Denna rapport är en av många rapporter som tagits fram inom Världsnaturfonden WWFs
projekt Levande Skogsvatten.
Levande Skogsvatten är ett projekt som ska:
- öka kännedomen om skogsvattnens biologiska mångfald
- öka intresset för vattenfrågor bland olika aktörer i skogslandskapet
- utveckla enkla verktyg för att hantera vattenfrågor i skogslandskapet
- visa på praktiska åtgärder i s.k. modellprojekt
- demonstrera hur vattenhänsyn kan integreras i det skogliga arbetet, från planering till
konkreta åtgärder
Författarna är ensamma ansvariga för rapportens ställningstagande.
Lennart Henrikson
Världsnaturfonden WWF
Författare: Christer Nilsson och Elisabet Carlborg
Omslagets foto: Erik Degerman
2
Vandringsfisk och dammar inom Östersjöns avrinningsområde ........................................ 4
Bakgrund ......................................................................................................................... 4
Syfte ................................................................................................................................ 4
Vandringsfisk .................................................................................................................. 4
Laxens utbredning ........................................................................................................... 5
Rekommendationer ......................................................................................................... 8
Tryckta källor .................................................................................................................. 9
Rapportförfattare ............................................................................................................. 9
Förteckning över WWF-rapporter ..................................................................................... 10
Övriga publikationer ......................................................................................................... 11
3
Många vattendrag inom Östersjöns avrinningsområde har förlorat den
fisk, bland annat lax och ål, som vandrar mellan sötvatten och hav.
Exempelvis finns lax idag endast inom tre huvudområden, främst i
Sverige och i de baltiska staterna. I de flesta ännu laxförande vattendrag
bromsas eller stoppas den vandrande fisken av dammar.
Bakgrund
Östersjön är ett innanhav vars ekologiska status har försämrats till följd av många olika
mänskliga aktiviteter, såväl i själva havet som i dess omgivande avrinningsområde. Dessutom
sker återkopplingar så att påverkan på Östersjöns havsmiljö kan få effekter exempelvis i
vattendragen inom avrinningsområdet. Detta gäller särskilt för sådana organismer som vistas
både i havet och i sötvatten under olika delar av sina livscykler. Eftersom många vattendrag
är fragmenterade av dammar kan vandrande fiskarter såsom lax och ål inte längre nå sina
lek- och uppväxtområden som tidigare. Fragmenteringseffekten är olika stor i olika dammar.
Vissa dammar utgör absoluta stopp för uppströmsvandring (total fragmentering) medan
andra har fisktrappor eller omlöp (skapad bäck som rinner runt dammen) som medger viss
vandring (partiell fragmentering). I det senare fallet krävs att det finns lämpliga habitat
uppströms – i laxens fall lekbottnar – för att passagen ska innebära någon nytta för
populationen. I många fall är ursprungliga lek- och uppväxthabitat skadade eller förstörda.
Vid utvandring från utbyggda vattendrag till havet måste fiskarna nästan alltid passera
genom turbiner vilket kan skada eller döda en stor andel av populationerna. Till följd av bl.a.
dammarnas fragmenterande effekt har populationerna av vandringsfisk i både hav och
vattendrag minskat och fångsterna begränsats. Många vattendrag har helt förlorat sin
havsvandrande fisk.
Syfte
Detta projekt hade två syften. Det ena var att ge en bild av dammars fragmenterande effekter
på biologisk mångfald i Östersjöns hela avrinningsområde jämte anslutande delar av svenska
västkusten och Danmark. Detta skulle exemplifieras med hur långa sträckor av olika
vattendrag som gjorts otillgängliga för vandrande arter. Det andra syftet var att identifiera
dammar vars eliminering skulle kunna gynna populationer av vandringsfisk.
Vandringsfisk
Den ursprungliga tanken var att behandla både lax (Salmo salar L.) och ål (Anguilla anguilla
L.). Dessa två arter vandrar båda mellan söt- och saltvattensmiljöer. Laxen är en s.k.
anadrom fisk som fortplantar sig (leker) i sötvatten, närmare bestämt i forsar med
grusbottnar. Laxungarna stannar kvar i vattendragen i 1−5 år och kallas då stirr. Därefter
vandrar laxungarna som då kallas smolt ut i havet där de växer upp. Efter 2−4 år i havet är
laxhonorna könsmogna (hannarna ibland redan efter 1 år) och de vandrar då tillbaka upp i
4
älvarna. En vuxen lax kan bli 15 år gammal och kan leka flera gånger förutsatt att den
överlever nerströmsvandringen från älven till havet och vistelsen i havet.
Ålen är en s.k. katadrom fisk som tillbringar större delen av sitt vuxna liv i söt- eller
brackvatten. Vid ungefär 12−18 års ålder är ålen från Östersjöns avrinningsområde
könsmogen och den antas då vandra till västra Atlanten (Sargassohavet) där ål fortplantar sig
på stora djup. Samtidigt som det inte är helt klarlagt vart de europeiska ålarna tar vägen vet
vi bestämt att den amerikanska ålen leker i Sargassohavet. Därifrån förs larverna med
strömmar tillbaka till våra trakter medan de utlekta, vuxna fiskarna antas dö direkt efter
leken. Larverna når Europa efter en ca 3 år lång resa och kallas då glasålar. Dessa unga ålar
vandrar sedan upp i olika vattendrag eller förblir i havet hela livet. I det senare fallet vandrar
de ofta norrut längs kusterna. Ålar kan bli mycket gamla, enligt vissa uppgifter närmare 100
år. I sådana fall handlar det om ålar i fångenskap.
Kunskapen om ålens nutida såväl som historiska utbredning har visat sig otillräcklig för att
göra en mer detaljerad kartografisk beskrivning av ålens utbredningsstatus inom Östersjöns
avrinningsområde. I Sverige finns ålen längs hela kusten samt i de flesta insjöar i södra
halvan av landet. Även i Finland finns ålen längs hela kusten. Utbredningen har dock
minskat kraftigt. I Europa anses den ha minskat med över 99 % under de senaste 30 åren.
Orsakerna till denna minskning bedöms vara många, exempelvis försämrad rekrytering,
förändrade havsströmmar i Nordostatlanten, alltför hårt fiske på alla stadier av ål,
vandringshinder för såväl upp- som nerströmsvandrande ålar (bl.a. vattenkraftverk),
sjukdomar och parasiter, en sjunkande andel tillgängliga uppväxtarealer samt hög belastning
med fettlösliga miljögifter.
Laxens utbredning
I motsats till ålen är kunskapen om laxen och dess utbredning betydligt bättre. I Figur 1
sammanfattar vi den kunskap som gått att samla. Vi har hämtat uppgifter från litteraturen,
via Internet (till exempel hemsidor med information om fiskevatten), naturvårdsmyndigheter
(bl.a. länsstyrelser), universitet och ideella föreningar (t.ex. naturvårdsorganisationer och
fiskevårdsföreningar). De förvärvade uppgifterna är av olika karaktär. Avståndet från
mynningen har exempelvis angetts med allt ifrån kilometernoggrannhet till mycket breda
spann, exempelvis 500-750 km. Ibland har bara kartor, ofta av olika kvalitet, använts för att
markera en sträcka.
De data vi samlat över laxförekomst kan ha lite olika betydelse vilket gör att de måste
användas kritiskt. Exempelvis ingår följande betydelser:
Här fiskades lax (historiskt).
Översta kända reproduktionsområdet.
Trolig naturlig reproduktion.
Ej passerbar damm eller annat hinder; hit kan laxen vandra.
Sporadisk förekomst.
Eftersom det på flera håll runt om i Östersjöområdet pågår projekt för att rädda laxen med
hjälp av utsättningar är det svårt att skilja på vattendrag med naturliga respektive
utplanterade laxstammar. Även i älvar med naturliga stammar, t.ex. Torneälven, sker
utsättningar – något som gör att stammar blandas. Omfattande utsättningar sker också med
5
det enda syftet att skapa bra fiskevatten. Om det har framgått tydligt att så varit fallet och att
ingen naturlig reproduktion alls sker har dessa älvar inte ansetts ha någon laxstam.
Detaljer skulle alltså kunna läggas till vår sammanställning men knappast utan att ändra den
generella bilden. Osäkerheten ligger främst i de historiska uppströmsgränserna för laxen och
i hur långt den vandrat i biflöden till större vattendrag. I de många biflödena till Oder och
Wisła lyckades vi nästan inte hitta några uppgifter om historisk förekomst av lax. Det finns
också osäkerheter kring vissa dammar beträffande deras passerbarhet. Vi har här tillämpat
en konservativ syn och inte klassificerat en damm som ett absolut hinder för
uppströmsvandring såvida vi inte haft entydiga uppgifter om den saken.
Det framgår tydligt att laxen tidigare varit en vanlig art och förekommit i stort sett i alla stora
och medelstora vattendrag inom Östersjöns avrinningsområde och angränsande delar av
svenska västkusten och Danmark. Det är också påtagligt att arten försvunnit från många
områden. Idag finns vild lax inom tre huvudområden: (1) norrlandskustens vattendrag
inklusive förekomster i Dalälven, Gavleån och Testeboån i Gästrikland och Simojoki i finska
Peräpohjola, (2) Baltikum-området med förekomster både i Estland, Lettland, Litauen,
Ryssland och Vitryssland, samt (3) sydsvenska kusten mellan Emån och Göta älv. Däremot
saknas laxen numera nästan helt i de finska delarna av avrinningsområdet, med undantag av
Torneälven (gränsälv) och Simojoki i innersta Bottenviken. De
6
Figur 1. Nutida och historisk utbredning av lax i vattendragen inom Östersjöns avrinningsområde. De mest
kustnära dammarna i varje reglerat vattendrag som stoppar eller försvårar laxens vandring (uppströms och
nedströms) är markerade. Endast dammar i vattendrag med laxförekomst idag har markerats. Ett antal
vattendrag har lagts in i efterhand, eftersom de saknats på ursprungskartan. Några vattendrag har ändrats då de
varit felaktigt markerade. På grund av bristande kartunderlag på vissa håll är vattendragen ungefärligt inritade.
Vattendrag med en storlek av ca 5-600 km2 avrinningsområde och större har tagits med. Om vattendrag saknats
på USGS-kartan och inte haft bekräftad förekomst av lax förr eller nu har de heller inte ritats in i efterhand.
7
tidigare laxförande vattendragen i Polen, Tyskland (framförallt Oder – gränsflod med Polen)
och Danmark har också förlorat sin lax.
En närmare presentation av de flesta vattendrag inom Östersjöns avrinningsområde som för
eller fört lax ges av Ranke m.fl. (1999). En liknande sammanställning för Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län ges av Nordström och Dahlström (2006). De
uppskattade att den laxförande sträckan i regionen sjunkit till 65 % av den ursprungliga. Vid
en granskning av Figur 1 framgår att motsvarande siffra för hela avrinningsområdet är ännu
lägre. Vissa vattendrag är mycket hårt drabbade. Exempelvis för Indalsälven lax längs 7 %
och Luleälven längs 12 % av de tidigare sträckorna (Nordström och Dahlström 2006).
Det finns många skäl till varför förekomsten av vild lax minskat. Dit hör fiske, sjukdomar och
inblandning av odlad lax, vandringshinder såsom dammar och kraftverk, skadade lekbottnar
och föroreningar. Många av dessa påverkansslag förekommer också tillsammans. Det är
uppenbart att dammar spelar en viktig roll för att begränsa laxens vandringsmöjligheter. I
samtliga tre av laxens huvudsakliga förekomstområden inom Östersjöns avrinningsområde
finns många exempel på vattendrag där laxen stoppas av kustnära dammar och i sin
förekomst begränsas till de nedersta delarna av vattendragen. I det nordligaste området
(”norrlandskusten”) försvåras eller stoppas laxens vandring av dammar i 15 av 23 laxförande
vattendrag; i Baltikum-området är motsvarande siffror minst16 av 24 och i Sydsverige 10 av
11. Dessutom finns ett stort antal vandringshindrande dammar i vattendrag som redan
förlorat sina laxpopulationer.
Rekommendationer
Det bör finnas möjligheter att förbättra laxens vandringsmöjligheter i många vattendrag
genom att ta bort eller öppna dammar. Vi kan dock inte utan fältundersökningar för varje
enskilt fall avgöra vad det skulle innebära om kustnära dammar och kraftverk togs bort eller
byggdes om så att fiskvandring underlättades. Många vattendrag är utbyggda med så många
dammar och kraftverk att lämpliga lekområden för lax saknas helt (observera att Figur 1
endast redovisar de första dammarna som stoppar uppströmsvandring, antingen i
huvudfåran eller i biflöden, i de laxförande vattnen). Några vattendrag är kraftigt förorenade.
I sådana fall skulle en eliminering av den nedersta dammen inte vara till någon större nytta
förutom att nya forsmiljöer kan skapas lokalt kring det gamla dammläget. Sådana områden
kan eventuellt komma att fungera för reproduktion.
De dammar som i första hand bör åtgärdas är de som stänger av väsentliga lekområden
uppströms. De kanske bästa exemplen på detta är Piteälven och Vindelälven vars
reproduktionsområden har begränsad tillgänglighet för lax p.g.a. Sikfors respektive
Stornorrfors kraftverk. Sikfors tycks ha en tämligen väl fungerande laxuppvandring tack vare
en välbyggd fisktrappa medan nervandrande fisk måste gå genom kraftverksturbinerna. I
Stornorrfors är det samma sak men där är också uppvandringen suboptimal till följd av att
många fiskar inte hittar den lågvattenförande fåra som utgör väg upp till fisktrappan utan i
stället går mot huvudströmmen in i utloppstunneln från kraftverket. Dessutom sker en
ytterligare förlust av uppvandrande fisk nära trappan eftersom många fiskar inte hittar dess
ingång. Med ett ambitiöst ombyggnadsprogram räknar nu kraftverksägarna med att kunna
förbättra vandringssituationen för lax förbi Stornorrfors kraftverk. Om detta projekt lyckas
skulle det kunna tjäna som modell för att lösa fiskpassage även vid andra dammar och
kraftverk där övriga förutsättningar för ökad laxreproduktion föreligger. Ett tredje exempel
8
där en damm stoppar laxuppvandring till lekområden är floden Nemunas. En damm vid
Kaunas i Litauen har effektivt avstängt de övre delarna av floden. Däremot kan laxen
fortfarande utnyttja ett biflöde och når på så sätt fortfarande in i Vitryssland.
En kvalificerad gissning är att det bland de många små laxförande vattendragen bör finnas
något eller några som kan göras föremål för mer omfattande restaurering utan att detta i
alltför stor utsträckning inkräktar på kraftproduktion eller annan vattenhushållning. En
region som bör undersökas närmare i detta avseende är norra Estland där lax fortfarande
finns i ett stort antal små vattendrag som mynnar i Finska viken. I nuläget blockeras dock
laxens vandring av dammar i de flesta av dessa vattendrag.
Tryckta källor
Carlin, B. 1951. Förteckning över laxförande delar av svenska vattendrag. Svenska
Vattenkraftföreningens publikationer 423 (1951:8). S. 191-308. Stockholm.
Ekman, S. 1910. Norrlands jakt och fiske. 381 s. Uppsala.
Nordström, R. och N. Dahlström. 2006. Laxförekomst i tidigare laxförande vatten: utveckling
av en möjlig indikator i det regionala uppföljningssystemet för miljömålen. Länsstyrelsen
Västernorrland, Härnösand.
Ranke, W., C. Rappe, T. Soler, P. Funegård, L. Karlsson och L. Thorell. 1999. Baltic salmon
rivers: status in the late 1990s as reported by the countries in the Baltic region.
Naturvårdsverket och Fiskeriverket. Göteborg.
Rapportförfattare
Christer Nilsson och Elisabet Carlborg
Landskapsekologi, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, 901
87 Umeå
9
Inom projekt Levande Skogsvatten samt närstående projekt har följande rapporter
publicerats. Dessa kan beställas från WWF eller hämtas som pdf-filer på
www.wwf.se/levandeskogsvatten
Bergengren, J., Engblom, E., Göthe, L., Henrikson, L., Lingdell, P-E., Norrgrann, O. &
Söderberg, H. 2004. Skogsälven Varzuga – ett urvatten på Kolahalvön.
Degerman, E., Henrikson, L., Lingdell, P-E. & Weibull, H. 2004. Indikatorer på naturvärde i
skogsvattendrag – mossor, bottenfauna, fisk och biotopegenskaper.
Mossberg, P. 2004. Mandibler av dagsländan Ephemera vulgata som försurningsindikator.
Degerman, E., Halldén, A. & Törnblom. 2005. Död ved i vattendrag. Effekten av skogsålder
och naturlig skyddszon på mängd död ved.
Zinko, U. 2005. Strandzoner längs skogsvattendrag.
Bergengren, J. & Törnblom, J. 2005. Återintroduktion av flodpärlmussla. Uppföljning av
utplantering av glochidieinfekterad öring i Hyttkvarnsån.
Degerman, E., Magnusson, K. & Sers, B. 2005. Fisk i skogsbäckar.
Degerman, E., Näslund, I. & Sers, B. 2005. Fiskbeståndens utveckling i skogsbäckar i
Norrlands inland.
Bisther, M. 2005. Utter i Pite älvs avrinningsområde – inventering 2002-2004.
Bisther, M. & Roos, A. 2006. Uttern i Sverige 2006.
Bergman, P., Bleckert, S., Degerman, E. & Henrikson, L. 2006. UNK – Urvatten,
Naturvatten, Kulturvatten.
Vartia, K. 2006. De sydsvenska öppna mossarna växer igen.
Lingdell, P-E. & Engblom, E. 2007. Småkryp i skogsvattendrag.
Lingdell, P-E. & Engblom, E. 2007. Bottenfaunan i Pite älvs avrinningsområde. Data från 58
prov 1976-1992.
Lindström, M. & Törnblom, J. 2007. Attityder till Pite älv och till omgivningen kring älven.
Olsson, J. 2009. Skogssektorn och skogliga vattenekosystem - En undersökning av attityder,
informationsspridning och kunskap.
Olsson, J. 2011. Hänsyn till skogsvattendrag – En fallstudie.
Setterberg, M. 2011. Landskapet och bottenfaunan – Exempel från små bäckar i Västsverige.
Törnblom, J. & Henrikson, L. 2011. Bävern – avrinningsområdets skogsmästare.
Österling, M. 2011. Grumlingens och sedimentationens källor och ekologiska effekter i
vattendrag.
Nilsson, C. & Carlborg, E. 2011.Vandringsfisk och dammar inom Östersjöns
avrinningsområde.
Nilsson, C. & Carlborg, E. 2011. Dams and migratory fish in the Baltic Sea catchment.
10
Henrikson, L. & Petersson, P. 2006. Bör vi lägga igen skogsdiken för att återskapa våtmark?
Ur: Wiklander, G. & Strömgren, M. (red.), 2006. Markdagen 2006. Forskningsnytt om mark.
Rapporter i skogsekologi och skoglig marklära 92. SLU, Institutionen för skoglig marklära,
Uppsala. ISSN 0348-3398. ISRN SLU-SKOMA-R-92-SE.
Henrikson, L. & von Proschwitz, T. 2006. Bisam – en växtätare med smak för musslor. –
Fauna och Flora 101(3): 2–7.
Henrikson, L. & Vartia, K. 2006. Öppna mossar växer igen i Sydsverige. – Fauna och Flora
101(3): 8–15.
11
WWF är verksamt
i över 100 länder
på 5 kontinenter.
WWF grundades 1961
i Schweiz. Det svenska
kontoret öppnades 1971.
För mer information, besök
vår hemsida på wwf.se
WWF har fler än fem miljoner
supportrar varav 190 000 i
Sverige.
Världsnaturfonden WWF, Ulriksdals Slott, 170 81 Solna. Tel 08-624 74 00, [email protected],
plusgiro 90 1974-6, bankgiro 901-9746
Foto: © NASA
