Guds Kristna Kyrkor
[B7_1]
Mysticism Kapitel 1
Spridande av de Babyloniska
Mysterierna [B7_1]
(Edition 1.0 19900610-20001006)
Detta kapitel ger en överblick och introduktion av förhållandet av Mysticism till Solkultsmysterier
och till de Babyloniska mysterierna samt hur de har påverkat världens religioner.
Christian Churches of God
PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright 1999, 2000 Wade Cox)
(Tr. 2003)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org and http://www.ccg.org
Page 2
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Spridande av de Babyloniska Mysterierna [B7_1]
Fastställande av Mysticismens natur
Oxford Universal Dictionary (p. 1306)
definierar Mysticism som "åsikter, mentala
tendenser eller vanor i tanke och känsla,
mysticismens karakteristika; tro på en möjlig
förening med den Gudomliga naturen genom
medel som extatisk kontemplation; beroende av
spirituell intuition som medel för att få kunskap
om mysterier som är onåbar för medvetandet.”
I sin negativa aspekt har det använts om
religiös tro som är förknippad med
självbedrägeri och drömsk förvillelse av tankar
eller till filosofiska och vetenskapliga teorier
som accepterar ockulta företeelser samt
mystiska förmedlare till vilka inga rationella
förklaringar kan ges.
Detta manifesterade sig i den Pytagoriska
skolan i form av purging the soul, I den
Delianska skolan däremot blev den norra
versionen av den Kaldeiska traditionen den
som hade mest inflytande. "I Thrakien blev den
förenad med det vilda dyrkandet av Dionysos,
och förknippades med namnet Orpheus. I denna
religion baserades den nya trosuppfattningarna
mest på fenomenet "extas" (..."kliva ut"). Det
antogs att endast när själen var "utanför
kroppen" visade den sin sanna natur. Den var
inte endast en enkel kopia av sig själv, utan en
fallen Gudom, vilken kunde bli återskapad till
sin forna kraft genom ett system av "reningar"...
och offer..." (Burnet, ibid., pp. 81-82).
De flesta iakttagare av mysticism anser att den
allmänna
beskrivningen
av
mystiska
erfarenheter innehåller element som är
”oförklarliga” och detta anses vara ett
nödvändigt element i erfarenheten.
Den Orpheiska religionen hade två inslag som var
nya i Grekland vid den tiden. Den förlitade sig på en
nedtecknad uppenbarelse som källa och religiös
auktoritet, och dess efterföljare var organiserade i
församlingar baserade, ej på äkta eller antaget
släktskap, utan på frivillig anslutning och initiering.
(Burnet, ibid.).
Lingvistiskt är Mysticism och dess ursprung
”mysterie” härlett från grekiskans Myein “att
hålla sin mun stängd”, i betydelsen av en
hemlig eller dold sanning som inte skall bli
visad till en icke initierad.
På de tunna guldplattor man funnit i Thourioi
och Petelia kan man se att den Orpheiska
religionen hade slående likheter med
trossystem som förekom i Indien vid samma tid.
(ibid.).
Den ursprungliga roten är Muo “att stänga
munnen”. En initierad i mysteriereligioner
kallades Mueo, så använde Philo termen
(därför, musterion som hemlig lära eller
mysterie).
Det tidigaste fall då det omnäns att en Grek har
varit under Indiskt inflytande är Pyrrho av Elis.
Enligt
Diogenes Laertius, Apollodorus
historieskrivare, var Pyrrho ursprungligen en
målare och hade hört Bryson (den Megariska
filosofen, inte Stilpos son). Bryson tillhörde
förste generationen av den Megariska skolan
och omnämns i Platons trettonde epistel (3600).
Följdaktligen anslöt han sig till Anaxarchus (av
Democritea) och följde honom överallt således
mötte han Gymnosofisterna och Magi i Indien.
Detta var när Anaxarchus färdades till Indien
med Alexander den Stores härtåg (326ek).
Uppgifterna har lämnats av Pyrrhos något yngre
samtida, Antigonus av Cerystus, och citerats av
Diogenes.
Det ursprungliga konceptet om ickeförmedlande blev gradvis förändrat till
omöjlighet att uttrycka erfarenhet, men i sin
kärna härrör mystiker och tillhörande
mysticism från de Mysterierna. Av Kaldéenskt
ursprung, spreds Mysterierna av Aryer och folk
som J Burnet (Early Greek Philosophy, 4th
Ed., London, 1958, pp. 81 ff), omnämner vagt
såsom Scytiska, till Europa och österut till
Indien.
Hyperboreans vid Donau närmade sig de
grekiska religionerna och framtvingade en
reaktion till det Kaldeiska återfödelsebegreppet.
Av texten framgår tydligt att Pyrrho har blivit
influerad av Buddhistisk asketism och Burnet
nämner honom på grund av citatet av Diogenes
i sin artikel Sceptics in The Encyclopedia of
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Religion and Ethics (Vol. 11, p. 229).
Detta stycke har blivit citerat i sin helhet eftersom
det är det tidigaste välgrundade tillfälle då Indien
har påverkat Grekland, och det återspegalr med
tydlig trovärdighet den förvåning som Elis
församlingen kände de insåg att de hade framburit
en helig man. Vi ser att de som kände Pyrrho väl
besrkev honom som en sorts buddhistisk arha(n)t,
och att det är tveklöst hur vi skall se på honom. Han
är inte så mycket en skeptiker som en asket.
Burnet var mycket väl medveten om att
influenser på den tidiga grekiska filosofin hade
föregått detta först omnämnda tillfälle av Indisk
påverkan, och han kände till att det kom från
norr via Hyperboreans coh han omnämner
påverkan som Skytisk. Den verkliga källan var
Arierna. Magi i Indien kom ursprungligen från
Medeerna, ett prästerligt kast, och dessa
bebodde Babylon tillsammans med Perserna,
Dessa
Magi
var
nomadiserande
shamanistervilka hade utvecklats ur nybabylonsk animism till deras form av
shamanistisk
animism
De
återinförde
religionen centrerad kring mysterierna kring
Mithras och Anahita till Babylon (se ERE
artiklar).
Det är angivet av ERE, angående osäkerheten
om deras ursprung, att medan de var en av de
sex kast omnämnda i Herodotus 1.101, vilka
Jobert beskriver som Ariska kasttitlar, verkar
de inte ha varit av ariskt ursprung. Darius
beskriver hur han reparerar tempel som Magi
har förstört (Bh. [Pers. text] i.63-66 följande
Joppert som anser att inskriptionen visar en
skillnad i religionen, men är inte fullständig),
men ur Herodotus vittnesmål ges det föga
tvivel att, efter att ha misslyckats med sitt
försök att få den politiska makten, som ledare
för folket gentemot den ariska invasionen,
använde de sina accepterade positioner som
shamaner till att:
Page 3
av L H Gray som troligen desamma som de
Magi som omnämns i Persien. De praktiserade
släktgifte vilket skiljer dem från Perserna. De
omnämns först i Pahlaviskrifter från den
Sassaniska eran som ett förled till utvecklad
Parsiism.
Moderna Parsister tillbakavisar detta med
starkaste tydlighet. Diogenes omtalar att dessa
Magi lärde ut tron på en framtida
återuppståndelse hos människa till ett dödslöst
tillstånd. (ERE, Vol. 4, p. 244) Även om detta
stämmer eller inte, var de otvivelaktligen ett
kast av shamanska präster för arierna och var
skolade o läkekonst, astrologi, astronomi och
magi. Ordet magi har sitt ursprung i den
religiösa lära och ockulta utövanden som dessa
Magi levde efter.
Bibeln omnämner dessa grupper so tidigt som
591 fk, när de befriade proselyter i Judeen.
Deras samtida uppträdande i Babylon omnämns
av Jeremiah 39:3,13. (Rab Mag) (för
förklaringar på Rab Mag, se ERE, art. Magi and
the Oxford Lexicon).
Påverkan från dessa Magis mysteriereligioner
under sjätte århundradet f.k. verkar ha spridits
efter de ariska erövringarna och sträckte sig
från Ioniska havet till Indien. Upprättandet av
den Pythagoriska skolan 529f.k. och den
buddhistiska läran 527f..k. i Sarnath, var
förgreningar av en liknande rörelse.
Kelterna, som del av en allians mellan främre
Asien och Skyter hade en mycket större roll att
spela i utvecklingen av arisk och Kaldeisk
teologi via Hyperboleans, än vad är allmännt
erkänt och dessa aspekter kommer att tas upp i
texterna om Kelterna.
placera sig själva i det offentliga som präster i den
ickereformerade Iraniska naturdyrkan, som beskrivs
mest tydligt av Herodotus (i 131 ff); de behövde
bara poängtera vissa klara skillnader mellan sin egen
religion och den ariska, dyrkan av solen och
hållande av elden som överhet.
Mysteriereligionerna
skapades
som
en
anpassning av Apollo Hyperboreas i norr och
Mithras/Anahita i Kaldeen. The gudomar som
dyrkades inkluderade Demeter och Persefone,
Attis och Cybele, Isis och Serapis. Efter
Pompejis fall till Ciliceanska pirater år 67e.k.
(Plutarch Vita Pompeii 24), introducerades
Mithrasdyrkan i Rom.
ERE noterar att Magi i Indien, omnämnda i
Bharesya Purana och Brhatsamhita, identifieras
Utsträckningen av Mysteriereligion till Egypten
har lett till förväxling hos senare författare som
Page 4
tillskrivit Egyptisk påverkan på uppträdandet
av grekiska kulter, emedan det var Magis
shamanistiska animism som influerade dem
båda. Egypterna trodde inte på själens förmåga
att förflytta sig, och Herodotus iakttagelser om
ritualer i enlighet med Orphiska och Bacchiska
regler anger ej heller sitt ursprung hos Magi,
utan
snarare
anpassningar
av
Mysteriereligionen till Egyptiska och grekiska
tankesätt (Burnet diskuterar detta i Early Greek
Philosophy at p. 88).
Kända Mysteriekulter etablerades vid Elesius
och på Samothrace. Budge visar, i sin
översättning av den Egyptiska Dödsboken, på
likheter mellan Eleusyniska mysterier och
Egyptiska ritualer, vilket åtminstone visar en
direkt interaktion mellan systemen.
Neville Drury ger i Dictionary of Mysticism
and the Occult en förklaring till Mysterierna i
Eleusis på sidan 76. Dessa var kända
ceremoniersom hölls nära Aten. Drury
konstaterar att dessa ceremonier instiftades av
Eumolpus och inkluderade rening och fasta.
Detta var gemensamt för alla skolor och var
mest tydligt i den Pythagoreiska skolan.
Ritualerna
var
helgade
till
fruktbarhetsgudinnorna Demeter och Persefone.
Dessa mysteriervisade och berörde odödlighet
och återfödelse.
Efter att ha studerat arkeologiskt material vid
initiationstemplet konstaterade Etnomycologen
R Gordon Wasson att Mysterierna var av
psykedelisk natur framkallat av mögelsvampar
som växte på säd. Enligt Wasson drack
deltagarna i mysterierna en dryck bestående av
korn vatten, mynta och svampen och blev
omedelbarttransporterade in till en andevårld.
Vad som bevittnades i den andevärlden var inte
spelat av skådespelande deltagare i mysteriet,
utan upplevda möten med spöklika varelser
främst Persephone själv (ibid.) Drury
konstaterar att Wassons syn stöds av Albert
Hoffmann som först syntetiserade LSD av den
funna mögelsvampen år 1938. Homeros Hymn
till Demeter beskriver hur de boende kände
skräck och skakade i sina lemmar, kände
svindel och illamående och kallsvettades innan
deras vision bleknade i den mörka kammaren
(ibid.). Detta är en typiskt shamanistisk övning,
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
här ritualiserad i en fertilitetskult som springer
ur det Kaldeiska systemet.
Vanan att mötas i mörka kammare blev vanligt
under Grekiska och Romerska Mysteriekulter
och blev felaktigt beskrivna som kristna möten.
Mithras skolan kom att penetrera hela den
romerska armen och dess öppna form,
Elagabalism blev officiell kult för imperiet
under
Kejsar Elagabalus
(218-222e.k.)
(Samuele Bacciocchi From Sabbath to Sunday,
Pontifical Gregorian University Press, 1977, p.
241).
Dessa mystiska solkulter med fruktbarhets
gudomar som grenar blev slutligen den
dominerande kultformen i imperiet. Dies
natalis Solis Invict eller födelsen av den
obesegerbare Solguden, den 25 december
antogs av kristenheten efter 300-talets
kyrkoråd. Både 25 december och 6 januari var
hedniska festtider. Natalis Invicti festivalen
infaller i den Philocalianska kalendern den 25
december (ibid., p 259). Dessa kulter
introducerade regler av dyrkan på den åttonde
dagen eller söndagen (solens dag. övers. anm.),
vilket alltså ersatte sabbaten i kristendomen.
(ibid., pp. 241-245 & 250 ff)
Etablerandet av Mysteriereligion i olika
befintliga religioner och deras utveckling av
mysticism är en direkt följd och springer ur den
ny-Babyloniska shamanismen. Mysticismens
utveckling har skapat likheter och olikheter
som är av stort intresse, på grund av olika
anpassningar.
Teistisk och monistisk Mysticism
Mystisk upplevelse
Mysticismens och Mysteriernas mål är ett
förenande med God Detta uppnås med medel
beroende på deras Gudsuppfattning och vad de
upplever och på vilket sätt mysticism skiljer sig
åt hos mystiker.
R H Zaehner behandlar i Mysticism - Sacred
and Profane, London, 1957, olika mystiska
upplevelser - speciellt de olika sätten att närma
sig de högre och lägre sanningarna vilka söker
tolka de olika urkunderna genom sina egna
slutsater, tas upp i kapitel 3 från sida 30 och
framåt. Enligt Zaehner har Ordet (Som Logos i
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Genesis och Johannes) vanligen i kristendomen
betydelsen en direkt uppfattning av Gudomen
uppnådd enligt den ortodoxa läran om
heliggörande ära.
Zaehner tycks isolera de fundamentala
skillnaderna mellan monistiska och teistiska
mystiska erfarenheter när han närmar sig
frigörelse begreppet ur Mandukya synvinkel,
enligt vilken, bortsett från ens odödliga själ,
ingenting existerar alls.
Brahman är inte längre den identiska substans som
är gemensam för allting, som skulle motsäga en
monistisk ståndpunkt, inte heller är den allting, för
det kan inte finnas pluralitet i den Ende, för den
Ende är endast sig själv, och allt annat är en ren
illusion. (ibid., p 164)
Denna ståndpunkt är i prkatiken enligt Samkya,
vilket Zaehner konstaterar ska kallas Solipism.
Zaehner anser att det inte går att finna någon
logik i att försöka befria en person från en
illusion, vilken, personen i fråga, av en befriare
måste i definitionen ses som illusorisk. Zaehner
ser detta i motsats till det ganska logiksa rådet
som Gaudopapda, att man 'skall uppföra sig i
världen som ett icke-sensibelt objekt'.
Absolut monism tar då asketen eller mystikern
så långt som till stadie av isolation (slutet på
Yogins väg enligt Patanjoli), men detta är bara
slutet på Via Purgativa, det nödvändiga första
steget innan 'självet' i Jungs betydelse kan
komma i direkt kontakt med Gud, vilkens
existens monisten i vilket fall som helst är
tvingad att förneka.
Därför är det möjligt för anhängaren av den
Vedantiska filosofin att tala om att nå ett
slutligt stadium stadium av frälsning, som,
enligt hans synsätt, ingenting kan vara högre.
En sådan föreställning är helt otänkbar för den
teistiska mystikern för vilken Gods rikedom,
genom att vara oändligt, aldrig kan vara
slutgiltig (ibid., pp. 164 -165).
Denna konflikt uppfattades, om än instinktivt
och på ett förvirrad sätt, av muslimer som Abu
Yazid.
Denna monism, enligt Zaehner,
påverkade Islamisk mysticism genom Abu Yazid
Page 5
och Hallaj, trots att ingen av dem underkastade sig
doktrinen i sin helhet. Det föll på Junayd av Bagdad,
en äldre samtida med Hallaj (nionde och tionde
århundradet e.k.) att formulera den klassiska Sufi
doktrinen om den eviga mänskliga själen, vilken
ingår i Gud innan skapelsen och som baseras på den
kända Korantexten om Mithaq, Guds fröbund med
människobarnen innan de är skapade. Junayds
grunddoktrin har likheter med Samkhya och också
icke-dualistisk Vedanta genom att han anser
mystikerns uppgift att vara uppgivandet av hans
temporära varelse till förmån för uppfattningen om
'sig' som är evigt i Gud (ibid., p. 165).
Således har vi tre uppfattningar och den sufiska
uppfattningen syns härröra ursprungligen från
Indisk Monism och inge reell Teism
överhuvudtaget, eller i alla fall, är en Monistisk
behandling av Gud och inte närvarande i
Koranen.
Grekisk påverkan på grunderna för
Kristen Mysticism
Utvecklingsföljden för den kristna mysticismen
är spårade av Andrew Louth i The Origin of the
Christian Mystical Tradition - From Plato to
Denys, Clarendon Press, Oxford. I sin
introduktion gör Louth en viktig poängtering
när det gäller användandet av ord i
översättningar och försåelsen av handlingar
relaterade till tanke och känsla. Vi närmar oss
sådana företeelser ur ett post-Cartesiskt
perspektiv. Grekisk filosofi är pre-Cartesisk.
De Platonska doktrinerna var baserade på
själens sökande efter Gud, uppfattad som ett
återvändande, ett uppgående i Gud; för själen
tillhör egentligen Gud, och i sitt uppgående
fröverkligar den bara sin sanna natur. (Louth
Introduction, p. xiv).
Detta är i motsats till den kristna synen som
talar om inkarnationen av Gud, om Hans
nedstigande till denna världen så att han kan
ge mänskligheten möjligheten till ett förbund
med Gud, något som inte är möjligt för honom
enbart genom Hans natur. (ibid.)
Det verkar dock inom den kristna läran finnas
en inneboende möjlighet för Mysticism. När
den ursprungliga bibliska läran framställs,
vilken behandlar fysisk reinkarnation, och
anden hos människan som kräver förekomsten
av en odödlig själ, granskas är det tydligt att det
Page 6
måste finnas något icke-kristet synkretiskt
ursprung för begreppet själ och för det mystika
synen på själens förenande med Gud. Som vi
har sett kan detta spåras till grekisk filosofi,
främst genom Sokrates i relation till de
Orpeiska Mysteriekulterna (cf, J Burnet, The
Socratic Doctrine of the Soul, 1916, B6, CCG,
2000). Dessa sammanblandades senare med
tidiga doktriner under Platon och neo-Platonskt
omarbetande, och detta arbetes resultat med
Plotinus är vad Augustinus baserade sina
skrifter på. Därefter kom den kristna doktrinen i
en mer komplett form tillsammans med det
modifierade Kaldeanska begreppen om själen
och himmel och helvete som kom in via
Gnostikerna.
Detta förenande med Gud återfinner vi hos de
tidiga grekiska kulterna som rör Orpheisk extas
och rening i form av utomkroppsliga
upplevelser. Det grekiska begreppet Nous och
dess effekter är viktiga för detta. Jag tror,
därför finns det vilket jag tänker, är en grekisk
tankeprocess som uttrycks av Parmenides.
Det grekiska begreppet Nous, noesis, är ett
ganska
främmande
begrepp
för
vår
ordförståelse, vårt sätt att tänka och intellekt.
Det kräver en närmast intuitiv förståelse av
verkligheten (ibid., p. xvi). Louth går vidare
med att citera Festugiere:
Det är en sak att närma sig sanning genom förnuft,
det är en helt annorlunda sak att nå dem genom
intuitivt medel, som kallas Nous för de i antiken,
Själens fina punkt av St Francis de Sales och Hjärta
av Pascal.
Om medlen för Nous, skriver Festugiere
fortsättningsvis:
själen eftersträvar en kunskap som är en direkt
kontakt, en 'känsla' (sinnesrörelse), ett kännande
något som ses. Själen strävarefter en föening som är
en total fusion, föreningen av två levande ting. Nous
därför, är mer som ett organ för mystisk förening än
någonting annat som förklaras med sådana ord som
medvetande eller intellect, och trots detta menas
med Nous just medvetande, Neosis anger någon
djupare, enklare mer kontemplativ form av tanke,
inte något helt skiljt från tänkande. (ibid.)
Platon såg själen insnärjd av den värld som är
uppenbarad för den genom våra sinnen.
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Att bli befriad från denna värld betyder för själen att
bli befriad från sinnena och kroppen. Så ett viktigt
element i själens uppväxande är befrielsen från
kroppen och förståelsen av sig själv som en spirituell
varelse. (ibid., p. 7).
I Skriften Phaedo, måste den som önksar uppnå
kunskap om verkligheten försöka rena sig själv:
genom förnuft enbart utsläcka känslorna.
Personen försöker genom filosofin leva ett liv
som egentligen bara är nåbart efter döden.
Renhet är enbart möjligt genom separation från
kroppens slaveri. För det orena kan aldrig
uppnå det rena. (67A)
Reningsprocessen har två dimensioner, en
moralisk eller etisk och en intellektuell.
Moralisk rening är utövandet av dygder,
rättvisa, kyskhet, tålamod, och mod.
Detta renar själen från sin förening med
kroppen genom att kontrollera åtrå och lust
genom det rationella Nous som kontrollerar
själens två element som ger upphov till åtrå
(epithymetikon) och lust (thymikon). Genom ett
liv av kontemplation, uppnås reningen och
själen är befriad och separerationen från
kroppen sker, vilket är hur Platon definierar
döden (Phaedo 67D). Detta nämns i Republiken
och Lagen.
Platon talar om den yttersta vikt som träning
med music innehållande känslighet gentemot
rytm och form. Denna 'rätta väg' (Republiken
401D) innebär att själen är djupt känslig för
skönhet och att skönheten är det som
karakteriserar verklighetens rätta form (Louth,
p. 8).
Moralisk rening kan ses som att ställa in kroppen
efter själens sanna sida, vilket innebär kontemplation
över den sanna verkligheten.
Platon beskriver själens igenkänande av sann
skönhet i de älskandes i Phaedrus så som ett
Mysterie.
Den som nyss kommer från mysteriet och såg
mycket av visionen, såg en gudsliknande ansikte
eller en kroppslig form som verkligen uttryckte
skönhet, sköljs först av en skakande rysning och ett
mått av den känsla som visionen skapade och
därefter vördnad av synen av en gud (Phaedrus
251A).
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Page 7
Det tycks som om det inte finns mycket tvivel
om att Platon här beskriver de mysteriekulter
som jag tidigare talat om sammantaget ger de
en god inblick i både erfarenheterna och den
tankeprocess som omgjärdar dem. De
Orpheiska riterna var skapde för att rena den
fallne guden så den kunde återvända till
himlarna (Burnet, ibid., B6).
värld, med mellanplatonismen förändrades
detta till en mycket klarare uppfattning om en
allomfattande Gud (Louth, p. 18). Platons
mystiska teologi närmas genom att undersöka
hans doktrin om kontemplation och trots en
klarare uppfattning av Gud, så menar Louth att
mellanplatonism är mer fungerande närmad ur
detta perspektiv.
Av Diotomas tal i Symposium blir det klart hur
skönhet som kärlek är underkastad en process
av intellektuell rening - en process av
abstraktion och förenkling. Genom moralisk
och intellektuell rening släpas själen uppför
gången och höjs över grottan.
Det är utan tvivel att Philos teologi var mystisk,
men den koncentrerade sig på Abraham, Isak
och Jakobs Gud. Philo menade att Gud är
omöjlig att begripa i Sig Själv, utan kan bara
uppfattas genom sina verk. (ur Louth's
behandling p. 19, F H Colson's och G H
Whitaker's utgåva av Philos samlade verk
(Loeb Classical Library)).
En skönhet underbar till sin natur. Detta är målet för
själens höjning. Den höljda visionen av Skönheten,
är i sig själv, Skönheten manifesterad. (Louth p.11).
Vad som avslöjas är evigt och ofelbart. Det
överglänser Formvärlden i den mening som
grekerna använder termen Form för högre
realiteter.
Den slugiltiga visionen av Skönheten är inte
uppnådd eller upptäckt: det kommer till själe, det
uppenbaras för själen. (ibid., p. 13)
På ett sätt är det liksom Zen Buddhism.
Den slutgiltiga vision är plöstligt omedelbar för
själen i känslan av frälsning eller extas och
detta är det koncept av mysticism som har
utvecklats i den västerländska traditionen.
Detta tog inte sin början hos Platon, hans
spelade bara en roll genom att formalisera det.
Det föregick den tidiga grekiska filosofin och
utvecklades från det kaldeiska religiösa
systemen och doktrinen att själen är
grundläggande i sin struktur. Den är därför
icke-biblisk och dess slutprodukt skulle vara en
form av synkretisk eller förändrad kristenhet.
Nästa fas i utvecklingen finner vi i arbetena av
Philo av Alexandria. Philo skulle bli
representant för den stoiciserade form
platonismen had tagit från början av det första
århundradet före kristus, som vi känner som
Mellan Platonismen.
För Platon var Formvärlden de gudomligas
Guds väsen kan inte begripas genom mänskliga
tankegångar. Philo gör en klar grundläggande
och ofta använd skillnad mellan Hans väsen
och Hans verk eller energier. Philo fastställer
doktirnen om omöjligheten att känna Gud (ofta
introducerad med meningen från Platons
Timaeus (28C). Att upptäcka skaparen och
fadern till detta universum är verkligen att
svårt uppdrag. Philo använder det bibliska
konstaterandet att Guds existens lätt kan ses
och förevisas genom en kontemplation över
Kosmos Ordning och Skönhet.
Gud, trots att Han äger ett gränslöst antal
krafter, känns av människan mest i sin
kungliga, välgörande och kreerande aspekter Han gör sig känd bland människan genom sin
Härlighet.
Philos språk i De Abrahamo är i grunden
mystiskt, och använder sig av ett vokabulär
hämtat ur mysteriereligionerna (speciellt De
Abrahamo 121-123 där tre ännu oinvigda i de
högsta mysteriernaännu förklarar de lägre
riterna, och kan därför inte närma sig
Existensen enbart genom Sig Själv etc.)
Detta vokabulär från mysteriereligioner här har
lagts till de tre änglarna vid Eken av Mamre
som uppenbarar sig för Abraham, och som
förekommer ofta i kyrkofädernas tidiga skrifter.
Trots att språket går tillbaka till de Eleusiska
mysterierna, så säger Louth:
det antagligen inte indikerar något direkt inflytande
Page 8
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
från mysteriekulter, för Platon hade använt ett sådant
språk angående själens upphöjande genom
kontemplation. (Louth, p. 23)
I motsats till Louths uppfattning skulle det
omvända uppenbarligen vara fallet om en direkt
följd a påverkan från mysteriereligioner via
grekisk filosofi till Platon, vilken Philo
kombinerar med Talmudisk synkretism för att
skapa
en
bas
för
antagande
av
mysteriereligioner i kristendomen och dess
inkluderande av mysticism vilken utan denna
följd skulle ha sakna dogmatisk bas för
doktrinen att anta mysteriet.
Det större mysteriet var själens färd till den inre
heligheten i Kunskapen om Gud, som låg
bortom den kunskap som ges om Honom
genom Hans gärningar. Philo skiljer mellan tre
typer av gärningar och tjänare - de som tjänar
Gud genom kärleken till Gud enbart, de som
tjänar Honom i hopp om belöning, samt de som
tjänar Honom av rädsla för bestraffning. Dessa
tre typer är alla acceptabla, i denna fallande
skala av renhet och förtjänst. Louth ser Philos
medkänsla för de som tjänar utav rädsla som en
beskrivning på rabbinerna och många av
kyrkofäderna.
Mystikens strävan för själen
kunskapen om den ogripbara Gud:
angående
är resultatet av dess längtan enbart efter Gud själv,
och skiljd från förtjänsterna av Hans förhållande till
oss - det är en strävan av ren kärlek. (Louth, p. 24).
Detta företas i tre stadier:
1. Övergång till ren religion;
2. Självkännedom
3. Kunskap om Gud.
Övergången till ren religion ses av Philos
beskrivning som utsläckandet av den dyrkan av
skapelsen som Magi traditionen hade skapat
genom astrologi. Övergivandet av astrologin
och tron att stjärnorna hade effekt på mänskligt
beteende är det första steget till en ren religion.
Därnäst, genom hänsynstagande till självet och
självförvekligande öppnas vägen upp till ett
tredje steg från verklig självkännedom till en
kännedom om Gud Själv. Medveteandet
stannar ej längre "i himlen" vilket är beroende
av sinnena, utan drar sig tillbaka in i sig själv.
Ety det är omöjligt att medvetandet vilkens
förbannelse fortfarande vilar i sinnevärlden snarare
än i medvetandet skulle nå kontemplationen på
Honom som är. (De Migratione Abrahami, pp. 195
ff - från Louths citat på p. 24).
Förkastandet av denna dominerande form av
åsikt om kosmiskt inflytande var den
anpassning
som
var
nödvändig
för
kristendomen att infoga Mysterierna i en mer
subtil form - skaparen bakom skapelsen.
Genom moralisk renhet, skulle själen börja sitt
höjande över kroppen, men trots att Philo
använder Platonska termer, så reducerar han
själen till en skapelse skapad av Gud, och inget
i sig själv oderoende.
Philo menar:
självkännedom är inte samma sak som kännedom
om Gud; i självkännedom uppfattar själen inte
Idévärlden inom sig själv (som hos Plotinus och
möjligtvis hos Platon), utan snarare är det så att i
självkännedom förstår själen sin egen intighet och
kastas tillbaka till Gud, Han som är (Louth, p. 25).
Skapelsen har därför ingen...kapacitet att känna Gud,
utan ges denna kunskap genom Hans härlighet.
Anpassning och en reducering av de mystiska
inslagen var nödvändig för att möjliggöra ett
Judiskt-Kristet
synkretiskt
accepterande.
Mystiken skulle dock komma att ändras igen
hos Plotinus som Louth påpekar ovan, och det
var från denna form som kyrkofädernas
patristiska skrifter byggde.
Trots deras skillnader så bygger Philo sitt
resonemang från Platons idéer i Timaeus (41C:
cf. 90A ff) att de odödliga själarna är direkta
skapelser av Demiurgen, medan det som är
dödligt är skapat av lägre gudar.
Detta koncept är en utveckling av Kaldeisk
teologi. Denna mångfald av krafter som nämnts
återfinns i Proclus kommentarer till Platons
Parmenides (Morrow & Dillon, Princeton,
1987, pp. 233-234). The power of greatness is
immaterial and material realities confer
superiority and transcendent perfection whilst
equality is the cause of harmony and perfection
in all things revealing the mean term of
proportion either in souls or in anture and its
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
end is friendship and unity.
Eftersom Demiurgen när han konstruerade
universum, använde alla tillgängliga medel matematiska, geometriska och harmoniska, och de
förenande länkar som baseras på dessa, kommer du
att finna sanningen om dem. Jag antar att du gör det
om du säger att denna jämvikt som Demiurgen
använde är den intellektuella orsak som skapar
kosmos (ibid.)
Detta inåtvända sökande är de för vilket
begreppet Den Ende inom Oss skapades, som
Sokrates kallar upplysandet av själen (Proclus,
ibid., p. 588). Så genom Den Ende inom Oss
själva närmar vi oss Den Ende (ibid.). Här
skiljer sig endast Philo i uppfattningen att detta
inte händer på naturlig väg, utan bara genom
Nåd; utvecklingens händelseförlopp i detta
sökande beskrivs i kommentarerna som följer:
Och Platon säger att Den Ende inte upplevs av något
sinne, ty han säger att ingen varelse känner det uppenbarligen inte ens den gudomliga upplevelsen,
inte heller den verkliga orsaken till känslan, ej
heller, i allmänhet, finns det något läge av tänkande i
det gudomliga Intellektet som är samordnat med
Den Ende. Därför kan inte heller Demiurgens
sinnesuppfattning uppleva Den Ende, för även det är
en uppfattning av existerande ting.
Därtill när det gäller uppfattninga: först våra,
därefter de hos demoner, därefter de hos änglar,
därefter de hos kosmiska gudar, därefter de hos
absoluta gudar (för dessa, så till vida att de också
har något at göra med vår värld, innehåller de
rationella lagar som gäller för objekt som sinnena
kan uppfatta);och slutligen Demiurgens uppfattning,
uppfattningen själv, ty det är denna som är källan till
all uppfattning, och detta är den primära orsaken till
alla ting som existerar i världen, och ur denna har
skillnadernas cirkel sitt ursprung. Betänk denna hela
kedja och säg: Den Ende är omöjlig att känna för
alla former av uppfattning.
Det återstår kunskap. Betrakta icke enbart vad
vi har; för den är enkel och det finns inget
hedervärt med den - den känner inte Den Ende - utan
betrakta också kunskapen hos demoner, vilka ser de olika
formerna av tillvaro; och kunskapen hos änglar, vilka ser
de verkligeheter som fanns före dessa; och den hos
kosmiska gudar (genom vilka de följer sina absoluta
ledare); och de hos de absoluta gudarna själva, vilka
verkar genomströmmande i sfären av intelligens och
tänkade; och, ännu högre, de hos de sammansatta
gudarna, genom vilket de är de första att utveckla sig till
intelligenta gudar; och därtill alla dessa, betänk den
ursprungliga kunskap som är gemensam för alla de
intelligenta, som i Phaedrus (247D) också kallas för
'kunskapen själv'; och därtill alla dessa uppfattningar
Page 9
betänk den förening av tänkande som ligger dold och
outtalbar i det inre av Varandet självt. Betänk alla dessa
uppfattningar och förståelse av existensen, och du
kommer att se att de alla kommer till korta när det gäller
Den Ende. Ety de är alla uppfattningar om Varandet och
icke om Den Ende. Men detta argumenterande har visat
att Den Ende är över Varandet. Därför är allt tänkande,
vare sig uppfattning, åsikt, sinnesupplevelse eller något
sprunget därur, något sekundärt och icke av Den Ende
(Proclus kommentar till Platons Parmenides (Bk. VII),
Morrow & Dillon, Princeton, 1987, p. 589).
Hela det grundläggande argumentet för det
ovan nämnda är utvecklat från Kaldeisk
teologi, och återfinns också sträcka sig till
Indien och är det grundläggande resonemanget
som resulterat i den indiska Monismen, med
simångfald av illusoriska gudar och samma
kosmologiska struktur som finns i Mysteriena.
Philos anpassning av dessa skulle innehålla
vissa bibliska teman till densamma mystiska
strukturen.
Philo och Den Talande Guden
Philo försökte anta rådande grekiska doktriner
inom ett bibliskt perspektiv i form av en
synkretisk filosofi. Hans doktrin om Ordet,
Logos, är en utveckling av den stoiska idén om
det gudomliga Ordet eller orsaken som
grundlägger och styr alla ting.
Hos Philo, med sin uttalade doktrin om en
transcendent Gud (till skillnad mot de stoiska,
närvarande), blir Logos en förmedlare mellan den
transcendenta Guden och världen, och har både
transcendenta och närvarande aspekter (Louth, p.
27).
Louth utvecklar detta koncept, och också det
om Ho Legon, idén om Gud som någon som
talar.
En brist på förståelse av konceptet angående
Elohim och El och Guds synliga ansikte och de
entitteter som omtalas i det Gamla Testamnetet
har fått människor att anta att Johannes antog
och använde Mystisk fraseologi (troligtvis
antagen från Philo) i sitt evangelium. Detta
gjorde
han
inte.
De
metafysiska
framställningarna invävda i det Gamla
Testamentet är tydligt förklarade genom
Johannes skrifter och Kristusförklaringen och
vidare utvecklat av Paulus. Philo försökte
förklara samma doktrin inom ett Helenistiskt
system, och utan den bakgrund som Paulus ger,
Page 10
producerade Philo en Mystisk hybrid som kom
att genomgripande påverka kristendomen
negativt.
Philos trinitariska eller treenighetssystem kom
sedermera att utvecklas av Tertullian och hans
icke-bibliska förgrening av Mysterierna, trots
att tertullian ansåg den Helige Ande såsom
varande en av Guds krafter. Philo däremot
försökte bevara sin föreställning om en biblisk
Gud, trots att han senare, utan att egentligen ha
menat det, kom att skapa en stor avvikelse från
biblisk kristenhet. Det är dock ställt utan tvivel
att hans ram var Mystisk och av extatiskt
ursprung. Den slugiltiga snedvridningen till
Talmudisk Judendom och Kabbalah är logiska
frölängningar av hans arbete, som judendomen
höll hemliga under århundraden. Hela
doktrinen är Kaldeisk och icke-biblisk.
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
kallade neo-Platonister), och de tog sin tillflykt
till Platons skrifter för att förklara sina läror,
trots att de saknade den mekaniska geometriska
struktur som senare Atenska neo-Platonister
hade. (se t.ex. Proclus Teologiska Element)
Louth säger:
Vi kan närma oss Plotinus filosofi eller tankesystem
på två sätt. Det kan antingen ses som ett stort
hierarkiskt system, en stor kedja av Varande, eller så
kan det ses som en övning i introspektiv förståelse
av självet (p. 37)
Plotinus hierarki uttrycks i termer av tre
principer, eller hypoteser eller gudar. Börjar
man med den högsta är dessa tre Den Ende
eller Det Goda; Intelligens eller Nous; och Själ
eller Psyke. Själen är nivån för livet eller
sinnesupplevelser. Bortom denna finns den mer
förenade verkligheten för intelligens eller Nous.
Plotinus
Plotinus kom att bli den som hade störst Mystik
filosofiskt inflytande på Kristendomen.
Detta är Platons Formvärld. Här är den kunnande
och kunskapen ett, här är kunskapen intuitiv. (Louth,
p. 38).
Som A. R. Dodds framställer det, så förenas nästan
samtliga tankeströmmar som färdats ned genom åtta
århundraden av grekiskt spekulerande: från detta
framstår en ny ström som skulle växa i tanken hos så
skilda tänkare som Augustinus och Boethius, Dante
och Mäster Eckhart, Coleridge, Bergson och T.S.
Eliot (E R Dodds The Ancient Concept of Progress,
Oxford, 1973, p. 126) (Louth, p. 36).
Detta är ett innehavande av kunskap som
utmärks av ofelbarhet. Hos Platon var detta den
ultimata verkligheten, men hos Plotinus, på
grund av mångfalden av Former och dualiteten
hos den kunnande och kunskapen, även om de
är harmoniskt förenade, går vidare med
konceptet om Den Ende.
Plotinus (född c:a 204 e.kr.) tros ha kommit
från Alexandria var han studerade filosofi
under Ammonius Saccas. Dragen gentemot
österländskt tänkande - Persiskt och Indiskt kom han att gå in i armén under Kejsar
Gordion vid dennes fälttåg mot Persien (Louth,
p. 36). Vid Gordions död flydde han tillbaka till
Rom och bosatte sig i huvudstaden där han
undervisade i filosofi. Han var sålunda i Rom
efter 244 e.kr., vid en mycket kritisk tid och
kunde påverka filosofiskt tänkande, och vid
tiden
då
Mysteriereligionerna
var
i
uppåtgående. Mithraism hade blivit arméns
egen kult, Elagabalism hade blivit förklarad
som hela imperiets kult 25 år tidigare, en faktor
som tvivel utan hade påverkat Plotinus i sin
tidigare inriktning.
Bortom Intelligensens verklighet finns Den
Ende, som är absolut enkel och bortom dualitet.
Detta koncept är direkt österländskt och härrör
ur Indoariskt metafysiskt utvecklande av
Kaldeisk teologi. Plotinus kom att få denna
filosofiska ståndpunkt från persien medan han
var där och var vid denna tiden vanlig genom
hela Österlandet. Utvecklingen av Proclus till 7
nivåer till Demiurgen från Platons bas bär ett
konsekvent tema av Mystisk teologi.
Plotinus och hans följeslagare, för vilka
Porphyry var ledare, var Platonister (nymera
Plotinus mekaniska innehåll kommer av
Ursprung och Återvändande, där allting längtar
att Återkomma till Den Ende, varur allting har
sitt
Ursprung.
Allting
strävar
efter
kontemplation, söker att Se sin egen
begränsning, uppnå sitt syfte på det sätt som
framstår möjligt för deras egen art.
Kontemplation är grundläggande för Plotinus
och hans uppfattning av Återkomst är:
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Page 11
Ett fokuserande genom sinnena på själens längtan
efter återkomst till Den Ende (Louth, p. 40).
Plotinus utvecklar en inåtriktad förståelse av
medlen för att nå Den Ende. Vägen är inte
uppåt, utan inåt - från själen till intellektet till
Den Ende.
Detta var direkt antaget av Augustinus såsom
'tu antem eras interior intimo meo et superior
summo meo (du var mer inre än mitt hjärtas
innerst rum, och högre än det högsta).
Självkännedom och kunskap om det yttersta är
samhöriga. Själen måste tränas och slipas för
att uppnå den perfektion som behövs för att nå
Den Ende.
Plotinus ansåg att ondskan hade sin källa i
egenvilja, att söka njutning i frihet, men han
gör ett märkvärdigt konstaterande som följer:
[Sådana själar] känner längre varken till det
gudomliga eller sin egen natur; okunskap om sin
egen ställning skapar underskattning av sig själv; de
placerar sin respekt fel, vördar allting annat mer än
sig själva, all sin beundran är för det främmande,
och de genom att hålla fast vid detta, bryter de
samman, så långt en själ kan falla, och de är
lättsamma om vad de övergivit...Att beundra och
eftersträva det som ligger utanför är att bekänna sin
underlägsenhet... (Vol. 1) (Louth, p. 42).
Dessa fallna själar är i det icke troligas plats
såsom det kommer av Platons uttalande (273D)
och detta tas upp av Augustinus och lever
vidare i Medeltiden som De Osannolikas rike.
Platonsk Mysticism kom att bli Patrisisk
Mysticism.
Festugiere säger att
När
kyrkofäderna 'tänker' sin mysticism så
Platoniserar de. Det finns inget ursprungligt i
deras tro. (Kontemplation 5) För Festugiere så
är mysticismen hos kyrkofäderna ren
Platonism. (Louth, p. 191).
Mysticismens
spridning
utsträckning
och
Uppgåendet
Den Kaldeiska strukturen som nämns av
Proclus ovan visar att Platon använde den
kosmiska struktur som härrör ur shamanistisk
animism och som hade antagits av grekerna. De
sju nivåer i den kosmiska strukturen som leder
till Demiurgen på den sjunde och högsta nivån
är samma sjunivås kosmologi som återfinns
över hela Asien, och sträcker sig via Syostasien
till Oceanien. Denna kosmologiska struktur
fördes vidare av Altaiska shamaner och
återfinns Uralska folk i allmänhet.
Den är ännu till denna dag en integrerad del av
Theravada buddhistiska ceremonier föregående
munkordinationen i Thailand.
Dess nivåer har varierat över åren till att sträcka
sig över allt från fem upp till sexton. Basen var
dock sju, och vid perioden mellan Platon och
Abbasiniderna var nivåerna sju till natalet. De
shamanistiska sju nivåerna centrerade kring det
kosmiska trädet, vilket de initierade höjer sig
över genom meditation eller extas, antingen
egenskapad eller skapad av droger, ersätter det
tidigare Kaldeiska konceptet med tre himlar
som var den vanliga referensramen. Detta
koncept användes av Paulus i Andra
korintierbrevet 12:22 när han beskriver den
absoluta eller yttre himlen. De tre nivåerna
delades in i tre undernivåer och de sju blev de
övre nivåerna av dessa såsom de utvecklades av
shamanism.
Målet var stigandet uppför varje nivå genom
mystisk kontemplation och inre kunskap,
vanligen genom besatthet. Shamanen eller den
initierade konfronterades med en gud på varje
nivå av uppstigningen. Ofta skedde denna
genom användadet av en stege, vilket också
användes av de döda för att ta sig upp till skyn.
Stegen användes också för gudens nedstigande.
Sålunda inbjuds Solguden i den Indiska övärlden att
nedstiga med en stege med sju steg. Hos
Dusunfolket, när en medicinman är kallad för att
behandla en patient, så reser medicinmannen en
stege i rummets mitt upp till taket och nedför den
kommer de andar medicinmannen kallar till att delta.
(Mircea Eliade Shamanism: Archaic Techniques of
Ecstacy, Tr. Trask, Princeton, Bollingen, LXXVI,
1974, p. 487).
Utvecklingen av denna mystiska tradition
utsträcktes till Talmudisk judendom under det
första århundradet efter Kristus, och påverkades
troligen av Philo, dock var inblandingen i form
av initierad Kabbalistisk ockult lära, och
Page 12
beskrevs inte offentligen så som var fallet med
den kristna mystiska traditionen och detta
förklarar skillnaden från senare mysticism. En
publikation på engelska av Aryeh Meditation
och Kabbalah (1982) är användbar för
förståelsen av Merkabah-mystiker och deras
verk The Greater Hekhaloth som dateras till det
första århundradet vår tideräkning (anmärkt
också av Drury Dictionary of Mysticism and
the Occult, pp. 104,113). Merkabah Guds
tronvagn, kunde stiga eller sjunka genom olika
himmelska hallar och palats benämnda
Hekhaloth. Mystikerna höjde sig genom
meditation och repeterandet av gudomliga
namn i ett mantra, samtidigt som han
projicerade sitt medvetande
till ett andligt fordon som kunde färdas till varje hall
i tur och ordning, och där visa ett heligt 'sigill' till
den ärkeängel som vaktade kammaren. Strax innan
den sjunde kammaren äntrade mystikern en vagn och
lyftes sedan till ett starkt stadie av mystisk extas som
kallades Merkabah (Drury, article Greater
Hekhaloth, ibid., p. 104).
Repeterandet av gudomliga namn som mantra
blev
vanligt
för
judiska,
hinduiska,
buddhistiska och muslimska mystiker och
användes i det antika Egypten (ibid., p. 189)
Kabbalah utvecklade koncepted om Himmelsk
Människa som tillät Gud att anta mänsklig form
och detta koncentrerades kring Kether, den
första sfären i det kabbalistiska Livets Träd.
Den mystiska vägen till godhead inom
kabbalismen anses av ockultister att vara mer
direkt än den ockulta vägen. (Drury, article
Mysticism, p. 187).
Ockultister som utöver västerländsk magi
använder sig ibland av det kabbalistiska Livets
Träd. Detta träd har tre pelare. Den mellersta
vägen eller pelaren har tre element, sfärer,
Malkuth, Tiphareth och Kether. Den ockulta
resan går via varje av de tio Sephiroth, i
exemplet de tre pelarna, med godhead vid
toppen, som varierande beskrivs som ande, ljus
eller abstrakt oändlig verklighet. Trots dessa
variationer, har alla mystiska tekniker sitt
slugiltiga mål att kommunicera med och
kunskap om, det transcendentala stadiet av
Varande (Drury, artikeln Mysticism, p. 187).
De ovan nämnda former av judisk mysticism
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
och
ockultism
är
utvecklingar
av
mysteriekulterna i judendomen efter tiden i
exil, som tog sitt formella uttryck efter
förstörelsen av Templet, ur starkt Hellenistiskt
inflytande, upp till första århundradet vår
tideräkning. Detta kulminerade med Philos
arbeten och därefter genom hemliga skrifter om
mysticism. Dessa arbeten skulle komma att ta
sig in i hela Österlandet och finna uttryck inom
Islam. Till och med profeten Mohammed
använde sig av denna kosmologi i sura 2:29.
Det är Han som skapade åt er allt det som är på
jorden, Därefter reste Han himlarna och delade in
dem till sju himlar, och Han har kunskap om alltet.
Al Tabaris Kommentar till Koranen (Vol. 1, pp.
192-205, Oxford, 1987) visar att profeten inte
uppfattades som förespråkare av mystiskt
uppstigande, utan snarare två liv, ett som
följande återuppståndelsen (Qatada skiljer dem
med ett avstånd på 500 år, trots att Bibeln klart
fastslår att perioden är ettusen år i Johannes
uppenbarelse 20:4). Användandet av ordet
Sama är i singularis och Tabari vänder
uppmärksamheten mot tolkningen av HaHuwa-Bi-Kulli Shai´in 'Alimun (pp. 204-205)
där vi finner de dåvarande kristna och
rabbinerna bli anklagade för hemlig tolkning
och förnekelse av återuppståndelsen, dock
verkar han använda denna shamanistiska
struktur för att förklara detta ställningstagande.
Eliade noterar att Islamisk mysticism erhöll
sina shamanistiska inslag efter Islams framsteg
bland de turkiska stammarna i Central Asien,
trots att han noterar Amed Yesevi och vissa av
hans dervisch anhängares förmåga att förvandla
sig till fåglar sålunda ha kraften att flyga. Även
liknande legender som rör de heliga Bekteshite
är vanlig för shamanism, inte bara inom
tuskiska och mongoliska stammar, utan också
hos Arktiska, Amerikanska, Indiska och
Oceaniska stammar. I strutslegenden som rör
Barak Baba, visar sig huvudpersonen öppet
med en "tvåhornad huvudbonad" (som skulle
komma att bli ett rituellt tecken för den order
han grundade) ridande på en struts som "flög en
sträcka av hans påverkan" (ur Kopruluzade,
Influence du Chamanisme Turco-Mongol sur
les Ordres Mystiques Musulmans, pp. 16-17
citerat av Eliade i Shamanism, pp. 402-403).
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Eliade säger sig undra om detta inte snarare
pekar på ett ursprung söderifrån (ibid.). Detta
är mycket mer troligt eftersom det
shamanistiska inflytandet var allmänt spritt
genom Arabländerna och Levanten åtminstone
från det sjätte århundradet vår tideräkning med
en högt utvecklad grekisk form.
Det verkar som om avgudadyrkan och
mysteriereligioner föregick och påverkade
Talmudisk Judendom och födelsen och
utvecklingen av Islam.
Användandet av narkotiska preparat såsom
hasch och opium blev vanliga i vissa Persiska
mystiska muslimska ordrar från 1100-talet och
framåt. Elide hänvisar till Massignons verk i
sin fotnot 118 för sidan 402 om extatiska
stadier och framkallad platonskt rus. Han
konstaterar:
Dessa grundläggande recept för extas kan kopplas
samman med både för-islamska mystiska tekniker
och speciella Indiska tekniker som kan ha påverkat
Sufism.
En av metoderna för att framkalla de extatiska
stadierna var genom erotisk art, som
framkallade en mycket anmärkningsvärd form
av extas (ibid.). Den närvarande dualiteten av
klosterdom och mysticism, som enligt Wolpert
hade spridits ur buddhistiskt munkväsende (A
New History Of India, p. 52), är uppenbarligen
inte en slump, utan snarare är de erotiska
inslagen inom munkväsendet tydliga för
mysticism.
Det kan antas att de ceremoniella upphöjandet
till gudarnas världar som återfinns inom
shamanistisk mysticism har funnit uttryck hos
Brahmanska ritualer och de extatiska tekninker
som är vanliga där.
Inom mysteriereligionerna framkallade man
dock, som vi har sett, trance genom
användandet av mögelsvamp snarare än dessa
senare utvecklingar av Sugfism, och föregick
dessa med lång tidsrymd. Den persiska
Ljusguden, vilken (enligt Avesta) uppenbarade
sig före soluppgången o en vagn dragen av fyra
vita hästar var Mithra. Han var en allvetande
gud och gudom för fertilitet och överflöd. Efter
Alexander den Stores erövringar inträffade ett
förenande och blandande mellan religiöse
Page 13
trosuppfattningar där Mithras blev förknippad
med Helios och vi har sett långtgående likheter
mellan Mithras och Apollo Hyperborios och
mysteriekulternas fertilitetsgudar.
Mithras blev förmedlaren till den omärkbara
demiurgen. Han var alltid förknippad med
astrologi och Taurus som är den stjärnbild som
solen går in i i början av våren. Den oxdödande
Guden var vanlig i hela Österlandet och var för
perserna en symbol för det första djur som
skapades av Ormazd.
Mysteriekulterna kan ses sträcka sig från
Europa och Egypten ända till den fjärran östern
och alla innehöll en shamnistisk kosmologi om
uppstigande i sju himlar eller nivåer och har
trängt in i Talmudisk judendom, kristendom
och Islam.
Enligt Eliade:
En stege (klimax) med sju steg är dokumenterad i
Mithrasmysterierna ävensom att profetkungen
Kosingas hotade sina undersåtar att ha skulle stiga
upp till gudinnan Hera med en stege. Troligen
skapade detta delar av den Orpheiska initiationen
(Eliade, ibid., p. 488).
Eliade noterar vidare:
W Bousset jämförde för länge sedan Mithras stegen
med liknande Orientala föreställningar och visade
deras gemensamma kosmologiska symbolism (ibid.,
p. 488).
Eliade märker användandet av en stege av
Jakob i hans drömsymbolik samt att
Muhammed såg en stege stiga från Templet i
Jerusalem till himlen, med änglar till höger och
vänster. Han säger:
Den mystiska stegen är dokumenterad i överflöd i
den kristna traditionen; S:t Perpetuas martyrskap och
legenden om S:t Olof är bara två exempel. S:t John
Climacus använder stegens symbolik för att uttrycka
olika faser av andligt uppstigande. En
anmärkningsvärt liknande symbolik återfinns inom
Islamisk mysticism; för att nå upp till Gud, måste
själen övervinna sju följande steg - ånger,
avhållsamhet, avsägelse, fattigdom, tålamod,
förtröstan i Gud, tillfredsställelse. Symboliken om
steg och stegaroch uppstigande användes konstant
av kristna mystiker. (ibid., p. 489).
Drury visar i sin artikel Fana påå sidan 85
utvecklingen av de steg som leder till
uppgående i Gud användes inom Sufism.
Page 14
Detta kan ske i tre steg: handlingen att söka
förlåtelse av Gud; Efterfrågandet av frälsning av
profeten Muhammed; och slutligen sammangåendet
med den gudomliga Enheten. Den muslimska
mystikern Abu Hamid Ghezali skrev, "När den
dyrkande inte längre tänker på sin dyrkan eller sig
själv utan är helt och hållet absorberad i Honom,
som han dyrkar, då kallas det stadiet Fana".
Detta tillstånd känner ockultister igen såsom
Kether (Ain Soph Aur - det gränslösa ljuset)
Kabbalahs mellersta pelare, som övergår
manligt och kvinnligt, som återfinns direkt
nedanför det på Livets Träd, och detta läge
symboliseras därför i den mystiska traditionen
com Androgyn. Detta är det transcendenta och
föreningen med Den Ende, som kan jämföras
med Satori och Nirvana inom Zen Buddhism
och Yoga (Drury, artikel Kether, p. 141).
Funktionen med tre sammanlänkade delar
konstateras av Happold (i Mysticism: A Study
and an Anthology, Pelican, 1986, p. 119). Han
benämner dessa delar av mysticismen för
kunskapens och förståelsens mystik, kärleken
och föreningens mystik, och handlingens
mystik (som har släktskap med jnana yoga,
bhakti yoga och karma yoga inom Hinduism)
Dessa innehåller fyra sammankopplade
föreningar, med Enheten, med tidlösheten, med
Självet bortom det empiriska självet, och med
Kärleken som omsluter allting som existerar.
Detta minner oss om Platons kommentarer
tidigare.
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
anonym författare, troligtvis en Syrisk munk c:a
år 500AD. Han baserade sina skrifter på
arbeten av Gregorius av Nyssa och via honom
de Alexandrinska Platonisterna. Mycket
anmärkningsvärt:
Han använde sig också av Nyplatonism såsom det
existerade i sin slugiltiga form den fick av Proclus.
Trots att hansjälv var en Ortodox kristen, så antog
Dionysius många nyplatonska föreställningar (D
Knowles The Evolution of Catholic Mystical
Theology from The English Mystical Tradition,
Burns and Oates, London, 1961, pp. 21-38).
Han använde sig av en hierarki såsom varande i
en stege av förnekelse som bestigs av själen i
sitt uppgående till Gud.
Som vi har sett var Proclus hierarki en hednisk
form av uppstigande i sju steg från demonerna
till Demiurgen. Sålunda blev denne onårbare,
icke uttryckbare Ende, identifierad med Gud.
Dionysius utvidgade den "Platonska circeln" till
allts utgående från Gud, följt av dess
återvändande, och de senare nyplatonska
föreställningarna om hierarki hos andar,
människor och änglar, i vilken varje grupp
erhåller upplysning av gruppen över dem i
rank, och för den vidare i urvattnad form till de
lägre än dem själva.
Medeltida utveckling
Denna lära, såtillvida att den berörde änglar,
skulle integreras i det kristna ramverket av S:t
Thomas, men dess huvudsakliga påverkan var
på spekulativa teologer (ibid.).
S:t Johannes av Korsetliknar stadierna av
mystisk perfektion som ett svårt asketiskt och
spirituellt bestigande av ett berg (Bestigandet
av berget Carmel). Korset tar i vissa ÖstEuropeiska legender stegens plats. (Eliade, p.
110 till p. 489).
Enligt Knowles:
Den sjustegade stegen bevarades också inom
den alkemiska traditionen. Eliade nämner
Carbonellis arbete där han identifierar
symboliken hos männen med förbundna ögon
som klättrar uppför en stege och på det sjunde
steget tas deras ögonbindel bort. (ibid.).
Sexhundra år efter Dionysius, var mystisk
teologi, spekulativ eller beskrivande, ej längre
stagnerad.
Medeltidens
återkomst
för
mysteriereligionerna i sin så kallade kristna
form kunde nu utvecklas. Bernard av
Clairveaux beskriver i sina Predikningar över
Canticle, sina egna mystiska erfarenheter
föregick utläggningarna av Hugh och Richard
av S:t Victor, eller Victorinerna och sålunda
blev
traditionella
Augustinska
former
Denna serie med uppstigande som hittas i
Proclus skrifter återfinns också i Dionysius av
Areopagites Mystiska Teologi, som tillskrivs en
Dionysius arbeten, och i synnerhet Mtsisk Teologi,
var
betydelsefull
hos
Viktorinerna
och
Cistercinerordnarna; och den nya tidens strömmar
tillät ännu en gång sammanhanget av personliga
upplevelser befriad från traditionellt formalia.
(ibid.).
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
påverkade av de Dionysiska.
Origen och hand följeslagare Clemens av
Alexandria delade upp livet i det aktiva och det
kontemplativa. First och främst Gnosis och
därefter
Theoria
(kontemplation)
Alexandrinernas Gnosis var strikt mystisk.
Mystisk fel lades till mystiska fel och det
shamanistiska uppstigandet blev till en
integrerad del av kristendomen. Mörkrets moln
blev delat under och över själen - av glömska
under själen och okunskap för de högre delarna
för själen. Augustinus accepterande av den
Kaldeiska själsdoktrinen förblev är än idag inte
kritiserad och ger den Ortodoxa kristendomen
ett släktskap med Hinduism och Buddhism.
Augustinus delning mellan kyrka och stat och
mellan de två liven är också liknande det
Indiska och Kaldeiska kastväsendet. Dessa
skiljesätt blev till allmänna standard för
ordnandet av samhällen och religiösa samfund,
och bar med sig likheterna som hittas i
Hinduism och Buddhism.
För att till fullo förstå detta, måste Indo-arisk
religiös utveckling ses i en överblick och senare
skall vi undersöka den i detalj.
Österländsk Indo-arisk religion
Shamanism
I Asien hade det Indo-ariska systemet två sidor,
en upprätthållen hos nomaderna och den andra
hos de bofasta stammarna.
Nomadernas religion var vad som benämns
neo-Babylonsk shamanism. Av Sir E A Wallis
Budge lär vi:
De tidigaste innevånarna i Babylon trodde att allting
besatt en ande och den religion de hade kan kanske
bäst beskrivas med ordet ANIMISM (Babylonian
Life and History, 2nd Ed., 1927, p. 100).
Denna animistiska religion sträckte sig från
Arierna till de asiatiska Uralfolken som
inkluderade Turkiska stammar och ManchuTungus nomader, med vilka äldre koreanska
och japanska är lingvistisk besläktade med.
Före sin omvändelse till judendom c:a 740 e
Kr, så använde sig Kazarriket, som innehöll
Hunner och Magyar/Finsk-Ugriska folk
(Koestler, The Thirteenth Tribe, Popular
Page 15
Library, pp. 125-130) av detta religiösa
systemtrots att de rasmässigt inte var besläktade
till den Turkspråkiga grupp de delade den med.
(ibid., p. 112).
Dualiteten mellan religiös och samhällelig makt
noteras av samtida arabiska historiker, utövades
av den andlige och symboliskt gudomlige
ledaren Kagan, och den sekulära makten nämns
som Bek.
Detta inslag av arvsstyrda klasser återfinns
normalt hos bofasta grupper under ariskt
inflytande som här antas av (halv) nomadiska
stammar. Arvsrättens natur är antingen styrd av
härkomst eller familjtillhörighet hos de stora
shamanerna hos siberiska stammar och
Manchu-Tungus folk och dessa shamaners
besatthet av andar behandlas av Eliade (i
Shamanism Archaic Techniques of Ecstasy,
Princeton, 1974, exp. pp. 15-17).
Animistisk shamanism är den religion som
hölls hos de äldsta kända innevånarna i
Sydostasien och Oceanien, och återfinns till
och med hos Negritos på Malacka halvön, i
Semang, Sakai och Jakun (ibid., p. 337 et seq.).
Det är från denna tidiga shamanism som läran
om sjukdom som bestraffning för synder
återfinns hos Semang och andra folk (ibid., p.
338) medan shamanism som mer vbiktigt
inslag finns hos till exempel Sakai och Jakun.
Utdrivning av demoner var ett inslag i
Sydostasien och öar som Andaman och Car
Nicobarese. Fenomenet animistisk shamanism
är vanligt hos alla stammar i Sydostasien
oavsett i vilken ordning de kom att bebo
områdena från Negrito via Proto Malay och
vidare sträckande sig in i Thailand och Kina.
Tron på begrepp såsom seanser, andekontakt
och utomkroppsliga rörelser är allmänna.
Antagande och assimilerandet av shamnistiska
ritualer och världsuppfattningar har varit
allmänrådande sedan de urminnes tider i det
antika Asien, och skulle sedermera till och med
anammas av muslimska mystiker. (ibid., p.
402).
Det ritella uppstigandet till himlarna hos TurkMongolsk shamanism, återfinns också i den
Bramhanska ritualen som innehåller ett
Page 16
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
ceremoniellt uppstigande till Gudarnas Värld
och som skapas av Rig (Rg) Veda 111, 8, 3 (tr.
R T H Griffith, II.4) (ibid., pp. 403- 404).
Mohenjo Dar, men kom slutligen via den ariska
erövringen c:a år 1000 f Kr (se nedan).
Uppstigande av shamanistisk typ finns också i
Buddhas födelseberättelse (ibid., p. 405, se
Majjhima - nikaya III, 123 (tr. I B Horner
(bearbetad)).
Den animistiska tron på andeväsen var starkt
utvecklad och närvarande i det gamla Indiska
systemet och Buddhismen försökte anamma
detta tänkande. De sju striderna som Buddha
företog var inte längre ämnade för gudarnas
värld och odödlighet, utan överspeglade
mänsklighetens villkor. Genom att bli "den
högste i världen" så överbryggar Buddha
rymden, titeln "den äldste i världen" visar på
hans överlägsna tillstånd.
Vid det tillfälle...då Boddhisattvan har fötts (111,
123, tr. I B Horner (bearbetad)) står han på båda
fötterna med ansiktet mot norr, han genomgår sju
strider.
Dessa sju strider tar Buddha till världens tak.
Detta liknar den Altaiska shamanen:
som klättrar de sju eller nio grenparen i den
ceremoniella björken för att slutligen nå den högsta
himlen, Buddha svingar sig symboliskt genom de sju
kosmiska nivåerna till vilka de sju planetära
himlarna sammanhör. (ibid., p. 405).
Genom att nå den kosmiska toppen så uppnår
han "världens mittpunkt" vilken var källan för
skapelsen. Därigenom blir Buddha samtida med
världens begynnelse. (Eliade, p. 406).
Eliade anser att synen från det gamla
kosmologiska schemat med shamanistiskt (och
Vediskt) himmelskt uppstigande berikas av
tusen års metafysisk spekulation i Indien. Det
verkar knappt ha varit ett återinsättande av det
tidigare systemet. I den Babylonska modellen
har himlen (och jorden nedanför den) blivit
delad i tre eller sju delar. Om jorden var indelad
i tre delar, så var dessa bebodda av Ea (som
också bebodde den lägsta av de tre himlarna):
Eliade anser att de sju himlarna faller tillbaka
på Brahmanism, troligen påvisande inflytandet
av Babylonisk kosmologi, vilken (indirekt)
lämnat sina spår på Altaiska och Siberiska
kosmologiska föreställningar.
människorna och underjordens gudar. Jordens
högsta del utgorde sätet för guden Enlil; och detta
kallades E-Kur eller Bergens Hus (Sir E A Wallis
Budge, p. 99).
Månguden Sin fanns på den högsta nivån i den
Babylonska Ziggurat (jämför. Cox, The Golden
Calf (No. 222), CCG, 1998 och kapitel 3
nedan). Detta är ursprunget för det
Anglosaxiska ordet 'sin' (synd, övers. anm.).
Världens topp, som nåddes efter sju strider, var
sålunda en upprepning av de sju nivåerna i den
Babylonska världsbilden, varje nivå beboddes
av gudar och halvgudar. Det underjordiska
havet eller Apsu var också omgivet av det
allomfattande havet, som också omslöt himlen
och jorden. Underjorden uppdelades också i sju
delar som styrdes av gudinnan Allatu assisterad
av de 600 anunnaki som tog hand om de dödas
andar.
Den Assyro-Babylonska världsbilden gjorde sitt
intog i Indien först genom Harappa och
Föreställningen om det nio himlarna som
återfinns inom shamanism och Buddhism beror
(för Buddhismen) på att de firsta fyra himlarna
de fyra jnanas och de nästkommande fyra
himlarna motsvarar de fyra sattavasas samt att
den nionde och slugiltiga himlen symboliserar
Nirvana.
Var och en av dessa himlar innehåller en projektion
av den Buddhistiska gudmomliga världsbilden,
vilken på samma gång representerar en speciell grad
av yoga meditation. Nu känner vi också till att hos
Altaiska folk så bebos de sju eller nio himlarna av
olika gudmolgia och halvgudomliga varelser vilka
shamanen möter på sin väg där han uppstiger genom
himlarna, och med vilka han samtalar; i den nionde
himlen finner han sig själv i närvaro av Bai Ulgan
(ibid., pp. 406-407).
Buddhismen har ersatt detta uppstigande till
himlarna med olika grader av meditation mot
en slutlig befreilse och frälsning. Munken
uppnår det himmelska stadiet vid sin död,
genom sina yogaerfarneheter han erhållit under
sin levnad. Det är därför Buddhan som uppnår
Nirvana.
Uppstigandet
har
utvecklats
ur
det
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
shamanistiska målet till den totala andlighet
och spiritualitet som vi finner hos den
Buddhistiska Yogin. Denna förändring
inträffade inom den religiösa utvecklingen i det
antika Indien.
Österländskt Mystiskt Uppstigande
Mysticismen hos Yoga och Buddhism fann sig
i mycket god jord när den anlände till Kina, på
grund av det shamanistiska system som hade
förekommit det dit. Trots det så anammade
Taoismen den arkaiska extasen och dess
tekniker från shamanismen till en ännu större
omfattning än både Yoga och Buddhismen.
Detta skedde speciellt inom den senare
Taoismen som till en hög grad uppblandades
och stördes av magiska inslag (Eliade, p. 453).
Eliade konstaterar att:
Vikten av uppstigandets symbolism och den i
allmänhet balanserade och hälsosamma strukturen
hos Taoism skiljer sig från extasen - besatthet, som
är så karakteristisk hos trollkvinnan (ibid., p. 454).
Kinesisk shamanism (Wu-ism som Groot kallar det)
tycks ha dominerat det religiösa livet före
uppkomsten av konfucianism och dess relaterade
stasreligion. I århundrane som föregick vår
tideräkning så var Wu-prästerna de som ansågs som
de verkliga prästerna i Kina (Groot The Religious
System of China, VI 1205, såsom den citeras av
Eliade, p. 454).
Enligt Wang Chung:
Bland människor talar de döda genom levande
personer vilka de kastar in i en trance och Wu,
hummande sina svarta ackord, kallar då ned själarna
från de döda, som därefter talar genom munnarna
hos Wu. Men vadhelst dessa människor säger, så är
det alltid i falskhet (Groot, p. 1211).
Wu var övervägande kvinnor (Groot, p. 1209)
och de kunde konsten att göra sig osynliga,
högg sig själva med knivar och svärd, högg sig
i sina tungor, svalde svärd och spottade
brinnande eld, och bars iväg på moln som sken
som om det vore av blixtar. De dansade
virvlande danser, talade i tungomål (det språk
som tillhörde andarna) och runt omkring dem
så reste sig saker och ting rätt upp i luften och
kunde krocka med varandra. (Groot, p. 1214).
Det var inte ens nödvändigt att vara en Wu för att
kunna se andar och uttala förutsägelser och
profetior, allt som behövdes var att man var besatt
av en Shen (Groot, pp. 1166 ff, 1214 etc., hämtat ur
Eliade, p. 454).
Page 17
Wu var helare som använde sig av hjälp från
andarna (ibid.). Majoriteten av Shen och Kuei
som Wu inkarnerade, var själar från döda
människor (Groot, p. 1211). Eliade konstaterar,
skall bemärkas, att det är först med
inkarnerande av dessa dödas andar som
besattheten på riktigt tar sin början.
Eliade konstaterar också att detta fenomen,
taget i sin helhet, är mycket nära liggande
shamanismen hos Manchu, Tungus och andra
siberiska folkstammar i största allmänhet.
Shamanerna hos Magi var sprungna ur samma
gemensamma källa som ursprungligen härrörde
ur Kaldeisk animism, och vidare utvecklades
till neo-Babylonisk shamanism. Som en mer
subtil form av mysticism så trängde den in i
och kom att ingå i kristendom, hinduism och
buddhism i dessas skilda former, och tillika i
Islam. Mysticism är således ett sytem av
synkretiska eller förvrängda former som antas
från sin värdform, men som i alla fall har
samma mål, eller uppgående till ett tidigare
förlorat stadie och därtill innehåller tekniker
som liknar shamanistisk besatthet av andar.
Genom hela mysticismen spelar symboler av
uppstigande av varierande form, från stegar och
träd till berg, genom eld och rök, vinrankor
eller regnbågar och solstrålar, en stor roll.
"Pilkedjor" återfinns i Melanesien såväl som i
Nord och Sydamerika.
Eliade (som inte var alltför väl insatt i de
Australiska Aboriginmyterna) konstaterade att i
Australien, där pilbågen varit ett okänt vapen:
hade pilens plats i myterna tagits av en lans eller
spjut med en lång tygstrimma fastsatt vid sig; Med
lansen fixerad och fastsatt i himlavalvet uppstiger
hjälten genom att klättrande följa tygstycket. Eliade,
ibid., p 491).
Denna väg finns tillgänglig
shamaner och de dödas andar.
för
hjältar,
Mysticism vid Stilla havet
Australien
Tron hos de infödda aboriginerna i Australien
skijer mellan himmelskt uppstigande och
animistiskt beboende av olika områden.
Funktionen
hos
medicinmannen
eller
läkemannen
hos
skilda
aboriginska
Page 18
folkstammar i norra New South Wales och i
Kimberleys i västra Australien diskuteras av A
P Elkin i Mystic Experience: Essential
Qualifications for Men of High Degree in his
Aboriginal Men of High Degree, 2nd ed., St
Louis, 1977, pp. 138-148 och återtryckt i
Religion in Aboriginal Australia: An
Anthology, redigerad av Max Charlesworth et
al UQP, 1989 nytryck, pp. 281-291.
Banman (så som medicinmannen kallas av
Ungarinyin folket som återfinns i den norra
delen av Kimberleyregionen):
lärde sig att se och förstå dolda saker. Han besitter
kunskapen att se framför sitt inre öga, ting och
händelser av både förfluten och framtida tid, samt
händelser och skeenden i andra världar. Han lär sig
att läsa andra människors tankar och känner igen
deras hemliga bekymmer. För att bota alla
sjukdomar med sina 'medicin'-stenar, lär han sig att
försätta sig själv i en trance och sända sina Ya-yeri
(hans drömjag) ut ur sin kropp för att kunna samla
information. (ibid., p. 28).
Han är nära besläktad med Unguddormen och
får ur den miriru eller kapaciteten att färdas in
till drömstadierna eller trancer. Denna förmåga
gör honom lik en Wandjina eller en mystisk
hjälte, med samma förmågor som de tidigare
hjältarna de härstammar från. Läkarmännen i
sydväst i Kimberlyregionen får sina krafter från
andevarelser som kallas för Rai, vilka ger
läkemännen ett inre öga med vilket de kan se
det osynliga eller färdas genom luften eller
under jorden.
Överförandet av kunskap, psykisk insikt,
mystiska erfarenheter och personlig överhöghet
som utmärker den "ordning" som Elkin
benämner 'Männen av högre grad' är genom
uppföranderegler och tabun.
Elkin skriver att när T G H Strelow refererar till
döden av vad han anser vara de sista av de
Västra Aranda medicinmännen, så tillägger
han:
den senare hade som en ung en underlig visionär
upplevelse efter vilken han satt som i ett stadie av
trance för en tid. Han var därefter en passande
kandidat för tillträde till Ordern av Medicinmän och
var därefter förd genom hela ritualen trots att han
tidigare vid ett tillfälle hade flytt sin väg i skräck för
den grymhet han upplevt detta umbärande (ibid., p.
282).
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Från
Dr
Petris
material
medicinmännen, noterar Elkin att:
rörande
en ung man, under sin initiation fick känslan av att
vara en Banman (eller Bainman), och ifall han hade
drömmar eller visioner av vatten, pandanus och
skällde när han var nära en plats med vatten, så
sades han bli vald an Unggud till att bli en Banman.
En vision där hans drömtotem besökte himlen skulle
ha haft samma betydelse. (ibid., p. 286).
Andeormen Unggud är "i sin själva kärna"
synlig endast för medicinmän. Det är en
ofantlig orm med armar, händer och en
befjädrad 'krona'. (Detta är snarlikt den
plymbefjädrade ormen som återfinns i
Sydamerika.) Ormen i en underjordisk grotta
ger honom en hemlig styrka, inre ljus och en
jämlikhet med ormen.
Det psykiska innehållet som överförs från
Unggud är allöverskuggande. Det kallas för
Miriru.
Grundläggande är det den förmåga som är given till
medicinmannen att kunna gå in i ett drömtillstånd
eller trance, med dess möjligheter. Miriru är vad
som verkligen gör honom som en Wandjina, då han
har samma förmågor som hjätarna från
'skapelsetiden' (Petri, 1954, pp. 232-233 as quoted
by Elgin, ibid.).
Trancetillstånd
tycks
sträcka sig till
masshypnotism av slag utkämpade i luften då
medicinmän sitter på ryggarna av Unggudormar
(drakar?). Skiftande uppgifter (i Dampier Land
och de nedre regionerna av floden Lower
Fitzroy) sträcker sig till Rai eller andevarelser
eller andar från de döda och kan vara andar av
ännu ej födda barn, och inkludera de som skall
bli reinkarnerade.
Rai lever i en spricka där de går in och ut (ibid.,
p. 289). Medicinmannen, Banman, tas dit och
skärs där upp och hans kropp är död, men hans
själ är kvar där. Hans kropp läggs på en het
jordugn och därefter ersätter Rai hans inälvor
och köttet återsluts.
Han är därefter tillsagd att han hädanefter kan färdas
genom luften likt en fågel eller under marken likt en
Goanna. Egentligen ligger han sovande på en plats
medan han färdas i sitt sinne, för 'hans själ har blivit
många' (ibid.).
Han har ett inre öga med vilket han har
förmågan att se sjukdomar och lyssna till de
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
Page 19
döda. Astralrepet är synligt för honom och han
transporteras av rai på det himmelska repet.
Man håller begreppet om öppnandet av trädet, i
vilket medicinmannen om han inträder i det gör
att han blir sjuk. Raimagikern ger honom
lärdom och öppnar trädet för att befria den som
blivit klämd därinne (ibid., p. 290). Detta är
otroligt nog slående likt de gudomligeheter som
kommer ur träd i den för-ariska civilisationen i
Indien som Wolpert nämner.
Kulin färdas de upp med hjälp av strålarna från
den uppgående solen. I centrala australien
däremot besitter de döda kända platser som de
har passerat i sina liv; annorstädes färdas de till
vissa områden i väst (Eliade, p. 491).
Trancetillstånden och färderna och de typer av
symbolism som finns visar verkligen likheter
med grundläggande shamanism. De saknar den
subtilitet som finns hos senare mysticism,
troligtvis på grund av sin extrema isolation.,
Bara där mysticism var tvingad att anpassa sig
och anta koncept hos andra religioner var det
tvunget att förfina begreppen till ett
uppstigande och skilja de shamanistiska
krafterna från dem.
kan bara de utvalda priviligierade färdas upp till
himlen, resten av mänskligheten färdas över havet
eller till en underjordisk värld (Eliade, p. 492).
Aboriginernas former av mystik härrör
troligtvis från en tidig Asiatisk form.
Aboriginernas kosmologi för de döda variera i
sin form från ett uppstigande till himlen, hos
vissa stammar, till ett rent animistiskt
övergripande beboende av det materiella
omgivningarna hos andra stammar.
Eliade hävdar "det finns ingen lösning på
kontinuiteten i 'mysticismens' historia. (p. 508)
Nostalgin för begreppet om paradiset föreslås
såsom varande en av de äldsta typerna av
kristna mystiska upplevelser (ibid.). Han
konstaterar att
'Det inre ljuset' som spelar en roll av högsta vikt i
Indisk mysticism och metafysik såväl som i kristen
mystisk teologi finns redan dokumenterad i
shamanismen hos Eskimoer. Vi kan tillägga de
magiska stenar med vilka Australiska medicinmäns
kroppar fyllda är till viss grad symboler för
materialiserat ljus (ibid.).
Dessa stenar är ofta kvartskristaller och
omnämns av Elkin i hans ovan nämnda arbete
vara grundläggande inslag i shamanistisk
animism, åtminstone från Asien och upp till
Eskimoerna.
Eliade noterar att hos stammarna Narrinyeri,
Dieri, Boundik, Kurnai och Kulin så trodde
man att de döde reste upp till himlen. Hos
Koncept hos Maori
Maori har så många som tio himlar och gudarna
residerar i den sista. Prästen försöker här
separera själen från kroppen. Hos Maori som
annorstädes:
Enligt Eliade är all symbolik varianter på temat
om Världsträdet eller Axis Mundi.
Myterna refererar till en förutvarande fördold
tidsepok.
men vissa av dem talar om ett himmelskt
uppstigande utfört av en hjälte eller kunglighet eller
trollkarl efter att kommunikationen var bruten, med
andra ord, de indikerar möjligheten, för vissa
priviligierade eller utvalda personer, att kunna
återvända till tidens ursprung; återvinnandet av
mystiska och paradisiska tillfällen före 'fallet', alltså
tiden innan kommunikationen mellan himmel och
jord blev bruten. (Eliade, pp. 492-493).
Den som är initierad i mysterierna försöker
förena sig med shamanerna eller de utvalda i
det himmelska uppstigande, och teknikerna för
extas, utövad ursprungligen av shamanerna och
sedermera utsträckt och spridd igenom de
Kaldeiska mysteriereligionerna, används av
mystikern och framkallas av droger eller
mässande eller andebesatthet. Användandet av
droger är i grunden en primitiv och avvikande
form av ett religiöst system som har, genom
synkretism, genomsyrat alla de större
världsreligionerna.
Eliade säger, i praktiken, att man kan ställa sig själv
frågan, ifall den avvikande aspekten av den
shamnistiska trancen inte bygger på shamanens
försök att uppleva i konkret form en symbolik och
mytologi som genom sin själva natur man inte är
kapabel att uppleva på det 'konkreta' planet.
[O]m, i korthet, viljan att uppnå, till vilken kostnad
och med vilka medel som helst, ett uppgående i det
konkreta så kan en mystisk och på samma gång reell
resa till himlen, inte resultera i de vvikande trancer
som vi har sett; om, slutligen, dessa sorters
uppförande inte är de oundgängliga konsekvenserna
Page 20
Mysticism Kapitel 1 [B7_1]
av en kraftig längtan att 'leva', såtillvida att 'uppleva'
på det kroppsliga planet, vad som i människans
nutida tillstånd inte längre är tillgängligt förutom i
det 'andliga' planet. Men vi föredrar att lämna detta
problem olöst; i vilket fall som helst är det ett
problem som sträcker sig förbi religionshistoriens
gränser och träder in i filosofins och teologins
domäner (Eliade, p. 494)
form av kontinuitet, och också en mening i
övningarna som är möjliga att spåra, vilka har
varit gömda i ett virrvarr av felaktiga slutsatser.
När strukturen är uppenbarad och dess
meningar riktigt uppfattade, så är resultatet,
som vi kommer att se av följande kapitel, både
slående och ytterst relevant för vår nutid.
Men det finns en lösning och det är riktigt att
det involverar alla dessa tre vetenskapsgrenar
och mycket mer därtill.
Vi kommer att se hur Babylon den Store blev
till världsreligion genom Mysticismen.
Spårandet av Vägen
De inslag av shamanism, vilka utgör den bas av
som mysticism är beroende av är ett
samhälleligt system av tro och föreställning
som påverkar den psykiska processen hos ett
folk. Det har visats här ovan att det finns en
grundläggande otydlighet, bara vägen och dess
steg är osäkra. Vad som här följer är en
undersökning
av
händelseförloppet
i
mysticismens utveckling genom världen.
Kanske finns det där, trots allt, en lösning i
Johannes Uppenbarelse 17:5 And upon her forehead
was a name written, MYSTERY, BABYLON THE
GREAT, THE MOTHER OF HARLOTS AND
ABOMINATIONS OF THE EARTH. (KJV) (i
KJV:s version framgår författarens poäng att
mysteriet är detsamma som Babylon, därför
inkluderas detta citat så som författaren tänkt sig
detta. I den svenska Bibelöversättningen från 1917
lyder ovan nämnda vers: Och på hennes panna var
skrivet ett namn med hemlig betydelse: "Det stora
Babylon, hon som är moder till skökorna, och till
styggelserna på jorden. övers. anm.)
