sig i gruppen. Detta är värt att fundera
över. Vem är det som ska anpassa sig? Det är kvinnor som sägs behöva ”tuffa till sig”, inte
män, och vad säger det om förutfattade meningar om kvinnor och män (förutom att män
antas vara tuffa och starka, och att kvinnor inte antas vara det i samma utsträckning)? Män
ifrågasätts inte som passande för det här yrket, trots att det garanterat finns män som skulle
ha problem med fysiskt tunga arbetsuppgifter, smuts och grabbig jargong. Men män verkar
i allmänhet anses mer självklara i rollen som idrottsplatsarbetare. Det är ett tydligt uttryck
för den maskulina norm och kultur som råder i den här kontexten.
Några av informanterna menar att även männen fick anpassa sig när det kom en kvinna
till arbetsplatsen. Till exempel fick de tona ner sin jargong, men de fick också ändra vissa
praktiska saker i arbetsmiljön, bland annat ordna ett andra omklädningsrum där det tidigare
bara funnits ett enda. Informanterna tror att kvinnors närvaro på idrottsplatserna skulle
kunna bidra till att den grabbiga stämningen blir ”mjukare”, vilket flera av dem anser vara
en fördel med att jämna ut könsfördelningen. Detta speglar ett mycket vanligt, men enligt
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
5
min mening något riskabelt sätt att se på kön och jämställdhet. Att anta att kvinnor och män
är olika och därför bör blandas, kan cementera skillnader mellan könen och mellan vilka
yrken de väljer, istället för att utmana dem.
Även andra påtagliga förhållanden som kan tänkas bidra till mansdominansen bland
idrottsplatsarbetare inom idrottsplatsarbetet diskuterades i intervjuerna. Idag finns till ex�
empel inte en enda kvinnlig chef eller arbetsledare på Stockholms stads idrottsplatser. Någ�
ra av informanterna säger sig inte kunna se några möjligheter över huvud taget att nå en
chefs- eller arbetsledarposition, och det är ett problem ur ett jämställdhetsperspektiv. Den
vertikala könsarbetsdelningen (som avser det faktum att kvinnor och män ofta befinner sig
på olika poster och nivåer inom organisationer) på idrottsplatserna är mycket påtaglig, vil�
ket inte bör betraktas som en slump. Det finns mycket forskning som har pekat på ledarska�
pet som till synes könlöst och neutralt men i realiteten starkt maskulint kodat.4 Kompetens
och makt associeras med män. Med hänvisning till detta anser jag att det finns anledning
att vara försiktig med att nöja sig med den enkla förklaringen att alla chefer på idrottsplat�
serna är män därför att de flesta anställda är män. Denna förklaring ligger nära till hands,
men situationen är sannolikt långt mer komplex än så. Vissa av mina informanter har haft/
hade sina yrken som idrottsplatsarbetare väldigt länge, vilket mycket väl hade kunnat göra
dem till potentiella chefer eller arbetsledare. Frånvaron av kvinnor på chefsposition sänder
onekligen vissa signaler om vem som har möjlighet att avancera i den här organisationen.
Att anställa fler kvinnor kan vara ett sätt att starta en god spiral – om fler kvinnor anställs
som idrottsplatsarbetare avancerar troligtvis också fler kvinnor till enhetschefer och arbets�
ledare, vilket i sin tur skulle kunna leda till att ytterligare kvinnor anställs.5
I intervjusamtalen har jag fått antydningar om att rekryteringsprocessen, åtminstone
tidigare, ibland har varit inofficiell i sin karaktär. Detta har kunnat innebära att befintliga
anställda har efterfrågat sina (manliga) bekantas intresse när en tjänst har blivit ledig, vilket
överlag har missgynnat kvinnor. Det är också så att det finns omständigheter som gör det
svårt att förena idrottsplatsyrket med föräldraskap. De obekväma arbetstiderna (med en hel
del helg- och kvällsarbete) gör arbetet svårt att kombinera med familjeliv och ansvar över
framför allt små barn. Detta påverkar förmodligen antalet kvinnor på dessa arbetsplatser
negativt, då det idag oftast är kvinnor som har huvudansvaret för hem och familj. Dessa
mönster har klara kopplingar till de olika sociala förväntningar som finns på kvinnor och
män. Kvinnor förväntas ta ett större ansvar för hem, familj och eventuella barn än män,
vilket påverkar både kvinnors och mäns val och möjligheter i arbetslivet. Det här är ett
tydligt exempel på hur olika samhälleliga nivåer samverkar och påverkar varandra. Bilden
av kvinnor som mödrar och omvårdare återfinns på den privata, den organisatoriska och
den samhälleliga nivån, och dessa nivåer tenderar att förstärka varandra sinsemellan. Det är
alltså inte bara angeläget för arbetsmarknaden att den könsstereotypa ansvarsfördelningen
i (hetero)hemmen förändras, utan det är på motsvarande sätt viktigt för jämställdheten i det
privata att könssegregeringen på arbetsmarknaden luckras upp.6
Ytterligare en faktor som dök upp i samtalen med informanterna, och som sannolikt
håller antalet kvinnor nere, är
���������������������������������������������������������������
idrottsplatsyrkets fysiskt tunga inslag. Kroppslig
�������������������
ansträng�
ning och vissa typer av fysiskt arbete är traditionellt maskulint kodade företeelser. De
4
5
Kanter (1977), s. 197 ff och Holgersson (2003), bl a s. 34 ff
Ett antagande som grundas i teorier och studier om organisationer, kön och homosocialitet, se t ex Kan�
ter (1977) och Holgersson (2003).
6 Löfström (2004), s. 27
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
6
verksamheter som utövas på idrottsplatser är, liksom idrottsplatsarbetet, utpräglat fysiska.
Idrott kan ses som en typ av kroppskultur, och eftersom idrotten i allmänhet traditionellt
sett är skapad av och för män, är det just manliga kroppar som har fått gestalta idrotten.7
Detta stärker banden mellan idrott och förförståelser om kön och maskulinitet, vilket i sin
tur utgör en länk mellan idrottsplatsernas syften och deras anställda. Då samtliga infor�
manter berättar att de upplever arbetet som påfrestande, och några dessutom tror att detta
kan vara en av anledningarna till att så få kvinnor söker sig till idrottsplatsyrket, kan det
vara idé att se över vilka hjälpmedel man skulle kunna få fram för att underlätta de tyngsta
arbetsmomenten.
Jag vill dock inte tillskriva idrottsplatsyrkets fysiska karaktär och de obekväma ar�
betstiderna ett alltför stort förklaringsvärde i strävan efter att hitta orsaken till bristen på
kvinnor i yrket. Jämförelser kan göras med exempelvis vården, en bransch som är starkt
kvinnodominerad och till stor del feminint kodad. Många vårdyrken är fysiskt tunga och
innebär inte sällan obekväma arbetstider. Trots detta är vårdsektorn kvinnodominerad, och
här återkommer föreställningarna om kvinnor som omvårdare. Det är alltså troligt att det
i grunden finns andra faktorer som påverkar könsfördelningen på idrottsplatserna, som är
mer svåråtkomliga än obekväma arbetsuppgifter och arbetstider. Svensk arbetsmarknad är
könssegregerad på ett strukturellt plan, och idrottsplatserna står inte utanför den strukturen.
Dessutom är det inte bara arbetsmarknaden som är könssegregerad, utan även idrotten. Och
även om ordet idrottsplats låter påskina att det är fråga om arenor där man idrottar i största
allmänhet, är de aktiviteter som faktiskt bedrivs där klart begränsade till antalet. De idrotter
som framför allt utövas på idrottsplatser är ishockey, bandy, fotboll och friidrott. Vad gäller
bandy och ishockey utgör kvinnliga aktiva utövare endast fem procent, och inom fotbollen
är siffran ungefär 25 procent. Inom friidrotten dominerar de kvinnliga utövarna antalsmäs�
sigt med 66 procent.8 Men – direktobservationer av idrottsplatserna har faktiskt visat att
män och pojkar dominerar i antal inom samtliga utomhusaktiviteter, även friidrotten, trots
att de kvinnliga utövarna där till antalet är fler. Detta kan förklaras med att män och poj�
kar har tendens att träna mer än kvinnor och flickor.9 Mansdominansen inom dessa sporter
avspeglas tydligt i könsfördelningen bland idrottsplatsernas brukare. På flera av anlägg�
ningarna finns inte ett enda dam- eller flicklag som spelar ishockey och bandy. Vad gäller
fotboll verkar könsfördelningen vara jämnare på vissa av idrottsplatserna, dock inte 50/50.
Möjligen uppfattas könsfördelningen bland fotbollsspelare som jämnare än vad den är, när
den jämförs med ishockey och bandy.
En gemensam nämnare hos fem av de sju informanterna är att de har ett uttalat sportin�
tresse och att de tidigare har vistats mycket på idrottsplatser och andra idrottsanläggningar
på sin fritid, som utövare och/eller åskådare. Idrottsintresset kan ha bidragit till att de upp�
levde idrottsplatserna som en miljö som var öppen för dem samt, i vissa fall, att de fick
reda på när det behövdes folk till anläggningarna och då kunde söka de jobben. Flera av
dem säger att idrottandet har varit en väg in i idrottsplatsyrket, vilket är värdefull kunskap
för framtida rekrytering. Det visar tydligt på den koppling som finns mellan idrottsplatser�
nas verksamheter och idrottsplatserna som arbetsplatser. Att utöva idrott på en idrottsplats
kan innebära en inkludering i sammanhanget, som också öppnar upp för möjligheten att
7
8
Fundberg (2003), s. 29
Siffror ifrån Riksidrottsförbundets hemsida; Andel kvinnor inom idrotten – tidsserie, http://www.rf.se/
ImageVault/Images/id_266/scope_128/ImageVaultHandler.aspx
9 Blomdahl (1996), s. 223.
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
7
arbeta på en sådan arena. Min tolkning av detta är alltså att om idrott i allmänhet (och is�
hockey, bandy och fotboll i synnerhet) skulle bli mindre könsuppdelade som aktiviteter,
skulle kanske i förlängningen även könsrepresentationen bland idrottsplatsarbetarna för�
ändras.
Både idrottare och idrottsplatsarbetare vistas på idrottsplatserna, och producerar och re�
producerar på olika sätt dessa sammanhang. Flera informanter berättar att de med sin blotta
uppenbarelse har väckt reaktioner ifrån besökare på idrottsplatser. En av dem berättar att
det händer att folk kommer fram till henne och frågar efter vaktmästaren, trots att hon går
omkring i blåställ med idrottsplatsens logga tryckt över hela ryggen. Hon beskriver att hon
inte sällan möts av förvåning när hon förklarar att det är hon som är vaktmästaren. En an�
nan säger att det ibland kommer fram barn och storögt frågar ”jobbar du här?”. Det är på�
���
tagligt att det bland brukarna kan finnas förväntningar på hur en idrottsplatsarbetare ser ut
– och att det inte är en kvinna de föreställer sig. Detta mönster var mer framträdande bland
de lite yngre informanterna, vilket tyder på att även åldersfaktorn spelar in. En idrottsplats�
arbetare är inte en kvinna, och definitivt inte en ung kvinna. Den informant som ombads
hämta vaktmästaren, trots att hon med hela sin utstyrsel utstrålade sin yrkesroll, var inte
ens möjlig i den positionen för personen som ställde frågan. Bilden av idrottsplatsarbetaren
som en (äldre) man var så stark att den gjorde henne osynlig.
Perspektiv på jämställdhetsarbete
Såväl informanterna som idrottsförvaltningens ledning verkar vara överens om att det vore
bra och roligt om det kom in fler kvinnor på idrottsplatserna, och de tror att det skulle upp�
skattas av alla. Konsensus tycks råda kring jämställdhet som någonting positivt och efter�
strävansvärt.
Det finns dock flera olika sätt att se på jämställdhet. Det är vanligt att man i
jämställdhetsarbete inom organisationer fokuserar på den numerära könsrepresentationen,
och ser den som enda och slutgiltigt mål. Alltså – när könsfördelningen på en arbetsplats
är jämn (vilket i jämställdhetspolitiska termer brukar betyda minst 40/6010), är så att säga
”problemet löst”. Fokus ligger då på det kvantitativa jämställdhetsarbetet. Sett ur det här
perspektivet består problemet av själva könsfördelningen i sig, och problemet är löst när
könsfördelningen är utjämnad. Detta synsätt är enligt mig en aning förenklande. Ofta finns
djupgående faktorer som påverkar vilka som söker sig till ett yrke och undviker ett annat.
Dessutom kan ojämställda mönster kvarstå på antalsmässigt jämställda arbetsplatser, och
då yttra sig till exempel genom att män i större utsträckning än kvinnor innehar chefspo�
sitioner, eller att män och kvinnor inte utför samma arbetsuppgifter trots att de har samma
yrke. Om man dessutom anser att könsblandade grupper är bra därför att kvinnor och män
till sina väsen är olika och förväntas bidra med olika saker, riskerar man att hamna i köns�
stereotypa, essentialiserande resonemang. Man fokuserar på könens påstådda olikheter sna�
rare än på de olika villkor och förutsättningar som råder för kvinnor och män. Med detta
10 Löfström (2004), s. 42
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
8
könsbinära synsätt kommer också ofta en heterosexualiserande, heteronormativ diskurs.
Förutom att de två könen ska komplettera varandra, förväntas de begära varandra.11
Ett annat sätt att arbeta med jämställdhet är att fokusera på, och kritiskt granska, de
normer som styr människors yrkesval, alltså ett mer kvalitativt förhållningssätt. Man kan
då synliggöra diskurser och föreställningar som omger yrken och arbetsplatser, för att på
sikt kunna förändra dem. Ett kvalitativt jämställdhetsarbete bör förändra organisationernas
strukturer, och skulle i det här specifika sammanhanget till exempel kunna innebära en
omfördelning av maktresurser bland de anställda. Konkret betyder det som första steg att
placera kvinnor i chefs- och arbetsledarposition.
Det finns dock mycket forskning som visar att själva antalet har en viss relevans, att
gruppers numerära sammansättning har betydelse för individerna och deras prestationer.12
Dessutom finns det en poäng med att olika människors erfarenheter tas tillvara överallt,
inom alla yrken. Synligheten och��������������������������������������������������������
närvaron kan också ha möjliggörande effekter –����������
att per�
soner med olika kön, ålder och bakgrund finns och syns på en yrkespost kan underlätta för
fler att identifiera sig med den yrkesrollen, och att föreställa sig yrket som ett möjligt val.
Detta kan i sin tur öka mångfalden i olika yrkesgrupper.
Varför är då egentligen ojämn könsfördelning på idrottsplatser ett problem? Jag skulle
vilja uttrycka det såhär; den ojämna könsfördelningen är ett problem därför att den är
symptom på någonting annat. Den är ett problem därför att det finns kopplingar mellan
Stockholms stads idrottsplatser och större samhälleliga (makt)strukturer – alla har inte till�
gång till alla arenor på samma villkor. Det finns, som vi har sett, lite olika sätt att närma sig
problemet, och olika sätt att formulera det. Om problemet i sig anses vara att det arbetar för
få kvinnor på idrottsplatser, då är lösningen att anställa fler kvinnor, och målet är nått när
man har uppnått jämn könsfördelning i yrkesgruppen. Om däremot problemet är att idrotts�
platser som arbetsplatser inte är lika tillgängliga och tillåtande för alla – kvinnor och män,
unga och äldre, mammor och pappor – då blir istället lösningen att åtgärda det, alltså att
förändra arbetsvillkoren och arbetsmiljön. Sett ur ett brukarperspektiv bör dessutom denna
förändringsprocess inbegripa att idrottsplatserna och de sporter som utövas där görs mer
tillgängliga för kvinnliga idrottare och besökare. Där har idrottsrörelsen ett stort ansvar.
Det behövs även mer övergripande sociala förändringar, såsom omfördelningar av ansvar i
den privata sfären, och överbryggande av avstånden mellan så kallade kvinno- och mans­
yrken på den svenska arbetsmarknaden.
I nästa avsnitt presenterar jag informanternas förslag på insatser, stora som små, för att
öka mångfalden bland de anställda på Stockholms stads idrottsplatser.
Åtgärdsförslag
Alla som jag intervjuade hade konkreta och kreativa förslag på vad som skulle kunna göras
för att få in fler kvinnor i yrket, vilket resulterade i en förslagslista, framför allt riktad till
idrottsförvaltningens ledning samt till chefer och rekryteringsansvariga på idrottsplatserna
(vissa av förslagen har redan nämnts i artikeln). Dessa förslag syftar inte enbart till att
11 Dahl (2005), s. 50 och Rosenberg (2002), s. 100 f
12 Kanter (1977), s. 206 ff och Wahl (1992), s. 254
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
9
locka kvinnor, utan alla dem som traditionellt sett inte söker sig till idrottsplatsyrket, med
syfte att öppna upp för möjligheter att göra arbetsstyrkan mer blandad. Förslagen för att få
in fler kvinnor är dock mest framträdande, och de är av både kvalitativ och kvantitativ ka�
raktär.
Framför allt tycker de flesta att det är viktigt att satsa på rekryteringsinsatserna, och det
fanns flera förslag på hur det skulle kunna gå till. Till exempel kan man hålla föreläsningar
om idrottsplatsyrket på Arbetsförmedlingen, och därigenom låta nuvarande kvinnliga
anställda berätta om arbetet, f����������������������������������������������������������
ör att synliggöra kvinnorna
����������������������������������������
och yrket för grupper som tra�
ditionellt inte söker sig dit. Man kan också utnyttja de anställda kvinnornas kontakter vid
rekrytering. Man kan även göra något så enkelt som att sätta upp lappar i de kvinnliga
idrottsutövarnas omklädningsrum när man söker folk till idrottsplatserna.
Ledarskapet måste ses över, och man bör satsa på att tillsätta kvinnliga chefer och ar�
betsledare på idrottsplatserna. Dessutom kan man införa rotation på arbetsledarrollen och
tidsbegränsa tjänsten som arbetsledare och enhetschef. Detta för att skapa motivation och
möjligheter att avancera. Ytterligare en möjlig åtgärd är att införskaffa fler hjälpmedel
som underlättar de tyngre arbetsuppgifterna. Det skulle inte bara göra arbetet lättare för
kvinnorna, utan för alla. Man kan även underlätta kombinering av idrottsplatsarbete och
familjeliv på olika sätt, exempelvis genom att se över arbetstiderna och möjligheterna till
flexibel arbetstid i perioder för dem som önskar och behöver. Sist med inte minst bör de
här förslagen skrivas in i idrottsförvaltningens jämställdhets- och mångfaldsplan.
Sammanfattning och avslutning
Det har byggts många nya arenor i Sverige de senaste åren, avsedda för idrott och nöjes�
evenemang. Ytterligare arenor planeras, och det satsas stora summor på dessa byggen. Jag
tror att det är viktigt att man frågar sig för vem det är man bygger, och att man är medveten
om att det inte är några ”neutrala” arenor som uppförs. Det här är anläggningar där uttalat
manliga kulturer ofta frodas, bland anställda såväl som i omklädningsrum och på läktare.
En grundläggande feministisk ambition är att alla människor ska ha tillgång till alla so�
ciala rum, på lika villkor. Även om kvinnor och män formellt sett har samma rättigheter,
finns informella strukturer som styr, begränsar och blockerar våra valmöjligheter. Oavsett
om de sju intervjuade kvinnornas yrkesval var resultatet av ett aktivt jämställdhetspolitiskt
ställningstagande eller inte, så har de genom sina beslut brutit normer och rivit ner barriä�
rer. Deras närvaro på dessa positioner möjliggör liknande val för andra. Därför kallar jag
dem normbrytare. Jag vill framhäva den subversiva potentialen i att göra ett otraditionellt
yrkesval, och på så sätt ser jag mina informanter som förebilder. De har, medvetet eller
omedvetet, sett bortom stereotypa förväntningar på vad kvinnor anses kunna göra, och de
har intagit en mansdominerad, maskulint konnoterad miljö och gjort den till sin arbetsplats.
Dessutom verkar de trivas väldigt bra med vad de gör.
Som jag tidigare nämnt finns flera olika anledningar till att könsfördelningen bland
idrottsplatsarbetare ser ut som den gör idag – strukturella, praktiska och diskursiva an�
ledningar. Vissa har att göra med den fysiska arbetsmiljön, medan andra befinner sig på
en mer vidspännande, samhällelig nivå. Att enbart anställa fler kvinnor och nöja sig när
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
10
könsrepresentationen är jämn vore, som vi har sett, ett alltför onyanserat sätt att närma sig
den här problematiken. Den maskulina andan i detta yrke går djupare än numerär könsför�
delning, och situationen�����������������������������������������������������������������
mås�������������������������������������������������������������
te studeras och lösas därefter. I samtalen med mina informan�
ter är det tydligt att det på idrottsplatserna finns förhoppning om förändring, det finns krea�
tivitet och visioner. Ett första steg mot förändring är att synliggöra rådande strukturer. Min
förhoppning är att uppsatsen kan öppna upp för reflektion och diskussion, och därigenom
bidra till att destabilisera de könsgörande diskurser som omger idrottsplatserna.
Som det är nu passar detta yrke en sorts person med kvaliteter och livssituationer som
ofta associeras med män, nämligen en fysiskt stark människa som inte har huvudansvar för
eventuella barn. De ideal som omger idrottsplatsarbetare är alltså kopplade till en viss typ
av maskulinitet, men de behöver inte nödvändigtvis förkroppsligas av biologiska män. In�
formanterna har visat att det finns utrymme även för femininitetspositioner. De formulerar
en typ av femininitet i form av en tuff, fysiskt stark person med skinn på näsan och som
inte är rädd för att ta i, och det är denna femininitet kvinnorna positionerar sig i, och som
anses behövas i idrottsplatsyrket. Kanske är det viktigaste av allt att rucka på föreställning�
arna om vad en kvinna och en man kan vara och vad de kan göra, samt att reflektera kring
kvinnor, män, femininitet och maskulinitet som begrepp, och vad vi väljer att fylla dem
med. Både idrottsplatsyrket och yrkesutövaren är förpackade i stereotypa diskurser. De
kvinnor jag har intervjuat i arbetet med min uppsats bidrar till att utmana denna stereotyp,
och att tänja på ramarna för vad en idrottsplatsarbetare kan vara. Varje gång en brukare
möts av en idrottsplatsarbetare som inte är en äldre man, utan istället av en av mina infor�
manter, måste de omförhandla bilden av idrottsplatsarbetare, vilket jag menar är en för�
tjänst i sig.
Den könssegregerade arbetsmarknaden, dess uppdelning i maskulint och feminint koda�
de yrken, är ingenting som en enda yrkeskår eller organisation kan förändra på egen hand.
Detsamma gäller de sätt att tala (och tänka) om idrottsplatsarbete som bäddar in yrket i
maskulinitet. Men genom att ta tillvara de intervjuade kvinnornas erfarenheter och kun�
skaper kan idrottsförvaltningen arbeta för att öka mångfalden bland de anställda på idrotts�
platserna samt förändra villkoren för deras närvaro – vilket de också har alla ambitioner att
göra. Förändringar av den här typen tar tid, och möts inte sällan av motstånd. Men på sikt
skulle det kunna få fler människor att uppleva idrottsplatserna som tillgängliga och trygga
miljöer – både som arbetsplatser och som sociala rum – vilket skulle vara en stor jämställd�
hetspolitisk vinst.
Litteratur
Arvastson, Gösta och Ehn, Billy (red.) (2009). Etnografiska observationer. Lund: Studentlitteratur
Blomdahl, Ulf (1996). ”Missgynnas kvinnor av de offentliga satsningarna på fritidsområdet?” i Fritid i
förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser, SOU 1996:43. Fritzes, Stockholm
Dahl, Ulrika (2005). ”Scener ur ett äktenskap. Jämställdhet och heteronormativitet” i Kulick, Don (red.),
QueerSverige. Stockholm: Natur och Kultur
Fundberg, Jesper (2003). Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Stockholm: Carlssons
bokförlag
Haraldson, Kajsa (2010) En arena för alla? En studie om normbrytare på Stockholms stads idrottsplatser
Holgersson, Charlotte (2003). Rekrytering av företagsledare. En studie i homosocialitet. Stockholm: EFI
Kanter, Rosabeth Moss (1977). Men and Women of the Corporation. New York: BasicBooks
haraldson | är idrottsplatserna till för alla? | www.idrottsforum.org | 2011–02–16
Löfström, Åsa (2004). Den könsuppdelade arbetsmarknaden. Betänkande av Utredningen om den
könssegregerade svenska arbetsmarknaden, SOU 2004:43. Fritzes, Stockholm
Rosenberg, Tiina (2002). Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas
Wahl, Anna (1992). Könsstrukturer i organisationer. Kvinnliga civilekonomers och civilingenjörers
karriärutveckling. Stockholm : EFI
Wahl, Anna, Holgersson, Charlotte, Höök, Pia och Linghag, Sophie (2001). Det ordnar sig. Teorier om
organisation och kön. Lund: Studentlitteratur
Information från Riksidrottsförbundets hemsida
Andel kvinnor inom idrotten – tidsserie, http://www.rf.se/ImageVault/Images/id_266/scope_128/
ImageVaultHandler.aspx
11