Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Djibouti 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Djibouti ligger på plats 150 av totalt 177 länder på FN:s index över mänsklig
utveckling. Respekten för mänskliga rättigheter (MR) är i många avseenden
bristfällig, även om förbättringar har skett. Konstitutionen täcker flertalet
viktiga frågor men respekteras inte alltid. Den politiska oppositionen
trakasseras. Domstolsväsendet är i praktiken inte oberoende, och det
förekommer att polis och militär gör sig skyldiga till godtyckliga
frihetsberövanden. Förhållandena i fängelserna är dåliga. Kvinnans ställning är
eftersatt och könsstympning mycket vanligt förekommande.
En positiv utveckling är att begränsningen av antalet politiska partier hävdes i
september 2002. Parlamentsval genomfördes därefter i januari 2003 med åtta
deltagande partier. Presidenten Guellehs partiblock UMP vann samtliga platser
i nationalförsamlingen. Oppositionsblocket UAD fick 37 procent av rösterna,
men erhöll inga parlamentsplatser då det inte fick majoritet i något av landets
valdistrikt. UAD hävdar att valen ej gick rätt tillväga.
Presidentval hölls den 8 april 2005. President Guelleh var ensam kandidat efter
att den ende oppositionsledaren som hade visat intresse dragit sig ur. Enligt
officiella uppgifter deltog 79 procent av uppskattningsvis 197 000 registrerade
väljare. Oppositionen ifrågasatte dock denna siffra och uppgav att omfattande
valfusk förekommit.
Djibouti har en kraftigt dimensionerad säkerhetsapparat med en förhållandevis
välutrustad armé. Landet hyser Frankrikes största garnison i Afrika med nära 3
000 soldater. Därutöver finns en större kontingent från USA med cirka tusen
soldater och två mindre från Spanien respektive Tyskland. I landet bor totalt
cirka 8 000 fransmän, och Frankrike bidrar verksamt till landets ekonomi.
Även USA har ökat sitt stöd. Landet saknar i stort sett såväl industri som
2
jordbruk och lever främst av handel, inklusive inkomster från den välutbyggda
hamnen.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Djibouti har ratificerat följande konventioner:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
samt anslutit sig till dess två fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt respektive om avskaffande av dödsstraffet
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(ICESCR)
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW), men inte till dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT), men inte dess fakultativa
tilläggsprotokoll
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC), men inte de tillhörande
protokollen om barn i väpnade konflikter respektive om handel med
barn, barnprostitution och barnpornografi
- Flyktingkonventionen
- Afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter
- Romstadgan om inrättandet av en permanent internationell
brottmålsdomstol (ICC)
Landet har under året ratificerat Afrikanska unionens Maputo-protokoll om
kvinnlig könsstympning. Detta protokoll har dock ännu inte trätt i kraft.
Djibouti ligger efter i rapporteringen till konventionernas
övervakningskommittéer vad avser ICCPR, ICESCR, CAT, CEDAW samt
CRC.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Allmänt är respekten för rätten till liv och kroppslig integritet bristfällig i
Djibouti. Konstitutionen förbjuder tortyr, men det har då och då förekommit
uppgifter om att polisen har misshandlat och även torterat fångar.
Förhållandena i fängelserna är svåra. Fängelset Gabode i Djibouti stad är byggt
för 350 fångar men hyser emellanåt dubbelt så många. Fångarna måste ibland
betala för att få mat. Misshandel och våldtäkter förekommer. Medicinsk vård är
bristfällig och möjligheter till utbildning eller rehabilitering av fångar saknas.
Enligt konstitutionen får enskildas hem, familj, korrespondens och
kommunikationer inte störas av myndigheterna. Emellertid förekommer
3
rapporter om att polisen genomsöker hus utan tillstånd från åklagare, och att
oppositionella kan få sin post undersökt och telefonen avlyssnad.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades för samtliga brott 1995.
5. Rättssäkerhet
Enligt konstitutionen är domstolarna oberoende av statsmakten. Rapporter
förekommer dock om att myndigheterna lägger sig i rättsskipningen, även i fall
som inte rör landets säkerhet. Rättsskipningen baseras på fransk napoleonisk
lag. Dömda kan överklaga till en högsta domstol som kan åsidosätta utslag i
lägre instans. Shariarätt tillämpas i civilmål och familjetvister. På landsbygden
löses tvister ofta genom traditionell rätt som kan föreskriva till exempel
blodshämnd vid mord.
6. Personlig frihet
Godtyckliga frihetsberövanden uppges förekomma. Enligt strafflagen från
1995 måste en arresterad person häktas inför domstol inom 48 timmar och alla
måste dömas inom åtta månader efter att ha häktats. I praktiken åsidosätter
polisen ofta dessa regler. Det förekommer att personer hålls arresterade utan
möjligheter att kommunicera med anhöriga eller advokat.
7. Straffrihet
Grovt våld från polis och militär förekommer (se under punkterna 3 och 6
ovan). Rapporter saknas om att de ansvariga skulle ha lagförts.
8. Yttrande- och mediafrihet
Konstitutionen tillgodoser rätten till yttrande- och mediafrihet. Det har
emellertid förekommit att oppositionella som publicerat kritik mot regeringen
har åtalats, och att berörd tidning fått sitt tillstånd indraget. Den viktigaste
tidningen utkommer två gånger i veckan och ägs av regeringen. Det finns några
oberoende tidningar som utkommer varje vecka eller månad och som öppet
kritiserar regeringen. Regeringen driver radio- och TV-stationerna. Tillgång till
Internet finns men kontrolleras av regeringen.
Daher Ahmed Farah, ledare för oppositionspartiet Mouvement pour le
renouveau démocratique et le développement (MRD) och tillika redaktör för
tidningen Le Renouveau djiboutien, arresterades i mars 2003 för att ha förtalat
en person i landets militärledning. Farah dömdes till fängelse, böter och
skadeståndsersättning. Han släpptes sedermera ur fängelse i slutet av år 2003. I
juni 2004 arresterades journalisten Houssain Ahmed Farrah (bror till Daher
Ahmed Farah) som anklagades för att ha försökt bringa presidentens hustru
om livet. Detta skulle ha skett när Houssain Ahmed Farrah var på väg hem i
sin bil, efter att ha studerat en demonstration i Djibouti stad, och då
4
sammanträffade med den första damens trafikkonvoj. Efter internationella
protester lades åtalet ned och Houssain Ahmed Farrah släpptes fri.
Mötesfrihet råder enligt konstitutionen men begränsas i praktiken av
regeringen. Inrikesministeriet kräver tillstånd för större möten. Sådant tillstånd
ges i regel men begränsas av att polis vid t.ex. politiska möten uppträder
hotfullt och trakasserar mötesdeltagare. Oppositionsledare tillämpar ofta
återhållsamhet med offentliga möten för att inte provocera polisen.
9. De politiska institutionerna
Landets andre president, Ismael Omar Guelleh, omvaldes den 8 april 2005 för
en andra och sista mandatperiod om sex år. President Guelleh var ensam
kandidat efter att den ende oppositionsledaren som hade visat intresse dragit
sig ur. Enligt officiella uppgifter deltog 79 procent av uppskattningsvis 197 000
registrerade väljare. Oppositionen ifrågasatte dock denna siffra och uppgav att
omfattande valfusk hade förekommit. Dagen före valet demonstrerade
hundratals människor mot presidentvalet. Polisen bemötte demonstranterna
med tårgas men uppgav att ingen människa skadades. Valobservatörer från
bland annat Arabförbundet uppgav att valen hade genomförts under fridfulla
omständigheter.
Nationalförsamlingen har 65 ledamöter. Begränsningen av antalet politiska
partier (fyra stycken) hävdes i september 2002. Parlamentsval genomfördes
därefter i januari 2003 med åtta deltagande partier. Presidenten Guellehs
partiblock Union pour la majorité présidentielle (UMP) vann samtliga platser i
nationalförsamlingen. Oppositionsblocket Union pour une alternance
démocratique (UAD) fick visserligen 37 procent av rösterna, men erhöll inga
parlamentsplatser då det inte fick majoritet i någon enskild valkrets. UAD
hävdade att valen ej gick rätt tillväga och uppmanade till strejk. Regeringen
förbjöd emellertid strejken med motiveringen att den riskerade leda till
oroligheter. Internationella observatörer från bland annat AU och
Arabförbundet noterade frånvaron av våld under parlamentsvalen men uppgav
också att oegentligheter hade förekommit.
Presidentens parti Rassemblement populaire pour le progrés (RPP) dominerar
UMP. RPP:s medlemmar tillhör klanen somali issa. Det andra viktiga partiet
inom UMP är Front pour la restauration de l’unité et de la démocratie (FRUD)
vars medlemmar tillhör folkgruppen afar. RPP kontrollerar i praktiken
statsapparaten och trakasserar emellanåt oppositionen. Två ytterligare partier
ingår i UMP. Oppositionsblocket UAD består liksom UMP av fyra partier.
FRUD har även en illegal fraktion som i flera år under 1990-talet bedrivit
gerillakrig mot regeringen i landets norra del. Dess ledare slöt i maj 2001 ett
fredsavtal med regeringen, och ansträngningar görs nu att med stöd av externt
5
bistånd återuppbygga den krigsdrabbade och minbelagda norra delen av landet.
Soldater från FRUD har integrerats i den 9 000 man starka armén. EUkommissionen har bidragit till kostnaden för demobilisering och
återuppbyggnad i norr men framstegen är ännu blygsamma.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Arbetare har enligt konstitutionen rätt att bilda fackföreningar och även att
strejka. I praktiken har regeringen inskränkt denna rättighet och 1999 tog
regeringen kontroll över de två största fackföreningarna. Sedan dess har
oberoende fackföreningar i stort sett upphört att verka. ILO har protesterat
mot regeringens övergrepp mot fackföreningarna.
Endast de som tillhör de dominerande klanerna somali issa och afar har i
praktiken möjlighet att arbeta i högre tjänster i förvaltningen.
Endast en liten minoritet av befolkningen har regelbundet avlönat arbete.
Minimilönen för outbildad arbetskraft, fastställd 1976, är motsvarande 1 000
SEK per månad. De flesta arbetsgivare betalar dock högre lön. Arbetsveckan
är enligt lag 40 timmar, ofta över sex dagar. Övertidsersättning och
semesterförmåner är vanliga.
Djibouti har under året bland annat ratificerat ILO:s konventioner om förbud
mot barnarbete (nr 138 och 182) och har därigenom ratificerat samtliga av
ILO:s centrala konventioner.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsovården är undermålig. Enligt tillgänglig statistik finns 1 läkare på
7 700 invånare, flertalet verkar i Djibouti stad och blott ett litet fåtal på
landsbygden. Endast kring en fjärdedel av alla ettåriga barn vaccineras mot
tuberkulos och mässling, en även efter afrikanska förhållanden mycket låg
siffra. Hälsosektorns andel av BNP utgör 3,3 procent.
12. Rätten till utbildning
Skolgång är obligatorisk och kostnadsfri. Föräldrar måste dock betala för
läromedel och transport till skolan, vilket fattiga familjer ofta inte förmår.
Många skolor är i dåligt skick. Av barn i skolåldern går 73 procent av pojkarna
och 62 procent av flickorna i primärskolan, i sekundärskolan går 33 procent av
pojkarna och 23 procent av flickorna. Regeringen bekräftade 1999 ett åtagande
från 1998 att 50 procent av alla skolelever skulle vara flickor, men några
förändringar har inte registrerats. Av den del av befolkningen som är över 15 år
är 34,5 procent illitterata. Bland kvinnorna är andelen illitterata mycket stor.
6
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden är genomgående låg med undantag för ett fåtal områden i
Djibouti stad. Endast en tiondel av landets yta är odlingsbar och utanför
huvudstaden lever befolkningen huvudsakligen av djurskötsel som nomader.
Medellivslängd är 52,8 år. Livsmedelssäkerheten är låg och landet har ett
ständigt behov av livsmedelsbistånd. Vattenbrist är ett allvarligt och ökande
problem. Det är tillåtet för privatpersoner att äga mark och hus, och det finns
inga formella inskränkningar av möjligheterna att bedriva företagsamhet.
14. Kvinnans ställning
Våld mot kvinnor förekommer men rapporteras sällan. Strafflagen från 1995
föreskriver upp till 20 års fängelse för våldtäkt men lagen tillämpas inte ofta.
Polis inblandas sällan i fall av våld inom hemmet. I rapporterade fall av
våldtäkt av soldater på afar-kvinnor avstod offren på grund av rädsla och skam
att driva brottet till åtal.
Enligt lag har kvinnor samma rättigheter i samhället som män. Sedvänja och
samhällelig tradition samt diskriminering i undervisningen gör emellertid att
kvinnor har få tillfällen till avlönad anställning. Sedvanerätt, baserad på Sharia,
diskriminerar kvinnor vad gäller arv och skilsmässa. Kvinnor tillåts inte resa
utan tillstånd av en manlig släkting. Få kvinnor är tillräckligt utbildade för att
utnyttja rättsväsendet till sin fördel.
Det anses att 98 procent av alla flickor och kvinnor över sju år har utsatts för
könsstympning. Denna utförs traditionellt vid 7-10 års ålder. Det finns en
kvinnorörelse, Union Nationale des Femmes Djiboutiennes, (UNFD) som verkar
mot könsstympning. Strafflagen föreskriver fem års fängelse för den som utför
könsstympning, men det är inte känt att någon har dömts för detta. UNFD:s
arbete har haft viss effekt i Djibouti stad men knappast på landsbygden.
En stor konferens om kvinnlig könsstympning anordnades i Djibouti under
året. I samband med detta evenemang meddelade premiärministern att
Djibouti hade ratificerat Afrikanska unionens Maputo-protokoll om kvinnlig
könsstympning. Han presenterade också den så kallade Djibouti-deklarationen
varigenom landet utfäster sig att utrota kvinnlig könsstympning.
Förutsättningarna att förbättra kvinnans ställning har ändrats till det bättre
sedan president Guelleh kom till makten 1999. Han utnämnde en minister för
kvinnofrågor, den första kvinnliga ministern någonsin i Djibouti. Det finns
såsom framkommer ovan en medvetenhet om behovet att bekämpa
könsstympning och att förbättra hälsovård och undervisning för kvinnor och
flickor.
I det nya parlamentet finns 7 kvinnor; tidigare fanns inga kvinnliga ledamöter.
7
15. Barnets rättigheter
Regeringen har i stort sett inga resurser avsatta för att främja barns välfärd. Ett
fåtal välgörenhetsorganisationer arbetar med barn. Gatubarn finns i Djibouti
stad.
Sexuellt våld mot barn förekommer men anses inte vanligt. Regeringen har inte
vidtagit några åtgärder. Förövare straffas lindrigt, till exempel med böter för att
täcka barnets läkarkostnader. Strafflagen har inte tillämpats.
Enligt lag får barn under 14 år inte arbeta, men lagen följs inte och barnarbete
förekommer, särskilt i familjeägda företag.
16. Olika befolkningsgruppers situation
De två dominerande etniska grupperna kontrollerar den politiska makten,
somali issas, som presidenten tillhör, och afar. Medborgare från andra
somaliska klaner (issak, gadabursi och darod) och av jemenitiska eller andra
ursprung förhindras inofficiellt tillträde till högre tjänster i förvaltningen.
I stort sett hela befolkningen (99 procent) är muslimer (sunni). Enligt
konstitutionen är islam statsreligion men religionsfrihet är föreskriven och
respekteras i praktiken.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexualitet är straffbart enligt Shariarätten. Det finns inga rapporter om
att lagen har tillämpats. Att leva öppet som homo-, bi- eller transsexuell får
dock antas vara förknippat med stora svårigheter.
18. Flyktingars rättigheter
Lagstiftningen erkänner flyktingars rättigheter enligt FN:s konvention från
1951. Regeringen har tidigare (se nedan) varit relativt generös med att ge fristad
till flyktingar och samarbetar med UNHCR. Djibouti hyste fram till sommaren
2003 en stor grupp flyktingar och illegala invandrare - sammanlagt 100 000 från grannländerna, flertalet från Somalia och Etiopien. I slutet av 2004 fanns
18 035 flyktingar i landet.
Polisen har då och då gjort razzior för att samla ihop och deportera illegala
invandrare främst från Etiopien. Detta har ofta skett under brutala former, och
det finns rapporter om misshandel, stöld och våldtäkter från polisens sida i
samband med dessa razzior.
Myndigheterna förklarade under 2003 att alla illegala invandrare var tvungna att
lämna landet senast i mitten av september. En massutvandring ägde rum under
framför allt augusti och september. Tidningsuppgifter gjorde gällande att
8
utvandringen i många fall skedde under svåra omständigheter. Enligt media
sattes flera tusen av de illegala invandrare som inte respekterade regeringens
tidsfrist i ett transitläger varifrån de ska transporteras till grannländerna.
19. Funktionshindrades situation
Det finns ingen lagstiftning som tar hänsyn till funktionshindrades situation
eller som förhindrar diskriminering mot dem i arbetslivet. Därmed har de stora
svårigheter att försörja sig på en arbetsmarknad där åtminstone 60 procent av
den arbetsföra manliga befolkningen är undersysselsatt eller arbetslös.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Regeringen tillåter bildandet av lokala organisationer för mänskliga rättigheter
och det finns ett fåtal som är verksamma, till exempel Föreningen för
mänskliga rättigheter i Djibouti (Ligue des Droits Humains à Djibouti).
Internationella rödakorskommittén (ICRC) har ett litet kontor med lokal
personal, dess representant i Nairobi besöker Djibouti var tredje månad och får
då tillträde till fängelser och fångläger.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga
rättigheter
Representanter från OAU:s (numer AU:s) kommitté för mänskliga rättigheter
tilläts för första gången besöka landet i mars 2000. Man kunde då möta höga
representanter för regeringen och fick fritt tillträde till fängelser och
organisationer rörande mänskliga rättigheter.
