18 MITTEN
onsdag 26 november 2014 HUFVUDSTADSBLADET
Recension Skivor
Musik i skuggan av Hitler
Karl Amadeus Hartmann hör onekligen till
efterkrigstidens största symfoniker, skriver
Albert Ehrnrooth i sin recension av operan
Simplicius ­Simplicissimus.
OPERA
Karl Amadeus
Hartmann:
Simplicius
Simplicissimus
­Nederländernas
­filharmoniska
­orkester och
­radiokör, dir. Markus Stenz.
I rollerna Juliane Banse, Will
­Hartmann, Peter Marsch.
(Challenge Classics)
■■Karl Amadeus Hartmann (1905–
1963) förtjänar att vara en kända­
re tonsättare än han är. Han hör
onekligen till efterkrigstidens störs­
ta symfoniker. Med undantag av de
åtta symfonierna (som huvudsakli­
gen tillkom efter kriget) kompone­
rades största delen av Hartmanns
verk före eller under andra världs­
kriget.
Hans internationella genombrott
skedde samtidigt som Hitler kom
till makten och när nazisterna för­
bjöd Hartmanns musik gick han i
inre exil men fortsatte att kompo­
nera. Verken hamnade i byrålå­
dan och bland dessa fanns operan
­Simplicius Simplicissimus (1934/36).
Librettot tar avstamp i Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausens pikareskroman Der abenteu­
erliche Simplicissimus (1669)
som till stor del är baserad
på författarens egna upp­
levelser under trettio­
åriga kriget. Simplici­
us är en enfaldig her­
degosse som ovetande
leder fientliga soldater
till sitt föräldrahem.
Den därpå följande
förödelsen är total: le­
gosoldaterna bränner
ned bondgården, tor­
terar männen till döds
och våldtar kvinnorna.
Enligt Hartmann skör­
dade trettioåriga kriget
åtta miljoner offer.
I många avseenden
är librettot, som Hart­
mann skrev tillsam­
mans med dirigenten
Hermann Scherchen,
ett ideologiskt och
ning av den ursprungliga versionen
(1936) med Camilla Nylund i huvud­
rollen. Markus Stenz leder på denna
inspelning de utmärkta nederländ­
ska radiofilharmonikerna i den se­
nare versionen från 1957.
Will Hartmanns klara tenor hörs
i båda versioner i rollen som ere­
mit. Jag föredrar Nylunds lyriska
röst framför Juliane Banses, även
om hon kanske klarar av den ib­
land svårbegripliga dialekten lite
bättre. Hartmann citerar ganska fli­
tigt bland andra Stravinsky, Bach,
Alban Berg och den kända hebre­
iska sången Elijahu hanavi. Simpli­
cius förtjänar att höras men är lite
för kort för en helafton (en och en
halv timme) på operan. I konsert­
sammanhang kunde man tänka sig
spela verket tillsammans med Hart­
manns violinkonsert (Concerto fu­
nebre).
Albert Ehrnrooth
skrämmande profetiskt (och socia­
listiskt) manifest.
Omarbetades 1957
Hartmann hade en tendens att revi­
dera många av sina verk. Simplici­
us omarbetades 1957 för att tonsät­
taren tyckte att det politiska bud­
skapet hade blivit alltför retoriskt.
De flesta talade dialoger ströks el­
ler tonsattes, uvertyren skrevs om
som en hommage till Prokofjev,
slutet fick en upplyftande ton och
­partituren arrangerades för stor or­
kester.
Münchens radiosymfoniker släpp­
te för nio år sedan en liveinspel­
[email protected]
Recension Skivor
På den kruttorra prärien
Ambient/
Americana
Hatti Bhutam
Band
Affects of
Old Time
(Aani Records)
■■I det exotiskt klingande Hatti
Bhutam Band spelar musiker be­
kanta från ljudinstallationsski­
van Mindscape Music som hade en
­koppling till Yles program Radio­
ateljee.
På Affects of Old Time har ateljé­
ns ljudansvarige Harri Huhtamäki,
alias Hatti Bhutam – som det thai­
ländska uttalet av namnet lär lyda
– tagit till sångmikrofonen vid si­
dan av gitarren och övriga sträng­
instrument. Musiken flyter på med
både traditionellt strukturerade
låtar och separata ljudkollage. Lå­
tarna bjuder på pirriga färder ut till
den kruttorra prärien. Där överle­
ver man så gott det går genom att ty
sig till drömmar om en ljuv tillvaro.
Längtan efter romantik är stark,
liksom också fruktan för det onda.
Huhtamäkis brummande pratsång
passar musiken perfekt. När man
lyssnar till skivan kan man samti­
digt leva sig in i hur gränsen mel­
lan äkta förnimmelser och synvillor
suddas ut i den impulsfattiga om­
givningen.
Uppdelningen mellan experimen­
tella sekvenser och ”riktiga” låtar
är lyckad och den elektroakustiska
ljudbilden sammanlänkar allt till en
enhetlig lyssningsupplevelse. Det är
bara att kasta sig in i kollagen och
tralla med de gånger färden tar en
sväng in på ”riktiga” låtar.
I bandet medverkar också Tapani
Rinne (blås, slagverk), Esa Karjula
(gitarr, dobro, banjo) och Tuomas
Norvio (effekter, slagverk).
Ole Nerdrum
[email protected]
