Käre användare!
Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Illustrerad Vetenskap Historia
(www.varldenshistoria.se) och får inte lämnas vidare till tredje part.
Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna.
Med vänlig hälsning
Redaktionen
ANTIKEN
Makedonien
Riket var utgångspunkt för Alexander
den stores erövringar, men de följande
härskarna lyckades i princip bara hålla
fast vid Makedonien och delar av Grekland.
Pella
Pergamon
Athen
Antiochia
IRAK
Ptolemeiska riket
YP
Alexandria
TE
N
Memfis
Grundades av Alexanders general Ptolemaios som
utvecklade riket till
ett vetenskapligt
kraftcentra.
ULLSTEIN BILD
EG
Seleukia
Babylon
De makedonska generalernas storriken
Makedonien (erövrades av Rom 168 f.Kr.)
Ptolemais
Seleukidiska riket (erövrades av Rom 63 f.Kr.)
Ptolemeiska riket (erövrades av Rom 30 f.Kr.)
0
250
500 km
ALEXANDERS
Efter Alexander den stores död gav sig den unge härskarens
generaler in i en kamp om titeln som hans efterträdare, en kamp
som pågick i flera år. Ur det blodiga inbördeskriget uppstod
tre riken. De tre områdenas härskare styrde större delen av
den antika världen i nära 300 år. Följden blev att den grekiska
kulturen bredde ut sig så långt som till Indien och Afghanistan.
BRIDGEMAN
Seleukidiska riket
Grundades av Alexanders general
Seleukos. Riket var otroligt stort
och blev en smältdegel för
oräkneliga folkslag.
IRAN
Alexander den store
hann aldrig utnämna
någon efterträdare
innan han dog. Det
utlöste en bitter strid
mellan hans generaler.
BRIDGEMAN
AV MIKKEL LARSEN
generaler
delade riket
N
är dagen led mot sitt slut den
10 juni år 323 f.Kr. dog Alexander den store i sitt palats
i Babylon. Den blott 32-årige makedonske kungen hade blivit allvarligt
sjuk tolv dagar tidigare och det stod
snabbt klart vartåt det barkade. Un-
der Alexanders far Filip II hade makedonierna säkrat kontrollen över Grekland, det språkligt och kulturellt nära
besläktade riket i söder.
Men det var först under Alexander
som saker och ting tog fart på allvar.
På bara 13 år hade den handlingskraf-
tige Alexander i spetsen för sin armé
lagt det mesta av den kända världen
under sig. Han hade gjort sig till härskare över ett rike som sträckte sig från
norra Grekland och Egypten i väster
till det nuvarande Afghanistan och
norra Indien i öster. På sin dödsBonniers Världens Historia 8 • 2007
35
ANTIKEN
bädd kunde han knappt lyfta blicken
för att hälsa på sina trogna män som
hade kommit för att besöka honom.
När det stod utom alla tvivel att den
unge härskaren aldrig skulle resa sig
från sjukbädden, frågade generalerna vem han ville se som sin efterträdare på tronen. Ingen visste om hans
höggravida hustru Roxane skulle föda
en manlig arvinge, och kungens yngre
halvbror Filip III Arridaios betraktades
som svagsint och olämplig att härska.
Man förväntade sig därför att den döende kungen skulle utnämna en av
sina närmaste i ledningen för armén
som den som skulle föra riket vidare.
Men till de närvarandes stora förvåning viskade Alexander bara ”kratisto” – ”till den starkaste”.
Alexanders död blev därför startskottet för en lång och uppslitande
maktkamp mellan de makedonska
fältherrarna. Till en början tog kungens gamle vän Perdikkas makten. Han
hade fått överta den kungliga signetringen vid dödsbädden och förvaltade
därför den dödes sista vilja. Perdikkas
delade upp det enorma riket mellan de
olika makedonska generalerna som var
för sig skulle leda sina områden. Alex-
ander den stores änka födde sedemera
en son, Alexander IV, som skulle kunna överta kontrollen över faderns enorma rike när han hade blivit tillräckligt
gammal. Det dröjde dock inte särskilt
länge förrän missnöjet började pyra,
och de följande decennierna präglades
av snabbt växlande allianser och krig
mellan de maktlystna generalerna.
Alexanders generaler dog en efter
en, men andra stod alltid beredda att
ta över och under de följande 50 åren
fortsatte striderna. Riket delades så
småningom upp i tre mer eller mindre stabila områden. De lydde under
ANTIGO
NOS
Makedonien
drunknade i blod
Alexander den stores ursprungliga
hemland blev efter hans död ett av de
mest omstridda områdena i kampen om
kontrollen över Alexanders jätterike.
P
rästerna var inte helt
säkra på att de hört rätt
när kung Antigonos III
(Doson) plötsligt åkallade gudarna i templet och bad dem
skydda honom mot hans
vänner – kungen måste väl
ändå ha menat sina fiender?
Men kungen förklarade för
de förvånade prästerna att
fienderna kunde han nog ta
itu med på egen hand; det
var mot sina vänner han behövde gudarnas beskydd.
Antigonos III:s rädsla var
inte ogrundad. Under de
nära hundra år som hans
släkte härskat över Makedo-
nien hade i stort sett samtliga kungar antingen råkat i
krig eller mördats av släkt eller vänner. De blodiga maktkamperna utspelade sig inte
bara inom kungafamiljen.
Tusentals vanliga makedonier tvingades också leva
sina liv under ständiga strider om kontrollen över det
lilla bergsriket i norra Grekland, Alexander den stores
ursprungliga hemland.
AKG/SCANPIX
Arvet efter Alexander
Under Alexanders far, Filip II, revolutionerade makedonierna krigstaktiken med så kallade falanger.
Fotsoldater höll fienden i schack med många lansar medan kavalleriet angrep fienden på flanken.
36
Bonniers Världens Historia 8 • 2007
För Alexanders maktgalna
generaler blev Makedonien
ett nyckelområde – ett av de
mest omstridda i krigen som
följde efter Alexander den
stores för tidiga död år 323
f.Kr. Det låg en enorm prestige i att få makten i Alexanders ursprungliga rike. Under Alexander hade det lilla
var sin dynasti av efterträdare till tre
av Alexanders mest framträdande generaler: Antigoniderna i det ursprungliga makedonska riket och Grekland,
seleukiderna i den östra delen av
riket och ptoleméerna i Egypten. Alla
de tre rikena fick stor betydelse för
östra Medelhavets historia under de
följande seklen.
LÄS MER:
●
Andrew Erskine (ed.): Companion to the Hellenistic World,
Blackwell Publishing 2005 ● C.A. Kincaid: The Successors of
Alexander the Great, Ares Publishing 1985
●
www.livius.org/aj-al/alexander/alexander00.html
Alexander den store på sin häst Bukefalos blev
en ikon för hans efterträdare och senare också
för Medelhavets nya stormakt Rom.
AKG/SCANPIX
kungadömet för en kort tid
blivit den mäktigaste staten i
världen. Makedonien var vid
denna tid något så ogrekiskt
som en monarki. Kungamakten blev därför ett av de viktigaste kännetecknen för de
makedonska riken som uppstod i kölvattnet efter Alexander den stores död.
Uppslitande maktkamp
Generalen Antipatros, som
i Alexanders frånvaro hade
styrt Makedonien sedan 334
f.Kr. när den unge kungen
drog ut på sitt erövringståg,
var den förste att bestiga tronen. Efter hans död 319 f.Kr.
tog sonen Kassandros makten. Efter år av intensiva strider gjorde han sig till herre över en stor del av Grekland vars stadsstater, trots
nära släktskap med makedonierna, ständigt gjorde uppror mot de tyranniska makedonska kungarna.
Efter nära tjugo års krigande kunde Kassandros
slutligen kalla sig obestridd
härskare över Makedonien.
Men lugnet blev kortvarigt.
Redan 297 f.Kr. dog kungen
av vattsot och riket kastades åter in en rad uppslitande maktstrider. År 294 f.Kr.
invaderades Makedonien av
Demetrios, son till Alexander den stores gamle general Antigonos I den enögde.
Den energiske Demetrios var
ständigt ute på fälttåg och invaderade det mesta av Grekland. Efter erövringarna lät
han sig hyllas som gud, och
som sådan flyttade han in i
templet Parthenon i Athen
där han levde omgiven av
konkubiner och vänner.
Den livsglade härskarens
lycka vände 286 f.Kr. när han
drog ut i Mindre Asien, Anatolien, för att bekämpa en annan av Alexanders gamla generaler, Seleukos, som hade
roffat åt sig det mesta av rikets östra delar. Demetrios
greps och dog i fångenskap
tre år senare. Men striderna
fortsatte och först 276 f.Kr.
lyckades Demetrios son Anti-
Alexanders familj mördades
Alexander den stores mor, hustru och lille son undanröjdes under de blodiga maktstriderna.
Efter Alexander den stores död övertog hans mor Olympias makten i Makedonien under en kort period och utnyttjade tillfället att avrätta Alexanders svagsinte halvbror
Filip Arridaios. Olympias betalade priset strax
därefter eftersom hon mördades av
tronrövaren Kassandros. Han slog
även ihjäl Alexanders hustru och
lille son en kort tid senare när
folk började prata om att det
var dags för sonen att komma
till makten. Snart dödades
också Alexanders systrar Kynane
och Kleopatra. Nu var det fritt
fram för den starkaste.
Alexanders mor Olympias lät
mörda Alexanders halvbror.
gonos II (Gonata) återta kontrollen över det eftertraktade
området. I motsats till sin far
ville han inte äras som en
gud. När saken kom på tal
lär han surt ha svarat: ”Fråga
den tjänare som bär ut mitt
nattkärl vad han har att säga
om min gudomlighet.”
Erövrades av romarna
Under de efterföljande seklen
ägnade Antigonos arvingar,
antigoniderna, mycket av sin
tid åt att slå ner de ständigt
upproriska grekiska städerna. Och detta är en viktig orsak till att riket kom i skymundan i förhållande till de två
andra stora riken som uppstod efter Alexanders död.
Makedonien var också det
första av de tre stora rikena
som gick under. Under åren
kring 200 f.Kr. inträffade flera stora sammandrabbningar
mellan makedonierna och de
nya härskarna i Medelhavet:
romarna. Den siste makedonske härskaren, Perseus,
avsattes efter nederlaget
mot de romerska härarna
vid den makedonska staden Pydna år 168 f.Kr.
Strax därefter ombildades riket och blev den
romerska provinsen Makedonien.
Bonniers Världens Historia 8 • 2007
37
ANTIKEN
SELEUKO
S
Jätteriket sträckte
sig till Indien
Generalen Seleukos I grundade ett
gigantiskt rike, som med tiden spred den
grekiska kulturen så långt österut som till
Afghanistan och Indusdalen.
N
är den makedonske
härföraren Seleukos
invaderade norra Indien år 304 f.Kr. mötte han
större motstånd än väntat.
Han ingick därför ett fredsavtal med den mäktige mauryahärskaren Candragupta. Mot
att han lämnade till baka
några av de östra delarna av
riket på andra sidan Indusfloden, fick Seleukos 500
välutrustade stridselefanter.
Tre år senare spelade de en
viktig roll i den avgörande
segern över ärkerivalen, general Antigonos, i slaget vid
Ipsos i Mindre Asien. Slaget uspelades i andra änden av det som skulle bli det
seleukidiska riket – ett av de
största riken som världen
någonsin har skådat.
Seleukos hörde till en början inte till den grupp av
Alexanders generaler som
fick var sin bit av riket vid
den unge härskarens död.
Seleukos utnämndes till satrap i Babylonien år 320 f.Kr.
och expanderade senare sitt
maktområde allt mer. Vid
hans död 218 f.Kr. var det
seleukidiska riket därför i
särklass det största av de riken som uppstod ur uppdelningen av Alexanders erövringar. Det sträckte sig från
Mindre Asiens kust och det
mellanöstliga Medelhavsområdet, över Mesopotamien
och det gamla persiska riket,
till områden så långt österut
som Indusdalen.
Lapptäcke av folkslag
Segerherren Seleukos I (Nikator) var inte bara en stor
erövrare. Han lyckades även
skapa stabilitet i de erövrade
områdena, som utgjorde ett
lapptäcke av olika folkslag.
Först och främst förlitade
han sig på sina egna arméer.
Han drog också lärdom av
de tidigare persiska härskarna
i området och hade separata
avtal med vart och ett av de
erövrade folken. Systemet
var en föregångare till den
senare så berömda romerska
söndra och härska-politiken.
I spetsen för detta jätterike stod kungen, som hade
oinskränkt makt. Men att ha
monopol på alla större beslut
var även en enorm arbetsbörda för kungen. Enligt
Efter Alexander bytte den grekiska konsten fokus från idealiserade gudar och atleter till vanligt folk som t.ex. denne illa tilltygade boxare från cirka 50 f.Kr.
CORBIS/SCANPIX
historikern Plutarchos lär
detta ha fått Seleukos att utbrista: ”Om man kände till
det arbete som kungar har
bara med att låta författa och
läsa upp skrivelser, skulle
man inte plocka upp ett diadem (kungakrona) ens om
man hittade det på marken.”
Följde grekiska traditioner
Seleukos och hans efterträdare grundade över 60 nya städer som skulle fungera som
handels- och maktcentra i
sina respektive områden.
Både stadsplanering och
institutioner följde slaviskt
det grekisk-makedonska mönstret och städerna var till stor
del bebodda av utvandrade
greker och makedonier som
rest ut för att söka lyckan i
det enorma riket. Ett exempel på hur hårt man höll på
traditionerna från det ursprungliga hemlandet hittar
man i rikets yttersta utkanter, i staden Ai Khanum i dagens Afghanistan. Här har arkeologer funnit ruinerna av
ett gymnasion, mycket typiskt för Grekland, där invånarna undervisades och tränades i traditionella grekiska
idrottsgrenar. Trots att de var
flera hundra mil hemifrån,
omgivna av många främmande folkslag, vägrade greker
och makedoner att ge upp
sina traditioner.
Jättestäder växte fram
Flera av seleukidernas städer
svällde till enorma metropo-
Lämnade långvariga spår
Härskarna i det seleukidiska
riket gjorde inget för att
närma sig lokalbefolkningen
eller anpassa sig till lokala
seder. De behöll sina grekiska
religiösa traditioner. Deras
konst var grekisk, deras mynt
följde de grekiska formerna
och deras legender spann vidare på sägner som de hade
fört med sig från Makedonien. Inte ens de folk som sympatiserade med seleukiderna såg dem som annat än
främlingar. Trots det lämnade seleukidernas härskare
med tiden bestående avtryck
i många av de regioner som
de kom i kontakt med. Det
var till exempel först efter
kontakten med de skulptur-
älskande makedonierna och
grekerna som indierna började göra buddhastatyer – som
till en början var iklädda traditionella grekiska dräkter. I
det som i dag är Afghanistan
fortsatte lokalbefolkningen
att producera mynt med grekiska inskriptioner ända fram
till 300 e.Kr., många hundra
år efter att de makedonska
härskarna hade försvunnit.
CORBIS/SCANPIX
ler. Exempelvis växte Seleukia, som Seleukos I anlade vid
Tigrisfloden för att utvidga
den mäktiga grannstaden Babylon, till över 600.000 invånare. Antiochia i dagens Turkiet blev ännu större och var
länge världens tredje största
stad, slagen endast av Alexandria och Rom.
Riket faller sönder
Trots upprepade uppror var
det märkliga riket förvånansvärt stabilt lång tid efter
Seleukos död. Först när den
erövringslystne kungen Antiochos III försökte återta området Thrakien norr om Grekland år 196 f.Kr., började
jätteriket falla sönder på allvar. Erövringsförsöket ledde
till att han hamnade i konflikt
med Rom, och efter tre nederlag mot romerska arméer
tvingades han dra sig tillbaka
och ge upp en stor del av
Mindre Asien. Det blev slutet för det seleukidiska riket
som en stormakt i Medelhavsområdet. Interna stridigheter
Kungariket Kommagene i östra Turkiet var ursprungligen en del av det
seleukidiska riket men frigjorde sig senare. Ca 50 f.Kr. reste rikets
kung Antiochos I en enorm staty av sig själv på berget Nemrud-Dag.
om makten ledde senare till
ytterligare sönderfall, och
kring år 100 f.Kr. bestod riket
bara av staden Antiochia och
ett par mindre syriska städer.
Det seleukidiska riket hade
då förlorat allt inflytande över
omgivningarna, eftersom den
romerske fältherren Pompejus hade intagit området 63
f.Kr. och gjort det till en provins under Rom: Syrien.
Mini-stat uppfann pergament
ULLSTEIN BILD
Det lilla makedonska riket Pergamon vid Mindre
Asiens kust var bättre än andra riken på att ge stöd till
konstnärer. Här låg ett av antikens största bibliotek.
Bland praktverken från Pergamons skulptörskola märks
bl.a. det imponerande Zeus-altaret, som i dag finns i Berlin.
Pergamon uppstod som ett resultat av striden om Mindre
Asien. Filetairos, som hade varit en mindre aktör i maktkampen efter Alexanders död, utnyttjade de storas strid om
herraväldet i området för att roffa åt sig en liten bit av Mindre
Asiens kust. Här grundade han Pergamonriket år 282 f.Kr.
Tack vare stora rikedomar från silvergruvor lyckades en
följd av regenter sedan attrahera den tidens främsta konstnärer, arkitekter och vetenskapsmän. Pergamon var även
berömt för sitt stora bibliotek med 200.000 bokrullar. Bara
det enorma biblioteket i Alexandria var större. En historia berättar att ptoleméerkungen i sin ilska över bibliotekets framgångar förbjöd försäljningen av egyptisk papyrus till staden.
Pergamon drevs då till att uppfinna en process som gjorde
att man kunde skriva på djurhudar. Det nya materialet döptes senare efter staden: pergament.
Bonniers Världens Historia 8 • 2007
39
ANTIKEN
PTOLEM
AIOS
Egypten blev
vetenskapscentra
MARY EVANS
I Egypten grundade Alexanders general
Ptolemaios det mest långlivade av de tre
makedonska rikena. Med tiden blev det
centrum för antikens vetenskap.
Ptolemaios I utkämpade många krig mot Alexander den stores övriga generaler. Ett av de mest berömda
var när han besegrade general Antigonos son Demetrios i ett stort slag vid Gaza i Palestina.
K
ort efter Alexander
den stores död övertog general Ptolemaios
herraväldet i Egypten. Han
började genast bygga upp
ett makedonskt kungadöme.
För att säkra riket måste
han först och främst bevara
de nära banden med Makedonien och Grekland så att
inte bara varor utan även
idéer skulle nå Egypten från
moderlandet.
Huvudstaden i det nya riket måste alltså ligga nära havet. Ptolemaios släppte därför
tanken på de gamla regeringsstäderna inne i landet, Mem-
40
fis och Thebe. I stället valde
han den nya och ännu ganska glest befolkade grekiska
staden Alexandria i Nilens
delta. Alexander den store
hade på sin tid givit order om
att grunda staden, men den
unge härskaren hade aldrig
själv hunnit se den.
Ptolemaios stal Alexander
Ptolemaios befallde snart folk
från flera av de intilliggande
egyptiska städerna att flytta
till Alexandria. Han hämtade
också många judar från Palestina för att få upp befolkningsantalet så att den jätteli-
Bonniers Världens Historia 8 • 2007
ka staden skulle kunna fyllas.
Men det var extra viktigt att
säkra den grekiska dominansen i huvudstaden. Den nye
kungen fick en genialisk idé.
I december 322 f.Kr. skickades Alexander den stores jordiska kvarlevor ut på sin sista resa, från Babylon till Makedonien där liket efter den
döde härskaren skulle begravas enligt traditionen. Kortegen med den vackert smidda
guldkistan med det balsamerade liket transporterades tillsammans med Alexanders vapen och rustning på en guldvagn som drogs av 64 mu-
lor. På vagnen stod en juvelbesatt triumfbåge med stora
klockor – världen skulle veta
att Makedoniens herre nu
var på väg till sin sista vila.
Vagnen kom emellertid inte
längre än till Damaskus. Här
mötte Ptolemaios tåget med
hela sin armé bakom sig.
Ptolemaios förklarade för
karavanens förare att Alexander själv hade bett om att
få begravas i Egypten. Först
transporterades kistan ned
för Nilen till den gamla egyptiska staden Memfis. Sedan
flyttade Ptolemaios kistan till
Alexandria, där han byggde
ett stort gravmonument till
den döde världshärskaren.
Staden fick en särskild status – folk strömmade dit från
hela den grekisktalande världen. För att besökarna skulle
stanna i stan byggde Ptolemaios ännu en attraktion:
Mouseion, helgedom åt muserna – sångens, musikens,
poesins och lärdomens gudinnor. Byggnaden fungerade
som en akademi, stöddes generöst av ptoleméerna och
attraherade lärda från hela
den grekisktalande världen.
Klädde sig som faraoner
Alexandria blev snabbt en viktig hamnstad och fick handelsförbindelser med så fjärran
platser som Indien. På mindre än en generation växte staden till att bli den viktigaste
i Medelhavsområdet. Under
sin storhetstid hade Alexandria över en miljon invånare.
Tog över Egyptens gudar
Ptolemaios främsta genidrag i relationen med lokalbefolkningen var dock att
följa landets religiösa traditioner och ta över de egyptiska
gudarna. Det säkrade stödet från de mäktiga tempelprästerna och på det viset
även en religiös bas för Ptole-
maios och hans efterkommande. Han insåg samtidigt
vikten av att utveckla de
ekonomiska möjligheter som
fanns i de bördiga odlingsmarkerna längs Nilen. Ptolemaios abdike rade år 285
f.Kr. till förmån för den ene
av sina söner, Ptolemaios II.
Två år senare dog den gamle
generalen, mätt på livet i en
ålder av 84 år. Han hade då
lagt en stadig grund till den
ptolemeiska dynasti som följde och som skulle bli den
mest framgångsrika och långlivade av de makedonska
kungadömena.
AKG/SCANPIX
Ptolemaios, som 304 f.Kr. lät
sig utropas till kung över Egypten med namnet Ptolemaios I
Soter (frälsaren), visste dock
att Egypten var mer än bara
de grekiskmakedonska områdena i norr. Han var en listig regent, som också förstod
att anpassa sig till förhållandena i resten av landet, och
de som kom efter honom följde hans exempel. Utan att ge
upp sin grekiska bakgrund lät
sig samtliga utropas till faraoner och framställas som sådana i konsten. De tog över
den egyptiska kungliga seden
att gifta sig med sina systrar. Även om de flesta inom
statsadministrationen var greker, tog de också över delar
av den befintliga egyptiska
administrationen och lade
sig bara i det mest nödvändiga. I övrigt lät de lokalbefolkningen fortsätta att leva precis som tidigare.
Kleopatra blev den sista
Den sista härskaren av det
ptolemeiska kungahuset blev
den berömda Kleopatra VII.
Hon lade en orm mot sitt
bröst och begick självmord
år 30 f.Kr., efter att hon och
älskaren Marcus Antonius
hade besegrats av Octavianus
(som senare blev Augustus) i
det stora sjöslaget vid Actium.
Segerherren Octavianus intog kort därefter Egypten och
gjorde det till en romersk
provins. Kleopatras nederlag
och död satte punkt för den
nära 300 år långa epok då
Alexanders generaler styrde
världen.
Ca 280 f.Kr. byggde ptoleméerna ett fyrtorn på ön Faros utanför
Alexandria. Fyrtornet utsågs senare till ett av världens sju underverk.
Biblioteket i Alexandria var centrum för stadens vetenskapliga institution Mouseion, som givit oss ordet ”museum”.
750.000 böcker på ett ställe
Många av antikens klassiker, bland andra
Homeros verk, skulle förmodligen inte ha bevarats
om det inte hade varit för ptoleméernas bibliotek.
När Ptolemaios hade befäst sin makt i Egypten bestämde
han sig för att bygga ett världsomspännande bibliotek.
Det skulle innehålla en kopia av alla böcker i världen,
översatta till grekiska. På så sätt skulle han bättre förstå
de många folkslag som hans stora välde rymde.
Med tiden skulle det stora biblioteket i Alexandria
växa till det största och viktigaste i den antika världen
med upp emot 750.000 bokrullar. Vetenskapsmän
och filosofer vallfärdade därför till Alexandria från
hela medelhavsområdet för att forska, diskutera
och undervisa. Det var i Alexandrias bibliotek som
de homeriska diktverken Iliaden och Odyssén
sammanställdes och redigerades till den text vi känner
i dag, och det var här vetenskapsmän som Euklides och
Arkimedes studerade och arbetade. Och tack vare att
staden hade en stor judisk befolkning kunde texterna i
Gamla Testamentet översattas till grekiska.
Enligt den gamla historikern Plutarchos brann biblioteket ner till grunden när Julius Caesar intog staden år
48/47 f.Kr. En senare källa hävdar emellertid att biblioteket förstördes först under muslimsk tid. Kalifen Omar lär
ha uttalat de ödesdigra orden: ”Om det som står i böckerna överensstämmer med Guds bok är de inte nödvändiga.
Om de inte stämmer överens med den är de inte önskvärda. Förstör därför alla.” Böckerna lär ha räckt till för att
elda under stadens badhus under hela sex månader.
MARY EVANS
Bonniers Världens Historia 8 • 2007
41
