Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk
på att ge en fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och
rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra
källor
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i
Zimbabwe 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Zimbabwe har en lång historia av allvarliga människorättsövergrepp och
utbredd straffrihet. Sedan den allvarliga krisen 2008-2009 har dock framsteg
gjorts. År 2013 antogs en ny grundlag som stärker skyddet för mänskliga
rättigheter. Samma år hölls de senaste valen, som var fredliga, men vars
trovärdighet ifrågasattes. Även om kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna överlag minskat sedan 2009 har säkerhetssektorn inte
reformerats. Under 2016 har statsapparaten reagerat på missnöjesyttringar
från befolkningen med gamla invanda metoder och en oroande ökning av
kränkningar av de mänskliga rättigheterna har skett.
Den nya grundlagen är i hög grad progressiv och modern och ger gott skydd
för mänskliga rättigheter. Anpassningen av redan existerande lagar till den
nya grundlagen går dock långsamt, särskilt inom områden som är politiskt
känsliga. Såväl befolkning som tillämpande tjänstemän saknar tillräcklig
kunskap om grundlagens innehåll. Politisk vilja att tillämpa samtliga lagar i
grundlagens anda saknas ofta. Människorättskommissionen och övriga
grundlagsfästa kommissioner saknar tillräckliga resurser för att kunna utföra
sina uppdrag och deras oberoende ifrågasätts.
Grundlagen fastställer ett antal sociala och ekonomiska rättigheter för
landets invånare. Genomförandet av dem ska dock ske ”inom ramen för
tillräckliga resurser”, vilket innebär att de i praktiken inte upprätthålls på
grund av landets svåra ekonomiska situation.
Yttrande-, mötes- och pressfriheterna garanteras i grundlagen, men
begränsas i praktiken av lagar som ännu inte grundlagsanpassats. Staten är
största ägare inom både tidningar, radio och TV. Mötesfriheten begränsas
genom att polisen inte ger besked om mötestillstånd i tid eller avslår
ansökaningarna.
Det auktoritära politiska klimatet och intoleransen mot regimkritiska röster
har länge varit ett problem för landets relativt svaga och splittrade
civilsamhällesorganisationer, särskilt de som arbetar för mänskliga rättigheter
och demokratisk samhällsstyrning.
Rättsväsendet i Zimbabwe är politiserat, främst i högre instanser och när
politiska intressen står på spel. I praktiken förekommer straffrihet för
inflytelserika grupper i samhället. Korruption förekommer på alla
samhällsnivåer, också inom polis och domstolsväsende. Polis, militär och
säkerhetstjänst kontrolleras helt av det regeringsbärande partiet Zanu PF.
Tortyr av brottsmisstänkta förekommer, trots förbud i grundlagen.
Särskilt utsatta grupper som barn, kvinnor och personer med
funktionsnedsättning ges särskilt skydd i grundlagen. Kvinnors politiska och
ekonomiska inflytande är dock begränsat och de har i praktiken svagare
rättskydd än män. Våld i hemmet är utbrett och könsrelaterat våld är vanligt
förekommande. Zimbabwiska barn har drabbats hårt av den politiska och
ekonomiska krisen. Många har varit tvungna att sluta skolan när familjen inte
har råd med skolavgifterna, trots rätt till fri skola i grundlagen,. Våld mot
barn är mycket vanligt. En tredjedel av alla flickor gifter sig före 18 års ålder.
Hiv är ett stort hälso- och samhällsproblem. Homosexualitet är
kriminaliserat och diskriminering av hbtq-personer är utbrett.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En princip för god samhällsstyrning
År 2013 antog Zimbabwe en ny grundlag med gott skydd för mänskliga
rättigheter. Den garanterar bland annat alla medborgares rätt att inte utsättas
för diskriminering. Allmänheten har dock bristande kunskap om grundlagens
innehåll och om sina rättigheter. Anpassningen av existerande lagar till
grundlagen och landets internationella och regionala åtaganden vad gäller
2 (18)
mänskliga rättigheter går långsamt, särskilt på områden som är politiskt
känsliga.
I Zimbabwe erkänns även ett informellt rättssystem, men enligt grundlagen
måste traditionella ledare, vilka är ansvariga för dess tillämpning, alltid agera i
enlighet med grundlagen.
Den nya grundlagen reglerar sex oberoende kommissioner, som är antikorruptions-, jämställdhets-, freds- och försonings-, media-, människorättssamt valkommissionen. Människorättskommissionen ger bland annat
invånare möjlighet att påtala statens brott mot mänskliga rättigheter och kan
rekommendera åtal. Upprättandet av kommissionerna har dock tagit tid och
till flera av dem har medlemmar utsetts först nyligen. Kommissionerna
saknar dessutom tillräckliga ekonomiska och administrativa resurser för att
oberoende kunna fullgöra sina mandat.
Det zimbabwiska samhället präglas av att regeringspartiet Zanu PF innehaft
makten sedan självständigheten 1980 och tidvis försvarat detta maktinnehav
med våldsamma och repressiva metoder. Till sin hjälp har de haft militären
och säkerhetssektorn som har mycket utbredd kontroll över samhället.
Staten är i många fall synonym med partiet. De flesta statliga organisationer,
ofta även privata företag, är politiserade.
Rättsväsendets självständighet är begränsad, bland annat till följd av politiska
utnämningar av riksåklagare och domare samt ekonomiska beroendeförhållanden mellan domare och politiker. Åklagarmyndigheten är enligt den
nya grundlagen åtskild från justitiedepartementet, men riksåklagarens
oberoende kan ifrågasättas på grund av nära kopplingar till den politiska
eliten. Lagar tillämpas selektivt mot oppositionella, regimkritiker och
försvarare av mänskliga rättigheter. Ännu har ingen ställts till svars för det
omfattande politiska våldet i samband med valet 2008.
Väntetiderna för avgöranden av överklagade beslut är långa. Författningsdomstolen saknar arbetsordning. Regeringen följer inte alltid domstolsbeslut.
Kvinnor har enligt lag samma tillgång till rättsväsendet som män, men i
praktiken resulterar det partriarkala samhället i begränsningar för kvinnor. I
det informella rättssystemet som tillämpas särskilt på landsbygden har
kvinnor lägre status än män. Kvinnans rättigheter åsidosätts och kvinnor
diskrimineras i till exempel familje- och arvstvister.
3 (18)
Korruption är ett mycket allvarligt problem på alla nivåer i samhället, så även
inom rättväsendet. Åtal för korruption sker selektivt och är ofta politiskt
motiverat mot oppositionsanhängare, medan höga regeringsföreträdare och
deras kontakter undgår såväl åtal som straff. Zimbabwe har plats 154 av 176
i Transparency Internationals index för upplevd korruption år 2016.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Zimbabwe är en grundlagsfäst demokrati med flerpartisystem. Majoritetsval i
enmansvalkretsar gynnar i allmänhet regeringspartiet. Den nya grundlagen
stärkte regeringens och parlamentets ställning på bekostnad av presidentens
och begränsar även innehavet av presidentämbetet till två femårsperioder.
Begränsningen gäller dock inte retroaktivt vilket innebär att president Robert
Mugabe, som har varit landets ledare sedan självständigheten 1980, kan ställa
upp i nästa presidentval 2018.
Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet som består av två kammare;
senaten och nationalförsamlingen, båda med en femårig mandatperiod.
Nationalförsamlingen har 270 ledamöter. Mycket liten skillnad råder i landet
mellan kvinnors och mäns valdeltagande, men antalet kvinnor som ställer
upp som kandidater är lågt. Av landets parlamentariker är 32 procent
kvinnor. Antalet kvinnliga parlamentariker fördubblades i senaste valet tack
vare en tillfällig kvotering, samtidigt som andelen direktvalda kvinnor
minskade. I lokala organ ligger den kvinnliga representationen på 16 procent.
Val har vid flera tillfällen varit våldsamma. Folkomröstningen om den nya
grundlagen samt senaste president- och parlamentsvalen år 2013 var dock i
stort sett fredliga. Zanu PF vann president-och parlamentsvalen, men valresultatens trovärdighet ifrågasattes på grund av ofullständig röstlängd och
tvivel rörande valkommissionens oberoende. Afrikanska Unionen och
Southern African Development Community (SADC) hade officiella observatörer på
plats och även EU närvarade, om än inte med officiella observatörer. Flera
oppositionspartier deltog i valen och kunde kampanja relativt fritt.
Möjligheten för oppositionen att nå ut med budskap i statskontrollerad
media var dock obefintlig. Det finns nära hundra politiska partier.
4 (18)
Det civila samhällets utrymme
Zimbabwe har ett stort antal civilsamhällesorganisationer. Civilsamhället är
relativt splittrat och svagt. Ett auktoritärt politiskt klimat och intolerans mot
regimkritiska röster försvårar situationen för landets
civilsamhällesorganisationer, särskilt de som arbetar för mänskliga rättigheter
och demokratisk samhällsstyrning.
De flesta civilsamhällesorganisationer är registrerade som privata ideella
organisationer under den så kallade PVO-lagen (the Private Voluntary
Organizations Act). Enligt den ska organisationer registreras hos Ministry of
Labour and Social Welfare som utser en styrelse med befogenhet att granska
och kontrollera verksamheten. En organisation kan nekas registrering utan
sakliga skäl. Civilsamhällesorganisationernas verksamhetsmiljö påverkas
även av regler för administration, polisförfaranden och rättspraxis.
Presidenten kan förklara organisationer som olagliga med hänvisning till
offentlig säkerhet och ordning.
Det finns flera aktiva människorättsorganisationer som öppet granskar och
kritiserar staten, men husrannsakningar, godtyckliga frihetsberövanden av
anställda samt konfiskering av egendom har förekommit. Det finns inga
formella krav på regelbunden dialog mellan regeringen och civilsamhället,
men kontakterna dem emellan har förbättrats sedan krisen 2008-2009.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Grundlagen slår fast rätten att inte torteras eller utsättas för grym, omänsklig
eller förnedrade behandling. Enligt civilsamhällesorganisationen Counselling
Services Unit ökade antalet människor som sökte vård för organiserat våld och
tortyr under 2016 med nära 50 procent från 2015, från 476 till 713 personer.
Majoriteten av dessa var offer för polisbrutalitet vid offentliga
demonstrationer. Förövare åtalas endast i ett begränsat antal fall och få offer
har fått kompensation från staten. Då tortyr inte kriminaliserats åtalas
gärningsmän, i de fall det överhuvudtaget sker, för mindre allvarliga brott
såsom överfall och bortföranden.
Det finns inga bekräftade fall av statssanktionerade politiska mord eller
utomrättsliga avrättningar under 2015 och 2016, men politiskt motiverade
gripanden är inte ovanligt. Förhållandena i häkten och arrestlokaler är
5 (18)
mycket undermåliga. Förhållandena i fängelserna präglas av platsbrist samt
brister i hygien, mathållning och sjukvård. Dödligheten i fängelserna är hög,
huvudsakligen på grund av hiv och andra smittsamma sjukdomar. Poliser
och anhållna vittnar också om att fysiskt våld och andra brutala övergrepp
förekommer vid gripanden och förhör. Inga rapporterade fall av isolerade
fångar finns 2015-2016.
Människohandel för sexuella ändamål och tvångsarbete förekommer.
Zimbabwe är ursprungs-, transit- och mottagarland för män, kvinnor och
barn, främst i städer som gränsar till Sydafrika, Moçambique och Zambia.
Dödsstraff
Dödsstraff kan utdömas i Zimbabwe för mord, högförräderi samt brott
kopplade till terrorism, sabotage och samhällsomstörtande verksamhet.
Sedan 2005 har inga domar verkställts, men 117 personer väntar på
avrättning. Kvinnor samt män under 21 och över 70 år kan enligt den nya
grundlagen inte dömas till döden. Vicepresident Emmerson Mnangagwa,
tillika justitieminister, har tagit tydlig ställning mot dödsstraff och offentligt
lovat att inte tillåta några avrättningar. Frågan har diskuterats i parlamentet,
där många stödjer ett avskaffande av dödstraffet. Att den inhemska
opinionen vill bevara straffet används som argument för att inte avskaffa det.
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden av människorättsförsvarare och regimkritiker
rapporteras av företrädare för det civila samhället, journalister och
oppositionen. Att gripna inte får träffa advokat har förekommit i politiskt
känsliga fall.
Människorättsaktivisten Itai Dzamara som fördes bort av okända män i mars
2015 är fortfarande försvunnen. Polisens utredning är inte avslutad, men den
allmänna uppfattningen är att säkerhetstjänsten låg bakom försvinnandet.
Rättssäkerhet
Grundlagen fastställer rätten till en rättvis och offentlig rättegång, rättigheter
i samband med gripande, under häktning samt under tiden innan rättegång.
Polisen måste informera den anhållne om åtalen innan individen häktas och
ett förberedande förhör i domares närvaro ska ske inom 48 timmar efter
gripande. Dock respekteras inte alltid dessa rättigheter i praktiken. Det
förekommer att personer förvägras borgen och ibland sitter häktade i
6 (18)
månader i väntan på rättegång. Det förekommer att polisen griper politiska
och civila aktivister på falska juridiska grunder och sedan släpper dem nästa
dag utan åtal.
Varje svarande har rätt till advokat, men de flesta svaranden i lägre
domstolar har inte tillgång till juridisk representation. Den som saknar
ekonomiska möjligheter att betala för advokat kan ansöka om juridiskt
ombud finansierat av staten, men ansökningar beviljas sällan om inte
dödstraff finns i straffskalan. Legal Aid Directorate (LAD) är en statlig
institution med uppgift att ge juridisk assistans till medborgare med knappa
ekonomiska resurser, men den är underfinansierad och når inte hela
befolkningen. Höga domstolsavgifter begränsar befolkningens tillgång till
rättsystemet.
Politiskt känsliga fall tar längre tid att utreda, längre tid att avgöra och risken
är större att avgörandena påverkas otillbörligt.
Straffbarhetsåldern i Zimbabwe är sju år.
Straffrihet
Straffrihet är ett stort problem i Zimbabwe, som har en historia av
omfattande politiskt våld. Många offer väntar fortfarande på upprättelse och
många förövare går fortfarande fria. Poliser och andra statliga företrädare
som gör sig skyldiga till brott löper liten risk att ställas till svars.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande- och pressfriheterna fastställs i grundlagen. Existerande lagar,
såsom lagen om offentlig ordning och säkerhet (Public Order and Security Act,
POSA) och lagen om tillgång till information och integritetsskydd (Access to
Information and Protection of Privacy Act, AIPPA) har dock inte anpassats, vilket
innebär långtgående inskränkningar i yttrande- och pressfriheten.
POSA förbjuder ”falska uttalanden som skadar staten eller initierar allmän oreda och
våld”. Gripanden, åtal och domar mot privatpersoner, journalister, konstnärer och politiker som anklagas för att ha förolämpat eller undergrävt
presidentens auktoritet förekommer. Konstitutionsdomstolen har dock förklarat bestämmelsen om förolämpning av presidenten som oförenlig med
grundlagen. AIPPA kräver att alla journalister har ett förnybart ettårigt
tillstånd. Även förläggare och utgivningsföretag måste registreras. Viss
7 (18)
självcensur kan förekomma, men i privat media är journalister och aktivister
mycket frispråkiga och tydliga i sin kritik av regimen.
Journalister, aktivister och försvarare av mänskliga rättigheter utsätts för hot,
trakasserier och frihetsberövanden med hänvisning till de båda lagarna. I
Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2016 ligger Zimbabwe på plats
124 av 179. Villkoren för utländska journalister har förbättrats och
internationella medier som al-Jazeera, BBC och CNN är verksamma i landet.
Den grundlagsfästa Mediekommissionen, som har till uppgift att
upprätthålla, främja och utveckla mediefrihet och årligen rapportera till
parlamentet, lyder under Informationsdepartementet, vilket begränsar dess
oberoende. Begränsade resurser, liksom det restriktiva regelverket, försvårar
kommissionens arbete. Staten, som i stor utsträckning kontrolleras av
regeringspartiet, dominerar och kontrollerar stora delar av media. Detta
gäller särskilt på landsbygden. Staten är största ägare inom både tidningar,
radio och TV. Selektiv registrering av TV- och radiostationer tillämpas.
Förtal och vinklad medial rapportering förekommer i statliga sändningar.
Det finns sju oberoende dags- respektive veckotidningar, som är tydliga i sin
regeringskritik. Dessa är koncentrerade till Harare och andra större orter.
Regeringen har rätt att övervaka all kommunikation i landet, inklusive
internetaktivitet. Trots den restriktiva miljön för traditionella medier har
internet- och mobiltelefonkommunikation hittills, med få undantag, varit
tillgänglig och fri från statlig inblandning. Regeringen har dock föreslagit
striktare regler med hänvisning till nationell säkerhet. Även ekonomiska
restriktioner används genom höjda priser på internetpaket.
Grundlagen stadgar rätt till information från statliga institutioner om
informationen behövs för utkrävande av ”offentligt ansvar” eller utövande
av en rättighet, men zimbabwisk förvaltning präglas fortfarande av slutenhet.
Mötes- och föreningsfrihet
Det finns inga rättsliga inskränkningar i medborgarnas rättigheter att ansluta
sig till eller bilda politiska partier eller organisationer. I praktiken hindras
dock organisationer som inte är kopplade till regeringspartiet i sin
verksamhet. Flera organisationer har utsatts för inbrott och
husrannsakningar. Hot och trakasserier mot medlemmar förekommer.
8 (18)
Fackföreningar och facklig verksamhet är tillåtna, men föreningsfriheten
inskränks i och med förbud att hålla möten utan tillstånd.
Mötesarrangörer måste enligt lag meddela polisen om planerade offentliga
sammankomster i förväg. Lagen ger också polisen rätt att förbjuda sammankomster på grund av säkerhetsskäl. Det förekommer att organisationer som
meddelat polisen om sina planer inte får svar eller vägras tillstånd, särskilt
om organisationen eller dagordningen är regeringskritisk. Vid
demonstrationer som hållits det senaste året har övervåld förekommit och
demonstranter har godtyckligt frihetsberövats. Det förekommer att
regeringspartiet ger ekonomiska incitament eller hotar människor för att få
dem att delta i deras evenemang.
Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfrihet råder och inga kända restriktioner finns för bildandet av
kyrkliga samfund eller religionsutövande. De tre största grupperna utgör
kristna (87 procent), traditionella religioner (3,8 procent) och islam (0,9
procent).
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Zimbabwe har ratificerat samtliga av ILO:s åtta centrala konventioner.
Rätten till arbete och skydd undergrävs emellertid när arbetslösheten och
undersysselsättningsgraden växer i takt med att ekonomin krymper och
tvingar människor ut i osäkra, informella arbeten. Bristen på arbete gör att
miljontals zimbabwier söker sig utomlands för att arbeta, i första hand till
Sydafrika men även till andra grannländer och till Storbritannien.
Exakta arbetslöshetssiffror finns inte att tillgå, men arbetslösheten
uppskattas vara över 90 procent varför människor istället söker försörjning
eller tillfälliga inkomster i den informella sektorn. Unga och kvinnor är värst
drabbade. Merparten av arbetstillfällen finns i informella företag,
gatuförsäljning och många bedriver småskaligt jordbruk för det egna
hushållet. Andra viktiga ekonomiska verksamheter är smuggling, byteshandel
och illegal metallutvinning i dagbrott.
Existerande riktlinjer vad gäller minimilön och arbetstimmar följs inte på
grund av bristande kontrollmekanismer. Barnarbete förekommer, till
9 (18)
exempel på jordbruk och i gruvor. Den informella gruvsektorns expansion
har lett till att gruvarbetare, inklusive barn, utsätts för arbetsmiljöer med
farliga kemikalier och miljöavfall.
Diskriminering i arbetslivet på grund av hudfärg, kön, etnicitet, politisk åsikt,
religion, ursprungsort, funktionsnedsättning, hiv-status eller graviditet är
förbjudet enligt lag. Tillämpningen brister dock.
Fackföreningar och facklig verksamhet är tillåtna. Centralorganisationen
Zimbabwe Congress of Trade Unions (ZCTU) har varit en betydelsefull
samhällsaktör. Fackföreningarnas inflytande har dock minskat väsentligt i
takt med den ökande arbetslösheten.
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Grundlagen stadgar rätt till hälsovård, men endast inom ramarna för
tillgängliga resurser, varför de senaste årens politiska och ekonomiska kris
har urholkat rättigheterna. Tillgången till och kvaliteten på vård varierar över
landet och mellan inkomstgrupper. Avgifter och korruption leder till
diskriminering, särskilt av utsatta grupper som till exempel prostituerade.
Bristande tillgång till läkemedel utgör ett stort bekymmer i vissa provinser.
Behov hos personer med funktionsnedsättning beaktas sällan inom
hälsovården.
Ett stort hälso- och samhällsproblem är hiv. Uppskattningsvis är 1,2
miljoner människor smittade med hiv. Hiv-prevalensen för vuxna har
minskat från 18 procent 2005 till 13,8 procent 2015. Det är fortfarande
kvinnor som är mest drabbade. Politisk vilja att hantera hiv-situationen finns
och en flerårig handlingsplan har antagits. Bromsmediciner är gratis.
Mödradödligheten har minskat men är fortfarande bland de högsta i världen,
med 614 dödsfall per 100 000 födslar, enligt UNICEF. Många hälsoproblem
hos flickor och unga kvinnor är nära kopplade till bristen på respekt för
sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, barnäktenskap, sexuella
övergrepp, tidiga graviditeter och osäkra aborter. Abort är förbjudet förutom
om graviditeten är en följd av våldtäkt och marknaden för olagliga aborter
växer. Tillgången till undervisning om sex och samlevnad samt
preventivmedel är otillräcklig, vilket är en bidragande orsak till högt antal
tonårsgraviditeter och att många flickor lämnar skolan i förtid.
10 (18)
Enligt Zimbabwe Demographic and Health Survey 2015 är spädbarnsdödligheten
50 per 1 000 barn. Ofta är dödsfallen en följd av sjukdomar som kan
förebyggas, såsom diarré, lunginflammation och hiv. Mer än tio procent av
alla barn under fem år beräknas vara undernärda.
Förväntad medelivslängd för män är 59 år och för kvinnor 62 år.
Rätten till utbildning
Den tidigare höga utbildningsnivån och läskunnigheten har under de senare
årens ekonomiska och politiska kris försämrats. Rätten till statsfinansierad
grundutbildning är enligt grundlagen begränsad av ”rimliga resurser” och
utbildning är därför varken kostnadsfri eller obligatorisk.
Enligt statistik från UNICEF går 93 procent av alla barn i skolan, men
endast runt hälften av dem går ut grundskolan. Skolavgifter, skrivböcker och
skoluniform är ekonomiskt betungande för hushållen och avhopp är vanligt,
såväl i grundskolan som på högre nivåer. Flickor och pojkar har samma rätt
och tillgång till skolgång, men det finns en tendens att i första hand låta
pojkar gå i skolan om familjen har knappa resurser. Tidiga graviditeter och
äktenskap är vanliga anledningar till att flickor lämnar skolan i förtid. En halv
miljon barn uppges enligt UNICEF arbeta istället för att gå i skolan.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Landet har goda förutsättningar för jordbruk, men år av politisk och
ekonomisk kris samt det senaste årets torka, har lett till att 4,2 miljoner
människor riskerar matosäkerhet enligt den nationella
civilsamhällesorganisationen Zimbabwe Vulnerability Assessment Committee
(ZimVAC).
Över 90 procent av statsbudgeten går till offentliganställdas löner, vilket
lämnar mycket litet utrymme för sociala och ekonomiska investeringar.
Miljoner människor saknar regelbunden tillgång till rent vatten och elbrist är
ett stort problem. Enligt nationell statistik är fattigdomen mest utbredd på
landsbygden i landets västra delar där 86 procent av befolkningen i
Matabeleland North lever i fattigdom. Den är lägst i de två största städerna
där 36-37 procent lever i fattigdom. I övriga delar av landet ligger
fattigdomen på mellan 65 och 75 procent.
11 (18)
Enligt grundlagen ska ingen person bli vräkt eller få sitt hem rivet utan ett
domstolsbeslut. Det fastställs också att staten är skyldig att förse
befolkningen med skydd och tak över huvudet. Omfattande rivningar av
olagliga bostäder har gjorts de senaste åren utan att dessa bestämmelser har
respekterats.
Zimbabwe har plats 154 av 188 i UNDP:s index för mänsklig utveckling
2015.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Zimbabwe är till stor del ett patriarkalt samhälle. Sedvänjor och det
informella rättssystemet underminerar kvinnors rättigheter i många fall,
särskilt på landsbygden. De flesta kvinnor arbetar i den informella sektorn
eller i jordbruket där de bär en tung arbetsbörda samtidigt som de ser efter
hem och barn. Statlig barnsomsorg finns inte. Det är i allt högre grad
accepterat för kvinnor att göra yrkeskarriär, även om det fortfarande är svårt
i praktiken. Kvinnor är underrepresenterade i beslutspositioner i offentlig
och privat sektor. Kvinnor återfinns dock oftare än män som egenföretagare,
vanligen inom mikro-, små eller medelstora företag och i den informella
sektorn. Zimbabwe har en aktiv kvinnorörelse. Det finns ett flertal
civilsamhällesorganisationer som gemensamt genom Women´s Coalition of
Zimbabwe (WCoZ) arbetar för att förbättra jämställdhet och öka inflytande
för kvinnor i beslutsfattande på alla nivåer i samhället samt öka kvinnors
åtnjutande av mänskliga rättigheter.
Zimbabwes grundlag slår fast jämställdhet som en rättighet, men det har
ännu endast i begränsad utsträckning inkorporerats i den nationella
lagstiftningen. Vissa framsteg har gjorts avseende anpassning av lagar, men
jämställdhetskommissionen och departementet för kvinnofrågor är
underbemannade och saknar ekonomiska resurser.
Våld i hemmet och könsrelaterat våld är mycket vanligt förekommande och
har ökat. Enligt statistik från Zimbabwe Demographic and Health Survey har
35 procent av alla kvinnor varit utsatta för fysiskt våld. Våld i hemmet är inte
olagligt, medan våldtäkt är det. Få fall anmäls, vilket i hög grad beror på
kvinnors ekonomiska beroende av män och att kvinnans partner i majoriteten av fallen är förövaren.
12 (18)
Någon tradition att tillämpa kvinnlig könsstympning finns inte i Zimbabwe.
Barnäktenskap är vanligt förekommande. Av alla flickor ingår 31 procent
äktenskap före 18 års ålder. I januari 2016 slog konstitutionsdomstolen fast
att barnäktenskap strider mot grundlagen och äktenskap mellan personer
under 18 år har nu förbjudits. Tillämpningen av denna lagstiftning dröjer
dock. Handel med kvinnor och flickor förekommer, men statistiken är
bristfällig. Prostitution är förbjudet men vanligt förekommande.
Barnets rättigheter
Skydd för barns rättigheter fastställs i grundlagen liksom att staten måste
vidta åtgärder för att skydda barn från barnarbete, sexuellt utnyttjande,
politisk aktivitet och häktning. Dessutom måste staten säkerställa att barn får
föräldrars omsorg, tak över huvudet, grundläggande näring, utbildning,
hälsovård och tillgång till sociala tjänster. Tillämpningen av lagen brister
dock. Flickor är mer utsatta än pojkar för könsrelaterat våld, arbetar i högre
grad i hemmet samt tas tidigare ur skolan och gifts bort.
Många barn på landsbygden saknar födelsecertifikat. Utan
identitetshandlingar kan de förvägras tillgång till sina rättigheter, såsom rätt
till utbildning och socialt skydd. Barnaga är tillåtet.
Enligt UNFPA är sexuella övergrepp vanligt förekommande, men leder
sällan till rättsliga påföljder. Barnprostitution förekommer och bedöms öka.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Folkgruppen shona utgör 82 procent av befolkningen, ndebele 14 procent,
vita mindre än 1 procent samt övriga etniska folkgrupper 3 procent. Ndebele
har sedan självständigheten indirekt diskriminerats av statsmakten, till
exempel genom att inte prioriteras i utvecklingsinsatser. Under 1980-talet
avrättades minst 20 000 ndebele som förmodat oppositionella. De skyldiga
har inte straffats och offrens anhöriga har inte kompenserats. En annan
utsatt folkgrupp är tonga, som tvångsförflyttades när Karibadammen
byggdes på 1950-talet.
Sedan den våldsamma landreformen inleddes år 2000 har kommersiella
jordbrukare av europeiskt ursprung varit en särskilt utsatt grupp. Endast
några hundra av dem är fortsatt verksamma. Enligt den så kallade
indigeniseringslagen ska alla företag värda mer än 500 000 USD ägas till
13 (18)
minst 51 procent av inhemska zimbabwier vilka definieras som personer
som var socialt missgynnade före landets självständighet 1980. Detta hindrar
zimbabwier av europiskt ursprung från att vara majoritetsägare.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Grundlagen garanterar alla medborgares rätt att inte utsättas för
diskriminering men förbjuder inte diskriminering på grund av sexuell
läggning eller könsidentitet. Manlig homosexualitet är olaglig i Zimbabwe.
Straffet är fängelse eller böter upp till 5 000 dollar. Acceptansen av hbtqpersoner är låg, såväl offentligt som hos befolkningen. Hbtq-personer får
inget utrymme i statskontrollerade medier samt har svårt att erhålla
demonstrationstillstånd. De kan endast räkna med begränsat skydd från
polisen och det rapporteras om fall där polis deltagit i misshandel av hbtqpersoner.
Den låga toleransen mot hbtq-personer leder till att rätten till hälsa
inskränks. Förlöjligande och trakasserier inom sjukvården gör att många
undviker att söka vård för sexuellt överförbara sjukdomar.
Flyktingars och migranters rättigheter
De 9 000 flyktingar som finns i landet får endast bo i flyktinglägret i
Tongogara, där UNHCR och World Food Programme (WFP) samarbetar, men
måste arbeta utanför området. Flyktingar från andra länder tas inte emot för
vidarebosättning.
Landreformen, utrensningsaktioner riktade mot oppositionella och våldsamheter under valet 2008 genererade ett stort antal internflyktingar. Enligt
Internal Displacement Monitoring Centre fanns år 2015 omkring 36 000
internflyktingar kvar i landet. Flertalet av dessa har integrerats, men
fortfarande finns marginaliserade grupper som lever under mycket svåra
förhållanden.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Regeringen ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning år 2013. Den nya grundlagen innehåller skydd för
rättigheter för personer med funktionsnedsättningar genom förbud mot
diskriminering i arbetslivet, krav på tillgång till offentliga utrymmen samt
tillgång till utbildning och hälsovård. Genomförandet är dock uttryckligen
villkorat till att tillgängliga resurser finns och mycket återstår att göra.
14 (18)
Negativa attityder och diskriminering är utbrett. Personer med
funktionsnedsättning exkluderas i hög grad från statliga tjänster.
Resurs- och kunskapsbrist leder till att personer med psykisk funktionsnedsättning inte blir diagnotiserade och de får heller inte adekvat behandling
eller skolgång. Diskriminering och exkludering begränsar även personers
med funktionsnedsättning sexuella och reproduktiva hälsa.
15 (18)
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga
rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1991. Det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet
om avskaffandet av dödsstraffet har inte ratificerats.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1991.
Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination
(ICERD) ratificerades år 1991.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) ratificerades år 1991. Det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt har inte ratificerats.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman
or Degrading Treatment or Punishment (CAT) och det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr har inte ratificerats.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning
i väpnade konflikter ratificerades år 2013. Det tillhörande protokollet om
handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2012.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2013.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the
16 (18)
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) har inte ratificerats.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee
Convention) och det tillhörande protokollet ratificerades år 1981.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the
International Criminal Court (ICC) har signerats 1998.
Regionala instrument
Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, African Charter on
Human and Peoples Rights (ACHPR), ratificerades år 1986.
Tilläggsprotokollet om kvinnors rättigheter ratificerades år 2008.
Afrikanska stadgan om barnens rättigheter och välfärd, African Charter on the
Rights and Welfare of the Child, (ACRWC), ratificerades år 1995.
Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga
rättigheter, demokrati och rättsstatens principer
Många internationella organisationer är verksamma i Zimbabwe inom
områden som såväl indirekt som direkt berör mänskliga rättigheter. Bland
dessa kan nämnas UNDP, UNFPA, UNICEF, UN Women, Röda Korset,
IOM, ILO, TIZ och OCHA.
Förutom att svenskt stöd går genom flera av de ovanstående internationella
organisationerna, så riktas en stor del av det svenska stödet inom området
mänskliga rättigheter till lokala eller regionala organisationer. De svenska
insatserna syftar bland annat till att ge juridisk hjälp och rådgivning och till
att stödja marginaliserade samhällsgrupper för att stärka zimbabwiers
kapacitet att hävda sina mänskliga och lagenliga rättigheter, och bidra till att
lagen samt de utökade konstitutionella och mänskliga rättigheterna efterföljs.
Även mediaorganisationer, ungdomsorganisationer samt organisationer som
arbetar med jämställdhet är föremål för svenska insatser.
17 (18)
EU och Sverige ger, via UNDP, stöd till parlamentet. EU stöder också delar
av rättssektorn. EU ger också stöd till civilsamhällets organisationer som är
aktiva inom mänskliga rättigheter, fredsbyggande och jämställdhet. Ett stort
fokus för flera givare är det kommande valet och stöd till organisationer som
arbetar för en förbättrad valprocess.
Zimbabwe granskades i november 2016 i FN:s universella
granskningsmekanism (UPR). Sveriges rekommendationer handlade bland
annat om civilsamhällets utrymme, kvinnors rättigheter och könsbaserat
våld, ratificering av tortyrkonventionen samt yttrande- och församlingsfrihet.
18 (18)
