dogmer, språkspel och förkunnelse av tron

DOGMER, SPRÅKSPEL OCH FÖRKUNNELSE AV TRON
Påven Johannes XXIII sade i sitt tal vid öppnandet av Andra Vatikankonciliet 1962:
”The substance of the ancient doctrine of the faith is one thing: the way in which it is presented is
another” (Documents of the Vatican II translated by Abbot, London Chapman 1966, 715).
Detta gäller naturligtvis även den Heliga Skrift, trosbekännelsen, sakramenten, teologin…
Cornelius Ernst OP pekade på två svårigheter att förstå Thomas ab Aquinos betydelse som kan vara en
vägledning för oss i förståelsen av forntida texter och dogmer. Thomas var en kristen tänkare (teolog),
men dessutom en tänkare från en svunnen tid. Han tillhörde en annan värld och det är just det som gör
honom särskilt intressant enligt Cornelius Ernst, förutsatt att vi kan se den djupare kontinuitet som gör
honom tillgänglig för oss idag. Det skulle alltså gälla att förstå en djupare kontinuitet bortom den
betydelse orden har för oss idag.
Idag har vi filosofer, teologer, naturvetare, sociologer, psykologer, författare, poeter, heliga människor
och så vidare. Thomas var allt detta, alltså även poet. En tänkare som Thomas är något som inte passar
in i dagens akademiska värld, men Thomas var en av de främsta i 1200-talets vetenskapliga värld,
universiteten. En kristen tänkare, en doktor i teologi, skulle kunna tänka, reflektera om ALLTING,
reflektera över hela SANNINGEN, att låta alla grenar av tänkandet belysa varandra. Sanningen var för
Thomas en helhet som hade sitt centrum, sin enhet, i Gud och Kristus.
Idag lever akademiker i en differentierad värld med helt olika roller för teologer, filosofer, fysiker,
kemister, biologer, sociologer, psykologer, historiker… Kunskapen är differentierad. Sökandet efter
sanningen som helhet som Thomas ägnade sig åt är det knappast någon som vågar sig på. Finns det då
inte någon tänkare som i vår tid vågat sig på en sanningens helhet? Någon som ägnat sig åt matematik,
logik, fysik, filosofi, teknik, semantik, grammatik, religion, psykologi, vetenskapsteori, fysiologi… Jo,
Ludwig Wittgenstein, även om han aldrig hann skapa en ”Summa” av allt detta.
Jag vill här påminna om att Cornelius Ernst var undergraduate student i Cambridge 1946-47 och var
med vid Wittgensteins föreläsningar under det akademiska årets tre terminer. Han säger själv att han
inte förstod mycket av föreläsningarna (Witthensteins föreläsningar var inte föreläsningar i vanlig
mening utan snarare ytterligt originella seminarier). Däremot greps den 22-årige Cornelius Ernst av
Wittgenstein som en levande filosofi med enormt djup. Intrycken av Wittgenstein var så
överväldigande att de kom att bestämma mycket av Cornelius Ernsts fortsatta liv.
Vad avhandlades då under dessa tre terminer som var de sista för Wittgenstein som professor i
Cambridge. De finns i bokform: ”Wittgensteins Lectures on Philosophical Psychology 1946-47” av
P.T. Geach, K.J. Shah och A.C. Jackson och jag får hänvisa dit samt till ”Work on Oneself,
Wittgensteins Philosophical Psychology” av Fergus Kerr OP ”.
Termin 1 och 2 ägnades huvudsakligen åt frågan ”vad är tänkande” som intention, vilja, förstå,
mening… Samma ämnen återfinns i sista tredjedelen av Filosofiska Undersökningar Del 1.
Sommarterminen 1947 var den sista termin Wittgenstein föreläste i Cambridge innan han avgick som
professor. Då tog han upp frågor som kom att sysselsätta honom under de återstående åren av hans liv
fram till hans död 1951. Det resulterade i Del 2 av Filosofiska Undersökningar. I dessa föreläsningar
kom han bland annat in på aspektseende.
Ytterligare en filosof kom att prägla Cornelius Ernst, nämligen Martin Heidegger som man enligt min
mening inte kan gå förbi om man vill se en djupare kontinuitet mellan forntida dogmer och texter och
vår tid vilket är nödvändigt om forntida dogmer och texter skall kunna presenteras för vår tids
människor på ett trovärdigt sätt.
Martin Heidegger föddes i en katolsk familj i Tyskland och försöker bli jesuit, men lämnar novitiatet
för att läsa teologi. Efter några år lämnar han teologin för filosofin och i Freiburg blir han Edmund
Husserls lärjunge liksom Edith Stein. Andra som han kom i nära kontakt med var filosofen Hannah
Arendt, fysikern Werner Heisenberg och teologen Rudolf Bultman.
Heidegger ställer den ontologiska frågan oerhört radikalt. Vad är existens, vad menar vi när vi säger
att något finns, existerar, är. Heidegger menar att den grekiska filosofin lett oss helt vilse. Människan
är inte ett tänkande ting, något självmedvetet. Jaget, självet, är inte skilt från den värld det lever i.
Jaget är inte något transcendent. Ordet jag är till och med olyckligt. Själv har jag ofta undrat om detta
kan vara orsaken till att ordet ofta saknas i egyptiska tempelinskriptioner. Kanske är det som
Heidegger säger att tanken på ett från den övriga världen särskilt jag är ett grekiskt misstag som stått
västerlandet dyrt genom den individualism det innebär.
Vår existens kännetecknas istället av ”tillvaro”, ”dasein”. Vi är alltid hos någon, hos något, i relation
till något ”sein bei”. Jaget står alltså egentligen inte i relation till något utan vår existens utmärks av
”sein bei”. Jag kan inte se annat än att Heidegger, Heisenberg, Einstein, Edith Stein och Husserl tänker
i samma banor. Allt, inklusive människan, bestäms i relation till annat och andra som i sin tur bestäms
i relation till allt annat. Inget har bestämbara egenskaper som rörelse, läge eller sammansättning. Allt
och alla får existens i relation, ”sein bei”. Vi möter samma tanke hos Martin Buber ungefär samtidigt.
Enligt Schopenhauer och buddhismen är det begäret som leder till den falska föreställningen att vi är
något särskilt, bestämbart, bestående. Heidegger menar att vår existens utmärks av att vara i världen,
”in-der-welt-sein”. Jag är inte ett ting bland andra ting utan genom min existens är jag redan utkastad i
världen, det är detta som utmärker min existens. Kristendomen gör det misstaget enligt Heidegger att
ofta uppfatta Gud som någon bortom vår värld som vi skulle kunna uppleva. Om nu detta är
Heideggers uppfattning av den kristna gudstron är den oerhört förenklad och det kan bero på de korta
teologiska studier han genomled präglade av nythomism.
I det tidlösa nuet, tidlöst i den meningen att någon absolut tid inte finns för varken Heidegger, Einstein
eller Augustinus, i detta nu ligger den totala friheten. Människans möjlighet till frihet att existera
ligger i tidlösheten och obestämbarheten, möjligheten att få verklig existens, att vara.
Är Heideggers ”Nachwort” från 1943 begripligt? Där står bland annat: ”Av nöden är att varats sanning
värnas vad som än må vederfaras människan och allt varande. Offret är förslösandet av
människoväsendet, ett förslösande som är upphöjt över allt tvång, uppkommet ur frihetens avgrund in i
värnandet av varat för det varande”.
Varats sanning skall värnas till varje pris. Världen och människan får inte förtingligas. För att värna
varat måste vi offra vårt ”Menschenwesen” och nå en egentlig tillvaro i ett radikalt omtolkande av
varat och tiden. Vi måste offra vår oegentliga existens, oss själva som jag. Ur friheten är offret
sprunget. Detta offer är ett tack till varat för det varande.
Har Heidegger återvänt till sin katolska tro som gör orden i hans sista intervju 1976 begripliga?
”Endast Gud kan rädda oss”.
Heidegger är uppenbart inspirerad av det antika begreppet logos. Begreppet rymmer båda betydelserna
ord och ordning. Det är ju också med hjälp av orden människan beskriver och ordnar sin värld. Den
grekiske filosofen Herakleitos från slutet av 500-talet före Kristus är den som först lanserade
logosbegreppet. Allt flyter säger Herakleitos, allt förändras oavbrutet, men det finns en ordning i
förändringen. Universum skulle ha en inneboende ordning, en rationell ordning?
Filon från Alexandria tog upp Herakleitos begrepp. Han ansåg att en bokstavlig tolkning av Gamla
Testamentet skulle kväva människors syn på Gud. För Filon var logos Guds skapande princip.
Även Johannesevangeliet anknyter till Herakleitos logosbegrepp. ”I begynnelsen fanns ordet (logos)
och ordet (logos) fanns hos Gud och ordet (logos) var Gud. Längre fram i texten identifieras Jesus med
ordet (logos). Kristus är alltså det inkarnerade logos i kristen tro. Detta förklarar ”jag är” utsagorna i
evangelierna. Jag är vägen, sanningen och livet. Liknande ”jag är” utsagor” hittar vi i fornegyptiska
texter även om orden jag är förutsätts, men ingår oftast inte i inskriptionerna. Jan Bergman skrev sin
doktorsavhandling om ”Jag är Isis” i Isisaretalogin. .
Låt oss återvända till Thomas ab Aquino. Menade han inte rent av att ordet Gud är ett verb. Gud är
inte den som rör utan själva rörelsen i världen, världens liv? Om Gud är ett verb och rörelsen,
ordningen, logos, så finns det dock en motkraft till logos, livet, nämligen döden. Människan skapades
till Guds avbild, fri, men föll för begäret och därmed kom döden in.
Vad är det då att vara, att något är? Enligt Thomas så är Gud själva existensen, ”ipsum esse
subsistent”. Esse är naturligtvis ett verb, att vara, men översätts ofta i brist på annat med varande eller
på engelska med Being. Gud är alltså enligt Thomas inte ett objekt utan just ”att vara”. Gud är alltså
ett verb, rörelsen i allt, livet i allt (subsistent), logos.
Som framgått var ”vara-frågan” central för Heidegger, men först den senare Heidegger såg kopplingen
till Gud.
Vad har då Ludwig Wittgenstein att tillföra? Har han ett svar som rör hela sanningen, inte bara
filosofi. Kan han hjälpa oss att se den djupare kontinuiteten mellan Herakleitos, Filon, Johannes,
Thomas och vår egen tid. Vi får enligt Wittgenstein inte låta oss luras av att substantiv verkar beteckna
ting, de är i själva verket beroende av en språkgemenskaps praxis, livsform, språkspel (grammatik)…
Wittgenstein sade att ”Nur im Fluss des Lebens haben die Worte ihre Bedeutung”. Orden äger sin
innebörd endast i livets ström.
Detta rör även det han en gång sade till sin student och vän Maurice O’Connor Drury: ”I am not a
religious man but I cannot help seeing every problem from a religious point of view”.
En annan student och vän till Wittgenstein, Norman Malcolm, drog slutsatsen utifrån detta yttrande att
”Religion is a form of life; it is language embedded in action – what Wittgenstein calls a ’languagegame’. Science is another. Neither stands in need of justfication, the one no more than the other”.
Drury drar slutsatsen att det finns dimensioner i Wittgensteins tänkande som fortfarande är allmänt
förbisedda.
Vi måste alltid se ordens betydelse i livsströmmen, inte söka deras egentliga betydelse bortom den.
Det gäller även inom alla discipliner i den differentierade akademiska världen som filosofi, teologi,
sociologi, psykologi, fysik, kemi, biologi, matematik, litteratur… Wittgenstein var alltså likt Thomas
ab Aquino en tänkare som reflekterade om ALLTING, över hela SANNINGEN och låta olika grenar
av tänkandet belysa varandra. Till sist återstår ”ipsum esse subsistent”, logos, som centrum som håller
samman helheten. Rörelsen i livsströmmen som aldrig kan definieras, låsas fast i en dogm eller doktrin
eftersom människan befinner sig mitt i livsströmmen, är en del av den och har den i sig. Detta är den
fördolde Gud för såväl Thomas ab Aquino som för Ludwig Wittgenstein.
Avslutningsvis vill jag påminna om det samtal som Wolfgang Pauli och Werner Heisenberg förde
1952:
Pauli: ”Tror du egentligen på en personlig gud? Jag vet förstås att det är svårt att ge en sådan fråga en
klar mening, men riktningen av frågan kan du väl skönja?”
Heisenberg: ”Får jag formulera om frågan? Den skulle låta så här: Kan du eller kan man direkt bemöta
tingens eller skeendets centrala ordning, kan man direkt träda i förbindelse med den som man kan med
en annan människas själ? Jag använder här avsiktligt det svårtydbara ordet själ för att inte bli
missförstådd. Om du frågar så skulle jag svara ja. Och jag skulle kunna påminna om den berömda text
som Pascal alltid bar med sig och som började med ordet eld. Men denna text skulle inte gälla för
mig.”
Pauli: ”Du menar alltså att den centrala ordningen kan vara närvarande för dig med samma intensitet
som själen hos en annan människa?”
Heisenberg: ”Kanske.”
Pauli: ”Varför använde du ordet själ istället för att helt enkelt tala om en annan människa?”
Heisenberg: ”Därför att själ här betecknar den centrala ordningen, centrum hos en varelse som till sin
yttre skepnad kan vara mycket varierande och oöverskådlig.”
Man måste också komma ihåg att allt vi observerar är observatörsberoende och bakgrundsberoende.
Inget i det som Heisenberg kallar den centrala ordningen kan objektivt definieras.
Heisenberg var inte obekant med mellankrigstidens tyska filosofi. Inte minst Heideggers. Jag menar
att Heisenbergs resonemang om en central ordning går tillbaka till Herakleitos logos och är fullt
förenligt med Thomas ipsum esse samt Wittgensteins filosofi. Kyrkans och Bibelns språkbruk blir fullt
användbart för den som har en naturvetenskaplig livsåskådning, ja för en ren materialist.
Tron att logos har blivit människa i Jesus Kristus är dock det stora steget, att identifiera Kristus med
logos, givandet av livet, kärleken. Paleontologen och jesuiten Pierre Teilhard de Chardin visar i sin
bok ”Fenomenet Människan” att inkarnationen kan förstås utifrån ett evolutionistiskt perspektiv. En
sammanfattning av boken finns på denna hemsida.
Vid det Fjärde Laterankonciliet 1215 slogs den så kallade Transubstantiationen fast som katolsk dogm
vilken innebär att brödets och vinets substanser i mässan förvandlas till Kristi kropp och blod medan
brödets och vinets accidenser kvarstår. Hur skall denna dogm förstås idag då vi knappast förstår
materien på samma sätt som på 1200-talet. Enligt min mening öppnar Ludwig Wittgensteins filosofi
nya möjligheter.
Klockringningen vid konsekrationsorden är en vacker sed som gör att församlingens uppmärksamhet
skärps vid Jesu instiftelseord. Att tolka klockringningen som ett tecken på att ”förvandlingen” av
brödet och vinet äger rum just då är dock ett missförstånd.
Låt oss återvända till Ludwig Wittgenstein och vad som kännetecknar hans syn på språket. Som jag
framhållit åtskilliga gånger hör ordens ”betydelse” alltid hemma i en livsform, livsström, i en
gemenskaps språkspel. Orden är användbara och förstås i gemenskapens livsform. Språkspelet kallar
Wittgenstein språkets grammatik. Jag får hänvisa till alla de artiklar om Ludwig Wittgenstein som
finns på denna hemsida.
Kyrkan är en gemenskap med en särskild livsform, ett särskilt språkspel. Orden kan aldrig enligt
Wittgenstein ha en absolut objektiv betydelse i olika språkspel. För olika gemenskaper råder olika
språkspel eftersom livsformerna skiljer sig åt. Det som i en gemenskap betecknas med ett ord har en
betydelse. I en annan gemenskap med en annan livsform har samma ord en annan betydelse. Någon
betydelse bortom vardagsspråket, någon absolut odiskutabel objektiv betydelse finns inte även om
många vetenskapsgrenar använder ord i en sådan betydelse. Detta gäller såväl naturvetenskaper och
matematik som psykologi, sociologi, historia… Inte minst naturvetenskaper använder modeller
hämtade från vardagsspråket för att förklara den närmast transcendentala verklighet man studerar.
Observera att Wittgensteins språkfilosofi inte kastar oss ut i ren relativism. Tvärtom är ordens
betydelser självklara för den gemenskap som delar samma livsform och språkspel. Betydelsen är
odiskutabel.
Hur blir det då med ett rituellt kultiskt framförande av Jesu avlelse, födelse, liv, förkunnelse, sista
måltid, lidande, död och uppståndelse i kyrkas gemenskap som har en gemensam livsform och
språkspel. Jo, det som hände är åter närvarande, kulten närvarandegör det som en gång hände. ”Detta
är min kropp”, orden vid den sista måltiden Jesus hade med sina lärjungar är åter verklighet. Jesus är
åter kroppsligen hos sina efterföljare. Det behöver inte förklaras vidare. För kyrkan är det en
självklarhet, lika självklart som vilket yttrande som helst. För en person som inte delar gemenskapen
och språkspelet är naturligtvis det mesta i en mässa obegripligt, lika obegripligt som ett helt
främmande folks livsform och språkspel kan synas vara. Går det då att lära känna ett nytt språkspel, en
ny gemenskaps livsform? Ja, men det tar tid och kräver nåd som alltid förmedlas av någon eller några.
Wittgenstein sökte upplösa de filosofiska frågorna och ansåg sig alltså inte bedriva filosofi i vanlig
mening. Samtidigt verkar det som om han gjort teologin överflödig. Fergus Kerrs bok ”Theology after
Wittgenstein” är kanske besvarad. Det finns ingen teologi efter Wittgenstein, det behövs helt enkelt
ingen.
Alla språkspel är intimt förknippade med en gemenskaps praxis, tradition. Så även kyrkans språkspel
vars praxis, tradition, liv skall utmärkas av Jesu Kristi kärlek och offer.