”Små barn och trauma”
Anna Norlén (Leg Psykolog, Leg Psykoterapeut)
– Verksamhetsledare för Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer.
Vid sin föreläsning på ISIS vårsymposium 2013 förklarar Anna Norlén begreppet trauma närmare. Det
finns två olika typer av trauma:
o Enkla trauman – enstaka svåra och oväntade händelser som ger traumaeffekter som klingar av efter
ett par veckor. Dessa händelser kan verka stärkande när personen tagit sig igenom den svåra tiden.
o Komplexa trauman – upprepade tillfällen av hot eller fruktan i kombination med en bristande
omsorgsmiljö som ger ihållande reaktioner under minst ett år.
Extremt påfrestande händelse som varken kan undflys eller bekämpas av den drabbade kan orsaka
skada. Trauma betyder skada och det är viktigt att komma ihåg att traumat inte är en händelse, utan
den skadliga effekten av händelsen. Allt som kan orsaka skada gör inte det och är då heller inte
nödvändigtvis är ett trauma. Det är därför bättre att tala om potentiellt traumatiserande händelser
innan man vet vilka effekter händelsen fått. Effekterna av potentiellt traumatiserande händelser
påverkas av inre och yttre faktorer hos den drabbade, så som ålder, personlighet, grad av exponering,
tolkning av egen roll samt stöd från närstående. Påverkan blir större när det handlar om en individ som
är under uppbyggand, så som ett barn, och som ännu inte har lärt sig att reglera sig själva och som ofta
är egocentriska och tolkar sin egen roll som stor. Symptomen rör sig ofta om regleringssvårigheter
gällande affekter och kroppsliga sensationer, uppmärksamhet och beteende samt socialt sampel och
känslor.
En potentiellt komplext traumatiserande händelse för barn är våld i familjen, något som förekommer
bland 10-12 % av normalpopulationen. I de flesta fall rör sig detta om barn som ser sin mamma bli
slagen av sin pappa eller annan närstående. I 95 % av fallen har barnen varit i bostaden när misshandeln
skett, ofta till och med i samma rum och ibland även i fysisk kontakt med någon av föräldrarna. Hos en
stor del av barnen ger dessa upplevelser symptom som rädsla, aggressivitet, fixering vid våld/skräck,
höjd spänningsnivå samt smärtproblematik.
Anknytningen mellan barn och föräldrar är central när det rör sig om komplexa trauman. Rädsla
aktiverar anknytningsbeteende hos barnet eftersom barnet vill få hjälp att reglera sina svåra känslor.
När omsorgsförmågan brister hos föräldrarna och de inte kan vara närvarande och hjälpa barnet med
regleringen, till exempel för att de själva befinner sig i en våldssituation, störs barnets möjlighet till
återhämtning och symptom på trauma utvecklas. Symptomen kan till exempel handla om
inlärningssvårigheter, dålig självkänsla, hyperaktivitet, självskadebeteende, sömnstörningar och
tvångsproblematik. Dessa symptom påminner mycket om symptom som uppstår vid till exempel
neuropsykiatriska funktionshinder och det är därför viktigt att utesluta trauma vid dessa
diagnostiseringar.
Barn som varit med om potentiellt komplext traumatiserande händelser är i behov av skydd,
individuellt krisbemötande och information. Cirka 60 % behöver vidare barnpsykiatrisk bedömning eller
behandling. Traumafokuserad behandling för barn sker då i 4 steg: bedömning av skydd och stabilitet,
stabilisering med nutidsfokus, traumabearbetning med dåtidsfokus och konsolidering med
framtidsfokus. I den stödjande behandlingen är det viktigt att stärka barnets upplevelse av kontroll, ha
varierande kommunikationsvägar, se både kortsiktiga och långsiktiga lösningar, vara flexibel och ha
tålamod samt att eventuellt reglera umgänget så att barnet är tryggt under behandlingsprocessen.
Hanna Persson
