Arbetarhistoria nr 127-128 (2008:3-4)

ARBETAR
HISTORIA
#3–4/2008 [127–128]
SOLIDARITET MED
SYDAFRIKA
TEMA: ATT TÄNKA
OM KLASS
ARBETARHISTORIA 127–128
01 ledare: Mot en global dialog – eller två decennier
av protester
02 victor lundberg: Minnet av Amalthea – 100 år
av ensamhet
ATT TÄNKA OM KLASS
09 ulrika holgersson: Hur ska vi förstå klass i historien och idag?
17 fredrik nilsson: »Ett gigantiskt folkhälsoproblem?» Medicinska föreställningar om klass och
vikt.
22 orsi husz: Klass, människovärde och pengar
32 lars edgren: Kyrkbänkar och begravningsplatser.
Att studera sociala hierarkier i 1700-talets Malmö
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
40 håkan thörn: Över gränsen: anti-apartheid som
transnationell social rörelse
47 tapio bergholm: Norden och bojkotten av Sydafrika i Finland
53 ingvar flink: Den anti-imperialistiska Afrika- rörelsens arkiv
Nelson Mandela med Ingvar
Carlsson i bakgrunden 1990.
Foto: LO-Tidningen
2
KOMMENTERAT
56 hans larsson: En tanke väckt av en ledare i
denna tidskrift – lars ilshammar: Svar till Hans
Larsson
RECENSIONER
58 pernilla jonsson: Arbetarklassens formering –
Ulrika Holgersson, Populärkulturen och klassamhället: Arbete, klass och genus i svensk dampress i början av
1900-talet.
59 per hammarström: Staten och invandrarna kring
förra sekelskiftet – Carl Henrik Carlsson, Medborgarskap och diskriminering. Judar och andra invandrare 1860–1920
61 mats myrstener: Rockkulturens vardag – Björn
Horgby, Rock och uppror : amerikansk, brittisk och
svensk rockkultur 1955–1969
DOKUMENTET
64 Once upon a time in the West
40
32
22
LEDARE
Global dialog – eller två decennier av protester
Härom dagen satt jag på tåget på väg till
årets Linzkonferens. Konferensen arrangeras sedan 1964 av ITH och utgjorde en viktig mötespunkt för historiker från öst och väst. De senaste åren
har konferensen dock snarast utvecklats
till ett diskussionsforum för global arbetarhistoria i förhoppningen om att i
framtiden också kunna utgöra en mötesplats för deltagare från den globala
Norden och den globala Södern. Temat
denna gång var 1968.
Det som lockade mig med Linzkonferensen var det globala perspektivet, i
övrigt hade jag packat väskan med fördomar av sämsta sort. Jag förväntade
mig ett möte av äldre herrar och kanske
några kvinnor som skulle berätta om
vad de gjorde 1968 och att det hela snarare skulle likna ett heroiserande vittnesseminarium än ge nya impulser för
globalhistoria.
Jag hade helt fel. För det första var
det ingen jubileumstillställning utan
1968 användes som ett chiffer för den
rad av protester som ägde rum under två
decennier världen över. De flesta tänker
på Frankrike, Tyskland och USA när de
tänker på 1968, och de tänker på studenter. Även kulturrevolutionen i Kina
och den kubanska revolutionen är händelser som många kopplar ihop med
denna våg av protester. Men protester
ägde också rum i Myanmar under 70talet, 1969 i Argentina och 1972 i Pakistan där industriarbetare ockuperade
delar av Karachi.
Frågan är hur vi ska kunna förstå att
det uppstår en våg av protester under
mer än ett årtionde över hela världen?
Och det är inte enbart frågan om studenter, det handlar också om protester
bland arbetare och bönder. Är det en
slump, en tillfällighet, hade tidsandan
förändrats eller är det stora strukturella
förändringar inom världsekonomin,
eller kanske externa faktorer som kulturrevolutionen i Kina och den kubanska revolutionen som utlöser dessa pro-
tester eller har de olika rörelserna interagerat med varandra? Det är klart att
det inte bara är det ena eller det andra,
men varken slumpen eller tidsandan
som fungerar som en deus ex machina
är särskilt tillfredställande förklaringar
för en historiker. Att kunna diskutera
förklaringar kräver givetvis en rad undersökningar från hela världen och de
fick deltagarna i Linz.
Tredje världen
Viktigt för att kunna förstå är överföringar av konst, litteratur och teater:
Marcuse och Fanon lästes i hela världen,
liksom Maos lilla röda. Tredje världen
har som paradigm närmast ersatts med
globalisering idag, men var då ett centralt element i protesterna. Fanon är
den första representanten från Tredje
världen som använder sig av begreppet
för att formulera en dekolonisering.
Flera av konferensbidragen visade att
den nya radikala vänstern byggde sin
ideologi på inspiration från Tredje världen som i själva verket var en transfer
tillbaka från 30-talets Europa. En politisk kanon återupplivades i Tredje världen som i den Första världen inte längre
var användbar. Maoismen och trotskismen kan här nämnas som två viktiga
transfer som gjordes.
Den kubanska revolutionen är kanske
ett av de bästa exemplen för denna typ
av transfer mellan Europa och Latinamerika. Men medan det långa 1968
snarare följdes av ett decennium präglat
av en förnyad konservatism i Latinamerika så blev 1970-talets konsekvenser i
Västeuropa snarare reformism.
Även om de flesta bidragen visade att
protesterna världen över använde sig av
ett liknande vokabulär, så var deras
grammatik kopplad till den historiskt
specifika platsen. För även om till exempel de stora studentprotesterna i dåvarande Östpakistan, nuvarande Bangladesh, följde en västlig repertoar av protester som byggde på ett utbyte av stu-
denter och kopplingen till större västliga centra, så var de en central del i den
nationella och nationalistiska befrielsekampen. Detta visar att globala fenomen också skapar nationalism och att
dessa två utvecklingar inte står i motsats
till varandra utan snarare är beroende av
varandra.
Men det betyder också att vi inte kan
vänta oss en liknande utgång när samma
idéer och aktiviteter ger sig ut på en
global resa och gjuts i olika nationella
sammanhang.
Ny subkultur
1968 som en ungdomsrörelse som identifierade sig med en särskild ungdomskultur och mentalitet, måste också förstås mot bakgrunden av utvidgningen av
högre utbildning som ökade globalt från
1,4 procent 1945 till 5,3 procent 1970
världen över.
Denna förändring ledde till en ny
subkultur och uppkomsten av en särskilt
ungdomskultur. Betydelsen av utbytesprogram för studenter över hela världenär en viktig förklaring för utbytena
som gjorde 1968 till en global företeelse, även om östblocksländerna var inblandade enbart i undantagsfall som
före detta Jugoslavien, Ungern och
Tjeckoslovakien.
Den likartade protestrepertoaren kan
därför förstås mot bakgrund av ett ökat
globalt utbyte mellan ungdomar. Kvar
står också att analysera vad dessa protestvågor har betytt för helt vanliga
människor och inte bara eliten.
Under konferensen insåg jag också
hur svårt det ändå är att skriva globalhistoria, att verkligen hitta representanter från hela världen och inte bara historiker från väst som skriver den globala
Söderns historia. För trots alla goda ambitioner kom representanter från den
globala Södern närmast från USA och
representanterna från gamla öststaterna
dominerade fortfarande i Linz.
SILKE NEUNSINGER
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 1
Minnet av Amalthea
– 100 år av ensamhet
1
I år är det hundra år sedan skonerten Amalthea
med sovande engelska strejkbrytare ombord
utsattes för ett sprängattentat i Malmö hamn.
Minnet av denna mytomspunna händelse har
uppmärksammats på olika sätt, i dagspressen men
också genom aktioner och evenemang inom
arbetarrörelsen och indikerar att det pågår en
ojämn strid om makten över det förflutna. – AV
VICTOR LUNDBERG
Flera olika minnesplattor monterades längs kajkanten
i Malmö hamn dagarna kring den 12 juli 2008. En av
de otillåtna, i marmor och skänkt av anarkistiska italienska marmorarbetare från Carrara, bröts loss och
försvann efter bara några dagar. Malmö ungsocialistiska klubbs egen minnesplatta, också den uppsatt utan
formellt tillstånd, försvann först några veckor efter
hundraårsdagen. På asfalten invid kajen stod det en
tid efteråt dessutom skrivet med svart sprayfärg:
Anton Nilson was here 12/7 1908 – SISKO/SUF
/MFGK/SPA tar vid 18/7 08 – Död åt svartfötterna.2
Bilder från
Beijerskajen i
Malmö i juli 2008:
SISKO:s, SUF:s,
MFGK:s och
SPA:s »asfalterade» budskap
(ovan), Malmö
Ungsocialistiska
Klubbs »otillåtna»
minnesplatta och
på höger sida
Malmö Stads
officiella bronsplakett. Foto:
Victor Lundberg.
2 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Under hamnarbetarkonflikten 1908 hyrde arbetsgivarna in strejkbrytare från England. På bilden syns
skadan som bomben orsakade på logementsfartyget Amalthea där strejkbrytarna bodde.
Malmö Stad har också de mutat in sitt minne av
Amaltheadramat på kajkanten en bit bort. Kommunens kulturnämnd lät här i samband med hundraårsdagen under ceremoniella och högtidliga former avtäcka en bronsplakett med följande inskription:
dödsdomarna som avkunnades i Sverige. Dödsdomarna omvandlades till livstids straffarbete varefter
attentatsmännen benådades genom ett regeringsbeslut 1917. Amaltheadådet har en framträdande
plats i den svenska politiska historien.
Natten till den 12 juli 1908, under en hamnarbetarkonflikt, begicks här ett bombdåd mot logementsfartyget Amalthea. Ombord fanns engelska
strejkbrytare av vilka en dödades och 23 skadades.
Attentatet genomfördes av tre ungsocialister. Algot
Rosberg och Anton Nilsson [sic!] dömdes till
döden medan Alfred Stern fick livstids straffarbete
för sin medverkan. Detta var några av de sista
Det är uppenbart att Beijerskajen i Malmö under
några juliveckor 2008 har stått i centrum för en
annan sorts strid än för hundra år sedan, en strid om
hur Amaltheadramat skall kommas ihåg och förstås.
Det finns bevisligen flera olika realpolitiska perspektiv som försöker göra sig gällande i frågan. Ur ett historievetenskapligt perspektiv är det förmodligen
Malmö stads officiella och förment opolitiska min-
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 3
nesbild som väcker flest frågor. Vem var den dödade
namnlöse strejkbrytaren? Var det verkligen strejkande hamnarbetare som utförde attentatet? Och
framför allt, på vilket sätt är denna händelse en viktig
del av Sveriges politiska historia?
Lyfter man blicken från kajkanten – hundra år
efter att ungsocialisten Anton Nilson rodde för brinnande livet rakt över södra hamnbassängen i Malmö,
bort från det sprängda fartyget och in i den politiska
historien – är det slående hur starkt hans gärning i det
offentliga minnet tenderar att kommas ihåg som ett
betydelsefullt steg på vägen mot det demokratiska
svenska samhället.3 Idag påminner Nilsons handlande
oss, påstås det, om att reformer och parlamentarisk
demokrati, fackliga rättigheter och kollektivavtal, en
gång i tiden inte var något självklart. Hans desperata,
oöverlagda och ensamma handling ses som en direkt
konsekvens av det dåtida odemokratiska samhällets
systematiska förtryck av arbetarrörelsen och arbetarklassen – i ett »normaltillstånd» skulle han aldrig ha
gjort sådär. Enligt denna sensmoral agerade attentatorn Nilson (utan att själv veta det) som en i grund och
botten god och framåtblickande, men alldeles för
oklok och impulsiv, (social)demokrat av modernt snitt.
Är det på detta sätt som Amaltheadådet har en
framträdande plats i den svenska politiska historien?
Är det så enkelt? Nej, knappast. Ett sådant synsätt visar
hur minnet av Amaltheahändelsen under årens lopp
har blivit alltmer fyllt av realpolitiska maktdimensioner, strategier och missförstånd. Bakgrunden till
Amaltheadådet är i själva verket betydligt mer komplicerad. Anton Nilson och hans ungsocialistiska kamrater var till exempel inte alls socialdemokrater, än
mindre var de reformister eller vänner av den parlamentariska demokratin. De tillhörde för övrigt inte
heller de strejkande hamnarbetarna i Malmö 1908. I
det historiska sammanhang de agerade frodades inom
arbetarrörelsen flera väsensskilda och starka visioner
om hur det framtida samhället skulle se ut.
Café Utposten
I sin roman Café Utposten (1970) har Per Anders Fogelström låtit sig inspireras av dramatiken kring
Amalthea i Malmö sommaren 1908. Här möter läsaren en liten grupp radikala ungsocialister. I desperation och med stigande ilska över hög arbetslöshet,
usla löner, strejkbryteri och mörka framtidsutsikter
för samhällets arbetarklass, planerar och genomför
de ett sprängattentat mot en barack på fabriksområdet i hamnen som inhyser strejkbrytare. Avsikten är
bara att »skrämma brytarna» men något går fel och
explosionen blir mycket kraftigare än vad de hade
tänkt.4 Baracken flyger i luften och en strejkbrytare
omkommer medan ett tjugotal skadas allvarligt. Ordningsmaktens misstankar riktas snabbt mot den lilla
gruppen nervösa och skuldmedvetna revoltörer. Sam4 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
hället rustar sig för fler attentat, militären höjer beredskapen och landets konung anländer för att visa
de sårade strejkbrytarna sitt stöd. Efter massarresteringar och räfst och rättarting med stadens ungsocialister, kan de skyldiga åtalas och dömas till stränga
straff – anstiftaren Axel Stålenborg och hans vän Hilding Nyberg döms till döden. Holger Vikman, ynglingen som apterade bomben, döms däremot inte.
Hans kropp hittas så småningom illa sargad och flytande i hamnbassängen utanför fabriksområdet. Han
miste livet direkt vid den kraftiga explosionen, i ungdomlig frustration över sakernas tillstånd.
I pärmen på Anton Nilsons eget exemplar av Café
Utposten har bokens författare skrivit en personlig
hälsning: »Anton Nilsson [sic!]– En annan historia
men vissa beröringspunkter finns ju – Vänliga hälsningar från Per Anders Fogelström.» Under dedikationen har mottagaren med ilsket spretig handstil
svarat:
Jag har funnit boken så ansvarslöst skriven att jag
har endast lösligt bläddrat igenom den och ämnar
icke läsa den, utan överlämnar den till Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona – Anton.
Denna textuella slagväxling mellan »Amaltheamannen» Nilson och författaren Fogelström aktualiserar
på ett subtilt sätt hur Amaltheadramat ska förstås, i
alla fall om man får tro huvudpersonen själv. I vad består Fogelströms ansvarslöshet?
Medan Fogelströms »Amaltheaman» Holger Vikman omkom i sitt ungdomliga oförstånd, levde verklighetens som bekant vidare. Anton Nilson avled
1989, 102 år gammal, efter ett långt och händelserikt
liv som förkättrad dödsdömd fånge, benådad hjälte,
sovjetisk stridspilot och kontroversiell politisk aktivist. Men på många andra punkter förefaller Fogelströms roman väl överensstämma med faktiska händelser och sammanhang i Sveriges politiska historia.
Med andra ord var det sannolikt inte sakfel som
väckte Nilsons indignation över Fogelströms roman,
snarare var det en fråga om historiesyn och om makten över det förflutna, dess människor och viljor.
Socialdemokraternas historia
I början på 1900-talet motarbetades den ungsocialistiska rörelsen i Sverige med alla till buds stående medel
av det politiska etablissemanget i allmänhet och den
framväxande socialdemokratin i synnerhet. Sprängningen av Amalthea fördömdes med avsky av ledande
socialdemokrater som inget annat än »ett fegt lönnmord», ett illdåd utfört av kriminella anarkistslynglar
som saknade varje tillstymmelse till politiskt existensberättigande.5 Som Åsa Linderborg har visat kom socialdemokratin också framgent under 1900-talet att
praktisera detta förringande och föraktfulla förhållningssätt gentemot ungsocialister, dess syndikalistiska
Anton Nilsons personliga och olästa exemplar av Per
Anders Fogelströms roman Café Utposten från 1970.
Dedikationen från Fogelström – och Nilsons svar.
Källa: Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona.
En av ungsocialisternas största ideologiska inspirationskällor, Peter Kropotkin, tillägnades i samband
med sin 60-årsdag i december 1902 ett fylligt personporträtt på Brands förstasida. Källa: Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona.
arvtagare och andra vänsterradikaler. Av till exempel
Hjalmar Branting och Bengt Lidforss stämplades
ungsocialisterna som patologiskt förvirrade och fanatiska. Ungsocialismens ledande ideolog Hinke Bergegren porträtterades genomgående som »en symbol
för allt förkastligt… ett vilddjur… en djävul».6
Även i ett av de under 1900-talet mest inflytelserika standardverken om den svenska arbetarrörelsens
historia, Knut Bäckströms marxistiskt inspirerade
tvåbandsverk Arbetarrörelsen i Sverige, tecknas en distanserad och nedvärderande bild av Amaltheadramat
och ungsocialismen. Nilson och hans kamrater beskrivs som impulsiva, oöverlagda och »upphetsade av
den allmänna indignationen i staden och fostrade i de
ungsocialistiska attentatsresonemangen».7 Ur ett ideologiskt perspektiv karakteriseras ungsocialisterna här
i allmänhet som bankrutterade, missnöjesutnyttjare
och splittrare.8
Genom en sofistikerad härskarteknik och väl utvecklad maktstrategi förringas på detta sätt ungsocialisternas handlingar och ideologiska drivkrafter. Deras historiska och politiska betydelse marginaliseras.
Amaltheadramat blir resultatet av fullständig och
oöverlagd förvirring. Den historiska utvecklingens
facit skulle visa hur fel de hade. I enlighet med en
sådan historieskrivning har minnet av Amaltheadramat med tiden sedan odlats och fått symbolisera hur
den konstruktiva reformistiska linjen vann över den
destruktiva revolutionära inom den svenska arbetarrörelsen, hur illa det kan gå om arbetarklassen och
arbetarrörelsen berövas sina politiska och fackliga
rättigheter och hur vägen till demokrati också i Sverige var kantad av konflikter och kamp. En sådan historieskrivning är emellertid inte bara teleologisk på
ett problematiskt sätt.9 Den ger även en skev bild av
det ideologiska sammanhang som Amaltheadramat
bottnade i. Attentatet mot skonerten med inhysta
strejkarbetare ägde rum i en tid som genomskars av
konfliktlinjer mellan olika samhällsgrupper men även
inom den samhällskritiska vänstern och arbetarrörelsen. Demokrati, frihet och rättvisa var i högsta grad
relativa begrepp som endast i vissa artikulationer pekade framåt mot det samhälle, byggt på en liberal
parlamentarisk konstitution av en mäktig socialdemokratisk arbetarrörelse, som komma skulle. För
ungsocialisterna hägrade något helt annat vid horisonten. Som Emma Hilborn men även Eva Blomberg och Fredrik Nilsson visar, cirklade ungsocialisternas aktivism och ideologi istället kring visioner om
radikal social jämlikhet, direkt deltagandedemokrati,
internationalism, decentralism och fred.10 Deras politiska program vilade på en djup och komplex ideologisk grund av anarkism och frihetlig socialism, lagd
av 1800-talstänkare som Bakunin, Kropotkin, och
Proudhon.11
Enligt ungsocialisterna själva var det socialdemokraterna som utgjorde ett av de största hindren för
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 5
förverkligandet av det pacifistiska och radikaldemokratiska samhället.12 Med sin verkningslösa reformism, ohejdade ledarkult och centralistiska systemkonformism passiverade de folket och beredde vägen
för kapitalism, militarism och en olycksbådande nationalism. Som Hilborn visar, var kritiken mot SAP
betydelsefull, skoningslös och inte sällan vässad med
retoriskt avancerade personangrepp. På denna punkt
kan också framhållas hur Algot Rosberg – den andre
dödsdömde »Amaltheamannen» – efter attentatet
beskrev SAP:s agerande som »en ynkedom så stor, att
det därefter måste kännas som en brännande skam att
kallas socialdemokrat».13
En fråga om politisk kultur
Varken Nilson eller Rosberg ångrade sitt handlande
sommaren 1908: »I krig är allt tillåtet. Och det är en
dygd att stjäla vapen från fienden», skriver Nilson
långt senare självbiografiskt.14 Att en människa omkom beklagade de djupt, men i den strid som de
ansåg sig själva utkämpa använde de handlingens
propaganda som vapen mot de strejkarbetare som
drygt en vecka tidigare hade skjutit skarpt från
Amalthea in mot demonstrerande malmöbor på
kajen. Ungsocialisternas svar på detta kan knappast
karakteriseras som spontant, förhastat eller desperat.
I över en vecka planerade de sprängningen – noga.
Stubintråd smugglades under stor försiktighet in från
Köpenhamn. Dynamit stals vid nattliga räder mot
Klagshamns kalkbrott. Tillsammans genomförde de
två provsprängningar utanför staden.15 Och enligt
Nilson konstruerade Rosberg noggrant själva laddningen så att den inte skulle bli för kraftig och så att
sprängverkan skulle riktas ut mot hamnbassängen
istället för in mot fartyget – »våra förberedelser avsåg
att eliminera risken för personskador».16 Sedan gick
det som det gick och engelsmannen Walter Close
från Hull, som hade somnat precis innanför den lastlucka vid vilken Nilson från sin stulna eka fäste laddningen, avled när han träffades i huvudet av en järnkätting som lossnade från skrovet vid explosionen.
100 år efter detta politiska drama må det vara lockande att läsa det som en viktig milstolpe i den svenska
arbetarrörelsens kamp för fackliga och politiska rättigheter. Men sprängningen av Amalthea måste framförallt förstås som en effektfull manifestering av
ungsocialismens politiska kultur – av handlingens
propaganda. Ur ett sådant perspektiv var attentatet
en del av ungsocialisternas väl organiserade protester och aktioner mot det samhälle som höll på att ta
form i Sverige vid 1900-talets början. På sina samveten hade de också det spektakulära rånet av ett värdeposttåg utanför Staffanstorp i mars 1907 och de
dödliga skotten mot generalmajor Beckman – chefen
för det svenska kustartilleriet – i juni 1909 i Kungsträdgården i Stockholm.17 Under 1900-talets första
6 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Historiskt reportage i Arbetet den 25 januari 1983 om
det ungsocialistiska attentatet mot generalmajor
Beckman i Stockholm i juni 1909. Källa: Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona.
decennium greps, åtalades och fälldes ett otal ungsocialister för tryckfrihetsbrott, värnpliktsvägran och
diverse mindre ordnings- och våldsbrott i samband
med demonstrationer och andra aktioner.18
Amaltheadramat handlade därmed i grund och
botten snarare om ett radikalt politiskt alternativ, i
första hand till den svenska socialdemokratins framväxande maktapparat som enligt ungsocialisterna
premierade kamaraderi, ideologisk ryggradslöshet,
passivitet och konflikträdsla. Ungsocialisterna praktiserade en komplex ideologisk motström som till en
början var inflytelserik men som snart kom att förpassas till historiens ensamma mörker – och ofta
missförstås. Kanske var det därför som Amaltheadramats huvudrollsinnehavare, »Amaltheamannen»
Anton Nilson, upprördes över Per Anders Fogelströms »ansvarslösa» försök att genom Café Utposten
kasta nytt 60-talspolitiserat ljus över händelserna
sommaren 1908? Förmodligen var han inte alls tillfreds med denna regissering av Amaltheadramat som
ett uttryck för överilad och desperat ungdomlighet.
Som en viktig del av Sveriges politiska historia symboliserar Amaltheadramat och ungsocialismen ett av
historiens många antagonistiska, marginaliserade och
ensamma alternativ som hela tiden tycks förlora striden om framtiden. Några månader efter dramats
hundraårsdag, en sensommarkväll i september 2008,
är det betecknande nog bara Malmö Stads Amaltheaplakett som finns kvar på Beijerskajen i Malmö.
Spåren efter de alternativa rösterna är borta.
Café Utposten blev senare titeln på Per Anders Fogelströms dramatisering av sprängningen av Amalthea.
Bilden visar en grupp ungsocialister utan för Café Utposten i Malmö omkring 1910.
REFERENSER – MINNET AV
AMALTHEA
1 Delar av argumentationslinjen i denna
essä publicerades i en kortare artikel på Sydsvenska Dagbladets kultursidor den 12 juli
2008 under rubriken »Demokrat eller terrorist?» samt i Förordet till Emma Hilborn,
De förrådda kämparna, Skrifter från Centrum för Arbetarhistoria 2, Landskrona
2008.
2 Den italienska minnesmarmorplattan
hade inskriptionen: »In ricordo della lotta
contro la serrata padronale della nave
Amalthea 1908 e dei lavoratori che lottarono per una vita migliore con lo sciopero
generale 1909. I lavoratori del marmo cobas
Carrara It. 2008» (I fri översättning: »Till
minne av kampen mot herrarna på Amalthea 1908 och arbetarna som kämpade för
ett bättre liv under 1909-års generalstrejk.
Marmorarbetarna i Carrara, Italien 2008»).
Malmö Ungsocialistiska Klubbs minnesplatta hade inskriptionen: »Alfred Stern.
Anton Nilson. Algot Rosberg. Till minne
av Amaltheamännens kamp för arbete, frihet och bröd. Malmö den 13 juli 2008.
Malmö Ungsocialistiska Klubb».
3 Se t. ex. Dagens Nyheter 2008-07-06
»Amaltheadådet förändrade Sverige»;
Skånska Dagbladet 2008-07-11 »Ett kvarglömt avlöningskvitto avslöjade Amaltheamannen», 2008-07-12 »Kommunala
Amaltheaplattan på plats», »En stund i
eftertankens anda»; Sydsvenska Dagbladet
2008-03-04 »100 år sedan Amalthea»,
2008-07-06 »Amalthea blev en bomb i politiken», »Det var inte meningen att någon
skulle dö», 2008-07-11 »Otillåtna minnesskyltar vid platsen för Amaltheadådet»,
2008-07-12 »Kommunens minnesmärke
avtäckt – och felstavat»; Sveriges Television, Sydnytt 2008-07-11.
4 Per Anders Fogelström, Café Utposten,
Stockholm 1970, s. 114.
5 Algot Rosberg, Amalthea, Stockholm
1918, s. 21.
6 Åsa Linderborg, Socialdemokraterna
skriver historia, Stockholm 2001, s. 132,
136. För utförligare belysning av samtidens
reaktioner på Amaltheadramat, se Emma
Hilborn, »Amaltheadramat», i Tvärdrag
3/2008; Yngve Tidman, Spräng Amalthea!,
Lund 1998.
7 Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige. II, Stockholm 1963, s. 125.
8 Bäckström 1963, s. 177, 90f.
9 Teleologi: ’läran om alltings ändamålsenlighet’. Teleologisk historieskrivning tenderar att (i alltför hög grad) förstå historiska
sammanhang och händelser ’med hjälp av
historiens facit’, d.v.s. utifrån vetskapen om
hur historien kom att utveckla sig, om vilka
sammanhang och händelser som skulle
komma att ha betydelse för framtiden (vara
ändamålsenliga) och vilka som inte skulle
komma att ha det. Teleo- logisk historie-
skrivning tenderar alltså att i (alldeles) för
liten utsträckning analysera historiska sammanhang och händelser utifrån de förutsättningar som då var rådande.
10 Se vidare framförallt Hilborn 2008;
men även Eva Blomberg, Män i mörker,
Stockholm 1995; Fredrik Nilsson, »Nationalitet og landegraenser er os ligegyldige»,
i Fredrik Nilsson, Hanne Sanders och Ylva
Stubbergaard (red), Öresundsgränser, Göteborg 2007.
11 Se här även vidare Hans Lagerbergs
biografi över Hinke Bergegren, Små mord,
fri kärlek, Stockholm 1992.
12 Hilborn 2008.
13 Rosberg 1918, s. 21.
14 Anton Nilson, Från Amalthea till
ryska revolutionen, Stockholm 1980, s. 63.
15 Nilson 1980, s. 64.
16 Nilson 1980, s. 64, 65.
17 Se vidare t. ex. Lagerberg 1992,
s. 171, 216ff.
18 Se vidare t. ex. Lagerberg 1992,
s. 228.
VICTOR LUNDBERG
är verksam som universitetslektor vid
IMER, Malmö högskola, och som institutionschef vid Arbetarrörelsens Arkiv och
Centrum för Arbetarhistoria i Landskrona.
Han disputerade 2007 i historia vid Lunds
universitet med avhandlingen Folket, yxan
och orättvisans rot.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 7
ATT TÄNKA OM KLASS
Klass är i ropet igen. Under historikermötet i Lund i april 2008 arrangerades
sessionen Att tänka om klass. Här publicerar Arbetarhistoria bidragen i
redigerad version. Ulrika Holgersson, Orsi Husz, Fredrik Nilsson och Lars
Edgren presenterar nya sätt att analysera klass eller som i Lars Edgrens fall
sociala skillnader utifrån fyra olika empiriska exempel som refererar till
olika historiska perioder.
Vi hoppas att kunna väcka debatt bland våra läsare och tar gärna emot
kommentarer som för diskussionen vidare och som kan komma att
publiceras i framtida nummer av Arbetarhistoria.
Foto: K.G. Kristoffersson
10 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Hur ska vi förstå klass
i historien och idag?
Klass är i ropet igen. I kulturtidskrifter pågår intensiva diskussioner om klass. I bidraget föreslår författaren att vi istället för att strida om definitioner
borde analysera hur klass har konstruerats i olika
sammanhang för att förstå konstruktionens betydelse för nuet och den historiska utvecklingen.
– AV ULRIKA HOLGERSSON
I skrivande stund läser jag en alldeles aktuell debatt
på tidningarnas kultursidor där journalisten Dilsa
Demirbag-Sten och redaktören för SSU:s tidskrift
Tvärdrag, Daniel Suhonen, strider om arbetarklassen.1 Finns den överhuvudtaget längre? Vem tillhör
den i så fall fortfarande, vilka gjorde det tidigare, men
inte längre, och vilka nya medlemmar har tillkommit? »Man pratar om arbetarklassen», säger Demirbag-Sten, »men ingen verkar riktigt veta vad den är
idag.» Kulturetablissemanget vill gärna tillhöra den
genom någon fattig släkting. I LO-borgens plenisal
vittnar Otte Skölds totalitärt anstrukna bilder av
blonda och muskulösa manliga arbetare om en falsk
nostalgi som fortfarande upprätthålls av arbetarrörelsen. Och de folkhemskonservativa och främlingsfientliga delarna av arbetarklassen har slutligen visat
vad de går för när de söker sig över till sverigedemokraterna, menar Demirbag-Sten. Daniel Suhonen, å
sin sida, ser hennes utspel som ett uttryck för klasshat
med en illa dold, nyliberal agenda. Hur är det möjligt att förneka det faktum att SCB räknar 41 procent
av löntagarna till arbetarklassen? Hur vill hon tolka
de växande klyftorna i samhället och vad vill hon ha i
stället? Hur ställer hon sig till att en majoritet av
LO:s medlemmar är kvinnor, ofta invandrare?
Demirbag-Stens och Suhonens dispyt är bara en
ynka droppe i den flod av debattartiklar, debattböcker, skönlitteratur och filmer som under de senaste
åren åter igen, efter kommunismens fall, skjutit fram
klassproblematiken på den offentliga dagordningen i
Sverige. Men den är likväl utmärkande. Den understryker något som jag tillsammans med mina kollegor, historikerna Lars Edgren och Orsi Husz och etnologen Fredrik Nilsson, ville lyfta fram på sessionen
»Att tänka om klass» på det svenska historikermötet
i Lund i april 2008. Nämligen att diskussionerna om
klass så ofta handlar om hur man på ett objektivt sätt
ska beskriva och dela in samhället i olika grupper. Vår
poäng är i stället att en givande möjlighet att förstå
klass idag, liksom historiskt, är att fokusera just dessa
processer av klassificering i sig själva. Ty debatten om
hur vi ska rubricera och förstå samhällets skiktningar
har alltid handlat om politik. Definitionen av arbetarklassen är, som Demirbag-Sten och Suhonen visar,
avgörande för hur man ser på samhället i övrigt.
Många borgerliga debattörer argumenterade länge
för att arbetarklassen försvunnit med industrisamhällets nedmontering, att klassamhället var avskaffat
och att alla var lika. Nu har de så kallade nya moderaterna uppfunnit arbetarklassen på nytt, utan att i
grunden förändra den ideologiska kompassen, får
man förmoda. För socialdemokraterna har det däremot varit viktigt att försvara det subjekt som varit
grunden för arbetarrörelsens kamp, arbetarklassen
med stort A, och för vissa har nog detta subjekt tenderat att framstå som rätt stabilt och oföränderligt
genom 1900-talet.
Det är mot den bakgrunden vi menar att det är i
frågan om hur människor sorteras och kategoriseras
– som arbetarklass eller medelklass, som »white trash»
eller skötsamma knegare, som bildade borgare eller
brats – hur de tillskrivs eller tillskriver sig själva olika
egenskaper och hur de utestängs eller ges tillträde till
olika platser och tillgångar som vi på ett delvis nytt
sätt kan finna svar på hur makt strukturerar tillvaron.
Och det vi då behöver är fler undersökningar av kulturella mönster, snarare än en fortsatt traditionell
marxistisk eller weberiansk analys. Redan på 1980talet öppnade några historiker i den anglosaxiska traditionen, inspirerade inte minst av den feministiska
forskningens landvinningar, för ett sådant förhållningssätt.2 Men jag vill bestämt påstå att denna syn
aldrig gav avtryck i ett nytt omfattande forskningsfält. Därtill var den moderna, sociologiskt dominerade, synen på klass för starkt rotad, också bland historiker.3
Här ska jag ge några motiv och utgångspunkter
för detta fortfarande i praktiken tämligen oprövade
sätt att studera klass, sedda i ljuset av de samhällsförändringar som ägt rum i världen de senaste decennierna, liksom av den framför allt sociologiska debatt
som följt internationellt – men märkligt nog aldrig
tidigare tillnärmelsevis i samma utsträckning i Sverige – och resulterat i en mycket livlig diskussion om
»klassbegreppets död».4 I sina texter visar sedan
Edgren, Husz och Nilsson konkret hur den kulturbaserade klassanalysen kan tillämpas på så vitt skilda
områden som kyrkbänkarnas fördelning vid gudstjänsterna och organiseringen av begravningar i
1700-talets Malmö, den svenska medelklassens hanARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 9
ATT TÄNKA OM KLASS
tering av pengar cirka 1900–1950, och människors
förhållningssätt till fet-ma i ett långt perspektiv från
1800-talets första del till nu.
Den moderna berättelsen om klass
Från 1980-talets slut och under 1990-talet kom det
att blossa upp en livlig, i första hand sociologisk, debatt om klassbegreppets existensberättigande överhuvudtaget. Men innan jag kommer närmare in på
denna ska jag erinra kort om utgångspunkten för diskussionen, den moderna synen på klass så som den en
gång formades av tänkare som Karl Marx och Max
Weber. Därefter ska jag också säga något om de samhällsförändringar som debatten om »klassbegreppets
död» grundade sig i.
Den brittiska sociologen Rosemary Crompton
räknar med tre olika huvudsakliga betydelsedimensioner som getts åt klassbegreppet. För det första
klass som prestige, status, kultur eller livsstilar. För
det andra klass som strukturerad ojämlikhet, kopplad
till innehav av ekonomiska resurser och maktresurser. Och för det tredje klasser »som verkliga eller potentiella sociala och politiska aktörer».5
Hos Karl Marx hittar vi punkt två och tre. Även
om han använde ordet klass i flera olika bemärkelser
och aldrig en gång för alla levererade en enda allenarådande, klar och koncis definition av vad han menade med begreppet, är förstås en grundläggande innebörd det sätt på vilket man organiserar produktionen av välståndet i ett samhälle, närmare bestämt
vem som kontrollerar denna produktion (eller inte).6
Men de ekonomiska förhållandena påverkar i förlängningen även människors medvetande, vilket gjort
att själva historien har tagit formen av en konflikt
eller kamp mellan de klasser som funnits vid varje
givet historiskt tillfälle. Det vill säga de ekonomiska
grupperingarna kan även uppträda som sociala och
politiska aktörer. En viss ekonomisk organisation
(bas) motsvaras av en viss ideologisk och kulturell
(överbyggnad). Människor med samma positioner i
produktionen, vilka objektivt bildar en klass i sig formar en viss subjektiv identitet och självförståelse, klass
för sig. Genom sin materialistiska historieuppfattning
ser Marx en given utveckling mot ett läge där två
klasser står, medvetandegjorda, mot varandra: borgarklassen och arbetarklassen.7
Max Webers klassförståelse är givetvis inte marxistisk. Ändå har den grundläggande beröringspunkter
med Marx definition. Tillsammans formar de vad
man skulle kunna kalla en stor modern berättelse om
klass. Med det menar jag att de är präglade av den tid
10 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
de uppkommit i, för Marx – och Engels – del det moderna kapitalistiska industrisamhällets formering
under 1800-talet, för Webers del dess senare konsolidering runt sekelskiftet.8 I denna berättelse, som
förenar socialister och liberaler, framhålls sådant som
förnuft, framsteg och vetenskap.9
Precis som Marx utgår Weber också från ekonomiska premisser när han definierar klass. För honom
är klass emellertid en situation, som bestäms utifrån
vilka positioner, och därigenom »livschanser», individen har på varu- och arbetsmarknaderna. Klass
handlar således om vad människor äger, hur de kan
försörja sig och vilka möjligheter de har att konsumera.10 Men till skillnad från Marx ser inte Weber
det som lika givet att klasser ska medvetandegöras till
politiska subjekt, bli färre och ställas mot varandra i
en slutgiltig kamp. Snarare menar han att utvecklandet av klassmedvetande är tänkbart, men inte nödvändigt, och att samhället går mot att bli mer fragmenterat och finare socialt uppdelat.11
Från begreppet klass – och det är verkligt intressant – skiljer Weber ut vad han kallar status. Status
uttrycks av olika sociala grupper genom olika karakteristiska livsstilar. På så sätt förverkligar de olika
ideal. Men status behöver inte vara beroende av ekonomi, och status är alltid att betrakta som något subjektivt. Under den förindustriella epoken styrde status fördelningen av samhällets välstånd, i det kapitalistiska industrisamhället görs detta av ekonomin och
marknaden. Dock finns de representerade sida vid
sida i skilda historiska epoker, om än med skiftande
balans.12 Vid sidan om klass och status talar Weber
även om partier, ett slags sammanslutningar med ett
tydligt mål för ögonen. Partier kan grundas på både
klass och/eller status, men måste inte påverkas av
dem.13 Sammanfattningsvis kan man alltså säga att
Webers klassbegrepp sammanfaller med Cromptons
punkt två, och att han räknar med att punkt tre kan
infalla, men att detta inte är säkert. Genom att Weber
ställer kulturella aspekter som livsstil och ideal utanför sitt klassbegrepp och istället kallar dessa för status, dränerar han också detta på sina kulturella innebörder. Det menar jag har haft stor betydelse för den
moderna klassberättelsens utveckling och klara tendens att gång på gång sätta de ekonomiska aspekterna
främst vid förståelsen av det förflutna.
Samhällsförändringarna
vid tiden för murens fall
De senaste decenniernas ekonomiska förändringar i
västvärlden har beskrivits som en övergång från det
Istället för att hålla fast vid den stora moderna klassberättelsen borde vi skapa en bredare berättelse,
som innefattar såväl kultur som ekonomi, konflikt som hierarki, en berättelse som inte självklart leder
åt ett visst håll, skriver Ulrika Holgersson. Källa: Karbasen nr. 9, 1902.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 11
ATT TÄNKA OM KLASS
Alternativet till den binära klassmodellen kan både förklara människors sociala agerande och det fysiska rummets organisering. Teckningen anspelar just på det fysiska rummets organisering. Källa: Karbasen nr. 48, 1902.
gamla industrisamhället till det post- eller senmoderna kunskapsbaserade.14 I sitt standardverk sammanfattar Crompton de omdaningar som diskuterats, ofta utan att man varit överens om deras genomslag. Det handlar om hur teknik och energisystem har utvecklats och den globala arbetsmarknaden
transformerats, på så sätt att traditionella arbetaryrken till exempel i industrier, varv och gruvor försvunnit, under det att service- och tjänstemannasek12 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
torerna tilltagit med sprängande kraft. Den industriella massproduktionen har gett vika för en datorstyrd
produktion som är avsevärt mer flexibel och föränderlig (vad man ibland kallar en övergång från
fordism till post-fordism).
Till denna grundläggande omdaning har man
sedan knutit en mängd processer. En betydelsefull
sådan som det ofta talas om är en omstrukturering så
att samhället i allt högre grad styrs av konsumtion
och kultur i stället för produktion och ekonomi. En
annan är att människors sociala attityder inte längre
på samma sätt formas av förvärvsarbetet. Till anledningarna hör förstås att många industriarbeten rationaliserats bort, och att arbetslöshet och bidragsberoende blivit alltmer påträngande fenomen. Men också
att det ställs större och större krav på studier och utbildning, vilket förlänger ungdomstiden och förkortar den tid en människa förvärvsarbetar. Därtill kommer en sänkning av den genomsnittliga pensionsåldern.
Signifikativt för den här förändringen är även att
traditionellt manliga arbetarklassjobb ersatts av kvinnodominerade arbeten. Samtidigt har medelklassen
vuxit och stärkt sin position. Allt detta påverkar naturligtvis också politikens förutsättningar. När traditionella arbetaridentiteter hotas, finns en risk att arbetarrörelsen ska gå vilse: Vem är det nu man kämpar för? När arbetsmarknaden är stadd i ständig förändring och många lever under det konstanta hotet
att deras jobb ska flytta någon annanstans på den globala arenan om inte lönerna hålls nere, finns också en
överhängande risk att facket försvagas. Symptomatiskt är detta också då individualismen alltmer börjar
dominera över kollektivismen i det allmänna samhällsklimatet. En omformning som får sin yttersta
markör med murens fall och Ronald Reagans och
Margaret Thatchers nyliberala triumfer. Fram träder
successivt i det här läget de nya sociala rörelserna
med nya krav på fattigdomsbekämpning och på upphävande av förtryck grundat i genus, sexualitet, etnicitet och rasism. I en sådan situation har klassproblematiken varken en överordnad eller ens alla gånger
självskriven plats.
Klassbegreppets död?
Med samhällsförändringarna följde alltså även en
akademisk klassdebatt. Här ska jag endast göra några
summariska nedslag. Ett första gör jag i samma veva
som det kommunistiska Sovjetunionen rasade. De två
amerikanska sociologerna Terry Nichols Clark och
Seymour Martin Lipset publicerade då den uppmärksammade artikeln »Are Social Classes Dying?».
Deras argument var bland annat att välfärdssamhället
befrämjat möjligheterna för människor att konsumera, också för de fattiga. Genom konsumtionen
kunde människor bli mer individualistiska; de fick
chansen att skapa sig en egen livsstil. På så vis blev
samhället mer komplext och svåröverblickbart. Hierarkierna var inte längre påtagliga på samma sätt, varken inom produktionen, yrkes- eller familjelivet.
Dessutom hade sambandet mellan klassbakgrund och
röstning i de politiska valen blivit allt svårare att förutsäga.15
Inte oväntat mötte Clark och Lipset hårt motstånd. Kollegorna Mike Hout, Clem Brooks och Jeff
Manza ansåg att de felaktigt definierade klass i termer av hierarki, följaktligen mer i samklang med Webers statusbegrepp eller punkt ett bland Cromptons
definitioner. Även i fortsättningen måste, framhärdade de, klass förstås utifrån marxistiska/weberianska
ekonomiska grundvalar. »Bourgeoisien» kontrollerade alltjämt stora tillgångar, andelen »nyfattiga»
växte, och de förmögna hade ett övertag i kontrollen
över politiska processer.16 På samma gång erkände
Hout med flera emellertid att den manuella arbetarklassen minskat, medan servicesektorn i stället
vuxit. Deras slutsats blev därför att klassanalysen
måste bli mer sammansatt och mångdimensionell.17
Rakt mot den uppfattningen gick de australiensiska sociologerna Jan Pakulski och Malcolm Waters.
I boken The Death of Class från 1996 tar de det faktum att samhället blivit mer komplicerat och fragmenterat till intäkt för att det stabila och enhetliga
moderna samhället upphört och blivit postindustriellt och postmodernt. Det som är värt att notera med
deras inlägg är kanske främst att de inte förnekar det
marxistiska klassbegreppets relevans för att förstå det
kapitalistiska samhället under 1800-talet, vilket de
betraktar som präglat av ägares dominans över arbetskraftssäljare, eller arbetsgivares över anställda,
och av undertryckta grupper som till viss del samlat
sig till kollektiv, revolutionär klasskamp. Denna situation ställer de dock mot dagens, som inte längre
präglas av klass, utan av status och livsstilar. Nu framträder, säger de, skilda mönster utifrån sådant som
människors identiteter, uppfattningar, smak och konsumtion.18
Det skulle naturligtvis gå att mångfaldiga exemplen från 1990-talets klassdebatt, men det är inte min
mening här. Det är snarare att visa på två tydliga spår
i diskussionen, som trots sina olika ställningstaganden förenas i en viktig gemensam utgångspunkt. För
fastän forskarna inte är överens idag om klassamhällets existens och marxismens eller weberianismens
fortsatta relevans så finns det, som blivit uppenbart
här, bevisligen en samsyn bland flera centrala förespråkare och kritiker kring uppfattningen att begreppet klass hör det moderna kapitalistiska industrisamhället till.19 Sedan är det en annan sak att inte alla
är eniga om att de drag som utmärkte denna epok har
försvunnit. Begrepp som hierarki och status har däremot en tendens att reserveras till de för-/tidigmoARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 13
ATT TÄNKA OM KLASS
derna och/eller sen-/postmoderna samhällena. Efter
Marx och Weber har det, som jag tolkar det, skapats
en tydlig motsatsställning, där det moderna industrisamhället förknippas med konflikt, produktion och
ekonomi, medan konsumtion, livsstil och kultur anses utmärka postmodernismen. Mot detta sätt att
tänka har jag skarpa invändningar.
Att tänka om klass idag
Det är uppenbart att diskussionerna om klass ofta
landar i låsningar och ofruktbara skyttegravskrig, exempelvis som i fallet med Dilsa Demirbag-Sten och
Daniel Suhonen. Samtidigt är intresset för klass i
Sverige större än på årtionden. Jag ska fortsätta säga
något om det problem man finner i den moderna
klassanalysen, för att sedan komma in på förslag till
förändring.
I en intressant aktuell översikt argumenterar den
amerikanska historikern Dennis Dworkin i likhet
med andra före honom, för att det finns en fundamental svårighet med den moderna synen på klass,
företrädesvis dess marxistiska variant. Nämligen att
det är den samhälleliga basen, det vill säga människors position i produktionen (klass i sig), som i slutändan också bestämmer samhällets ideologiska och
kulturella uttryck, människors medvetande och identiteter, och därmed anknutna handlande (klass för
sig). Den här uppdelningen mellan språk eller kultur
å ena sidan, och materiell verklighet å andra sidan,
där alltid det senare är överordnat det förra, kallar
Dworkin den binära modellen. Ett erkännande av
denna ordning, enligt vilken kollektiva enade klasssubjekt ställs mot varandra, förmår inte ta hänsyn till
de förhållanden som råder i dagens globaliserade
värld där identiteter inte längre ses som relativt stabila, utan sammansatta, komplicerade och undflyende, och där stridigheter runt genus, sexualitet,
etnicitet, religion och så vidare börjat spela en allt
större roll vid sidan om klasskampen. Andra identiteter än klass utesluts – vilket kanske allra främst och
tidigast hävdats från feministiskt håll – således med
den moderna klassanalysen. Det gäller också, som
flera historiker hävdat, vid tolkningen av det förflutna. Men Dworkin knyter dessutom an till dem
som menar att man inte kan betrakta tillvarons språkliga dimension som underställd den materiella. Det
är språket som skapar människors erfarenheter snarare än tvärtom. Det innebär i sin tur att vi aldrig kan
nå fram till en objektivt sann bild av verkligheten,
utan måste stanna vid människors sätt att beskriva
och begripliggöra den.20
14 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Samhället har blivit betydligt mera komplext och svåröverblickbart sedan den stora klassberättelsen skapades. Så har till exempel sambandet mellan klassbakgrund och röstningen i de politiska valen blivit
mycket svårare att förutsäga, menar sociologerna
Clark och Lipset. Källa: Einar Ljungbergs arkiv.
Till Dworkins påpekanden skulle jag vilja lägga ytterligare ett, också ofta förekommande. Det är att antagandet att ekonomin styr kulturen och människors
medvetande förser vår uppfattning om vad som hänt
i historien med en slags motor som obönhörligen driver den åt ett särskilt håll, den gör med andra ord berättelsen om klass teleologisk. Att det ska växa fram
en klass arbetare med stort A, är alltså givet för Marx
redan från början; det förflutna har ett facit. Och
fortfarande ställer denna bild till med stora problem
för arbetarrörelsen, när dess schablonmässighet blir
alltmer uppenbar. Varför känner vi inte längre igen
oss i arbetarrörelsens traditionella bildspråk? Vad ska
komma istället? 21
Ett sätt att komma förbi dessa bekymmer skulle
kunna vara att lämna den stora moderna klassberättelsen därhän och inse dess begränsningar också för
den tid den en gång skapades i. Vad jag hellre skulle
vilja se är en bredare berättelse, som innefattar såväl
kultur som ekonomi, konflikt som hierarki. En tolkningsram som omspänner för-/tidigmodern, modern
och sen-/postmodern tid. En berättelse som inte
självklart leder åt ett visst håll. Jag vill utgå från ett
klassbegrepp som tar hänsyn till att även det förflut-
na på sitt vis var komplext, mångfaldigt och föränderligt.
Allt detta kan vi uppnå om vi tar kulturanalysen till
hjälp och börjar tolka klass i termer av klassificering.
Närmare bestämt om vi inte längre ser klass som en
objektivt räknebar kategori, utan som något som konstrueras, som vi »gör» med vårt språk och våra kroppar – till exempel genom att sortera och beskriva olika
grupper eller via vårt sätt att tala, klä och röra oss –
precis som vi också »gör» könsskillnader eller genus.
Till hjälp på vägen finns ett flertal tunga forskare att
anknyta till, vars röster gett sig särskilt starkt till känna
från 1980-talet och framåt. Den amerikanska arbetarhistorikern Joan Wallach Scott har exempelvis visat
hur klass konstrueras genom ett inneslutande och uteslutna av grupper, alltid knutet till makt och genus –
ett slags klassificering om man så vill. De politiska
teoretiker som myntat begreppet post-marxism, ar-
REFERENSER – HUR SKA VI FÖRSTÅ KLASS I
HISTORIEN OCH IDAG?
1 Dilsa Demirbag-Sten, »Klassens ljus», Expressen
7/8 2008; »Öm vänstertå» Expressen 16/8 2008; Daniel
Suhonen, »Nyliberalerna och klasshatet», Aftonbladet
11/8 2008; »Här finns arbetarklassen», Aftonbladet
20/8 2008. Även Katrine Kielos, »Fel måltavla», Expressen 13/8 2008.
2 Gareth Stedman Jones, Languages of class: studies in
English working class history, 1832–1982, Cambridge
1984; Joan Wallach Scott, Gender and the Politics of History, New York 1988.
3 Här stödjer jag mig inte minst på Patrick Joyce,
Democratic subjects: the self and the social in nineteenthcentury England, Cambridge 1994, s. 1–20.
4 I den svenska, sparsmakade, debatten, har den
moderna klassberättelsens perspektiv inte utmanats på
allvar. Jfr t.ex. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst: om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken, Stockholm 1998; Stefan Svallfors, Klassamhällets
kollektiva medvetande: klass och attityder i jämförande perspektiv, Umeå 2004; och Diana Mulinari & Anders
Neergaard, Den nya svenska arbetarklassen: rasifierade
arbetares kamp inom facket, Umeå 2004.
5 Rosemary Crompton, Class and stratification: an
introduction to current debates, Oxford 1998, s. 11.
6 Karl Marx, Kapitalet Del III, kapitel 52, »Klasserna». Peter Calvert, The concept of class: an historical
introduction, New York 1982, s. 67f; Bo Lindensjö,
»Marx’ klassbegrepp», Häften för kritiska studier 4,
1968; Crompton 1998, s. 26f.
gentinske Ernesto Laclau och belgiska Chantal
Mouffe, har presenterat en teori om hur marxismens
binära opposition mellan bas och överbyggnad kan
överskridas och hur alternativet då kan bli en ny förståelse av människors sociala agerande och det fysiska
rummets organisering. Den franske sociologen Pierre
Bourdieu har med sina kapitalmetaforer arbetat med
analyser av kulturella och ekonomiska perspektiv vid
sidan om varandra. Hans brittiska efterföljare Beverley Skeggs har självständigt tillämpat dem utifrån ett
feministiskt perspektiv. Och inte minst den amerikanske historikern William H. Sewell Jr., har länge
och just häromåret med förnyad intensitet, pläderat
för att kulturhistorien inte ska väja för att analysera
det kapitalistiska systemet, om än med den annorlunda kulturanalytiska blicken.22
Hur fruktbara analyser kan vara utifrån sådana
förutsättningar visar till exempel Husz i det här num-
7 Karl Marx & Friedrich Engels, Det kommunistiska
manifestet, publicerat i Sven-Eric Liedman & Björn
Linnell (red.), Karl Marx: texter i urval, Stockholm
2003, s. 125f; Karl Marx, Den tyska ideologin, publicerad i Sven-Eric Liedman & Björn Linnell 2003,
s. 113f; Karl Marx, Filosofins elände. Skrifter i urval,
Filosofiska skrifter 1978, s. 354; Calvert 1982, s. 67–73;
Lindensjö 1968.
8 Bryan S. Turner, »Introduction: approaching Max
Weber» i Hans H. Gerth & Charles Wright Mills
(red.), From Max Weber: essays in sociology, London
1991, s. xxi; Hans H. Gerth & Charles Wright Mills,
From Max Weber: essays in sociology. Originalets utgivning 1948, London 1991, s. xxii–xxiii; Crompton 1998,
s. 123.
9 Jfr Patrick Joyce, »Introduction» Patrick Joyce
(red.), Class, Oxford 1995, s. 8.
10 Max Weber, Economy and society, publicerad i
Patrick Joyce 1995, s. 31f; Dennis Dworkin, Class
struggles, Harlow 2007, s. 32f; Calvert 1982, s. 97.
11 Max Weber, Economy and society, publicerad i
Joyce 1995, s. 31–36; Anthony Giddens, The class structure of the advanced societies. 2:a upplagan, originalets
utgivning 1973, London 1981, s. 47; Dworkin 2007,
s. 33, Crompton 1998, s. 35.
12 Max Weber, Economy and society, publicerad
i Joyce 1995, s. 36f; Dworkin 2007, s. 33f; Andrew
Milner, Class, London 1999, s. 69f; Crompton 1998,
s. 119f.
13 Max Weber, Economy and society, publicerad i
Joyce 1995, s. 39f; Dworkin 2007, s. 34.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 15
ATT TÄNKA OM KLASS
ret av Arbetarhistoria med sina studier av hur hanteringen av pengar också måste förstås som djupt kulturellt präglad, om vi ska göra den rättvisa ur ett
klassperspektiv. Edgren och Nilsson demonstrerar
vidare hur hela det fysiska rummet struktureras av
klassificeringsprocesser som reglerar människors begräsningar och möjligheter att röra sig fritt mellan
och vistas på vissa platser.
Vad betyder det då att det inte går att göra några
objektiva klassanalyser? Bör det innebära att vi ska ge
upp att beskriva sociala skillnader? Ska vi sluta att
plädera för en omfördelning av samhällets resurser?
Nej, det är inte det jag säger. Så länge det finns sociala skillnader och orättvisor kan vi inte sluta att tala
om dem, eller ens räkna på dem. Men vi måste bli
tydligare med våra utgångspunkter och våra syften
och ödmjuka inför de resultat vi får fram, eftersom
14 För detta och nedanstående resonemang hänvisar jag till Crompton 1998, s. 16–22, 79–98, 127–134.
15 Terry Nichols Clark & Seymour Martin Lipset,
»Are social classes dying?», International sociology 8 (3),
1991, s. 403–408. För en introduktion till 1990-talets
klassdebatt se t.ex. David J. Lees & Bryan S. Turners
antologi Conflicts about class: debating inequality in late
industrialism: a selection of readings, London 1996; eller
Crompton 1998, s. 98–106, 123–138.
16 Mike Hout, Clem Brooks & Jeff Manza, »The
persistence of classes in post-industrial societies», International sociology 8 (3), 1993, s. 261–63.
17 Hout m.fl. 1993, s. 270f.
18 Jan Pakulski & Malcolm Waters, The death of
class, London 1996, s. 2–5, 24–26, 153. Jfr även Scott
Lash & John Urry, Economies of signs and space, London
1994.
19 Pakulski & Waters 1996, s. 3f; Crompton 1998,
s. 4f.
20 Dworkin 2007, s. 3–7.
21 Jfr Ulrika Holgersson, Populärkulturen och klassamhället: arbete, klass och genus i svensk dampress i början
av 1900-talet, Stockholm 2005.
22 Joan W. Scott, »Om språk, social kön och arbetarklassens historia», Häften för kritiska studier 1, 1989;
Ernesto Laclau & Chantal Mouffe, Hegemonin och den
socialistiska strategin, översatt från engelskan av CarlMichael Edenborg, originalets utgivning 1985, Göteborg 2008, samt »Post-marxism without apologies»,
New left review 166, 1987; Pierre Bourdieu, Distinction: a social critique of the judgement of taste,
16 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
de närs av vissa politiska mål och på grund av att varje
kategorisering bygger på ett uteslutande av människor och synvinklar som kunde ha varit värdefulla att
ta i beaktande. I själva verket befinner vi oss mitt i det
som feminister länge kallat olikhetens dilemma. Det
vill säga att precis som könsskillnader är klasskillnader konstruktioner. Vi måste beskriva dem för att
kunna förändra dem – för att skapa provisoriska politiska subjekt – men vi bör samtidigt vara medvetna
om deras bedrägliga karaktär.23 Klasskillnader är inte
tecknade i sten. Ett annat samhälle är möjligt att åstadkomma. En viktig uppgift för historiker är att visa
det. Och apropå diskussionen mellan Demirbag-Sten
och Suhonen: till och med arbetarklassen är en konstruktion, vilket i och för sig betyder att den existerar i den märkelsen att den formar oss varje dag när vi
agerar utifrån den.
Cambridge Massachusetts 1984, och »What Makes a
Social Class?», Berkeley journal of sociology xxxii, 1987;
Beverley Skeggs, Att bli respektabel: konstruktioner av
klass och kön, översatt från engelskan av Annika Persson, originalets utgivning 1997, Göteborg 2008; William H. Sewell Jr., »Toward a post-materialist rhetoric
for labor history» i Lenard R. Berlanstein (red.), Rethinking labor history: essays on discourse and class analysis,
Urbana 1993, och Logics of history: social theory and social
transformation, Chicago 2005. I min egen avhandling
har jag själv tillämpat ett postmarxistiskt förhållningssätt. Ett likartad tänkande finner man även hos etnologen Lena Martinsson. Se Holgersson 2005, s. 49–56;
och Lena Martinsson, »Är klass en kategori bland andra?» i Paulina de los Reyes & Lena Martinsson (red.),
Olikhetens paradigm: intersektionella perspektiv på
o(jäm)likhetsskapande, Lund 2005, s. 38f.
23 Jfr t.ex. den feministiska diskussionen om olikhetens dilemma i Denise Rileys, »Am I that name?»:
Feminism and the category of »women» in history, Basingstoke 1998, s. 112–117.
ULRIKA HOLGERSSON
är historiker vid Lunds universitet. Hon disputerade
2005 på avhandlingen Populärkulturen och klassamhället.
För närvarande forskar hon om klass och kön i svenska
pilsnerfilmer. Hon arbetar också som ledarskribent
och har varit ledamot i Lunds kommunfullmäktige.
»Ett gigantiskt folkhälsoproblem?»
Medicinska föreställningar om klass och vikt.
Mat, kropp och hälsa har blivit allt viktigare i diskus-sionerna
om det goda livet. Men i analyser och rekommendationer av
livsstilar och vanor finns också tydliga bidrag till en produktion
och reproduktion av klass som är historiskt föränderliga,
menar artikelförfattaren. – AV FREDRIK NILSSON
Obesitas är en enorm flodvåg som sköljer över oss, den tornar upp sig till ett gigantiskt folkhälsoproblem med epidemiska proportioner, ökningen är explosionsartad […] bilen,
maskinerna, datorer och TV har tagit över våra fysiska liv.1
Oroliga uttalanden om övervikt och fetma blev allt vanligare
under det inledande 2000-talet. Det känslofyllda uttalandet
ovan gjordes av Ingela Melin, verksam vid Karolinska Institutet och Överviktsenheten, Huddinge sjukhus. I detta och en
mängd andra utspel fäste medicinska experter uppmärksamheten på en paradox. Den samtida kulturen genomkorsades av
budskap, råd och tips om hur man lever ett gott och sunt liv.
Påfallande många handlade om relationen mat, kropp och
hälsa: Man skulle äta rätt, sköta sin kropp och därmed må bra.
I detta sorl av föreställningar kring det goda livet utvecklades
emellertid livsstilar och vardagliga vanor som befann sig långt
från idealen. I en del medicinska rapporter framstod människor rent av som offer. »En del är mer känsliga för yttre stimuli,
vilket leder till ätande direkt efter till exempel exponering för
TV-reklam, prassel av kolapapper, doften av mat eller nybakat
bröd» menade till exempel Melin.2 Bilden av offret är intressant, inte minst eftersom det finns implicita klassaspekter i
detta – somliga (folket) anses oförmögna att kontrollera sina
begär.3 I denna artikel ska jag undersöka hur läkarvetenskapen,
med utgångspunkt i övervikt och fetma, bidrar till att producera och reproducera föreställningar om klass.
En studie av läkarvetenskapen är angelägen eftersom det är
en vetenskap som sedan länge har haft stor betydelse för legitimering av klassifikationssystem med avgörande samhällelig
betydelse.4 Läkare definierar moraliskt laddade beteenden och
även om det sker i till synes objektiva och självklart goda syften
såsom folkhälsan,5 bidrar de därmed också till att skapa eller
vidmakthålla klassifikationssystem.
Övervikt och fetma är emellertid inte ett helt nytt »problem», vare sig i samhällsdebatten eller i läkarvetenskapliga
sammanhang.6 I Sverige har det diskuterats åtminstone sedan
1800-talet 7 och det finns all anledning att återvända till 1800talets diskussioner. Ett historiskt perspektiv bidrar till att skapa
distans till nutiden och kan därmed synliggöra kulturella dimensioner i fenomen som framstår som naturliga och självklara
sanningar. En ökad medvetenhet om överviktens och fetmans
kulturella dimensioner innebär att de normer kring vikt som
genomsyrar dagens samhälle inte längre framstår som huggna
i sten, de kan och bör granskas kritiskt. I artikeln fokuseras på
en text från 1800-talets första del och en från det inledande
2000-talet.
Fetma, »en rik källa till obehag»
I samhällstillståndet utvecklas, vid ett lymphatiskt temperament, lätt ett sjukligt tillstånd hos menniskokroppen, som
ofta är en rik källa till obehag, ja till och med orsaken till tragiska dödsfällen: jag menar fetma, fetlagdhet, korpulens,
hvilka tre ord beteckna ett och detsamma.8
Skriften Anvisning att förekomma och bota fetma publicerades
ursprungligen i Paris av »Med. Doktor m.m.» Leon de la
Panouse. Vem denne Panouse var berättas inte i den svenska
översättningen, ej heller informeras om vad som döljs bakom
»m.m.». Läkaridentiteten betonas, vilket knappast är en tillfällighet eftersom den stod i begrepp att få en viktig roll i samhället. I det revolutionära Europa odlades nämligen en delvis
ny syn på nation och folk. Den moderna nationen behövde ett
starkt och friskt folk som – i armén, vid fabrikerna eller i jordbruket – skulle bidra till att nationen utvecklades. Sjukdomar
som tidigare hade betraktats som en privat sak blev därmed en
nationell angelägenhet. Eftersom läkarna ansågs besitta förmågan att bedöma kvaliteten på befolkningsunderlaget fick de
också en viktig roll i samhällsplaneringen.9 Nationen behövde
experternas goda råd och, om vi ska tro Panouse, så var situationen oroväckande, även om vissa var mer sjukdomsbenägna
än andra.
Ju mer man från Södern närmar sig till Norden, ju fler fetlagde finner man. Folkslagen i Norden, hvilkas porer beständigt äro sammandragna af kölden, förlora föga genom
hudutdunstningen, de inandas en fuktig luft som ganska
mycket disponerar dem för det lymphatiska temperamentet; deras med fett inhöljda nerver frambringar denna
phlegma, som kommer dem att behandla allting med en viss
likgiltighet.10
Kylan ansågs täppa till nordbornas porer med konsekvensen
att fettet inte avdunstade utan lagrades i kroppen. Eftersom
obalans därmed uppstod mellan kroppsvätskorna, ökade risken
för sjukdomar.11 Nordborna andades dessutom in kall luft,
något som skapade grogrund för ett lymphatiskt temperament.
Detta spädde i sin tur ytterligare på sjukdomsrisken och skaARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 17
ATT TÄNKA OM KLASS
pade en »likgiltig» karaktär. Denna likgiltighet var, enligt Panouse, ytterst problematisk eftersom det begränsade möjligheten att delta i samhällets utveckling: »Hos för feta personer aftaga för det mesta den intellektuella kraften […] mindre i stånd
att fullgöra sina intellektuella förrättningar».12 De feta kunde
inte fullgöra sin medborgerliga plikter.
En viktig skiljelinje drogs mellan norr och söder, dock var
vissa nordbor mer benägna att utveckla fetma än andra.
Tagom till jemförelse en Holländare och en Arab. Den
förre, boende i sitt eleganta hus, ser med pipan i munnen
eller från ett välbesatt bord sina dagar förflyta i lugn och
långsamhet. Hans rörelser, hans ord, allt är afmätt och utan
lidelse, de veka och slappa fibrerna åstadkomma lätt trötthet, denna manar till sömn, som han njute temligen länge,
en saftig och kraftig näring, en mycket stärkelse innehållande dryck, ölet, underhåller denna kropp, som befinner sig
i det mest gynnsamma tillstånd, att draga nytta häraf.13
Av alla tänkbara nordbor lät Panouse holländaren representera
en fet kropp, en kropp stadd i förfall, varför? Som tidigare
nämnts ger den svenska översättningen endast begränsad information om vem Panouse var, men eftersom han var verksam i
Paris kan vi förmoda att han var fransman. Om vi därtill lägger
att skriften publicerades under en tid då moderna föreställningar om nationella identiteter och karaktärer tog form 14 kanske vi närmar oss en förståelse av Panouse utspel. När nationella
identiteter formas kan nämligen stereotyper, som givetvis är
starka förenklingar, fungera som ledstjärnor i skapandet av ett
tydligt Vi och ett minst lika tydligt Dom. En negativt laddad bild
av den Andre berättar dessutom något om vilka ideal som egentligen är eftersträvansvärda.15 Sannolikt är detta en anledning till
att berättelsen om holländaren är påfallande negativ: Panouse
medicinska rapport är en identitetsskapande och sedelärande
berättelse. Holländarens långsamma, liktgiltiga, trötta och
slappa kropp ska uppfattas som en bild att ta avstånd ifrån.
I Panouse skrift framstår således fetma som en identitetsmarkör med nationella förtecken. Arabens närvaro i texten
komplicerar emellertid delvis denna tolkning: Hur kunde araben, som stereotyp, laddas med positiva förtecken under en era
då nationalismen tog fart? Det paradoxala blir mindre problematiskt om vi betänker att Panouse var präglad av romantikens
tankar, han närde en romantisk beundran inför det vilda, det
»naturliga» och ursprungliga, element som framträder med all
tydlighet då arabens karaktär beskrivs.
Må man nu kasta ögat på Araben och se dennes fasta hållning och energiska anletsdrag. Hans torra och spända fibrer
göra honom genast färdig till alla rörelser. Hans själ är liksom en vulkan af lidelser: allt hos honom går till ytterlighet,
så dygd som last: samme Arab, som i sitt hus är ytterst gästvänlig, är grym emot den honom mötande resanden. Hans
18 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
föda är grof och svag, kamelmjölk och hästkött. Knappt har
denna öknens son sofvit några timmar på bara marken, så
begynner springaren, hans ädla och trogna följeslagare,
stampa, vädrar gryningen och inbjuder sin herre, att åter genomflyga öknen.16
Bilden av araben är givetvis lika präglad av stereotypa uppfattningar om den Andra som bilden av holländaren: Den ädle,
men samtidigt lite farlige araben, som lever ett fritt liv tillsammans med sin häst. Detta sätt att tala om Orienten och orientalen följde en romantisk och samtidigt kolonial matris.17
Om holländaren således var en karaktär att ta avstånd ifrån,
så stod araben för ett eftersträvansvärt ideal med tydliga manliga förtecken.
Araben hade en »fast hållning», han var energisk, heroisk
och tapper, en man som inte var rädd för umbäranden utan som
tvärtom stärktes av dem. Panouse skrift tillhandahöll vad etnologen Bo Nilsson kallar ett slags maskulint manuskript, alltså
»anvisningar för hur en man skall agera och vilka egenskaper
han bör besitta för att uppfattas som en ’riktig man’».18
Panouse manliga idealbild sammanfaller med ett ideal som
genomsyrade den franska armén vid denna tid.19 Holländaren
däremot framställdes som direkt omanlig i jämförelse: Fet, vek,
slapp och likgiltig.
Den stereotypa bilden av holländaren var således präglad av
föreställningar om nationella identiteter och av genus, men
även klass var av betydelse. Det var en medlem av den ekonomiska överklassen som lyftes fram som ett varnande exempel.
Från sin utsiktspunkt i det revolutionära Frankrike hade
Panouse svårt att förlika sig med en (stereotyp) karaktär som
uppenbarligen inte var beredd att verka för samhällets utveckling: Holländaren satt fet och passiv i sitt »eleganta» hus. Panouse däremot, tillhörde en ny och allt starkare samhällsklass,
borgerligheten, som var beredd att ta ansvar för samhället. I
borgerlighetens samhälle fanns inget utrymme för feta, veka,
slappa karaktärer, istället var självbehärskning och disciplin ledstjärnor i en kamp mot en förslappad överklass.20 Längre fram,
vid decennierna kring 1900, skulle istället arbetarklassen utmålas som de hotfulla Andra, åtminstone i borgerligt präglad
press och andra forum där borgligheten dominerade. Arbetarklassen fick representera sådant som en bildad borgerlighet
ville ta avstånd ifrån, exempelvis brist på ordning, disciplin och
kontroll.21 Men nu var detta en grupp som ännu inte var tydlig
i det politiska landskapet, det var viktigare för borgerligheten
att skapa avstånd till den gamla överklassen – kampen om politiskt inflytande fördes med den senare och den feta kroppen
blev ett redskap i denna kamp.
Panouse medicinska blick var impregnerad av kulturella föreställningar, men var befinner sig läkarvetenskapen idag? Har
distans skapats till kulturellt färgade klassifikationssystem?
Detta är frågor som ska belysas med utgångspunkt i den så kallade Compass-studien.
I Compass-studien förklaras fetma bland ungdomar från lågutbildade miljöer med stillasittande, som också
kopplades till tv-tittande. Resultaten av studien visar dock enbart marginella skillnader mellan olika miljöer.
Därmed förlorar klassegenskapen sin bärkraft och visar sig vara en historisk konstruktion. Bilden visar barn
utanför nybyggda HSB-hus 1924 – innan tv:n fanns. Foto: HSB
Compass-studien gjordes i sydvästra Storstockholm vid 2000talets inledning och publicerades 2004. Ambitionen var bland
annat att »kartlägga och analysera» relationen mellan vikt och
»socioekonomiska förhållanden».22 Resultaten var till synes
inte överraskande. Det ökande antalet överviktiga och feta ungdomar lokaliserades nämligen till de med »låg social ställning»,
synonymt med »lågutbildade föräldrar», synonymt med »mo-
derns utbildningsnivå».23 I försöken att förstå detta mönster
reproducerades kulturellt färgade föreställningar om klass.
Hotade måltidsordningen
I studien konstaterades att »låg social ställning leder till sämre
matvanor och övervikt».24 De »sämre matvanorna» var dels
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 19
ATT TÄNKA OM KLASS
relaterade till den så kallade måltidsordningen, dels till innehållet i måltiderna. Måltidsordning var en benämning på hur
många huvudmål, det vill säga frukost, lunch och middag, ungdomarna åt under en vecka. Avseende lunch och middag fanns
det dock, enligt studien, små variationer mellan grupperna.
Frukostvanorna föreföll däremot avvika mellan grupperna.
Färre ungdomar i lågutbildade miljöer åt frukost regelbundet.25
Slutsatsen om de »sämre matvanorna» baserades alltså på en
variation avseende frukostvanor, men detta räckte för att måltidsordningen skulle framstå som ett allvarligt problem. Kanske
var det inte bara måltidsordningen som hade råkat i obalans?
Sociologen Deborah Lupton, bland andra, menar att måltider
och mathantering rymmer kulturella och rituella dimensioner.
Den delade måltiden bekräftar social gemenskap och är därmed
viktig som ritual. Men, måltidens starka rituella ställning handlar inte bara om en ätandets gemenskap utan även om hur och
vad man äter.26 Ätandets praktiker är normativa och bidrar till
att skilja de »ohyfsade» från de civiliserade.27 Den civiliserade
och disciplinerade individen bekräftar samhälleliga normer och
anses i regel befinna sig på en högre nivå i sociala klassifikationssystem. De som avviker från denna form för disciplinära regimer framstår i regel som irrationella eller svaga.28 Så även i
Compass-studien där det indirekt hävdades att vissa grupper inte
hade förmåga att klara av ett liv i det moderna samhället, man
hade till exempel »svårare att motstå de kommersiella krafter»29
som fanns i samhället. Självfallet gällde motsatsen i övriga grupper: Här härskade de goda måltidsvanorna, här återfanns individer som klarade av ett liv i det moderna samhället.
Nu var det emellertid inte enbart måltidsvanorna det var fel
på bland de lågutbildade.
Stillasittandets kulturella dimensioner
Ungdomar med lågutbildade mödrar och från trångbodda
hem samt ungdomar med invandrarbakgrund ägnade mest
tid åt stillasittande aktiviteter. Skillnaderna var markanta för
tv-/videotittande som kan vara en betydelsefull orsak till låg
energiförbrukning.30
Det kan förefalla självklart att ett »folkhälsoproblem» såsom
övervikt och fetma är relaterat till stillasittande. Men, vid närmare granskning blir även detta påstående problematiskt.
Tidigare visade jag att idén om det stillasittande livet var
problematiskt redan för Panouse 1845, men då lokaliserades
problemet till en överklass som inte fullgjorde sina samhälleliga plikter. När övervikt vid 2000-talets inledning definierades som ett folkhälsoproblem blev stillasittandets politik än
viktigare, fler människor än någonsin tidigare levde inte ett
hälsosamt liv och hade därmed knappast möjlighet att fullgöra
sina medborgerliga plikter. Precis som med måltidsordningen
förefaller dock skillnaderna mellan de olika grupperna att överdrivas i studien.
20 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
I studiens sammanfattning påstods att ungdomar i lågutbildade miljöer satt still för länge, och detta dessutom framför tvskärmen. Det påstods vidare att »skillnaderna var markanta» i
jämförelse med högutbildade hem.31 De skillnader som i sammanfattningen kallades »markanta» och på andra platser i texten för »betydande»32 tycktes emellertid inte lika avgörande
när resultatet redovisades. Det handlade till exempel endast om
några minuters skillnad per dag mellan låg- och mellanutbildade.33
Idén om att stillasittande skulle vara en specifik klassegenskap hade alltså begränsad bärkraft, men likafullt höll man fast
vid denna tanke. Ytterligare en dimension i undersökningen
tycks underminera författarnas vilja att förklara övervikt med
utgångspunkt i en stillasittande klass. När man undersökte
ungdomarnas fysiska aktivitet framgick det att: »För pojkar
med lågutbildade mödrar respektive invandrarbakgrund förklaras den högre kroppsvikten inte av mind- re fysisk aktivitet.
Pojkar från dessa grupper hade i genomsnitt högre energiförbrukning på måttlig och hård fysisk aktivitet än pojkar
med högutbildade mödrar respektive pojkar med svensk bakgrund».34 I sammanfattningen blev man än tydligare: »En
större andel av pojkarna med högutbildade mödrar klarade inte
rekommendationen [60 minuters fysisk aktivitet per dag]».35
Detta förefaller djupt paradoxalt. De lågutbildade var inte
nämnvärt mer stillasittande än övriga och utförde i motsats till
övriga den rekommenderade mängden fysisk aktivitet per dag.
Uppenbarligen var det alltså trots allt inte i dessa vardagsvanor
som ett fel stod att finna.
Det fanns ingen ondskefull intention i Compass-studien,
läkarvetenskapen drevs av en god vilja. Den goda viljan tycktes dock gå hand i hand med (re)produktion av föreställningar
om klass. Talet om övervikt och överviktens orsaker rymde
normativa utsagor som placerade in somliga beteenden i ett
klassifikationssystem där somligt värderades högt och annat
lågt. Mening och ordning (re)producerades genom detta sätt
att tala,36 det byggde på en bekant idé om en karaktärssvag klass
oförmögen att stå emot det moderna samhällets frestelser.
Överviktsepidemin kan inte bromsas enbart genom individinriktade insatser. Ofta är bortfallet i individinriktade förebyggande program större bland lågutbildade, och högutbildade har lättare att ta till sig hälsobudskap och skilja på
saklig och osaklig information. Reklamen i massmedia tar
ingen hänsyn till om resurssvaga grupper uppfattar att man
kan uppnå ett njutningsfullt och trivsamt liv genom att konsumera vissa onyttiga livs- eller njutningsmedel.37
De högutbildade hade, som det verkar, en högre grad av kunskap och en högre grad av medvetenhet. De kunde konsumera
njutningsmedel utan att påverkas negativt, förmodligen eftersom de var måttfulla medan de lågutbildade frossade.
Idén om det karaktärssvaga folket är en tanketradition med
historiska rötter. Den syns redan under 1800-talet och förfinas
under 1920- och 1930-talet då det var »kris i befolkningsfrågan».38 Då innebar det att de sociala ingenjörstrupperna, där inte
minst läkarvetenskapen utgjorde en viktig del, kunde sättas in
för att skapa ordning. Bristande förmåga att hantera det moderna samhället gör det rimligt att även idag utöva social ingenjörskonst riktad mot avvikande grupper, såsom de lågutbildade.
I förordet till Compass-studien slog en landstingspolitiker och
generaldirektören för Statens folkhälsoinstitut ogenerat fast att:
»Barns och ungdomars levnadsvanor och livsvillkor är långtifrån någon privat angelägenhet». I Compass-studien noterades
emellertid att de lågutbildade inte fullföljde förebyggande program. Görs möjligtvis motstånd mot de vita rockarnas välde?
Kanske kan de trots allt skilja på saklig respektive osaklig information?
Avslutning
Övervikt och fetma är ett aktuellt och allvarligt problem, särskilt för de som drabbas av fetmarelaterade sjukdomar. Eftersom övervikt och fetma kan medföra sjukdom och lidande är
det förstås angeläget att den medicinska blicken med skärpa
REFERENSER – »ETT GIGANTISKT
FOLKHÄLSOPROBLEM»
1 Ingela Melin, Obesitas: handbok för
praktisk klinisk behandling av övervikt, fetma
och metabolt syndrom baserad på kognitiv beteendemodifikation och konventionell behandling, Lund 2001, s. 11.
2 Melin 2001, s. 18.
3 Deborah Lupton, Food, the Body and
the Self, London 1996, s. 74–75.
4 Karin Johannisson, Kroppens tunna
skal: sex essäer om kropp, historia och kultur,
Stockholm, 1997, s. 11.
5 Irving K. Zola, »Medicine as an Institution of Social Control» Jessica R. Johnston (red.), The American Body in context: An
Anthology, Wilmington 2001.
6 Hillel Schwartz, Never Satisfied: A
Cultural History of Diets, Fantasies and Fat,
New York, 1986; Peter N. Stearns, Fat
History: Bodies and Beauty in the Modern
West, New York and London 1997.
7 Fredrik Nilsson, »Kan man vara kry
fast man är ’normal?’ – en diskussion om
övervikt och klass», ETN: Kry. Etnologisk
skriftserie 2007.
8 Leon de la Panouse, Anvisning att förekomma och bota fetma, Stockholm 1845,
s. 4.
studerar problemet. Det är emellertid uppenbart att denna
blick har svårt att frigöra sig från kulturella föreställningar rörande exempelvis kön och klass. Den till synes objektiva vetenskapen bidrar till att producera skapa eller vidmakthålla distinktioner mellan sociala grupper, skillnader som vilar på kulturella föreställningar rörande »rätt» vanor och ideala kroppar.
På så sätt gör också den medicinska blicken klass. Självfallet är
dock läkarnas ambition hedervärd, de drivs av en god vilja. Å
den andra trampar man, med den moraliska auktoritet som
kommer med läkarstämpeln, oblygt in i människors vardagsliv
och definierar dem som bärare av ett (folkhälso)problem.
Övervikt handlar sålunda inte enbart om ett utslag på en
våg, övervikt är ett fenomen som får representera kulturella
normer och anomalier. Det finns en maktaspekt i detta. Enbart
de som lever upp till samhällets »naturgivna» eller vetenskapligt »fastlagda» sanningar och normer kan göra legitima anspråk på att utforma och ta ansvar för samhället. Allt för sällan
uppmärksammas dock det faktum att de direktiv som förs ut,
det sätt att leva på som anses främja en god hälsa (och en god
karaktär) i grunden är en klass-specifik livsstil som inte utan
motstånd och motsträvighet kan införlivas i andra klassers vardagsvanor och traditioner.
9 Karin Johannisson, Tecknen: läkaren
och konsten att läsa kroppar, Stockholm
2004, s. 49–52.
10 Panouse, s. 9–10.
11 Claes Ekenstam, Kroppens idéhistoria:
disciplinering och karaktärsdaning i Sverige
1700-1950, Hedemora 1993, s. 194.
12 Panouse, s. 7.
13 Panouse, s. 10.
14 Benedict Anderson, Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread
of Nationalism, London 1983.
15 Erwing Goffman, Stigma: den avvikandes roll och identitet, Stockholm, 1972,
s. 12.
16 Panouse, s. 10.
17 Edward Said, Orientalism, New York
1978.
18 Bo Nilsson, Maskulinitet: representation, ideologi och retorik. Umeå, 1999, s. 45.
19 George L. Mosse, The Image of Man:
The Creation of Modern Masculinity, Oxford
1996, s. 50–51.
20 Jonas Frykman & Orvar Löfgren,
Den kultiverade människan, Stockholm
1979.
21 Beverly Skeggs, Att bli respektabel:
konstruktioner av klass och kön, Göteborg
1997.
22 Finn Rasmussen, (red.), Fysisk aktivitet, matvanor, övervikt och självkänsla bland
ungdomar: compass – en studie i sydvästra
Storstockholm, Stockholm 2004, s. 8.
23 Rasmussen, s. 8.
24 Rasmussen, s. 146.
25 Rasmussen, s. 58–59.
26 Lupton, s. 37.
27 Norbert Elias, Sedernas historia,
Stockholm, 1989, s. 153.
28 Lupton, s. 19, 72–74.
29 Rasmussen, s. 146.
30 Rasmussen, s, 9.
31 Rasmussen, s. 9.
32 Rasmussen, s. 48.
22 Rasmussen, s. 49.
34 Rasmussen, s. 9.
35 Rasmussen, s. 53.
36 Lupton, s. 12–13.
37 Rasmussen, s. 146.
38 Birgitta Svensson, Bortom all ära och
redlighet: tattarnas spel med rättvisan, Stockholm, 1993.
FREDRIK NILSSON
är docent i etnologi och verksam vid
Historiska studier, Malmö Högskola
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 21
ATT TÄNKA OM KLASS
Klass, människovärde och pengar
Diskussioner om pengar handlar inte bara om ekonomi utan också om värderingar och klassidentitet.
Här fångas föreställningar om en hotad medelklasskultur under 1900-talets första hälft genom en
studie av hushållsbudgetar och privatekonomiska
spörsmål. – AV ORSI HUSZ
Denna artikel handlar om klass, ekonomi och kultur
på ett vardagsnära sätt. Empiriskt fokuseras medelklassens växande ekonomiska bekymmer och diskussioner om hushållsbudgetar under första hälften av 1900-talet. Klass brukar definieras
antingen utifrån ekonomiska eller kulturella kriterier. I denna text analyserar
jag material om mellanskiktens ekonomiska situation i ett kulturellt perspektiv. Mitt teoretiska intresse kretsar
kring frågan hur människor i vardagen söker sammanjämka olika slags
värden, ekonomiskt värde och mer abstrakta ideella värden/värderingar. Mitt
syfte är med andra ord att med tre exempel visa dels hur texter som handlar om ekonomiska kalkyler belyser kulturella och moraliskt
värderande gränsdragningar mellan klasser och dels
hur det dubbeltydiga begreppet värde kan befrukta
klassanalysen.
Hemmens lönereglering 1907
Ingenting är mera viktigt än […] att tidigt lära
dem [ungdomen] mäta och väga lifvets värden mot
guld.1
Den kontroversiella tanken att vi bör kalkylera livets
värden – skönhet, glädje, lycka, heder, kunskap med
mera – i pengar framfördes med kraft av samhällsvisionären Elna Tenow (1862–1944). Under pseudonymen Elsa Törne gav hon under åren 1905–1907 ut
Solidar-böckerna, en på sin tid mycket uppmärksammad bokserie. Där presenterade hon sina reformidéer om hem och familj. Jag har här intresserat mig
för den tredje och sista boken i serien, Hemmens lönereglering, som diskuterar familjelivets ekonomiska
aspekter.2
Solidarhemmet – det ideal som Elna Tenow skissar upp i bokserien, bygger på att var och en får ett
eget utrymme (»solo») och att man skapar en solida22 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
ritetskänsla inom familjen. Hemmet bör också byggas på »solida» moraliska grunder. Varje familjemedlem (inklusive tjänstefolket) bör få sin värdighet
bekräftad. Detta åstadkommer man, enligt Tenow,
bland annat genom att man ekonomiskt kalkylerar
och tydligt värdesätter vars och ens insats. Bland
annat bör hembiträdets ersättning alltid anges som
en penningsumma, även om en stor del av lönen
utgår in natura.
Det är samhällets övre mellanskikt som står i fokus
för Elna Tenows intresse. I kapitlet om barnet
skriver hon att det inom »de bildade klasserna» finns en missuppfattning att barnen bör försörjas fullt högt upp i åldrarna och därigenom erbjudas ett lättsamt liv. Det fortplantar felaktiga
ideal, menar hon. Barnen bör inte
bara lära sig att vörda penningen utan
också att ta ekonomiskt ansvar. »Med
det ekonomiska ansvaret följer gärna
känslan af ett motsvarande moraliskt.»3
Redan från de tidiga tonåren bör barnen
helst tjäna egna pengar eller i alla fall avstå
från kostsamma vanor. Tenow är mycket konkret och
kalkylerar noggrant ett medelpris för utgifter för en
»skolyngling […] ur den burgna medelklassen». Exempelvis bör kostnader för tjänstefolket minskas till
hälften för de äldre barnen: »[D]å en vuxen gosse
nödvändigt bör kunna nöja sig med mindre uppassning än sina föräldrar och mindre syskon, räkna vi
blott 150 kronor på hans lott eller 0,50 pr dag.»4 Tillgång till tjänstefolk betraktar hon dock som en självklarhet.
Tenow tar även upp de självförsörjande kvinnornas ekonomiska problem. Hon kritiserar de låga
kvinnolönerna inom tjänstemannayrkena. Även här
blir skildringen tydligt klasspräglad. Hon skissar upp
en budget för att visa vad en »bildad kvinna» behöver
för att inte tvingas till ett »hederslöst liv». Förutom
kostnaden för bostad och mat anför hon två typer av
utgifter: de »nödvändiga» och de »berättigade» (eller
»rättmätiga»). De nödvändiga utgifterna är »skatt,
sjukkassa, tvätt och kläder, […] värme, lyse och renhållning af bostaden samt en del inventarier.» De berättigade utgifterna består av »personlig hygien [exempelvis hårbehandling], läkare, post, rekreation,
någon andlig föda i form af böcker, tidningar eller
musik, gåfvor m. m. och framför allt någon bespa-
Elna Tenow (1862–
1944) publicerade
under pseudonymen
Elsa Törne Solidarböckerna mellan
1907 och 1909. Där
diskuterade hon
bland annat familjelivets ekonomiska
aspekter. Tenow var
också pionjär inom
vegetarianismen in
Sverige. Foto: Robert
Ekmans samling
Tenow beskriver i sina Solidar-böcker en budget för en bildad kvinna för att visa vad hon behöver för att inte
tvingas till ett »hederslöst» liv. Bilden visar ett utdrag ur den socialdemokratiska agitatorn Hulda Floods hushållsbok. Källa: Hulda Floods arkiv/ARAB.
ring.» De senare räknar Tenow med stor försiktighet, och ändå är det nästan omöjligt att komma fram
till en rimlig budget med de gällande kvinnolönerna:
»Huru klär sig en dam för 156 kronor?» Man kan
kanske sätta upp en minimibudget för klädinköp,
men: »Behöfves intet skärp […], ingen krage, ingen
brosch?»5
Heder och värdighet länkas samman med både
klasstillhörighet och ekonomiska tillgångar: »För att
lefva med heder fordras att hvar och en i sin samhällsställning må kunna fylla sina rättmätiga behof.»6
Tenow antyder att medel- och överklassen med rätta
kan ha anspråk på mer än arbetarna:
Hemmen på c:a 3,000 kronors inkomst tillhöra socialt två vidt skilda klasser. För handtverkare- och
arbetarehem med enkla personliga och sällskapliga vanor är detta en rund summa, men för dem,
som med sina rötter och vanor tillhöra samhällets
ekonomiska öfverklass, är det en mager bot, som
kräfver både klokhet och försakelse att uttänja, så
att den räcker.7
Hemmens lönereglering är ett utmärkt exempel på
hur människor balanserar och sammanjämkar värde
och värden. Tenow använder ofta orden valör, värde,
värdighet, heder och hennes övergripande argument
är att omvandlingen av ideella värden i pengar (om
än bara i tanken) hjälper oss att skapa både människovärde och ordning i vardagen. Detta framstår som
något kontroversiellt än i dag, och mer så för hundra
år sedan. Penningvärden och ideella värden har ansetts stå i motsättning till varandra trots den likalydande benämningar.
Den brittiske antropologen Daniel Miller har propagerat för användning av begreppen värde/värden i
kulturanalyser. Han menar att värde skapas i vardagen genom att människor försöker överbrygga glapARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 23
ATT TÄNKA OM KLASS
Ur Puck nr. 1, 1907:
– Gifta mig, nej jag tackar. Tänk så trefligt när frun
kommer och ska ha hushållspengar.
– Ja, men hushållspengar får du väl ha när du är ungkarl?
– Nej, då går man ut och äter.
pet mellan värde (ekonomiskt) och värden (kulturella,
moraliska, känslomässiga).8 Det är just vad Elna
Tenow ägnar sig åt i sin bok. Frågan är hur detta görs
och vilken relevans det har för klassanalysen. Flera
forskare har på senare år, liksom Miller, uppmärksammat de analytiska möjligheterna i dubbelheten i
värdebegreppet men få har genomfört konsekventa
analyser.9 En som faktiskt har ägnat sig åt sådant är
den amerikanska ekonomsociologen Viviana Zelizer.
Hon lyfter visserligen inte fram själva ordet »värde»,
men hon pekar på de sätt som människor tillgriper
för att överbrygga den (uppfattade) grundläggande
motsättningen mellan pekuniära och ideella värden.
Enligt Zelizer är pengar aldrig bara neutrala värdemätare utan laddas med sociala meningar i människors vardag.10
Ett bredare teoribygge har presenterats av de
franska samhällsforskarna Luc Boltanski och Laurent
Thévenot.11 De har utarbetat en modell, som de kallar för »the economies of worth» (värde- eller snarare värdighetsekonomier), där de renodlar sex olika
24 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
värdesfärer eller logiker som människor vanligen
hänvisar till när de vill rättfärdiga sina handlingar.
Konflikter kan uppstå om man blandar ihop värdeprinciper från de olika sfärerna. Modellen kan användas även för mitt material. Budgetar och faktiska
val om vad man lägger sina pengar på kräver rättfärdiganden – uttalade eller outtalade. Fyra av de sex
värdesfärerna i boken är relevanta i de sammanhang
som jag undersöker: marknadens (market world) och
den ganska närliggande produktionens värld (industrial world), den civila, samhälleliga världen (civic
world) och hushållet (domestic world).12
Tolkar man Hemmens lönereglering utifrån detta
perspektiv så visar det sig att Tenows förslag inte
handlar om en sammanblandning av de olika värdena
som det vid första anblicken kan förefalla. I stället vill
hon åstadkomma en överenskommelse så att förhållandet mellan de i praktiken överlappande värdesfärerna, marknaden och hemmet, rätas ut. En av hennes viktigaste idéer går ut på att inte bara hembiträdenas ersättning utan även husmödrarnas bör räknas
ut i pengar. De senare bör ha rätt till en viss procent
av familjens inkomst. Kvinnor bör »sälja bort sitt arbete, sin intelligens och sin skicklighet» och »skänka
bort sin kärlek» och inte tvärtom som det görs i äktenskapet (vid denna tid) när kvinnor gifter sig för att
få försörjning, låter Tenows argument.13 Kvinnans
arbete bör bedömas enligt värderingsprinciperna från
Skattebetalarnas budgetbyrå gav under 1940-talet ut skriften Sunt förnuft som handlade om hur hushållen
kunde sänka sina kostnader. Ett av råden var att förenkla umgängesformerna och därigenom minska
kostnaderna för bjudningar, middagar och fester. Foto: Morgonbris
marknadens och produktionens värld, medan kärleken hör till och bör värderas inom hemmets värld.
Enligt denna finurliga logik kan en kvinna välja bort
hemarbetet och ta lönearbete istället om hon så vill
och ändå sviker hon inte hemmets viktigaste värden
(kärleken och solidariteten). En sådan lösning presenteras som fullt möjlig i boken om Hemmens lönereglering.
Tenow må vara radikalt könsmedveten i sin analys, men hon är samtidigt klassblind och talar om de
övre samhällsgruppernas privilegier som självklarheter. Människovärdet får kosta mer i de »burgna» eller
»bildade klasserna». Strävan efter systematisk värdering ledde i Tenows fall till tydlig klassificering och
därigenom även nedvärdering av vissa samhällsgrupper.
Sunt Förnuft i budgeten
håller medelklassen uppe
Skattebetalarnas Budgetbyrå (den första i sitt slag i
Sverige) erbjöd privatekonomisk rådgivning sedan
1927. Sådana råd publicerades också i föreningens
tidskrift Sunt Förnuft och präglades av en stigande
oro för medelklassens ekonomiska situation.
Under 1920- och 1930-talen rapporterades att
även de mest förmögna hade börjat »leva över sina
tillgångar» och tog av sina förmögenheter för att
upprätthålla sin vanliga levnadsstandard. Oron för
kapitalkonsumtionens konsekvenser steg ytterligare
på 1940-talet. Den finansiella expertisen rådde även
de välbeställda familjerna att försöka sänka sina kostnader istället. Effektivast ansågs vara att klara sig utan
hembiträde (åtminstone inom familjer utan barn).14
En sådan åtgärd framstod dock som kontroversiell.
Ännu 1928 hävdade en skribent i tidskriften att »när
en familj icke längre förmår att hålla ens en enda tjänarinna och frun hänvisas att slava i kök och källare,
torde medelklassgränsen nedåt få anses överskriden.»15
Rådet om att inte ha anställd hjälp i hemmet motiverades alltså av kostnadsargumentet (utöver den
inbesparade lönen minskar hushållsutgifterna och
boendekostnaderna då inget extrarum behövs), men
även sådana argument var rotade i den borgerliga
identiteten. Exempelvis kunde förfiningen och den
särskiljande smaken hos borgerliga familjer framhållas. I en artikel skriven i form av ett samtal med en
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 25
ATT TÄNKA OM KLASS
ung kvinna framhölls den ekonomiska fördelen med
att i alla fall i äktenskapets början klara hemmets
skötsel utan jungfru. För detta uppenbarligen impopulära råd argumenterades det bland annat så här:
… en ung jungfru, min vän kan aldrig få i sitt
huvud, att en sak som »bara» är spräckt eller »litet
kantstött» inte har något värde. […] Följaktligen
gör det ingenting i hennes tycke om porslinet naggas både här och där, bara det inte blir alldeles
sönderslaget. I vårt tycke är ett naggat glas eller en
spräckt tallrik spolierat och oanvändbart.16
Här finns en tydlig kluvenhet, då det på ena sidan
framhävs att »vi» (läs: medelklassen, borgerligheten)
är finare än »de» (hembiträdena, arbetarklassen), och
å andra sidan konstateras att inte ens i dessa fina kretsar har man råd med tjänstefolk, följaktligen måste
medelklasskvinnorna utföra det som förr var tjänstefolkets arbete.
Sällskapslivet efter borgerliga normer kostade
också för mycket. Ett annat allmänt råd var att förenkla umgängesformerna och därigenom minska
kostnader för bjudningar, middagar och fester. Argumentationen är intressant. Just på grund av medelklassens och borgerlighetens högre kulturella standard behövdes inte, hävdade skribenter i Sunt Förnuft, några materiella överdrifter och överflöd av mat
och sprit, för att göra sammankomsterna trevliga och
trivsamma. »Den andliga underhållningen» bör istället dominera dessa tillställningar, till skillnad från
»på landet […] hos bönderna», där det »sägs i allmänhet inte mycket», men det »äts […] i ett kör på
kalasen».17
Utgifter för kulturella ändamål eller för barnens
utbildning betraktades däremot, eller kanske just därför, som berättigade och sågs nästan som ett inneboende behov hos de borgerliga klasserna. Ekonomiprofessorn Gustaf Åkerman skrev om över- och medelklassens vardagsutgifter:
Utöver de för det rena livsuppehället nödvändiga
utgifterna blir här [till skillnad från arbetarklassen]
betydande belopp nödvändiga för att uppehålla
den intellektuella effektiviteten och den för sådana
ändamål erforderliga andliga standarden. För familjeförsörjarna komma därjämte de ofta mycket
kännbara utgifterna för barnens utbildning till en
motsvarande effektivitet och standard. På det hela
taget tillkomma för dessa samhällsgrupper betydande behov och utgifter av kulturellt slag, som
emellertid ur dessa personers och hela samhällets
26 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
synpunkt äro både nyttiga och ganska nödvändiga.
Allt detta gör, att de andligt arbetande samhällsgrupperna med medelmåttiga inkomster i själva
verket ofta inte äro bättre ställda än kroppsarbetarna.18
Upprätthållandet av den andliga standarden och den
intellektuella effektiviteten rättfärdigade bokinköp,
tidningsprenumerationer och konsertbesök. Sådana
kulturella »nöjen» värderades högt och motiverades
även med samhällsintresset. Däremot föreslog professorn nedskärningar i budgeten vad gällde kostsamma bjudningar, klädlyx, och, återigen, hembiträden.
Att budgetexperter varnade de rika för att konsumera sina kapitaltillgångar och därför föreslog nedskärningar i levnadsstandarden är knappast förvånande i sig. Mer intressant är deras argumentation.
De beskrev en stabil och stark privatekonomi, och
särskilt förmögenhetsägande som en viktig om inte
den allra viktigaste delen i den borgerliga kulturen.
Här handlade det inte om smarta investeringar utan
helt enkelt om ekonomiskt oberoende (av andra och
av staten). Förmögenhetens fördelar uttrycktes i moraliska termer, exempelvis talade man om att ha »en
ryggrad» eller att kunna »göra rätt för sig» även efter
sin död.19 Nu när förmögenhetsägandet och utsikterna att bygga ett kapital hotades bland annat av den
ökade beskattningen och av minskade realinkomster
för medelklassyrken var det själva den borgerliga
identiteten som kom i gungning. Mycket riktigt dominerade i tidskriften uttalandena om att man till
varje pris skulle försöka bevara kapitalet just under
1940-talet. Detta var nämligen det årtionde då både
inkomstutjämningen och den ökade förmögenhetsbeskattningen blev kännbara i samhället. Naturligtvis påverkade även andra faktorer kapitalbildningen,
exempelvis inkomsttaxeringen, eller dålig avkastning
på sparande och sjunkande aktieutdelningar under
perioden fram till 1950.20
Föreståndaren för Skattebetalarnas Förenings
Budgetbyrå diskuterade problemet med kapitalkonsumtionen i en artikel år 1944. Hon konstaterade att
även de »mycket välbärgade» började nu tära på befintligt kapital. De borgerliga gruppernas ekonomiska bekymmer var inte mindre än ett riktigt samhällsproblem. Om medel- och överklassen, som axlade ett så viktigt intellektuellt och kulturellt ansvar i
samhället skulle bli »ekonomiskt nedsumpade», så
skulle detta skada, betonade hon, inte bara dem själva
som individer och som social klass, utan också samhället i sin helhet. Det ekonomiska tryck som dessa
Rekommendationer för att sänka medelklassens hushållsbudget under 1940-talet var att försöka klara sig utan
hembiträde. Foto: Aftontidningen
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 27
ATT TÄNKA OM KLASS
I Veckojournalens serie om medelklassen som publicerades under 1950-talet hävdades att medelklassen hade
mindre kvar i plånboken än arbetarklassen bland annat därför att deras levnadsstandard krävde att åtminstone
två hembiträden skulle sköta det stora hushållet. Foto: Morgonbris
grupper hade utsatts för äventyrade nämligen deras
»förmåga att hålla sig uppe och väl fylla sina funktioner – bl. a. av bildning och kultur – i samhället.» Slutsatsen var således att den borgerliga levnadsstandarden måste sänkas »radikalt» för att den borgerliga
kulturen skulle kunna bevaras:
»[M]an måste pressa ned sin levnadsstandard för
att hålla sig uppe. Det låter som en paradox, med det
är bara klar logik.»21 Mottot i överrubriken för Budgetbyråns avdelning i tidningen lät mellan 1944 och
1947 typiskt nog så här: »A och O för att hålla sig
28 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
uppe socialt och kulturellt är att ha en vältrimmad
ekonomi.»
Det är slående hur mycket utrymme som offrades
åt att utmåla medelklassens förfall som en kulturell
katastrof i denna tidskrift som annars nästan uteslutande ägnades åt ekonomiska spörsmål. De samtida
skribenterna tolkade krympande kapitaltillgångar
och avtagande kapitalbildning hos de grupper som tidigare ansågs höra till borgerligheten för det första
som ett nationalekonomiskt problem. För det andra
uppfattade de det som ett ekonomiskt problem för en
stor grupp individer. Och för det tredje (men inte
minst) som ett kulturellt problem: med minskade förmögenheter var en kulturbärande klass på väg att försvinna. Kapitalägandet uppfattades alltså inte bara
som ett ekonomiskt kriterium utan också som ett kulturellt krav för att tillhöra borgerligheten. Man skulle
med Pierre Bourdieus begrepp, men i viss mån i motsättning till hans modell om det sociala fältet, kunna
uttrycka detta som att för dessa grupper var det ekonomiska kapitalet också en del i deras kulturella kapital. Bourdieu skiljer dessa två typer av tillgångar åt,
men han gör dem i viss mån jämförbara och visar
möjliga samspel mellan dem. Min tolkning går ett
steg vidare i den riktning som har pekats ut av bland
andra Viviana Zelizer.22 Förmögenhetsägandet hade
således för dessa borgerliga grupper en kulturell och
moralisk mening, det förknippades med den borgerliga identiteten, med oberoendet och med plikten att
kunna erbjuda en trygg framtid för sin familj och sina
efterlevande. Här ser vi också hur argument från
olika värdesfärer blandas. Att inte konsumera bort
kapitalet är ett vanligt marknadsargument (market
world i Boltanski & Thévenots modell). I de ovan citerade artiklarna förstärks det med argument som
samhällsnytta och kollektivt ansvar (civic world) och
även med moraliska principer från hemsfären (domestic world) om vars och ens ansvar för sina närmaste. Här samlas alla dessa värderingar i försvar för
den borgerliga medelklassen.23
Rättvisa åt medelklassen
– och helst mer pengar
Mitt tredje exempel är hämtat ur en stor pressdebatt
som Svenska Dagbladet startade med en artikelserie i
början av år 1950 om medelklassens försämrade ekonomiska villkor. Budskapet var att stora grupper, som
tidigare hörde till en borgerlig medelklass i samhället
nu hotades av ekonomisk utarmning – på grund av inkomstutjämningen, skattesystemet och fördelningen
av socialförmåner. Särskilt utsatt var den »intellektuella medelklassen», det vill säga de med akademisk utbildning. Artiklarna, som till stora delar byggde på
statistiska utredningar, fick stor uppmärksamhet, de
debatterades och kommenterades i den övriga pressen. Serien publicerades även i bokform med titeln
Rättvisa åt medelklassen.
»Industriarbetaren tjänar lika mycket som lektorn», hette en av de mest uppmärksammade artiklarna i serien. Här populariserades de så kallade livslönekalkylerna, en vid denna tid jämförelsevis ny statistisk metod för jämförelser av nettoinkomsterna i
olika yrken under en hel yrkeskarriär. Det användes
för att mäta avkastningen av en lång utbildning. I
Svenska Dagbladets artikelserie gjordes det genomgående detaljerade jämförelser mellan medelklassens
och arbetarklassens privatekonomiska villkor. De två
samhällsgrupperna företräddes av två fiktiva figurer,
herrarna Akademicus och Prakticus. Vokabulären var
klasspräglad och klassdefinitionerna verkar ha byggt
på ett slags traditionell förförståelse om ett tredelat
klassamhälle. Överklassen bestod av ett par procent
av befolkningen, de med höga inkomster. Arbetarklassen inkluderade alla som förtjänade sitt levebröd
med kroppsligt arbete. Resten kallades för medelklass. Medelklassen var med andra ord de som hade
kultur men inte pengar. Livslönetabellernas kalkyler
visade en hierarki som ställde invanda klasshierarkier
på huvudet. Yrkesarbetaren hamnade högre upp än
lektorn och spårvägskontrollören gick om både professorn och underläkaren.24 Glappet mellan två olika
värderingssystem framstod tydligt. Tidningen beklagade också att den akademiska utbildningen därför
var en dålig investering för individen, trots den uppenbara samhällsnyttan.
Den liberala Vecko-journalen anslöt sig till Svenska
Dagbladets linje med en egen medelklasserie i provokativ ton. Här framträdde inte bara den kulturella
utan också den moraliska gränsdragningen gentemot
arbetarna. Vecko-journalen skrev i offensiva termer om
medelklassens roll i samhället. Det var den bildade
medelklassen som stod för kulturen i ett samhälle
som beskrevs som »ett triangeldrama mellan kapital
– kroppsarbete – kultur.»25 De gick så långt att de
hävdade att arbetarklassen för det mesta präglades av
ett krasst materialistiskt tänkande, medan medelklassen var villig till mödosamma uppoffringar för studiernas skull.
Den rimliga förklaringen till det oproportionerligt låga antalet arbetar-studenter i landet är naturligtvis att arbetarungdomen under intryck av
de livsideal som omhuldas i deras miljö, hellre väljer att snabbt skaffa sig relativt stora omedelbara
löneinkomster framför att engagera sig i ett mödosamt studiearbete med låg avkastning både nu
och på framtiden.26
På samma sätt presenterades hushållsbudgeten. Vissa
poster i den typiska medelklassbudgeten, uppfattades
i tidningsdebatten 1950 som självklara och nödvändiga. Den andra artikeln i Vecko-journalen medelklassserie är belysande: Tidskriften ville försvara Svenska
Dagbladets slutsats av livslönekalkylerna, nämligen att
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 29
ATT TÄNKA OM KLASS
en läroverkslektor tvingas hålla samma standard som
en yrkesarbetare. Kritikerna har talat om överdrifter,
men kalkylen är alls inte orimlig, situationen är till
och med värre, hävdade Vecko-journalen och ville illustrera det med ett konkret exempel »ur verkligheten»:
I ett villasamhälle utanför Stockholm bor en lektor, gift och med fyra barn. Hans hustru är lärarinna även hon. Han är i den åldern och har det
antalet tjänsteår att han hamnat i högsta löneklassen. Då också hon kommit högt på löneskalan, har
de en sammanlagd årsinkomst på 30.000 kronor.
Ytligt sett har de det alltså lysande ställt. I själva
verket lever de sämre än sina grannar, en arbetarefamilj som genom husfaderns och äldste sonens
yrkesarbete kommer upp i en samlad familjeinkomst på något mer än tredjedelen av lektorns.
Frånsedd bostaden som är större och bättre inredd
i lektorsfamiljen än i arbetarfamiljen, står standarden i den förra ett trappsteg under den senares.
Lektorsfamiljen äter sämre, klär sig sämre, gör av
med mindre sprit, mindre tobak, går mindre ofta
på bio, har inte råd att hålla barnen med lika fina
cyklar och har inte råd till de semesterresor, som
grannfamiljen kan kosta på sig. Varför? Därför att
lektorsfamiljen per år har:
NOTER – KLASS, MÄNNISKOVÄRDE OCH PENGAR
1 Törne, Elsa, (pseud. för Elna Tenow), Hemmens
lönereglering. Solidar III, Stockholm 1907, s. 119, se
även 120–121.
2 Volym ett och två i Solidarserien heter En lifsfråga
för hemmen och Renhet, Stockholm 1905 resp. 1906. Om
Tenow och den första boken se Ronny Ambjörnsson,
»Elna Tenow – vardagens visionär», i Obemärkta. Det
dagliga livets idéer, Stockholm 1995, s. 239-246
3 Törne 1907, s. 132.
4 a. a., s. 159.
5 a. a., s. 65–97, se särskilt 65ff, 72, 73.
6 a. a., s. 84.
7 a. a., s. 224–225.
8 Daniel Miller, »The Uses of Value», Geoforum 39
(2008); dens. »The birth of value», i Peter Jackson m.fl.
red., Commercial Cultures, Oxford 2000.
9 Se David Stark »For a Sociology of Worth», Vando
Borghi & Tommaso Vitale red., Le convenzioni del lavoro,
il lavoro delle convenzioni, numero monografico di Sociologia
del Lavoro, n. 102, Milano 2007, engelsk version:
<www.coi.columbia.edu/pdf/stark_fsw2.pdf>.
10 Viviana Zelizer, The Social Meanings of Money,
Princeton 1994; dens. The Purchase of Intimacy, Prince-
30 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
10.000 kronor i skatt
3.000 kronor i studieskulder och försäkringar betingade av skulderna
7.000 kronor i utgift till två hembiträden
3.000 kronor i utgift för huset, istället för de 2.000
som arbetarfamiljen betalar och lektorsfamiljen
gärna skulle ha nöjt sig med om den fått,
1.000 kronor i utgifter för oumbärlig facklitteratur och tidskriftslitteratur för båda makarna, som
är lärare i skilda ämnen.
Det som sedan blir kvar till hushållsutgifter, kläder,
nöjen, läkare, semester är mindre än vad grannfamiljen disponerar, konstaterade Vecko-journalen i upprörd ton. Därefter motiverades posterna i budgeten.
Bland annat förklarades att två hembiträden behövs
eftersom det är »omöjligt numera att få ett ensamt
biträde att sköta ett så stort hushåll».27
Saker som medelklassen, till skillnad från arbetarklassen, automatiskt ansågs kunna ha anspråk på
var alltså inte så få, visar läsningen av Svenska Dagbladets serie och Vecko-journalen artiklar: det var böcker och tidskrifter, större bostad, hembiträde, privata
försäkringar, medlemskap i ideella föreningar, och i
vissa fall även finare kläder. »Prakticus kan gå till jobbet i sina trevliga och enkla arbetskläder – kläder som
hela tiden varit föremål för priskontrollens strängaste
ton 2005.
11 Luc Boltanski & Laurent Thévenot, On Justification. Economies of Worth, Princeton & Oxford 2006 [på
franska 1991].
12 De övriga två sfärerna är »the inspired world»,
och »the world of fame». Modellen låter sig inte reduceras till dikotomin privat och offentlig.
13 Törne 1907, s. 197.
14 Se bland annat »Bostad för medelklassfamilj» Sunt
Förnuft (hädanefter SF) 1928 febr., s. 47–48; »En pratstund om vad det kostar att ha jungfru» 1928 sept., s. 257;
»Överklassens sparmöjligheter» 1940 aug., s. 187; »Höga
inkomster men standardsänkning» 1944 febr., s. 33; »Att
leva över sina tillgångar» 1946 aug., s. 209.
15 »Den Gamla och Den Nya Medelklassen», SF
1928 juni, s. 191.
16 »En pratstund om vad det kostar att ha jungfru»,
SF 1928 sept., s. 257.
17 »Bjudningar» SF 1936 mars, s. 77; se även »Man
är mans gamman. Slopa ej umgänget, men förenkla det»
SF 1939 febr., s. 27.
18 Gustaf Åkerman, »Överklassens sparmöjligheter»
SF 1940 aug, s. 187. Se även »Höga inkomster men
standardsänkning» 1944 febr., s. 33.
uppmärksamhet. Klädkostnads-kontot blir ett helt
annat för män och kvinnor som har kontoret som arbetsplats.»28
Sådana »oumbärliga» attribut räknades som självklarheter och inte som tecken på en faktiskt högre levnadsstandard hos medelklassen. Det är först efter att
dessa utgifter var betalda som man började jämföra
arbetarnas och medelklassens ekonomiska situation. I
medelklassartiklarnas skildringar hade arbetarna inga
motsvarande »nödvändiga» utgifter. Ingenting anvisades exempelvis för att bevara den »kroppsliga standarden» hos arbetarna, medan medelklassens »andliga/intellektuella standard» krävde åtskilliga hundra
kronor om året. Dessa poster i budgeten kommenterades oftast inte särskilt, utan kategoriserades med
hjälp av den ekonomiska vokabulär som tillämpades i
serien, som nödvändiga kostnader för att det investerade kapitalet (utbildningskostnader) skulle kunna
förränta sig. Just för att de betraktades som självklara
i dåtiden bör de i den historiska analysen problematiseras och ses som beståndsdelar i en särskiljande (men
hotad) medelklasskultur.
Sammanfattning
Den svenska historieforskningen har dokumenterat
en stark föreställning som rådde från 1920-talet och
19 »Höga inkomster men standardsänkning» SF
1944 febr., s. 33; »Ekonomi är mer än pengar» SF 1960,
sept., s. 22.
20 »Skatter och löner under 40 år» SF 1961 april,
s. 22-23; K.G.A Sandström, Om förmögenhetsskatt samt
beskattning av inkomst av kapital, Stockholm 1945; 1949
års skatteutredning. Betänkande angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51); Martin Gustavsson,
Orsi Husz & Johan Söderberg, Collapse of a Bourgeoisie? The Wealthy in Stockholm 1915–1965 (kommande)
21 »Höga inkomster men standardsänkning», SF
1944 febr., s. 33.
22 Pierre Bourdieu, La distinction, Critique social du
jugement, Paris 1979; Zelizer 1994.
23 Moraliska gränsdragningar mellan klasser har på
senare år studerats av flera forskare. De vill komplettera
Bourdieus klassanalys genom att lyfta in en ny dimension som tar upp värderingar och moral. Se Michèle
Lamont, Money, Morals & Manners. The Culture of the
American Upper-Middle Class, Chicago & London 1992,
s.181–192; Andrew Sayer, The Moral Significance of Class,
Cambridge 2005.
24 Kalkylerna kritiserades för att ha överdrivit utbildningskostnaderna och för att de slutade vid 65 års
ett par årtionden framåt om medelklassens kris och
kulturella nedgång: Dess ekonomiska villkor hade
försämrats och medelklassen blev därför alltför upptagen av sina materialistiska bekymmer.29 I denna artikel har jag visat att privatekonomiska spörsmål i
praktiken avslöjar mycket mer än penningproblem.
Det empiriska materialet användes som illustration
på hur ekonomi, kultur och moral hänger ihop i
klassstyrda gränsdragningsmekanismer. Jag har inte
sökt åstadkomma någon klassdefinition eller kategorisera utifrån befintliga sådana utan har intresserat
mig för samtidens sätt att uppfatta klass.
Man kan dra några mer allmänna slutsatser av den
korta analysen ovan. För det första att värderingar
skapas och artikuleras bland annat genom kalkyler
och står därför inte i motsättning till dem. För det
andra att klasskillnader formulerades genom uppställningen av normbudgetar på ett konkret sätt. Vad
som ansågs vara en investering, en nödvändig kostnad eller ett umbärligt nöje varierade och definierades i klasstermer. Med klassificering följer nästan alltid värdering. Värdering kan ske på olika sätt och
med argument från olika värdesfärer. Det verkar
dock finnas en strävan hos människor att uppnå överensstämmelse mellan olika typer av värden. Och i de
fall som jag har presenterat ovan, artikulerades klass
just i spänningen mellan olika slags värden.
ålder och inte inkluderade pensionsåldern.
25 »Medelklassen och arbetarna: Grammofon eller
vitaminer», Vecko-Journalen nr 9 1950.
26 »Medelklassen och arbetarna: Att tjäna pengar
eller tjäna samhället», Vecko-Journalen nr 10 1950. Den
välvilliga tolkningen av samma fenomen var annars
»psykologiska hinder» hos arbetarklassen med vilka man
bland annat syftade på oviljan att skuldsätta sig (SOU
1948:42, Ergo nr 2 1950, och Tiden nr 4 1950).
27 »Medelklassen och arbetarna: Att tjäna pengar
eller tjäna samhället», Vecko-Journalen nr 10 1950, s. 16,
17, 28.
28 SvD 12/2 1950.
29 Tom Ericsson »A Silent Class. The Lower Middle
Class in Sweden, 1840-1940» i Ericsson, Fink & Myhre
red. The Scandinavian Middle Classes 1840–1940. Oslo
2004, s. 19; Tom Söderberg, Två sekel svensk medelklass,
Stockholm 1972, s. 334–336.
ORSI HUSZ
är historiker vid Stockholms universitet. Hon disputerade 2004 med avhandlingen Drömmars värde: Varuhus
och lotteri i svensk konsumtionskultur 1897–1939.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 31
ATT TÄNKA OM KLASS
Kyrkbänkar och
begravningsplatser
Att studera sociala hierarkier i 1700-talets Malmö
Var satt folk i kyrkan och var blev de begravda på
kyrkogården? Artikelförfattaren menar att denna
rumsliga uppdelning var ett sätt att både skapa och
upprätthålla sociala skillnader som inte enbart kan
härledas till de ekonomiska förhållandena i samhället. Men kulturella distinktioner kännetecknar
också dagens klassamhällen och därför kan 1700talets samhälle analyseras med samma utgångspunkter som kan användas för nutiden. – AV LARS
EDGREN
Den som gick in i S:t Petri kyrka i Malmö under
gudstjänsten en söndag på 1700-talet kunde få en
snabb överblick över rangordningen och hierarkierna
i staden. Först måste besökaren ha iakttagit att det
rådde en strikt könsuppdelning i kyrkorummet. Åt
söder, till höger om kyrkans mittgång, satt eller stod
enbart män och pojkar. Till vänster, åt norr, återfanns
kvinnor och flickor och där var det också många fler
som satt. Kyrkan måste ha gett ett överbelamrat intryck. De flesta kyrkbänkar var fyllda och i gångarna
mellan de fasta bänkarna stod lösa bänkar och stolar
utplacerade. I dessa bänkar och stolar satt kvinnor
som inte fick plats i de fasta bänkarna. Runt omkring
i kyrkan stod också många gudstjänstbesökare.
Men uppdelningen av rummet följde inte bara
könsordningen, även om denna var mest uppenbar.
Den som kunde särskilja klädedräkter och kanske
dessutom kände stadens invånare, kunde lätt se att
placeringen i kyrkan inte var slumpmässig. I mittskeppets bänkrader fann man längst fram på manssidan kungens lokala representant, landshövdingen
tillsammans med hans ämbetsmän. Bakom dem satt
officerarna från stadens garnison och därefter följde
bänkar för stadens borgmästare och råd. Längre bak
i mittskeppet satt stadens handelsmän och ämbetsmän. Några enstaka hantverkare kunde man också se
i mittskeppet men de flesta av dem höll sig lite diskret i de bakre raderna. Hantverkarna dominerade
däremot i sidoskeppet på den södra sidan och i det
kapell som är beläget på kyrkans sydsida. På kvinnosidan upprepades mönstret. Den väsentligaste skillnaden var att på de lösa bänkarna och stolarna kunde
man också finna hustrur till de stadsinvånare som
32 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
stod utanför det egentliga borgerskapet, som bestod
av handelsmännen och hantverkarna.
Att studera klass före kapitalismen
Men vad kan det betyda hur människor satt i bänkarna i S:t Petri kyrka under 1700-talet? Mycket,
skulle jag vilja hävda. Det är ju uppenbart att placeringen följde ett mönster av över- och underordning.
De som hade politisk och administrativ makt och de
rikaste borgarna i staden – handelsmännen – var placerade i mittskeppet. Många av stadsinvånarna saknade helt bänkplats vilket markerade deras underordnade ställning. Historiker har intresserat sig för
bänkplaceringar tidigare, men önskade de studera social struktur var det naturligare för dem att vända sig
till frågor som hade att göra med ägande och kontroll
av produktionsmedel eller fördelning av ekonomiska
resurser. I brist på annat nöjde man sig ofta med de
titlar som användes i olika källor.
Under tiden från 1960-tal till 1980-tal vände sig
många historiker i allt högre grad mot socialhistoriska frågeställningar. Det var samhället som en helhet och hur det var uppbyggt och förändrades som
stod i centrum för intresset. Många historiker var påverkade av marxistiska teorier om historisk förändring. I dessa teorier är det sätt på vilket olika samhällen organiserar produktionen av varor av avgörande
betydelse. För marxister – eller historiematerialister
– var det naturligt att ställa frågor om klasser och
klassrelationer. Men även för socialhistoriker som
inte anknöt till historiematerialismen var det vanligt
att utgå från ekonomiska förhållanden och fördelningen av ekonomiska resurser.
I ett sådant sammanhang blev gärna något sådant
som hur människor placerade sig i en kyrka ett ytfenomen. Bänkplacering uttryckte status och anseende,
inte mer grundläggande ekonomiska förhållanden.
Den gav ett uttryck för en subjektiv uppfattning av
den sociala ordningen, till skillnad från de, som man
ansåg, mer objektiva ekonomiska förhållandena.
Nu är denna bild av tidigare historiker lite förenklad eftersom det finns en gammal diskussion om
hur samhällen före kapitalismen skall uppfattas. För
en historiematerialist är svaret naturligt: alla samhällen är klassamhällen, så också 1700-talets svenska
samhälle. Men det finns en annan inflytelserik tolkningstradition som hävdar att klasser är moderna företeelser som uppstår i samband med den industriella
revolutionen. Tidigare var de europeiska samhällena
ståndssamhällen. Stånd uppfattas som just grundade
i status och anseende men skillnaden mellan stånden
var också juridiskt fastslagen. Enligt en sådan uppfattning bröts ståndssamhället ner när klassamhället
växte fram. I stället för juridisk olikhet mellan grupper kom lagen att byggas på en formell jämlikhet
mellan människor. Tolkar man 1700-talets samhälle
som ett ståndssamhälle kan det vara naturligare att
vända sig till sådant material som bänkplaceringar.
Det kan då tolkas som uttryck för den officiellt påbjudna ordningen.
Som redan framgått av Ulrika Holgerssons inledande artikel, har mycket hänt inom historieforskningen under de senaste decennierna. »Klass» har
blivit ett allt mer kritiserat begrepp och historiker har
vänt sig till andra problemområden. I stället för att
fokusera på socialhistoriska problem har man ställt
frågor som har att göra med kultur och språkets roll
för att organisera verkligheten för människor. Ojämlikhet mellan människor som byggs upp genom språkligt konstruerade föreställningar om könsskillnad,
rasskillnad och etniska skillnader har hamnat i fokus.
Som Holgersson påpekar i sin inledande artikel behöver man inte längre se dessa olika klassificeringar
som speglingar av en bakomliggande, i någon mening verkligare indelning. Detta har haft stora fördelar men det har också haft ett pris. Det har blivit svårt
att ställa de frågor om ojämlikhet som man tidigare
försökte fånga med klassbegreppet.
Enligt min mening finns det nu möjligheter att
närma sig frågor som har med social struktur att göra
från nya utgångspunkter. Det är inte längre nödvändigt att utgå från att klass främst är grundat i en objektiv ekonomisk ordning. I stället kan man utgå från
att sociala skillnader hela tiden måste skapas och upprätthållas i det vardagliga samspelet mellan människor. Det är just sådana nya utgångspunkter som har
gjort att jag blivit intresserad av hur människor var
placerade i S:t Petri kyrka under gudstjänsten. Men
bänkplatser i kyrkan är bara ett av de material som jag
undersöker. Det jag försöker göra med 1700-talskällorna från Malmö är att se dem som bidrag till ett aktivt skapande av skillnad. Men genom ständig upprepning av likartade ordningsprinciper blir de också
ett sätt att upprätthålla dessa skillnader.
Denna korta artikel är inte platsen för en omfat-
tande genomgång av min studie och dess uppläggning. Jag skall nöja mig med att ge några exempel på
hur jag arbetar med källorna. Studien är inspirerad
av den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier.
Hans utgångspunkt är att alla samhällen kan analyseras utifrån ojämlik tillgång till olika typer av kapital.
Centrala element i hans analyser av det franska samhället var kulturellt och ekonomiskt kapital. Men av
avgörande betydelse är också vilka kapitalformer som
får samhälleligt erkännande, de som blir vad Bourdieu kallar symboliskt kapital. Skillnader mellan olika
klasser är alltså beroende av att kulturella distinktioner upprättas som markerar överordnade klassers
överlägsna tillgångar till symboliskt kapital. För mig
har Bourdieus analysschema flera viktiga poänger. En
av dem är att kulturella markeringar av skillnader är
viktiga också i dagens samhälle, inte bara i ståndssamhällen. En annan är att det finns utrymme för
ekonomiska skillnader i analysen samtidigt som ordningen i ett samhälle inte kan sägas spegla denna
skillnad. Slutligen innebär Bourdieus analys att det
är mänskligt vardagligt handlande som blir viktigt att
studera. Det är i praktiker som skillnader återskapas,
men det är också här som det blir möjligt att utmana
de rådande ordningarna.
När jag närmar mig 1700-talets Malmö med dessa
utgångspunkter blir det oviktigt att fråga om detta
var ett klassamhälle eller ett ståndssamhälle. Skillnaden mellan då och nu blir inte längre en fråga om
olika organisationsprinciper. Ekonomiska resurser
och kulturella gränser var viktiga då liksom de är nu.
Vad det gäller att utforska är de olika praktiker som
styrde upprättandet av skillnad då, även om samma
typ av analys kan användas också för nutiden. Därmed kan även en historisk undersökning hjälpa oss
till en bredare förståelse av skillnadsskapande. Den
tidens Malmö är både likt och främmande, vilket gör
att studien kan säga något om vår tids hierarkier.
En betydande svårighet är däremot hur en historiker skall kunna närma sig dessa frågor. Historikern
har ingen möjlighet att direkt iaktta ett socialt samspel. Det blir nödvändigt att arbeta med det material
som av olika skäl har överlevt. Det är huvudsakligen
källor som är knutna till den statliga, kyrkliga och lokala förvaltningen och rättsskipningen. Jag läser detta
material som exempel på vardagliga klassificeringar
av människor. Källor knutna till kyrkolivet visar sig i
detta sammanhang vara mycket användbara, vilket
jag i fortsättningen av denna artikel tänker illustrera
på några olika områden.
Men hur kan man då veta hur Malmös befolkning
satt i kyrkbänkarna? Källorna är förstås bevarade
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 33
ATT TÄNKA OM KLASS
Bänklängderna berättar om var olika sociala grupper satt i kyrkan under 1700-talet och utgjorde en del av
kyrkans räkenskaper. Men det var ingen given ordning utan den byggde på en ansökan och betalning för bänken
och placeringen.
34 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
längder där det framgår vem som var placerad i vilken
bänk. Och anledningen till att dessa längder upprättades var att den som hade en bänkplats betalade en
årlig avgift för den. Bänklängderna är en del av kyrkans räkenskaper. Lyckliga omständigheter har sedan
gjort att dessa gamla räkenskaper har bevarats. De
följande exemplen gäller alla S:t Petri församling,
som var stadens största, men dessutom fanns en tysk
församling, nuvarande Caroli församling. Eftersom
S:t Petris räkenskaper är bäst bevarade bygger de
kommande exemplen uteslutande på dem.
Placeringen i kyrkbänkarna var alltså inte resultatet av en påbjuden ordning utan byggde på att man
ansökte om en plats och betalade för denna. Den som
i svensk forskning mest sysslat med bänkplacering,
religionssociologen Berndt Gustafsson, har av det
skälet menat att just städernas bänklängder, där platserna hyrdes, inte är användbara för att fastställa anseende och status. Det var ju en ekonomisk fråga. Ur
mitt perspektiv blir materialet ännu mer intressant
eftersom man måste göra något aktivt för att få en
plats. Kostnaden har knappast entydigt bestämt var
man skulle sitta. Känslan av att veta var man hörde
hemma har också spelat en stor roll för resultatet.
Grunddragen i fördelningen i kyrkorummet är
redan nämnda. Handelsmän och civila ämbetsmän
dominerade mittskeppet. Hantverkarna dominerade
i sidoskeppen och den övriga stadsbefolkningen fanns
antingen i bänkarna eller stående. Detta allmänna
mönster är nog så intressant, men det är kanske ännu
angelägnare att se på undantag, de personer som inte
helt faller in i huvudmönstret. I mittskeppet hittar vi
några enstaka hantverkare. Flera av dessa var bryggare, som i Malmö räknades som en från övriga hantverkare avgränsad grupp, men här fanns också några
andra hantverksyrken representerade. Som redan
nämnts befann de sig ofta lite diskret på de bakre
bänkarna. Därför sticker bagaren Isac Malmwik ut.
Han hade sin plats direkt bakom borgmästares och
rådmäns bänkar långt fram i kyrkan. Han var inte
speciellt förmögen och bodde inte heller på någon av
stadens finare gator. Utifrån längden som sådan kan
man inte säga så mycket mer om honom, men han
visar tydligt att det var möjligt att bryta upp de annars ganska tydliga mönstren. Men samtidigt illustrerar detta exempel att skillnaderna kunde etableras även mellan olika närbelägna bänkar. Sin bänk delade Malmvik 1774 med tre bryggare och en man
som inte hade någon titel. Övriga platser var tomma.
Kan man misstänka att de i mittskeppet dominerande
handelsmännen undvek just denna bänk?
En annan påtaglig avvikelse på manssidan var att
det faktisk återfanns en handelsman i det av hantverkare dominerade södra kapellet. Hans namn var
Bengt Nilsson och redan detta ger en antydan om att
han inte var en vanlig representant för yrket. Tidens
namnskick var nämligen ett medel att skapa sociala
distinktioner. Patronymikon, att alltså ta efternamn
efter pappans förnamn med tillägg av -son eller -dotter, var det dominerande namnskicket, men bland
adel, borgare, präster och andra ståndspersoner var
det vanligt att ta familjenamn. Går man till andra källor än bänklängden kan man få reda på att denne
Bengt Nilsson inte heller tillhörde de sedvanliga handelsmannafamiljerna i Malmö. Innan han ansökte om
burskap som handelsman hade han varit båtkarl i staden. Båtkarlarna var nog så viktiga i en handelsstad
som Malmö men stod utanför borgerskapet och
ingen man med denna titel hyrde ett bänkrum i kyrkan. När han ansökte om burskap motarbetades hans
ansökan av de redan etablerade handelsmännen i staden. Platsen i kyrkan markerade att han ännu inte intagit en plats bland sina nya ståndsbröder.
Fler kvinnor än män
hyrde bänkrum
Ett av de slående förhållandena i bänklängden är att
betydligt fler kvinnor än män hyrde bänkrum. Av tre
platser hyrdes två av kvinnor. De fasta bänkarna
räckte alltså inte till utan man var tvungen att ta till
lösa stolar och bänkar för att få fler platser. Ett annat
talande förhållande i längden är att medan männen
nästan utan undantag ges en titel som knyter dem till
ett yrke eller ett ämbete, så bär kvinnorna praktiskt
taget uteslutande titlar som berättar om deras civilstånd, om de är änkor, gifta eller ogifta. Detta är förstås ett välkänt förhållande och visar att kvinnors
ställning markerades i förhållande till den familj de
ansågs tillhöra medan männen klassificerades utifrån
sin ställning i livet utanför familjen.
De använda titlarna ger emellertid exempel på ytterligare klassificeringar. Olika ord används nämligen
för att beteckna samma civilstånd. En gift kvinna kan
kallas »fru», »madame» eller »hustru», en ogift kvinna kan kallas »mademoiselle», »jungfru», »dotter»
eller »piga», medan en änka kan kallas just »änka»
eller »änkefru». Denna tilldelning av titlar är ett exempel på en förhållandevis vardaglig praktik som tilldelar individer en rangordnad, socialt könad tillhörighet.
Direkt utifrån bänklängden går det inte att koppla
dessa titlar till makens eller faderns titel. Det kräver
att de enskilda individerna identifieras i annat mateARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 35
ATT TÄNKA OM KLASS
rial så att de kan knytas till en man. Detta är möjligt
att göra – om än mödosamt – och visar också tydliga
resultat. Handelsmännens och de civila ämbetsmännens hustrur bär titlarna »mademoiselle», »fru» och
»änkefru». Kvinnorna vars familjer tillhör hantverket tituleras »jungfru», »madame» eller »hustru» och
»änka» medan de grupper som står utanför borgerskapet benämns »dotter» eller »piga» och »hustru».
Detta stämmer alltså väl med den ungefärligen tredelade sociala uppdelningen som kyrkorummet gav
uttryck för. Skrivaren som fört dessa längder har
knappast skapat sitt eget klassificeringssystem, utan
det visar hur sociala och könade skillnader kunde
markeras i ofta upprepade benämningar.
Varför var det då viktigare att kvinnorna skulle ha
en plats i kyrkan än männen? Särskilt bland de famil-
Kyrkogårdar och anordningen av gravplatser speglade
1700-talets sociala hierarki inom hela befolkningen.
Foto: Metallarbetaren 1962.
36 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
jer som inte gjorde anspråk på de mest centrala platserna i kyrkorummet kan man se att om familjen
hyrde en bänkplats så var det hustrun som skulle ha
den platsen. Det kan tänkas att detta speglar en hederlig placering för hustrun också var hedrande för
mannen. Kvinnan fick rollen att symboliskt markera
familjens ställning.
Dödens riter
De riter som omgav döden gav också stora möjligheter att markera sociala skillnader. Att livet slutades
med en värdig begravning var viktigt, inte bara för familjen utan också för de personer i staden som ansåg
sig ha samma sociala ställning som den döda. När ett
dödsfall inträffat i staden skulle det ringas själaringning i kyrkklockorna. Det kunde ske med en eller
flera av de klockor som hängde i S:t Petris kyrktorn.
Liket stod kvar i hemmet tills det var dags för begravningen. De sörjande samlades i hemmet och gick
i procession till graven med den döda buren på en
bår. Det fanns emellertid flera begravningsplatser i
staden. Man kunde bli begravd inne i kyrkan eller på
kyrkogården, men det fanns dessutom en gravplats
vid hospitalet och en nära Malmöhus slott. Processionen kunde gå direkt till gravplatsen där begravningen sedan ägde rum, men den kunde dessutom gå
genom kyrkan på vägen. Att begravningen ägde rum
inne i kyrkan förekom också. Det fanns också olika
möjligheter att ytterligare markera högtiden, till exempel med orgelmusik eller sång av stadens skolpojkar. I samband med processionen ringdes det åter i
klockorna. Men alla dessa extra inslag i begravningen
kostade pengar vilket är orsaken till att en historiker
idag kan studera hur de användes för att markera sociala skillnader.
Tittar man på platsen för begravningen visar det
sig att mönstret från bänkplaceringen upprepar sig.
Inne kyrkan begravdes handelsmän, ämbetsmän och
enstaka hantverkare. På kyrkogården återfinns bryggare, hantverkare och en del ämbetsmän som får
antas ha haft mindre framskjutna positioner. I jämförelse med bänklängderna ger uppgifterna om gravplats en fördel. Här återfinns nämligen hela befolkningen, även de grupper som aldrig gjorde anspråk
på en bänkplats. Den socialt minst anspråksfulla
gravplatsen var slottsplatsen och där återfinns också
större delen av de stadsinvånare som inte var ämbetsmän eller borgare. Men tack vare dessa upplysningar kan vi även se hur splittrad hantverkargruppen var. Medan handelsmännen nästan utan undantag kunde göra anspråk på en central plats i den sym-
En värdig begravning var viktig, inte bara för familjen utan också för de personer i staden som ansåg sig ha
samma sociala ställning som den döda, skriver Lars Edgren om 1700-talets Malmö. Att detta också gäller för
begravningar under 1930-talet illustrerar fotot från Hinke Bergegrens begravning 1936.
boliska framställningen av staden, återfanns hantverkare i alla grupper. Här fanns enstaka som gjorde
anspråk på de främsta platserna men samtidigt många
som fick nöja sig med andra gravplatser än kyrkorummet eller kyrkogården. Inte så få begravdes på
slottsplatsen. Hantverkargruppen grenslade mellan
de främsta och de mest tillbakaskjutna grupperna i
staden.
Klockringningen fungerade också som en social
markör. Kyrkan hade fyra klockor och man kunde
betala för att ringa med alla klockorna eller bara de
så kallade söndagsklockorna. Att analysera hur dessa
användes ger ingen ny information. Den klocka som
var känd som Knutsklockan är däremot intressant.
Den hade donerats till kyrkan av stadens Knutsgille
1533. Det ringdes kostnadsfritt i den när en Knutsbroder eller -syster skulle begravas. Här kan man
alltså se vem som var medlemmar i Knutsgillet. Det
blir då tydligt hur detta gille användes för att etablera
en definitiv gräns mellan handelsmän och ämbetsARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 37
ATT TÄNKA OM KLASS
män å ena sidan och bryggare och hantverkare å den
andra sidan.
Knutsgillet sökte sina anor tillbaka till stadens äldsta tid. Men gillet hade överlevt reformationen och
fortsatt som en sammanslutning med stor prestige.
Detta hade man antagligen lyckats åstadkomma
genom att de danska kungarna hade varit beredda att
upptas som medlemmar. När Malmö kommit under
svensk överhöghet hade gillet lyckats förmå också
svenska kungar att bli upptagna. Under 1700-talet
spelade gillet framförallt en social roll. Det ordnade
årliga knutsbaler men var även viktigt när Malmö
skulle högtidlighålla händelser i den kungliga familjens liv. När Gustav III 1771 besökte Malmö stod gillet i centrum för mottagandet av kungen och hans
följeslagare och vid besöket togs dessa upp som medlemmar. Gillets roll i stadens sociala liv var inte minst
att verka som ett sätt för handelsmän och ämbetsmän
att markera en social distans nedåt. I gillet kunde de
i stället för att möta bryggare och hantverkare socialt
närma sig adelsmän från Malmös omgivningar.
möjligt att utmana ordningen just inom ramen för
dessa praktiker. Att inte följa de förväntade ordningarna blir en början på en tänkbar förändring. Jag vill
inte göra anspråk på att kunna göra sådana undersökningar i någon större utsträckning. Källorna vittnar oftast om enhetlighet och dominerande tolkningsmönster. Men är man som forskare särskilt uppmärksam på det som inte passar in i mönstret, blir
detta också möjligt att hitta.
Historikernas ökade intresse för kultur och människors egna beskrivningar av sin verklighet har oftast lett bort från undersökningar av klass. Men samtidigt kan den kulturhistoriska inriktningen också
inspirera till nya sätt att analysera klass, där klass
inte längre betraktas som något objektivt bakom det
iakttagbara mänskliga livet utan något som är en del
av själva det vardagliga handlandet. Det viktiga är
inte att fastställa hur många klasser det finns eller att
föra enskilda individer till rätt klass, utan att studera
just de processer där skillnader etableras i vardagen.
Klasser finns inte, de görs, dagligen. Och det gäller
idag, likaväl som på 1700-talet!
Att göra klass
Detta är bara några exempel på hur källorna kan användas för att belysa vardagliga praktiker som upprättade och upprätthöll hierarkier mellan människor.
Man kan betrakta detta som ett slags vardagligt klassificerande, där individer tilldelas specifika platser.
Men det är inte ett klassificerande som bara utspelar
sig i det språk man använder för att beskriva sin verklighet utan det är även förankrat i kroppar och dagliga möten.
Men eftersom varje material taget för sig är tämligen begränsat måste en större studie av sociala hierarkier grundas på många olika material. Ordningen
behöver inte se ut på riktigt samma sätt beroende på
vilket område det gäller. Ser man till exempel endast
till stadens styrelseskick och taxeringslängder, ter sig
ordningen mycket enklare, med handelsmän, hantverkare och bryggare som de tre grupper som stadens
styrelse vilar på. Det kyrkliga materialet visar på en
betydligt större mångfald.
En vanlig invändning mot Bourdieus sätt att analysera sin samtids klassamhälle är att hans teori bäst
förklarar hur en ordning upprätthålls och bevaras,
och mindre bra på att förklara förändring. Det är sant
att han ofta betonar just stabilitet, men jag menar likväl att hans teori öppnar också för att förstå utmaningar av rådande ordningar som bidrar till förändring. Upprätthålls en ordning av en rad praktiker
som organiserar det sociala rummet, blir det faktiskt
38 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
REFERENSER – KYRKBÄNKAR OCH
BEGRAVNINGSPLATSER
Denna artikel bygger på ett sedan många år pågående forskningsprojekt om den sociala ordningen i 1700-talets Malmö. Det är min förhoppning
att resultatet skall kunna tryckas senast 2010. Fylligare belägg för påståenden i denna artikel får anstå
till dess. Det viktigaste källmaterialet är räkenskaper och begravningsböcker från S:t Petri församlings arkiv, vilket förvaras i Malmö stadsarkiv. Där
finns också Knutsgillets arkiv. Den analys jag gjort
av bänklängder avser 1774 och resultaten som gäller begravningar avser åren 1771–1776. En del av
resultaten finns också i tryck i Lars Edgren,
»Craftsmen in the political and symbolic order: the
case of eighteenth-century Malmö» Geoffrey
Crossick (red.), The artisan and the European town,
1500–1900, Aldershot 1997, s. 131–150.
För en äldre svensk studie som använder likartade materialtyper, se Berndt Gustafsson, Kyrkoliv
och samhällsklass i Sverige omkring 1880, Stockholm
1950.
LARS EDGREN
är docent i historia verksam vid Lunds universitet. Hans tidigare forskning har haft en tyngdpunkt på 1800-talets arbetarhistoria och särskilt
fokuserat hantverkets utveckling i en kapitalistisk
förändringsprocess.
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
Foto: Norrskensflamman
I maj 2008 arrangerade forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv och
bibliotek seminariet »Solidaritet med Sydafrika». Syftet var inte
enbart att diskutera vilken roll Sverige hade för utvecklingen i Sydafrika under apartheidtiden utan också att diskutera vad anti-apartheidkampen betydde för den svenska arbetarrörelsen.
Frågan om bojkott av sydafrikanska varor eller försöken att reformera
situationen inifrån svenska företag i Sydafrika tillhörde de mest
känsliga frågorna och skapade klyftor mellan olika fackförbund, men
också mellan vissa fackförbund och svenska anti-apartheidorganisationer som ISAK och Afrikagrupperna.
Det svenska stödet var viktigt för motståndsrörelsen i Sydafrika, särskilt de ekonomiska bidragen, men det var ingen isolerad proteströrelse, världen över uttryckte olika organisationer sina protester mot
apartheidssystemet och gjorde protesterna till en global rörelse.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 39
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
Över gränsen: anti-apartheid
som transnationell social rörelse
Anti-apartheidrörelsen har starkt präglat svenska
solidaritetsaktioner. Det går dock inte att förstå
denna rörelses betydelse för utvecklingen i Sydafrika om man inte beaktar dess globala anknytning. – AV HÅKAN THÖRN
Ända in genom de tjocka fängelsemurarna hörde
vi era röster som ropade på vår frihet. – Nelson
Mandela, Wembley stadium, London den 16:e
April 19901
När Nelson Mandela frigavs den 11:e februari 1990
efter 27 år i fängelse hälsades han av en jublande folkmassa i Kapstaden. Hans hustru Winnie Mandela
slöt upp vid hans sida. De höjde båda en knuten näve
och budskapet i Nelsons tal var klart och tydligt:
kampen mot apartheid måste inte bara fortsätta, den
måste intensifieras. I sin nyvunna frihet gav sig Nelson Mandela ut på en resa. Han besökte Zambia,
Zimbabwe, Tanzania och sedan Sverige, där han träffade Oliver Tambo, ANC:s exilledare, som låg på
sjukhus i Stockholm. Han framträdde också inför ett
fullsatt Globen. I april besökte han London, där han
medverkade vid den andra Mandelakonserten på
Wembley, organiserad av den brittiska solidaritetsorganisation Anti Apartheid Movement, AAM. Konserten direktsändes av BBC och sågs av hundratals
miljoner människor över hela världen.
Detta var början på slutet av den långa resa, eller
som Mandela formulerat det, »the long walk», mot
befrielsen från det brutala apartheidsystemet i Sydafrika.2 Mandelas rörelser hade i en bokstavlig bemärkelse begränsats till korta promenader på ett
mycket begränsat utrymme under större delen av den
tid som kampen mot apartheid pågick över hela världen. För många andra aktivister var ständiga resor
kors och tvärs över gränser en nödvändig del av kampen – liksom för Mandela både före och efter tiden i
fängelset. I det med åren alltmer aggressiva försvaret
av sitt system fängslade apartheidregeringen inte bara
allt fler av sina opponenter. Man sökte också befästa
sina gränser genom en strikt kontroll av alla rörelser,
både människors resande och informationens flöden,
både inom och över landets gränser. I en tid som
40 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
präglades av tilltagande kulturell, politisk och ekonomisk globalisering blev dock denna strategi allt
svårare att upprätthålla.
Rörelser över gränser
Miljontals människor deltog i rörelsen för att avskaffa
apartheid i Sydafrika. Många av dessa levde i Sydafrika och upplevde apartheids förtryck som en del av
vardagslivet. Anti-apartheidorganisationer fanns emellertid också i en rad andra länder, bland dem Japan,
Holland, Indien, Guyana, Storbritannien, Ghana, Jamaica, Kuba, Nya Zeeland, Sverige och USA. Från
1950-talet och framåt deltog miljontals människor i
olika typer av manifestationer mot apartheid: demonstrationer, bojkotter och aktioner. De flesta av
dessa människor hade aldrig ens varit i närheten av
Sydafrika. Deras stöd var en handling som i antiapartheidrörelsen definierades med hjälp av ett begrepp som idag ofta anses utslitet: solidaritet. Hur var
detta möjligt?
Det finns många uppfattningar och teorier om
varför apartheid slutligen föll – och om vilken roll
anti-apartheidrörelsen spelade i sammanhanget.
Forskare skiljer ofta på så kallade interna och externa
faktorer. I sådana diskussioner nämns som en viktig
intern faktor bland annat den intensifierade kampen
i kåkstäderna på 1980-talet, som leddes av United
Democratic Front, UDF, en paraplyorganisation
inom vilken ungdomsorganisationer och fackföreningar spelade centrala roller.3 Somliga menar att
denna kamp, som enligt dess ledare syftade till att
göra Sydafrika ungovernable, det vill säga omöjligt att
regera, till slut lyckades uppnå detta mål. Andra lägger större tonvikt vid en annan intern faktor: Sydafrikas ekonomiska stagnation under 1980-talet och
den alltmer kritiska inställningen till apartheid hos
ledande företrädare för näringslivet, som tog initiativ till förhandlingar med ANC. På den externa sidan
har det skifte av globala politiska maktförhållanden
som följde med det kalla krigets slut utpekats som en
viktig faktor bakom apartheids fall. Detta innebar ju
att den sydafrikanska regeringen inte längre kunde
hänvisa till ett globalt så kallat kommunisthot, en
Första majdemonstration 1963.
strategi som varit betydelsefull när man framgångsrikt sökt stöd hos de ledande västmakternas politiska
ledare. Dessa började nu istället att tillsammans med
Sovjetunionen utarbeta scenarier för att skapa stabilitet i södra Afrika – och apartheids avskaffande föreföll vara en oundviklig del av varje tänkbart alternativ.
I min egen forskning har jag intresserat mig för om
ytterligare en process som också har beskrivits i termer av en extern faktor: den transnationella antiapartheidrörelsen och dess bojkottkampanjer och påtryckningar på företag, regeringar och överstatliga
organisationer som slutligen resulterade i införande
av olika typer av sanktioner mot Sydafrika.4
Jag menar dock att det är svårt, om inte omöjligt,
att dra en skarp gräns mellan interna och externa faktorer i kampen mot apartheid, precis som det är svårt
att överhuvudtaget fixera några fasta eller otvetydiga
gränser, oavsett om det gäller mellan nationer, regioner eller folk, i en värld som präglas av globalisering.
I arbetet som ligger till grund för denna artikel har
jag gång på gång fått detta bekräftat. Ett av många
exempel är Michael Lapsleys berättelse. Lapsley, för
många känd som Father Michael, var en av många
anti-apartheidaktivister som förkroppsligade de rörelser över gränser som kännetecknade kampen mot
apartheid. Lapsley, född och uppväxt i Nya Zeeland,
utbildade sig till präst i den anglikanska kyrkan, och
skickades av sin församling till Sydafrika 1973 för att
studera vid University of Natal. Här arbetade han
också som studentpräst. Han kom i första hand i kontakt med svarta studenter och engagerade sig snart i
kampen mot apartheid. Detta ledde till att han kastades ut ur landet 1976 och han begav sig då till Lesotho, där han också blev medlem i ANC. Under tidigt 1980-tal tillbringade han nio månader i London,
där han arbetade på ANC:s kontor och talade på offentliga möten som organiserades av AAM. Därefter
fortsatte han till det nyligen befriade Zimbabwe, där
han fortsatte sitt arbete mot apartheid. År 1990 blev
han målet för en av den sydafrikanska säkerhetspolisens brevbomber och förlorade båda sina händer och
synen på ena ögat. Den stoppade honom dock inte
från att fortsätta sin anti-apartheidresa. År 1992 återvände han till Sydafrika och blev så småningom en av
nyckelpersonerna bakom Truth and Reconciliation
Commission.
Lapsley ger följande exempel på att både resande
och media var betydelsefulla för den transnationella
anti-apartheidrörelsens närvaro innanför Sydafrikas
gränser:
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 41
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
Jag ska ge dig ett exempel på ett specifikt tillfälle:
det var en särskild dag, när det vita Sydafrika steg
upp klockan tre på natten för att se en rugbymatch
mot Nya Zeeland. Men matchen stoppades av en
massiv anti-apartheidrörelse. Och det slog gnistor
om denna händelse, därför att sydafrikaner hade
fått höra att det där [den internationella antiapartheidrörelsen, förf. anm.] var bara en handfull
långhåriga dagdrivare, och plötsligt var det inte
längre en grupp av dagdrivare, utan faktiskt ett
brett snitt av det nyzeeländska samhället. Jag tror
att det innebar en betydande insikt i det sydafrikanska majoritetssamhället om att det fanns en internationell rörelse – och även rörelsens ledare i
landet och i fängelserna talade om händelsen…
Det fanns alltid folk som reste, folk som tillhörde
kyrkorna älskade att resa. Jag tror att det internationella kyrkonätverket ofta spelade rollen av
kommunikationsmedium därför att de politiska
aktivisterna kunde inte ofta resa, de hade inga
pass, eller de satt i fängelse… Kyrkorna hade konferenser överallt… människor från olika kyrkliga
nätverk kom hit, det var en tvåvägskommunikation och den upphörde aldrig.5
En fundamental aspekt av anti-apartheidrörelsen var
att den skapade nätverk, organisationer, identiteter,
handlingsstrategier och informationskanaler som
sträckte sig över en rad gränser. Den utgjorde därmed ett av många fenomen som bidrog till en tilltagande globalisering av politiken under efterkrigstiden. Anti-apartheidrörelsen var en rörelse av rörelser, som förutom befrielse- och solidaritetsrörelserna
rymde fackföreningar, kyrkor, ungdoms- och kvinnoorganisationer. Den inneslöt därmed både sådana
rörelser som brukar kallas gamla sociala rörelser, som
under efterkrigstiden präglades av en tilltagande internationalisering, och sådan rörelser som kallas nya
sociala rörelser, som fört fram en rad frågor av global karaktär: solidaritet, feminism, anti-kolonialism,
ekologi, fred, global rättvisa och jämställdhet. Sedan
något decennium tillbaka har det med hänvisning till
dessa rörelser hävdats att vi idag kan se konturerna av
ett globalt civilsamhälle.
Intresset för detta fenomen har också ökat sedan
millennieskiftet, då den globala rättviserörelsen –
ibland kallad anti-globaliseringsrörelsen – manifesterade sig i samband med uppmärksammde protester mot övernationella institutioner som WTO
(Seattle 1999), Världsbanken, IMF (Washington,
Prag 2000), G8 (Genua 2001) och EU (Göteborg
2001). Rörelsen har skapat World Social Forum som
42 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Demonstration i Paris 1976. Foto: ADN-Zentralbild
– Möte vid Karl Marx-universitetet i Leipzig 1978. Foto:
ADN-Zentralbild. – Möte i Lissabon 1977. Foto: Ann
Schlyter. – Protest mot SAS 1979. Foto: Norrskensflamman
sedan 2001 är en återkommande händelse som vid
varje tillfälle samlar runt 100 000 aktivister. Rörelsen
som bär upp forumet är dock inte utan historiska föregångare. I själva verket har den djupa rötter i efterkrigstidens transnationella politiska kultur, som antiapartheidrörelsen utgjorde en viktig del av.6
Tänkande över gränsen
Politisk handling, oavsett om det gäller den som är
förknippad med regeringar och parlament, eller den
som sker utanför dessa institutioner, i den sfär som
kallas det civila samhället, har sedan långt tid tillbaka
i första hand varit knuten till nationalstaten. I samband med den tilltagande globalisering som har ägt
rum under de senaste decennierna har det politiska
handlandet börjat lösgöra sig från sina tidigare relativt fasta nationella ramar. Det betyder inte att de nationella gränserna, och den nationella politiken, är på
väg att försvinna i globaliseringens värld. Globaliseringen har på inget vis medfört en entydig eller irreversibel utveckling mot ett gränslöst världssamhälle.
Vissa gränser perforeras och uppluckras, andra får en
ny betydelse och nya skapas – något som blivit särskilt tydligt i efterdyningarna av 11 september 2001.
Ett av många svar på globaliseringens processer är att
gränsen har blivit ett centralt tema inom delar av
samhälls- och kulturvetenskaperna. En mängd stimulerande och tankeväckande teorier och studier av
gränsens nya betydelser har publicerats – ett slags
tvärvetenskapligt tänkande över gränsen.7 Till skillnad från de ideologiska slagorden om en gränslös
värld stimulerar denna forskning oss att tänka på nya
sätt kring gränsers betydelse, det gäller såväl geopolitiska som sociala och kulturella gränser. Som vi
redan har sett exempel på var gränsöverskridande en
fundamental komponent i anti-apartheidrörelsen,
både vad gäller dess organisation och dess identifikationsprocesser. Lika viktigt var emellertid bevarandet och befästandet av gränser – och skapandet av
nya. Exempelvis underströk Michael Lapsley i citatet ovan att ett betydelsefullt faktum för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika var att landets gränser var
stängda för en rad människor som ville lämna eller
besöka landet. Och det var inte bara apartheidregimen som skapade och upprätthöll gränser mellan
olika grupper, baserade på »ras», eller »etnicitet».
Sådana gränsdragningar var också närvarande inom
anti-apartheidrörelsen – både i och utanför Sydafrika. I det senare fallet var gränsdragningarna ofta relaterade till nationella identiteter och etablerade politiska kulturer. Detta pekar också på att globalisering
inte innebär att nationalstaten vittrar bort – eller ens
med nödvändighet får minskad betydelse. Snarare får
nationalstaten, dess institutioner, organisationer och
identiteter, nya innebörder mot bakgrund av globaliseringen, precis som globaliseringen har olika innebörder i olika nationella kontexter. Och eftersom internationella och globala frågor formuleras på olika
sätt, och knyts till olika former av politiskt handlande,
i skilda lokala och nationella sammanhang, är jämförelser mellan olika länder ett av många sätt att få kunskap om globaliseringsprocessens politiska dimensioner.
Denna artikel är baserad på boken Anti-Apartheid
and the Emergence of a Global Civil Society, som försöker svara på två huvudfrågor: Vilken roll spelade olika
nationella politiska kontexter i kampen mot apartheid? I vilken mån överskreds det nationella sammanhanget – och på vilket sätt skedde det? Jag valde
Sverige och Storbritannien som fallstudier. Båda är
högst relevanta med tanke på den roll som dessa båda
länder spelade, både vad gällde deras regeringar och
deras civilsamhällen. De brittiska regeringarna, oavsett om det gällde konservativa eller arbetarregeringar, gav ett aktivt stöd till Sydafrika. Den brittiska
anti-apartheidörelsen var å andra sidan den mest centrala noden i det transnationella solidaritetsnätverket. Som postkolonial metropol blev London redan
under 1950-talet ett betydelsefullt centrum för de
sydafrikanska exilaktivisterna – och även för antikoloniala aktivister från andra brittiska kolonier i
Afrika och för deras organisationer och kampanjer.
Exilaktivisternas närvaro, och närheten till den bredare anti-koloniala befrielsekampen i det brittiska
Samväldet, var också ett viktigt skäl till att två av de
mest betydelsefulla solidaritetsorganisationerna i den
transnationella anti-apartheidrörelsen, International
Defence and Aid Fund, IDAF, och AAM hade sin bas
i London.
Den svenska regeringen spelade en annorlunda
roll än den brittiska genom sitt aktiva stöd till ANC
och sina (begränsade) sanktioner mot Sydafrika.
Södra Afrika var den viktigaste regionen för svenskt
bistånd under den tidsperiod som anti-apartheidkampen ägde rum.8
Det betydande svenska stödet till ANC, som enligt vissa beräkningar sägs uppgå till två tredjedelar
av organisationens civila budget under den aktuella
perioden, måste dels förstås mot bakgrund av de nätverk och vänskapsband som knöts under internationella ungdomspolitiska konferenser på 1950-talet, då
de afrikanska befrielserörelserna och dess ledare stod
högt i kurs hos unga liberaler, socialister och komARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 43
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
Många sydafrikanska ledare besökte Sverige. Här Walter Sisulu, andre från vänster, med Sten Andersson, och
Lisbeth Palme. Foto: Dick Emanuelsson
munister. Här träffades och knöts personliga vänskapsband mellan personer som senare skulle inta ledande positioner i sina respektive politiska partier,
parlament och i vissa fall också regeringar – till exempel ANC:s Oliver Tambo och Nelson Mandela,
socialdemokraterna Olof Palme och Anna-Greta
Leijon och folkpartisten David Wirmark. Det är
dock också viktigt att understryka att även om sådana
personer spelade viktiga nyckelroller, så hade det
svenska stödet till den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen, och de svenska statliga sanktionerna och
bojkotterna, förmodligen inte kommit till stånd utan
de påtryckningar och kampanjer som från tidigt
1960-tal och framåt iscensattes av den breda svenska
anti-apartheidrörelse som utgjordes av ett nätverk av
aktionsgrupper, folkrörelseorganisationer, nya solidaritetsorganisationer – Sydafrikakommitéerna, Afrikagrupperna och ISAK – och engagerande individuella opinionsbildare.
Även i de kapitel av boken som specifikt jämför
anti-apartheidkampen i Storbritannien och Sverige
betonar jag betydelsen av de vidare globala sammanhangen. De svenska och brittiska regeringarnas agerande måste förstås i en global politisk kontext, och
de svenska och brittiska organisationer och grupper
som bekämpade apartheid måste förstås mot bak44 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
grund av de politiska kulturer de verkade i, inte bara
de nationella utan i högsta grad också de transnationella. Sverige och Storbritannien är ju inte heller
jämförbara storheter. De är i många avseenden inte
heller tydligt avgränsade gentemot omvärlden, oavsett om man betraktar deras ekonomier, kulturer eller
politiska processer. Snarare blev nationella processer
under den tidsperiod som kampen mot apartheid
ägde rum i tilltagande grad indragna i globala processer. De politiska traditioner, oavsett om det gällde
staten eller det civila samhället, som vi under 1960-,
70-, 80- och 90-talen tenderade att betrakta som nationellt specifika, måste förstås som formade i relation till globala historiska processer – och särskilt då
kolonialismens historia.
Mänskliga rättigheter
En viktig aspekt av politikens globalisering under efterkrigstiden är Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, och de politiska praktiker världen över
som åberopat dessa. FN antog deklarationen om de
mänskliga rättigheterna i efterdyningarna av det
andra världskriget, i ljuset av Förintelsens offentliggörande. Året var 1948 – samma år som Nationalistpartiet i Sydafrika drev igenom en lagstiftning som
Ungdomar demonstrerar. Foto: Norrskensflamman
förkroppsligade dess antites: en brutal och systematisk kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Som en politisk ideologi och praktik har de
mänskliga rättigheterna en längre historia. Som en
central symbol för politisk modernitet brukar deras
historiska tillblivelse framför allt knytas till de amerikanska och franska revolutionerna under det sena
1700-talet. Därefter åberopades de också av grupper
som inte innefattades i den praktiska tillämpningen
av de mänskliga rättigheterna i dessa revolutioner –
av de revolterande slavarna på Haiti, av anti-slaverirörelsen och av suffragetterna.
Den form av politisk praktik som förknippas med
mänskliga rättigheter i dagens globala civilsamhälle
började emellertid etableras först på 1960-talet, då
olika grupper, genom en serie kampanjer för frigivandet av politiska fångar, inledde en form av aktivism som underifrån åberopade FN-deklarationen
och därmed sakta började omvandla denna från en
principförklaring till ett verkningsfullt politiskt instrument.9 En central organisation i detta sammanhang, som också fått sitt rättmätiga erkännande, är
Amnesty International. Det har dock i mindre grad
uppmärksammats att den transnationella anti-apartheidrörelsen var en av de politiska aktörer som tidigt
tog de mänskliga rättigheterna i anspråk – och där-
med också bidrog till att etablera de mänskliga rättigheterna som ett betydelsefullt politiskt verktyg i
det framväxande globala civilsamhället.
Redan år 1956 bildade den anglikanske prästen
John Collins the Treason Trial Defence Fund i London, i syfte att ge stöd åt politiska fångar i Sydafrika.
Den var en avknoppning från aktionsgruppen Christian Action, som i sin tur hade rötter i British AntiSlavery Society. Treason Trial Defence Fund blev
1965 the International Defence and Aid Fund, IDAF,
och var en av de viktigaste internationella anti-apartheidorganisationerna. En svensk avdelning bildades
och bars upp av författaren Pär Wästberg och prästen
och författaren Gunnar Helander.
Det var från och med det sena 1950-talet som
kampen mot apartheid i Sydafrika i tilltagande grad
fick en transnationell karaktär. En viktig startpunkt
var den vädjan om en internationell bojkott av sydafrikanska varor som formulerades av sydafrikanska
Congress Alliance, där bland annat ANC ingick, i
samband med All Africa’s People Conference i Accra
1958. I Storbritannien hörsammades denna vädjan
året därpå i samband med ett offentligt möte i London, organiserat av exilafrikanerna i den anti-koloniala organisationen Committee of African Organizations. Till dem som inbjöds att tala vid mötet hörde
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 45
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
Julius Nyerere, ordförande för Tanganyika Africa
National Union och senare Tanzanias president. Som
ett resultat av detta möte bildades Boycott Committee, som senare ombildades till Anti-Apartheid Movement.10
Betydelsefullt var också fackföreningsinternationalen FFI:s beslut att hörsamma den sydafrikanska
kongressallianansens vädjan om internationella bojkott av sydafrikanska varor vid ett möte i Bryssel i december 1959. En annan och mera omtalad händelse
var Sharpeville-massakern den 21:e mars 1960, då
sydafrikansk polis öppnade eld mot en demonstration
och dödade 69 personer. Händelsen fick stor uppmärksamhet i media och följdes av protester över
hela världen där människor krävde att regeringar och
FN skulle sätta press på Sydafrika att avskaffa apartheid. Delvis som ett resultat av denna mobilisering
antog FN:s generalförsamling ett år senare en resolution som uttryckligen refererade till krav från
»världsopinionen». Resolutionen deklarerade att
»Sydafrikas raspolitik är en flagrant kränkning av
FN-stadgan och den Universella deklarationen om
de mänskliga rättigheterna».11 Brittiska AAM, som
1965 beslöt att aktivt söka initiera och koordinera ett
REFERENSER – ÖVER GRÄNSEN
1 Citerat ur Anthony Sampson: Mandela: en biografi,
Stockholm, 2000, s. 40.
2 Nelson Mandela, Long Walk to Freedom: the Autobiography of Nelson Mandela, London 1994.
3 Se till exempel Jeremy Seekings, The UDF: A History of the United Democratic Front in South Africa 1983–
1991, Cape Town 2000.
4 HåkanThörn, Anti-Apartheid and the Emergence of a
Global Civil Society, Basingstoke & New York 2006. De
flesta analyser betonar i komplexiteten i den process
som ledde till apartheidregeringens fall. Se till exempel
Robert Price, The Apartheid State in Crisis: Political Transformation of South Africa, 1975–1990, Oxford 1991.
5 Intervju med Michael Lapsley, Göteborg 15 juni
2000.
6 Se t ex Mary Kaldor, Det globala civilsamhället, Göteborg 2004 och Mikael Löfgren och Håkan Thörn ed.,
Global Civil Society: More or Less Democracy, Uppsala
2008.
7 Se t ex Walter Mignolo, Local Histories/Global
Designs: Coloniality, Subaltern Knowledges and Border
thinking. Princeton 2000, eller Ulrich Beck, Vad inne-
46 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
transnationellt anti-apartheidnätverk, hänvisade vid
återkommande tillfällen under hela 1960-talet till de
mänskliga rättigheterna i sin medlemstidning AntiApartheid News, som distribuerades över hela världen, om än i en blygsam upplaga. År 1968, av FN förklarat som de mänskliga rättigheternas år, skickade
AAM ut ett brev som uppmanade alla anti-apartheidorganisationer att bedriva kampanjer som hänvisade
till de mänskliga rättigheterna.
Åberopandet av mänskliga rättigheter var alltså ett
viktigt led i den transnationella kampen mot apartheid. Men det vore ändå felaktigt att hävda att de
mänskliga rättigheterna var det överordnade begreppet i rörelsen. Rörelsen var komplex och fylld av
motsättningar och kännetecknades av en betydande
ideologisk mångfald och en mycket bred handlingsrepertoar. Den präglades av oupphörliga interna debatter om vilken som var kampens grundläggande
ideologi – anti-rasism, anti-imperialism, mänskliga
rättigheter eller anti-kapitalism – och hur den bäst
kunde genomföras – genom konsumentbojkotter, påtryckningar på regeringar, genom direkt aktion eller
massiva demonstrationer. Anti-apartheidrörelsen kan
därför bäst beskrivas som en rörelse av rörelser.
bär globaliseringen? Missupfattningar och möjliga politiska
svar, Göteborg 1998.
8 Om det svenska biståndet, se Tor Sellström, Sweden
and National Liberation in Southern Africa, vol 2: Solidarity and Assistance 1970–1994, Uppsala 2002.
9 Margaret E. Keck och Kathryn Sikkink, Activists
Beyond Borders: Advocacy Networks in International Politics,
Ithaca och London 1998.
10 Roger Fieldhouse, Anti-Apartheid: A History of the
Movement in Britain. A Study in Pressure Group Politics,
London 2005.
11 A/RES/1598 (XV), 13 April 1961, citerat ur United Nations, The United Nations and Apartheid 1948–1994,
New York 1994, s. 249f. (översättning HT).
HÅKAN THÖRN
är professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
Han har skrivit en rad böcker om sociala rörelser. Han
har bland annat publicerat Anti-apartheid and the emergence of a global civil society som utkommer i en svensk
version under 2009.
Norden och bojkotten
av Sydafrika i Finland
1
Det finländska bil och transportarbetareförbundets, AKT,
bojkott mot Sydafrika som inleddes i oktober 1985 medverkade till en förändring av den utrikespolitik som Finland under
efterkrigstiden fört i Sovjetunionens skugga och som gick ut
på att inte ta ställning i tvister som var känsliga för stormaktsrelationerna. Bakom händelseförloppet låg såväl händelseutvecklingen i Sydafrika som AKT:s internationella fackliga
relationer. – AV TAPIO BERGHOLM
lands hela utrikeshandel. Dessa sporadiska och begränsade påtryckningsåtgärder påverkade inte särskilt utvecklingen av den
internationella handeln eller politiken.
Skandinaviska beslut får Wälläri att handla
För transportbranschens fackförbund hade de internationella
kontakterna en stor betydelse. Finlands bil- och transportarbetarförbund, AKT, tog emot ekonomiskt stöd från utlandet
Men, såsom man brukar säga, »när världen blir allt mindre» när förbundet i slutet av 1950-talet lämnade SAK och 1960
blir internationella frågor allt tydligare. Det är inte mer gick med i Landsorganisationen i Finland, Suomen Ammattijärjestö, SAJ. Den Internationella transportirrelevant om en »muselman» i svarta
arbetarefederationen, ITF, och den SkandiAfrika utför slavarbete. Hans problem är
naviska transportfederationen, STF, tog tydnu mer nära oss och våra skandinaviska
ligt avstånd från kommunistländernas fackkamraters frågor är redan nästan som våra
förbund. En facklig organisation som gav sitt
frågor. – Ledare i tidningen Auto- ja kuljestöd till diktaturer kunde inte bli medlem i
tusala 19622
ITF. ITF och Svenska TransportarbetareBil- och transportarbetarförbundets (Autoförbundet gav, speciellt under åren 1959–61,
ja Kuljetusalan Työntekijäliitto – AKT) förekonomiskt stöd till AKT och uppenbarligen
bundsstyrelse fattade den 4 oktober 1985 ett
då till det antikommunistiska arbetet.6
FFI:s, Fria fackföreningsinternationalen,
beslut som nästan helt avslutade handeln
och den kommuniststyrda Fackliga världsfemellan Finland och Sydafrika. Forskarna
derationens kamp om utvecklingsländernas
Timo Heino, Iina Soiri och Pekka Peltola
centralorganisationers gunst ryckte AKT
har sett bojkotten av Sydafrika som något exmed sig. Transportbranschens fackförbundsceptionellt i den finländska utrikespolitikens
federation – Kuljetusalan Ammattiliittojen
och fackliga rörelsens historia. Ett fackförFederaatio, KAF, där AKT var medlem – inbund satte med sitt beslut fart på de övriga Niilo Wällari, ordförande i finska
ledde 1961 FFI:s internationella solidaritetsförbundens och på statsmaktens åtgärder sjömansunionen, var på grund av
insamling i Finland. KAF hade samlat in
mot regimen i Sydafrika. Den dåvarande ut- sina internationella kontakter
särskilt aktiv inom anti-apartheidrikesministern Paavo Väyrynen konstaterade
över 1 000 000 mark när SAJ i början av år
frågan. Foto: Ny Dag.
1987 i sin licentiatavhandling att Sydafrikaf1962 beslöt gå med i insamlingen. FFI förrågan »var ett typiskt exempel på hur det allmänna opinions- dömde inte enbart kommunistdiktaturerna utan gav även sitt
trycket har lett till ett partiellt avsteg från neutralitetsprinci- stöd till de spanska och sydafrikanska arbetarnas kamp. KAF
perna».3 Händelsens betydelse betonas på ett intressant sätt av och därmed även hamnarbetarna i AKT förklarade, för att
att president Mauno Koivisto och utrikesminister Paavo Väy- stödja de spanska arbetarnas strejkrörelse, på våren 1962 alla
rynen inte alls nämner frågan i sina memoarer om dessa år.4
spanska fartyg i bojkott. Bojkotten avvecklades på uppmaning
Den internationella fackföreningsrörelsen fördömde i sina av ITF när strejkerna hade avslutats.7
ställningstaganden stater som förföljde organiserade eller strejTransportarbetarnas organisationer ansåg rasdiskriminekande arbetare, men det var rätt sällan som man tog till egent- ringspolitiken, som i Sydafrika undertryckte de svarta och färliga bojkottåtgärder.5 Ofta var det snarare endast en fråga om gade, som speciellt motbjudande. Finlands sjömansunions och
demonstrationer. Korta bojkotter av ett lands import och ex- KAF:s ordförande Niilo Wälläri var tack vare sina internatioport, fartyg och flygplan kunde dock vara omfattande och en- nella kontakter speciellt aktiv i denna fråga. KAF föreslog
skilda fackförbund eller förbundsgrupper kunde en längre tid redan på våren 1961 en bojkott av Sydafrika. Situationen i Sydutöva påtryckning på förtryckarregeringar men det var sällan afrika aktualiserades på våren 1963 och KAF:s representantdessa bojkottåtgärder på ett bestående sätt riktade sig mot ett skap föreslog den 23 maj 1963 att SAJ skulle samla alla FinARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 47
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
ländska centralorganisationer i arbetet mot Sydafrika. KAF:s frågor röstade Finland blankt i FN och undvek överhuvudtaget
plan indelades i två faser. I den första fasen skulle man föreslå att framföra moraliska ställningstaganden. Eftersom man inte
för partihandeln att den skulle sluta importera varor från Syd- kunde fördöma den stora grannen Sovjetunionens brott mot
afrika och samtidigt skulle man göra sig beredd på att genom- de mänskliga rättigheterna så skulle man inte heller kritisera
andra länder. Den finländska utrikespolitikens kritiker beföra en bojkott av hantering av varor från Sydafrika.8
STF:s årsmöte den 30–31 augusti 1963 i Åbo behandlade skyllde den politiska ledningen för en politik av nationell ego»den civiliserade världens skamfläck». ITF:s generalsekrete- ism och att Finland upprätthöll handels- och diplomatiska rerare Pieter de Vries försökte förhindra att STF skulle kräva en lationer med fler förtryckarregeringar.12
internationell handelsbojkott. Han betonade att man inte borKontakterna med ITF och de nordiska länderna drog in de
de begära något av ITF som ITF inte kunde
finländska transportförbunden i stödåtgärleverera och att STF enbart skulle besluta
der och bojkotter. Den brutala militärkupom en skarp appell till ITF, FFI och FN, så
pen i Chile innebar att den fackliga rörelsen
att de skulle få ordning på Sydafrika.9
förlorade sina verksamhetsrättigheter. AKT
deltog den 18–19 september 1974 i en av
Generalsekreterarens moderata linje
ITF organiserad bojkott av Chiletransporräckte inte för delegaterna. Den resolution
ter. På fältet fanns det vilja att fortsätta åtsom STF:s årsmöte godkände ställde väldigt
gärderna men förbundsledningen betonade
ambitiösa krav. För att främja den färgade
att en bojkott i ett land inte hade någon bebefolkningens kamp skulle man avbryta oltydelse. AKT:s hamnutskott tog den 7 oktojeleveranserna, vägra köpa sydafrikanskt
ber 1975 i en resolution ställning för en täckguld, stoppa alla båttrafik till och från Sydafande internationell bojkott av trafiken till
rika och avbryta alla diplomatiska relationer
och från Chile och militärdiktatorn Francos
med staten. Detta kunde få effekt på regeSpanien. Med beslutet flyttade man fram de
ringen Verwoerds apartheidpolitik. STF
egna åtgärderna på obestämd tid.
vädjade till de nordiska regeringarna och till
AKT:s Chilelinje byggde på ITF:s och
de fackliga centralorganisationerna FFI och
SAK:s anvisningar. I september 1975 förITF att de skulle inleda bojkottåtgärder.
hindrade AKT lossandet av en kopparlast
STF begärde även att regeringarna och or- SAK:s styrelse krävde i september
från Chile. När SAK och ITF gav sitt stöd
ganisationerna skulle påskynda sakens be- 1985 att man skulle bryta alla diplomatiska relationer och alla hanför ett slut på bojkotten beslöt AKT:s förhandling i FN:s säkerhetsråd.10
delsrelationer med Sydafrika. TexI Finland övergick man på hösten 1963
bundsstyrelse i januari 1976 avsluta bojkotten på affischen: Ge stöd åt din
från ord till handling när man vägrade att kamrat i Sydafrika. Foto: Työväen
ten. AKT:s och KAF:s medlemsförbund uthantera den last som ett svenskt fartyg häm- arkisto, Helsingfors.
lyste också en bojkott av transportmateriel
tat från Sydafrika, men inom kort kunde imfrån Spanien den 2–3 oktober 1975.13
Den nya ledning som valdes på AKT:s kongress 1978 var
porten och exporten fortsätta som tidigare. Fackföreningsrörelsen fördömde rasdiskrimineringen i resolutioner och upp- redo att ta till synliga internationella solidaritetsåtgärder.
manade med-borgarna att inleda en köpbojkott av sydafri- AKT:s förbundsstyrelse beslöt den 12 oktober 1978 inleda en
kanska varor. Avrättningen av tre fackföreningsledare i no- två månader lång bojkott i hamnarna och i den internationella
vember 1964 innebar att man började söka effektivare meto- vägtransporten av varor från Chile den 15 november. Chileder. Efter ett långt övervägande beslöt man att ta till en partibojkotten fortsatte efter den två månader långa inledningsfaell bojkott av importen. I oktober 1965 lyste KAF de sydafri- sen och avslutades i början av 1980-talet.14
kanska alkoholprodukterna i bojkott. Detta var nykteristen
Niilo Wälläris påfund. Men denna lilla irritation för SydafriModell från Sverige
kas export skapade både i Finland och i Sydafrika en bred offentlig debatt. KAF avslutade bojkotten av alkoholprodukter Den finländska regeringens inställning förändrades efter våldfrån Sydafrika 1970 – då hade Wälläri dött.11
samheterna i det svarta bosättningsområdet Soweto utanför Johannesburg år 1976. De gemensamma nordiska ställningstagandena och det alltmer allmänna fördömandet av den lagNationell egennytta, internationell solidaritet
stadgade apartheid-politiken i Sydafrika fick även Finland att
Finlands utrikespolitiska ställning som en marknadsekonomi fördöma Sydafrika i FN och i andra internationella organisamed goda och nära relationer till Sovjetunionen, var på många tioner. Finland avbröt kultur- och idrottsförbindelserna. Några
sätt besvärlig. Statsmaktens politik var försiktig eftersom man ytterligare resultat ledde inte det officiella Finlands verbala raville stå utanför internationella konflikter. I många heta strids- dikalism till. Diplomat- och handelsförbindelserna mellan län48 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
derna fortsatte såsom tidigare. I början av 1980-talet ökade
Finlands export till Sydafrika snabbt. Det finländska skogsindustriklustrets starka bolag exporterade allt mer papper samt
pappersindustrimaskiner och apparater till rasförtryckets Sydafrika. Även exporten av borrmaskiner till gruvindustrin var betydande.15
I Finland bildade man år 1983 en kampanj för att isolera
Sydafrika, Eristetään Etelä-Afrikka kampanja, EELAK, enligt
svensk modell, ISAK, som en paraplyorganisation för dessa organisationer. SAK hade sedan 1979 stött befrielseorganisationerna ANC och SWAPO i Sydafrika och Namibia och de fackliga rörelser som stod nära dem. SAK fördömde Sydafrikas regering när den på våren 1983 fängslade fler fackliga ledare.
ITF:s kongress på hösten 1983 koncentrerade sig på mänskliga
rättigheter. Människorättssituationen i Chile, Centralafrika,
Sydafrika och Polen kritiserades i många inlägg. ITF:s kongress godkände en resolution som fördömde Sydafrikas apartheidpolitik och ockupationen av Namibia.16
AKT:s representanter deltog i SAK:s och ITF:s Sydafrikabeslut men AKT och förbundets tidning Auto- ja kuljetusala deltog egentligen inte i början av 1980-talet i debatten om Sydafrika. Situationen förändrades på våren 1985. I mars 1985 gick
AKT med i EELAK. AKT:s andra sekreterare Leo Roppola
krävde i sitt förstamajtal 1985 att Finland skulle avbryta alla relationer med Sydafrika.17
Bilbranschens arbetare i Helsingfors (Helsingin Autoalantyöntekijät) framförde i april 1985 att AKT:s förbundsfullmäktige skulle besluta att »ställa alla produkter från Sydafrika i
blockad i vårt land och samtidigt informera i vår tidning» om
köpbojkotten. Fackavdelningen föreslog även att man skulle
stöda den svarta majoritetens organisationer ekonomiskt.
AKT:s socialdemokratiska grupp ansåg att SAK:s arbetsgrupp
var ett lämpligt forum för att planera blockadåtgärderna eftersom AKT kunde utse sin representant till gruppen. AKT:s förbundsfullmäktige gav sitt stöd till ett förstärkande av köpbojkotten. AKT:s förbundsfullmäktige den 16–17 maj 1985 ansåg
att SAK skulle svara för planeringen av bojkottåtgärderna.
AKT utsåg i juli 1985 representant till SAK:s arbetsgrupp för
Sydafrikafrågor.18
Ärkebiskopen läxar upp,
norrmännen fattar beslut
EELAK antog i juni en deklaration för köpbojkott med devisen
»Isolera Sydafrika!». I Sydafrika utlyste regeringen i juli 1985
undantagstillstånd i stora delar av landet, något som internationellt fördömdes. Finlands regering började bereda en lagstiftning som skulle förbjuda finländska företag att investera i
Sydafrika. Regeringen förhandlade med industrins och handelns organisationer om en frivillig minskning av handeln med
Sydafrika. Näringslivets organisationer gjorde utfästelser om
att de skulle minska handeln med cirka en femtedel.
Investeringsförbudet fick inte stöd men väckte nog anstöt. I
slutet av augusti talade utrikesminister Paavo Väyrynen, som
svarade för lagberedningen, och ärkebiskop John Vikström på
Namibiadagens fest. Biskopen läxade strängt upp landets regering. Han misstänkte att regeringen enbart tänkte förbjuda sådana kontakter med Sydafrika som företagen inte hade. Den
kritik av regeringen som Vikström inledde lyfte Sydafrikafrågan till ett hett debattämne även i Finland. Man ifrågasatte hela
regeringens moral. I slutet av augusti använde Sydafrikas regering grovt våld mot demonstranter och strejkande arbetare.
Bilder med misshandlade, blodiga och döende svarta fick allt
fler att se regeringens bojkottförslag som otillräckliga.19
FFI sammankallade den 22 augusti 1985 ett krismöte om situationen i Sydafrika. Detta möte rekommenderade fackförbunden att i så hög grad som möjligt blockera Sydafrikanska
intressen. Styrelsen i Nordens Fackliga Samorganisation, NFS,
beslöt den 29 augusti 1985 föreslå att man stegvis skulle ta i
bruk hårdare åtgärder. Enligt den tidtabell man kommit överens om behandlade SAK:s styrelse den 2 september 1985 åtgärder mot Sydafrika. SAK krävde entydigt att man skulle bryta
de diplomatiska relationerna och all handel med Sydafrika.
SAK fattade sitt radikala beslut väl medvetet om att beslutet
även kunde försvaga sysselsättningen bland medlemmar-na.20
Av SAK-facken inledde Metall, Pappers och Handels förhandlingar med sina arbetsgivarparter om anpassning till att avbrytande av handeln.21
Nordiska Transportarbetarefederationen, NTF, hörde sig
på sommaren för om vilka åtgärder man vidtagit och vad man
var redo att göra för att utöva påtryckning på Sydafrika, men
AKT svarade först på hösten. AKT:s förbundsstyrelse beslöt
den 4 september 1985 att man i Sydafrikafrågan borde sam- arbeta med de övriga finländska transportförbunden.22 AKT:s arbetsutskott godkände den 26 september 1985 en plan, som
byggde på SAK:s styrelses beslut, om att »AKT bör tillsammans med KAF planera genomförandet av en fullständig import- och exportblockad». I planen ingick en lista på olika
blockadåtgärder. AKT:s arbetsutskott beslöt att i oktober 1985
föra bojkottplanen till behandling i KAF:s styrelse. Efter detta
skulle AKT:s förbundsstyrelse fatta sina egna bojkottbeslut.23
AKT:s ordförande Risto Kuisma och organisationssekreterare Seppo Antikainen deltog på Norska transportarbetarförbunds kongress den 29 september till den 3 oktober 1985.
Norska transportarbetarförbundets styrelse hade noggrant förberett en handelsbojkott av Sydafrika. Kongressen godkände
enhälligt det framlagda förslaget och förklarade alla sydafrikanska varor i transportbojkott från 20 oktober 1985 till 1
februari 1986. Denna bojkott gällde endast en liten del av handeln mellan Norge och Sydafrika eftersom flera av Norges industrianläggningar hade egna hamnar och i dessa industrianläggningar var inte de arbetare som utförde lastnings- och lossningsuppgifter organiserade i Norska transportarbetarförbundet. Förbundets handelsbojkott var mer riktad till andra norska
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 49
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
förbund och förbund i andra länder.24 Bojkotten var tydligen
inte någon viktig del av norska transportförbundets verksamhet
eftersom den inte nämns i förbundets verksamhetsberättelser
för åren 1985 och 1986.25
ja Viranhaltijain Liitto) meddelade att förbundets medlemmar
vid de kommunala hamnarna skulle delta i bojkotten från och
med den 20 oktober. Efter den omfattande diskussionen betonade Risto Kuisma att principerna för AKT:s beslut »direkt är
tagna ur SAK:s beslut den 2 september». SAK:s styrelse gav sitt
stöd till AKT:s beslut.29
Bojkott tillsammans med norrmännen
Efter SAK:s styrelsemöte den 9 oktober 1985 har man sällan
Norska Transports beslut och de diskussioner man fört i Norge betonat SAK:s inverkan på AKT:s bojkottbeslut. Risto Kuisma
övertygade de finländska inbjudna gästerna om att man även i kritiserade redan i oktober SAK:s oförmåga att fatta snabba beFinland måste gå från ord till handling. Efslut i Sydafrikafrågan. Kuisma har själv betersom den norska bojkotten skulle inledas
tonat det fackliga dubbelspelet med hårda
inom kort måste beslutet om bojkott fattas
resolutioner och obetydliga åtgärder, något
snabbt. AKT:s förbundsstyrelse behandlade
som han på hösten 1985 hade tröttnat på.30
Sydafrikafrågan omedelbart efter att Kuisma
Efter det skedde allt slag i slag. Fler fackoch Antikainen återvänt till hemlandet den
förbund anslöt sig till den bojkott av Sydaf4 september 1985. Eftersom frågan inte var
rika som AKT inlett eller gav sitt stöd till
med på den i förväg utskickade listan togs
den. Även i de övriga nordiska länderna tog
den upp på punkten övriga frågor. Kuisma
man till bojkottåtgärder. Efter att AKT fattat
betonade, att bojkottfrågan inte framskridit i
sitt beslut drev AKT på inhemska och internågot annat land än Norge, vars transportnationella möten en fullständig handelsarbetarförbund beslutat inleda en bojkott
blockad av Sydafrika och krävde även att
den 20 oktober 1985. AKT:s förbundsstyman bröt de diplomatiska förbindelserna.31
Sett på avstånd var den bojkott som AKT
relse beslöt skicka »Kalevi Westman med
utlyste en del av en internationell och finförslaget, som byggde på SAK:s styrelses beländsk process. Det norska transportarbetarslut» till KAF:s styrelse för behandling.
förbundets kongressbeslut fick den glöd som
AKT:s ledning gav dock inte KAF:s styrelse
länge pyrt att fatta eld. Risto Kuismas peren möjlighet att förändra handelsblockadens Risto Kuisma, AKT:s ordförande.
sonliga beslutsamhet påverkade på ett avgöinnehåll eller skjuta upp dess start. AKT ville Foto: Työväen arkisto, Helsingfors
rande sätt det att AKT snabbt följde det
inleda blockaden samtidigt med norrmännorska beslutet. Tajmningen för den snabbt startade bojkotten
nen.26
De övriga transportförbundens ledare förhöll sig i princip var god. Den allmänna opinionens stöd för AKT var klart när
positiva till AKT:s beslut, men de kunde inte binda sig till boj- myndigheternas våldsamma framfart i Sydafrika och AKT:s
kotten utan att deras egna förvaltningsorgan fattat beslut i frå- bojkottbeslut presenterades sida vid sida i massmedia.32
gan.27 AKT offentliggjorde bojkottbeslutet först efter KAF:s
möte den 7 oktober 1985. AKT och förbundets ordförande fick
Strikt övervakning
efter Sydafrikabeslutet mycket och till största delen positiv offentlighet.28
AKT fick tips av andra länders transportförbund om att man
När FFC:s styrelse behandlade bojkottfrågan den 9 oktober genom tredje länder exporterade varor från Finland till Sydaf1985 var stämningen en aning förbryllad. AKT:s snabba beslut rika. Det var också uppenbart, att en del av den transitotrafik
hade även överraskat medlemmarna i SAK:s styrelse. Risto som gick genom de sydafrikanska hamnarna i själva verket kom
Kuisma klarlade grunderna för AKT:s beslut ingående. Enligt från Sydafrika eller stannade i Sydafrika. AKT:s kongress i juni
Kuisma hade man väntat att regeringen, SAK eller någon in- 1986 gav förbundsstyrelsen mandat att skärpa bojkotten av
ternationell aktör skulle fatta beslutet. Kuisma konstaterade: Sydafrika om det skulle framkomma nya försök att kringgå boj»Så kom vår styrelse till denna lösning att vi börjar och datu- kotten. AKT utövade påtryckningar på speciellt två pappersmet den 20 oktober valde vi enbart eftersom det är det datum exportörer: Kymi och Kaukas. AKT höll även efter Outosom norrmännen slog fast.»
kumpu, Tuko och Kesko. De stora exportföretagen måste diKuisma litade på att företagen inte skulle försöka kringgå rekt eller indirekt övertyga ledningen i ett medelstort fackförblockaden. AKT var redo att stoppa all export och import för bund att de förband sig att avbryta exporten helt. I augusti 1986
sådana företag som försökte kringgå blockaden. Kuisma öns- beslöt AKT:s förbundsstyrelse att utvidga bojkotten till att gälla
kade, att »SAK åtminstone skulle förhålla sig positivt till vårt även import och export av varor till och från Lesotho, Botsbeslut och kanske även skulle uttala det offentligt». Jouni Ris- wana och Swaziland samt transitotrafik genom Sydafrika. Deskilä som representerade kommunfacket (Kunnan Työntekijän sutom tog AKT:s ombudsmän kontakt med licensverket och
50 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
utredde vilka bolag som hade idkat handel med Sydafrika och
hotade dem med stopp av alla transporter. Flera företag gav
AKT en försäkran om att de inte skulle fortsätta sin handel
med Sydafrika.33
Finlands utrikespolitiska linje började 1987 skärpas i Sydafrikafrågan när Finland och Sverige beslöt följa Danmarks exempel. Danmark hade redan 1986 med lag förbjudit handel
med Sydafrika. Riksdagen godkände i juni 1987 Harri Holkeris så kallade blåröda regerings förslag. AKT avbröt inte sin
bojkott och kritiserade regeringen för de undantagstillstånd
man gett exportföretagen. AKT fortsatte att övervaka att bojkottåtgärderna upprätthölls. Företagen och statsmakten skred
ofta till åtgärder under semesterperioden, då det var svårt för
AKT att förhindra exporten till Sydafrika.
AKT:s bojkottlinje var inte absolut. I AKT:s förbundsstyrelse avslog man Demokratiskt alternativgruppens, Demokraattinen Vaihoehto, förslag om en bojkott av Shells oljeproduk-
NOTER – NORDEN OCH BOJKOTTEN
AV SYDAFRIKA I FINLAND
1 Denna artikel bygger på den forskning
jag gjorde i AKT:s historiprojekt. KAF:s
bojkott av Sydafrika på 1960-talet och
AKT:s bojkota av Sydafrika åren 1985–1992
har jag behandlat tidigare i Tapio Bergholm: Kovaa peliä kuljetusalalla III. Kuljetusalan ammattiyhdistystoiminta 1960–1990,
Keuruu, 2000, och i artiklarna Tapio Bergholm: Ay-liike ulkopolitiikan tekijänä, Ulkopolitiikka 3/2001 och Tapio Bergholm:
Pohjoismaat ja Etelä-afrikanboikotti, i Going global. Ay-liikkeen menestysresepti globaalissa ajassa, red. Mika Helander, Helsinki
2008.
2 O. Aarnio: Kaksi kongressia, Auto- ja
kuljetusala (AKA) 6-7/1962.
3 Erkki Heino, Politics on Paper. Finland's
South African Policy, Uppsala, 1992; Iina
Soiri & Pekka Peltola: Finland and National
Libertation in Southern Africa, Stockholm,
1999; Paavo Väyrynen: Kansakunta - Ihmiskunta. Suomen ulkopoliittinen doktriini, Jyväskylä, 1987, ss. 114–116 (citat s. 114); Paavo
Väyrynen: Finlands utrikespolitik – den nationella doktriinen och framtidens mänsklighetspolitik, Juva, 1988, s. 165–166.
4 Se: Mauno Koivisto: Kaksi kautta I.
Muistikuvia ja merkintöjä 1982–1992, Juva,
1994; Mauno Koivisto: Historian tekijät.
Kaksi kautta II, Juva, 1995; Paavo Väyrynen:
On totuuden aika 2. Tosiasioita ja muistikuvia
Mauno Koiviston Suomesta, Juva, 1993.
5 Se t.ex. Rotuvaino Etelä-Afrikassa,
Palkkatyöläinen 28.2.1960.
6 KAF toimikunta 2.3. ja 28.4.1959 och
ter i Finland. Detta trots att Shell med sin oljeexport garanterade Sydafrikas bränsleförsörjning. AKT tillät även export av
finländ-ska läkemedel till Sydafrika. Handeln mellan Finland
och Sydafrika var underställd en dubbelbojkott ända till år
1991. Regeringen Aho förklarade i juli 1991 att den politiska
utvecklingen var positiv och avbröt som första nordiska land
handelsbojkotten av Sydafrika. AKT avslutade sin bojkott i
februari 1992, när Sydafrikas demokratiutveckling tagit fart.34
En ny utrikespolitik?
AKT:s beslut i oktober 1985 att utlysa en fullständig bojkott av
handeln med Sydafrika lyfte snabbt förbundet och dess ordförande till mytiska storheter. Ett enskilt fackförbund fattade ett
utrikespolitiskt beslut som en talesman för nationell egoism
såsom Paavo Väyrynen inte förmådde fatta. Den prestige som
Risto Kuisma fick genom Sydafrikafrågan var delvis ett resultat
KAF hallitus (styrelse) 5.2.1964, Ammattiyhdistysarkisto (AyA); SAKT liittotoimikunta (ltk- förbundsstyrelse) 11.7. 1960,
Työväen Arkisto (TA); Omer Becu, ITF:
Kuljetusalan järjestöjen demokraattisuus
tärkeintä, AKA 5/1960; Pate: Turkulaiset
satamamiehet kertovat, AKA 8/1960; O.
Aarnio: Kansainvälisyydestä, AKA 67/1961; O. Aarnio: Kaksi kongressia, AKA
6-7/1962.
7 SAKT ltk 12.4.1961, 25.5. ja
14.6.1962, 23.6.1966, TA; KAF hallitus
14.6.1966, AyA; SAJ hallitus 20.1.1962, Kansallisarkisto; KAF:n edustajistolla asiarikas
vuosikokous, SAK:n Satamatyöntekijäin Liitto murtamassa Tanskan kuljetustyöläisten
lakkoa, AKA 4/1961; KAF:n edustajiston
kokouksen julkilausumat, Kaksi kongressia», AKA 6-7/1962.
8 SAJ hallitus 26.5., 29.11.1961, 18.5.,
20.6., 30.7.1963, Kansallisarkisto; Etelä-Afrikan orjavaltio boikottiin, AKA 6/1963.
9 Handskrivna minnesanteckningar (På
andra sidan av Berättelse över Skandinaviska Transportarbetarefederationens verksamhet, omfattande tiden den 16 juni
1962–29 augusti 1963), Skand. Fed. vuosikok. Turussa 1963, AKT Hd4, TA; O. Aarnio: Skandinaavinen yhteistyö (citat), AKA
9/1963.
10 AKA 9/1963.
11 SAKT ltk 7.10.1963, 8.12.1965, TA;
KAF hallitus 31.5., 26.11.1964, 25.10., 30.10.,
31.12.1965, 21.4., 10.5.1966, 8.5.1967,
30.12.1968, 17.2.1969, 20.5.1970, AyA; SAJ
hallitus 5.11., 26.11.1964, 20.5., 21.12.1965,
27.5.1966, Kansallisarkisto; »KAF:n edusta-
jiston kokous», AKA 6-7/1967.
12 Timo-Erkki Heino: Mustavalkoista
kauppaa, TV 1 Asiaohjelmat 1993, Yleisradion Televisioarkisto (YLE TVA); TimoErkki Heino: Mitä se meille kuuluu?, TV 1
Asiaohjelmat 1993, YLE TVA; Osmo Apunen: Tilinteko Kekkosen aikaan.. Ulkopoliittinen valta ja vallankäyttö Suomessa, Jyväskylä,
1984; Heino, Politics on paper, s. 9–16; Väyrynen, Kansakunta – Ihmiskunta; Väyrynen,
Finlands utrikespolitik.
13 AKT ltk 28.8., 12.11.1974, 1.7., 24.9.,
5.11.1975, 7.1., 12.2., 13.5., 10.7.1976,
18.2., 29.11.1977, 9.3.1978 TA; AKT tvk
(työvaliokunta – arbetsutskot) 7.10.,
4.2.1975, 2.3.1978, TA; AKA 21.8.1974;
AKA 4.9.1974; AKA 18.9.1974; AKA
16.10.1974; AKA 1.10.1975; AKA
15.10.1975; AKA 18.2.1976; SAK:n hallituksen kannanotto:, AKA 19.1.1977.
14 AKT ltk 12.10.1978, 8.2.1979 ja
15.1.1980, TA; Chilen laivat boikottiin,
AKA 25.10.1978.
15 Taina Kanerva:»E-Afrikan kaupalla
rikastuu 100 suomalaisyritystä», Palkkatyöläinen 19.8.1985; Heino, Politics on Paper,
s. 58–73.
16 SAK hallitus 11.4.1983 och Liite 20
Kannanotto Etelä-Afrikan tilanteesta, AyA;
AKA 23.11.1983; Heino, Politics on Paper,
s. 78.
17 AKT tvk 8.3.1985, AKT:n arkisto
(AKTA); AKT ltk 20.3.1984, 8.3.1985 och
Liite 6. Järjestöosasto/tj Seppo Antikainen
Työvaliokunnalle 22.2.1985, AKTA; AKA
10.4.1985; AKA 8.5.1985.
18 AKT liittovaltuusto (lv) 16–17.5.1985
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 51
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
av hans Norgebesök som på ett avgörande sätt förändrade
AKT:s tidigare bojkottplaner och -tidtabeller.
Hela SAK:s och även en bredare finländsk fackföreningsrörelse gav sitt stöd till en utrikespolitisk påtryckningsaktion som
jämfört med tidigare bojkotter av internationell handel var exceptionellt långvarig, hållbar och framgångsrik, trots att den
knappast på ett avgörande sätt påverkade Sydafrikas inrikespolitiska utveckling. AKT:s bojkott av Sydafrika och de övriga
nordiska ländernas exempel påverkade den finländska regeringen som år 1987 frångick en snäv tolkning av neutralitetspolitiken.
Finland var ännu i mitten av 1980-talet mycket beroende av
hur framgångsrik skogsindustrin var. Trots detta kunde ett enskilt fackförbund påverka denna industris vitala intressen. Den
internationella informationsförmedlingen erbjöd så övertygande material om det sydafrikanska rasförtryckets brutalitet,
och Liite 12 Timo Wallenius Helsingin Autoalantyöntekijät r.y. AKT:n liittovaltuustolle (13.4.-85), AKTA; AKT lv
sos.dem.ryhmä 16.5.1985, AKT:n Sos.dem.
ryhmän arkisto; AKT tvk 19.7.1985, AKTA;
Raimo Paavola: Seiskan vuosikymmenet
1948–1998. 50-vuotta mukana ammattiyhdistystoiminnassa, Kokkola, 1999), s. 36.
19 Uusi Suomi (US) 22.8.1985; US
27.8.1985; US 28.8.1985; US 14.9.1985;
»Vikström ojensi ministerimoraalia», Suomen Sosialidemokraatti (SS) 27.8.1985; SS
28.8.1985; SS 29.8.1985; SS 30.8.1985; SS
31.8.1985; SS 3.9.1985; Heino, Politics on
Paper, s. 82–83.
20 PAY hallituksen kokous 29.8.1985,
SAK kv Fb218, AyA; SAK hallitus 2.9.1985
och Pöytäkirjan liite nro 22 Keskustelu kokousnauhoituksesta purettuna 16.9.1985,
AyA; Palkkatyöläinen 9.9.1985; SAK: EteläAfrikka täydelliseen kauppasaartoon, SS
14.9.1985; Viinanen vetosi E-Afrikan kaupan lopettamiseksi, Palkkatyöläinen
16.9.1985; ITF:s 35:e kongress Luxemburg
den 31 juli– 8 augusti 1986 XXXV C-7.
Verksamhetsberättelse 1983–1984–1985,
(ITF: London), s. 32.
21 Palkkatyöläinen 14.10.1985.
22 AKT tvk 16.8.1985 och Liite 9
Pohjoismainen kuljetustyöntekijäin federaatio Kaikille jäsenjärjestöille 30.7.1985,
AKTA; AKT ltk 4.9.1985, AKTA.
23 AKT tvk 26.9.1985 ja Liite 2 KW
19.9.1985 Toimenpiteet Etelä-Afrikan
apartheid hallintoa vastaan (citat), AKTA.
24 Norsk Transportarbeiderforbund Protokoll over ved forbundets 35. ordinarie lands-
52 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
att folkopinionen inte brydde sig om skogsindustrins ställningstaganden. Styrkan i Sydafrikabojkotten kunde man se år
1986 när storbolagen måste krypa till korset och för AKT –
alltså ett medelstort fackförbund – försäkra att Sydafrikaexporten var slut.
Sydafrikabojkotten undergrävde den linje som efter andra
världskriget utvecklats till den finländska utrikespolitikens
grunddoktrin. Finland tog inte ställning i tvister som var känsliga för stormaktsrelationerna, undvek moraliska ställningstaganden och ville inte blanda sig i andra länders inre angelägenheter. Att man åsidosatte landets regering och skogsindustrins intressen utgjorde en ny utrikespolitik: fackföreningsrörelsen, medborgarorganisationernas egna internationella
kontakter, den internationella informationsförmedlingen och
medborgaropinionen började på ett dynamiskt sätt påverka
Finlands utrikespolitiska ställningstaganden.
møtete 29.september–3. october 1985, s. 12–13,
23, 149, 151–157.
25 Norsk Transportarbeiderforbund forbund beretning 1985, Oslo 1986; Transport-arbeiderforbund forbund beretning
1986, Oslo 1987.
26 AKT ltk 4.10.1985 (citaten), Liite 14
KW 19.9.1985 Toimenpiteet Etelä-Afrikan
apartheid hallintoa vastaan ja Liite Risto
Kuisma Matkaraportti liittotoimikunnalle
4.10.1985 Norjan Veljesliiton edustajakokous 29.9.–3.10.1985, AKTA; SAK hallitus
9.10.1985, pöytäkirjan liite Äänitetty keskustelu hallituksen kokouksesta 9.10.1985,
AyA; Risto Kuisman haastattelu 19.12.1995
(haastattelijat Pekka Peltola ja Iina Soiri),
kopio tekijän hallussa; Soiri & Peltola, Finland and National Liberation, s. 149.
27 KAF hallitus 7.10.1985, AKTA.
28 Kansan Uutiset 8.10.1985; US
8.10.1985; HS 8.10.1985; HS 9.10.1985; SS
8.10.1985; SS 9.10.1985; AKA 9.10.1985;
AKA 23.10.1985.
29 SAK hallitus 9.10.1985, pöytäkirjan
liite 9.10. 1985 (citaten), AyA.
30 Se Risto Kuisman haastattelu
19.12.1995 (haastattelijat Pekka Peltola ja
Iina Soiri), exemplar i författaren av den här
artikel har; Hannu Laukkarinen: Risto
Kuisma johti AKT:n Etelä-Afrikan boikottiin, Seura 18.10.1985; Suomen ja Etelä-Afrikan kauppa katkeaa lähes täysin (citat),
Tiedonantaja 22.10.1985; Anna-Riitta Sippola: Automiesten Risto Kuismalla on lakonuhkien Suomen ennätys, HS 24.5.1986;
Heino, Politics on Paper, s. 83–84, Kuisma,
Tilinpäätös, ss. 272–277; Soiri & Peltola,
Finland and National Liberation, ss. 149–152.
31 AKT toimintakertomus vuodelta 1985
(Joensuu, 1986) ss. 42, 104; AKT toimintakertomus vuodelta 1986 (Joensuu, 1987),
s. 63.
32 Heino: Mitä se meille kuuluu?, YLE
TVA; US 8.10.1985; US 20.10.1985.
33 AKT ltk 1.8., 22.24.9., 16.10. ja
18.12.1986, AKTA; AKT tvk 25.8., 10.10. ja
3.12.1986, AKTA; SS 26.6.1986; Eteenpäin
27.6.1986; Kauppalehti 6.8.1986; Iltalehti
7.8.1986; AKA 9.7.1986; AKA 13.8.1986;
Uutiskymi 10/1986; Pohjolan Työ 1.9.1986;
Pöytäkirja Auto- ja Kuljetusalan Työntekijäliitto AKT r.y. IX varsinainen edustajakokous
18.-20.6.1986 (Joensuu, 1987), s. 123– 124,
126–132; AKT toimintakertomus 1986, s. 63.
34 AKT ltk 17.12.1987 sekä liitteet 16 ja
17 ja 29.1.1988, AKTA; AKA 4.11.1987;
AKA 3.2.1988; AKA 14.3.1990; Palkkatyöläinen 8.2.1988; AKT toimintakertomus
vuodelta 1987 (Joensuu, 1988), s. 33; AKT
toimintakertomus vuodelta 1988 (Joensuu,
1989), s. 33; AKT toimintakertomus vuodelta 1989 (Joensuu 1990) s. 27–28; AKT
toimintakertomus vuodelta 1990 (Eno,
1991) s. 49; Heino, Politics on Paper, s.
88–94, 102–107; Kuisma, Tilinpäätös, s.
272–276.
TAPIO BERGHOLM
är docent i historia vid Helsingfors universitet och historieforskare i FFC.
Den anti-imperialistiska
Afrika-rörelsens arkiv
Under senare år har arkiv från olika solidaritetsorganisationer med inriktning på södra Afrika inventerats och i några fall även ordnats och förtecknats.
Flera av dem som beskrivs i artikeln finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. – AV INGVAR FLINK
Efter södra Afrikas befrielse från kolonialism och rasism i form av apartheid, tog Nordiska Afrikainstitutet (NAI) initiativ till att kartlägga och organisera de
nordiska solidaritetsrörelsernas arkiv med hjälp av
pengar från Sida. Det gällde att bevara allt tänkbart
material med relevans för solidaritetsrörelsernas
verksamhet.
Jag fick i uppgift att ordna och förteckna arkiven
för Afrikagrupperna i Sverige (AGIS)/Afrikagrupperna, Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation
(ARO) och Isolera Sydafrika-Kommittén (ISAK).
AGIS och ARO slogs samman till Afrikagrupperna
1992 och blev i huvudsak en biståndsorganisation.
Förutom material från ovanstående organisationer fann jag även material från en rad mindre sammanslutningar, vars handlingar jag även ordnade och
förtecknade. Det gäller då endast det material, som
av någon anledning råkat hamna bland AGIS/AG:s,
ARO:s och ISAK:s material. Mer material bör alltså
finnas på andra ställen.
Det gäller Samrådskommittén för södra Afrika,
I ISAK:s arkiv finns mycket intressant kampanjmaterial, bland annat om Shell-sanktionerna. Bilden visar
Shells kontor i Kapstaden med Tafelberget i bakgrunden. Foto: Mark Markefelt.
Stödgruppen för Sydafrikas folk, Svenska Sydafrikakommittén, Frelimogruppen, Kommittén för Nelson
Mandelas frigivning och Stödföreningen för Vita
skuggor.
Dessutom fann jag handlingar från en rad lokala
AGIS- och ISAK-organisationer, vilka sänts till respektive orts folkrörelsearkiv. Det gäller bland annat
Falun, Vimmerby, Uppsala, Jönköping, Karlstad,
Stockholm, Göteborg, Lund och Malmö.
Jag gick även igenom två personarkiv, Anders Johansson, Afrikakorrespondent på DN, och Dick
Urban Vestbro, initiativtagare till AGIS.
Förutom dessa två tog jag kontakt med en rad
andra mycket aktiva och framstående personer inom
den breda anti-apartheidrörelsen för att utröna vad
de hade i sina privata gömmor. En redovisning finns
på NAI:s hemsida, www.nai.uu.se.
Samtliga arkiv innehåller i stort sett intakt de vanliga handlingarna som protokoll från olika instanser,
in- och utgående handlingar, medlemsförteckningar,
foton och ekonomiska handlingar.
De ämnesordnade handlingarna är omfattande i
flera serier, som illustrerar de olika verksamheterna.
De vanligaste serierna är »seminarier och konferenser» och »kampanjer och turnéer», även internationella. Dessutom »handlingar rörande resor och
besök» och »utredningar och utvärderingar, remiss-
Anti-apartheidrörelsen i Sverige finansierades, bland
annat genom försäljning av kläder och vykort. Foto:
Lars Wedin.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 53
SOLIDARITET MED SYDAFRIKA
var och forskning». En intressant serie är »interna att påverka ansvariga beslutsfattare. Det vore intresdiskussioner», där material ingår som behandlar frå- sant med en studie av hur de reagerade på dessa våra
ansträngningar.
gor om vilka rådde oenighet.
Det gäller framför allt tre forskningsresultat. För
För AGIS/AG/ARO är den mest omfattande serien »projekt i Afrika», där bland annat ingår de pro- det första påvisandet av hur svenska företag användes
jekt dessa stödde i Sydafrika och Namibia före befri- som en del av Sydafrikas försvarsmakt, vilket föregick
elsen och skulle behandlas med sekretess, då de fi- lagen mot svenska nyinvesteringar i landet 1979.
Nästa fall handlar om hur Internanansierades av den svenska staten.
tional Defense and Aid Fund,
Det gäller stöd till medier mot
IDAF, i London kunde visa att
apartheid, hälsovårdsprojekt med
fångarbetskraft användes i det sydinriktning på ett hälsovårdssystem
afrikanska jordbruket i konflikt
efter apartheid och landfrågor.
med GATT-avtalet. Strax efteråt
ISAK:s arkiv innehåller kanske
stiftades lagen om bojkott av jorddet mest intressanta kampanjmatebruksprodukter 1985. Den sista var
rialet, i stort sett indelat på sport-,
avslöjandet av feltolkningen av den
kultur-, ekonomi- och Shell-sankså kallade Undénlinjen, vilken
tionerna.
länge påstods förbjuda svenska
Bland de inkommande handsanktioner utan beslut i FN:s säkerlingarna finns en ganska omfathetsråd. Vi fann i Undéns egna textande serie med tryckt material från
ter att något sådant beslut ej var
anti-apartheid-rörelser från olika
nödvändigt. Beslut om total bojkott
delar av världen.
av sydafrikanska varor följde 1987.
Förhoppningsvis kommer soliDet »hemliga» stödet till antidaritetsrörelsens material att flitigt
apartheid-projekt i Sydafrika och
användas för olika forskningsuppgifter. Materialet lämpar sig väl för Isolera Sydafrika-kommittén utgav Namibia 1986–2004 kan säkert
en rad rapporter om de ekonomisatt till exempel bidra till att förklara ka relationerna mellan Sverige och också vara intressant för forskningen. Vilken betydelse hade detta
1968-generationens engagemang Sydafrika. Materialet förvaras på
stöd under apartheids sista år?
för tredje världen i allmänhet och ARAB
De interna diskussionerna inom
befrielsekampen i Afrika i synnerAGIS/AG kan vara spännande. Det gäller bland
het.
En uppgift, som anknyter till detta, är en jämfö- annat hur vi argumenterade om vilka befrielserörelrande studie av de tre stora solidaritetsrörelserna för ser vi skulle stödja. Särskilt intressantär kanske en
Afrika, från kampen mot slaveriet och slavhandeln analys av debatten kring ZANU och ZAPU i Zimbabwe för att inte nämna diskussionerna kring synen
omkring 1800 över solidariteten med de tvångsarbetande kongoleserna omkring 1900 till anti-apartheid- på Mugabes terror i Matabeleland i början av 1980arbetet under andra delen av 1900-talet. Tre former talet. Debatten fördes för det mesta i vår internbulleav folklig solidaritet med kampen mot kolonialismen. tin, medan vi utåt höll en enig profil. Denna inställI den första var flera Linné-lärjungar engagerade, i ning hindrade oss ibland från att ta offentlig ställning.
den andra svenska missionärer och i den tredje en Vad uttalade vi oss om och vad uttalade vi oss inte
om?
stor del av folkrörelserna i Sverige,
Alltsedan 1960-talet finns, framför allt hos privatI detta sammanhang kan materialet användas för
studier i det internationella samarbetet, särskilt det personer, ett omfattande intervjumaterial med pernordiska, som fungerade speciellt bra. Hur bedrevs soner i de olika befrielserörelserna och andra engatill exempel sanktionsarbetet i de tre rörelserna, hur gerade i kampen som kan ligga till grund för studier
påverkades ansvariga politiker och hur skapades folk- av hur dessa själva resonerade under själva befrielseliga opinioner? ISAK-arkivet innehåller naturligtvis processen.
mycket material om hur arbetet för bojkott bedrevs,
INGVAR FLINK
bland annat en omfattande pressklippsamling om
är fil. dr. i historia och har skrivit avhandlingen Strejksanktionsdebatten.
bryteriet och arbetets frihet. En studie av svensk arbetsmarknad
Inom AGIS/AG bedrevs en hel del forskning, vars fram till 1938. Han var anställd på AGIS/AG:s kansli från
resultat publicerades på olika sätt och användes för 1981 till 2007.
54 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Apartheidsystemet påverkade vardagslivet för alla sydafrikaner. Till och med offentliga bänkar var märkta.
Foto: Litman Epstein 1971.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 55
KOMMENTERAT
En tanke väckt av en ledare
i denna tidskrift
»Detta problem lyser ständigt igenom hos grupperna, i debatterna, i allt som jag hört under 15 år:
Hur ska vi lyckas förena oss med arbetarklassen?
Och det första steget mot en förening är naturligtvis att återuppta den röda och svarta flaggan
och Internationalen.» Alain Geismar1
Det har hänt väldigt mycket. Att skildra det som
hänt, det som är förflutet, det som är historien, är inte
oproblematiskt. En del i denna problematik är inklinationen att se det som varit utifrån den tid som är,
den tid som just nu är inne; en tid som den som
blickar bakåt är en del utav och känner en viss form
av lojalitet gentemot.
Att hävda att den som lever just nu och blickar tillbaks just nu skulle sitta med facit på hand har alltid
förefallit mig problematiskt och detta även av den anledningen att detta »facit» tenderar att bli platt och
endimensionellt. En dylik möjlig ståndpunkt blir i
mina ögon inte mindre problematisk på grund av
dess religiösa och ödesmättade övertoner: Det som är
är för att det måste vara så; allt som har hänt har haft
ett enda mål: att frambringa det som är. Och detta alldeles oavsett de olika aktörernas avsikter, tankar och
föreställningar.
Detta syn- och förhållandesätt till det som varit
blir som allra mest problematiskt när det möter och
stöter på konflikter, exempelvis uppror och revolutioner. Detta även av det faktum att det förefaller mig
svårt att hävda någon annan ståndpunkt än att historien är genompyrd av dem, av konflikterna, upproren och revolutionerna; av kamp mot det som just för
tillfället, i denna tid, är.
Av allt att döma tenderar problematiken att öka ju
närmare vår egen tid, det vill säga den tid som just nu
är, vi kommer. 1968 exempelvis, fyrtio år sedan detta
år.
I förra numret av denna alldeles utmärkta tidskrift
läste jag en ledarartikel som vållade mig problem av
det slag jag berört ovan: Nuet utgör facit och utifrån
detta facit blickas det bakåt och allt som skett mynnar
ut i detta nuet och några avvikande tendenser eller
möjliga andra riktningar gives inget utrymme för.
Trots allt anser jag att ett sådant synsätt är möjligt
att fundera över. En författare som gör just det är den
amrikanska litteraturvetaren Kristin Ross. I sin bok
56 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
May ’68 and its afterlives anser hon det möjligt att
peka på en klar och tydlig trend, en trend som medvetet försöker förringa mycket av det som skedde
1968, en trend som jag tycker mig se lysa igenom i
ledarartikeln.2
Detta förringande ser hon inte minst uttryckt i
försöken att definiera 1968 som en ungdoms-, student- och auktoritetsrevolt eller som en del i en »naturlig» moderniseringsprocess. Att göra 1968 till ansvarigt för ett nyliberalt segertåg ser hon som lika felaktigt. Hon skriver: »Genom att förfäkta en nuets teleologi, suddar den officiella berättelsen ut de minnen av förflutna alternativ som sökte eller föreställde
sig andra resultat än det som blev fallet.»3
Ross vill hellre se 1968 som ett uppror mot det sätt
på vilket det rådande samhälls- och produktionssystemet är organiserat. Denna kritik av det rådande utvecklas och fördjupas under upprorets gång och strävar målmedvetet efter att bryta ned sociala och kulturella hierarkier, att bekämpa specialisering, delegering och uppdelningen i representerade och representanter och, inte minst viktigt, efter ett upphävande
av åtskillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete – »kort sagt, den våldsamma störningen av tilldelade roller, platser eller funktioner».4 Till detta
kommer inspirationen från och solidariteten med
tredje världens folk och kampen mot imperialismen
som varande ett av det bekämpade systemets främsta
uttrycksformer – därav Vietnamkrigets stora betydelse i sammanhanget.
I ett försök att fatta mig någorlunda kort, anser jag
att Ross mycket genomarbetade bok, baserad på ett
gediget forskningsarbete som den är, är väl värd att
begrunda, inte bara vad gäller 1968 utan även vad
gäller historieskrivning i stort.
Själv skulle jag vilja framföra en ytterligare synpunkt. Nämligen att det som hände vid åren runt
1968 även fick som följd ett återupplivande av ett radikalt, frigörande projekt – ett projekt som bland
annat inkluderade en kritik av det sätt på vilket det
som varit framställts. Tankegångar som tänkts och
satts på pränt för mer eller mindre länge sedan togs
upp på nytt och studerades, diskuterades och vidareutvecklades och visade sig märkligt (märkligt inte
minst för de som av någon förunderlig anledning
fåtts att tro att ord av nödvändighet blir »riktigare» ju
senare de sättes på pränt) aktuella för att bedöma det
som är. I min kapacitet som bibliotekarie vid denna
institution framstår detta återupplivande som särskilt
intressant.5
HANS LARSSON
är bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Svar till Hans Larsson
Historien kan skrivas både framifrån och bakifrån,
beroende vilka slags frågor forskaren försöker besvara. Är det aktörernas tankar, föreställningar och
avsikter som står i fokus borde ett framlängesperspektiv vara givet. Är det istället konsekvenserna av
deras handlingar som är det centrala vinner framställningen troligen på ett baklängesperspektiv.
Hans Larsson har en viktig poäng när han påminner om att ett alltför ensidigt fastklamrande i nuet
riskerar att skilja bort alternativa utvecklingar som
inte realiserades och göra historikern blind för att det
förgångnas villkor skiljer sig från våra. Samtiden fungerar då som facit, trots att den historiska sanningen
alltid är mångtydig och preliminär.
Å andra sidan har en närgången läsning av program och manifest från det förflutna som regel lite
att säga om det som hände sedan. Historien tar ofta
kringelkrokar som inte kunde förutses när talaren
stod i talarstolen eller demonstrationståget formerades. Det är kort sagt skillnad på historien sådan den
»är» och sådan den »blir». Inte minst arbetarrörelsens historieskrivare borde begrunda detta.
I förra numrets ledare ville jag pröva några tolkningar av vad den komplexa 68-rörelsen har betytt 40
år efteråt. Ett bakifrånperspektiv verkade då passa
bäst. Någon definitiv värdering var det knappast frågan om, inte heller något förringande. Att vädra tanken om »1968» som starten på det postauktoritära
samhällets är väl snarare att anknyta till just den radikala, frigörande tradition som Hans Larsson skriver om.
LARS ILSHAMMAR
NOTER – EN TANKE VÄCKT AV EN LEDARE I
DENNA TIDSKRIFT
1 Franska revolutionen maj–juni 1968. Stockholm
1968, s. 160
2 Upplysningsvis kan det nämnas att Ross talar om
en period som sträcker sig från mitten av 1950-talet till
mitten av 1970-talet. Eftersom Ross bok koncentrerar
sig på händelseutvecklingen i Frankrike blir det algeriska befrielsekriget av stor betydelse.
3 Kristin Ross: May ’68 and its afterlives, Chicago
and London, 2002, s. 6: »By asserting a teleology of
the present, the official story erases those memories of
past alternatives that sought or envisioned other outcomes than the one that came to pass.»
4 ibid., s. 78f
5 Jag har själv skrivit en rad artiklar som har med
detta återupplivande att göra: Om György Lukacs, Arbetarhistoria 2000:1/2; om Situationistiska internationalen, Arbetarhistoria 2003:1; om Hendrik de Man och
Marx, Arbetarhistoria 2001:1; om Walter Benjamin, Arbetarhistoria 2006:2/3; om Fanon, Camus och Algeriet,
Arbetarhistoria 2007:4.
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 57
RECENSIONER
Arbetarklassens
formering
Ulrika Holgersson, Populärkulturen och
klassamhället: Arbete, klass och genus
i svensk dampress i början av 1900-talet. Stockholm: Carlsson bokförlag 2005.
416 s.
Kan man tala om en formerad arbetarklass i Sverige vid sekelskiftet 1900? I
vilken mån var kvinnliga arbeterskor inkluderade? Fanns det en stark manlig
familjeförsörjarnorm i Sverige? Detta är
frågor Ulrika Holgersson belyser i sin
digra genomgång av hur klass diskuterades och manifesterades i Svensk Damtidning 1900–1910. Angreppssättet är ambitiöst med en bred presentation av internationell forskning kring klass och
kön parad med en analytisk och prövande hållning i det empiriska arbetet.
Med utgångspunkt i dagens debatt om
klassbegreppets eventuella död, eller
omförhandling, undersöker Ulrika Holgersson den diskursiva formeringen av
begreppet vid det förra sekelskiftet.
Hon försöker skriva historien om klass
och kön framlänges, och lyckas väl i sitt
värv.
Boken inleds med en skildring av arbetarhustrur som fick den socialdemokratiska föreningen Malmö Kvinnliga
Damklubb att kasta sig in i en livlig debatt om klass som varken författaren,
eller kanske andra, förväntat sig att
finna i denna tidskrift. Via personliga
reflektioner sätter Holgersson läsaren in
i diskussioner om klass i tidigare forskning där hon försöker komma ur marxismens essentialism och samtidigt inte
lämna betydelsen av fysiska erfarenheter. Hon landar i en »post-marxistisk»
modell, där både diskursiva och ickediskursiva praktiker medverkar i konstruktionen av det sociala rummet. Ur
levda erfarenheter, inom vad som är möjligt att artikulera under den rådande
diskursen, formas såväl klass- som genusidentiteter.
58 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
I tidskrifter som Svensk damtidning kunde medelklassen beklaga sig över lata och
outbildade tjänare och tjänarinnor och bidrog därmed till att skapa en särskild bild av
arbetar-klassen. Källa: Karl och Elin Lunds arkiv
Metodavsnittet är till skillnad från de
teoretiska diskussionerna kort. I Foucaults anda säger sig Holgersson vilja
skriva »klassbegreppets genealogi». Det
ska göras genom klassisk textanalys och
genom dekonstruktion av diskurser.
Holgersson uppehåller sig särskilt vid
de verktyg som Laclau och Mouffe ger,
men använder dem i mindre grad i den
följande analysen.
I del II flyttar Holgersson fokus till
populärkulturen. Inledningsvis tecknar
hon Svensk Damtidnings och dess grundares historia. Det är i sig intressant och
Nanna Wallensteens, tidskriftens redaktionssekreterare och senare första kvinnliga redaktör, vänskap med ledande namn
inom svensk kvinnorörelse och erfarenheter som ensamstående arbetande mor
används senare i analysen.
Holgersson försöker också diskutera
sig fram till Svensk Damtidnings räckvidd
både vad gäller klass och antal läsare.
Hon kommer fram till att tidskriften
främst riktades mot »de burgna och bil-
dande kretsarne» (s. 84) men samtidigt
sa sig bjuda in alla samhällsklasser. Tidskriftens lågpriskoncept talar för att
många tackade ja till inbjudan. Holgersson uppskattar läsekretsen till 100 000
om man räknar cirka fem läsare per köpt
nummer, det vill säga betydligt mindre
än Allers, veckopressens banbrytare, och
jämnstor med »highbrow»-tidskriften
Idun. Beskrivningen följs av en ingående
genomgång av forskning kring populärkultur och framförallt veckopress.
Först i del III, (s. 159), inleds analysen av klassbegreppet. På ett mycket föredömligt sätt låter Holgersson diskussioner i tidigare forskning följa läsaren i
texten för att problematisera de ordval,
uttryck och metaforer som hon mött i
tidskriften. Hon visar övertygande att
användningen av klass skiftade och var
mångtydigt i Sverige vid sekelskiftet
1900. Ordet användes ofta i pluralis, vilket exempelvis av Asa Brigg och Harold
Perkin tolkats som en äldre form som
vittnar om ett bristande klassmedve-
tande. Holgersson vill istället, i David
Cannadines fotspår, se detta som en pågående konstruktion av ett socialt landskap. Detsamma gällde begreppet
kvinna. I Svensk Damtidnings spalter
möttes flera diskurser kring sedlighet,
arbete och bildning där vad som innefattades i eller associerades med »kvinna»
varierade. Olika röster, antingen om de
var verkliga läsarreaktioner eller av tidningen konstruerade, fick komma till
tals. Medelklassens kvinnor och män
ventilerade problem med lata och obildade tjänstefolk eller arbetarhustrurs
bristande själsliv. Medan sömmerskor,
fabriksarbeterskor och hembiträden i
viss mån fick utrymme att »döma» medelklassen men framför allt bjöds in att
berätta om sina liv och brister i arbetsförhållanden. Tidskriftens redaktion tog
också ställning för kvinnors rätt att arbeta och ordet arbeterska var inte begränsat till kroppsarbete utan användes
om exempelvis så kallade intelligensarbeterskor.
Holgersson ser således den diskursiva
formeringen av arbetarklassen som en
aktivt pågående process vid sekelskiftet
1900 och där på intet vis kvinnliga arbetare definierats ut ur begreppet. Holgersson visar vikten av att inte anta att
historien om klass och genus var den
samma i Sverige som i Storbritannien.
Medelklassen fick inte en lika dominerande position och arbete var inte heller
något främmande för många av medelklassens kvinnor, med konsekvenser för
möjligheten till klassöverskridande samarbete för att uppnå lika rättigheter
mellan könen. Holgersson väljer att
tolka de positiva ställningstagandena för
kvinnors arbete som en öppning i en
övergång från särarts- till likhetsfeminism baserad i den kristna kallelseläran.
Här är jag tveksam. Det är tydligt att
arbete och kvinnlighet inte var oförenligt i den svenska diskursen vid 1900-talets ingång och inte heller för de kvinnor som arbetade i den tidiga kvinnorörelsen. Detta behöver dock inte tolkas
som en diskursiv förskjutning, utan snarare att de särartsfeministiska argumen-
ten som förstärktes i den internationella
diskursen kring sekelskiftet 1900 inte
fått fäste.1 Intressant är också att diskursen kring genus i den i hög grad annonsfinansierade Svensk Damtidning
inte skiljde sig från sina amerikanska
likar i det att kvinnor med skral kassa
uppmuntrades till att ta arbete, utan i
sitt glorifierande av den sparsamma
skötsamma arbeterskan istället för att
lyfta fram konsumtion som frukten av
mödan och det som gav henne makt.2
Kanske skulle Holgerssons analys ha
nått ett steg längre om dekonstruktionen av diskurser även länkat konsumtion eller materiell manifestation till
konstruktionen av klass och genus. Klart
är dock att det är fruktbart att betrakta
damtidningstexter och skönlitteratur
som en kvarleva av en svunnen tankevärld.
PERNILLA JONSSON
är ekonomhistoriker vid Uppsala universitet
NOTER
1 Ulla Wikander, Feminism, familj och
medborgarskap: debatter på internationella kongresser om nattarbetsförbud för kvinnor 1889–
1919, Göteborg, 2006.
2 Ellen Gruber Garvey, The adman in the
parlor: magazines and the gendering of consumer culture, 1880s to 1910s, New York, 1996,
s. 8, 137f, 143 och 160.
Staten och invandrarna
kring förra sekelskiftet
Carl Henrik Carlsson, Medborgarskap
och diskriminering. Judar och andra invandrare 1860–1920, Studia Historica
Uppsaliensia 215, Uppsala 2004, 377 s.
I början av 2000-talet lät den dåvarande
regeringen Göran Persson tillsätta en
utredning med uppgift att kartlägga etnisk diskriminering. Genomlysningen
resulterade i Paul Lappalainens betänkande Det blågula glashuset – Strukturell
diskriminering i Sverige (2005:56), en
ganska lättillgänglig och i mina ögon
läsvärd SOU-studie som lyfter fram rutiner och normer inom vitt olika samhällsområden som särbehandlar skilda
invandrargrupper på etnisk eller religiös
grund. Såväl skolväsendet och arbetslivet, som hälso- och sjukvården och
rättsystemet blir grundligt granskade.
Trots de bitvis uppseendeväckande
uppgifterna kan man knappast säga att
utredningen har satt några djupare spår
i den politiska debatten. Snarast tenderar diskussionen att återkomma till det
problematiska med invandrarna – deras
bristande språkkunskaper, ghettoisering, bidragsberoende, klädkoder och
hedersrelaterade våld – mer än de sam-
hällsstrukturer som diskriminerar och
försvårar integrationsprocesserna.
Möjligen finns det en ovilja att erkänna diskriminering här hemma utifrån en seglivad föreställning om att
Sverige är annorlunda, att vi till skillnad
från andra länder skulle sakna en historia av förtryck av etniska minoriteter. Så
är det naturligtvis inte, något som inte
bara Lappalainens genomgång visar
utan också en mängd historiska arbeten
som lagts fram under senare tid, som
Ola Larsmos Djävulssonaten, antologin
Sverige och Nazityskland och Mikael Byströms avhandling En broder, gäst och parasit, bara för att nämna några. Forskning har kunnat konstatera att det funnits inslag av humanitet och öppenhet i
den svenska flyktingpolitiken under
1930- och 1940-talen men också, och
kanske framför allt, exkludering grundad på ganska grumliga föreställningar
om nation, ras och antisemitism.
Uppsalahistorikern Carl Henrik
Carlsson ägnar sig åt en liknande tematik i sin avhandling Medborgarskap och
diskriminering. Judar och andra invandrare 1860–1920, men till skillnad från
nyss nämnda arbeten riktas fokus mot
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 59
RECENSIONER
ett tidigare skede i den svenska historien. Studien lyfter fram diskriminerande strukturer, formella såväl som informella, som stat och samhälle reste
upp mot invandrande judar som strävade efter att integrera sig i landet runt
det förra sekelskiftet. Mer specifikt
söker undersökningen ge svar på frågan
om hur stor andel av de invandrade judarna som beviljades svenskt medborgarskap i förhållande till andra invandrarkategorier under perioden 1860–
1920. Det komparativa inslaget är framträdande och för resultatet avgörande;
den judiska invandrargruppen jämförs
med andra invandrargrupper.
Det är en dramatisk tid i svensk och
europeisk historia som bildar fond. Det
moderna bröt igenom på bred front från
och med 1800-talets senare hälft med
allt vad det innebar av industrialisering,
demokratisering och folkomflyttningar.
Delar av den lägre medelklassen trycktes tillbaka samtidigt som nya klasser
och grupper ryckte fram. En förnyad
vurm för det nationella blev central i
den politiska debatten och därmed
också en misstänksamhet mot det främmande. Slutet av 1800-talet innebar
något av en antisemitisk högkonjunktur
i Europa med återverkningar också i
Sverige. Mot den bakgrunden blir det
förstås intressant att som Carlsson undersöka hur den judiska minoriteten bemöttes av stat och majoritetssamhälle.
Exakt hur många judiska emigranter
från Östeuropa som kom till Sverige
runt förra sekelskiftet har inte blivit ordentligt utrett men Carlsson uppskattar
antalet till någonstans mellan 3 000 och
4 000 perioden 1860–1920. Flera av
dessa så kallade östjudar fortsatte vidare
västerut till Amerika, det stora utvandringslandet vid den här tiden, men icke
förty växte den judiska gruppen i Sverige under perioden, både i absoluta och
relativa tal. Dåtidens förhållandevis liberala lagstiftning gav utlänningar rätten att ta sig in i landet utan pass, fritt
bosätta sig var man ville och utan större
inskränkningar ägna sig åt yrkesverksamhet.
60 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Invandrarna kunde då som nu ansöka
och få svenskt medborgarskap men då
krävdes tre års vistelse i landet, myndighetsålder, gott anseende och förmåga
till försörjning. Beslut om medborgarskap fattades av regeringen på grundval
av inlämnade uppgifter, intyg, rekommendationer och utlåtanden från regionala och lokala myndigheter. För de judiska invandrarna som avsåg att slå sig
ner i landet för gott var ett svenskt medborgarskap angeläget, bland annat för
att det innebar personlig säkerhet och
bättre möjligheter att bedriva näringsverksamhet. Till detta ska också individpsykologiska och allmänna integrationsskäl läggas.
De judiska invandrarnas ansökningar
om medborgarskap och myndigheternas
beslut är det huvudsakliga källmaterial
som ligger till grund för studien. Det
empiriska arbetet är imponerande. Författaren har gått igenom samtliga drygt
11 000 medborgarskapsansökningar
som behandlades av myndigheterna
under perioden 1860–1920 och därtill
ägnat utrymme åt ansökningar om utlänningars handelstillstånd, regionala
och lokala remissinstansernas agerande,
politisk debatt och lagstiftning i fråga
om näringsfrihet, medborgarskap och
invandring bland annat. Boken är med
andra ord diger och innehållsrik, spännande att läsa för den allmänt historieintresserade och nog så uppseendeväckande sett till resultaten.
Carlsson vrider och vänder på sina
frågeställningar. Han undersöker huruvida de sökande uppfyllde de formella
kraven, deras sociala ställning, statsnationella, religiösa och etniska tillhörighet. Han väger in flera omständigheter
kring besluten; politiska och sociala förändringar under undersökningsperioden, antisemitiska högkonjunkturer och
olika remissinstansernas agerande. Och
vilka blir då studiens resultat?
Hur det än bollas fram och tillbaka
med siffror och parametrar är utfallet
entydigt: judiska invandrare diskriminerades. Mer än hälften av medborgarskapsansökningarna undertecknade av
judar slutade med avslag, medan motsvarande andel för andra invandrarkategorier landade på knappa tiondelen.
Om man specifikt tittar på de östeuropeiska judarnas ansökningar blir mönstret ännu tydligare. Siffrorna gäller, med
vissa variationer, hela den undersökta
perioden och oavsett de sökandes sociala ställning. Även förhållandevis välbärgade judar kunde alltså drabbas av
avslag – just för att de var judar.
Resultatet är tecken på att det fanns
utbredda antisemitiska föreställningar i
det svenska samhället vid denna tid,
menar Carlsson, inte minst det han kallar östjudefobi. Detta konstaterande är
kanske i och för sig inget sensationellt
men det intressanta och unika med
Carlssons studie är att han på ett gediget och trovärdigt sätt visar att föreställningarna tog sig uttryck i konkret särbehandling av judar. Denna antijudiska
praxis kan tolkas som statens sätt att
hantera och kanske begränsa en, som
man ansåg, oönskad östjudisk invandring. Andra invandrargrupper som återvändande svenskamerikaner, skandinaver, tyskar och balter kunde uppenbarligen lättare fördras. Man kanske skulle
kunna tala om ett slags etnisk hierarki i
detta sammanhang, en rangordning där
»östjudarna» hamnade längst ner.
Formellt sett hade alla ansökande utländska undersåtar, oavsett statstillhörighet eller etnicitet, samma rätt till en saklig och opartisk prövning av sitt ärende,
men det faktum att risken för avslag nära
nog fördubblades om ordet jude var
präntat på ansökan visar att politiska beslut och lagstiftning inte alltid speglade
praxis. Scenariot är tvärtom ett av många
historiska exempel på att administrativa
åtgärder – ofta dolda – fungerar som ett
redskap till att uppnå politiska mål.
Carlssons arbete är ett av flera som
nyanserar och utmanar bilden av landet
Annorlunda. Det samhälle som tonar
fram i undersökningen har snarast
många beröringspunkter med omgivande länder i fråga om den judiska
»frågan». Jämför man exempelvis utvecklingen i Tyskland under motsvarande period kan man se en liknande
ganska bred samhällelig antisemitism,
en liknande rädsla för »östjudiska» invandrare, grällt utmålade hot om sociala
problem och rasblandning (i fråga om
rashygien var Sverige snarast världsledande) och försök att reglera oönskad
invandring genom administrativa åtgärder. Internationell forskning visar att
den svenska östjudefobi som Carlsson
blottlägger också fanns i Tyskland,
Frankrike och Storbritannien liksom i
våra närmaste grannländer.
Man kan med fog hävda att den nutida diskrimineringen av invandrare och
minoriteter vilar på historisk grund, på
strukturer som grundlades under 1800och 1900-talen och som fortfarande
återskapas. Liksom »östjuden» betraktades som ett problem runt förra sekelskiftet och den judiske flyktingen under
andra världskriget, konstrueras dagens
utomeuropeiska - särskilt muslimska invandrare som ett samhällsproblem;
också idag finns etniska hierarkier. Naturligtvis finns öppenhet och tolerans på
många håll men också krafter som verkar i motsatt riktning, grupperingar och
samhällslager som uppfattar invandraren som ett störande inslag i den kulturellt homogena nationalstat man vill se
förverkligad.
PER HAMMARSTRÖM
är historiker och gymnasielärare
Rockkulturens vardag
Björn Horgby, Rock och uppror : amerikansk, brittisk och svensk rockkultur
1955–1969. Stockholm: Carlssons förlag,
2007, 370s.
Björn Horgby, professor i historia vid
Örebro universitet, har i sin tidigare
forskning bland annat ägnat sig åt egensinniga och skötsamma arbetare i Norrköping. Nu har han vidgat perspektivet
betydligt. Den nya boken behandlar en
specifik ungdomskultur, den så kallade
rockkulturen, och omspänner tiden från
1955 till 1969, när den politiska
och/eller experimentella proggmusiken
slagit ut i full blom.
Horgbys undersökning tar avstamp i
Antonio Gramscis hegemonimodell. I
Horgbys version består modellen av fem
så kallade »regler», som beskriver hur
den nya ungdomskulturen från början
möts av starkt motstånd från hegemonin
i USA och Västeuropa, för att allt efterhand accepteras och så småningom inordnas som en del av hegemonin.
När Elvis Presley debuterade i mitten på 1950-talet upprördes den äldre
generationen i USA av framför allt det
sexuella utspelet på scenen och i texterna. När vi når fram till bokens slut
kring det politiska året 1968 framstår
Presleys »uppror» i en lite annan dager.
Då hade Vietnamrörelsen i USA och
Västeuropa utvecklats till en rörelse
som verkligen framstod som ett hot mot
den styrande hegemonin. Men där slutar tyvärr bokens redogörelse.
Jag kan ha invändningar mot Horgbys modellbyggande, som han utvecklar
i bokens första sextio sidor, med en
slingrigt, svårsmält, och ganska omständlig vokabulär. Boken torde vända
sig till forskare familjära med en kultursociologisk begreppsapparat. Med ett
annat upplägg hade boken säkert kunnat
nå en bredare läsekrets.
Nu känns det ibland som att Horgby
valt sina analysobjekt för att passa den
valda modellen istället för tvärtom.
Istället för att kanske välja intressanta
och mindre förutsägbara musiker som
Frank Zappa och Bob Dylan, väljer
Horgby Elvis Presley som bättre passar
hans modell.
På samma sätt väljer han bort svarta
kvinnliga sångerskor som Supremes,
Aretha Franklin och Martha & the Vandellas. Hans argument är att han valt de
mest inflytelserika musikgrupperna.
Men då bortfaller alltså Dylan? Nej, där
är argumentet att Dylans texter är för
komplicerade för att analysera.
En annan udda fågel – Janis Joplin –
ägnas bara en kort exkurs på tre sidor.
Mönstret blir nu en vit anglosaxisk man,
en »ung rebell», sexuellt utmanande,
som bryter konventionerna och uttrycker sig kontroversiellt. I Storbritannien
väljer Horgby att behandla tre av de
största grupperna, Beatles, Rolling Stones, och The Who. Hegemonin, det
borgerliga samhället väljer först ett kraftigt avståndstagande, sedan när man inser möjligheten att exploatera ekonomiskt det nya fenomenet – accepterande
och inlemmande.
Varför han valt bort en så dominant
musiker som Jimi Hendrix är inte heller
klart, hans texter spelar visserligen »en
underordnad roll», men jag misstänker
att Hendrix hudfärg inte passar in i
Horgbys »vit man»-schema.
Horgbys sånganalyser är också mycket selektiva, snarast små brottstycken av
textrader, som passas in som pusselbitar
i framställningen, när de verkar passa i
analysen.
Denna lite korsettartade analysmodell ger i slutändan inte så förvånande
slutsatser. Den överordnade hegemonin
blir enligt Horgby allt mer accepterande, ja själva upproriskheten blir i
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 61
RECENSIONER
Här dansas rock’n roll i Sverige. Året var 1957. Foto: A-Bild.
själva verket en egenskap som förväntas
av popgrupperna sedan gamle Elvis väl
brutit isen. Det stämmer ju också på
punken som kom efter 1969, och jag
kan tänka på nyare exempel, som hiphop och rap. Dagens svarta rapartister
skryter med sin rebelliskhet, sin »gangsta»-bakgrund. Texterna är starkt samhällskritiska och provokativa.
Samtidigt seglar samma artister runt
i dyra bilar, visar sina flotta villor i MTV,
och omger sig med kurviga brudar med
tjocka guldlänkar och smycken. Rebelliskheten sitter bara på ytan, om ens det.
62 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
Horgbys analys av Beatles visar också
på en grupp som skickligt och kameleontmässigt anpassar sig till rådande
moden. Först är man rockers och framhäver en sorts arbetarbakgrund. Sedan
anpassar man sig snabbt till det mer medelklassiga modsmodet, och sångtexterna blir mjukare och mindre manschauvinistiska. Mot slutet av undersökningsepoken blir Beatles mer samhällstillvända, samhällskritiska och till och
med politiska.
Att få en så bred och heterogen rörelse som den musikungdomskultur som
nu breder ut sig över världen att passa i
en enda analysmodell verkar hart när
omöjligt. Ett särskilt kapitel i boken
ägnas den hippierörelse som startade i
USA ungefär samtidigt som de stora
musikfestivalerna i Monterey och
Woodstock. Denna rörelse bildade en
egen subkultur, där droger och utlevande sex var inslag som från början skrämde det amerikanska etablissemanget.
Men hippiekulturen anammades
också snart av den rådande hegemonin i
USA, när man väl upptäckt att rörelsen
inte hade politiska ambitioner. Revolten
gällde snarare människans inre, där nya
religioner som buddism och hinduism
blev viktiga.
Det handlar enligt Horgby inte heller om att omstörta samhället. Ungdomskulturen vill snarare tänja hegemonins gränser, skapa nya »rum» där
man kan få verka i frihet från tvång och
övervakning. Denna snarast anarkistiska
tendens upplevs inte heller som farlig
för samhället. Han pekar också på Michail Bachtins teorier om kulturens
»dionysiskt karnevaliska karaktär».
Eller som Nationalteatern uttryckte det
i en svensk rockklassiker: »Livet e en
fest!»
Kan man jämföra ungdomskulturer i
så kulturellt olika landsändar som den
amerikanska södern, det småborgerliga/arbetarklassiga Manchester och Liverpool, och det folkhemska Sverige?
Horgby tycks mena det, men medger att
rockens inflytande i Sverige främst var
musikaliskt. Sverige hade när det gäller
sexualupplysning till exempel, nått betydligt längre än USA och Storbritannien.
Det är ett stort arbete Horgby visar
upp, fyllt av referenser till tidigare forskare, som Hillevi Ganetz, Yvonne Hirdman, Per-Erik Brolinson, Holger Larsen, Lars Lilliestam. Utanför Sverige
finns en ännu större forskningsmängd
att ta hänsyn till. Perspektivet är dock
snävt angloamerikanskt. Till skillnad
från viktiga musikböcker som Tommy
Randers Rockens roll och Håkan Lahgers
Proggen, som har sin styrka i att de är
självupplevda, är Horgbys bok dock mer
en skrivbordsprodukt.
Den spänner över ett brett register
med analyser av filmer, tidningsartiklar,
TV- och radioinslag, sångtexter och
musik. Bokens imponerande index innehåller referenser till flera hundra grupper från den undersökta epoken. Men
det hade varit intressant om Horgby
valt en mindre schematisk analysmetod.
En postkolonialist skulle till exempel
fundera över varför Elvis Presley snor
både stil, text och musik från svarta musiker som Little Richard, och Big Mama
Thornton. Här finns ett intressant perspektiv som Horgby kunnat gräva djupare i.
Bokens bästa avsnitt tycker jag är de
som handlar om hippierörelsen. Det är
mest koncentrerat, ger många intressanta uppslag, med illustrativa exempel.
San Francisco blir under en period centrum för beatniks och hippies från hela
USA. Här samsas en rad märkliga hippiekollektiv som Ken Keseys storfamilj
The Merry Pranksters, som styrdes auktoritärt av Kesey själv. Här fanns en
vänstertradition, och här föddes den
psykedeliska, drogliberala musiken som
många andra grupper, inte minst i Storbritannien, skulle anamma. Viktiga musikgrupper var Grateful Dead, Jefferson
Airplane, och Velvet Underground.
Horgby uppmärksammar också genusordning och maskulinitet, och
menar att här påverkade musikrörelsen
samhällets värderingar mot större jämställdhet mellan könen. Jag vet inte om
en feministisk forskare skulle hålla med
honom? Och när han menar att The
Who är sexistiska i låten Odorono, som
handlar om en deodorant, tror jag han
missuppfattat texten, som snarast får ses
som en ironi över den kommersiella reklamen i Storbritannien.
Horgbys slutsats är att det »rebelliska» eller »upproriska» inom musikrörelsen handlade om att »öka det egna
spelrummet», det var »en rebellisk strategi». Little Richards rockklassiker Tutti
Frutti inleds med det välbekanta utropet
Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom. Det
är enligt författaren, »ett exempel på en
sådan stolt signal, som markerade en rebellisk frihet».
Hans slutsats att ungdomskulturen,
som ju också blev en lönsam affär för
affärsmännen i de respektive länderna,
»i hög grad bidrog till värdeförskjutningen och att en betydelsefull del av
kampen om hegemonins diskurser pågick i rockkulturens vardag», håller jag
dock helt med om.
ARBETARHISTORIA
NR 127–128 ÅRGÅNG 32
ISSN 0281-7446
Utges av Arbetarrörelsens arkiv och
bibliotek med fyra nummer per år.
Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Ulf Jönson, Lucy
Viedma.
Grafisk form: Leif Zetterberg
Adress: Arbetarhistoria, Box 1124,
111 81 Stockholm
e-post: [email protected]
hemsida: www.arbetarhistoria.se
Prenumeration 2009: 250 kr inom
Sverige, 320 kr inom Europa och 360
kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro 55 75
94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr (plus porto). Priser inkl.
moms (6%)
Tryck: GTC Print AB, Luleå 2008. Inlagan är tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx.
Manuskript skickas till redaktionen
som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej
kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material
ansvaras ej.
Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök.
Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har
rättigheterna till i tidskriften använda
fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser
till fotografer eller deras efterlevande
som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen.
MATS MYRSTENER
är bibliotekarie vid ARAB och doktorand i
litteraturvetenskap
ARBETARHISTORIA 3–4/2008 • 63
DOKUMENTET
Once upon a time in the West
Den 12 mars 1967 hämtades den amerikanska medborgaren Roy Ray Jones III
och hans fru och son i sitt hem i Täby
och fördes till amerikanska ambassaden
i Stockholm. De hämtades av Willam
Russell, verksam för den amerikanska
militära säkerhetstjänsten på uppdrag av
regeringen i Washington.
På ambassaden fick Jones och sonen
omedelbart amerikanska pass. De skjutsades därefter till flygplatsen till ett rum
fyllt av amerikanska agenter. Jones fick
ett telefonsamtal, men Russel förbjöd
honom att svara. Väl på flygplanet fick
Jones exakta instruktioner om vad han
fick säga till den amerikanska pressen:
att han älskar Amerika och att svenskarna har fördomar och vill använda
Jones i eget syfte. Jones erbjöds under
resan också 10 000 dollar om han lovade
att aldrig berätta något om detta. Han
skulle också skriva en bok om att att han
hatar kommunismen och tycker att kriget är rätt.
Berättelsen är hämtad från Jones vittnesmål inför svenska utlänningsnämnden som finns bevarad i advokaten Hans
Göran Francks arkiv. Med hjälp av en
permissionssedel som en icke behörig
person undertecknat lyckades Jones
lämna sitt förband som var stationerat i
Tyskland. Han flydde i slutet av januari
1967 via Danmark till Sverige.
I början av mars fick Jones ett telefonsamtal från en amerikansk journalist
som varnade honom att han kunde bli
mördad av den amerikanska säkerhetspolisen och att varken den svenska staten eller polisen skulle kunna skydda
honom. Journalisten antydde också att
någon kunde skickas till Sverige för att
ge honom ett erbjudande.
Bara några dagar senare fick Jones ett
telefonsamtal av Russell som utgav sig
för att vara redaktör för Army Airforce
Times. Jones redogör i sitt vittnesmål
för att han genast fick intrycket att det
rörde sig om en amerikansk agent. Det
enda sättet att hantera situationen var
64 • ARBETARHISTORIA 3–4/2008
enligt Jones att antingen få Russell att
avslöja sig själv som agent eller att ta
ställning mot Vietnamkriget och förtrycket av svarta i USA. Det visade sig
att Russel hade skickats till Sverige för
att lura eller tvinga Jones att återvända
till Västtyskland. Russel ringde ytterligare ett antal gånger till Jones och hotade honom. Den amerikanska regeringen kunde utöva press på den svenska
regeringen och se till att Jones främlingspass inte förlängdes och vid ett tillfälle uttalade Russel också ett dödshot
mot Jones och hans familj.
Jones var en av många amerikanska
soldater stationerade i Tyskland som
sedan skickades till Vietnam. Varför var
nu de amerikanska agenterna så intresserade av Jones? Förvisso räknas desertering som ett allvarligt brott och Jones
skulle i vanliga fall har straffats med åtminstone fem års fängelse i USA. Ytterligare en anledning var att Jones var den
första desertören som kom till Sverige
och hans handlande utgjorde ett allvarligt hot för de amerikanska trupperna
eftersom han kunde fungera som förebild för andra. 1970 fanns det mer än
400 Vietnamdesertörer. Många desertörer kom till en början just från förband
stationerade i Tyskland. Sverige blev
snabbt Sverige ett viktigt exilland för
amerikanska desertörer.
Även om motståndet mot Vietnamkriget var aktuellt världen över så var
både Sverige och Kanada viktiga mottagarländer eftersom de erbjöd asyl på
grund av humanitära skäl. Även Japan,
som många amerikanska soldater stationerade i Vietnam åkte till under sin semester, blev av central betydelse för desertörerna.
Motståndet bland amerikanska GI:s
kan i första hand ses som ungdomsprotester. Men de afroamerikanska protester var också centrala eftersom Vietnamkriget var det första krig där svarta
amerikaner var integrerade och inte separerade i egna förband. De ameri-
kanska trupperna i Europa utgjorde en
av de få möjligheterna att från europeiskt håll sabotera Vietnamkriget. Redan
1966 informerade brittiska krigsmotståndare i ett flygblad om Vietnamkriget
och uppmanade till desertering.
Flygbladet skickades till amerikanska
soldater i södra Tyskland som sedan
flydde till Sverige via Frankrike. Paul
Bendikt Glatz har i sin forskning undersökt nätverken bland krigsmotståndare i
Europa. Både i Paris och i Stockholm
spelade nätverken som skapats av desertörer en viktig roll. Under Vietnamkongressen i Väst-Berlin trädde meningsskiljaktigheter mellan de olika motståndscentra fram: American Deserters
Committee i Stockholm såg desertering
som den enda möjligheten medan gruppen i Paris uppmanade GI:s till sabotage
inifrån.
På senare år har det skrivits en del
om den svenska Vietnam-rörelsen, men
lite är skrivet om de amerikanska desertörerna för vilka Sverige spelade en viktig roll.
Roy Ray Jones tillbringade fyra månader i amerikanskt fängelse och släpptes sedan som utlovat av Russel. Men
Jones utsattes för förföljelse och diskriminering och lyckades varken få jobb
eller bostad. Tack var en amerikansk
fredsorganisation som samlade in
pengar till Jones och hans familj lyckades han återvända till Sverige. 1969 biföll invandrarverket hans arbets- och
uppehållstillstånd.
SILKE NEUNSINGER
NOT
Material om desertörer finns bland annat i
Hans Göran Francks och Olof Palmes arkiv
samt i arkivet från Svenska Kommittén för
Vietnam, Laos och Kambodja.
En översikt över Vietnamfrågan i ARAB:s
samlingar finns i Lars Gogman »Le Phuong
said he was greatful for my views. Vietnam
in the collections» i The World in the basement. International Material in Archives and
collection, Stockholm 2002 s. 52–58.
Roy Ray Jones III var
den första Vietnamdesertören som kom
till Sverige 1967. Foto:
Ny Dag.
B
Porto
betalt
Avsändare
Arbetarrörelsens arkiv
Box 1124
111 81 Stockholm
CALL FOR PAPERS!
Arbetarhistoria efterlyser artiklar om internationell solidaritet
Internationell solidaritet är kanske
det mest centrala uttrycket för arbetarrörelsens internationalism. Det är
samtidigt en form av politisk handling som har tagits över av organisationer utanför den traditionella arbetarrörelsen. Internationell solidaritet
är allt från strumpstickning och klädinsamling till strejker och demonstrationer.
Internationell solidaritet ger också en bild av olika organisationers
internationella ambitioner och
globala arbete. Samtidigt har internationell solidaritet inte bara förändrat sin form utan också sitt innehåll och kan spegla hur solidaritet
historiskt har manifesterats på olika
sätt.
Arbetarhistoria planerar ett specialnummer om internationell solidaritet i historiskt perspektiv. Vi vill
gärna ha din artikel som anknyter till
någon av de följande frågorna: Hur
har internationell solidaritet utvecklats över tid? Vem var avsändare och
vem var mottagare? Hur uttrycktes
internationell solidaritet? Vilka syften fanns det bakom och hur påverkade aktioner avsändaren och mottagaren? Hur har den geografiska
spridningen och metoderna förändrats över tid?
Skicka gärna ditt förslag till
[email protected]
senast den 11 februari 2009
Foto: Norrskensflamman