Här följer en liten analys med tolkande avsnitt av en roman. Det kan
vara bra att ha dessa saker i bakhuvudet när man ska presentera en
bok muntligt, men man behöver inte vara riktigt så här utförlig.
(Genren) Jag har läst Förr eller senare exploderar jag av den amerikanske
författaren John Green. Det är en gestaltande fiktionstext inom den övergripande
genren epik, och man kan kalla det ett slags ungdoms- utvecklings- och
kärleksroman.
(Tid och rum) Den utspelar sig under ett antal månader i början av 2000-talet i
Indianapolis i USA. Det är en ganska gles och anonym storstad i den
amerikanske Mellanvästern. Vi är långt från både New York och Los Angeles,
men det är ändå en stor stad med parker, sjukhus, skolor, flygplats och vägar. På
typiskt amerikanskt sätt är det en gles stad och berättelsens viktigaste personer –
de 17 åriga Hazel och Augustus - bor i stora hus och tar sig fram genom att köra
eller åka bil.
(Miljö – Huvudperson och Bipersoner) Ja, det beror säkert också på att de är
medelklass, deras föräldrar har det ganska gott ställt – och därför att både Hazel
och Augustus är eller har varit sjuka i cancer. Då är det inte så lätt att gå, springa
eller cykla längre sträckor då – och kollektivtrafik har man väl inte i
Mellanvästern. Redan i inledningen förstår man att Hazel har en obotlig cancer
och att hennes liv är präglat av det. Hon går visserligen i skolan, men mycket tid
går åt för medicinsk behandling och vila. En undergörande medicin håller i och
för sig cancern i schack, men hon blir lätt andfådd. Hennes blivande pojkvän
Augustus är i bättre form, men på grund av sin cancer har han varit tvungen att
avsluta en lovande basketkarriär och amputera sitt ena ben. Det är alltså två unga
människor som fått vara med om saker man hoppas att tonåringar ska slippa.
(Relationer) När romanen börjar känner de två inte varandra och den unga
begåvade, läsande, tänkande och verbala huvudpersonen Hazel har fullt upp med
sjukdomen, skolan, att läsa och titta på American Top Model med sin mamma.
Ja, inte för att hennes mamma så gärna vill det, utan därför att hon vill att Hazel
ska få vara lite som en ’vanlig tonårstjej’ också. Det händer att Hazel pappa
tittar också, men han har svårt att hålla isär de olika modellerna och han vet inte
riktigt vilka han ska heja på. Detta tv-tittande upptar inte någon större plats i
romanen, men det säger ändå något om den lilla familjens nära relationer.
Mycket handlar om Hazels sjukdom - och mamman är hemma på heltid för att
hjälpa och uppmuntra henne. Så vill hon exempelvis att Hazel ska delta i den
ideella kamratgruppen för unga cancersjuka som brukar samlas i en modern
kyrka i staden. Och det är när Hazel är på ett av sina motvilliga besök där som
hon stöter på en lång snygg kille som heter Augustus.
(Innehåll, lite om handlingen). De fattar tycke för varandra på en gång – och
resten av romanen handlar om hur de träffas, umgås, pratar och förhåller sig till
sina familjer, sjukdomar och sin kärlek. På så sätt är det en berättelse som
handlar om cancer/sjukdom, ung förälskelse/kärlek och några unga människors
utveckling. Hur de möts, hälsar på, ringer och sms:a till varandra, ser film och
spelar datorspel tillsammans och läser varandras favoritböcker. Faktum är att
Hazels favoritroman Ett storslaget lidande för dem samman ännu mer och t o m
får dem att resa till ett exotiskt Amsterdam. Ja, där träffar de också den bokens
författare – men det mötet blir inte som de tänkt. Just det där med att böcker och
litteratur och författare kan vara viktiga för både personer och handling är något
man kan känna igen från många andra böcker – och från några av John Greens
andra romaner. Inte minst den nu aktuella Pappersstäder.
Men det upptar ändå inte någon större plats i den större berättelsen med dess
sjukdoms- och kärleksmotiv där det är Hazel, Augustus och deras familjer och
vänner som är det centrala. Ja, de och det konkreta Indianapolis med hus, skolor,
sjukhus och bilar – och Amsterdam med sina kanaler, hus och lindar är hela
tiden det viktiga. Det liv de har just där och då blir liksom allt för dom – även
om Augustus föräldrar delvis söker tröst i religionen och ett liv efter detta. Det
betyder att Hazel och Augustus är mycket medvetna om riskerna med sina
sjukdomar, sina handikapp, livets korthet, nyckfullhet, orättvisa – och döden!
(Fabel) En ung sjukdomsdrabbad kvinna möter en ung sjukdomsdrabbad man
och de blir omgående förälskade i varandra. I skuggan av sjukdomen utvecklar
de en nära relation på flera plan – där också deras vänner och familjer dras in –
som leder till en fördjupad kärlek som gör att kanske inte ens döden kan skilja
dem åt.
(Motiv) Tonårsliv, Sjukdom, Ung kärlek, En bra bok kan förändra livet.
(Tema) Ung kärlek i skuggan av en dödlig sjukdom.
(Berättarteknik) Bokens berättare är huvudpersonen Hazel Grace Lancaster
som ibland släpper fram sina och andra personernas repliker. Hon är alltså en
typisk ’jag-berättare’ som själv deltar och är synlig i romanen. Det betyder att vi
som läsare har tillgång till vad Hazel vill dela med sig av det hon upplever,
tänker och känner – men att allt vi får veta om hennes föräldrar, vänner och
Augustus filtreras genom hennes medvetande. Ändå kan man nog se Hazel som
en ganska trovärdig och noggrann berättare som vi i stort kan lite på.
Romanen arbetar både med närhet och distans. Den använder både scenisk
(långsam, begränsad och fördjupad) och panoramisk (snabb, svepande
överblickar och mer som en ytlig kamera) framställning.
(Hur berättelsen förhåller sig till Tid) Förr eller senare exploderar jag är i
stort sett kronologisk, men här finns en del tillbakablickar både på Hazels och
Augustus korta förhållande och på deras respektive barndom.
(Konflikt) Det finns ingen tydlig konflikt mellan människor i romanen. Hazel
kämpar inte mot föräldrar, lärare, läkare, klasskamrater eller chefer. Det är
istället de båda ungdomarnas cancer, livets korthet och en del människors
märkliga föreställningar om sjukdomen som är deras motståndare.
(Språkliga medel) Språket i romanen är en modern blandning av tal- och
skriftspråk, där repliker blandas med längre beskrivande meningar. Språket ska
ju avspegla berättaren Hazels sätt att tala och tänka – och eftersom hon ska vara
en smart ung tjej som både fruktar och trotsar döden är det ett levande språk som
både är fyllt av humor och allvar.
Anders Nilsson
