Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten
kan inte ge en fullständig bild av läget för
de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Djibouti 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Djibouti ligger på plats 149 av 177 länder på FN:s utvecklingsindex. Respekten
för mänskliga rättigheter är i vissa avseenden bristfällig, men förbättringar har
skett under de senaste åren. Grundlagen täcker flertalet viktiga frågor men
respekteras inte alltid. Det förekommer trakasserier mot den politiska
oppositionen. Domstolsväsendet är i praktiken inte oberoende och det
förekommer att polis och militär gör sig skyldiga till godtyckliga
frihetsberövanden. Förhållandena i fängelserna är dåliga. Kvinnan har en svag
ställning i samhället. Det beräknas att 98 procent av alla kvinnor och flickor
över sju år har utsatts för könsstympning.
Djibouti har en förhållandevis stor säkerhetsapparat och välutrustad armé.
Landet hyser Frankrikes största garnison i Afrika med nära 3 000 soldater.
Därutöver finns en större trupp från USA och två mindre från Spanien
respektive Tyskland. Landet saknar i stort sett såväl industri som jordbruk och
lever främst av handel, inklusive inkomster från den välutbyggda hamnen.
Presidentval hölls den 8 april 2005. President Guelleh var ensam kandidat efter
att den ende oppositionsledaren hade dragit sig ur. Enligt officiella uppgifter
röstade 79 procent av uppskattningsvis 197 000 registrerade väljare.
Oppositionen anklagade regeringen för omfattande valfusk.
Regionala val genomfördes för första gången i mars 2006. Det dominerande
partiet i den styrande UMP-koalitionen, RPP, vann 161 av 204 mandat och fick
majoritet i samtliga regionala församlingar. Till skillnad från landets tidigare val
användes ett proportionellt valsystem. Den största oppositionsalliansen, UAD,
bojkottade valet medan ett stort antal småpartier ställde upp.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Djibouti har ratificerat eller anslutit sig till följande konventioner:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
samt dess två fakultativa (frivilliga) tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt respektive om avskaffande av dödsstraffet
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(ICESCR)
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW), men inte till dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT), men inte dess fakultativa
tilläggsprotokoll
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC), men inte det fakultativa
tilläggsprotokollet om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi. Protokollet om barn i väpnade konflikter har
undertecknats men inte ratificerats.
- Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC)
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
Djibouti har inte anslutit sig till Konventionen om avskaffandet av alla former
av rasdiskriminering, CERD.
Djibouti ligger efter i rapporteringen till konventionernas
övervakningskommittéer vad avser ICCPR, ICESCR, CAT, CEDAW samt
CRC.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Allmänt är respekten för rätten till liv och kroppslig integritet bristfällig i
Djibouti. Grundlagen förbjuder tortyr, men det har förekommit uppgifter om
att polisen har misshandlat och även torterat fångar.
Förhållandena i fängelserna är svåra. Fängelset Gabode i Djibouti stad är byggt
för 350 fångar men uppges emellanåt hysa dubbelt så många. Fångarna måste
ibland betala för att få mat. Misshandel och våldtäkter förekommer. Medicinsk
vård är bristfällig och möjligheter till utbildning eller rehabilitering av fångar
saknas.
3
Enligt grundlagen får enskildas hem, familj, korrespondens och
kommunikationer inte störas av myndigheterna. Emellertid förekommer
rapporter om att polisen genomsöker hus utan tillstånd från åklagare och att
oppositionella kan få sin post undersökt och telefonen avlyssnad.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades år 1995.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden uppges förekomma. Enligt strafflagen från
1995 måste en arresterad person häktas inför domstol inom 48 timmar och alla
måste dömas inom åtta månader efter att ha häktats. I praktiken åsidosätter
polisen enligt uppgift ofta dessa regler. Det förekommer att personer hålls
arresterade utan möjligheter att kommunicera med anhöriga eller advokat.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Enligt grundlagen är domstolarna oberoende av statsmakten. Rapporter
förekommer dock om att myndigheterna lägger sig i rättsskipningen, även i fall
som inte rör landets säkerhet. Korruption inom rättsväsendet förekommer.
Domare utses på livstid. Rättsskipningen baseras på fransk napoleonisk lag,
shariarätt samt traditionell nomadisk rätt. Dömda kan överklaga till en högsta
domstol som kan åsidosätta utslag i lägre instans. Shariarätt tillämpas i civilmål
och familjetvister. På landsbygden löses tvister ofta genom tillämpning av
traditionell rätt som kan föreskriva till exempel blodshämnd vid mord.
Utbildningsnivån inom rättsväsendet är relativt låg.
Rättegångar är i regel offentliga förutom i politiskt känsliga mål. Advokat ska
tillhandahållas i civil- och brottmål men i praktiken saknar många åtalade
försvarare.
Det finns ett ombudsmannaämbete som dels deltar i parlamentets lagstiftande
arbete, dels har ett uppdrag för att medla mellan frivillig- och
regeringsanknutna organisationer.
7. Straffrihet
Grovt våld från polis och militär förekommer (se avsnitt 3). Rapporter saknas
om att de ansvariga skulle ha lagförts.
4
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Grundlagen tillgodoser rätten till yttrande- och pressfrihet. Det har emellertid
förekommit att oppositionella som publicerat kritik mot regeringen har åtalats.
Under 2007 stängdes en oppositionell tidning av myndigheterna. Självcensur
tycks förekomma i viss utsträckning. Den viktigaste tidningen utkommer två
gånger i veckan och ägs av regeringen. Regeringen driver radio- och TVstationerna. Tillgång till internet finns men censur uppges förekomma.
Djibouti ligger på plats 132 av 169 i organisationen Reportrar utan Gränsers
pressfrihetsindex.
Mötesfrihet råder enligt grundlagen men begränsas i praktiken av regeringen.
Inrikesministeriet kräver tillstånd för större möten. Sådant tillstånd ges i regel
men begränsas av att polis vid till exempel politiska möten uppträder hotfullt
och trakasserar mötesdeltagare. Gripanden av och våld mot demonstranter och
personer som strejkat lär förekomma. Oppositionsledare är ofta återhållsamma
med offentliga möten för att inte provocera polisen.
Arbetare har enligt grundlagen rätt att bilda fackföreningar. I praktiken har
regeringen inskränkt denna rättighet och 1999 tog regeringen kontroll över de
två största fackföreningarna. Sedan dess har oberoende fackföreningar i stort
sett upphört att verka. ILO (International Labour Organisation) har protesterat
mot regeringens övergrepp mot fackföreningarna. Mindre än 20 procent av
löntagarna är fackligt anslutna. Arbetstagare har också rätt att strejka förutsatt
att inrikesministeriet meddelas 48 timmar i förväg. Denna rättighet utövas
också i praktiken, men det förekommer att regeringen ingriper mot strejker.
Islam är statsreligion men grundlagen etablerar samtidigt religionsfrihet i
landet. Regeringen respekterar i allmänhet denna frihet. Över 99 procent av
befolkningen är sunnimuslimer.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Regionala och kommunala val genomfördes för första gången i mars 2006.
Valen avsåg fem regionala församlingar samt tre kommunala församlingar i
Djibouti stad. Det dominerande partiet, Rassemblement populaire pour le
progrés (RPP), i den styrande koalitionen Union pour la majorité présidentielle
(UMP), vann 161 av 204 mandat och kommer att kontrollera samtliga dessa
församlingar under de närmaste fem åren. Till skillnad från vid tidigare val
användes ett proportionellt valsystem. Den största oppositionsalliansen, Union
pour une alternance démocratique (UAD), bojkottade och förkastade valet
medan ett stort antal småpartier ställde upp.
5
Landets andre president, Ismael Omar Guelleh, omvaldes den 8 april 2005 för
en andra och sista mandatperiod om sex år. President Guelleh var ensam
kandidat efter att den ende oppositionsledaren som hade visat intresse dragit
sig ur. Enligt officiella uppgifter deltog 79 procent av uppskattningsvis 197 000
registrerade väljare. Oppositionen ifrågasatte dock denna siffra och uppgav att
omfattande valfusk hade förekommit. Dagen före valet demonstrerade
hundratals människor mot presidentvalet. Polisen bemötte demonstranterna
med tårgas men uppgav att ingen människa skadades. Valobservatörer från
bland annat Arabförbundet uppgav att valen hade genomförts under fredliga
former. I januari 2008 planeras nya parlamentsval och en ny vallag förbereds.
Oppositionen har offentligt deklarerat att den inte kommer att delta i valet om
inte vissa villkor uppfyllts innan dess.
Nationalförsamlingen har 65 ledamöter varav sju platser reserveras för kvinnor
enligt lag (antalet kvinnliga ledamöter är också sju stycken). Begränsningen av
antalet politiska partier (fyra stycken) hävdes i september 2002. Parlamentsval
genomfördes därefter i januari 2003 med åtta deltagande partier. Presidenten
Guellehs koalition UMP vann samtliga platser i nationalförsamlingen. UAD
fick visserligen 37 procent av rösterna, men erhöll inga parlamentsplatser då
det inte fick majoritet i någon enskild valkrets. UAD hävdade att valen ej gick
rätt tillväga och uppmanade till strejk. Regeringen förbjöd emellertid strejken
med motiveringen att den riskerade leda till oroligheter. Internationella
observatörer från bland annat AU (Afrikanska unionen) och Arabförbundet
noterade frånvaron av våld under parlamentsvalen men uppgav också att
oegentligheter hade förekommit.
Presidentens parti RPP dominerar UMP. RPP:s medlemmar tillhör klanen
somali issa. Det andra viktiga partiet inom UMP är Front pour la restauration
de l’unité et de la démocratie (FRUD) vars medlemmar tillhör folkgruppen
afar. RPP kontrollerar i praktiken statsapparaten och uppgifter finns om att
partiet emellanåt trakasserar oppositionen. Två ytterligare partier ingår i UMP.
Oppositionsblocket UAD består liksom UMP av fyra partier.
FRUD har även en olaglig fraktion som under flera år under 1990-talet bedrivit
gerillakrig mot regeringen i landets norra del. Fraktionens ledare slöt i maj 2001
ett fredsavtal med regeringen, och ansträngningar görs nu att med stöd av
externt bistånd återuppbygga den krigsdrabbade och minbelagda norra delen
av landet. Soldater från FRUD har integrerats i den 9 000 man starka armén.
EU-kommissionen har bidragit till kostnaden för demobilisering och
återuppbyggnad i norr men framstegen är ännu blygsamma.
6
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Endast en liten minoritet av befolkningen har regelbundet avlönat arbete och
arbetslösheten uppskattas till 50 procent och ökande. Bara de som tillhör de
dominerande klanerna somali issa och afar har i praktiken möjlighet att arbeta i
högre tjänster i förvaltningen.
Minimilönen för outbildad arbetskraft, fastställd 1976, är motsvarande 1 000
kronor per månad. De flesta arbetsgivare betalar dock högre lön. Arbetsveckan
är enligt lag 40 timmar, ofta över sex dagar. Övertidsersättning och
semesterförmåner är vanliga.
Djibouti ratificerade under 2005 bland annat ILO:s konventioner om förbud
mot barnarbete (nr 138 och 182) och har därigenom ratificerat samtliga av
ILO:s åtta centrala konventioner med bäring på de mänskliga rättigheterna.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsovården är undermålig. Enligt tillgänglig statistik finns en läkare per
7 700 invånare, varav flertalet verkar i Djibouti stad och blott ett litet fåtal på
landsbygden. Endast kring en fjärdedel av alla ettåriga barn vaccineras mot
tuberkulos och mässling. Hälsosektorns andel av BNP har uppgetts utgöra 3,3
procent.
12. Rätten till utbildning
Grundskolan är obligatorisk och kostnadsfri. Föräldrar måste dock betala för
läromedel och transport till skolan, vilket fattiga familjer ofta inte förmår.
Många skolor är i dåligt skick. Av barn i skolåldern är 50 procent av flickorna
och 60 procent av pojkarna registrerade i primärskolan, medan 23 procent av
flickorna och 33 procent av pojkarna är registrerade i sekundärskolan. Endast
20 procent av de som påbörjar sekundärskolan slutför den. Regeringen
bekräftade 1999 ett åtagande från 1998 att 50 procent av alla skolelever skulle
vara flickor, men några förändringar har inte registrerats. 34,5 procent av
befolkningen över 15 år är inte läs- och skrivkunniga.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden är genomgående låg med undantag för ett fåtal områden i
Djibouti stad. Endast en tiondel av landets yta är odlingsbar och utanför
huvudstaden lever befolkningen huvudsakligen av djurskötsel som nomader.
Medellivslängden är 52,8 år. Livsmedelssäkerheten är låg och landet har ett
7
ständigt behov av livsmedelsbistånd. Vattenbrist är ett allvarligt och ökande
problem. Det är tillåtet för privatpersoner att äga mark och hus, och det finns
inga formella inskränkningar av möjligheterna att bedriva företagsamhet.
Av Djiboutis invånare uppges 150 000 personer (över 20 procent av
befolkningen) ha drabbats allvarligt av 2006 års svåra torka. I stort sett
drabbades landets samtliga regioner.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Våld mot kvinnor förekommer men rapporteras sällan. Strafflagen från 1995
föreskriver upp till 20 års fängelse för våldtäkt men lagen tillämpas inte
regelmässigt. Polis inblandas sällan i fall av våld inom hemmet. I rapporterade
fall av våldtäkt av soldater på afarkvinnor avstod offren på grund av rädsla och
skam att driva brottet till åtal.
Enligt lag har kvinnor samma rättigheter i samhället som män. Sedvänja och
samhällelig tradition samt diskriminering i undervisningen gör emellertid att
kvinnor har få möjligheter till avlönad anställning. Sedvanerätt, baserad på
sharia, diskriminerar kvinnor vad gäller arv och skilsmässa. Kvinnor tillåts inte
resa utan tillstånd av en manlig släkting. Få kvinnor är tillräckligt utbildade för
att utnyttja rättsväsendet till sin fördel.
Det beräknas att 98 procent av alla kvinnor och flickor över sju år har utsatts
för könsstympning. Denna utförs traditionellt vid 7-10 års ålder. Strafflagen
föreskriver fem års fängelse för den som utför könsstympning, men det är inte
känt att någon har dömts för detta. Kvinnorörelsen Union Nationale des
Femmes Djiboutiennes (UNFD) arbetar mot könsstympning och UNFD:s
arbete har haft viss effekt i Djibouti stad men knappast på landsbygden.
En konferens om kvinnlig könsstympning anordnades i Djibouti under 2005. I
samband med detta evenemang meddelade premiärministern att Djibouti hade
ratificerat Afrikanska unionens Maputo-protokoll om kvinnlig könsstympning.
Han presenterade också den så kallade Djibouti-deklarationen varigenom
regeringen utfäster sig att utrota kvinnlig könsstympning.
Förutsättningarna att förbättra kvinnans ställning har ändrats till det bättre
sedan president Guelleh kom till makten 1999. Han utnämnde en minister för
kvinnofrågor, den första kvinnliga ministern någonsin i Djibouti. Det finns,
såsom framkommer ovan, en medvetenhet om behovet att bekämpa
8
könsstympning och att förbättra hälsovård och undervisning för kvinnor och
flickor.
I det nya parlamentet har sju platser reserverats för kvinnliga kandidater enligt
lag. Tidigare fanns inga kvinnliga ledamöter.
15. Barnets rättigheter
Regeringen har i stort sett inga resurser avsatta för att främja barns välfärd. Ett
fåtal välgörenhetsorganisationer arbetar med barn. Gatubarn finns i Djibouti
stad.
I princip alla flickor i Djibouti utsätts för könsstympning när de är mellan sju
och tio år gamla. Könsstympning är förbjudet enligt lag, men det är inte känt
att det någonsin lett till åtal (se avsnitt 14).
Sexuellt våld mot barn förekommer men anses inte vanligt. Inga åtgärder är
kända från regeringens sida för att förhindra företeelsen. Strafflagen tillämpas
inte och förövare straffas lindrigt, till exempel med böter för att täcka barnets
läkarkostnader.
Enligt lag får barn under 14 år inte arbeta, men lagen följs inte och barnarbete
förekommer, särskilt i familjeägda företag.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
De två dominerande etniska grupperna kontrollerar den politiska makten,
somali issa, som presidenten tillhör, och afar. Medborgare från andra somaliska
klaner (issak, gadabursi och darod) och av jemenitiska eller andra ursprung
förhindras inofficiellt tillträde till högre tjänster i förvaltningen.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är straffbart enligt shariarätten. Det finns inga rapporter om
att lagen har tillämpats. Att leva öppet som homo- eller bisexuell eller som
transperson får dock antas vara förknippat med stora svårigheter.
18. Flyktingars rättigheter
Lagstiftningen erkänner flyktingars rättigheter enligt 1951 års
flyktingkonvention. Regeringen har tidigare varit relativt generös med att ge
fristad till flyktingar och samarbetar med FN:s flyktinghögkommissariat
UNHCR.
9
Polisen har emellanåt gjort razzior för att samla ihop och utvisa olagliga
invandrare, främst från Etiopien. Detta har ofta skett under brutala former,
och det finns rapporter om misshandel, stöld och våldtäkter från polisens sida i
samband med dessa razzior.
19. Funktionshindrades rättigheter
Det finns ingen lagstiftning som tar hänsyn till funktionshindrade personers
situation eller som förhindrar diskriminering mot dem i arbetslivet. Därmed
har personer med funktionshinder stora svårigheter att försörja sig på en
arbetsmarknad där åtminstone 60 procent av den arbetsföra manliga
befolkningen är undersysselsatt eller arbetslös.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Regeringen tillåter bildandet av lokala organisationer för mänskliga rättigheter
och det finns ett fåtal som är verksamma, till exempel Föreningen för
mänskliga rättigheter i Djibouti (Ligue des Droits Humains à Djibouti).
Internationella rödakorskommittén (ICRC) har ett litet kontor med lokal
personal och dess representant i Nairobi besöker Djibouti var tredje månad
och får då i allmänhet tillträde till fängelser och fångläger.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Företrädare från Afrikanska unionens kommitté för mänskliga rättigheter tilläts
för första gången besöka landet år 2000. Företrädarna kunde då möta höga
representanter för regeringen och fick fritt tillträde till fängelser och
organisationer rörande mänskliga rättigheter.
