Det begreppsliga samt första och tredje person hos Wittgenstein
Thorsten Johansson
Filosofidagarna i Lund 12 – 14/6 2009
Abstract
Det är kännetecknande för de stora namnen i filosofi att de formulerar ett nytt språk för sina
idéer. Det är då inte bara ett nytt vokabulär eller en ny terminologi som introduceras. Man
skapar nya begrepp för att kunna formulera de problem man vill undersöka och de
frågeställningar man vill formulera. Frågan, när man skall förstå den begreppsapparaten, är då
om den kan översättas tillbaks in i en redan etablerad terminologi.
Jag skall ta upp några exempel från Wittgenstein för att diskutera problemet med en ny
begreppsapparat genom att visa på hur några olika formuleringar hos Wittgenstein kan förstås
och hur de ofta missförstås. Jag skall också visa hur formuleringar som ibland har uppfattats
som kryptiska, inte alls bygger på några besynnerliga eller märkliga idéer hos Wittgenstein.
Ett sådant exempel är hans påstående om att ordet 'jag' inte refererar, vilket kan förefalla
underligt, men är helt begripligt utifrån distinktionen mellan första och tredje person.
Det är inte ovanligt att välkända punkter i Ludwig Wittgensteins (1889-1951) senare filosofi
missförstås pga. att han introducerar en ny begreppsapparat, och att den ibland tolkas enligt
ett mer traditionellt filosofiskt språk och därför leder fel.
I Wittgensteins Tractatus utgjorde en transcendental ram formen för meningsfulla
påståendesatser. Det var den som bestämde av vad de var uppbyggda, hur de fick bildas, hur
de kunde kombineras och hur hade sanningsvärde. En av de mest centrala punkterna i
Wittgensteins senare filosofi är att den ramen har försvunnit. Det blir istället den funktion
uttrycken har i den konkreta användningen som bestämmer satsens mening.
I Tractatus kunde en formalisering visa på den transcendentala strukturen.
Formaliseringen är inte självt den transcendentala struktur satsen har, men visar på den
logiska funktion uttrycken har enligt en sådan struktur. Till den hör att namn benämner. Det är
den logiska funktion namn har. Den logiska formen utgörs av de förutsättningar som är den
transcendentala ramen vilken avgör vad för slags uttryck ett ord är och vilken funktion detta
uttryck har. Detta kan explicitgöras av en formalisering. Den ordnar uttryck så att formen kan
visas, men formen självt är något som framgår av formaliseringen som villkor, eller
förutsättningar för att satser skall vara meningsfulla. Det kan liknas vid Kants idé om
åskådningsformer. Enligt Kant så är rummet en transcendental form för objekten. Det innebär
att rummet som förutsättning för objekten kan vara tomt, men objekten kan inte uppträda
utanför rummet. De måste alltid förekomma i rummet eftersom det är förutsättningen för att
objektet skall kunna finnas. Rummet skapar inte objekt, och reglerar inte heller de egenskaper
objekten har, utan är bara en förutsättning för att de skall kunna finnas och ha empiriska
egenskaper. Det går att säga ungefär detsamma om den transcendentala formen logiken i
Tractatus. Denna form är förutsättning för meningsfulla satser, men är inte självt en konkret
struktur.
I Wittgensteins senare filosofi försvinner det transcendentala som en fast struktur för
språket, men det är fortfarande den begreppsliga funktion uttrycket har som utgör den logiska
funktionen hos uttrycket. Ett namn har inte längre bara funktionen att benämna och vara namn
på ett argument till en funktion som kan anta ett sanningsvärde och kombineras med andra
välbildade uttryck. Ett namn kan ha olika roller i språket och därmed olika funktioner och
med det ha olika logisk form beroende på dess användning. Namnet ’Anna’ kan användas på
vanligt sätt som namn på en person. Det skulle jag vilja kalla den lingvistiska rollen namnet
har i språket. Det är också den funktionen som man tagit fasta på i formell logik och gjort till
namnets logiska form. Men på samma sätt som både Frege och den tidige Wittgenstein ville
skilja på uttryckens logiska roll från dess lingvistiska roll med hjälp av formaliseringar, menar
jag att man kan säga att det som den senare Wittgenstein gör, är just att skilja på logisk och
lingvistisk roll. Men denna gång utan att använda sig av formell logik. Namnet ’Anna’ kan
användas för att ropa på en person. Men det kan också sägas för att trösta en ledsen eller sjuk
person. Man kan också säga det som tröst för sig själv om man längtar efter henne. Det kan
också sägas irriterat om man är arg på henne eller om Anna är sju år och har busat, så kan
man säga det skarpt för att säga ifrån. I alla dessa varianter är namnet ’Anna’ lingvistiskt sett
ett namn som benämner, men den funktion det har i de olika fallen varierar. Namnet har inte
funktionen att benämna när man använder det för att kalla på någon eller när man säger det
som tröst. Det har inte heller den funktionen om man använder det för att säga ifrån etc. Den
funktion det har i de olika exemplen varierar beroende på hur det används. Det finns då ingen
enhetlig fast struktur som gör namnet meningsfullt eller bestämmer hur det kan ingå i en sats.
Det är istället den funktion det har i användningen i respektive sats som avgör dess logiska
roll.
2
Om då det inte finns en transcendental struktur som reglerar satsernas mening, utan det
istället är användningen som gör det, så gör sig det mänskliga gällande. Frågan är då vad det
är i det mänskliga som är det som är relevant för språklig mening. I Tractatus utgjordes det
mänskliga av ett solipsistiskt subjekt. Men den senare Wittgenstein strävar istället för att
komma bort från solipsismen till förmån för ett första person vi-subjekt. Jaget ersätts av ett
kollektivt vi i 1:a person som genom interaktion med sina medmänniskor konceptualiserar
världen enligt det begreppsliga i det gemensamma språket. Det är också detta begreppsliga
som skall undersökas. Och det gäller både i språket och hos individen. Detta har ibland
missförståtts på ett psykologistiskt sätt. Man har tolkat formuleringar hos Wittgenstein som
att ”En bild höll oss fången” som att det gällde de psykologiska reaktionerna vi kan ha på
fenomen. Men de filosofiska frågorna rör på vilket sätt en bild kan begreppsligt påverka oss.
Ett exempel på det kan vara synen på egennamn. Om man tror att namn bara kan ha
funktionen att benämna så är det en begreppslig bild av egennamn. Men om man frigör sig
från den referentiella bilden kan man se andra funktioner som namn kan ha. Det är också det
Wittgenstein menar med formuleringar av slaget att filosofi innebär att man måste bearbeta
sig själv. Det är alltså inte i första hand fråga om psykologiska aspekter hos jaget som skall
bearbetas. Det är inte fråga om neuroser eller andra psykologiska tillstånd som skall
bearbetas. Det är fråga om att bearbeta föreställningar om det begreppsliga. Det är därför
också fråga om begreppsliga förvirringar som skall bearbetas, inte psykologiska.
Wittgensteins anti-psykologism gäller inte bara det rent språkliga. Den gäller också för
individen. Den terapi Wittgenstein talar om handlar alltså om begreppsliga missförstånd som
skall upplösas. Det är inte fråga om psykologiska personliga problem.
Ett annat exempel på hur Wittgenstein missförstås pga. att han introducerar en ny
begreppsapparat som innebär ett nytt sätt att filosofera, kan vi se i några av hans
formuleringar om teorier. I §109 i Wittgensteins verk Filosofiska undersökningar1 (hädanefter
FU) skriver Wittgenstein att vi inte skall ställa upp förklaringar utan göra beskrivningar. Vi
skall alltså inte konstruera teorier som ger förklaringar till en fråga, utan bara beskriva. Frågan
är då vad vi skall beskriva, hur vi skall beskriva något och varför vi skall göra det. På den
första frågan om vad vi skall beskriva kan vi säga att det är de begreppsliga relationerna i
språket som skall beskrivas. Det är alltså inte fråga om att göra en empirisk beskrivning av
något. Det vore att hänge sig åt naturalism och då kommer vi aldrig ”över” till det
begreppsliga. Det skulle också innebära att vi gör det begreppsliga till något empiriskt och då
1
Wittgenstein, Ludwig. (1958). Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations. 2:nd ed. G. E. M.
Anscombe (trans.). Oxford: Blackwell Publishers.
3
har vi sammanblandat det empiriska och det begreppsliga. Och om vi i filosofi skulle beskriva
det empiriska utan teorier så vore det också fråga om att stanna i en sorts naiv realism.
På den andra frågan, den om hur vi skall beskriva, så är svaret att vi skall beskriva hur
begrepp är begreppsligt relaterade till varandra. Ett exempel på det är egenskaper hos begrepp
i färgspråket. Två färger kan inte samtidigt helt och hållet täcka samma yta. Det är en
beskrivning av begreppsliga relationer hos färgbegrepp. Det är alltså inte fråga om att
beskriva vokabuläret i färgspråket. Det är inte den empiriska sidan av färgspråket som vi
intresserar oss för. Det är inte fråga om vilka eller hur många färgord vi har. Det är fråga om
hur de begreppsliga relationerna ser hos färgorden. Det är något som måste analyseras fram,
eftersom de begreppsliga relationerna inte är något vi lär oss genom övning, på det sätt vi kan
lära färgorden genom övning. Och eftersom vi inte lär oss det begreppsliga som det empiriska
vokabuläret, kan vi inte studera det begreppsliga genom att studera det empiriska vokabuläret.
På den tredje frågan, den om varför vi skall beskriva istället för att förklara, är svaret
att vi skall komma fram till hur något är, inte en teori om vad något är. Man kan säga att det
härrör ur den gamla idén in tingens natur. Det är en idé som avser att säga vad något är, t.ex.
vad människans natur är, utan att förklara det som en teori om vad människan är. Men det är
ett synsätt som har blivit förlegat och därför måste vi komma fram till vad något är på ett nytt
sätt. Wittgenstein lösning är därför att vi skall beskriva det begreppsliga istället. Det kan
liknas vid det gamla fenomenologiska slag ordet om att gå till sakerna själva (Zu dem Sachen
selbst). Det är alltså fråga om att klarlägga hur något är, och inte att ställa upp en teoretisk
beskrivning av något. Man kan beskriva färger teoretiskt som våglängder som i fysik, men i
”Två-färgsexemplet” ovan så handlar den filosofiska frågan om att konkret beskriva hur de
begreppsliga relationerna ser ut och inte färgers fysikaliska aspekter.
Att försöka beskriva vad något är, är också bakgrunden till Wittgensteins
formuleringar om att ”filosofin lämnar allt som det är”. Det är alltså inte att en sorts
konservativ anda inte blanda sig i sakförhållanden. Det är fråga om det begreppsliga, inte det
empiriska. Det begreppsliga skall lämnas som det är. ”Två-färgsexemplet” ovan är ett
exempel på det. Vi beskriver där de begreppsliga relationerna mellan färger och det är något
som vi inte skall försöka förändra. Det är även så att det är något vi inte kan förändra,
eftersom det är något begreppsligt. Det är även därför Wittgenstein skriver i FU §559 att
filosofin fastställer vad alla medger och att det inte är fråga om en överenskommelse. Vore
det det, så skulle det inte vara något begreppsligt. Det är också därför Wittgenstein skriver i
Zettel §455 att filosofi inte är någon tankegemenskap. Det är inte fråga om vad en grupp
4
anser, utan att begreppsligt komma fram till vad något är, hur vi begreppsligt ur ett 1:a person
Vi har konceptualiserat hur världen är.
”Två-färgsexemplet” är också ett exempel på att beskrivningar inte skall vara något
naturalistiskt. Det är inte färgspråkets vokabulär eller färgupplevelser som skall beskrivas.
Man kan därför säga att det är språkspelet för färger som undersöks. Ett språkspel är alltså
inte ett vokabulär. Det färgspråk som undersöks i ”Två-färgsexemplet” utgörs av de
begreppsliga relationerna hos färgorden. Wittgenstein kallade därför språkspelen för
jämförelseobjekt2. De skall användas till att undersöka filosofiska problem, inte att beskriva
vilka olika vokabulär som vardagsspråket är uppbyggt av. Ett språkspel är alltså inte ett
område i språket med ett vokabulär som utgör en del av språket. Ett språkspel är inte en
byggkloss som kan användas för att bygga upp ett språk så att det skulle utgöras av t.ex.
färgspråket, det mentala språket, ett språkspel för objekt, ett för etik, ett för kausalitet, det
vetenskapliga språket etc. Det är att se naturalistiskt på språket och beskriva det empiriskt
utifrån de vokabulär det kan utgöras av.
Det naturalistiska sättet att se på språkspel kan också sägas vara ett lingvistiskt sätt att
se på språket. Det innebär att man ser på språket som ett vokabulär och ett regelsystem för
vokabuläret, vilket innebär att uttrycken tilldelas logiska roller efter de lingvistiska
kategorierna de tillhör. Men det är att inte skilja på logisk och lingvistisk form. Språket i
filosofisk mening är så att säga det begreppsliga i språket. Det gäller hur vi använder språk för
konceptualiseringer. Det är där som det logiska ligger, inte i den typografiska eller
skolgrammatiska eller formallogiska formen. Språkspelen om filosofiskt verktyg innebär
därför att man undersöker den begreppsliga roll uttrycket har i en viss användning, för att se
hur vi konceptualiserat världen.
För att kunna skilja på logisk och lingvistisk form behöver vi ibland se på
distinktionen mellan 1:a och 3:e person. 1:a person eller agentperspektivet i logisk eller
begreppslig mening tar sin utgångspunkt i subjektet. Men det är inte det empiriska subjektet
som är startpunkten här. Det är inte subjektets upplevelser eller föreställningar som är det
relevanta. Det begreppsliga, det som avgör det logiska, utgör villkor för mening, medan det
empiriska agentperspektivet utgår från empiriska fakta. Man kan illustrera det med olika
användningar av ordet ’jag’. Det empiriska jaget är det som berättar något ur ett subjektivt
perspektiv, om sina upplevelser, reflekterar över sig själv, etc. Men det är också det som
hävdar externa empiriska påståenden om sig själv, t.ex.: ”Jag är 175 cm lång”. Det är ett
2
Filosofiska Undersökningar §130.
5
empiriskt påstående med ett sanningsvärde hävdat av subjektet. Det är också exempel på
satser där ordet ’jag’ refererar. Men det finns också satser där ’jag’ inte är en refererande
term. Sådana satser är exempel på den logiska formen i en viss användning av ordet. De är
därför inga empiriska påståenden med sanningsvärden, utan ställer upp de villkor som ordet
skall uppfylla för att ha en meningsfull användning.
I FU §410 tar Wittgenstein upp ett exempel på hur agentperspektivet är relevant för
begreppsligga villkor för mening. Det handlar om att ordet ’jag’ ibland inte refererar. Det
finns användningar av ordet ’jag’ som tillsammans med ett psykologiskt verb som ’smärta’
visar på hur ordet ’jag’ meningsfullt kan användas och hur det inte kan användas
meningsfullt. Man kan meningsfullt säga
(i)
Jag vet att hon har smärta.
Man kan också meningsfullt substituera med ’han’, ’den’ eller ett personnamn för ’hon’ i sats
(i). Men man kan inte sätta in ’jag’ och säga:
(ii)
Jag vet att jag har smärta
med samma mening i (ii) som i (i) i de övriga orden och få en meningsfull sats. Anledningen
till det är att ’jag’ inte refererar här. Det beror på att man inte har ett 3:e person perspektiv till
sig själv. Man kan säga sats (ii) emfatiskt för att betona att man har ont om någon tvivlar, men
det är då med en annan innebörd i satsen än som ett empiriskt påstående om smärta. Som
påstående betraktat hävdar sats (ii) något om talaren, men smärta är inte något man observerar
hos sig själv och sedan drar en slutsats om att man har. Smärta är något man har, inte
observerar att man har. Satsen är därför som empirisk påståendesats meningslös. Den har inte
ett sanningsvärde på det sätt sats (i) med alla dess meningsfulla substitutioner har. Det är
däremot meningsfullt att säga:
(iii)
Jag har smärta
men inte att man vet att man har smärta. Sats (iii) är därmed inte meningsfull på samma sätt
som sats (i) genom att inte ha ett sanningsvärde på samma sätt som empiriska satser. Ordet
’jag’ uppträder inte heller som ett uttryck som i 3:e person benämner en individ om vilket
6
talaren hävdar en egenskap, som hon kan undersöka utifrån en verifikation. Det innebär också
att ’jag’ inte refererar i sats (iii).
Wittgenstein tar i FU §410 också upp andra exempel på hur ord som lingvistiskt sett är
namn kan användas meningsfullt utan att referera. I satsen:
(iv)
Jag är här
så används ’jag’ utan att vara en refererande term. Man är alltid där man är. Det är inget man
verifierar empiriskt. Satsen kan därför inte meningsfullt användas som ett empiriskt påstående
med empiriska sanningsvillkor. Detsamma gäller för ordet ’här’. Man verifierar inte att man
är där man är. Satsen kan däremot användas på flera andra sätt. Vid ett upprop kan den
användas för att säga att man är närvarande, men då används den inte som ett påstående om
på vilken plats man befinner sig. Ordet ’jag’ kan däremot bytas ut mot ’han’, ’hon’, ’den’,
’det’ osv. och ge meningsfulla empiriska påståendesatser. I de fallen så refererar då både de
olika pronomina som används och användningen av ordet ’här’.
Skillnaden mellan olika begreppsliga funktioner hos uttryck förekommer också på
andra områden, vilka kan ge upphov till satser med olika logiska funktioner hos ett uttryck.
När det gäller handlingar så kan t.ex. bara man själv äta sig mätt. Det kan ingen annan göra åt
en själv. Man kan därför meningsfullt säga ”Jag åt tills jag blev mätt”, men inte ”Du åt tills
jag blev mätt”. Det senare kan visserligen användas skämtsamt eller på annat sätt
meningsfullt, men då är det med en annan innebörd hos orden än i den första formuleringen.
Om man däremot behöver öppna en dörr så spelar det oftast ingen roll om man själv gör det
eller någon annan gör det åt en. Man kan både meningsfullt säga ”Jag öppnade dörren för att
jag skulle kunna gå ut” och ”Du öppnade dörren för att jag skulle kunna gå ut”. Det finns
alltså ingen mekanisk struktur som avgör när olika satskonstruktioner är meningsfulla eller ej.
Det är först i användningen av uttrycken som det framgår vilken logisk funktion uttrycket har
och på vilket sätt satsen där uttrycket ingår är meningsfull.
De olika varianterna på användningen av orden ’jag’ och ’smärta’ ovan kan också
sägas vara olika exempel på olika språkspel. Det är då inte fråga om olika vokabulär för orden
’jag’ och ’smärta’ det är fråga om, utan på de olika sätt orden begreppsligt är relaterade till
varandra. Det finns inte ett enhetligt sätt som ordet ’jag’ används på som skulle utgöra ordets
språkspel. Detsamma gäller ordet ’smärta’. Det används på olika sätt i de olika exemplen och
exemplen tjänar som verktyg, eller som Wittgenstein formulerar det, som jämförelseobjekt,
för att utreda de begreppsliga relationerna. Men de är inte ett sätt att ställa upp olika vokabulär
7
för orden som skulle utgöra deras språkspel. De utgör istället ett nytt sätt att göra begreppsliga
utredningar som inte följer det gamla mönstret att försöka hitta en begreppslig kärna hos
ordet.
De olika varianterna ovan på hur ’jag’ meningsfullt kan användas kan man med
Wittgenstein också kalla för grammatiska anmärkningar. Det är som vi sett ovan, alltså inte
fråga om anmärkningar à la skolgrammatik. Det är tvärtom fråga om att göra logiska,
begreppsliga anmärkningar eller begreppsliga beskrivningar. Det är inte de lingvistiska
funktionerna som kommenteras eller undersöks. Det är den begreppsliga, logiska funktion
uttrycken har i olika användningar som visas genom att man visar på i vilka olika
sammanhang och på vilka olika sätt olika uttryck gör satser meningsfulla. Det utgör villkor
för mening, vilka visas upp av de grammatiska anmärkningarna. Man skulle därför också
kunna kalla det för en filosofisk eller begreppslig grammatik.
Behovet av grammatiska anmärkningar uppstår alltså hos Wittgenstein när tron på en
transcendental struktur som bestämmer villkoren för meningsfulla satser försvinner. När det
transcendentala från Tractatus faller bort ur den filosofiska analysen, så är det t.ex. inte längre
klart vilka ord som refererar. Det är först i analysen av t.ex. ordet ’jag’ och hur det uppträder i
olika satser som vi kan säga om och när det refererar. De grammatiska anmärkningarna
förklarar därför, som Wittgenstein formulerar det, användningen av orden. De visar på de
begreppsliga villkoren för meningsfull användning av orden när det inte finns en
transcendental struktur som avgör det.
Bibliografi
Kant, Immanuel (1982). Critique of Pure Reason. N. Kemp Smith (trans.). London & Basingstoke: The
Macmillan Press Ltd.
Frege, G. (1950). The Foundations of Arithmetic. 2:nd. ed. 1980. J. L. Austin. (trans.). Oxford: Basil Blackwell.
Frege, G. (1952). Translations from the Philosophical Writings of Gottlob Frege. Third ed. 1980. P. T. Geach &
M. Black (eds.). Oxford: Basil Blackwell.
Wittgenstein, Ludwig. (1922). Tractatus Logico-Philosophicus. C. K. Ogden. (trans.). London & New York:
Routledge and Kegan Paul.
Wittgenstein, Ludwig. (1958). Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations. 2:nd ed. G. E. M.
Anscombe (trans.). Oxford: Blackwell Publishers.
Wittgenstein, Ludwig. (1981). Zettel. G. E. M Anscombe & G. H. v. Wright (eds.). G.E.M Anscombe
(trans.).Oxford: Blackwell.
8
