Funk i P1
Avsnitt 7
Dövaktivisten: Jag har ingen funktionsnedsättning
(Funkmusik)
Shang Imam: Just det, nu blir det Funk i P1. Programmet om vad som funkar och inte funkar i ett
samhälle som ska funka för alla. I det här programmet byter vi ut det värderande ordet
funktionsnedsättning mot funktionsvariation. Vi som gör programmet är funks egna funktionsexperter
Iki Gonzales Magnusson och Jonas Franksson. Jag som guidar er genom programmet heter Shang
Imam.
Jonas: Ja du Iki. Du har ju skadat knät så nu sitter vi båda två här, utslängda på Farsta torg.
Shang: Ämnet för dagen är organisering vad görs inom funkisrörelsen för att förändra samhället och
hur inspireras rörelser av varandra? Idag ska vi dessutom få träffa några personer som organiserar sig
för att förändra situationen för unga döva och hörselskadade. En som försöker påverka genom den fria
marknaden och en som arrangerar både lagliga och olagliga aktioner i sin kamp för att bevara
teckenspråket och de teckenspråkiga specialskolorna. Men först ska vi höra vad Iki och Jonas har för
egna erfarenheter av att organisera sig. Att gå samman i grupp, att arrangera möten och driva frågor är
ju en demokratisk rättighet vi har i Sverige och jag vet ju att dessa två har nyttjat den.
Jonas: När var första gången du försökte påverka och förändra någonting då?
Iki: Amen jag tänkte på det nu. Jag tror att det var när jag var 13 eller 14 år och vi var typ fyra
personer som demonstrerade utanför en middag i Tomelilla där de här ägarna till minkfarmar skulle ha
middag. Och vi stod utanför med såhär ”päls är mord” och hamnade i tidningen. Min mamma blev
arg.
Jonas: Och sen fortsatte det till andra områden?
Iki: Ja, sen så blev det ju hbtq-frågor och frågor om att vara icke-vit. Du då?
Jonas: Nä alltså jag har alltid hållit på. Jag satt och funderade… jag tror första gången jag var… första
sådan där grej jag gjorde var på dagis. Jag organiserade liksom att mina kompisar skulle rymma ifrån
dagiset för jag tyckte att det var odemokratiskt att alla var tvungna att vara inhägnade på den här
gården. Det var väl min skräck för institutioner som redan kom in på ett tidigt stadie. Och jag kunde ju
själv inte springa så jag såg till att alla kompisar sprang istället och sprang därifrån.
Iki: Och lämnade dig?
Jonas: Ja och lämnade mig så. Det var ju rätt kul också för jag var ju den sista som blev påkommen
eftersom jag inte hade varit med och sprungit. Och alla bara ”det var han som initierade”. ”Nu ska ni
inte hoppa på Jonas här, han kan faktiskt inte springa”…. Så var det jag som hade organiserat
alltihopa.
Iki: Smart.
Jonas: Men sen var det ju häftigt när man tog studenten och så där och man började känna att man
kunde organisera sig med några andra liksom… göra saker och ting ihop. Så då började vi protestera
mot den otillgängliga kollektivtrafiken och spände fast oss framför pendeltåg, bussar och sådär. Jag
var ju så driven inom de här frågorna så skola och sådär och så fick jag liksom möjlighet redan när jag
var 20 att sitta med i någon parlamentariskt kommité som en expert på skolfrågor. Och då både att
kunna vara där i riksdagen men skolministern och att sen dan därpå så körde vi aktioner där vi spände
fast oss framför pendeltåg och bussar och så. Det kändes lite mäktigt sådär men.
Iki: Och det är ju också… alltså jag önskar ju att alla någonsin får pröva på att organisera sig för det är
ju en fantastiskt känsla att liksom bedriva någonting tillsammans med andra som tycker lika dant.
Tycker jag. Att det är väldigt stärkande.
Jonas: De e… jag tycker det är tråkigt ibland att vissa sådär… ”nä, jag orkar inte göra någonting, det
går inte att förändra någonting”. När man väl håller på så märker man att visst, det kan vara tufft, det
kan vara jättesvårt, men alla förändringar hag ju kommit till på grund utav att människor faktiskt har
engagerat sig och tänkt att nä nu funkar inte det här längre nu måste vi göra något åt det här och
protesterat och skapat förändringar och förbättringar på det sättet. Jag tycker… jag bli inspirerad nu av
den yngre generationen som inte nöjer sig med det samhälle vi lever i idag utan vill ha förändring nu.
För man blir lite tråkigare när man blir äldre också.
Iki: Eller så här ”bra att ni håller på”, synd att jag inte är där.
Shang: Iki och Jonas har märkt att de tjust nu händer spännande saker bland unga döva. De läser på ett
socialt forum på nätet om en föreläsning om Turkost tänkande som Stockholms Dövas Ungdomsråd
arrangerar. Så mycket mer står inte i eventet utan den som kommer dit får veta och det är öppet för
alla.
Eh. Turkos, vad betyder turkos egentligen? Men det är ju faktiskt teckenspråkets eller dövas färg.
Shang: Vi är på DUKiS, en fritidsgård för unga som använder teckenspråk. Föreläsaren heter Laith
Foad Fatfulla och är administratör på Stockholms Dövas Ungdomsråd. Tolken Lena Wänerskär tolkar
mellan döva och hörande.
Laith Foad Fatfulla tolkad av Lena Wänerskär: Det handlar om att sprida kunskapen i samhället och
föra ut de här turkosa företagen. De här turkosa företagen ska vi bli mer och mer medvetna om i
samhället och i världen. Uppmärksamma de som finns.
Shang: Turkost tänkande går ut på att anlita företag som har döva ägare eller anställda. Under den
timslånga föreläsningen förklarar Laith Foad Fatfulla för de unga hur de kan använda sin makt som
konsumenter. Han ger exempel på turkosa företag som en kan välja att köpa varor och tjänster av.
Laith: Här har vi en döv som håller på med smyckestillverkning. Det är ett företag. Jag ska visa lite…
det här är ett exempel. Men de här företagen drivs och ägs av döva; det kan vara kläder, det kan vara
smyckestillverkning och jag ska visa lite mera länkar där man kan alltså kan gå in och titta på de här
verksamheterna. Men det är turkosa företag det här.
Jonas viskar: …just det.
Shang: Jonas gör snabbt en analys av varför det finns så mycket entreprenörer bland döva, han viskar
till Iki.
Jonas viskar: …det är så mycket entreprenörer, så fatta… det är deras egna varor. Alltså de är tvingade
till att starta för att…
Shang: De måste starta egna företag för att de kommer inte in på de andra företagen.
Jonas viskar: …det gör att det kommer upp en massa idéer…
Shang: Och det gör att det kommer upp nya idéer.
Laith: Vad vill ni göra? Nu får jag fråga allihopa. Har ni någon vision, har ni någon tanke? Har du
någon vision om vad du vill göra? Har du någon vision? Ja, jag har en vision. Ja det är bra du kommer
fram här. Ja.
(funkmusik)
Jonas: Jonas heter jag.
Iki: Och jag heter Iki. I.K.I.
Jonas: Yes.
Shang: När föreläsningen är slut haffar Iki och Jonas föreläsaren Laith Foad Fatfulla för att ta reda på
mer om det turkosa tänkandet. Hur kom döva på att de kan organisera sig på det här sättet.
Laith: Inspirationen kommer från det rosa tänkandet, det kommer från hbtq-rörelsen. Och resultatet
utifrån det har visat att deras rörelse har vuxit rent ekonomiskt och då har vi fått en inspiration. I och
med att de är en minioritetsgrupp och vi ser oss som en minoritetsgrupp och då säger vi såhär att vi
måste ju stödja varandra. Och jag startar ett företag så måste vi ju se till att vi stödjer det företagandet.,
det tänket Och konsumenterna har ju faktiskt en väldigt stor makt. En lika stor makt som väljarna har
inför ett val. När man går och röstar. Hur kan man påverka och visa att den här lilla minoritetsgruppen
syns. Eller hur ska man kunna visa och synas i samhället så vi fick ju vår inspiration från hbtq-rörelsen
det rosa tänket.
Jonas. Men det här att döva stöttar varandra och stöttar varandras företag det finns som en rörelse i
hela världen.
Laith: Ja, det finns i flera länder. Det här tänket, den här rörelsen. Man har ju sett… det här med döva
restauranger eller restauranger som ägs och drivs av döva. I Kanada tillexempel finns det en restaurang
där det finns döva som äger. Och många döva i världen… om de reser till tillexempel Kanada och vet
att där finns en restaurang då går man in på den restaurangen. Det har blivit ett sånt tänk att man
gynnar rörelser som drivs av döva när man är ute och reser. Eller i Barcelona… jag var i Barcelona…
och då vet jag att det fanns en restaurang som ägdes av en döv och då gick jag på den restaurangen.
Och det var jättegod mat. Och då sa jag såhär att titta där, här har vi en restaurang som drivs av en döv
och så talar jag om det för mina kompisar och de kanske i sin tur berättar det för sina kompisar och på
så sätt så sprider man ju ordet. Man sprider ju ryktet av att de här företagen drivs av döva.
Iki: Och så funkar ju andra minioritetsgrupper också… Om jag åker någonstans så letar jag gärna upp
ett ställe som drivs av några hbtq-personer för att jag vill gå dit.
Laith: Ja precis. Det är precis så vi tänker. Det handlar om en identitet eller en identifikation. Man
identifierar sig med sin minoritetsgrupp precis så är det.
Jonas: Har du någon aning om hur många företags om drivs utav döva ungefär i Sverige idag?
Laith: Just nu har vi ju suttit och räknat lite grann och det finns 39 som ägs av döva. 39 företag som
ägs av döva. Men det finns säkert företag som drivs av hörande men som kanske har många döva
anställda och hur många de är det vet vi inte. Men just nu i alla fall 39 företag som ägs och drivs av
döva.
Jonas: Är det mycket också för att det är en stor diskriminering på arbetsplatserna mot döva som gör
att det här är en väg att man startar sitt eget företag istället för att bara söka jobba på andra företag?
Laith: Ja. Det är väl en av anledningarna bland annat. Eh… det kan finnas en annons, de söker en viss
kompetens och jag har den här kompetensen och jag söker det jobbet men jag kan få avslag. Eller de
kan säga tyvärr vi har tillsatt någon annan och det är för att den personer hör… eller det kanske man
inte säger direkt. Men det är en dold diskriminering som man märker i arbetslivet att det är svårt som
döv att söka ett jobb. Så det finns en diskriminering. Jag jämför ju med det rosa tänket. Vi har ju det
turkosa tänket. Hbtq-personer… tittar man på den gruppen av människor så har de svårt att visa sin
kompetens för att folk har sådana fördomar. Därför så vill vi göra samma sak. Vi vill ju visa att det är
kompetensen som man ska visa upp, inte att man är döv eller att man kanske är med i en hbtq-rörelse
utan det är ju kompetensen vi vill lyfta. Det är därför vi vill spräcka och få bort de här fördomarna.
Därför har vi sagt att vi ska ha turkost tänk. Det är viktigt att vi inom de här minoritetsgrupperna
stödjer varandra så att inte vi faller. Vi ska inte falla. Vi ska hela tiden se till att backa upp varandra.
(funkmusik)
Iki: A, men vad tänker du är det som liksom driver en framför att organisera sig. Varför gör man det
vad är det och varför orkar en hålla på? För det är ju liksom inte alltid en räkmacka.
Jonas: Nej, verkligen inte. Jag tror att det handlar jättemycket om att du upptäcker en orättvisa och
känner att det ska inte behöva vara så här. Det måste kunna vara på ett annat sätt liksom. Eh… Det
första man gör är väl inte liksom att blockera bussar utan det tar ju ett tag innan man kommer dit
liksom. Först så protesterar man och så… tänker jag att det… jag har känt i alla fall att det att jag har
inte haft så mycket val. Eller valet är bara på något sätt att luta sig tillbaka, acceptera alltings jävlighet
på något sätt. Jag vet inte, hur känner du?
Iki: Nämen jag tänker också det att det blir som att du orkar för att du tänker att du kan förändra. Sen
kan du bli trött och tänka att det här kommer aldrig att bli bättre. Men sen så oftast så vänder det för
min del i alla fall och att jag kan känna att nä fan, vi kör ett varv till: vi kommer att lyckas.
Jonas: Jag tycker ändå att det är så häftigt den här känslan av att kunna vara med och förändra och så.
Jag tänker på vänner man har runt om i världen som är inlåsta på institutioner och annat och inte
faktiskt har någon möjlighet alls att ta sig ut och kunna förändra sin vardag och så.
Iki: Det är också ett fett privilegium att kunna organisera sig.
Jonas: Ja och att ha det som någonslags grundlagsskyddad rättighet.
Iki: … utan att bli mördad. Det är ju ändå en mänsklig rättighet
Shang: Du lyssnar på Funk i P1, programmet där vi undersöker samhället ur ett funkisperspektiv. Så vi
har hört hur en kan påverka genom att handla kollektivt på marknaden. Ett annat sätt är att arrangera
aktioner, protester och demonstrationer. Allt det här har Isabel Engwall gjort. I sin kamp för dövas
rättigheter i Sverie och teckenspråkets status. Iki och Jonas undrar vad som driver henne. Men först
måste de ta reda på vad Isabel Engwall har för roll i det här programmet Lena Wänerskär tolkar igen.
Iki: Många dövaktivister brukar ju vara väldigt tydliga med att ni inte har några
funktionsnedsättningar. Skulle du kunna förklara lite kring det?
Lena Wänerskär tolkar Isabel Engwall: Nejmen jag… jag förstår… alltså ja, jag har ingen hörsel men
det är erat sätt att se på saker och ting. Att ”Du har ingen hörsel, du är funktionsnedsatt för det fattas
någonting hos dig. Men för mig så är inte det något problem. Jag har ett språkligt perspektiv. Jag har
ett teckenspråk, jag har en språklig kultur, jag har en… jag kan identifiera mig med andra. Jag ser mig
inte som annorlunda. Jag ser inte att jag förlorat någonting. Jag har inte brist på någonting. Jag vet att
det finns en del som opererar sig eller har hörapparater men och jag har lärt mig…gått på talträning
och de har sagt … o vad bra du är när du uttalar det här ordet rätt eller… Och då har det varit utifrån
deras sätt att se på saker och ting, det är deras normer jag ska följa. Men jag personligen har inte haft
något problem i att jag kommunicerar på det här sättet för mig är det naturligt.
Iki: Men om man då ska prata normer så om man ska jämföra med någonting så skulle man kunna
säga som Jonas brukar säga: varför gå när man kan rulla? Och det handlar ju om en norm att vi är
besatta av att gå, det är den riktiga normen. Har jag förstått dig rätt då? Typ.
Isabel: Ja. Det är typ det jag är ute efter. Jag ser inte att vi har ett funktionshinder, jag ser att jag har ett
språk. Jag kan skriva, jag kan läsa, jag kan se saker och ting. Vi har ett visuellt språk. Jag har ju
ögon… jag förstår inte… det är inte ett problem om man säger så.
Jonas: Det här programmet handlar ju om att vi åker runt också och intervjuar olika typer av
funkisaktivister. Vad tycker du om egentligen att vara med i det här programmet? Skulle du kunna
säga att du är en funkisaktivist egentligen?
Isabel: Ja, min tanke eller mitt bidrag tycker jag är bra. Jag ser mig själv inte som funktionshindrad.
Det gör jag ju inte. Men jag tror ändå att mina tankar kan bidra till någonting. Alla har väl nån typ av
funktionsvariation i något sammanhang skulle jag väl tro.
Iki: Word.
Isabel: Alla. Ja.
Jonas: Men… då tänker jag såhär. För att jag har ju själv varit funkisaktivist ifrån
rörelsehindraderörelsen och jag känner ofta att man får som inspiration från er från döv-communityt
för att det finns en sådan stolthet där. Vad tror du att eran stolthet kommer ifrån?
Isabel: Tack! Det var roligt att höra. Det är jag jätteglad att höra när du säger så. Jag vet inte, jag tror
att vi får vår stolthet ifrån vår identitet. Döv-historian alltså allt det som döva upplevt under så många,
många herrans år har lett till vår stolthet. Min mamma bland annat har ju lärt mig att älska mig själv
som jag är. Det är okej att vara döv, det är helt okej att ha teckenspråk. Så jag är ju stolt utifrån den
uppväxt jag har, att ingen har tvingat mig till att vara någonting som jag inte är. Att vara hörande,
jamen det är jag ju inte. Jag får ju min inspiration ifrån deafhood, deafhood är ett ganska nytt begrepp
och det är utifrån en forskare som heter Paddy Ladd som är aktivist själv. Som började forska kring
det här och han har ju inte fått teckenspråk under hela sin uppväxt… förrän han var 20 år gammal, då
fick han teckenspråk och då förstod han. Vad är det jag har missat under hela min uppväxt? Och han
började forska kring det här för tio år sedan det här deafhood, det finns en översättning också kring
hans forskning. Och då är det… det begreppet som myntades då var audism. Audism är ju utifrån
hörselnormen. Att utifrån hörselnormen så förtrycker man dövheten. Det finns ju många olika sätt som
audismen används inom va. Och då säger man att… då har man startat ett begrepp som heter
deafhood. Och deafhood är en frigörelse av det medicinska begreppet av dövhet. Så att det har
ingenting med den medicinska termen att göra. Det har ingenting med hörseln att göra utan det handlar
om individen, deafhood. Ja, deafpower har ju kanske… om man pratar om deafpower blir lite grann…
det handlar om dövmedvetenhet va, det startade på 70-talet. Starka döva som drev saker utifrån sitt
ja… sitt sätt att tänka. Det var på 70-talet, de är pensionärer nu. Det finns ju så många långa historier
sen lång tid tillbaka med deafpower… ja menar, man stimulerar varandra runt om i hela världen… så
ser man varandra… man får kraft av varandra. I teckenspråkets andra så för att man vet att
hörselnormen är så stark i samhället så att många döva har upplevt ett förtryck och det gör man in hela
världen.
Iki: Så audism är en typ av förtryck?
Jonas: Och hur tar sig den audismen uttryck då?
Isabel: Det finns ju dold audism. Eh… det är svårt…det är så … det är så väldigt svårt att kunna
greppa allt. Vissa är väldigt tydliga… viss audism är väldigt väldigt tydlig och konkret och så finns det
viss audism som är inbakad… som är så... som man inte riktigt kan peka på. Skolan tillexempel.
Shang: Dövaktivisten Isabel Engwall använder alla möjliga sätt för att väcka frågan om audism i
samhället. Bland annat har hon skrivit ett öppet brev till specialpedagogiska skolmyndigheten som
driver fem statliga teckenspråkiga specialskolor i landet. I brevet kräver hon fler döva lärare på
skolorna och en teckenspråkig segregation i skolorna. Det betyder att hon är emot tendensen att
teckenspråkiga elever och hörande elever blandas i skolorna och de börjar få gehör bland både
myndigheter och media. Isabel arrangerar också visuella protester med samma budskap.
Isabel: Ja, vi gjorde… vi hade en sådan här begravningsdemonstration. Det var den 14 maj. 14 maj är
teckenspråket dag det var då teckenspråket blev erkänt i Sverige och då kände vi att vi ville göra ett
konstnärligt budskap av det och då var det en demonstration men över tre hundra som var med i
demonstrationståget och då gick vi till Mynttorget va… det heter det. Så vi gick dit och sen så sjöng vi
på teckenspråk och demonstrerade och markerade att vi kämpar för det här. Det är den här normen vi
kämpar för alltså. Det ser inte bra ut som det är i samhället idag, vi vill uppmärksamma teckenspråket.
Och vi har dessutom gjort sådana här civil olydnad, vi har bundit fast oss i skolan….vi ville att de
skulle anställa en döv rektor tillexempel på en viss skola. Civil olydnad och det… så vi gör lite sådana.
Ja, vi gör lagliga saker, demonstration och gå till Myntttorget, helt lagligt. Men vi gör också saker som
man ser som olagliga.
Jonas: Varför tror du på direktaktion?
Isabel: Den lagliga eller olagliga, vad menar du?
Jonas: Ja, just den här visuella typen av aktioner.
Isabel: Därför att vi vill ha en uppmärksamhet. Vi vill att folk ska reagera och förstå oss. Ett visuellt
budskap får folk att reagera, vi måste fortsätta och få ut det här budskapet för att få någon ändring till
stånd. Om det blir en möjlighet att diskutera, ja då händer det saker och ting. Vi måste ju hjälpas åt för
att få en ändring till stånd. Om vi inte gör någonting, om det inte sker någonting, om vi inte får igång
en dialog då kommer vi inte få någon ändring. Så vi kommer att fortsätta tills vi lyckas, även om det är
små steg vi bara lyckas med från gång till gång så måste vi ju genomföra dem.
Jonas: De flesta funkisaktivister då kämpar ju väldigt hårt för att komma ifrån specialskolorna och
skapa en skola för alla. Det vill säga, vi vill inte ha speciella skolor utan vi vill gå i den vanliga skolan
säger man lite slarvigt. Men du kämpar ju väldigt hårt för att ni döva ska kunna behålla era
specialskolor, varför är det så viktigt?
Isabel: 86…under min skoltid… det var den gyllene tiden. Jag gick på Brigittaskolan. Alla hörande
lärare… i princip alla kunde teckna. De kunde teckenspråk. Endel kunde lite mindre, men attityden var
att alla skulle teckna. Undervisningen skulle bedrivas på teckenspråk. Det var den gyllende eran, det
var en gyllene tidsåldern att växa upp i. Men idag så är det inte så, idag blandar man, vissa tecknar lite
här, pratar lite där och har förväntningar på att man ska svara med talspråk så det har blivit en
mishmash av alltihopa. Och hörselnormen styr utifrån att man säger att nj, det här är nog det bästa för
er. Vi tycker att det borde vara det bästa, och det är såhär vi tycker att ni ska reagera. Men man frågar
ju inte utifrån de döva barnens perspektiv, vad tycker de egentligen? Tycker de att det här är så bra att
man har de här förväntningarna på dem?
Jonas: Men är det inte bra att lära sig två språk då?
Isabel: Men vad menar du med två språk? Det finns ju olika tolkningar, vad är två språk?
Jonas: Ja, vad ser du då som två språk? Jag tänker mig då tillexempel…
Isabel: För mig så är svensk-teckenspråk och svensk skriven text, läsa och skriva svenska, det är väl
två språk.
Jonas: Ja.
Isabel: Talspråk är väl egentligen inte ett språk. Det är en form. Eller hur? Det man pratar om att det är
så häftigt men tvåspråkighet, man ska prata och teckna, ja men så var det ju inte när teckenspråket blev
erkänt på 80-talet. Då sa man äntligen, teckenspråket är erkänt. Man får använda sig av teckenspråk i
undervisningen, det är det man ska göra, man ska undervisa på teckenspråk. Det var inte den orala
metoden, det var inte den talspråk som skulle råda utan då var det sagt att det är teckenspråk ska råda i
undervisningen. Det var det som var det stora, och det har varit bra. Kanske i en femton års tid tills
kopplings implantaten kom in…. Tekniska revolutionen… det förstörde ju allt. Det revolutionerade
försämrade ju väldigt mycket man fick en övertro på tekniken. Och då regredierar man, man går
tillbaka i utvecklingen så börjar man prata om det som var innan 81, gulderan. Då ska vi gå tillbaka till
att då ska vi höra igen. Det finns så många perspektiv på det här… ja man sparar ju pengar om alla kan
höra litegrann med det här kopplingsimplantatet och… man blir ju så normal som möjligt. Men alla
klarar inte… alla blir inte så normala. Och då är det viktigt att man har en skola, ett andrum att få gå
dit och vara som man är, oavsett om man hör lite, mycket eller ingenting. För det är teckenspråk som
gäller i den skolan. Jag kan gå dit och identifiera mig med mina vänner och människor som pratar som
jag. Jag kan vara jag för det är teckenspråkets som råder oavsett vilken hörselnedsättning man har.
Integration är inte bra, det är inte en bra lösning för oss utifrån att vi inte kan andas på det sättet, det
blir inte ett andrum.
(funkmusik)
Shang: Det här var allt från Funk i P1 för den här gången. Det här programmet om organisering finns
även teckentolkat på vår hemsida. Sök bara på Funk i P1.
Röst: Du har hört ett program av Iki Gonzales Magnusson, Jonas Franksson och Shang Imam.
Tekniker: Krister Orreteg. Producent: Louise Jacobsson. Funk i P1 görs av produktionsbolaget filt för
Sveriges Radio P1.
Shang: Och dela gärna programmet i sociala medier. I appen Sveriges Radio Play hittar du fler avsnitt.
Om du hittar felaktigether i texten får du gärna uppmärksamma oss på detta genom att maila till
[email protected].
