Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Djibouti 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Djibouti ligger på plats 150 av totalt 177 länder på FN:s index över mänsklig
utveckling. Respekten för mänskliga rättigheter (MR) är i många avseenden
bristfällig, även om förbättringar har skett under de senaste åren.
Konstitutionen täcker flertalet viktiga frågor men respekteras inte alltid. Det
förekommer trakasserier mot den politiska oppositionen. Domstolsväsendet är
i praktiken inte oberoende, och det förekommer att polis och militär gör sig
skyldiga till godtyckliga frihetsberövanden. Förhållandena i fängelserna är
dåliga. Kvinnan har en låg ställning i samhället. Det beräknas att 98 procent av
alla kvinnor och flickor över sju år har utsatts för könsstympning.
Djibouti har en förhållandevis stor säkerhetsapparat och välutrustad armé.
Landet hyser Frankrikes största garnison i Afrika med nära 3 000 soldater.
Därutöver finns en större kontingent från USA med cirka tusen soldater och
två mindre från Spanien respektive Tyskland. Landet saknar i stort sett såväl
industri som jordbruk och lever främst av handel, inklusive inkomster från den
välutbyggda hamnen.
Presidentval hölls den 8 april 2005. President Guelleh var ensam kandidat efter
att den ende oppositionsledaren hade dragit sig ur. Enligt officiella uppgifter
röstade 79 procent av uppskattningsvis 197 000 registrerade väljare.
Oppositionen anklagade regeringen för omfattande valfusk.
Regionala val genomfördes för första gången i mars i år. RPP, det dominerande
partiet i den styrande UMP-koalitionen, vann 161 av 204 mandat och fick
majoritet i samtliga regionala församlingar. Till skillnad från landets tidigare val
användes ett proportionellt valsystem. Den största oppositionsalliansen, UAD,
bojkottade valet medan ett stort antal småpartier ställde upp.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Djibouti har ratificerat/anslutit sig till följande konventioner:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
samt anslutit sig till dess två fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt respektive om avskaffande av dödsstraffet
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(ICESCR)
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW), men inte till dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT), men inte dess fakultativa
tilläggsprotokoll
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC). De fakultativa
protokollen om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi
och om barn i väpnade konflikter har undertecknats men inte
ratificerats.
- Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC)
- Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
Djibouti ligger efter i rapporteringen till konventionernas
övervakningskommittéer vad avser ICCPR, ICESCR, CAT, CEDAW samt
CRC.
Djibouti är medlem av FN:s råd för mänskliga rättigheter.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Allmänt är respekten för rätten till liv och kroppslig integritet bristfällig i
Djibouti. Konstitutionen förbjuder tortyr, men det har då och då förekommit
uppgifter om att polisen har misshandlat och även torterat fångar.
Förhållandena i fängelserna är svåra. Fängelset Gabode i Djibouti stad är byggt
för 350 fångar men uppges emellanåt hysa dubbelt så många. Fångarna måste
ibland betala för att få mat. Misshandel och våldtäkter förekommer. Medicinsk
vård är bristfällig och möjligheter till utbildning eller rehabilitering av fångar
saknas.
3
Enligt konstitutionen får enskildas hem, familj, korrespondens och
kommunikationer inte störas av myndigheterna. Emellertid förekommer
rapporter om att polisen genomsöker hus utan tillstånd från åklagare, och att
oppositionella kan få sin post undersökt och telefonen avlyssnad.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades helt år 1995.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden uppges förekomma. Enligt strafflagen från
1995 måste en arresterad person häktas inför domstol inom 48 timmar och alla
måste dömas inom åtta månader efter att ha häktats. I praktiken åsidosätter
polisen ofta dessa regler. Det förekommer att personer hålls arresterade utan
möjligheter att kommunicera med anhöriga eller advokat.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Enligt konstitutionen är domstolarna oberoende av statsmakten. Rapporter
förekommer dock om att myndigheterna lägger sig i rättsskipningen, även i fall
som inte rör landets säkerhet. Domare utses på livstid. Rättsskipningen baseras
på fransk napoleonisk lag, shariarätt samt traditionell nomadisk rätt. Dömda
kan överklaga till en högsta domstol som kan åsidosätta utslag i lägre instans.
Shariarätt tillämpas i civilmål och familjetvister. På landsbygden löses tvister
ofta genom traditionell rätt som kan föreskriva till exempel blodshämnd vid
mord.
Det finns ett ombudsmannaämbete som dels deltar i parlamentets lagstiftande
arbete, dels har ett uppdrag för att medla mellan frivillig- och
regeringsanknutna organisationer.
7. Straffrihet
Grovt våld från polis och militär förekommer (se avsnitt 3). Rapporter saknas
om att de ansvariga skulle ha lagförts.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Konstitutionen tillgodoser rätten till yttrande- och mediafrihet. Det har
emellertid förekommit att oppositionella som publicerat kritik mot regeringen
har åtalats, och att berörd tidning fått sitt tillstånd indraget. Självcensur tycks
förekomma i viss utsträckning. Den viktigaste tidningen utkommer två gånger i
veckan och ägs av regeringen. Det finns några oberoende tidningar som
4
utkommer varje vecka eller månad och som öppet kritiserar regeringen.
Regeringen driver radio- och TV-stationerna. Tillgång till Internet finns men
kontrolleras av regeringen.
Mötesfrihet råder enligt konstitutionen men begränsas i praktiken av
regeringen. Inrikesministeriet kräver tillstånd för större möten. Sådant tillstånd
ges i regel men begränsas av att polis vid till exempel politiska möten uppträder
hotfullt och trakasserar mötesdeltagare. Oppositionsledare tillämpar ofta
återhållsamhet med offentliga möten för att inte provocera polisen.
Arbetare har enligt konstitutionen rätt att bilda fackföreningar. I praktiken har
regeringen inskränkt denna rättighet och 1999 tog regeringen kontroll över de
två största fackföreningarna. Sedan dess har oberoende fackföreningar i stort
sett upphört att verka. ILO har protesterat mot regeringens övergrepp mot
fackföreningarna. Mindre än 20 procent av löntagarna är fackligt anslutna.
Arbetstagare har också rätt att strejka förutsatt att inrikesministeriet meddelas
48 timmar i förväg. Denna rättighet utövas också i praktiken, men det
förekommer att regeringen ingriper mot strejker.
Islam är statsreligion men konstitutionen etablerar samtidigt religionsfrihet i
landet. Regeringen respekterar i allmänhet denna frihet. Över 99 procent av
befolkningen är sunni-muslimer.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Regionala och kommunala val genomfördes för första gången i mars i år. Valen
avsåg fem regionala församlingar samt tre kommunala församlingar i Djibouti
stad. Rassemblement populaire pour le progrés (RPP), det dominerande partiet
i den styrande koalitionen Union pour la majorité présidentielle (UMP), vann
161 av 204 mandat och kommer att kontrollera samtliga dessa församlingar
under de närmaste fem åren. Till skillnad från vid tidigare val användes ett
proportionellt valsystem. Den största oppositionsalliansen, Union pour une
alternance démocratique (UAD), bojkottade och förkastade valet medan ett
stort antal småpartier ställde upp.
Landets andre president, Ismael Omar Guelleh, omvaldes den 8 april 2005 för
en andra och sista mandatperiod om sex år. President Guelleh var ensam
kandidat efter att den ende oppositionsledaren som hade visat intresse dragit
sig ur. Enligt officiella uppgifter deltog 79 procent av uppskattningsvis 197 000
registrerade väljare. Oppositionen ifrågasatte dock denna siffra och uppgav att
omfattande valfusk hade förekommit. Dagen före valet demonstrerade
hundratals människor mot presidentvalet. Polisen bemötte demonstranterna
med tårgas men uppgav att ingen människa skadades. Valobservatörer från
5
bland annat Arabförbundet uppgav att valen hade genomförts under fredliga
former.
Nationalförsamlingen har 65 ledamöter varav sju platser reserveras för kvinnor
enligt lag (antalet kvinnliga ledamöter är också sju stycken). Begränsningen av
antalet politiska partier (fyra stycken) hävdes i september 2002. Parlamentsval
genomfördes därefter i januari 2003 med åtta deltagande partier. Presidenten
Guellehs koalition UMP vann samtliga platser i nationalförsamlingen. UAD
fick visserligen 37 procent av rösterna, men erhöll inga parlamentsplatser då
det inte fick majoritet i någon enskild valkrets. UAD hävdade att valen ej gick
rätt tillväga och uppmanade till strejk. Regeringen förbjöd emellertid strejken
med motiveringen att den riskerade leda till oroligheter. Internationella
observatörer från bland annat AU och Arabförbundet noterade frånvaron av
våld under parlamentsvalen men uppgav också att oegentligheter hade
förekommit.
Presidentens parti RPP dominerar UMP. RPP:s medlemmar tillhör klanen
somali issa. Det andra viktiga partiet inom UMP är Front pour la restauration
de l’unité et de la démocratie (FRUD) vars medlemmar tillhör folkgruppen
afar. RPP kontrollerar i praktiken statsapparaten och trakasserar emellanåt
oppositionen. Två ytterligare partier ingår i UMP. Oppositionsblocket UAD
består liksom UMP av fyra partier.
FRUD har även en illegal fraktion som i flera år under 1990-talet bedrivit
gerillakrig mot regeringen i landets norra del. Dess ledare slöt i maj 2001 ett
fredsavtal med regeringen, och ansträngningar görs nu att med stöd av externt
bistånd återuppbygga den krigsdrabbade och minbelagda norra delen av landet.
Soldater från FRUD har integrerats i den 9 000 man starka armén. EUkommissionen har bidragit till kostnaden för demobilisering och
återuppbyggnad i norr men framstegen är ännu blygsamma.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Endast en liten minoritet av befolkningen har regelbundet avlönat arbete och
arbetslösheten uppskattas till 50 procent. Bara de som tillhör de dominerande
klanerna somali issa och afar har i praktiken möjlighet att arbeta i högre tjänster
i förvaltningen.
Minimilönen för outbildad arbetskraft, fastställd 1976, är motsvarande 1 000
SEK per månad. De flesta arbetsgivare betalar dock högre lön. Arbetsveckan
6
är enligt lag 40 timmar, ofta över sex dagar. Övertidsersättning och
semesterförmåner är vanliga.
Djibouti ratificerade under förra året bl.a. ILO:s konventioner om förbud mot
barnarbete (nr 138 och 182) och har därigenom ratificerat samtliga av ILO:s
centrala konventioner.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsovården är undermålig. Enligt tillgänglig statistik finns 1 läkare per
7 700 invånare, varav flertalet verkar i Djibouti stad och blott ett litet fåtal på
landsbygden. Endast kring en fjärdedel av alla ettåriga barn vaccineras mot
tuberkulos och mässling, en även efter afrikanska förhållanden mycket låg
siffra. Hälsosektorns andel av BNP har uppgetts utgöra 3,3 procent.
12. Rätten till utbildning
Skolgång är obligatorisk och kostnadsfri. Föräldrar måste dock betala för
läromedel och transport till skolan, vilket fattiga familjer ofta inte förmår.
Många skolor är i dåligt skick. Av barn i skolåldern är 50 procent av flickorna
och 60 procent av pojkarna registrerade i primärskolan, medan 23 procent av
flickorna och 33 procent av pojkarna är registrerade i sekundärskolan. Endast
20 procent av de som påbörjar sekundärskolan slutför den. Regeringen
bekräftade 1999 ett åtagande från 1998 att 50 procent av alla skolelever skulle
vara flickor, men några förändringar har inte registrerats. 34,5 procent av
befolkningen över 15 år är illitterata. Bland kvinnorna är andelen illitterata, dvs
ej läskunniga, mycket stor.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden är genomgående låg med undantag för ett fåtal områden i
Djibouti stad. Endast en tiondel av landets yta är odlingsbar och utanför
huvudstaden lever befolkningen huvudsakligen av djurskötsel som nomader.
Medellivslängd är 52,8 år. Livsmedelssäkerheten är låg och landet har ett
ständigt behov av livsmedelsbistånd. Vattenbrist är ett allvarligt och ökande
problem. Det är tillåtet för privatpersoner att äga mark och hus, och det finns
inga formella inskränkningar av möjligheterna att bedriva företagsamhet.
Av Djiboutis invånare uppges 150 000 personer (över 20 procent av
befolkningen) ha drabbats allvarligt av årets svåra torka. I stort sett drabbades
landets samtliga regioner.
7
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Våld mot kvinnor förekommer men rapporteras sällan. Strafflagen från 1995
föreskriver upp till 20 års fängelse för våldtäkt men lagen tillämpas bara ibland.
Polis inblandas sällan i fall av våld inom hemmet. I rapporterade fall av
våldtäkt av soldater på afar-kvinnor avstod offren på grund av rädsla och skam
att driva brottet till åtal.
Enligt lag har kvinnor samma rättigheter i samhället som män. Sedvänja och
samhällelig tradition samt diskriminering i undervisningen gör emellertid att
kvinnor har få tillfällen till avlönad anställning. Sedvanerätt, baserad på Sharia,
diskriminerar kvinnor vad gäller arv och skilsmässa. Kvinnor tillåts inte resa
utan tillstånd av en manlig släkting. Få kvinnor är tillräckligt utbildade för att
utnyttja rättsväsendet till sin fördel.
Det beräknas att 98 procent av alla kvinnor och flickor över sju år har utsatts
för könsstympning. Denna utförs traditionellt vid 7-10 års ålder. Strafflagen
föreskriver fem års fängelse för den som utför könsstympning, men det är inte
känt att någon har dömts för detta. Kvinnorörelsen Union Nationale des Femmes
Djiboutiennes (UNFD) arbetar mot könsstympning och UNFD:s arbete har haft
viss effekt i Djibouti stad men knappast på landsbygden.
En stor konferens om kvinnlig könsstympning anordnades i Djibouti
under2005. I samband med detta evenemang meddelade premiärministern att
Djibouti hade ratificerat Afrikanska unionens Maputo-protokoll om kvinnlig
könsstympning. Han presenterade också den så kallade Djibouti-deklarationen
varigenom landet utfäster sig att utrota kvinnlig könsstympning.
Förutsättningarna att förbättra kvinnans ställning har ändrats till det bättre
sedan president Guelleh kom till makten 1999. Han utnämnde en minister för
kvinnofrågor, den första kvinnliga ministern någonsin i Djibouti. Det finns
såsom framkommer ovan en medvetenhet om behovet att bekämpa
könsstympning och att förbättra hälsovård och undervisning för kvinnor och
flickor.
I det nya parlamentet har sju platser reserverats för kvinnliga kandidater enligt
lag. Tidigare fanns inga kvinnliga ledamöter.
8
15. Barnets rättigheter
Regeringen har i stort sett inga resurser avsatta för att främja barns välfärd. Ett
fåtal välgörenhetsorganisationer arbetar med barn. Gatubarn finns i Djibouti
stad.
I princip alla flickor i Djibouti utsätts för könsstympning när de är mellan sju
och tio år gamla. Könsstympning är förbjudet enligt lag, men leder aldrig till
åtal, såvitt känt.
Sexuellt våld mot barn förekommer men anses inte vanligt. Regeringen har inte
vidtagit några åtgärder. Strafflagen tillämpas inte och förövare straffas lindrigt,
till exempel med böter för att täcka barnets läkarkostnader.
Enligt lag får barn under 14 år inte arbeta, men lagen följs inte och barnarbete
förekommer, särskilt i familjeägda företag.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
De två dominerande etniska grupperna kontrollerar den politiska makten,
somali issas, som presidenten tillhör, och afar. Medborgare från andra
somaliska klaner (issak, gadabursi och darod) och av jemenitiska eller andra
ursprung förhindras inofficiellt tillträde till högre tjänster i förvaltningen.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är straffbart enligt Shariarätten. Det finns inga rapporter om
att lagen har tillämpats. Att leva öppet som homo-, bi- eller transsexuell får
dock antas vara förknippat med stora svårigheter.
18 Flyktingars rättigheter
Lagstiftningen erkänner flyktingars rättigheter enligt 1951 års
flyktingkonvention. Regeringen har tidigare varit relativt generös med att ge
fristad till flyktingar och samarbetar med UNHCR.
Polisen har då och då gjort razzior för att samla ihop och deportera illegala
invandrare, främst från Etiopien. Detta har ofta skett under brutala former,
och det finns rapporter om misshandel, stöld och våldtäkter från polisens sida i
samband med dessa razzior.
Myndigheterna förklarade under 2003 att alla illegala invandrare var tvungna att
lämna landet senast i mitten av september. En massutvandring ägde rum under
9
framför allt augusti och september. Tidningsuppgifter gjorde gällande att
utvandringen i många fall skedde under svåra omständigheter. Enligt media
sattes flera tusen av de illegala invandrare som inte respekterade regeringens
tidsfrist i ett transitläger varifrån de ska transporteras till grannländerna.
19. Funktionshindrades rättigheter
Det finns ingen lagstiftning som tar hänsyn till funktionshindrade personers
situation eller som förhindrar diskriminering mot dem i arbetslivet. Därmed
har personer med funktionshinder stora svårigheter att försörja sig på en
arbetsmarknad där åtminstone 60 procent av den arbetsföra manliga
befolkningen är undersysselsatt eller arbetslös.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Regeringen tillåter bildandet av lokala organisationer för mänskliga rättigheter
och det finns ett fåtal som är verksamma, till exempel Föreningen för
mänskliga rättigheter i Djibouti (Ligue des Droits Humains à Djibouti).
Internationella rödakorskommittén (ICRC) har ett litet kontor med lokal
personal och dess representant i Nairobi besöker Djibouti var tredje månad
och får då tillträde till fängelser och fångläger.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Representanter från Afrikanska unionens, AU:s, kommitté för mänskliga
rättigheter tilläts för första gången besöka landet år 2000. Man kunde då möta
höga representanter för regeringen och fick fritt tillträde till fängelser och
organisationer rörande mänskliga rättigheter.
