Predikan i S:t Hans kyrka Midsommardagen den 21 juni 2014
Genesis (1a Mosebok) 9:8-17 * Kolosserbrevet 1:21-23 * Markus 6:30-44
K
risten tro tänker sig att Gud har skapat världen, från
makrokosmos till mikrokosmos, och att Han
skapade den god.
Som skapelsens krona gjorde Han människan. Efter
det fann Gud skapelsen till och med ”mycket god” (Gen
1:31). Människan är, som det enda i skapelsen, gjord till
Guds avbild (Gen 1:27), ”lik Gud”, och därför ”krönt med
ära och härlighet” (Ps 8:6), försedd med förstånd och
fantasi, med känslor, förmåga att tänka framåt och planera – och med ansvar för vad hon är och gör. Gud gav
människan förtroendet att som en trogen förvaltare ”bevara och använda” det Han skapar (Gen 2:15).
Men det gick fel, med kosmiska konsekvenser.
Människan valde bort Gud och brydde sig inte om Hans
vilja. Följden blev att själviskhet och girighet, falskhet,
lidanden, ofred, ond död och annan förgänglighet och
synd kom in i världen.
Då ångrade Gud att Han hade gjort människorna på
jorden, står det (Gen 6:6).
Gud hamnade i ett dilemma.
Dilemmat delar vi människor med Gud, i djupet av vår
själ; det kan lätt ge oss lite ångest. För också vi vet att
skapelsen innerst inne är god och livet gott, och vi vill att
det ska vara så. Vi trivs när livet är ”som det ska”, vi är
lyckliga över det som är vackert, låter bra och luktar gott,
över vänskap och kärlek, över arbete och utbildning,
upptäkter och resor. Och vi vantrivs med det som är fel,
med lidanden och olyckor, med ofred, splittring, vidskepelser och andra galenskaper och förbannelser och, inte
minst, med själviskheten, kärlekens motsats.
Vad skulle då Gud göra när Han såg eländet?
Alternativ ett var att utplåna allt och alla (Gen 6:7).
Det kallas syndafloden. Han lät det ske en gång i urhistoriens tid. I dagens gammaltestamentliga läsning
lovade Han att inte låta det ske igen.
Man kan ana att Han tänkte alternativ två redan före
syndafloden, eftersom Han sade åt Noa att bygga en ark
och med den rädda Noa och hans familj samt en uppsättning av markens alla djur från att gå under i syndafloden.
Noa hade vunnit Herrens välvilja, står det (Gen 6:8).
Han var alltså föremål för Guds särskilda kärlek och nåd.
Samma sak sägs om jungfru Maria; ängeln hälsar henne
att hon är den högt benådade (Luk 1:28), alltså i särskilt
hög grad föremål för Guds kärlek och nåd. Noa är en
förebild till Maria.
Mänskligheten och jorden har inte blivit bättre sedan
syndafloden. När Gud ser på världen idag har Han fortfarande anledning att bittert ångra att Han skapade människan.
Men Han förgör inte världen7, utan väljer i stället
alternativ två, som är att inifrån förvandla den tillbaka till
livet. Han bestämde att själv ta på sig konsekvenserna av
våra fel och brister och själv försona världen tillbaka till
sig. Så älskade Han världen att Han gav den sin ende
Son – inte för att döma världen utan för att världen skulle
räddas genom Honom (Joh 3:16-17).
Gud är inte konsekvent. Det logiskt riktiga är att vi får
ta konsekvenserna av vårt handlande. En ny syndaflod,
där vi går under, är det rimliga. Men Gud blev i stället
människa och lät Människosonen representera världen
och mänskligheten och, ställföreträdande för alla, själv gå
under. Att mörker sänktes över jorden och marken skakades av jordbävning när Människosonen dog på korset
anger de kosmiska konsekvenserna av Jesu död: när
Han gick under, gjorde Han det för världens skull. Hans
död är alternativet till en ny syndaflod och därför lika
dramatisk som den första floden.
Noas ark i syndaflodens stormregn är förebilden till
Jesu kropp. När Jesus dog kastades Hans kropp i dödshavet – så som profeten Jona en gång kastades i havet
som en förebild till Jesu död. ”Du slungade mig i djupet,
mitt i havet”, sade Jona efteråt, ”jag sjönk till det land
vars portar skulle reglas bakom mig för evigt” (Jona 2:36). Så var det med Jesus: Han översköljdes av dödsrikets kaosvatten, så som Noas ark översköljdes av Guds
vredes syndaflod.
”Men Du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig
upp ur graven”, fortsätter Jona profetiskt. Så gjorde Gud
med Sonen Jesus på Påskdagens morgon.
Det är alternativ två. Efter Jesu uppståndelse från
graven, döden och dödsriket är alternativet till att vi går
under i syndafloden att vi håller oss till den uppståndne
Jesus, till Hans kropp. Jesus och Hans kropp är den nya
Noas ark, den som räddar oss från undergången. Maria
byggde den en gång, så som Noa byggde arken.
Den gamla arken, alltså Noas, strandade på berget
Ararat. Den nya arken, alltså Kristi kropp, står stadigt på
berget där Jesu grav var uthuggen. Sedan den stund då
Han uppstod är Han, den Korsfäste och Uppståndne,
världens hopp.
Och det har kosmiska dimensioner.
När Jesus delade ut brödet, berättade Markus i
dagens evangelietext, räckte fem bröd till fem tusen män
med ett antal kvinnor och barn därtill. Tolv fulla korgar
med brödbitar och fisk blev kvar efter måltiden, tolv därför
att Gudsfolket hade tolv stammar och de tolv fulla korgarna därmed berättar om de universella följderna av Jesu
handlande på jorden. När Han, som kallar sig själv för
Livets bröd (Joh 6:35, 48), bryter brödet, räcker det till
alla.
Jesus gav inte folket bröd för att imponera eller bli
populär, utan, stod det, för att Han fylldes av medlidande
med dem, av lidelsefull, innerlig kärlek.
Berättelsen om brödundret är alltså inte bara en
berättelse om en händelse en gång utan en berättelse
om Gud som så älskar världen att Han ger den sin Son,
livets bröd, generöst och med kosmiska dimensioner.
Alla som firat nattvard känner igen mönstret som
Markus berättar om, hur Jesus tar brödet, tackar Gud,
bryter brödet och delar ut det. I nattvarden är brödet Kristi
kropp, alltså den Uppståndne Kristus, Han som är hela
världens hopp och den som ger världen liv. Varje brödbit
är en Noas ark. Och när det delas räcker det till alla.
Också själva kyrkan, alltså alla som bryter brödet och
delar kalken, är Kristi kropp. Där döpta människor ber till
Jesus, tror och äter brödet, där är kyrkans skepp, nya
Noas ark.
De åtta i Noas ark var just då de enda människorna i
världen. Det är en bild för att också i den nya Noas ark
finns alla på något sätt med, inte bara vi kristna. Hela
mänskligheten finns i vår båt. Vi sitter i samma ark.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
