This is an electronic version of a text published in
I&M : Invandrare & minoriteter
Citation for the published paper:
Tomas Peterson
Arena för integration
2004, issue 4, p. 19-23
URL: http://hdl.handle.net/2043/10857
Access to the published version may
require subscription.
Published with permission from:
i&m
Arena för
integration
Samhällets förhoppningar på idrottens
förmåga att integrera är högt ställda
och rimliga - om utsatta grupper har
möjlighet att delta. Men nedskurna
bidrag har både förstärkt elitiseringen
och minskat tillgängligheten.
Idrotten är i dag en av de viktigaste sociala miljöer där första- och
andragenerations invandrar- och flyktingbarn umgås med "helsvenska" barn och ungdomar. Insikten om idrottens betydelse som
mötesplats har lett till att samhället ställer stora krav på idrottsrörelsen, och även avsätter resurser för ändamålet - det senaste
exemplet är den mäktiga satsningen "Handslaget" där regeringen
ger idrotten en miljard kronor under fyra år för att bland annat
stödja integrationsskapande projekt i idrottsföreningars regi.
Begreppet integration, tillsammans med begrepp som
assimilering och mångkulturalism, ingår i den omfattande debatt
som för närvarande förs om mål och medel för samhällets
invandrar- och flyktingpolitik. Det kan och bör diskuteras om
integration är det mål man bör sträva efter, och i så fa ll i vilka
former människor skall integreras i det svenska samhället. Här är
min avsikt endast att diskutera själva förutsättningarna för att
idrotten skall kunna fungera som en arena där verksamheten
bidrar till att integrera invandrarbarn i det svenska samhället.
I en allmän mening handlar integration för mig om olika sätt
att göra det möjligt för människor att vara med och bestämma
över sina liv. När jag i detta sammanhang talar om integration
menar jag följande: idrotten kan vara en mijtesplats där invandrar-
barn och svenska barn umgås och ägnar sig åt en verksamhet
vars form och innehåll man är överens om. Denna mötesplats
kan också fungera som en forberedelse för att mötas och umgås på
andra platser i samhället. För en liten del av invandrarbarnen
kan idrotten också bli en karriärväg, vilket också är ett sätt att
integrera människor i ett samhälle.
Om man skall diskutera idrottens verksaJnJlet måste man ta
hänsyn till två centrala aspekter. Dels att idrotten är en del av
samhället. Jag menar att man i första hand kan förstå den svenska
idrottsrörelsens utformning och inriktning som en följd av det
svenska samhällets utveckling under det senaste århundradet.
Den andra utgångspunkten är att idrotten lever sitt eget liv, mitt
i samhället. Det vägs, det mäts och det klockas. Det tävlas och
rangordnas. MaJl kan kanske inte säga att idrottsverksamheten är
poänglös utan tävlan. Men man kan nog tveklöst säga att det är
tävlingsverksamheten som drar de stora barn- och ungdomsgrupperna till idrotten. Men till idrottslivet hör också samvaro, resor,
och täta relationer mellan barn såväl som mellan barn och vuxna.
Kring träning och tävling skapas ett helt miniatyrsamhälle, med
sina egna regler, nomler, värderingar och sociala relationer. Man
kan vara sämst i skolaJl och samtidigt kung på fotbollsplanen. Man
kan vara arbetslös och samtidigt en uppburen föreningsledare. Det
gäller alltså att ta hänsyn till båda dessa aspekter när man diskuterar idrotten som uppfostringsmiljö och integrationsarena. Idrotten
är en del av samhället, men lever samtidigt sitt eget liv.
Vilka förutsättningar har då idrotten att uppfylla de höga
förväntningar som ställs från samhällets sida? Jag menar att
idrottens integrerande roll hotas både utifrån och inifrån. När
kommunerna för några år sedan på allvar började skära i bidrag
och verksamheter fick kultur- och fritidssektorerna ofta ta de
första stötarna. De nedskärningar som stat, kommuner och
landsting genomfört förstärker vissa sidor och försvagar andra i
i&m 4/2004 19
idrottens eget inre verksamhetsliv. På sikt tenderar denna
utveckling att leda till att dagens folkrörelseidrott kommer att bli
mera kommersiell, individualistisk, elitistisk och otillgänglig för
vissa grupper av befolkningen. Dessa är samma grupper som
drabbas av nedskärningar inom andra samhällssektorer, och hit
hör stora invandrargrupper. Redan nu är det tveksamt om den
stolta parollen "idrott åt alla" gäller för exempelvis barn till
ensamstående, lågavlönade eller arbetslösa invandrarkvinnor.
Jag tror att tillgängligheten är en viktig aspekt, kanske den
viktigaste, om idrotten skall kunna fungera som en integrationsarena. Men det räcker inte att alla har rätt till och råd med att
tillhöra idrotten. Verksamheten måste också utformas så att alla
kan vara med. En neddragning av det generella stödet till idrotten
kan, liksom på andra områden, antas gå ut över bestämda grupper
i samhället. Detta sker både direkt, genom att minska de materiella förutsättningarna för ett allmänt tillträde till verksamheten,
och indirekt genom att förstärka tendenser inom verksanilieten
som går åt samma håll.
Ett specifikt särdrag hos idrotten i förhållande till andra
folkrörelser är kombinationen av foreningsfostran och tävlingsfostran (peterson 1996). Idrottens logik tenderar att driva fram
en betoning av tävlingsfostran, samtidigt som saniliällets intresse
av att stödja idrotten utgår från dess förmåga att engagera stora
grupper av barn och ungdom på ett meningsfullt sätt. För samhället är aktiviteten i första hand medborgarfostran, att barn och
ungdom i organiserade former lär sig demokratiska fonner för
umgänge, lär sig samarbete och respekt för andra i en verksamhet där faktorer som klass, kön, religion, språk och etnisk tillhörighet är underordnade den gemensamma idrottsaktiviteten. En
central utgångspunkt för en diskussion om idrottens betydelse
som integrationsarena i det svenska samhället är därför hur ungdomsidrottens motsägelsefulla karaktär, uruyckt som en ambivalens mellan föreningsfostran och tävlingsfostran, utvecklas.
Allt fler idrottar inte alls
Ungdomsidrotten är starkt kulturellt och socialt mönstrad. Det
råder stora olikheter exempelvis vad gäller föreningstillhörighet
och omfattning av fysisk träning mellan ungdomar på skilda
bostadsorter och skilda sociala miljöer (Engström 1998:7). Den
största förändringen av fritidsvanorna de senaste årtiondena är
ökad differentiering, det finns allt fler sysselsättningar, allt fler
olika idrottsgrenar, fler specialinriktningar (Nilsson 1996). En
del av dessa finns i dag inom Riksidrottsförbundet (RF), men det
finns en tydlig tendens till att man i dag attraheras av verksamheter som bedrivs i privat och kommersiell regi.
Låt mig referera en jämförelse som är gjord mellan fyra orterskogsbygdIjordbruksbygd, norrländsk stad, Stockholms innerstad
samt en invandrartät (40 procent) stockholmsförort - avseende
medlemskap i idrottsförening. Med en viss försiktighet i tolkningen av resultaten visar undersökningen ändå att andelen medlemmar bland pojkar och ilickor på varje ort är ungefär lika stor med
undantag för förorten (Larsson & Nilsson 1997). Flest medlem-
20 i&m 4/2004
mar återfanns i den norrländska staden, där cirka två tredjedelar är
medlemmar, och minst i förorten, där hälften av pojkarna men
endast en femtedel av ilickorna uppgav att de var medlemmar.
Generellt gäller dock att antalet ungdomar som idrottar
minskar - i första hand bland högstadie- och gymnasieungdomar
- medan de yngre finns kvar eller ökar, genom att allt yngre
årskullar dras in i verksamheten. Uruyckt på ett annat sätt: de
som redan är aktiva ägnar allt mer tid åt sitt idrottande, medan
de som inte idrottar alls blir allt fler. Detta kan i sin tur relateras
till en tävlingsspiral; tävlan blir allt viktigare och för att bli riktigt
bra tror många ledare och föräldrar att det gäller att börja tidigt.
Samtidigt slutar allt fler tidigare att vara aktiva inom idrottsrörelsen, kanske för att de har tröttnat på tävlingshets och på den
organiserade verksamheten, eller för att övergå till andra
idrottsliga aktiviteter utanför RF Men där köper man sin idrott
som en vara bland andra varor på en marknad, vilket försvagar
de sociala relationer som föreningslivet är uppbyggt på.
Kommersialisering och elitisering
Efter idrottens etableringsfas som folkrörelse och därefter dess
infogning i "det starka samhället", till en stor del i form aven
konununaliseringspolitik, innebar avamatöriseringen i slutet på
60-talet starten både på ett omfattande samhälleligt materiellt
stöd till idrotten och på marknadsidrottens framväxt. 1970- och
1980-talet framstår i dag som den svenska folkrörelseidrottens
guldår. När det samhälleliga stödet börjar skäras ned under 90talet ökade betydelsen av andra inkomstkällor, framför allt det
kommersiella stödet genom sponsring och spelmarknaden - och
då i första hand bingoIottoverksamheten. Det konunersiella
intresset för idrotten riktar sig framför allt mot elitverksanilieten
och gynnar vissa specialidrottsförbund före andra liksom
elitföreningar gynnas framför breddföreningar. Undantaget här
är bingoIotto, som i första hand premierar de föreningar som
kan organisera en omfattande försäljningsverksamhet. BingoIotto är också ett bra exempel på att media blir en allt mer
betydelsefull aktör för idrotten. Ideologiskt betydelsefull blir
medifieringen via koncentrationen på elitverksamheten,
verksanilietsmässigt genom att idrottsgrenar tvingas anpassa
regler och innehåll till mediernas behov, vilka har helt andra
bevekelsegrunder än de inomidrottsmässiga aspekterna.
Idrottens motsägelsefulla karaktär i dagens samhälle kan sägas
ha skapats i samverkan mellan interna och externa faktorerinternt i konflikten mellan förenings- och tävlingsfostran, externt genom att genomsyras av grundläggande processer i det
moderna saniliället som professionalisering, kommersiahsering
och elitisering. Idrottens forutsättningar att fungera som
integrationsfält hotas således både utifrån och inifrån och dess
alhnänna tillgänglighet - som samtidigt internationellt sett är
unikt stor - hotas av resursneddragningar.
Det är inte bara golf, tennis och segling som är i stort sett
"etniskt rena" idrottsgrenar i dagens Sverige. Även lagsporter
som ishockey med stora utrustningskostnader, begränsad till-
En vinnare. Hristos Kitsos med pokal.
gång till istid och krav på aktiva pappor med bil slår snabbt ut de
mindre resursstarka, oavsett talang.
Ytterligare ett hot konuner också inifrån. Hur handskas (de
etniskt svenska) idrottsledarna med invandrarbarnen? Idrottens
praktik - som inte minst går ut på rangordning och selekteringkräver en form av tyst kunskap om de regler och förhållningssätt
som gynnar respektive missgynnar utövarna. Lika lätt som det är
för varje barn att förstå vad vinst och förlust är, lika svårt kan det
vara att internalisera de sociala och kulturella koder och uppförandemönster som krävs för att uppnå framgångarna. Idealet är
att vara punktlig, skötsam, uppmärksam, målmedveten, hängiven. Därigenom kan man också få en uppfattning om vilka slags
bekymmer som många idrottsledare menar sig ha med invandrarbarnen. Om idrotten är en kulturell mötesplats är detta ju i så
fall heller inte så konstigt. D et sociala fä ltet - idrottsföreningen
och dess praktik - är en unik svensk konstruktion, ett "folkrö-
relserum" med (huvudsakligen) etniskt svenska föräldrar som
idrottsledare och med hela det svenska samhällets historiska,
sociala, politiska och kulturella relationer som sin förutsättning.
Framställt på detta sätt kan det tyckas att även idrotten är dömd
att misslyckas som integrationsarena. Men idrotten är ett socialt
falt där det pågår en ständig kamp - om det uttalade och det outtalade - och många invandrarbarn klarar sig förvånansvärt bra i
den kampen. För många ungdomar med invandrarbakgrund framstår också idrotten som karriännöjlighet som en reell och framkomlig väg. Min egen erfarenhet som ungdomsledare inom pojkfotbollen säger mig sedan att när det gäller egenskaper som målmedvetenhet och hängivelse står invandrarpojkarna ofta i första
ledet, och åtminstone efterhand brukar detta också leda till att de
internaliserar andra förmodat svenska egenskaper som punktlighet, skötsamhet och uppmärksamhet. Dessutom bär de flesta av
dem (via sina pappor eller närstående manliga förebilder) med sig
en instälhUng som gynnar dem individuellt - ungdomsfotbollskulturen i de flesta andra länder är mer elitistisk än i Sverige.
Det motsättningsfyllda förhållandet mellan förenings- och
tävlingsfostran inom idrotten gör att den tysta, underförstådda
kunskap som man måste erövra inte bara handlar om att anpassa
sig till den svenska föreningskulturen i vid mening, utan också
om smygselektering och smygelitisering för att uppnå resultat.
Denna del av den tysta kunskapen tror jag att invandrarbarnen
har lättare att tillgodogöra sig, vilket kan kompensera det underläge som kommer av att inte tillhöra "majoritetskulturen". De
har lättare att se och acceptera verkligheten bakom parollerna.
Med erfarenhet från skolan och andra uppfostringsmiljöer
förväntar de sig ofta inte heller något annat.
Jag tror samtidigt att idrotten som skola, eller som alternativt
utbildningssystem, gynnar - eller åtminstone inte missgynnar grupper som tenderar att missgynnas - eller åtminstone inte gynnas
- av den förhärskande pedagogiken i den vanliga skolan. Verksanlheten har en tydlig struktur och tydliga (mätbara) mål, den är
omedelbart bekräftande och belönande. Man bedöms i första hand
som idrottsutövare - det vill säga utifrån fardighet i stället för utifrån
bakgrund - vilket gör att segregationsmekanismer som obönhörligen verkar i andra sociala sanunanhang tenderar att skjutas i
Idrotten ar en del av
samhället men lever
samtidigt sitt eget liv.
Man kan vara sämst i
skolan och samtidigt
kung på fotbollsplanen.
i&m 412004 21
bakgrunden. Just idrottens inrikming mot tävlan kan paradoxalt nog
fungera som ett effektivt skydd mot diskriminering.
Vi vet att föräldrarna har stor betydelse för barnens motivation
för att ägna sig åt idrott (Schelin 1985). Visserligen är andelen
invandrarföräldrar som blir ledare och tränare jämförelsevis liten.
Men min erfarenhet är samtidigt att invandrarföräldrar tämligen
entydigt uppmuntrar sina barn att delta i föreningsidrotten. Jag
tror också att många av dem efterfrågar och bejakar den form av
fostran som beskrivs ovan, samtidigt som de känner sig mera
främmande för det svenska skolsystemet. Det handlar kanske inte
bara om ett främlingskap utifrån det skolsystem man själv växte
upp med, utan också utifrån vad de tror att deras barn har behov
av för att kunna klara sig i det svenska samhället. Etnologenjonas
F rykman har i en kritisk granskning av det svenska skolsystemet
diskuterat de mekanismer som bevarar den sociala snedrekryteringen och samtidigt reproducerar den bildade medelklassen.
Oavsett om man delar Frykmans uppfattning om att dagens skola
har svårt att frigöra potentialerna hos elever som kommer ur "fel"
samhällelig eller kulturell bakgrund eller ej, är hans beskrivning av
skillnaderna mellan skolan och andra "spelarenor" tankeväckande.
I det följande skall jag redovisa några resultat från den longitudinella studien "De avgörande åren" som följt drygt ett tusen fotbollsspelande pojkar och flickor under tre år. Materialet är insamlat 1997 när de var tretton år gamla. Ungefår elva procent av alla i
Sverige bosatta är födda utomlands. Bland våra trettonåringar utgjorde spelare med minst en förälder född utomlands 23 procent,
det vill säga dubbelt så många. Fotbollen attraherar första- andraoch tredjegenerations invandrar- och flykringbam. Särskilt pojkar.
I studien visar det sig också att dubbelt så många invandrarspelare som spelare med två svenskfödda föräldrar ville försöka
bli fotbollsproffs. De var också de mest träningsflitiga. Ett annat
resultat är att spelare med invandrarbakgrund i större utsträckning har bytt förening än spelare med båda föräldrarna födda i
Sverige. Det är också en klart uppåtriktad resa - man söker sig
till föreningar högre upp i seriesystemet. De var vid tretton års
ålder också överrepresenterade i alla de elitföreningar som finns
med i undersökningen Att spelare med invandrarbakgrund söker
sig till elitföreningar gäller alltså på pojksidan - motsvarande
mönster saknas på flicksidan. Om denna grupp av invandrarpojkar tycks inrikta sig på en fotbollskarriär skulle man kunna
tänka sig att de har valt bort skolan. Men de uppgav samtidigt att
de trivdes bra i skolan i högre utsträckning än etniskt svenska
spelare och de uttalade i större grad att de är duktiga i skolan.
De flesta ungdomsledare inom idrotten är föräldrar, och de
flesta av dem är pappor. Dessa engagerar sig på grwld av sina
barn, och slutar oftast när barnen slutar. Pappor till invandrarbarn är underrepresenterade som idrottsledare. Medan 23
procent av spelarna har minst en förälder som är född utanför
Sverige är det endast åtta procent av ledarna som är födda
utanför Sverige. Det blir således ofta Kalles pappa som kommer
att bli ledare för Ahmed, och Ahmed kommer i första hand att
behandlas efter hur "bra" han är. Vad som menas med en "bra"
fotbollsspelare i detta sammanhang är en fråga som förvisso har
kulturella konnotationer. Svensk fotbolls ideal har en gång aven
22 i&m 4/2004
känd sportsideschef, Bo Alm, i Göteborgsposten -82, uttryckts
på följande sätt: "(Den) ... byggerju på våra finaste egenskaper, de
S(JJ71 (JJ71fattar så viktiga detaljer S(JJ71 sammanhållning, moral,
offervilja, disciplin, kyla och klokskap ... den peifekta lagdisciplinen,
lojaliteten, forrnågan att 1OO-procentigt fitllfolja givna order. "
Se där bilden av det svenska! Mot denna bild ställs ofta en
annan: den av invandrarspelare, unga som vuxna, med lika stereotypa egenskaper. De är tekniska, improvisatoriska, odisciplinerade, oorganiserade, hetlevrade, individualistiska och brutala. I
den utsträckning Ahmed besitter dessa egenskaper borde han således ha betydande svårigheter både med att göra sig hemmastadd
i verksamheten och att övertyga ledarna om sin plats i stareIvan.
Det finns många paralleller mellan hur fotboll spelas i ett land
och hur det landet är socialt, kulturellt och politiskt organiserat.
På 70- och 80-talet utspelades i Sverige en strid mellan olika
fotboUsfilosofier. Den eviga motsättningen mellan individen och
gruppen flätades in i beskrivningarna av vad striden handlade om:
grå, tråkig, kollektivistisk betongfotboll ställdes mot champagnefotboll med individen i centrum, "lirarens" klackar och tunnlar
ställdes mot den robotaktiga fyrbackslinjens monotona offsidefållor, leken och improvisationen ställdes mot det datastyrda, programmerade. Denna strid har
jag beskrivit i andra sammanhang (peterson 1989, 1993),
här vill jag bara konstatera att
fotboll ständigt utformas i ett
samspel- ofta motsättningsfyllt
- mellan individuella och kollektiva egenskaper, mellan organisation och improvisation,
mellan teknik och styrka, mellan underordning och framhävande. I den utsträckning Ahmed
har de ovan beskrivna egenskaperna är det således inte ett
nödvändigt handikapp i hans
strävan efter en plats istarelvan;
de kan också vara eftertraktansvärda. Måhända är en möjlig
slutsats att idrotten kan bli en
arena som inte bara integrerar
invandrarungdomar i meningen anpassar dem till det "svenska idrottssystemet" utan att
den också, delvis genom dem,
kan (JJ71fo1711aS på ett sätt som
både förbättrar idrottens praktik och dess möjligheter att
fortsatt vara en viktig del av det
svenska samhället.
I vilken utsträckning kan då
idrotten - här exemplifierad av
fotbollen - fungera som en
karriärväg för invandrarung- Under 5:t Erikscupen träffas unga gra bbar fr
domar? Tillgänglig kunskap säger att när det gäller det viktigaste
måttet på tävlingsfostran - det vill säga resultat - så klarar sig
invandrarungdomarna mycket bra. För såväl pojkarna, flickorna
som för hela gruppen gäller att spelarna med invandrarbakgrund
klarade sig vidare i ökad utsträckning för varje etapp fram till den
första landslagssamlingen. Med undantag för flickorna fortsatte
ökningen sedan vad gäller landskampsspel1999-2001. Sammantaget gäller sålunda att invandrarbarnens andel tredubblades i förhållande till deras andel av den ursprungliga trettonårsgruppen
under hela perioden. Längre upp i åldrarna, på seniornivå (landslag och elitlag) tycks sedan överrepresentationen minska.
Resultaten visar att de som är tillräckligt "bra" eller starka slår
sig fram, men hur går det för de andra? Dessa frågor kan den
Just idrottens inriktning mot
tävlan kan paradoxalt nog
fungera som ett effektivt
skydd mot diskriminering.
longitudinella undersökningen ännu inte svara på. Men precis
som med de svenska ungdomarna är det naturligtvis så att de
allra flesta invandrarbarn inte konuner att nå toppen. Detta är
dessutom något som kanske drabbar dem hårdare om de har
satsat hårdare och ställer större förhoppningar på resultatutifrån att de ofta har farre alternativ i och med sämre skolbetyg,
svårare att få jobb och genom andra diskrimineringsmekanismer.
Fungerar idrotten då som en integrationsarena? Det går inte
att generellt svara ja eller nej på den frågan. Förutsättningarna
finns enligt min mening genom den svenska ungdomsidrottens
folkrörelseförankring, med stor tillgänglighet och en stark
betoning från samhällets sida av dess demokratiskt fostrande roll.
Samtidigt är idrotten en del av samhället och undgår inte att
påverkas av faktorer som försvårar skapandet och upprätthållandet av meningsfulla miljöer för barn och ungdomar - internt i
motsättningen mellan förenings- och tävlingsfostran, externt
genom att genomsyras av grundläggande processer i det
moderna samhället som professionalisering, kommersialisering
och elitisering. Dessutom räcker det inte att idrotten förmår
skapa sådana miljöer. På sikt kan idrotten i annat fall förvandlas
till en falla, till en drömarena för orealistiska förhoppningar och
till ett alibi för ett samhälles ovilja att komma till rätta med
orättvisor och ojämlikhet på andra områden.
Jag har dragit paralleller mellan idrotten och skolan. Debatten
om den dolda läroplanen i skolan handlade mycket om att ett
selektionssystem doldes i en ideologi om att skolan skulle ge alla
sanm1a utbildning och samma möjligheter. Inom idrotten står
tävlandet och selektionen i centrum, uttalat och bejakat, men
samtidigt omgivet av ett ambitiöst försök att i folkrörelseanda
fostra barn och ungdomar till demokratiska och samarbetande
individer. Ett minisamhälle utan skötebarn och kelgrisar, för att
citera Per Albin Hanssons beskrivning av folkhemssamhället.
Är integration möjlig genom tävling? I ett tävlingssamhälle är
integration via idrottslig tävling naturligtvis möjlig. Men detta är
blott den ena sidan av saken, en selektiv integration. Om man
kan tala om en breddintegration, sker den också bäst genom
betoningen av tävling och rangordning?
Ja, jo, jag tror att idrotten kan fungera som en viktig mötesplats. Verksamheten kan hjälpa invandrarbarn och -ungdomar
att komma in i det svenska samhället, som det nu ser ut och som
det nu fungerar. Vi får heller inte glömma att det handlar om ett
ömsesidigt möte - det är inte bara invandrarungdomarna som
finns på mötesplatsen. Men det är viktigt att det sker på idrottens
villkor, med dess möjligheter och förvisso också begränsningar.
Det är trots allt på och runtomkring planen man möts, det är
kring bollen man samlas, samarbetar och därigenom lär känna
varandra. Det sker enligt idrottens regler och under vuxnas
överinseende - det föräldraengagemang som samhället ropar
efter finns inte på gator och torg, men det finns inom idrotten.
Så idrotten kan göra sitt. Men inte mer.
TOMAS PETERSON ÄR PROFESSOR I IDROTTSVETENSKAP, MALMÖ
vitt skiLda miLjöer - runt den fotboll som förenar.
En längre version är tidigare publicerad i
Att möta främlingar (Rystad & Lundberg), Arkiv förlag 2000
i&m 412004 23
Published with permission from
http://www.iochm.com/index.asp
