Det där är ingen icke-zebra! Epistemisk-deduktiv slutenhet och skepticism Philip Lindner Student VT 2011 Kandidatuppsats i filosofi, 15 hp (slutgiltig version) Handledare: Lars Lindblom Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner ABSTRACT Departing from Fred Dretske’s groundbreaking article, this essay explore the epistemic closure principle: the principle that states that knowledge is closed under known implication. It also explores the relationship to skepticism, various attempts to challenge and defend the principle, as well as developing a new perspective where the skeptical premise is seen as an a priori justified tautology that can be overriden by a posteriori experience. I argue that Dretske’s illuminating example makes it clear that there is an unescapable choice between either rejecting a skeptical premise ⎯ however intuitive it may seem ⎯ or inextricably having to admit a skeptical conclusion. Sökord: epistemologi; logik; epistemisk slutenhet; skepticism; a priori; tautologi. 2 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning 4 Epistemisk-deduktiv slutenhet 6 Dretskes icke-zebra 8 Icke-zebran och skepticism 10 De relevanta alternativen 11 Bakgrundsinformation: ett räddningsförsök 13 Ett alternativt angreppssätt 15 Den brutna slutenheten 16 En prekär slutsats 17 En överskridande lösning 17 A apriorisk sanning 18 I valet och kvalet 18 Av intet följer intet 20 Visavi andra lösningar 21 Slutsats 22 Referenser 24 Bilaga: förteckning över logiska symboler 25 3 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner INLEDNING Det är en intuitivt rimlig uppfattning att vi genom slutledningar kan utöka vår kunskap utöver vad vi kan konstatera är fallet (Sosa et al, 2008, s 233). Om jag vet att jag i skrivande stund befinner mig i Täby kommun, och jag vet att om jag befinner mig i Täby kommun så befinner jag mig i Stockholms län, så vet jag även att jag befinner mig i Stockholms län. Detta ofta omedvetna resonemang kan förstås som en deduktiv härledning där vi utifrån ett antal premisser drar en logiskt giltig slutsats som inte kan vara falsk om premisserna är sanna. Resonemanget är slutet i bemärkelsen att den nyvunna kunskapen inte alls är ”ny”, utan ligger latent och gömd i de logiska relationerna och synliggörs först genom det logiska resonemanget.1 Så långt allting väl, men som så ofta är fallet inom filosofin är denna självklarhet långt ifrån självklar. Filosofer har visat på betydande svårigheter behäftade med resonemang likt det ovan, liksom den övergripande princip som kommer till uttryck i resonemangen. Denna princip, kallad principen om epistemisk-deduktiv slutenhet2 (Sosa et al, 2008, s 234), har – sin intuitiva rimlighet till trots – beskyllts för att möjliggöra och leda till epistemisk skepticism (Steup, 2010; Cohen, 1998). I denna uppsats kommer jag att presentera och problematisera olika formuleringar av principen, det påstådda filosofiska problem som principen ger upphov till, liksom förhållandet mellan principen och skepticism. Syftet med denna uppsats är att argumentera för att principen om epistemisk-deduktiv slutenhet möjliggör och leder till en skeptisk slutsats om och endast om man accepterar en (förklädd) skeptisk premiss, och att det föreligger goda skäl att inte acceptera den skeptiska premissen. Mitt val av uppsatsämne har sin upprinnelse i en mindre uppsats skriven som en del av en kurs i epistemologi. I denna uppsats, vars fokus låg på induktionsproblemet och dess epistemiska konsekvenser, berörde jag principen om epistemisk-deduktiv slutenheten i min jakt på något som skulle kunna rättfärdiga idén om att de logiska kraven på kunskap är för högt ställda. Min jakt var inte fruktsam, men de problem som jag fick nöjet att stifta bekantskap med gjorde ett stående avtryck. Den filosofiska diskussionen kring problemet i fråga tycks i mångt och mycket ha tystnat på senare år (de Almeida, 2001). Lawlor (2005) beskriver skämtsamt de reaktioner hon förväntar sig när hon återupptar denna diskussion: 1 För en diskussion kring huruvida kunskapen är ”ny” eller ej, se Lawlor (2005, s 31-32). För en logisk förklaring av begreppet ”slutenhet”, se Hales (1995, s 186). 2 I litteraturen förekommer begreppet ofta i form av ”epistemic closure”. Jag har valt att använda mig av begreppet ”epistemisk-deduktiv slutenhet” för att betona att det rör sig om ett deduktivt resonemang ⎯ något som även betonas i vissa formella formuleringar av principen (se nedan). 4 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner Inte igen! Har vi nått ett enhetligt beslut kring detta för länge sedan? Epistemisk slutenhet är självfallet sann ⎯ även om det kräver mycket arbete att specifiera en rimlig formulering därav, handlar detta arbete framför allt om att finna en formulering som är immun mot småkäbbel. (s 25) Lawlor själv försvarar sitt återuppväckta intresse för epistemisk-deduktiv slutenhet med att denna princip spelar en sådan central roll i pågående diskussioner om skepticism, liksom om kunskapens semantik (s 26). Det är framför allt i det ständigt pågående slaget mot skepticismen som jag vill återuppväcka diskussionen om epistemisk-deduktiv slutenhet. Jag delar i hög grad Nozicks (1981) inställning att målet med en epistemologisk debatt inte bör vara att försöka vederlägga skeptikern ⎯ en omöjlig uppgift ⎯ utan att använda skeptikerns argument för att själv nå djupare insikt (s 262). I denna uppsats har jag i stor utsträckning valt att koncentrera mig på de tidiga bidragen till diskussionen kring denna fråga av Fred Dretske, Gail Stine och Jonathan Vogel. Detta dels eftersom de huvudsakliga strömningarna utkristalliserades tämligen tidigt i debatten och fortsätter att vara fruktbara, och dels eftersom problemet ⎯ enligt vissa (ex McBride, 2009 och undertecknad) ⎯ faktiskt inte har rubbats särskilt mycket sedan det först uppdagades. Av avgränsningsskäl har jag valt att endast perifert behandla den filosofi som enligt de Almeida (2011) har använt bevarandet av principen om epistemisk-deduktiv slutenhet som säljargument, nämligen epistemologisk kontextualism ⎯ detta trots att denna filosofi som bekant åtnjutit en hel del uppmärksamhet och favör det senaste decenniet.3 Slutligen ett par ord kring terminologi. I detta arbete kommer det engelska substantivet ”belief” och verbet ”believe” att översättas till trosföreställning respektive försanthålla.4 Vad anbelangar bruket av logiska symboler sker detta enligt modern, vedertagen standard, återgiven och begagnad i Prawitz (2001) respektive Hansson (2010). En förteckning över logiska symboler och dess innebörd finns bifogad som bilaga för tydlighetens skull. Två särskilda epistemisk-logiska operatorer — inspirerade av Hintikkas (1962) system5 — kommer att användas för att förenkla formaliserade resonemang: V xA En individ, x, vet (V) en arbiträr proposition A. F xA En individ, x, försanthåller (F) en arbiträr proposition A. Logiska resonemang kommer framgent att ha särskild indentering och typsnitt för att underlätta läsning. Samtliga översättningar av undertecknad. 3 Jag har även valt att utelämna Nozicks (1981). 4 ”Försanthålla” motsvarar det som på andra håll kallas ”tro”. 5 Hintikkas system tar sig formen av ett modifierat predikatlogiskt sådant. Propositionen VxA utrycker det som på predikatlogiskt språk skulle skrivas: ∃x (Vet A (x)). 5 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner EPISTEMISK-DEDUKTIV SLUTENHET Vi ägnar sällan en tanke åt det oändliga antal logiska implikationer som följer av allt vi varseblir, tänker, och gör. Av det faktum att min kaffékopp är grå följer logiskt (enligt lagen om det uteslutande tredje) att den inte är av en annan färg exempelvis gul, men detta är normalt sett ingen slutsats vi drar efter att ha konstaterat kaffékoppens färg. I andra fall lyser det logiska resonemanget inte med sin frånvaro utan är tvärtom ett explicit sådant: om jag vet att min filosofiföreläsning hålls i antingen sal C102 eller C104, och jag genom fönstret ser att det i sal C102 pågår en annan föreläsning, kan jag dra slutsatsen att min föreläsning hålls i C104. I båda fallen handlar det om en epistemisk-deduktiv slutledning enligt principen om epistemisk-deduktiv slutenhet (framgent EDS-principen). Olika filosofer har presenterat olika formuleringar av denna princip ⎯ somliga mer rimliga att bejaka än andra. Den enklaste varianten av principen kan vi kalla EDSØ och lyder: EDSØ Om x vet A, och om A implicerar B, så vet x B. Principen kan tecknas epistemiskt-logiskt på följande vis: EDSØ Vx A A → B ∴ Vx B EDSØ är, som Hales (1995) skriver, alldeles för stark för att vara riktig. Viktigt att notera är nämligen att EDSØ inte inbegriper att x har kunskap om implikationen ⎯ något som får absurda konsekvenser. Vore EDSØ rätt formalisering av resonemanget följer nämligen att om x vet A så vet x även alla möjliga implikationer av A (vare det B, C, D, ad infinitum). Om vi ger innehåll till våra arbiträra propositioner A och B kan vi få följande mening: om jag vet att jag befinner mig i Galkacyo (jag ser det på en skylt), och om det är fallet att Galkacyo ligger i Somalia, så vet jag att jag befinner mig i Somalia oavsett om jag faktiskt vet att Galkacyo ligger i Somalia. EDSØ är med andra ord ingen rimlig formulering att anamma (Hales, 1995; Feldman, 1995; McBride, 2009). Sosa (et al, 2008, s 233) skriver istället principen för epistemisk-deduktiv slutenhet enligt följande: EDSV Om x vet A, och om x vet att A implicerar B, så vet x B. 6 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner Vi kan kalla denna princip EDSV eftersom det är den vedertagna versionen kring vilken diskussionen (som återges längre fram) har förts. Principen kan beskrivas formaliserat enligt följande: EDSV Vx A Vx(A → B) ∴ Vx B Till skillnad från EDSØ innebär EDSV att vi använder den epistemiska operatorn Vx genomgående i båda premisserna och vi undgår på så vis bördan av att behöva veta alla implikationer av en premiss. Stine (1976) kallar EDSV för den ”svaga” principen som hon menar endast omfattar konsekvenserna av enskilda, kända propositioner och inte konsekvenserna av hela vederbörandes kunskapskropp. En ”stark” EDS-princip (framgent EDSS ⎯ S som i stark) är nödvändig för att ”fånga idén om att kunna veta de kända logiska konsekvenserna av det man vet” (s 248), vilket för Stine innebär att även principen om epistemisk konjunktion (EK) måste inkluderas i en rimlig formulering av EDS-principen. EK lyder: EK Om x vet A, och x vet B, så vet x A och B. Utifrån EK-principen formulerar hon den ”starka” EDS-principen enligt följande: EDSS Om x vet A, och om x vet B, och om x vet att om A och B så C, så vet x C. Epistemiskt-logiskt tecknat: EDSS Vx A Vx B Vx(A ∧ B → C) ∴ Vx C Stine skriver att hon inte ser något argument som träffar EDSS utan att även träffa EDSV, men anmärker samtidigt att hon inte är helt övertygad om giltigheten hos EK-principen och därmed inte heller EDSS-principen (s 248).6 Vad avser förhållandet mellan epistemisk 6 Att förneka principen om epistemisk konjunktion är inte så befängd som det först må verka. Tänk dig Alan som medverkar i ett lotteri med 100 lotter där endast en lott är vinstgivande. Alan försanthåller att någon av lotterna är vinstgivande. Han köper lott nummer ett och försanthåller (med goda skäl) att just den lotten inte är vinstgivande. Alan nöjer sig därför inte med en lott, utan köper även lott nummer två. Med samma statistiska resonemang i bakhuvudet försanthåller Goldman att inte heller lott nummer två är vinstgivande. Det hela slutar med att Alan köper samtliga 100 lotter eftersom han försanthåller att respektive köpt lott inte är vinstgivande. Här uppstår en skenbar paradox eftersom Alan å ena sidan försanthåller att någon av lotterna är 7 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner deduktiv slutenhet och skepticism är frågan om styrka emellertid att betrakta som ovidkommande, varför den lämnas därhän ⎯ både i detta arbete liksom i Stine (Ibidem). På senare år har diskussionen till stor del handlat om att hitta en formulering som undviker de problem som diskuteras längre fram i uppsatsen. Luzzi (2010, s 673) anför nedanstående formulering som vi kan kalla EDSK (K för kompletterad): EDSK Det gäller av nödvändighet, att om x vet A, och om x vet att om A så B, och om x försanthåller B på basis av att ha kompent deducerat B från A, så vet x B. Lawlow (2005, s 25) liksom Hales (1995, s 193) anför var för sig liknande formuleringar och här tycks den epistemologiska diskussionen om den exakta formuleringen av EDS-principen ha upphört. I dessa anförda varianter kompletteras den rena EDS-principen, i form EDSV, med begrepp som nödvändighet, försanthållande och kompetens.7 Precis som att EDSØ är alldeles för tillåtande (i bemärkelsen att den fastställer för lågt ställda krav på kunskap) och behöver byggas ut med fler krav, kan EDSK, enligt Hales (1995) ses som en vidareutveckling av EDSV för att avgränsa användingsområdet. Som jag kommer att visa längre fram lyckas inte EDSK undvika det problem kring vilket denna uppsats kretsar. När detta problem presenteras och diskuteras är det viktigt att ha i åtanke att vid tidpunkt för det ursprungliga, gnisttändande inlägget så var EDSV den vedertagna formuleringen av EDS-principen. Som tidigare nämnts har huvudelen av den efterföljande diskussionen kretsat kring just EDSV. För att vara stringent med den diskussion som har förts kommer EDS-principen framgent att referera till EDSV-formuleringen, om inget annat meddelas. Dretskes icke-zebra För över fyrtio år sedan la Fred Dretske (1970) fram ett argument som han menar visar att principen om epistemisk-deduktiv slutenhet leder till epistemisk skepticism. Argumentet, i dess allmängiltiga form, går ut på följande: en individ, Kalle, besöker en djurpark och går till zebrainhängnaden. Kalle vet att tinget framför honom är en zebra (detta genom någon form av deduktiv slutledning, typ: om ’formad som häst’ och, om ’svart-vit-randig’, så ’zebra’). Logiken säger dock att om Kalle vet att tinget framför honom är en zebra så vet han också att tinget framför honom inte är en icke-zebra, exempelvis en maskerad åsna. Dretske (1970) vinstgivande, samtidigt som försanthåller att ingen enskild lott är vinstgivande. Konjunktionen av epistemiska propositioner är med andra ord problematisk. Se Goldman (1975) för ett utvidgat resonemang. 7 McBride (2009) tillägger att x måste bibehålla kunskapen om A. 8 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner menar att detta kan Kalle inte alls veta ⎯ i synnerhet om som här är fallet, villkoren som ger slutsatsen ’zebra’ även satisifieras av ’maskerad åsna’ (s 242). Som det kommer att visa sig är bejakandet av detta till synes harmlösa påstående förödande. Kalles intuitivt rimliga, men enligt Dretske alltså ogiltiga resonemang kan formaliseras som en manifestation av EDS-principen, där Z betecknar det tillstånd då zebra är fallet och Kzebra det tillstånd som är fallet då de perceptionsbetingade villkoren för zebra satisifieras: Vx(Kzebra → Z) VxKzebra ∴VxZ Dretske menar att Vx(Kzebra → Z) inte gäller eftersom Kzebra även implicerar en variant av ¬Z, nämligen en maskerad åsna. Kalle kan därmed inte veta premissen Kzebra → Z (och därmed heller inte slutsatsen Z) om han inte först vet att ¬Z inte är fallet (vilket han inte vet).8 (Bevisligen försanthåller han emellertid både premissen och slutsatsen).9 Detta resonemang uttrycks enligt följande: VxKzebra Fx(Kzebra → Z) Kzebra → (Z ∨ ¬Z) Vx¬(¬Z) ↔ Vx(Kzebra → Z) ¬(Vx¬(¬Z)) ∴1 ¬(Vx(Kzebra → Z)) ∴2 ¬(VxZ) För att Kalle ska kunna veta att tinget framför honom är en zebra (VxZ) krävs ytterligare en premiss i form av Vx¬(¬Z), vilket innebär att Kalle måste veta att tinget framför honom inte är en icke-zebra ⎯ något som skulle kräva att Kalle falsifierar alla manifestationer av ickezebra.10 Detta är naturligtvis en omöjlig uppgift: förutom att den fantasifulle skeptikern kan anföra ett oändligt antal mer eller mindre troliga manifestationer, är det tveksamt om själva 8 Här utesluter Dretske en fallibilistisk tolkning. 9 Jag ansluter mig här till den tämligen okontroversiella uppfatttningen att man kan försanthålla något utan att veta det, men inte tvärtom. Logiskt uttryckt: VxA → FxA. 10 ¬(¬Z) är förstås satslogiskt ekvivalent med Z: ¬¬Z ó Z. Respektive fall kan dock rent praktiskt impliceras på olika sätt: Kalle kan inte härleda Z ur Z, men däremot kan han härleda Z ur ¬Z. 9 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner falsifikationen ens skulle godkännas. Slutsatsen ovan blir således att Kalle inte kan veta att djuret är en zebra ⎯ en skeptisk slutsats, med andra ord. Än värre är att denna skeptiska slutsats alltså möjliggörs av den annars så intuitivt rimliga EDS-principen. Värt att notera är att även den modifierade, kompletterande versionen av EDSprincipen som beskrivs ovan, EDSK, fungerar alldeles utmärkt för att beskriva fallet med icke-zebran: utöver EDS-kraven Vx(Kzebra → Z) ∧ VxKzebra kan Kalle mycket väl tänkas försanthålla Z och det på basis av att han kompetent har deducerat Z från Kzebra. Detta innebär att även EDSK sätts i skottlinjen av Dretskes icke-zebra. Icke-zebran och skepticism De skenbara konsekvenserna av Dretskes icke-zebra sträcker sig naturligtvis längre än zoobesökares möjlighet att veta om det rör sig om äkta zebror eller ej, ty samma argument kan mutatis mutandis appliceras på de flesta propositioner vi vardagligen håller för sanna. Kalles påstådda oförmåga att veta att zebran är en zebra framstår i ljuset av betydligt besvärligare skeptiska påståenden som ett tämligen trivialt bekymmer. En aning stöddigare skeptiker kan, med samma argumentstruktur ⎯ av de Almeida (2011) kallad ”skeptikerstencilen” ⎯ som i fallet med icke-zebran, anslå följande argument: (a) Om Kalle vet att han har händer (och därmed vet att han är en existerande människa) följer av detta (enligt EDS-principen) att Kalle vet att han inte är ett datorprogram i en Matrix-värld (ty alternativen är ömsesidigt uteslutande). (b) Men, alla Kalles skäl att tror att han har händer utgör även skäl att tro att Kalle är ett datorprogram i en Matrix-värld, av vilket följer att han inte vet att han inte är ett datorprogram i en Matrix-värld. (c) Alltså kan Kalle inte veta att han inte har händer (eller att han är en existerande människa). (Ibidem, mutatis mutandis). Feldman (2003) kallar detta för ”överföringsbarhets-argumentet”11, vilket utgör ett av fyra huvudsaklig argument för skepticism (s 118-119). Feldman menar att överföringsbarhetsargumentet är unikt i bemärkelsen att det är det enda skeptiska argument (av de han behandlar) där bristande kunskap används som premiss (s 128). Lawlor (2005) beskriver argumentet ovan som den ”skeptiska paradoxen” (s 27): var för sig tycks de enskilda premisserna rimliga, men tillsammans är de osammanhängande och slutprodukten är inte riktigt det man hade förväntat sig. Boven i dramat tycks vara just EDS-principen. Steup 11 På engelska: ”the Transmissibility Argument”. 10 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner (2010) menar att skeptiska argument allt som oftast bygger på EDS-principen. Enligt Steup utgår skeptikern från ett antal svårförnekade skeptiska hypoteser, exempelvis ”Jag lever i en drömvärld”, för att sedermera utifrån en premiss av detta slag härleda ett skeptiskt påstående av typen ”Därför vet jag inte att jag har händer”. Steup (2010, under punkt 5.1) skriver: Som ett första steg kommer skeptikern att fokusera på en annan proposition som du troligen håller med om att du inte vet. Som ett andra steg kommer de att övertala dig om att eftersom du inte vet den andra propositionen så vet du heller inte den första: propositionen att du har händer. Det är tydligt att skeptikerns argumentation bygger på principen om epistemisk-deduktiv slutenhet (Cohen, 1998). Fallet med Dretskes icke-zebra är, som tidigare har konstaterats, uppbyggt enligt samma form: skeptikern anslår ett svårförnekat alternativ (”Det skulle kunna vara en maskerad åsna”) och utifrån detta härleds en skeptisk hypotes (”Kalle kan inte veta att det är en zebra”). De relevanta alternativen Dretske (1970) tycks ha insett de digra konsekvenserna av icke-zebran och föreslog själv en väg som han menar leder oss bort från skepticism. Övertygad om att EDS-principen leder till skepticism, menar Dretske att eftersom principen inte är rimlig och därmed borde förkastas, så kan skepticism undvikas (s 242). Dretske menar att Kalle inte måste falsifiera alla tänkbara alternativ i form av ¬Z, utan blott alla relevanta alternativ, vilket enligt Dretske inte inbegriper möjligheten att tinget är en maskerad åsna (Sosa, 2008, s 234). Dretske kräver med andra ord inte av Kalle att han ska veta att ¬Z är falsk för att han ska kunna veta Z, vilket innebär att den epistemisk-logiska slutenheten bryts (s 242). Ur idén om relevanta alternativ uppstår det som senare kom att kallas den relevanta alternativ-teorin (framgent RAT). Teorins största förtjänst är den erbjuder ett svar på den besvärliga fråga som icke-zebran ställer. Därutöver kan det mycket väl anses intuitivt rimligt att på något sätt dela upp alternativ i relevanta respektive irrelevanta sådana. Dretskes (1970) egna definition av ett relevant alternativ är att: ett relevant alternativ är ett alternativ som hade kunnat12 realiseras under de rådande omständigheterna om det faktiska tillståndet inte hade realiserats (s 244, egen kursivering). 12 Ursprunglig engelsk benämning: ”… might have been…” (s 244). Se nästa sida för diskussion kring innebörden av detta. 11 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner Utifrån denna definition menar Dretske och dennes RAT att Kalle alltså inte behöver veta alla manifestationer av ¬Z för att kunna veta Z, utan blott de relevanta manifestationerna av ¬Z som vi kan kalla ¬ZR. Vi kan formalisera resonemanget enligt följande: VxKzebra Fx(Kzebra → Z) Kzebra → (Z ∨ ¬ZR) Vx¬(¬ZR) ↔ Vx(Kzebra → Z) Vx¬(¬ZR) ∴1 Vx(Kzebra → Z) ∴2 VxZ Vad anbelangar Kalles prekära situation anser Dretske alltså att en maskerad åsna inte är ett relevant alternativ och därmed inget alternativ som Kalle behöver veta är falskt. Som Feldman (1995) skriver framstår förnekandet av EDS-principen som ett effektivt vapen mot skepticism, och genom att offra EDS-principen tycks Dretske ha funnit ett sätt som möjliggör för Kalle att veta att djuret är en zebra. Utifrån Dretskes problemformulering är slutsatsen riktig (Steup, 2010) och åtgärden därmed att betrakta som sund: om vi likt Dretske försanthåller Kzebra → (Z ∨ ¬Z) måste antingen alla manifestationer av ¬Z falsifieras, eller så måste omfånget av ¬Z-manifestationer begränsas på något sätt (exempelvis genom sin relevans), vilket innebär att slutenheten bryts.. Den självklara motfrågan till RAT-anhängare är givetvis hur man kommer fram till vad som är ett relevant alternativ och vad som inte är det; även Dretske själv tillstår att sin egen definition av ett ”relevanta alternativ” (se ovan) är föga upplysande (s 246). Stine (1976) ⎯ själv anhängare av RAT (Sosa et al, 2008, s 234) ⎯ beskriver Dretskes ståndpunkt som att ett alternativ är relevant om det saknas skäl att utesluta det (s 249) vilket om något bör ses som en närmare definition. Motfrågan förblir emellertid ⎯ tappra försök till trots ⎯ i all väsentlighet obesvarad, ty vad i själva sakförhållandet gör att en maskerad åsna inte är ett relevant alternativ? Varför hade inte en maskerad åsna kunnat realiseras och varför saknas det inte skäl att utesluta det alternativet? Steup (2010) identifierar definitionsfrågan som ett stort problem för RAT: demarkationen blir ad hoc och godtycklig om ingen allmängiltig struktur kan konstrueras. Någon hjälp från logiken ⎯ som Dretske med vänner i mångt och mycket har övergivet ⎯ erbjuds inte: tautologin Kzebra → (Z ∨ ¬Z) gör gällande att Kzebra antingen implicerar Z eller 12 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner vad som helst som inte är Z, exempelvis en brödrost. Brödrost är knappast, i Dretskes ord ”ett relevant alternativ” till zebra, men ingenstans i den logiska premissen står det att ¬Z, exempelvis i form av en brödrost, på något vis måste svara mot Kzebra. Det går, med andra ord, inte att avgöra vad som är ett relevant alternativ utifrån den logiska formen. RAT, såsom den ändå är formulerad, erfordrar därutöver ett starkt, och därmed besvärligt ställningstaganden: man behöver inte vara hårddragen determinist för att ifrågasätta att något annat tillstånd hade kunnat realiseras under de rådande omständigheterna. För den som inte anser att kontrafaktum existerar ⎯ om inget annat i bemärkelsen att de inte kan användas för att förklara ett faktiskt tillstånd ⎯ saknar Dretskes RAT-argument slagkraft. Alternativet att den presumtiva zebran egentligen är maskerad åsna är då inget relevant alternativ eftersom några alternativ inte föreligger; antingen är det en riktig zebra eller så är det inte en riktig zebra, och den kausala kedja som realiserade det aktuella tillståndet hade inte kunnat realisera något annat tillstånd. RAT ställer i slutändan fler frågor än den besvarar och vilar därutöver på filosofisk kvicksand. Dretske har därmed lyckats konstatera ett problem, utan att själv tillhandahålla en tillfredsställande lösning. Andra filosofer har föreslagit andra lösningar och tillsammans med Dretske bildar de tre övergripande strömningar som presenteras närmare längre fram: (i) Argument för att förkasta EDS-principen och istället konstruera nya principer. (ii) Argument för hur Kalle kan veta att det inte är en icke-zebra; slutenheten behöver därmed aldrig brytas. (iii) Argument för varför skeptikerns problemformulering bör förkastas. Dretskes RAT, som redan har behandlats, faller inom alternativ (i); vi har dock anledning att återkomma till detta alternativ längre fram när de epistemiska konsekvenserna av EDSprincipen undersöks. Härnäst följer en redogörelse över alternativ (ii). Bakgrundsinformation: ett räddningsförsök I sitt försök att rädda EDS-principen undan anti-skeptikerns giljotin tangerar Jonathan Vogel (1990) frågan om vad som är relevant när han talar om bakgrundsinformation (framöver förkortat: BGI). Tillsammans med den direkta varseblivningen, utgör bakgrundsinformationen en integrerad del av en holistisk bedömning (s 291-292). I Dretskes exempel innebär bakgrundsinformationen att Kalle ”vet att djursparker generellt sett visar upp genuina exemplar och att det skulle innebära problem att maskera en åsna och visa upp den istället för en zebra” (s 291). Med denna bakgrundsinformation i beaktande menar Vogel att Kalle 13 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner faktiskt kan veta att det djur han ser är en zebra, vilket innebär att den epistemisk-deduktiva slutenheten aldrig behöver brytas (s 292). Om Kalle vet att alla djurparker aldrig visar upp falska exemplar kan han med hjälp av lite enkel deduktion dra slutsatsen att djuret framför honom inte är ett falsk exemplar och därmed ett äkta sådant. Vi har då fått den premiss som saknades ovan ⎯ vi kan kalla den BGI Vx¬(¬Z) eftersom det rör sig kunskap utifrån bakgrundsinformation ⎯ och får följande formaliserade resonemang: VxKzebra Fx(Kzebra → Z) Kzebra → (Z ∨ ¬Z) Vx¬(¬Z) ↔ Vx(Kzebra → Z) BGI Vx¬(¬Z) ∴1 Vx(Kzebra → Z) ∴2 VxZ Så långt allting är allting väl, men Vogels argument bygger på flera bräckliga antaganden. Om argumentet ska vara logiskt giltigt måste den BGI-betingade premissen vara just i formen ”Kalle vet att alla djurparker aldrig visar upp falska exemplar” och inte innehålla otydligheter i form av ”generellt sett...” (Vogel, s 291) som kräver krångliga probabilistiska resonemang; därtill måste Kalle alltså även veta allt detta och inte blott försanthålla det. Att Kalle skulle kunna veta att alla djurparker aldrig visar upp falska exemplar är en i allra högsta grad orimlig premiss; inte heller är det rimligt att Kalle skulle kunna veta att just denna djurpark aldrig visar upp falska exemplar, eller ens att just denna djurpark aldrig visar upp specifikt falska zebror. Premissen är orimlig eftersom Kalle knappast kan anses vara rättfärdigad att veta detta, även om det skulle visa sig vara sant. Man behöver inte vara skeptiker för att ställa sig tveksam inför sådana starka kunskapsanspråk. Vogels vädjan till bakgrundsinformation faller därför platt. Intressant nog tycks det emellertid som om Vogel står betydligt närmare Dretske än vad han själv är varse om ⎯ detta trots att den förres BGI-argument är formulerad i polemik med den senares RAT. Ty även om de två herrarna har delade åsikter om Vx¬(¬Z) och konsekvenserna därav, är de tämligen överens om att Vx¬(¬Z) på något vis beror på vad som kan uteslutas i de rådande omständigheterna: Vogel hävdar att Kalles bakgrundsinformation utesluter att det rör sig om en maskerad zebra medan Dretske i sin tur hävdar att en maskerad åsna inte är ett relevant alternativ och därför kan uteslutas. Även om de har delade åsikter om 14 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner huruvida slutenheten behöver brytas, har de samma syn på problemformuleringens kärna ⎯ nämligen att påståendet Kzebra → (Z ∨ ¬Z) gäller och att skepticism följer av det. Ett alternativt angreppssätt Ett alternativ till att föreslå lösningar till ett problem (vilket Dretske och Vogel gör) är förstås att ifrågasätta att något problem överhuvudtaget föreligger. Stine (1976) menar att frågan om EDS-principens validitet och frågan om skepticism är ömsesidigt ovidkommande (s 247) och skriver: Det som är intressant i den senaste tidens diskussion om [EDS-] principen är att den uppfattas ha något att göra med skepticism ⎯ till och med att leda till det ⎯ och har därför fått ett dåligt rykte (Ibidem). Angreppsvinkeln är en intressant sådan. Stine (1970) menar att anti-skeptikerna inte bör köpa skeptikernas problemformulering (s 252) när de hävdar Kzebra → (Z ∨ ¬Z): att även en maskerad åsna satisfierar villkoren som gäller för zebra. Ty skeptikernas argument är ett negativt sådant: de ifrågasätter att något är vad det tycks vara, men anför själva inga argument för varför deras föreslagna alternativ är rimligt. Detta sakförhållande, menar Stine, stämmer inte överens med hur vi vanligtvis resonerar: på samma sätt som skeptikern kan hävda att djuret i fråga är en maskerad åsna, skulle skeptikern kunna hävda att jag i skrivande stund inte alls befinner mig i Täby kommun, utan att jag ovetandes förts till och befinner mig i en (minst sagt) detaljriktig studio. Innan man kan börja diskutera huruvida det är ett relevant alternativ att jag egentligen befinner mig i en studio, bör diskussionen handla om huruvida det överhuvudtaget är ett alternativ. Skeptikern tycks anta att den blotta tänkbarheten i sitt studio-argument räcker för att alternativet ska utgöra ett alternativ ⎯ ett antagande av den typ som ger upphov till problemet i fokus för denna uppsats. Istället för att göra samma antaganden som skeptikerna, bör anti-skeptikerna peka på var bevisbördan faktiskt ligger. Givetvis bygger min slutsats att jag befinner mig i Täby kommun på någon sorts evidens som utgör premisser för min slutsats; att därutöver kräver ytterligare evidens för att falsifiera alla tänkbara, eller ens ”relevanta” alternativ är en orimlig börda som (bevisligen) inte kan bäras. Kalle har givetvis inte själv någon evidens som pekar på att djuret är en maskerade åsna, ty om så hade varit fallet hade han knappast dragit slutsatsen att djuret är en zebra.13 Frågan är då varför skeptikern kommer undan med att ifrågasätta Kalles slutsats utan att själv hävda 13 För argumentationens skull kan vi anta att resonemanget är ett enkelt sådan där någon avvägning inte behöver göras. Om Kalle hade sett två öppnade färgburkar brevid djuret är det rimligt att detta hade varit ett tillräckligt skäl för Kalle att inte dra slutsatsen att djuret verkligen är en zebra. 15 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner något positivt argument för varför icke-zebra skulle kunna vara fallet? Anti-skeptikern bör alltså, uttryckt i logiska termer, förneka Kzebra → (Z ∨ ¬Z) och istället hävda Kzebra → Z, för att på så vis undvika att EDS-principen överhuvudtaget behöver hamna i skottlinjen. Stines angrepssätt har många förtjänster. För tillfället lämnas det dock därhän, men det finns anledning att återkomma till det senare. Den brutna slutenheten Brady och Pritchards (2005) skriver att ett avfärdande av EDS-principen innebär en ”omfattande epistemologisk revisionism” (s 163) ⎯ en minst sagt träffande beskrivning.14 Därtill är de filosofer som bejakar EDS-principen oräkneliga (de Almeida, 2011). Om vi likt Dretske m fl hävdar att logiken inte beskriver epistemiska resonemang på ett rimligt sätt, besvarar vi en svår fråga men får på köpet flera nya svåra frågor. En av dess frågor har redan berörts ovan, nämligen vad som skulle kunna ersätta epistemisk-deduktiv slutenhet. Dretske gjorde som bekant ett försök med sin RAT, men denna lämnade alldeles för mycket att önska och utgör bevisligen knappast något likvärdigt alternativ till EDS-principen. Om något rimligt alternatie för EDS-principen inte kan frambringas öppnar detta för vad Steup (2010) kallar ”motbjudande konjunktioner” (”abominable conjuntions”) ⎯ påståenden av typen ”jag vet att jag har händer, men jag vet inte att jag inte är en handlös BIV [Brain-in-vat15]”. Detta, menar Steup, är ett absurt påstående eftersom det motsäger den intuitivt rimliga tanken att man måste veta att man inte är en BIV för att veta att man har händer. Man behöver inte sträcka sig långt efter fler absurda exempel. Om EDS-principen förkastas och ingen (i relevanta avseenden) likvärdig princip kan frambesvärjas, kan jag inte veta att min filosofiföreläsning hålls i sal C104, även om jag vet att det antingen var i C104 eller C102 och jag vet att i C102 hålls en annan kurs. Jag kan för den delen heller inte veta att min kaffekopp inte är grön, även om jag vet att den är grå. Att hitta en princip (eller flera kompletterande sådana) som varken är för snäv eller för liberal är sannerligen ingen lätt uppgift. Därtill är det givetvis fördelaktigt om logiken som sådan, i största möjliga mån överensstämmer med kunskapens logik. Av denna 14 Brady och Pritchards (2005) förfäktar en kontextualistisk lösning på det problem som behandlas i denna uppsats. Även Stine (1976) tycks förespråka någon form av (epistemologisk) kontextualism. Utan att avhandla kontextualism som filosofi närmare, menar kontexualister (enligt Brady och Pritchard, 2005) att begreppet ”veta” är kontext-känsligt och därmed varierar utifrån den specifika kontextens betingelser. I fallet med ickezebran menar kontextualister att kontexten skiftar vilket föranleder en skiftning i ”de epistemiska krav som krävs av en agent för att denna ska kunna hävda verklig kunskap” (Stine, 1976, s 163). 15 Se Brueckner (2008) för utvidgning av begreppet. 16 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner anledning vore fördelaktigt att istället för att förkasta EDS-principen helt och hållet, modifiera den. EDSK (Luzzi, 2010; Lawlow, 2005; Hales, 1995) i dess olika (språkliga) varianter syftar till att göra EDS-principen mer specifik och därmed mindre sårbar. Som de Almeida (2011) och McBride (2009) visar fortsätter dock slutenhetsprincipen att vara ifrågasatt. Finjusteringar av EDS-principen kommer inte att (upp-) lösa problemet eftersom problemet inte handlar om hur principen är beskaffad utan om hur den används. Mer om detta nedan. En prekär slutsats Dretskes icke-zebra har trängt in epistemologin i ett hörn. Å ena sidan förefaller det intuitivt som om Dretske har rätt i att även en maskerad åsna satisfierar de perceptionsbetingade villkoren för zebra; å andra sidan framstår det som en pyrrhusseger att offra principen om epistemisk-deduktiv slutenhet för att värja sig mot skepticismen.16 För den som önskar försvara sig mot skeptikerns offensiv har tre huvudsakliga riktningar redogjorts för genom ovannämnda texter av Dretske, Vogel respektive Stine: (i) Förkasta EDS-principen och konstruera nya principer (ii) Förklara hur Kalle kan veta att det inte är en icke-zebra (iii) Förkasta skeptikerns problemformulering Alternativ (i) är, i mina ögon, det minst lockande. Förutom att vara djupt kontraintuitiv (Feldman, 1995) innebär den lösningen, som vi har sett, att en omfattande epistemologisk revisionism blir nödvändig. Medan alternativ (i) framstår som ett föga attraktivt sådant, är alternativ (ii) att betrakta som ett dödfött projekt. Även om någon sorts kunskap liknandes Vogels ”bakgrundsinformation” kunde frambringas och betraktas som rimlig kan man på goda grunder misstänka att skeptikern skulle rikta samma problemvållande, skeptiska argument mot påståendet Vx¬(¬Z) som han redan nu gör mot VxZ. EN ÖVERSKRIDANDE LÖSNING Återstår gör det alternativ som innebär att skeptikerns problemformulering ifrågasätts. Liksom Stine anser jag att lösningen på problemet med EDS-principen är att bestrida att det över huvudtaget är ett problem: istället för att utan eftertanke instämma i skeptikerns 16 Som Stine (1976) skriver: ”it is going from the fire into the frying pan” (s 249). 17 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner påstående och sedermera förvånas över att slutsatsen blir en skeptisk sådan, måste skeptikern hindras redan vid grinden. En apriorisk sanning Låt oss börja vid den omstridda propositionen Kzebra → Z: om det är fallet att de perceptionsbetingade villkoren för zebra uppfylls, så är zebra fallet. Att kunskapen om huruvida zebra är fallet eller ej är en kunskap som på ett mer eller mindre direkt sätt berättigas av empiri och varseblivning (synintryck etcetera), är på så vis ett okontroversiellt påstående.17 Kunskap som har sin grund i empiri och varseblivning benämns inom filosofin som aposteriorisk. Det är vedertaget att ställa denna sorts kunskap mot apriorisk sådan: kunskap som inte berättigas av empiri och varseblivning, utan av rationell insikt. Som Kripke (1972) har visat är det viktigt att inte förväxla begreppen a priori och nödvändighet: att en proposition är nödvändigt sann innebär att den inte kan vara falsk utan att vara (begreppsligt och logiskt) självmotsägande. På så vis är satsen ”Vatten är H2O” nödvändigt sann eftersom det är omöjligt att tillhöra klassen ”H2O” utan att samtidigt tillhöra klassen ”vatten”. Kunskap om detta måste emellertid berättigas aposterioriskt ⎯ det vill säga genom empiriska observationer ⎯ ty relationen mellan den kemiska beteckningen H2O och ordet ”vatten” är inget som framgår av innebörden hos respektive begrepp. Däremot är det fullt möjligt att genom ett rationellt resonemang ⎯ det vill säga aprioriskt ⎯ komma fram till påståendet ”Alla bröder är män”. Som Thurow (2006) visar är (många) aprioriskt berättigade trosföreställningar upphävbara i bemärkelsen att de kan upphävas av aposteriorisk erfarenhet.18 I valet och kvalet Satserna Kzebra → Z ∨ ¬Z och Kzebra → Z är inte satslogiskt ekvivalenta, ty medan Kzebra → Z är kontingent är Kzebra → Z ∨ ¬Z som bekant en tautologi. Eftersom de inte har samma sanningsvärde under samma sanningsbetingelser uppstår en besvärlig situation: en tautologi är per definition alltid sann, men tautologin överensstämmer inte med de kontingenta satser som vi annars håller för sanna. I tautologins värld ⎯ denna form av tautologi, skall tilläggas 17 Skeptikern hävdar som bekant att samma emipiri berättigar kunskap om Z eller ¬Z. 18 Ursprunglig engelskt ord: ”defeasible”. Det skall sägas att Thurows ställningstagande inte är helt okontroversiellt. Därtill måste skillnaden mellan ’apriori’ och ’nödvändighet’ återigen betonas. 18 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner ⎯ tillstår vi att även negationen av något är en möjlighet, medan vi med en kontingent sats utesluter denna möjlighet. Beakta följande exempel: Om jag befinner mig i Galkacyo så befinner jag mig antingen i Somalia eller så befinner jag mig inte i Somalia. Ur ett logiskt perspektiv är denna sats sann i alla möjliga världar. Jämför denna tautologa sats med den kontingenta nedan: Om jag befinner mig i Galkacyo så befinner jag mig i Somalia. Dessa två satser har olika logiska former och säger två olika saker: enligt den första implicerar premissen en av två (ömsesidigt uteslutande) slutsatser, medan den andra satsen tillåter endast en slutsats. Skulle vi använda oss av motsvarande logiska grindar för att bygga digitala kretsar får vi två helt olika kretsar. Påståendet Kzebra → Z ∨ ¬Z är, i egenskap av tautologi ⎯ liksom alla tautologa påståenden ⎯ att betrakta som aprioriskt berättigat. Som Prawitz (2001) skriver: Vi behöver inte ta reda på några faktiska förhållanden för att inse att en sådan sats är sann: hur det än förhåller sig med sanningsvärdet hos de ingående satserna är satsen sann. (s 49). Tautologins definitionsmässiga logiska form innebär alltså att vi varken behöver betvivla sanningsvärdet eller söka i yttre förhållanden för att kunna avgöra det. Kunskap om tautologa påståenden är med andra ord aprioriskt berättigad, oavsett faktiskt innehåll. Jag behöver ingen empiri, ingen aposteriorisk kunskap, för att kunna hävda följande påstående: Jag vet att det första ting jag varseblir när jag vaknar upp imorgon bitti antingen kommer att tillhöra klassen av ting (åtminstone delvis) uppbyggda av grundämnet kol, eller inte göra det. Att påståenden likt det ovan är sanna redan i kraft av sin logiska form (Prawitz, 2001, s 49) innebär å ena sidan att vi har en oändlig uppsättning av propositioner som alltid är sanna. Å andra sidan säger ett sådant påstående ingenting: om jag vet att det antingen regnar eller inte regnar, så vet jag ingenting ⎯ som Wittgenstein (1922, 4.461) konstaterar. På så vis är kunskap om tautologa propositioner blott skenbar sådan; när skeptikern hävdar Kzebra → Z ∨ ¬Z hävdar han de facto ingenting. Att tautologin Kzebra → Z ∨ ¬Z skulle vara intetsägande är inget skeptikern motsätter sig ⎯ tvärtom är propositionens stumhet precis vad skeptikern efterfrågar.19 19 Som sagt, skeptikern hävdar inte att Kzebra implicerar icke-zebra, utan att Kzebra implicerar zebra eller ickezebra. 19 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner Av intet följer intet För Kalle blir denna stumhet ett problem. Den tautologa premissen Kzebra → Z ∨ ¬Z må ge sken av att säga något ⎯ att öppna upp för fler möjligheter ⎯ men skeptikerns förklädda premiss är i själva verket alltså stum, vilket innebär att kunskap går förlorad. Som Wittgenstein (1922) konstaterar säger produkten av en proposition samma sak som propositionen (4.465), vilket i detta sammanhang innebär att när kunskapsanspråken en gång har gått förlorade kan de inte återskapas. Redan när Kalle accepterar den skeptiska premissen Kzebra → Z ∨ ¬Z är slaget således förlorat. Detta återaktualiserar Stines fråga: vilka skäl finns det att bejaka premissen Kzebra → Z ∨ ¬Z? Den skeptiska premissen är (som visats) aprioriskt berättigad i egenskap av tautologi och vilar således inte på faktiska förhållanden. Kalle har knappast några aposterioriska skäl att bejaka möjligheten att djuret är en maskerad åsna, exempelvis i form av färgburkar som någon glömt kvar i buren eller ens en tidningsartikel han läst nyligen om hur andra djurparker börjat maskera åsnor eftersom riktiga zebror är så sällsynta. Vore så fallet hade han inte dragit slutsatsen att det rör sig om en zebra. Det enda skäl Kalle har att bejaka den skeptiska premissen är just skeptikerns vädjan om att möjligheten finns ⎯ och denna premiss har Kalle redan avfärdat per automatik när han valde att bejaka Kzebra → Z.20 Tautologa, aprioriska satser av typen Kzebra → Z ∨ ¬Z kan mycket väl anses vara Kalles, liksom allas vår grundinställning inom alla områden. Jag behöver som bekant inte veta någonting om faktiska förhållanden för att påstå att i de fall då jag ännu inte har kunskap om något arbiträrt förhållande, så gäller en tautolog sats, exempelvis av typen Kzebra → Z ∨ ¬Z. Men, när jag väl är aposterioriskt berättigad att ha kunskap om ett aposterioriskt sakförhållande, exempelvis Kzebra → Z, överskrider denna aposterioriska sats den aprioriska. Det vore emellertid felaktigt att betrakta detta överskridande som ersättandet av en kunskap med en annan, ty tautologins röst är som sagt stum. Vi har inte två konkurrerande röster, utan blott en. Om jag inte vet i vilket land staden Galkacyo ligger, kan jag ändå veta att Galkacyo antingen ligger i Somalia eller inte ligger i Somalia (eller för den delen: i Italien eller inte i Italien) ⎯ ty detta är som sagt enbart skenbar, intetsägande kunskap. Skulle det vara så att jag en tid senare läser i ett pålitligt uppslagsverk att Galkacyo ligger i Somalia, är jag plötsligt berättigad att veta att Galkacyo är ett element i klassen av somaliska städer. Jag kan då låta den tidigare, aprioriskt berättigade, intetsägande premissen att Galkacyo antingen ligger i 20 Se G.E. Moores argument mot skepticism, återgiven på nästa sida. 20 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner Somalia eller inte ligger i Somalia, överskridas av min nya, aposterioriskt berättigade kunskap att Galkacyo ligger i Somalia. Om en skeptiker därefter åter vill göra gällande att Galkacyo antingen ligger i Somalia eller inte ligger i Somalia, åligger det honom att anföra ny (aposteriorisk) kunskap som vederlägger min (aposterioriska) kunskap, exempelvis att uppslagsverket i fråga har visat sig innehålla många tryckfel. Att hänvisa till den aprioriskt berättigade möjligheten räcker helt enkelt inte. Visavi andra lösningar Avslutningsvis avser jag sätta min lösning i relation till två liknande lösningar som förekommer i diskussionen och som därför förtjänar att nämnas: G.E. Moores, samt den fallibilistiska. G.E. Moore kända lösning på skeptikerns argumentation innebär att vända den logiska strukturen från modus ponens till modus tollens (Preston, 2005). I Kalles fall ser en förenklad version av skeptikerns argumentation ut enligt följande (låt oss för enkelhetens skull kalla alternativet ’maskerad åsna’ för Sh ⎯ den skeptiska hypotesen ⎯ nedan): I. ¬Vx(¬Sh) → ¬Vx(Z) II. ¬Vx(¬Sh) ∴ ¬Vx(Z) Moore konstaterade dock att logiken även tillåter en annan slutledning i form av: I. ¬Vx(¬Sh) → ¬Vx(Z) II. V xZ ∴ Vx(¬Sh) Dessa två slutledningar är ömsesidigt uteslutande, vilket innebär att slutsatsen är avhängig huruvida man accepterar VxZ eller ¬Vx(¬Sh) (Preston, 2005). Moores försvar mot skepticism anses av många vara otillräckligt (Feldman, 2005, s 122), men jag vill hävda att Moore lyckades sätta fingret på precis det som är kärnan i problemet ⎯ nämligen accepterandet av den skeptiska hypotesen. På sätt och vis tar jag vid där Moore lämnar: om man kan argumentera för rimligheten (och nödvändigheten) i att bejaka premissen VxZ återstår inget skeptiskt argument. Epistemologisk fallibilism hävdar att skeptiker ställer orimligt höga krav på kunskap (Feldman, 2003, s 122). Utifrån detta menar fallibilister att vi faktiskt kan veta att den skeptiska hypotesen är falsk, ty vi behöver inte veta det med absolut säkerhet (utan möjlighet till fel) ⎯ varken detta, eller något annat (Ibidem, s 127). För Kalle innebär detta att han inte 21 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner måste veta med absolut säkerhet att djuret är en zebra (eller inte är en icke-zebra). I just detta fall förefaller den fallibilistiska angreppsvinkeln sund: situationen är, trots allt, onekligen behäftad med någon form av osäkerhet rent praktiskt. (Dretske insåg detta och hänvisade till frågan om vad är att betrakta som relevant). När fallibilisten hänvisar till en acceptabel grad av osäkerhet tillstår han samtidigt att den skeptiska hypotesen är ett alternativ som inte kan ⎯ men inte heller behöver ⎯ uteslutas. Skeptikerns hypotes har därmed hörsammats, men istället för att acceptera den skeptiska slutsatsen som följer har vederbörliga ändringar i kunskapsbegreppet skett. Det är här min inställning avviker från fallibilistens: utan att gå närmare in på fallibilismen som filosofi anser jag att ett urvattnat kunskapsbegrepp är ett högt pris att betala för att (försöka) undvika en skeptisk slutsats ⎯ särskilt när förnekandet av den skeptiska hypotesen är gratis. SLUTSATS Vad innebär detta för Kalle och icke-zebran, liksom för relationen EDS-principen och skepticism emellan? Vi kan med fördel erinra oss den skeptiska paradoxens utseende, vilket fallet med icke-zebran alltså är en manifestation av: (a) Om x vet A följer av detta att x även vet ¬A (b) Men, alla skäl för x att veta A utgör även skäl att veta ¬A, av vilket följer att x inte kan veta ¬A. (c) Alltså kan x inte veta A. Denna problematiska situation undviker vi alltså genom att förneka första halvan av (b) ⎯ att alla skäl för x att veta A även utgör skäl att veta ¬A. Betecknat på samma sterila sätt som ovan framstår detta förnekande som föga oproblematiskt; när strukturen fylls med innehåll blir det betydligt svårare. Det kan mycket väl framstå som kontraintuitivt att förneka att även en välmaskerad åsna uppfyller de perceptionsbetingade villkoren för zebra ⎯ eller att förneka att man även som en BIV skulle uppleva sig ha händer ⎯ men detta är alltså att acceptera skeptikerns premiss och problemformulering, vilket innebär att man redan här avsäger sig sina kunskapsanspråk. Genom att förneka skeptikerns intetsägande premisser undviker vi att hamna i en situation där EDS-principen sätts i skottlinjen: den skeptiska slutsatsen är endast aktuell om vi köper den skeptiska premissen. År 1970 gjorde Fred Dretske ett ambitiösa försök att vederlägga en av filosofins mest grundläggande idéer ⎯ principen om epistemisk-deduktiv slutenhet. Över fyrtio år senare har 22 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner kören av Dretskes vapendragare tystnat nästan helt (de Almeida, 2011) och detta av goda skäl. Tanken att EDS-principen var en felaktig grundpelare för kunskap var i det närmaste otänkbar för det filosofiska samfundet och kanske är det därför diskussionen tystnade så hastigt. I denna uppsats har jag redogjort för och problematiserat: olika formuleringar av principen om epistemisk-deduktiv slutenhet; Dretskes ursprungliga invändning mot EDSprincipen och egna lösning; några av de svar som publicerats till EDS-principens försvar; samt förhållandet mellan EDS-principen och epistemisk skepticism. Detta gjort har jag landat i åsikten att EDS-principen möjliggör en skeptisk slutsats om och endast om vi först accepterar en skeptisk hypotes som premiss, samt att det finns goda skäl att inte bejaka den skeptiska premissen. Man kan fråga sig om det verkligen är särskilt problematiskt ifall det vore så att Kalle inte ska anses kunna veta huruvida djuret är en äkta zebra eller ej. Kanske handlar detta mer om sunt förnuft än epistemisk skepticism? Att Dretske valde att exemplifiera sina tankegångar på det sätt han gjorde framställer situationen som lite trivial och något komisk. Därtill appellerar det specifika exemplet till det sunda förnuftet, ty ytterst få filosofer ⎯ eller andra medborgare för den delen ⎯ är, trots allt, tillräckligt zoologiskt bildade för att okulärt kunna särskilja äkta zebror från maskerade åsnor. Men som jag har försökt visa är problemet emellertid knappast begränsat till djurparksbesökares möjligheter att korrekt känna igen zebror, utan ett uttryck för ett större problem: en djärvare skeptiker nöjer sig inte med att ifrågasätta din hävdade kunskap om att djuret är en zebra, utan kan med samma argumentation ifrågasätta din hävdade kunskap om att din kaffekopp är grå. Man kan även ifrågasätta rimligheten i att tillåta att aposteriorisk kunskap överskrider aproprisk sådan ⎯ ett bärande element i min argumentation. Diskussionen kring denna aspekt förtjänar dock mer plats än vad som kan ges här. I denna uppsats har jag argumenterat för att inte köpa den förklädda, de facto skeptiska premiss som skeptikern saluför och att detta är det enda sättet att förhindra en skeptisk slutsats. Min argumentation kommer garanterat inte att övertyga alla. Det är trots allt intuitivt svårt att förneka möjligheten att ett djur, trots att det ser ut som en zebra, egentligen är en välmaskerad åsna. Men åtminstone i min mening är konsekvenserna av att inte förneka denna möjlighet betydligt digrare ⎯ ty om vi bejakar denna möjlighet avsäger vi oss samtidigt de kunskapsanspråk som vi lika intuitivt känner oss berättigade till. I valet och kvalet mellan att antingen förneka en absurd möjlighet eller tvingas konstatera att jag inget vet, väljer jag tveklöst det förstnämnda. 23 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner REFERENSER Brady, Michael, och Pritchard, Duncan (2005) ”Epistemological Contextualism: Problems and Prospects”, Philosophical Quarterly, volym 55, nr 219 (april) s 161-171. Brueckner, Tony (version: hösten 2008) "Brains in a Vat", The Stanford Encyclopedia of Philosophy, Edward N. Zalta (redaktör), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/fall2008/entries/brain-vat/>. Cohen, Stewart (1998) ”Two kinds of Skeptical Arguments”, Philosophy and Phenomenological Research, volym 56, nr 1, s 143-159. de Almeida, Claudio (2011) ”Epistemic closure, skepticism and defeasibility”, Synthese, in pres: DOI: 10.1007/s11229-011-9923-7. Dretzke, Fred (1970) “Epistemic Operators”, Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing. Feldman, Richard (1995) ”In Defence of Closure”, The Philosophical Quarterly, volym 45, nr 181, s 487-495. Feldman, Richard (2003) Epistemology. Prentice Hall. Goldman, Alan H. (1975) “A Note on the Conjunctivity of Knowledge”, Analysis, volym 36, nr 1 (oktober), s 5-9. Oxford University Press. Hales, Steven D. (1995) ”Epistemic Closure Principles”, The Southern Journal of Philosophy, volym 33. Hansson, Sven Ove (2010) Verktygslära för filosofer. Tredje upplagan. Bokförlaget Thales. Hintikka, Jaakko (1962) Knowledge and Belief: An Introduction to the Logic of the Two Notions. Cornell University Press. Kripke, Saul (1971/1981) Naming and Necessity, Wiley Blackwell. Lawlor, Krista (2005) ”Living without closure”, Grazer Philosophische Studien, volym 69. Luzzi, Federico (2010) ”Counter-Closure”, Australasian Journal of Philosophy, volym 88, nr 4. McBride, Mark (2009) ” Is Knowledge Closed Under Known Entailment? The Strange Case of Hawthorne’s ’Heavyweight Conjunct’ (and Other Strange Cases)”, Theoria, volym 75. Nozick, Robert (1981) ”Knowledge and Skepticism”, Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing. Prawitz, Dag (2001) ABC i symbolisk logik: Logikens språk och grundbegrepp. Andra upplagan. Bokförlaget Thales. Preston, Aaron (version: december 2005) “George Edward Moore (1873-1958)”, Internet Encylopedia of Philosophy, URL = <http://www.iep.utm.edu/moore/> Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing. Stine, Gail (1976) “Skepticism, Relevant Alternatives, and Deductive Closure”, Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing. Steup, Matthias (version: våren 2010) "Epistemology", The Stanford Encyclopedia of Philosophy, Edward N. Zalta (redaktör.) URL = <http://plato.stanford.edu/archives/spr2010/entries/epistemology/> 24 Kandidatuppsats i filosofi Philip Lindner Thurow, Joshua (2006) ”Experientially Defeasible A Priori Justification”, The Philosophical Quarterly, volym 56. Vogel, Jonathan (1990) “Are There Counterexamples to the Closure Principle?”, Sosa, Ernest, et al (2008) Epistemology: An Anthology. 2:a upplagan. Blackwell Publishing Wittgenstein, Ludwig (1922/2001) Tractatus Logico-Philosophicus. Routledge. BILAGA: FÖRTECKNING ÖVER LOGISKA SYMBOLER Nedan förklaras förekommande sats-, predikat- och epistemisk-logiska operatorer: Logisk operator Symbol Utläses Negation ¬ Icke Konjunktion ∧ Och Exklusiv disjunktion ∨ Eller (men inte både) Implikation → Om… så… Ekvivalens ↔ Om och endast om… så… Satslogisk ekvivalens ⇔ Är sanna under samma sanningsbetingelser Existenskvantifikator ∃x Det finns åtminstone ett x sådant att… x vet A Vx A x försanthåller A Fx A 25