ReferatLagrummet

Göta hovrätt
RH 2013:12
Målnummer:
B1597-12
Avdelning:
3
Avgörandedatum:
2013-02-22
Rubrik:
En 19-årig kvinna och en 13-årig pojke har frivilligt haft samlag
med varandra. Ett åtal mot kvinnan för våldtäkt mot barn har
ogillats av hovrätten med hänvisning till att skillnaden mellan
ungdomarna i fråga om utveckling och mognad inte var
anmärkningsvärt stor och övriga omständigheter i samband med
samlaget (6 kap. 14 § brottsbalken).
Lagrum:
 6 kap. 14 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall:
 NJA 2007 s. 201
REFERAT
Skaraborgs tingsrätt
Åklagaren väckte åtal mot M.B. för bl.a. våldtäkt mot barn enligt följande
gärningsbeskrivning.
M.B. har den 11 maj 2011 i en lägenhet i X-torp uppsåtligen haft samlag jämte
annan sexuell handling som är jämförlig med samlag med målsäganden, som
är 13 år gammal.
Målsäganden, som biträdde åtalet, begärde ersättning för kränkning med 40
000 kr jämte ränta.
M.B. erkände att hon på tid och plats som åklagaren angav hade haft samlag
jämte annan sexuell handling jämförlig med samlag med målsägande A som då
var 13 år, och att hon vid den tiden kände till målsägandens ålder. Hon bestred
emellertid ansvar för brott med hänvisning till bestämmelsen om ansvarsfrihet i
6 kap. 14 § brottsbalken. Hon motsatte sig också skadeståndsyrkandet och
gjorde gällande att målsäganden inte hade utsatts för en sådan allvarlig
kränkning att ersättning skulle betalas.
Tingsrätten (rådmannen Liselott Johansson och nämndemän) anförde i dom
den 18 april 2012 bl.a. följande.
Skuldfrågan
Av utredningen är det klarlagt att M.B. den 11 maj 2011 i en lägenhet i X-torp
uppsåtligen haft samlag jämte annan sexuell handling som är jämförlig med
samlag med målsäganden, som då var av en ålder om 13 månader och knappt
två månader. Frågan i målet gäller hur den gärningen ska bedömas
straffrättsligt.
Den 1 april 2005 trädde en ny lydelse av 6 kapitlet brottsbalken i kraft. Kapitlet
innehåller bl.a. tre paragrafer med ansvarsbestämmelser som särskilt gäller
samlag och därmed jämförliga sexuella handlingar med barn under 15 år. I den
första av dessa paragrafer, 4 §, föreskrivs i första stycket att den som har
samlag med ett barn under 15 år ska dömas för våldtäkt mot barn till fängelse i
lägst två år och högst sex år. Är ett sådant brott som avses i 4 § första stycket
med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre allvarligt,
döms enligt 5 § för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse i högst 4 år.
Slutligen finns i 14 § en bestämmelse om ansvarsfrihet. Enligt denna ska den
som har begått en gärning enligt 5 § mot ett barn under femton år inte dömas
till ansvar, om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp
mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan
den som begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.
Sistnämnda paragraf motsvarar en förutvarande paragraf (6 kap. 13 §) om
åtalsprövning i fall av det slag som nu avses i 14 §.
Den nya lydelsen av 6 kapitlet brottsbalken har antagits efter förslag i prop.
2004/05:45. Den allmänna utgångspunkten för lagstiftningen anges vara att
varje människa har rätt att själv bestämma över sin egen kropp och sexualitet
och har en ovillkorlig rätt att vara fredad från oönskade angrepp som kränker
denna rätt. Barn under 15 år ska ges ett särskilt skydd. Sådana barn sägs ha
behov av ett absolut skydd mot alla former av sexuella handlingar och det är
alltid en kränkning av barnet att utsätta det för sådana handlingar.
Utgångspunkten för lagstiftningen när det gäller barn måste enligt
lagstiftningsmotiven vara att de aldrig kan samtycka till sexuella handlingar.
Denna utgångspunkt ligger bakom brottet våldtäkt mot barn (6 kap. 4 §). För
vissa fall har det emellertid ansetts finnas ett behov av en mindre sträng
straffskala. Våldtäktsbestämmelsen skulle nämligen omfatta inte bara sådana
fall där två ungdomar, varav den ena är under och den andra strax över 15 år,
frivilligt har samlag med varandra, utan även fall då t.ex. en 29-åring har
samlag med ett barn som är 14 år och 11 månader, dvs. en gärning som hade
varit straffri om barnet fyllt 15 år. I dessa senare fall kan det t.ex. vara fråga
om en tonåring som utvecklat sin sexualitet och har en frivillig sexuell relation
till någon som är betydligt äldre. Att i ett sådant fall då samlaget bygger på
fullständig frivillighet och ömsesidighet mellan parterna döma till minst två års
fängelse framstod enligt propositionen inte som rimligt även om
utgångspunkten givetvis fortfarande var att det inte är tillåtet att ha sexuellt
umgänge med den som är under 15 år. Mot denna bakgrund infördes
bestämmelsen i 6 kap. 5 § om sexuellt utnyttjande av barn för sådana fall av
våldtäkt mot barn som med hänsyn till omständigheterna är att anse som
mindre allvarliga. Den bestämmelsen är avsedd att tillämpas med restriktivitet.
Vidare skulle den tidigare åtalsprövningsregeln ersättas av en
ansvarsfrihetsregel. Tillämpningsområdet för denna regel avsågs omfatta bl.a.
sådana fall då två ungdomar, den ena strax under och den andra strax över 15
år, frivilligt har samlag med varandra och det är uppenbart att gärningen inte
inneburit något övergrepp mot barnet. (A. prop. s. 21 f. och 77.)
Beträffande ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § brottsbalken anfördes vidare i
propositionen att det borde finnas en möjlighet att inte döma till ansvar i fall
där exempelvis en 16-årig pojke och en 14-årig flicka deltar i en helt frivillig
sexuell handling som faller under 6 kap. 5 §. Fall som detta hade varit helt
straffria om den yngre personen fyllt 15 år. Att ingripa straffrättsligt mot
sådana fall ansåg regeringen inte motiverat och kunna skada såväl offer som
gärningsman. Vid bedömningen av om ett fall ska vara straffritt ska det vara
uppenbart att något övergrepp mot barnet inte skett. Alla fall där något
otillbörligt medel använts, såsom våld, tvång eller någon form av påtryckning,
ska vara uteslutna. Utgångspunkten ska vara att skillnaden mellan parterna i
ålder och utveckling ska vara ringa. Ansvarsfrihet torde främst komma i fråga i
fall där barn kommit långt i sin mognad och befinner sig nära åldern för sexuell
självbestämmanderätt, dvs. 15 år. Den som har begått gärningen ska vara
endast obetydligt äldre och kommit obetydligt längre i sin mognad. Vidare ska
hänsyn tas till omständigheterna i övrigt, i första hand parternas relation till
varandra och omständigheterna under vilka den sexuella handlingen företogs.
Ett typexempel som anförs är att en 16-åring och en 14-åring som har en nära
och god relation till varandra deltar i en ömsesidig och helt frivillig sexuell
handling. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas med stor försiktighet och efter
en noggrann bedömning av det enskilda fallet. (A. prop.s. 115 f. och 152.)
Vid gärningstillfället var M.B. 19 år och drygt en månad medan målsäganden
var 13 år och knappt 2 månader. Tingsrätten har uppfattat M.B:s mognadsgrad
som lägre än den faktiska åldern. Någon utredning om att målsäganden skulle
ha en lägre mognadsgrad än den faktiska åldern har inte framlagts och framför
allt har det inte framkommit att M.B. uppfattat att målsäganden haft en lägre
mognadsgrad. Skillnaden i utveckling mellan dem torde enligt tingsrättens
uppfattning därför inte ha varit så stor. Det har inte visats i målet att M.B. på
något sätt utövat någon form av påtryckning eller otillbörlig påverkan mot
målsäganden utan de sexuella handlingarna har varit ömsesidiga och helt
frivilliga från bådas sida. Det har inte framkommit något om målsägandens
mognad eller omständigheterna i övrigt vid gärningen som ger anledning att
bortse från frivilligheten. M.B. och målsäganden kände varandra, dock inte väl.
Det har framkommit att de efter de sexuella handlingarna övernattat i aktuell
lägenhet. Detta talar enligt tingsrättens mening för att målsäganden inte känt
någon rädsla för eller obehag av henne.
Med hänsyn till de nämnda omständigheterna i målet måste det anses stå klart
att gärningen inte kan betraktas som ett så allvarligt slag att den faller under
bestämmelsen om våldtäkt mot barn och ska, om gärningsmannen är fyllda 21
år, bestraffas med minst två års fängelse. Det är därmed klart att gärningen,
om den överhuvudtaget är brottslig, är att anse som sexuellt utnyttjande av
barn. Frågan är då om ansvarsfrihetsregeln är tillämplig. Tingsrätten anser att
omständigheterna inte är sådana att ansvarsfrihet kan komma i fråga. M.B. ska
därför fällas till ansvar för sexuellt utnyttjande av barn.
Påföljd
Brottet är inte av sådan art att annan påföljd än fängelse är utesluten. Med
hänsyn till att tingsrätten uppfattat M.B:s mognadsgrad som lägre än den
faktiska åldern, vad som i övrigt framkommit om hennes personliga
förhållanden och att hon samtyckt till samhällstjänst anser tingsrätten att det
finns förutsättningar att bestämma påföljden till skyddstillsyn i kombination
med samhällstjänst och den särskilda föreskriften som framgår av domslutet.
Mot bakgrund av straffmätningsvärdet fastställs antalet timmar samhällstjänst
till 100 och det alternativa fängelsestraffet till fyra månader.
Skadestånd
Skillnaden i utveckling mellan M.B. och målsäganden har inte varit så stor.
Därtill har framkommit att de sexuella handlingarna varit helt frivilliga och
ömsesidiga. Med hänsyn till det sagda anser tingsrätten att målsäganden inte
har utsatts för en sådan allvarlig kränkning att ersättning ska lämnas.
DOMSLUT
Tingsrätten bestämmer påföljden för brottet sexuellt utnyttjande av barn (och
ett annat brott) till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst 100 timmar.
Om fängelse i stället hade valts som påföljd hade fängelse 4 månader ha dömts
ut. Särskild föreskrift: M.B. ska delta i frivårdens program Relation och
Samlevnad (ROS).
Målsägandens yrkande om kränkningsersättning ogillades.
Göta hovrätt
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att M.B. skulle dömas för
våldtäkt mot barn i enlighet med åtalet.
M.B. motsatte sig åklagarens ändringsyrkande och förklarade att hon vidhöll sin
inställning från tingsrätten om att gärningen enligt 6 kap. 14 § brottsbalken
inte ska föranleda straffrättsligt ansvar.
Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Andrea Erliden
och f.d. rådmannen Lars-Göran Klemming samt nämndemännen Britt
Antonsson och Tomas Lidberg) anförde i dom den 22 februari 2013 bl.a.
följande.
Åtalet för våldtäkt mot barn
Av utredningen framgår att M.B. och målsäganden den 11 maj 2011 i en
lägenhet i X-torp haft samlag med varandra och att det mellan dem även
förekommit andra sexuella handlingar som i brottsbalkens mening är
jämförbara med samlag. Vid tiden för de sexuella aktiviteterna var M.B. nitton
år och målsäganden tretton år.
Tingsrätten har i sin dom (s. 4 - 6) utförligt redovisat den rättsliga regleringen i
sjätte kapitlet brottsbalken med de ansvarsbestämmelser som gäller för den
som har haft samlag eller utfört därmed jämförbara handlingar med barn under
femton år (jfr NJA 2007 s. 201). Som framgår av den redovisningen är våldtäkt
mot barn (6 kap. 4 §) det allvarligaste brottet för vilket är föreskrivet fängelse i
lägst två år och högst sex år. Är omständigheterna vid brottet att anse som
mindre allvarliga kan gärningsmannen dömas för sexuellt utnyttjande av barn
till fängelse i högst fyra år (6 kap. 5 §). Slutligen finns det en bestämmelse om
ansvarsfrihet där det inte ska dömas till straffrättsligt ansvar, om det är
uppenbart att gärningen inte har inneburit något övergrepp mot barnet med
hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som begått
gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt (6 kap. 14 §).
Utredningen om händelserna i lägenheten den 11 maj 2011
Målsäganden och M.B. har tämligen ingående berättat om vad som hände i
lägenheten under den aktuella kvällen och natten och i åtskilliga hänseenden är
deras uppgifter samstämmiga. I de delar deras berättelser skiljer sig åt finns
det enligt hovrättens mening inte skäl att sätta större tilltro till den enes
uppgifter framför den andres. M.B:s uppgifter får dessutom i flera hänseenden
stöd av de uppgifter som lämnats av de båda vittnena C.J. och J.N. Vid dessa
förhållanden är det de av M.B. lämnade uppgifterna om händelseförloppet som
ska läggas till grund för bedömningen av ansvarsfrågan. Med denna
utgångspunkt finner hovrätten följande utrett angående vad som utspelade sig i
lägenheten.
Målsäganden och hans två år äldre kamrat C.J. hade träffat M.B. och hennes
kompis J.N., som var fjorton år gammal, utanför Hemköp i Grästorp. Pojkarna
följde med flickorna till den lägenhet som dessa för tillfället disponerade.
Målsäganden och C.J. lämnade lägenheten efter en stund, men återkom dit vid
01-tiden på natten. Enligt vad C.J. har uppgett hade pojkarna på vägen till
lägenheten talat med varandra om att försöka ha sex med tjejerna under
natten. M.B. och J.N., som vid pojkarnas ankomst hade gått och lagt sig för att
sova, blev överraskade av det sena besöket men släppte in dem. Målsäganden
och C.J. uppgav vid ankomsten att de hade druckit öl och senare under natten
kom ungdomarna att dricka hembränd glögg ur en petflaska. Inledningsvis
spelade ungdomarna musik och såg på film i lägenheten men efter någon
timme ville M.B. och J.N. gå och lägga sig för att sova. M.B. har berättat att
målsäganden då började hångla med henne i sovrummet. Till en början ville
hon avstyra närmandena, men kom så småningom att ge efter för
målsägandens önskemål. Senare under natten hade hon och målsäganden flera
samlag och andra sexuella aktiviteter med varandra. Det var målsäganden som
tog initiativet till dessa handlingar och hon deltog frivilligt i de sexuella
aktiviteterna på det sätt som målsäganden önskade. Själv hade hon aldrig haft
sex förut, medan målsäganden hade tidigare erfarenheter av sexuella
förbindelser. M.B. har uppgett att hon egentligen inte ville ha sex med
målsäganden eftersom hon visste att han var underårig. Hon har dock svårt att
säga nej när någon ber henne om något. Hennes inställning till frågan om att
ha sex med målsäganden komplicerades också av att hon tidigare inte hade
haft sex med någon men nu fick tillfälle att pröva. Vid fem - sex tiden på
morgonen somnade ungdomarna i lägenheten. Några dagar senare fick M.B.
höra från kamrater att målsäganden hade berättat för flera av sina kompisar i
skolan att han hade haft sex med henne. Hon blev ledsen och förtvivlad över
detta och kände ånger över att ha medverkat i de sexuella aktiviteterna.
Hur ska ansvarsfrågan bedömas?
Bestämmelsen om våldtäkt mot barn är tillämplig när en gärningsman har
samlag med ett barn som är under femton år eller med ett sådant barn
genomför en sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och
omständigheterna i övrigt är jämförbar med samlag. Bestämmelsens
ordalydelse kan ge intryck av att ha ett vidsträckt tillämpningsområde som
skulle träffa flertalet fall där en gärningsman genomför ett samlag eller en
därmed jämförbar handling med någon som är under femton år. Av förarbetena
till bestämmelsen framgår dock att bestämmelsen inte är avsedd att tillämpas i
sådana fall där samlaget bygger på fullständig frivillighet och ömsesidighet
mellan parterna (se prop. 2004/05:45 s. 77; jfr också t.ex. NJA 2006 s.79). Av
de uppgifter som lämnats av både målsäganden och M.B. framgår att det inte
har förekommit något otillbörligt, t.ex. hot eller påtryckningar, från M.B:s sida
mot målsäganden utan att samlaget och övriga sexuella aktiviteter mellan
parterna har varit frivilliga och byggt på ömsesidighet. Det står också klart att
målsäganden haft en sådan utveckling och mognad att han förstått innebörden
av sitt handlande. Vid dessa förhållanden kan åklagarens yrkande om att
gärningarna ska rubriceras som våldtäkt mot barn inte bifallas.
Av betydelse vid bedömande av ansvarsfrågan är vilken åldersskillnad som
råder mellan ungdomarna och vad som kan anses utrett om deras respektive
utveckling och mognad vid tiden för gärningarna. Hänsyn ska också tas till
deras relation och övriga omständigheter av betydelse, bl.a. under vilka
förhållanden gärningen företogs.
I målet är klarlagt att det råder en åldersskillnad mellan M.B. och målsäganden
om sex år. Det står samtidigt klart att denna åldersskillnad knappast kan sägas
motsvara de faktiska förhållandena i fråga om utveckling och uppträdande hos
de båda ungdomarna. Målsäganden var visserligen endast tretton år gammal
vid tiden för gärningarna men av de uppgifter som lämnats i målet
framkommer att han har uppträtt på ett sätt som inte kan sägas vara vanligt i
den åldersgruppen utan snarare är jämförbart med vad som kan förekomma
bland ungdomar som är flera år äldre. Det är målsäganden och hans två år
äldre kamrat C.J. som i alkoholpåverkat tillstånd har sökt upp M.B. och J.N. vid
01-tiden den aktuella natten. Utredningen ger vidare vid handen att
målsäganden, som är förhållandevis storvuxen för sin ålder, vid tiden för
gärningarna redan var sexuellt erfaren och var den som tog initiativet till de
sexuella aktiviteterna med M.B. och instruerade henne hur de skulle
genomföras. Målsägandens uppträdande i övrigt under kvällen och natten tyder
även på att han är en person som inte har låtit sig styras av M.B. eller blivit
utnyttjad av henne utan tvärtom varit påtagligt självständig och initiativrik.
Inte heller har han, såvitt utredningen visar, i tiden efter händelserna i
lägenheten påverkats negativt av det som inträffat utan tvärtom berättat om
de sexuella aktiviteterna i lägenheten för flera kamrater i skolan.
M.B., som inte tidigare hade haft samlag med någon, har inte motsatt sig de
sexuella inviterna från målsäganden utan frivilligt deltagit i aktiviteterna. Av
vittnesförhöret med den legitimerade psykologen H.L., som under det senaste
året har haft behandlingskontakter med M.B., framgår dock att hon är en
person som socialt och emotionellt har nedsatta funktioner, att hon gärna
undviker konflikter för att inte väcka andras missnöje och att hon ofta sätter
andras behov före sina egna. Det är givetvis förenat med svårigheter att exakt
ange vilken utveckling och mognad som en viss person kan sägas ha uppnått.
Men redan det förhållandet att M.B. var kompis och umgicks med J.N., som
endast var fjorton år gammal, och dessutom accepterade att efter midnatt
släppa in två pojkar i lägenheten, en tretton år gammal och den andre nästan
femton år, för att tillsammans med dem lyssna på musik och se på film tyder
på att hennes faktiska utveckling och mognad ligger klart under hennes ålder.
Det samlade intrycket som hovrätten har bibringats av utredningen är att trots den åldersskillnad som föreligger- skillnaden mellan ungdomarna i fråga
om utveckling och mognad i de hänseenden som här är av betydelse inte är
anmärkningsvärt stor, att det är målsäganden som i huvudsak har varit
pådrivande och initiativrik i fråga om det sexuella umgänget i lägenheten och
att målsäganden inte synes ha påverkats negativt av gärningen eller uppfattat
den som ett övergrepp. Omständigheterna är sammantaget sådana att
hovrätten finner det uppenbart att samlaget och de övriga sexuella
aktiviteterna inte har inneburit ett övergrepp mot målsäganden. Åtalet för
våldtäkt mot barn ska därmed med tillämpning av 6 kap. 14 § brottsbalken
ogillas.
DOMSLUT
Hovrätten ogillar åtalet för våldtäkt mot barn.
Hovrättens dom meddelad: den 22 februari 2013.
Mål nr: B 1597-12.
Lagrum: 6 kap. 14 § brottsbalken.
Rättsfall: NJA 2007 s. 201.
Litteratur: Prop. 2004/05:45.
Sökord:
Våldtäkt mot barn; Ansvarsfrihetsregel
Litteratur:
Prop. 2004/05:45