Det där är ingen icke-zebra!

Det där är ingen icke-zebra!
Epistemisk-deduktiv slutenhet och skepticism
Philip Lindner
Student
VT 2011
Kandidatuppsats i filosofi, 15 hp (slutgiltig version)
Handledare: Lars Lindblom
Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
ABSTRACT
Departing from Fred Dretske’s groundbreaking article, this essay explore the epistemic
closure principle: the principle that states that knowledge is closed under known implication.
It also explores the relationship to skepticism, various attempts to challenge and defend the
principle, as well as developing a new perspective where the skeptical premise is seen as an a
priori justified tautology that can be overriden by a posteriori experience. I argue that
Dretske’s illuminating example makes it clear that there is an unescapable choice between
either rejecting a skeptical premise ⎯ however intuitive it may seem ⎯ or inextricably
having to admit a skeptical conclusion.
Sökord: epistemologi; logik; epistemisk slutenhet; skepticism; a priori; tautologi.
2 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning
4
Epistemisk-deduktiv slutenhet
6
Dretskes icke-zebra
8
Icke-zebran och skepticism
10
De relevanta alternativen
11
Bakgrundsinformation: ett räddningsförsök
13
Ett alternativt angreppssätt
15
Den brutna slutenheten
16
En prekär slutsats
17
En överskridande lösning
17
A apriorisk sanning
18
I valet och kvalet
18
Av intet följer intet
20
Visavi andra lösningar
21
Slutsats
22
Referenser
24
Bilaga: förteckning över logiska symboler
25
3 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
INLEDNING
Det är en intuitivt rimlig uppfattning att vi genom slutledningar kan utöka vår kunskap utöver
vad vi kan konstatera är fallet (Sosa et al, 2008, s 233). Om jag vet att jag i skrivande stund
befinner mig i Täby kommun, och jag vet att om jag befinner mig i Täby kommun så befinner
jag mig i Stockholms län, så vet jag även att jag befinner mig i Stockholms län. Detta ofta
omedvetna resonemang kan förstås som en deduktiv härledning där vi utifrån ett antal
premisser drar en logiskt giltig slutsats som inte kan vara falsk om premisserna är sanna.
Resonemanget är slutet i bemärkelsen att den nyvunna kunskapen inte alls är ”ny”, utan
ligger latent och gömd i de logiska relationerna och synliggörs först genom det logiska
resonemanget.1
Så långt allting väl, men som så ofta är fallet inom filosofin är denna självklarhet
långt ifrån självklar. Filosofer har visat på betydande svårigheter behäftade med resonemang
likt det ovan, liksom den övergripande princip som kommer till uttryck i resonemangen.
Denna princip, kallad principen om epistemisk-deduktiv slutenhet2 (Sosa et al, 2008, s 234),
har – sin intuitiva rimlighet till trots – beskyllts för att möjliggöra och leda till epistemisk
skepticism (Steup, 2010; Cohen, 1998). I denna uppsats kommer jag att presentera och
problematisera olika formuleringar av principen, det påstådda filosofiska problem som
principen ger upphov till, liksom förhållandet mellan principen och skepticism. Syftet med
denna uppsats är att argumentera för att principen om epistemisk-deduktiv slutenhet
möjliggör och leder till en skeptisk slutsats om och endast om man accepterar en (förklädd)
skeptisk premiss, och att det föreligger goda skäl att inte acceptera den skeptiska premissen.
Mitt val av uppsatsämne har sin upprinnelse i en mindre uppsats skriven som en del
av en kurs i epistemologi. I denna uppsats, vars fokus låg på induktionsproblemet och dess
epistemiska konsekvenser, berörde jag principen om epistemisk-deduktiv slutenheten i min
jakt på något som skulle kunna rättfärdiga idén om att de logiska kraven på kunskap är för
högt ställda. Min jakt var inte fruktsam, men de problem som jag fick nöjet att stifta
bekantskap med gjorde ett stående avtryck. Den filosofiska diskussionen kring problemet i
fråga tycks i mångt och mycket ha tystnat på senare år (de Almeida, 2001). Lawlor (2005)
beskriver skämtsamt de reaktioner hon förväntar sig när hon återupptar denna diskussion:
1
För en diskussion kring huruvida kunskapen är ”ny” eller ej, se Lawlor (2005, s 31-32). För en logisk
förklaring av begreppet ”slutenhet”, se Hales (1995, s 186).
2
I litteraturen förekommer begreppet ofta i form av ”epistemic closure”. Jag har valt att använda mig av
begreppet ”epistemisk-deduktiv slutenhet” för att betona att det rör sig om ett deduktivt resonemang ⎯ något
som även betonas i vissa formella formuleringar av principen (se nedan).
4 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
Inte igen! Har vi nått ett enhetligt beslut kring detta för länge sedan? Epistemisk slutenhet är självfallet
sann ⎯ även om det kräver mycket arbete att specifiera en rimlig formulering därav, handlar detta
arbete framför allt om att finna en formulering som är immun mot småkäbbel. (s 25)
Lawlor själv försvarar sitt återuppväckta intresse för epistemisk-deduktiv slutenhet med att
denna princip spelar en sådan central roll i pågående diskussioner om skepticism, liksom om
kunskapens semantik (s 26). Det är framför allt i det ständigt pågående slaget mot
skepticismen som jag vill återuppväcka diskussionen om epistemisk-deduktiv slutenhet. Jag
delar i hög grad Nozicks (1981) inställning att målet med en epistemologisk debatt inte bör
vara att försöka vederlägga skeptikern ⎯ en omöjlig uppgift ⎯ utan att använda skeptikerns
argument för att själv nå djupare insikt (s 262). I denna uppsats har jag i stor utsträckning valt
att koncentrera mig på de tidiga bidragen till diskussionen kring denna fråga av Fred Dretske,
Gail Stine och Jonathan Vogel. Detta dels eftersom de huvudsakliga strömningarna
utkristalliserades tämligen tidigt i debatten och fortsätter att vara fruktbara, och dels eftersom
problemet ⎯ enligt vissa (ex McBride, 2009 och undertecknad) ⎯ faktiskt inte har rubbats
särskilt mycket sedan det först uppdagades. Av avgränsningsskäl har jag valt att endast
perifert behandla den filosofi som enligt de Almeida (2011) har använt bevarandet av
principen om epistemisk-deduktiv slutenhet som säljargument, nämligen epistemologisk
kontextualism ⎯ detta trots att denna filosofi som bekant åtnjutit en hel del uppmärksamhet
och favör det senaste decenniet.3
Slutligen ett par ord kring terminologi. I detta arbete kommer det engelska
substantivet ”belief” och verbet ”believe” att översättas till trosföreställning respektive
försanthålla.4 Vad anbelangar bruket av logiska symboler sker detta enligt modern,
vedertagen standard, återgiven och begagnad i Prawitz (2001) respektive Hansson (2010). En
förteckning över logiska symboler och dess innebörd finns bifogad som bilaga för
tydlighetens skull. Två särskilda epistemisk-logiska operatorer — inspirerade av Hintikkas
(1962) system5 — kommer att användas för att förenkla formaliserade resonemang:
V xA
En individ, x, vet (V) en arbiträr proposition A.
F xA
En individ, x, försanthåller (F) en arbiträr proposition A.
Logiska resonemang kommer framgent att ha särskild indentering och typsnitt för att
underlätta läsning. Samtliga översättningar av undertecknad.
3
Jag har även valt att utelämna Nozicks (1981).
4
”Försanthålla” motsvarar det som på andra håll kallas ”tro”.
5
Hintikkas system tar sig formen av ett modifierat predikatlogiskt sådant. Propositionen VxA utrycker det som
på predikatlogiskt språk skulle skrivas: ∃x (Vet A (x)).
5 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
EPISTEMISK-DEDUKTIV SLUTENHET
Vi ägnar sällan en tanke åt det oändliga antal logiska implikationer som följer av allt vi
varseblir, tänker, och gör. Av det faktum att min kaffékopp är grå följer logiskt (enligt lagen
om det uteslutande tredje) att den inte är av en annan färg exempelvis gul, men detta är
normalt sett ingen slutsats vi drar efter att ha konstaterat kaffékoppens färg. I andra fall lyser
det logiska resonemanget inte med sin frånvaro utan är tvärtom ett explicit sådant: om jag vet
att min filosofiföreläsning hålls i antingen sal C102 eller C104, och jag genom fönstret ser att
det i sal C102 pågår en annan föreläsning, kan jag dra slutsatsen att min föreläsning hålls i
C104. I båda fallen handlar det om en epistemisk-deduktiv slutledning enligt principen om
epistemisk-deduktiv slutenhet (framgent EDS-principen). Olika filosofer har presenterat olika
formuleringar av denna princip ⎯ somliga mer rimliga att bejaka än andra. Den enklaste
varianten av principen kan vi kalla EDSØ och lyder:
EDSØ
Om x vet A, och om A implicerar B, så vet x B.
Principen kan tecknas epistemiskt-logiskt på följande vis:
EDSØ
Vx A
A → B
∴ Vx B
EDSØ är, som Hales (1995) skriver, alldeles för stark för att vara riktig. Viktigt att notera är
nämligen att EDSØ inte inbegriper att x har kunskap om implikationen ⎯ något som får
absurda konsekvenser. Vore EDSØ rätt formalisering av resonemanget följer nämligen att om
x vet A så vet x även alla möjliga implikationer av A (vare det B, C, D, ad infinitum). Om vi
ger innehåll till våra arbiträra propositioner A och B kan vi få följande mening: om jag vet att
jag befinner mig i Galkacyo (jag ser det på en skylt), och om det är fallet att Galkacyo ligger i
Somalia, så vet jag att jag befinner mig i Somalia oavsett om jag faktiskt vet att Galkacyo
ligger i Somalia. EDSØ är med andra ord ingen rimlig formulering att anamma (Hales, 1995;
Feldman, 1995; McBride, 2009).
Sosa (et al, 2008, s 233) skriver istället principen för epistemisk-deduktiv slutenhet
enligt följande:
EDSV
Om x vet A, och om x vet att A implicerar B, så vet x B.
6 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
Vi kan kalla denna princip EDSV eftersom det är den vedertagna versionen kring vilken
diskussionen (som återges längre fram) har förts. Principen kan beskrivas formaliserat enligt
följande:
EDSV
Vx A
Vx(A → B)
∴ Vx B
Till skillnad från EDSØ innebär EDSV att vi använder den epistemiska operatorn Vx
genomgående i båda premisserna och vi undgår på så vis bördan av att behöva veta alla
implikationer av en premiss. Stine (1976) kallar EDSV för den ”svaga” principen som hon
menar endast omfattar konsekvenserna av enskilda, kända propositioner och inte
konsekvenserna av hela vederbörandes kunskapskropp. En ”stark” EDS-princip (framgent
EDSS ⎯ S som i stark) är nödvändig för att ”fånga idén om att kunna veta de kända logiska
konsekvenserna av det man vet” (s 248), vilket för Stine innebär att även principen om
epistemisk konjunktion (EK) måste inkluderas i en rimlig formulering av EDS-principen. EK
lyder:
EK
Om x vet A, och x vet B, så vet x A och B.
Utifrån EK-principen formulerar hon den ”starka” EDS-principen enligt följande:
EDSS
Om x vet A, och om x vet B, och om x vet att om A och B så C, så vet x C.
Epistemiskt-logiskt tecknat:
EDSS
Vx A
Vx B
Vx(A ∧ B → C)
∴ Vx C
Stine skriver att hon inte ser något argument som träffar EDSS utan att även träffa EDSV, men
anmärker samtidigt att hon inte är helt övertygad om giltigheten hos EK-principen och
därmed inte heller EDSS-principen (s 248).6 Vad avser förhållandet mellan epistemisk 6
Att förneka principen om epistemisk konjunktion är inte så befängd som det först må verka. Tänk dig Alan
som medverkar i ett lotteri med 100 lotter där endast en lott är vinstgivande. Alan försanthåller att någon av
lotterna är vinstgivande. Han köper lott nummer ett och försanthåller (med goda skäl) att just den lotten inte
är vinstgivande. Alan nöjer sig därför inte med en lott, utan köper även lott nummer två. Med samma
statistiska resonemang i bakhuvudet försanthåller Goldman att inte heller lott nummer två är vinstgivande. Det
hela slutar med att Alan köper samtliga 100 lotter eftersom han försanthåller att respektive köpt lott inte är
vinstgivande. Här uppstår en skenbar paradox eftersom Alan å ena sidan försanthåller att någon av lotterna är
7 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
deduktiv slutenhet och skepticism är frågan om styrka emellertid att betrakta som
ovidkommande, varför den lämnas därhän ⎯ både i detta arbete liksom i Stine (Ibidem).
På senare år har diskussionen till stor del handlat om att hitta en formulering som
undviker de problem som diskuteras längre fram i uppsatsen. Luzzi (2010, s 673) anför
nedanstående formulering som vi kan kalla EDSK (K för kompletterad):
EDSK
Det gäller av nödvändighet, att om x vet A, och om x vet att om A så B, och om x
försanthåller B på basis av att ha kompent deducerat B från A, så vet x B.
Lawlow (2005, s 25) liksom Hales (1995, s 193) anför var för sig liknande formuleringar och
här tycks den epistemologiska diskussionen om den exakta formuleringen av EDS-principen
ha upphört. I dessa anförda varianter kompletteras den rena EDS-principen, i form EDSV,
med begrepp som nödvändighet, försanthållande och kompetens.7 Precis som att EDSØ är
alldeles för tillåtande (i bemärkelsen att den fastställer för lågt ställda krav på kunskap) och
behöver byggas ut med fler krav, kan EDSK, enligt Hales (1995) ses som en vidareutveckling
av EDSV för att avgränsa användingsområdet.
Som jag kommer att visa längre fram lyckas inte EDSK undvika det problem kring
vilket denna uppsats kretsar. När detta problem presenteras och diskuteras är det viktigt att ha
i åtanke att vid tidpunkt för det ursprungliga, gnisttändande inlägget så var EDSV den
vedertagna formuleringen av EDS-principen. Som tidigare nämnts har huvudelen av den
efterföljande diskussionen kretsat kring just EDSV. För att vara stringent med den diskussion
som har förts kommer EDS-principen framgent att referera till EDSV-formuleringen, om
inget annat meddelas.
Dretskes icke-zebra
För över fyrtio år sedan la Fred Dretske (1970) fram ett argument som han menar visar att
principen om epistemisk-deduktiv slutenhet leder till epistemisk skepticism. Argumentet, i
dess allmängiltiga form, går ut på följande: en individ, Kalle, besöker en djurpark och går till
zebrainhängnaden. Kalle vet att tinget framför honom är en zebra (detta genom någon form
av deduktiv slutledning, typ: om ’formad som häst’ och, om ’svart-vit-randig’, så ’zebra’).
Logiken säger dock att om Kalle vet att tinget framför honom är en zebra så vet han också att
tinget framför honom inte är en icke-zebra, exempelvis en maskerad åsna. Dretske (1970)
vinstgivande, samtidigt som försanthåller att ingen enskild lott är vinstgivande. Konjunktionen av epistemiska
propositioner är med andra ord problematisk. Se Goldman (1975) för ett utvidgat resonemang.
7
McBride (2009) tillägger att x måste bibehålla kunskapen om A.
8 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
menar att detta kan Kalle inte alls veta ⎯ i synnerhet om som här är fallet, villkoren som ger
slutsatsen ’zebra’ även satisifieras av ’maskerad åsna’ (s 242). Som det kommer att visa sig är
bejakandet av detta till synes harmlösa påstående förödande.
Kalles intuitivt rimliga, men enligt Dretske alltså ogiltiga resonemang kan
formaliseras som en manifestation av EDS-principen, där Z betecknar det tillstånd då zebra är
fallet och Kzebra det tillstånd som är fallet då de perceptionsbetingade villkoren för zebra
satisifieras:
Vx(Kzebra → Z)
VxKzebra
∴VxZ
Dretske menar att Vx(Kzebra → Z) inte gäller eftersom Kzebra även implicerar en variant av ¬Z,
nämligen en maskerad åsna. Kalle kan därmed inte veta premissen Kzebra → Z (och därmed
heller inte slutsatsen Z) om han inte först vet att ¬Z inte är fallet (vilket han inte vet).8
(Bevisligen försanthåller han emellertid både premissen och slutsatsen).9 Detta resonemang
uttrycks enligt följande:
VxKzebra
Fx(Kzebra → Z)
Kzebra → (Z ∨ ¬Z)
Vx¬(¬Z) ↔ Vx(Kzebra → Z)
¬(Vx¬(¬Z))
∴1 ¬(Vx(Kzebra → Z))
∴2 ¬(VxZ)
För att Kalle ska kunna veta att tinget framför honom är en zebra (VxZ) krävs ytterligare en
premiss i form av Vx¬(¬Z), vilket innebär att Kalle måste veta att tinget framför honom inte
är en icke-zebra ⎯ något som skulle kräva att Kalle falsifierar alla manifestationer av ickezebra.10 Detta är naturligtvis en omöjlig uppgift: förutom att den fantasifulle skeptikern kan
anföra ett oändligt antal mer eller mindre troliga manifestationer, är det tveksamt om själva
8
Här utesluter Dretske en fallibilistisk tolkning.
9
Jag ansluter mig här till den tämligen okontroversiella uppfatttningen att man kan försanthålla något utan att
veta det, men inte tvärtom. Logiskt uttryckt: VxA → FxA.
10
¬(¬Z) är förstås satslogiskt ekvivalent med Z: ¬¬Z ó Z. Respektive fall kan dock rent praktiskt impliceras på
olika sätt: Kalle kan inte härleda Z ur Z, men däremot kan han härleda Z ur ¬Z.
9 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
falsifikationen ens skulle godkännas. Slutsatsen ovan blir således att Kalle inte kan veta att
djuret är en zebra ⎯ en skeptisk slutsats, med andra ord. Än värre är att denna skeptiska
slutsats alltså möjliggörs av den annars så intuitivt rimliga EDS-principen.
Värt att notera är att även den modifierade, kompletterande versionen av EDSprincipen som beskrivs ovan, EDSK, fungerar alldeles utmärkt för att beskriva fallet med
icke-zebran: utöver EDS-kraven Vx(Kzebra → Z) ∧ VxKzebra kan Kalle mycket väl tänkas
försanthålla Z och det på basis av att han kompetent har deducerat Z från Kzebra. Detta innebär
att även EDSK sätts i skottlinjen av Dretskes icke-zebra.
Icke-zebran och skepticism
De skenbara konsekvenserna av Dretskes icke-zebra sträcker sig naturligtvis längre än
zoobesökares möjlighet att veta om det rör sig om äkta zebror eller ej, ty samma argument
kan mutatis mutandis appliceras på de flesta propositioner vi vardagligen håller för sanna.
Kalles påstådda oförmåga att veta att zebran är en zebra framstår i ljuset av betydligt
besvärligare skeptiska påståenden som ett tämligen trivialt bekymmer. En aning stöddigare
skeptiker kan, med samma argumentstruktur ⎯ av de Almeida (2011) kallad ”skeptikerstencilen” ⎯ som i fallet med icke-zebran, anslå följande argument:
(a)
Om Kalle vet att han har händer (och därmed vet att han är en existerande människa) följer av
detta (enligt EDS-principen) att Kalle vet att han inte är ett datorprogram i en Matrix-värld (ty
alternativen är ömsesidigt uteslutande).
(b)
Men, alla Kalles skäl att tror att han har händer utgör även skäl att tro att Kalle är ett
datorprogram i en Matrix-värld, av vilket följer att han inte vet att han inte är ett datorprogram
i en Matrix-värld.
(c)
Alltså kan Kalle inte veta att han inte har händer (eller att han är en existerande människa).
(Ibidem, mutatis mutandis).
Feldman (2003) kallar detta för ”överföringsbarhets-argumentet”11, vilket utgör ett av fyra
huvudsaklig argument för skepticism (s 118-119). Feldman menar att överföringsbarhetsargumentet är unikt i bemärkelsen att det är det enda skeptiska argument (av de han
behandlar) där bristande kunskap används som premiss (s 128). Lawlor (2005) beskriver
argumentet ovan som den ”skeptiska paradoxen” (s 27): var för sig tycks de enskilda
premisserna rimliga, men tillsammans är de osammanhängande och slutprodukten är inte
riktigt det man hade förväntat sig. Boven i dramat tycks vara just EDS-principen. Steup
11
På engelska: ”the Transmissibility Argument”.
10 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
(2010) menar att skeptiska argument allt som oftast bygger på EDS-principen. Enligt Steup
utgår skeptikern från ett antal svårförnekade skeptiska hypoteser, exempelvis ”Jag lever i en
drömvärld”, för att sedermera utifrån en premiss av detta slag härleda ett skeptiskt påstående
av typen ”Därför vet jag inte att jag har händer”. Steup (2010, under punkt 5.1) skriver:
Som ett första steg kommer skeptikern att fokusera på en annan proposition som du troligen håller med
om att du inte vet. Som ett andra steg kommer de att övertala dig om att eftersom du inte vet den andra
propositionen så vet du heller inte den första: propositionen att du har händer.
Det är tydligt att skeptikerns argumentation bygger på principen om epistemisk-deduktiv
slutenhet (Cohen, 1998). Fallet med Dretskes icke-zebra är, som tidigare har konstaterats,
uppbyggt enligt samma form: skeptikern anslår ett svårförnekat alternativ (”Det skulle kunna
vara en maskerad åsna”) och utifrån detta härleds en skeptisk hypotes (”Kalle kan inte veta
att det är en zebra”).
De relevanta alternativen
Dretske (1970) tycks ha insett de digra konsekvenserna av icke-zebran och föreslog själv en
väg som han menar leder oss bort från skepticism. Övertygad om att EDS-principen leder till
skepticism, menar Dretske att eftersom principen inte är rimlig och därmed borde förkastas,
så kan skepticism undvikas (s 242). Dretske menar att Kalle inte måste falsifiera alla
tänkbara alternativ i form av ¬Z, utan blott alla relevanta alternativ, vilket enligt Dretske inte
inbegriper möjligheten att tinget är en maskerad åsna (Sosa, 2008, s 234). Dretske kräver med
andra ord inte av Kalle att han ska veta att ¬Z är falsk för att han ska kunna veta Z, vilket
innebär att den epistemisk-logiska slutenheten bryts (s 242). Ur idén om relevanta alternativ
uppstår det som senare kom att kallas den relevanta alternativ-teorin (framgent RAT).
Teorins största förtjänst är den erbjuder ett svar på den besvärliga fråga som icke-zebran
ställer. Därutöver kan det mycket väl anses intuitivt rimligt att på något sätt dela upp
alternativ i relevanta respektive irrelevanta sådana. Dretskes (1970) egna definition av ett
relevant alternativ är att:
ett relevant alternativ är ett alternativ som hade kunnat12 realiseras under de rådande omständigheterna
om det faktiska tillståndet inte hade realiserats (s 244, egen kursivering).
12
Ursprunglig engelsk benämning: ”… might have been…” (s 244). Se nästa sida för diskussion kring
innebörden av detta.
11 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
Utifrån denna definition menar Dretske och dennes RAT att Kalle alltså inte behöver veta alla
manifestationer av ¬Z för att kunna veta Z, utan blott de relevanta manifestationerna av ¬Z
som vi kan kalla ¬ZR. Vi kan formalisera resonemanget enligt följande:
VxKzebra
Fx(Kzebra → Z)
Kzebra → (Z ∨ ¬ZR)
Vx¬(¬ZR) ↔ Vx(Kzebra → Z)
Vx¬(¬ZR)
∴1 Vx(Kzebra → Z)
∴2 VxZ
Vad anbelangar Kalles prekära situation anser Dretske alltså att en maskerad åsna inte är ett
relevant alternativ och därmed inget alternativ som Kalle behöver veta är falskt. Som
Feldman (1995) skriver framstår förnekandet av EDS-principen som ett effektivt vapen mot
skepticism, och genom att offra EDS-principen tycks Dretske ha funnit ett sätt som möjliggör
för Kalle att veta att djuret är en zebra. Utifrån Dretskes problemformulering är slutsatsen
riktig (Steup, 2010) och åtgärden därmed att betrakta som sund: om vi likt Dretske
försanthåller Kzebra → (Z ∨ ¬Z) måste antingen alla manifestationer av ¬Z falsifieras, eller så
måste omfånget av ¬Z-manifestationer begränsas på något sätt (exempelvis genom sin
relevans), vilket innebär att slutenheten bryts..
Den självklara motfrågan till RAT-anhängare är givetvis hur man kommer fram till
vad som är ett relevant alternativ och vad som inte är det; även Dretske själv tillstår att sin
egen definition av ett ”relevanta alternativ” (se ovan) är föga upplysande (s 246). Stine
(1976) ⎯ själv anhängare av RAT (Sosa et al, 2008, s 234) ⎯ beskriver Dretskes ståndpunkt
som att ett alternativ är relevant om det saknas skäl att utesluta det (s 249) vilket om något
bör ses som en närmare definition. Motfrågan förblir emellertid ⎯ tappra försök till trots ⎯ i
all väsentlighet obesvarad, ty vad i själva sakförhållandet gör att en maskerad åsna inte är ett
relevant alternativ? Varför hade inte en maskerad åsna kunnat realiseras och varför saknas det
inte skäl att utesluta det alternativet?
Steup (2010) identifierar definitionsfrågan som ett stort problem för RAT:
demarkationen blir ad hoc och godtycklig om ingen allmängiltig struktur kan konstrueras.
Någon hjälp från logiken ⎯ som Dretske med vänner i mångt och mycket har övergivet ⎯
erbjuds inte: tautologin Kzebra → (Z ∨ ¬Z) gör gällande att Kzebra antingen implicerar Z eller
12 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
vad som helst som inte är Z, exempelvis en brödrost. Brödrost är knappast, i Dretskes ord ”ett
relevant alternativ” till zebra, men ingenstans i den logiska premissen står det att ¬Z,
exempelvis i form av en brödrost, på något vis måste svara mot Kzebra. Det går, med andra
ord, inte att avgöra vad som är ett relevant alternativ utifrån den logiska formen.
RAT, såsom den ändå är formulerad, erfordrar därutöver ett starkt, och därmed
besvärligt ställningstaganden: man behöver inte vara hårddragen determinist för att
ifrågasätta
att
något
annat
tillstånd
hade
kunnat
realiseras
under
de
rådande
omständigheterna. För den som inte anser att kontrafaktum existerar ⎯ om inget annat i
bemärkelsen att de inte kan användas för att förklara ett faktiskt tillstånd ⎯ saknar Dretskes
RAT-argument slagkraft. Alternativet att den presumtiva zebran egentligen är maskerad åsna
är då inget relevant alternativ eftersom några alternativ inte föreligger; antingen är det en
riktig zebra eller så är det inte en riktig zebra, och den kausala kedja som realiserade det
aktuella tillståndet hade inte kunnat realisera något annat tillstånd.
RAT ställer i slutändan fler frågor än den besvarar och vilar därutöver på filosofisk
kvicksand. Dretske har därmed lyckats konstatera ett problem, utan att själv tillhandahålla en
tillfredsställande lösning. Andra filosofer har föreslagit andra lösningar och tillsammans med
Dretske bildar de tre övergripande strömningar som presenteras närmare längre fram:
(i)
Argument för att förkasta EDS-principen och istället konstruera nya principer.
(ii)
Argument för hur Kalle kan veta att det inte är en icke-zebra; slutenheten behöver därmed
aldrig brytas.
(iii)
Argument för varför skeptikerns problemformulering bör förkastas.
Dretskes RAT, som redan har behandlats, faller inom alternativ (i); vi har dock anledning att
återkomma till detta alternativ längre fram när de epistemiska konsekvenserna av EDSprincipen undersöks. Härnäst följer en redogörelse över alternativ (ii).
Bakgrundsinformation: ett räddningsförsök
I sitt försök att rädda EDS-principen undan anti-skeptikerns giljotin tangerar Jonathan Vogel
(1990) frågan om vad som är relevant när han talar om bakgrundsinformation (framöver
förkortat: BGI). Tillsammans med den direkta varseblivningen, utgör bakgrundsinformationen en integrerad del av en holistisk bedömning (s 291-292). I Dretskes exempel
innebär bakgrundsinformationen att Kalle ”vet att djursparker generellt sett visar upp genuina
exemplar och att det skulle innebära problem att maskera en åsna och visa upp den istället för
en zebra” (s 291). Med denna bakgrundsinformation i beaktande menar Vogel att Kalle
13 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
faktiskt kan veta att det djur han ser är en zebra, vilket innebär att den epistemisk-deduktiva
slutenheten aldrig behöver brytas (s 292). Om Kalle vet att alla djurparker aldrig visar upp
falska exemplar kan han med hjälp av lite enkel deduktion dra slutsatsen att djuret framför
honom inte är ett falsk exemplar och därmed ett äkta sådant. Vi har då fått den premiss som
saknades ovan ⎯ vi kan kalla den
BGI
Vx¬(¬Z) eftersom det rör sig kunskap utifrån
bakgrundsinformation ⎯ och får följande formaliserade resonemang:
VxKzebra
Fx(Kzebra → Z)
Kzebra → (Z ∨ ¬Z)
Vx¬(¬Z) ↔ Vx(Kzebra → Z)
BGI
Vx¬(¬Z)
∴1 Vx(Kzebra → Z)
∴2 VxZ
Så långt allting är allting väl, men Vogels argument bygger på flera bräckliga antaganden.
Om argumentet ska vara logiskt giltigt måste den BGI-betingade premissen vara just i formen
”Kalle vet att alla djurparker aldrig visar upp falska exemplar” och inte innehålla
otydligheter i form av ”generellt sett...” (Vogel, s 291) som kräver krångliga probabilistiska
resonemang; därtill måste Kalle alltså även veta allt detta och inte blott försanthålla det. Att
Kalle skulle kunna veta att alla djurparker aldrig visar upp falska exemplar är en i allra högsta
grad orimlig premiss; inte heller är det rimligt att Kalle skulle kunna veta att just denna
djurpark aldrig visar upp falska exemplar, eller ens att just denna djurpark aldrig visar upp
specifikt falska zebror. Premissen är orimlig eftersom Kalle knappast kan anses vara
rättfärdigad att veta detta, även om det skulle visa sig vara sant. Man behöver inte vara
skeptiker för att ställa sig tveksam inför sådana starka kunskapsanspråk. Vogels vädjan till
bakgrundsinformation faller därför platt.
Intressant nog tycks det emellertid som om Vogel står betydligt närmare Dretske än
vad han själv är varse om ⎯ detta trots att den förres BGI-argument är formulerad i polemik
med den senares RAT. Ty även om de två herrarna har delade åsikter om Vx¬(¬Z) och
konsekvenserna därav, är de tämligen överens om att Vx¬(¬Z) på något vis beror på vad som
kan uteslutas i de rådande omständigheterna: Vogel hävdar att Kalles bakgrundsinformation
utesluter att det rör sig om en maskerad zebra medan Dretske i sin tur hävdar att en maskerad
åsna inte är ett relevant alternativ och därför kan uteslutas. Även om de har delade åsikter om
14 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
huruvida slutenheten behöver brytas, har de samma syn på problemformuleringens kärna ⎯
nämligen att påståendet Kzebra → (Z ∨ ¬Z) gäller och att skepticism följer av det.
Ett alternativt angreppssätt
Ett alternativ till att föreslå lösningar till ett problem (vilket Dretske och Vogel gör) är förstås
att ifrågasätta att något problem överhuvudtaget föreligger. Stine (1976) menar att frågan om
EDS-principens validitet och frågan om skepticism är ömsesidigt ovidkommande (s 247) och
skriver:
Det som är intressant i den senaste tidens diskussion om [EDS-] principen är att den uppfattas ha något
att göra med skepticism ⎯ till och med att leda till det ⎯ och har därför fått ett dåligt rykte (Ibidem).
Angreppsvinkeln är en intressant sådan. Stine (1970) menar att anti-skeptikerna inte bör köpa
skeptikernas problemformulering (s 252) när de hävdar Kzebra → (Z ∨ ¬Z): att även en
maskerad åsna satisfierar villkoren som gäller för zebra. Ty skeptikernas argument är ett
negativt sådant: de ifrågasätter att något är vad det tycks vara, men anför själva inga
argument för varför deras föreslagna alternativ är rimligt. Detta sakförhållande, menar Stine,
stämmer inte överens med hur vi vanligtvis resonerar: på samma sätt som skeptikern kan
hävda att djuret i fråga är en maskerad åsna, skulle skeptikern kunna hävda att jag i skrivande
stund inte alls befinner mig i Täby kommun, utan att jag ovetandes förts till och befinner mig
i en (minst sagt) detaljriktig studio. Innan man kan börja diskutera huruvida det är ett relevant
alternativ att jag egentligen befinner mig i en studio, bör diskussionen handla om huruvida
det överhuvudtaget är ett alternativ. Skeptikern tycks anta att den blotta tänkbarheten i sitt
studio-argument räcker för att alternativet ska utgöra ett alternativ ⎯ ett antagande av den typ
som ger upphov till problemet i fokus för denna uppsats. Istället för att göra samma
antaganden som skeptikerna, bör anti-skeptikerna peka på var bevisbördan faktiskt ligger.
Givetvis bygger min slutsats att jag befinner mig i Täby kommun på någon sorts evidens som
utgör premisser för min slutsats; att därutöver kräver ytterligare evidens för att falsifiera alla
tänkbara, eller ens ”relevanta” alternativ är en orimlig börda som (bevisligen) inte kan bäras.
Kalle har givetvis inte själv någon evidens som pekar på att djuret är en maskerade åsna, ty
om så hade varit fallet hade han knappast dragit slutsatsen att djuret är en zebra.13 Frågan är
då varför skeptikern kommer undan med att ifrågasätta Kalles slutsats utan att själv hävda
13
För argumentationens skull kan vi anta att resonemanget är ett enkelt sådan där någon avvägning inte
behöver göras. Om Kalle hade sett två öppnade färgburkar brevid djuret är det rimligt att detta hade varit ett
tillräckligt skäl för Kalle att inte dra slutsatsen att djuret verkligen är en zebra.
15 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
något positivt argument för varför icke-zebra skulle kunna vara fallet? Anti-skeptikern bör
alltså, uttryckt i logiska termer, förneka Kzebra → (Z ∨ ¬Z) och istället hävda Kzebra → Z, för
att på så vis undvika att EDS-principen överhuvudtaget behöver hamna i skottlinjen.
Stines angrepssätt har många förtjänster. För tillfället lämnas det dock därhän, men
det finns anledning att återkomma till det senare.
Den brutna slutenheten
Brady och Pritchards (2005) skriver att ett avfärdande av EDS-principen innebär en
”omfattande epistemologisk revisionism” (s 163) ⎯ en minst sagt träffande beskrivning.14
Därtill är de filosofer som bejakar EDS-principen oräkneliga (de Almeida, 2011). Om vi likt
Dretske m fl hävdar att logiken inte beskriver epistemiska resonemang på ett rimligt sätt,
besvarar vi en svår fråga men får på köpet flera nya svåra frågor. En av dess frågor har redan
berörts ovan, nämligen vad som skulle kunna ersätta epistemisk-deduktiv slutenhet. Dretske
gjorde som bekant ett försök med sin RAT, men denna lämnade alldeles för mycket att önska
och utgör bevisligen knappast något likvärdigt alternativ till EDS-principen.
Om något rimligt alternatie för EDS-principen inte kan frambringas öppnar detta för
vad Steup (2010) kallar ”motbjudande konjunktioner” (”abominable conjuntions”) ⎯
påståenden av typen ”jag vet att jag har händer, men jag vet inte att jag inte är en handlös
BIV [Brain-in-vat15]”. Detta, menar Steup, är ett absurt påstående eftersom det motsäger den
intuitivt rimliga tanken att man måste veta att man inte är en BIV för att veta att man har
händer. Man behöver inte sträcka sig långt efter fler absurda exempel. Om EDS-principen
förkastas och ingen (i relevanta avseenden) likvärdig princip kan frambesvärjas, kan jag inte
veta att min filosofiföreläsning hålls i sal C104, även om jag vet att det antingen var i C104
eller C102 och jag vet att i C102 hålls en annan kurs. Jag kan för den delen heller inte veta att
min kaffekopp inte är grön, även om jag vet att den är grå.
Att hitta en princip (eller flera kompletterande sådana) som varken är för snäv eller
för liberal är sannerligen ingen lätt uppgift. Därtill är det givetvis fördelaktigt om logiken
som sådan, i största möjliga mån överensstämmer med kunskapens logik. Av denna
14
Brady och Pritchards (2005) förfäktar en kontextualistisk lösning på det problem som behandlas i denna
uppsats. Även Stine (1976) tycks förespråka någon form av (epistemologisk) kontextualism. Utan att avhandla
kontextualism som filosofi närmare, menar kontexualister (enligt Brady och Pritchard, 2005) att begreppet
”veta” är kontext-känsligt och därmed varierar utifrån den specifika kontextens betingelser. I fallet med ickezebran menar kontextualister att kontexten skiftar vilket föranleder en skiftning i ”de epistemiska krav som
krävs av en agent för att denna ska kunna hävda verklig kunskap” (Stine, 1976, s 163).
15
Se Brueckner (2008) för utvidgning av begreppet.
16 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
anledning vore fördelaktigt att istället för att förkasta EDS-principen helt och hållet,
modifiera den. EDSK (Luzzi, 2010; Lawlow, 2005; Hales, 1995) i dess olika (språkliga)
varianter syftar till att göra EDS-principen mer specifik och därmed mindre sårbar. Som de
Almeida (2011) och McBride (2009) visar fortsätter dock slutenhetsprincipen att vara
ifrågasatt. Finjusteringar av EDS-principen kommer inte att (upp-) lösa problemet eftersom
problemet inte handlar om hur principen är beskaffad utan om hur den används. Mer om
detta nedan.
En prekär slutsats
Dretskes icke-zebra har trängt in epistemologin i ett hörn. Å ena sidan förefaller det intuitivt
som om Dretske har rätt i att även en maskerad åsna satisfierar de perceptionsbetingade
villkoren för zebra; å andra sidan framstår det som en pyrrhusseger att offra principen om
epistemisk-deduktiv slutenhet för att värja sig mot skepticismen.16 För den som önskar
försvara sig mot skeptikerns offensiv har tre huvudsakliga riktningar redogjorts för genom
ovannämnda texter av Dretske, Vogel respektive Stine:
(i)
Förkasta EDS-principen och konstruera nya principer
(ii)
Förklara hur Kalle kan veta att det inte är en icke-zebra
(iii)
Förkasta skeptikerns problemformulering
Alternativ (i) är, i mina ögon, det minst lockande. Förutom att vara djupt kontraintuitiv
(Feldman, 1995) innebär den lösningen, som vi har sett, att en omfattande epistemologisk
revisionism blir nödvändig. Medan alternativ (i) framstår som ett föga attraktivt sådant, är
alternativ (ii) att betrakta som ett dödfött projekt. Även om någon sorts kunskap liknandes
Vogels ”bakgrundsinformation” kunde frambringas och betraktas som rimlig kan man på
goda grunder misstänka att skeptikern skulle rikta samma problemvållande, skeptiska
argument mot påståendet Vx¬(¬Z) som han redan nu gör mot VxZ.
EN ÖVERSKRIDANDE LÖSNING
Återstår gör det alternativ som innebär att skeptikerns problemformulering ifrågasätts.
Liksom Stine anser jag att lösningen på problemet med EDS-principen är att bestrida att det
över huvudtaget är ett problem: istället för att utan eftertanke instämma i skeptikerns
16
Som Stine (1976) skriver: ”it is going from the fire into the frying pan” (s 249).
17 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
påstående och sedermera förvånas över att slutsatsen blir en skeptisk sådan, måste skeptikern
hindras redan vid grinden.
En apriorisk sanning
Låt oss börja vid den omstridda propositionen Kzebra → Z: om det är fallet att de
perceptionsbetingade villkoren för zebra uppfylls, så är zebra fallet. Att kunskapen om
huruvida zebra är fallet eller ej är en kunskap som på ett mer eller mindre direkt sätt
berättigas av empiri och varseblivning (synintryck etcetera), är på så vis ett okontroversiellt
påstående.17 Kunskap som har sin grund i empiri och varseblivning benämns inom filosofin
som aposteriorisk. Det är vedertaget att ställa denna sorts kunskap mot apriorisk sådan:
kunskap som inte berättigas av empiri och varseblivning, utan av rationell insikt. Som Kripke
(1972) har visat är det viktigt att inte förväxla begreppen a priori och nödvändighet: att en
proposition är nödvändigt sann innebär att den inte kan vara falsk utan att vara (begreppsligt
och logiskt) självmotsägande. På så vis är satsen ”Vatten är H2O” nödvändigt sann eftersom
det är omöjligt att tillhöra klassen ”H2O” utan att samtidigt tillhöra klassen ”vatten”. Kunskap
om detta måste emellertid berättigas aposterioriskt ⎯ det vill säga genom empiriska
observationer ⎯ ty relationen mellan den kemiska beteckningen H2O och ordet ”vatten” är
inget som framgår av innebörden hos respektive begrepp. Däremot är det fullt möjligt att
genom ett rationellt resonemang ⎯ det vill säga aprioriskt ⎯ komma fram till påståendet
”Alla bröder är män”. Som Thurow (2006) visar är (många) aprioriskt berättigade
trosföreställningar upphävbara i bemärkelsen att de kan upphävas av aposteriorisk
erfarenhet.18
I valet och kvalet
Satserna Kzebra → Z ∨ ¬Z och Kzebra → Z är inte satslogiskt ekvivalenta, ty medan Kzebra → Z
är kontingent är Kzebra → Z ∨ ¬Z som bekant en tautologi. Eftersom de inte har samma
sanningsvärde under samma sanningsbetingelser uppstår en besvärlig situation: en tautologi
är per definition alltid sann, men tautologin överensstämmer inte med de kontingenta satser
som vi annars håller för sanna. I tautologins värld ⎯ denna form av tautologi, skall tilläggas
17
Skeptikern hävdar som bekant att samma emipiri berättigar kunskap om Z eller ¬Z.
18
Ursprunglig engelskt ord: ”defeasible”. Det skall sägas att Thurows ställningstagande inte är helt
okontroversiellt. Därtill måste skillnaden mellan ’apriori’ och ’nödvändighet’ återigen betonas.
18 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
⎯ tillstår vi att även negationen av något är en möjlighet, medan vi med en kontingent sats
utesluter denna möjlighet. Beakta följande exempel:
Om jag befinner mig i Galkacyo så befinner jag mig antingen i Somalia eller så befinner jag mig inte i
Somalia.
Ur ett logiskt perspektiv är denna sats sann i alla möjliga världar. Jämför denna tautologa sats
med den kontingenta nedan:
Om jag befinner mig i Galkacyo så befinner jag mig i Somalia.
Dessa två satser har olika logiska former och säger två olika saker: enligt den första
implicerar premissen en av två (ömsesidigt uteslutande) slutsatser, medan den andra satsen
tillåter endast en slutsats. Skulle vi använda oss av motsvarande logiska grindar för att bygga
digitala kretsar får vi två helt olika kretsar.
Påståendet Kzebra → Z ∨ ¬Z är, i egenskap av tautologi ⎯ liksom alla tautologa
påståenden ⎯ att betrakta som aprioriskt berättigat. Som Prawitz (2001) skriver:
Vi behöver inte ta reda på några faktiska förhållanden för att inse att en sådan sats är sann: hur det än
förhåller sig med sanningsvärdet hos de ingående satserna är satsen sann. (s 49).
Tautologins definitionsmässiga logiska form innebär alltså att vi varken behöver betvivla
sanningsvärdet eller söka i yttre förhållanden för att kunna avgöra det. Kunskap om tautologa
påståenden är med andra ord aprioriskt berättigad, oavsett faktiskt innehåll. Jag behöver
ingen empiri, ingen aposteriorisk kunskap, för att kunna hävda följande påstående:
Jag vet att det första ting jag varseblir när jag vaknar upp imorgon bitti antingen kommer att tillhöra
klassen av ting (åtminstone delvis) uppbyggda av grundämnet kol, eller inte göra det.
Att påståenden likt det ovan är sanna redan i kraft av sin logiska form (Prawitz, 2001, s 49)
innebär å ena sidan att vi har en oändlig uppsättning av propositioner som alltid är sanna. Å
andra sidan säger ett sådant påstående ingenting: om jag vet att det antingen regnar eller inte
regnar, så vet jag ingenting ⎯ som Wittgenstein (1922, 4.461) konstaterar. På så vis är
kunskap om tautologa propositioner blott skenbar sådan; när skeptikern hävdar Kzebra → Z ∨
¬Z hävdar han de facto ingenting. Att tautologin Kzebra → Z ∨ ¬Z skulle vara intetsägande är
inget skeptikern motsätter sig ⎯ tvärtom är propositionens stumhet precis vad skeptikern
efterfrågar.19
19
Som sagt, skeptikern hävdar inte att Kzebra implicerar icke-zebra, utan att Kzebra implicerar zebra eller ickezebra.
19 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
Av intet följer intet
För Kalle blir denna stumhet ett problem. Den tautologa premissen Kzebra → Z ∨ ¬Z må ge
sken av att säga något ⎯ att öppna upp för fler möjligheter ⎯ men skeptikerns förklädda
premiss är i själva verket alltså stum, vilket innebär att kunskap går förlorad. Som
Wittgenstein (1922) konstaterar säger produkten av en proposition samma sak som
propositionen (4.465), vilket i detta sammanhang innebär att när kunskapsanspråken en gång
har gått förlorade kan de inte återskapas. Redan när Kalle accepterar den skeptiska premissen
Kzebra → Z ∨ ¬Z är slaget således förlorat. Detta återaktualiserar Stines fråga: vilka skäl finns
det att bejaka premissen Kzebra → Z ∨ ¬Z? Den skeptiska premissen är (som visats) aprioriskt
berättigad i egenskap av tautologi och vilar således inte på faktiska förhållanden. Kalle har
knappast några aposterioriska skäl att bejaka möjligheten att djuret är en maskerad åsna,
exempelvis i form av färgburkar som någon glömt kvar i buren eller ens en tidningsartikel
han läst nyligen om hur andra djurparker börjat maskera åsnor eftersom riktiga zebror är så
sällsynta. Vore så fallet hade han inte dragit slutsatsen att det rör sig om en zebra. Det enda
skäl Kalle har att bejaka den skeptiska premissen är just skeptikerns vädjan om att
möjligheten finns ⎯ och denna premiss har Kalle redan avfärdat per automatik när han valde
att bejaka Kzebra → Z.20 Tautologa, aprioriska satser av typen Kzebra → Z ∨ ¬Z kan mycket väl
anses vara Kalles, liksom allas vår grundinställning inom alla områden. Jag behöver som
bekant inte veta någonting om faktiska förhållanden för att påstå att i de fall då jag ännu inte
har kunskap om något arbiträrt förhållande, så gäller en tautolog sats, exempelvis av typen
Kzebra → Z ∨ ¬Z. Men, när jag väl är aposterioriskt berättigad att ha kunskap om ett
aposterioriskt sakförhållande, exempelvis Kzebra → Z, överskrider denna aposterioriska sats
den aprioriska. Det vore emellertid felaktigt att betrakta detta överskridande som ersättandet
av en kunskap med en annan, ty tautologins röst är som sagt stum. Vi har inte två
konkurrerande röster, utan blott en.
Om jag inte vet i vilket land staden Galkacyo ligger, kan jag ändå veta att Galkacyo
antingen ligger i Somalia eller inte ligger i Somalia (eller för den delen: i Italien eller inte i
Italien) ⎯ ty detta är som sagt enbart skenbar, intetsägande kunskap. Skulle det vara så att
jag en tid senare läser i ett pålitligt uppslagsverk att Galkacyo ligger i Somalia, är jag plötsligt
berättigad att veta att Galkacyo är ett element i klassen av somaliska städer. Jag kan då låta
den tidigare, aprioriskt berättigade, intetsägande premissen att Galkacyo antingen ligger i
20
Se G.E. Moores argument mot skepticism, återgiven på nästa sida.
20 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
Somalia eller inte ligger i Somalia, överskridas av min nya, aposterioriskt berättigade
kunskap att Galkacyo ligger i Somalia. Om en skeptiker därefter åter vill göra gällande att
Galkacyo antingen ligger i Somalia eller inte ligger i Somalia, åligger det honom att anföra ny
(aposteriorisk) kunskap som vederlägger min (aposterioriska) kunskap, exempelvis att
uppslagsverket i fråga har visat sig innehålla många tryckfel. Att hänvisa till den aprioriskt
berättigade möjligheten räcker helt enkelt inte.
Visavi andra lösningar
Avslutningsvis avser jag sätta min lösning i relation till två liknande lösningar som
förekommer i diskussionen och som därför förtjänar att nämnas: G.E. Moores, samt den
fallibilistiska.
G.E. Moore kända lösning på skeptikerns argumentation innebär att vända den logiska
strukturen från modus ponens till modus tollens (Preston, 2005). I Kalles fall ser en förenklad
version av skeptikerns argumentation ut enligt följande (låt oss för enkelhetens skull kalla
alternativet ’maskerad åsna’ för Sh ⎯ den skeptiska hypotesen ⎯ nedan):
I.
¬Vx(¬Sh) → ¬Vx(Z)
II.
¬Vx(¬Sh)
∴
¬Vx(Z)
Moore konstaterade dock att logiken även tillåter en annan slutledning i form av:
I.
¬Vx(¬Sh) → ¬Vx(Z)
II.
V xZ
∴
Vx(¬Sh)
Dessa två slutledningar är ömsesidigt uteslutande, vilket innebär att slutsatsen är avhängig
huruvida man accepterar VxZ eller ¬Vx(¬Sh) (Preston, 2005). Moores försvar mot
skepticism anses av många vara otillräckligt (Feldman, 2005, s 122), men jag vill hävda att
Moore lyckades sätta fingret på precis det som är kärnan i problemet ⎯ nämligen
accepterandet av den skeptiska hypotesen. På sätt och vis tar jag vid där Moore lämnar: om
man kan argumentera för rimligheten (och nödvändigheten) i att bejaka premissen VxZ
återstår inget skeptiskt argument.
Epistemologisk fallibilism hävdar att skeptiker ställer orimligt höga krav på kunskap
(Feldman, 2003, s 122). Utifrån detta menar fallibilister att vi faktiskt kan veta att den
skeptiska hypotesen är falsk, ty vi behöver inte veta det med absolut säkerhet (utan möjlighet
till fel) ⎯ varken detta, eller något annat (Ibidem, s 127). För Kalle innebär detta att han inte
21 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
måste veta med absolut säkerhet att djuret är en zebra (eller inte är en icke-zebra). I just detta
fall förefaller den fallibilistiska angreppsvinkeln sund: situationen är, trots allt, onekligen
behäftad med någon form av osäkerhet rent praktiskt. (Dretske insåg detta och hänvisade till
frågan om vad är att betrakta som relevant). När fallibilisten hänvisar till en acceptabel grad
av osäkerhet tillstår han samtidigt att den skeptiska hypotesen är ett alternativ som inte kan
⎯ men inte heller behöver ⎯ uteslutas. Skeptikerns hypotes har därmed hörsammats, men
istället för att acceptera den skeptiska slutsatsen som följer har vederbörliga ändringar i
kunskapsbegreppet skett. Det är här min inställning avviker från fallibilistens: utan att gå
närmare in på fallibilismen som filosofi anser jag att ett urvattnat kunskapsbegrepp är ett högt
pris att betala för att (försöka) undvika en skeptisk slutsats ⎯ särskilt när förnekandet av den
skeptiska hypotesen är gratis.
SLUTSATS
Vad innebär detta för Kalle och icke-zebran, liksom för relationen EDS-principen och
skepticism emellan? Vi kan med fördel erinra oss den skeptiska paradoxens utseende, vilket
fallet med icke-zebran alltså är en manifestation av:
(a)
Om x vet A följer av detta att x även vet ¬A
(b)
Men, alla skäl för x att veta A utgör även skäl att veta ¬A, av vilket följer att x inte kan veta
¬A.
(c)
Alltså kan x inte veta A.
Denna problematiska situation undviker vi alltså genom att förneka första halvan av (b) ⎯ att
alla skäl för x att veta A även utgör skäl att veta ¬A. Betecknat på samma sterila sätt som
ovan framstår detta förnekande som föga oproblematiskt; när strukturen fylls med innehåll
blir det betydligt svårare. Det kan mycket väl framstå som kontraintuitivt att förneka att även
en välmaskerad åsna uppfyller de perceptionsbetingade villkoren för zebra ⎯ eller att
förneka att man även som en BIV skulle uppleva sig ha händer ⎯ men detta är alltså att
acceptera skeptikerns premiss och problemformulering, vilket innebär att man redan här
avsäger sig sina kunskapsanspråk. Genom att förneka skeptikerns intetsägande premisser
undviker vi att hamna i en situation där EDS-principen sätts i skottlinjen: den skeptiska
slutsatsen är endast aktuell om vi köper den skeptiska premissen.
År 1970 gjorde Fred Dretske ett ambitiösa försök att vederlägga en av filosofins mest
grundläggande idéer ⎯ principen om epistemisk-deduktiv slutenhet. Över fyrtio år senare har
22 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
kören av Dretskes vapendragare tystnat nästan helt (de Almeida, 2011) och detta av goda
skäl. Tanken att EDS-principen var en felaktig grundpelare för kunskap var i det närmaste
otänkbar för det filosofiska samfundet och kanske är det därför diskussionen tystnade så
hastigt. I denna uppsats har jag redogjort för och problematiserat: olika formuleringar av
principen om epistemisk-deduktiv slutenhet; Dretskes ursprungliga invändning mot EDSprincipen och egna lösning; några av de svar som publicerats till EDS-principens försvar;
samt förhållandet mellan EDS-principen och epistemisk skepticism. Detta gjort har jag landat
i åsikten att EDS-principen möjliggör en skeptisk slutsats om och endast om vi först
accepterar en skeptisk hypotes som premiss, samt att det finns goda skäl att inte bejaka den
skeptiska premissen.
Man kan fråga sig om det verkligen är särskilt problematiskt ifall det vore så att Kalle
inte ska anses kunna veta huruvida djuret är en äkta zebra eller ej. Kanske handlar detta mer
om sunt förnuft än epistemisk skepticism? Att Dretske valde att exemplifiera sina
tankegångar på det sätt han gjorde framställer situationen som lite trivial och något komisk.
Därtill appellerar det specifika exemplet till det sunda förnuftet, ty ytterst få filosofer ⎯ eller
andra medborgare för den delen ⎯ är, trots allt, tillräckligt zoologiskt bildade för att okulärt
kunna särskilja äkta zebror från maskerade åsnor. Men som jag har försökt visa är problemet
emellertid knappast begränsat till djurparksbesökares möjligheter att korrekt känna igen
zebror, utan ett uttryck för ett större problem: en djärvare skeptiker nöjer sig inte med att
ifrågasätta din hävdade kunskap om att djuret är en zebra, utan kan med samma
argumentation ifrågasätta din hävdade kunskap om att din kaffekopp är grå. Man kan även
ifrågasätta rimligheten i att tillåta att aposteriorisk kunskap överskrider aproprisk sådan ⎯ ett
bärande element i min argumentation. Diskussionen kring denna aspekt förtjänar dock mer
plats än vad som kan ges här.
I denna uppsats har jag argumenterat för att inte köpa den förklädda, de facto
skeptiska premiss som skeptikern saluför och att detta är det enda sättet att förhindra en
skeptisk slutsats. Min argumentation kommer garanterat inte att övertyga alla. Det är trots allt
intuitivt svårt att förneka möjligheten att ett djur, trots att det ser ut som en zebra, egentligen
är en välmaskerad åsna. Men åtminstone i min mening är konsekvenserna av att inte förneka
denna möjlighet betydligt digrare ⎯ ty om vi bejakar denna möjlighet avsäger vi oss
samtidigt de kunskapsanspråk som vi lika intuitivt känner oss berättigade till. I valet och
kvalet mellan att antingen förneka en absurd möjlighet eller tvingas konstatera att jag inget
vet, väljer jag tveklöst det förstnämnda.
23 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
REFERENSER
Brady, Michael, och Pritchard, Duncan (2005) ”Epistemological Contextualism: Problems and Prospects”,
Philosophical Quarterly, volym 55, nr 219 (april) s 161-171.
Brueckner, Tony (version: hösten 2008) "Brains in a Vat", The Stanford Encyclopedia of
Philosophy, Edward N. Zalta (redaktör), URL =
<http://plato.stanford.edu/archives/fall2008/entries/brain-vat/>.
Cohen, Stewart (1998) ”Two kinds of Skeptical Arguments”, Philosophy and Phenomenological Research,
volym 56, nr 1, s 143-159.
de Almeida, Claudio (2011) ”Epistemic closure, skepticism and defeasibility”, Synthese, in pres:
DOI: 10.1007/s11229-011-9923-7.
Dretzke, Fred (1970) “Epistemic Operators”, Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology. 2:a
upplagan. Blackwell Publishing.
Feldman, Richard (1995) ”In Defence of Closure”, The Philosophical Quarterly, volym 45, nr 181, s 487-495.
Feldman, Richard (2003) Epistemology. Prentice Hall.
Goldman, Alan H. (1975) “A Note on the Conjunctivity of Knowledge”, Analysis, volym 36, nr 1 (oktober),
s 5-9. Oxford University Press.
Hales, Steven D. (1995) ”Epistemic Closure Principles”, The Southern Journal of Philosophy, volym 33.
Hansson, Sven Ove (2010) Verktygslära för filosofer. Tredje upplagan. Bokförlaget Thales.
Hintikka, Jaakko (1962) Knowledge and Belief: An Introduction to the Logic of the Two Notions. Cornell
University Press.
Kripke, Saul (1971/1981) Naming and Necessity, Wiley Blackwell.
Lawlor, Krista (2005) ”Living without closure”, Grazer Philosophische Studien, volym 69.
Luzzi, Federico (2010) ”Counter-Closure”, Australasian Journal of Philosophy, volym 88, nr 4.
McBride, Mark (2009) ” Is Knowledge Closed Under Known Entailment? The Strange Case of Hawthorne’s
’Heavyweight Conjunct’ (and Other Strange Cases)”, Theoria, volym 75.
Nozick, Robert (1981) ”Knowledge and Skepticism”, Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology.
2:a upplagan. Blackwell Publishing.
Prawitz, Dag (2001) ABC i symbolisk logik: Logikens språk och grundbegrepp. Andra upplagan. Bokförlaget
Thales.
Preston, Aaron (version: december 2005) “George Edward Moore (1873-1958)”, Internet Encylopedia of
Philosophy, URL = <http://www.iep.utm.edu/moore/>
Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing.
Stine, Gail (1976) “Skepticism, Relevant Alternatives, and Deductive Closure”, Sosa, Ernest, et al (2008)
Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing.
Steup, Matthias (version: våren 2010) "Epistemology", The Stanford Encyclopedia of Philosophy, Edward N.
Zalta (redaktör.) URL = <http://plato.stanford.edu/archives/spr2010/entries/epistemology/>
24 Kandidatuppsats i filosofi
Philip Lindner
Thurow, Joshua (2006) ”Experientially Defeasible A Priori Justification”, The Philosophical Quarterly, volym
56.
Vogel, Jonathan (1990) “Are There Counterexamples to the Closure Principle?”, Sosa, Ernest, et al (2008)
Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing
Wittgenstein, Ludwig (1922/2001) Tractatus Logico-Philosophicus. Routledge.
BILAGA: FÖRTECKNING ÖVER LOGISKA SYMBOLER
Nedan förklaras förekommande sats-, predikat- och epistemisk-logiska operatorer:
Logisk operator
Symbol
Utläses
Negation
¬
Icke
Konjunktion
∧
Och
Exklusiv disjunktion
∨
Eller (men inte både)
Implikation
→
Om… så…
Ekvivalens
↔
Om och endast om… så…
Satslogisk ekvivalens
⇔
Är sanna under samma sanningsbetingelser
Existenskvantifikator
∃x
Det finns åtminstone ett x sådant att…
x vet A
Vx A
x försanthåller A
Fx A
25