Jag har ingen blogg, men om du vill diskutera något med mig kan du maila till adress :
[email protected] så lägger jag in frågor och svar manuellt i en gemensam fil.
Fråga om Fysik-1
Hej Krister !
(Krist ville inte besvara min frågan min anmärkning 2012 april)
Jag läste en bok nyligen i Fysik skriven av professorerna Lars Bergström och Erik Johansson ”Kosmos,
Kvarken och Människan” Dom kommenterade där det stora experimentet med solförmörkelsen som
utfördes av Einsteins kompis Eddington (1918) och dom säger där att Einstein fick fram sitt värde
genom att addera dels resultat från Nwtons teori samt det resultat han kunde räkna fram ur sin egen
teori ! Jag blev mycket förvånad då jag läste detta, om detta står ingetatt läsa i fysikböckerna. Fusk
således. Men Einstein fick ju världsberömmelse för detta rapporterat av en sport-journalist från
Newyork Times. Man hade nämligen ingen utbildad vetenskapsjournalist att skicka för tillfället och
nyheten om Einsteins ”bragd” trycktes upp med jättebokstäver och spreds med vindens fart över
världen. Upptäckten att ljus påverkades av gravitation var ju annars ingen nyhet, det hade beräknats
av astronomen Soldner redan 1801 till 0.83 bågsekunder , det vara bara mätvärdet som skildes åt.
Men nu vet vi sålunda att Einsteins värde var fusk och förmodligen anpassat i efterhand till ett värde
som bättre sintes stämma med det pågående experimentet.
Vad har du för kommentar till detta ?
Ove
2010-06-24
Hej Ove!
Tack så mycket för dina tre mail. Det var mycket trevligt att du svarade så snabbt. Jag ser
att du ha stora besvär med synen/seendet, det är ju mycket tråkigt. Jag har också vissa
hälsoproblem, men man börjar ju bli till åren.
Jag hann inte svara riktigt färdigt, innan det tredje mailet kom. Men det gör inget, jag ska
försöka beskriva skillnaden i våra synsätt.
Jag håller med dig om att man måste börja med fundamenta. Jag ifrågasätter inte Newtons tre
lagar, men tycker att de behöver moderniseras något rent textmässigt. Jag har mest varit
intresserad av lag 2, F =ms/t2 =ma=˃mg. När ångmaskinen kom, kunde man börja bygga
järnvägar. Lokomotivets värmemotor kunde fås att påverka minst 4 hjul på en räls. Därmed
kunde en stor massa förflyttas långa sträckor. Arbetet (=energimängden) kunde lätt beräknas
enligt W =Fs, (med den tidens krav på exakthet). I varje tidsögonblick utvecklades en effekt,
P =W/t.
Men å andra sidan, kan man också tänka sig lokomotiv och tågvagnar som en stor massa m,
som rör sig rätlinjigt på rälsen, med konstant hastighet. Då existerar definitionsmässigt
ingen kraft. Massan har då rörelsemängden mv, dvs massan har en ”levande kraft”. en
framdrivningskraft. Den har visserligen också tyngd som måste övervinnas, för att inte
massan ska sjunka ned i jorden, dvs sidokrafter, där vibrationer och normalkrafter ingår, och
rullningsmotstånd bakåt mm. Men arbetet att flytta den tunga massan är ju proportionellt mot
järnvägssträckan, men egentligen också mot den tid (=verkningstid) det tar att förflytta den.
Om det går långsamt har man kanske dålig effektivitet, d v s stora energiförluster. Då är
massförflyttningen mycket energikrävande, det går åt mycket bränsle, dvs i massa bunden
energi.
Man kan alltså förflytta massan (en och samma sträcka) på ett energikrävande sätt eller
energisnålt sätt. Förenklat (om man bortser från tyngdkraften, gravitationen) kan man säga att
arbetet är massan gånger sträckan genom tiden. Med tanke på effektiviteten kan man säga att
arbetet är effekten gånger tiden, eller möjligen kraften gånger sträckan. Det sistnämnda
synsättet kräver –med nuvarande definition av effekt- att kraften förflyttar sig eller åtminstone
verkar på en sträcka. Och då blir det en fråga om den verkligen gör det. Jag anser att det
fortfarande bara är ”massan” som rör sig (med lite tomrum emellan), och inte kraften.
Nu har jag bara några av mina skolböcker m fl här på denna plats, men ska ta hit lite flera.
Men jag har FYSIK Electricitetslära av Eve Staffansson, i vilken Einsteins härledning av
energiformeln finns på sid 242 till 245. Den bygger på ”fenomenet” massökning. Man
bestämde 1900-1906 elektronens specifika laddning q/m, och fann att vid större hastigheter
blev kvoten mindre. Slutsatsen blev då, att elektronens massa växer med ökad hastighet,
eftersom laddningen inte kunde antas vara föränderlig. Man får då Wkin = mov2/2 i en första
approximation. Formlerna har till full evidens bekräftats genom många experiment (bl a
kärnreaktioner), så säger denna bok.
Jag vet att man med laddning har menat och fortfarande väl menar att elektronen, som
snurrar runt en atomkärna har samma laddning som en proton, -1 respektive +1. Att det råder
en jämvikt på detta sätt, ifrågasätter jag inte, men det är bara ögonblickligt och symboliskt.
Jag tänker mig att elektronen i sin bana (eller skal med radien r) har en viss rörelsemängd
mv. Den anses också ha ett spinn =1/2, dvs att den efter 2 varv har samma orientering i banan.
De yttersta elektronerna (”ledningselektronerna”) kan lätt lämna sin moderatom och fångas in
av en närliggande atom.
Jag menar att elektronens rörelsemängd i princip är dess laddning, och även en ”energi”nivå,
Denna är dock inte konstant, oföränderlig. Den kan ökas och minskas inom vissa gränser, och
elektronen hoppa mellan olika energinivåer. Det är lätt att tänka sig att ökad massa eller
banradie ger ökad rörelsemängd (”laddning”, ”energi”). Helt fel är det inte. Men då är inte
”laddningen” längre konstant.
Jag menar med laddning, små, mycket små, runda kulor av materia, som snurrar runt sin axel
med lite tomrum emellan. De har massan m och periferihastigheten v, mätt i en punkt på dess
ekvatorlinje. De kan således ha både rotations- och förflyttningshastighet i tomrummet, men
egentligen bara ha en enda hastighet, v. De kan inte ha hastigheten v2. Men dess tyngdpunktshastighet kan vara 0 eller ett ha visst värde i varje ögonblick.
Men åter till fundamenta. Det finns bara 3 grundstorheter, massa (materiemängd,
substansmängd), tid och sträcka. Det sista är absolut ett 3-dimensionellt begrepp, rörelse kan
endast ske i dessa tre riktningar, men dessutom framåt och bakåt. En (av partiklar)
sammansatt massa har ju också utsträckning i 3 riktningar. Det kan vara ett stort antal (olika)
slags partiklar, med lite avstånd emellan. Kvoten mellan dess olika (3-dimensionella) avstånd
i förhållande till dess totala massa, d v s s/m är ett slags mått på massans täthet. ”Tätheten” är
ett slags mått på motståndet mot rörelse, ”massans tröghet”.
I Einsteins teori som bygger på sambandet W = Fs, är motståndet (eller i elektrisk synvinkel
impedansen) t/m, (tid/massa). Och hur ska man kunna förstå detta, impedansen är ju en
mediestorhet? Jo, om man tänker sig att det tar en viss tid att förflytta massan m en sträcka s.
Dvs man konverterar en sträcka till tid. Då blir det allt naturligt. Einsteins energiformel
stämmer rent logiskt i och för sig vad gäller resistans och induktans. Mediestorheten blir t/m,
och verkningstiden t. Men för kapacitansen blir det t m/t, d v s bara m! Detta blir ju helt
omöjligt att kunna förstå! Såvida man inte ändrar synsättet på kraft och bara gör det passivt.
Du har rätt i att kapacitansen är definierad omvänt.
I mitt massuppbyggnadssystem kan elektronen ta upp drygt 10 935 neutriner i massa.
Emellertid finns fysikaliska reaktioner mellan elektron och neutrin(o), där dessa har samma
”laddning”(-1, +1), d v s samma ”energi” . Detta kan man uppfatta som attraktion (dvs
hopkoppling med samrotation). Men neutrinens massa är mycket mindre, i mitt system cirka
442 866 gånger mindre än elektronens. Men då är dess hastighet istället lika många gånger
större än elektronens. Finns det så höga hastigheter? Ja, varför inte? Jag fick den till 1, 532 .
1014. m/s. Man kan nämligen se hopkopplingen som så gott som omedelbar, en partikelstöt
mellan roterande kulor. Att effekt uppstår i princip omedelbart.
Då det gäller tryck (kraft per ytenhet) anser man att ett antal partiklar med massa träffar en
stillastående yta. Partiklarnas rörelseenergi ger upphov till trycket. Men då rör sig inte kraften,
utan det är partiklarna (eller massan, materiemängden) som rör sig. Likadant kan man tänka
när det gäller ”energin”, att den utgör massa som rör sig (mv) och passerar ett tänkt plan, på
en viss tid (tiden i nämnaren). Detta blir då kraft eller effekt. Om denna verkar länge (tiden i
täljaren) kan det bli ett synligt arbete d v s en energimängd. I en atom är mycket energi inlåst,
och nästan oåtkomlig, och osynlig. Men den finns ju ändå i ”massan” så att säga. Men inte i
materiemängden m (kg). Man måste skilja på begreppen!
Att effekt är detsamma som kraft, är inte så lätt att förstå. Man bör då tänka på både
Coulombs lag och Millikans oljedroppsförsök 1910, och den ändrade strömdefinitionen 1908.
Före 1908 gällde
CU2= I t U
CU = I t
C = I t/U
=W = Q U = m v U =s/t
Q=m
I =m/t (”Faradays” ström) Laddningen svårförståelig!
Q/U= m/v
Efter 1908 gäller (och ännu idag)
CU2 =I t U =W = Q U = mv2 (Einsteins energiformel)
CU = I t
Q = mv I ˷ (proportionell mot kraft) m s/t2 (U i princip =s/t)
C = I t /U
Q/U = m =˃ t och s saknas i kapacitansen!
(Det gamla –oförändrade- laddningssambandet är/var
en orsak till felet)
Istället borde ha gällt (enligt mitt förmenande):
CU2 = I t U = E
=Q=mv =Is
CU = I t
C = I t/U
Q/U = m = I t
Q/U2 = m/v
U =s/t
Laddning är ”energi”/rörelsemängd, (men
inte energimängd) d v s ström gånger sträcka
(”Energisträngar” finns).
I =m/t F = ms/t2 = U I =˃ P = ms/t2 Effekt är kraft!
t och s finns (återigen) i kapacitansen
Obs! Kapacitansen fortfarande E/U2
Att energi inte kan vara = F s inses av att kraften inte rör sig, och att massan i sig inte kan ha
kvadrerad hastighet, och att det bara finns 3 riktningar i begreppet sträcka (och därmed
hastighet). F s = mv2 innebär därför en fysikalisk tautation (= tårta på tårta). Men det är inte
lätt att se den! Det är väl för att partiklarna lätt rullar ihop sig (p g a spiralformen.på
strängarna). Effekt är f n kraft gånger hastighet. Men kraften kan inte ha hastighet.
Man kan också se på formeln W =F s =m s/t2.s. Sträcka s är ett 3-dimensionellt begrepp. Både
det första och andra s:et kan ha 3 riktningar (egentligen 6 med framåt och bakåt). Vanligen
kanske man tänker sig det andra s:et enkelriktat endast i ”kraft- eller energiriktningen”. Men
det första kan ju då fortfarande ha 3 riktningar(riktningsvektorer). Man har alltså multiplicerat
”hejvillt” av vana sedan 1800-talets början!
Varje mass-partikel har ju sin 3-dimensionella rörelse, en sammansättning sker utefter ”krafteller energiriktningen”. Det är enklare och mera korrekt att se det andra s:et som en tidslinje.
Då blir det ingen tautation. Tiden har bara en riktning.
Det där med att det skulle finns ”masslösa” partiklar, och kan de ha rörelsemängd och energi,
tror du på det? Fotonerna har ju ansetts masslösa.
Jag vet inte om jag härmed lyckats övertyga dig om att kraften inte kan röra sig? Jag tycker
man ska anlägga ett passivt synsätt på den (och tycker att man har rätt att göra detta) eftersom
effekt torde vara lika med kraft. Kraften är då inte längre aktiv. Kraften finns i massrörelser
(energin) relativt betraktaren. Det kan göra ont om man står i vägen för massrörelsen, t ex om
man får en meteorit i huvudet, eller står i vägen för ett framrusande tåg, eller bombarderas av
strålning.
Du skriver någonstans att det finns hastigheter omkring 5c, när det gäller magnetismen. Hur
har du beräknat detta? Är orsaken elektronens egenrotation under rotationen i banan?
Elektronens maximala hastighet har ju annars ansetts vara något lägre än ljushastigheten c.
Men totala hastigheten kan ju vara större.
Din toroidformade ring påminner mycket om ”Bell Dharma”s. vad gäller protoner och
neutroner. Han har skissat upp de tre delladdningarna i den. Tror du på den 3-delade
laddningen? Varje del liknar ett klot. Frågan är vad som håller ihop de tre kloten. Om det är
den kosmiska bakgrundsstrålningen, eller mörk energi. Eller bara elektronerna runt atomen.
Jag förstår att mina slutsatser kan vara något främmande för dig, eftersom jag kommit
fram till att ”kapacitansen” borde vara t m/s, (där t:et är verkningstiden i den kapacitiva
energimängden). Och att R I2 = F. Eller generellt Z I2 = F. Och därmed E =F t.
Om man istället talar om resistans och reaktans, blir den enligt mitt synsätt s/m, och inte t/m.
Med detta får jag önska dig en glad och trevlig midsommar.
Med vänliga hälsningar
Sven-Erik
