SKOLOR I medeltida städer fanns skolor de drevs av kyrkan. Och det har levt vidare på Vasatiden. Skolorna hade lärare precis som idag men då så var det präster eller skolmäster. En skolmäster var en slags rektor eller skolledare. Internatskolor var inte så vanligt under medeltiden. Men under vasatiden var det som en vanlig skola, fast man bodde där och kom hem vid högtider eller andra tillfällen. Under medeltiden och vasatiden så hete internatskolor kloster. Det var ett mer anpassat namn för internatskolor. De första verkliga internatskolorna kom först på 1800-talet. Skoldagarna var långa för pojkarna de satt i samma klassrum och arbetade i timmar. På både medeltiden och Vasatiden lärde man sig sång, kristendom , läsa latin. Men på vasatiden började några pojkar lära sig de fyra räknesätten. Man började 5 på morgonen och hade lunchrast klockan 10 och 12, man slutade 5 på kvällen. Det var långa skoldagar och det fanns pojkar som inte skötte sig i skolan och då hände det ibland att läraren eller skolmäster slog dem med ris eller en slags piska. Om inte det hjälpte så kunde dom bli avskedade från skolan. Om barn förstörde skolmaterial kunde föräldrarna få betala böter och dom fick ett dåligt rykte. Flickor skötte om huset och hemmet och dom kunde ta hand om småsyskon. Dom fattiga flickorna hjälpte ofta till i hemmet men flickor i stormansfamiljer kunde lära sig att läsa latin hemma om dom behövde. Flickor som skulle bli nunnor fick lära sig att skriva och läsa latin i kloster. Flickor fick inte gå i skola för dom ansågs att inte vara till hjälp. Både under vasatiden och Medeltiden så var det viktigt att kunna skriva. Men det var inte alla som fick gå i skola, oftast dom rikaste pojkarna fick det. Dom fattiga låg långt ner på ståndpyramiden. Helst så ville dom rika få bort dom. Dom var bara smutsiga och inte till nytta. Därför var det inte så bra att vara fattig, barnen fick inte gå i skola och det var dåligt med pengar Källor : kalmarmuseumet.se , google.se , wikipedia.se , vasatiden + medeltidens böcker koll på, från bonniers. Av: Alexandra Källgren.