VAD ÄR SYND?
Vad betyder egentligen ordet ”synd”? Man får nog olika svar beroende på vem man
frågar. Genom intensiv massmedial påverkan har ordet fått en positiv, lockande klang
av njutning – man kan ju kalla något för ”syndigt gott” (exempelvis den nu pågående
glasskampanjen ”Magnum Deadly Sins”), och Bibeln erkänner ju faktiskt det
förbjudnas dragning hos oss människor: ”Men synden grep tillfället och väckte genom
budordet alla slags begär inom mig” (Rom 7:8).
Rotbetydelsen hos ordet ”synd” är däremot helt annorlunda, den kan härledas till de
besläktade orden ”sönder” och ”sund” (mellan två öar). Den enklaste och i mina ögon
mest talade definitionen för synd är helt enkelt ”SYND = SÖNDER”. Det är något
som är trasigt, ur funktion, som inte fungerar enligt den ursprungliga planen. Denna
förståelse av synden som en brist speglas i Paulus ord ”Alla har syndat och gått miste
om härligheten från Gud” (Rom 3:23) och i Augustinus uppfattning av ondskan som
”frånvaro av godhet”.
Arvsynd
Liknelsen med ”sönder” är träffande därför att den lyfter fram en sida som
missförståtts också hos många kristna som ärligt vill följa Guds bud, men har en alltför
ytlig förståelse av vad synd egentligen är för något. Det är allmänt bland människor att
klassificera vissa handlingar som syndiga och andra som godkända, beroende på ifall
Gud sagt ”du skall icke…” om denna sak eller inte. Denna förståelse av synden som
överträdelse av ett givet bud är naturligtvis riktig och har grund i den bibliska
framställningen (”Den som syndar bryter också mot lagen, ty synd är laglöshet”, 1 Joh
3:4), men för att verkligen förstå synden på ett djupare plan behöver vi damma av det
gamla avskydda ordet ”arvsynd”.
Synd är nämligen inte främst något som finns i handlingar, utan i människor och
relationer. En handling kan inte vara trasig, men såväl människor som relationer kan
ha farit illa och fungera dåligt. Denna trasighet beror ibland på mina egna medvetna
felaktiga val (”Människans dårskap förstör hennes liv, men mot Herren vänds hennes
vrede”, Ord 19:3), men även andras handlingar mot mig kan påverka mitt inre hälsa.
Man kan alltså vara söndrig och fungera dåligt i relationer och beslut på grund av
negativ påverkan från andra människor.
Detta gäller särskilt föräldrarna och den uppfostran man möter från dem, men även allt
annat man möter under de tidiga åren som formar en inför det framtida livet.
Föräldrarna är ju (rimligtvis) allt annat än perfekta, eftersom de i sin tur är märkta av
ofullkomlighet och sår från livet, och därför kommer de trots de bästa avsikter (liksom
Jesus sade, att ”ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor”, Luk 11:13) att i
olika hög grad föra vidare en del av sin egen trasighet till sina barn – så har arvsynden
gått vidare från släkte till släkte, och barnen upprepar fädernas missgärningar.
Föräldrarnas handlingar begränsas av de sår de bär på, och de kommer på så sätt att
skapa samma sår som själva hade i sina barns hjärtan.
2
Otro och själviskhet
Dessa inre sår gör det svårt för människan att våga öppna sig och visa tillit, såväl mot
andra människor som mot Gud, av rädsla att möta ytterligare smärta utifrån – så vi
gömmer oss, likt Adam och Eva i Edens lustgård (1 Mos 3:8) eller likt fariséerna
bakom en förskönad mask, vilket ytterligare förvärrar de skadade relationerna (och i
sin tur utövar negativ påverkan på den andre). Att vi inte vågar lita på Gud och ”vänta
allt gott av honom” (Luther), det är vad Bibeln kallar otro och framställer som själva
huvudsynden (framför allt i Johannesevangeliet, ex 3:18, 3:36, 16:9).
När vi inte väntar oss något gott från Gud eller andra människor, blir det enbart upp till
oss själva att ordna goda saker för vårt hjärta. Men när denna kärlek till sig själv (som
dock är skapelsegiven och i grunden riktig, liksom Jesus sade: ”Du skall älska din
nästa som dig själv”, Matt 22:39) inte balanseras av ett kärleksutflöde med utbyte i
andra relationer, blir det inre livet inte en rik källa utan instängt och unket (”there’s a
thrill in theism, but is there a thrill in me-ism?”). Som Luther sade är den oomvända
människan ”inkrökt i sig själv”.
Sjukdom
Denna förståelse av synden som främst inre trasighet snarare än enskilda medvetna
överträdelser hjälper oss också att förstå det för många stötande påståendet ”sjukdom
kan ofta bero på synd i den sjukes liv”. Jesu lärjungar förstod detta som ett Guds straff
för människans syndhandlingar (”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans
föräldrar, eftersom han föddes blind?”, Joh 9:2), men Herren avvisade en sådan ytlig
förståelse av sjukdom som Guds återbetalning för ondska som människan har utövat.
Ändå är Bibeln tydlig i att det ibland kan finnas en koppling mellan sjukdom och synd,
framför allt i Psaltaren: ”Så länge jag teg tynade jag bort… jag blev som en åker i
sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig… Lycklig den vars brott har
förlåtits och vars synd plånats ut!” (Ps 32:3, 4-5, 1). Eftersom själ och kropp hänger
intimt ihop, kommer oreda och trasighet i själen att även ta sig uttryck i kroppen – det
som av psykologin kallas för ”psykosomatiska sjukdomar”.
Och när Jesus skulle bota trasiga människor han mötte, följde han inte den
västerländska läkekonstens modell som ger ett kallt och kliniskt bemötande och enbart
inriktar sig på att ställa kroppens kemikalier i ordning igen. Nej, han såg de människor
han mötte med en blick fylld av Guds kärlek som är av evighet, han mötte dem med
värdighet och upprättelse och gav dem evangeliets glädjebud: ”Var inte orolig, mitt
barn. Dina synder är förlåtna” (Matt 9:2). Sedan, som ett resultat av att den trasiga
själen blivit sedd, älskad och helad genom att tilliten eller tron väckts på nytt, kunde
han säga ”Stig upp, ta din bår och gå hem” (Matt 9:6).
Påfallande ofta betonas dessa två saker vid Jesu helandeunder, att han ser människan
och sedan sätter helandet i samband med den väckta tron eller tilliten: ”Jesus vände
sig om och fick se henne och sade: ’Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälpt dig.’
Och från det ögonblicket var hon frisk” (Matt 9:22). När själens underliggande
3
trasighet som gav upphov till sjukdomen väl avhjälpts, har denna ingen grund att stå
på utan försvinner samma väg. Synden har förbytts i sin motsats tro.
Den fria viljan
Hur är det då med den fria viljan? Har vi människor fri vilja, kan vi undvika att synda,
har vi makt att själva avgöra oss för Gud? Även detta kniviga teologiska problem, som
varit källa till så många grubblerier och bryderier genom tiderna, faller på plats när
man inser att synden inte främst är viljemässiga handlingar utan en inre trasighet som
begränsar eller helt klipper av personens inlevelse eller empati.
Därmed blir det omöjligt att fungera så som människan var tänkt att fungera från
början, att utifrån den gyllene regeln (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för
er, det skall ni också göra för dem”, Matt 7:12) känna in sin nästas behov, längtan och
situation så att man kan älska henne som sig själv. Detta kan bara göras genom den
helige Ande, det är bara genom att först ha blivit befriade av honom som vi verkligen
kan se andra människor, se dem som mål och inte som medel för våra egna planer –
”och så tjäna vi nu i Andens nya väsende, och icke i bokstavens gamla väsende” (Rom
7:6, 1917 års översättning).
För om vi försöker att efterleva Guds kärleksbud utan att ha fått vårt inre helat genom
den helige Ande så att inlevelsen är befriad, då återstår det bara att imitera äkta kärlek
genom att försöka göra likadana gärningar. Detta är att tjäna i bokstavens gamla
väsende, som respons på ett yttre krav eller budord, och mottagaren kommer troligen
att känna av att det inte sker i spontan och uppriktig omtanke.
Men en människa utan inlevelse kan bara använda sin fria vilja till att välja mellan
dessa två alternativ: imitera kärlek eller inte anstränga sig alls. Oavsett hur mycket
fariseisk viljeansträngning man tar till, så kommer man ändå aldrig att få den sanna
kvaliteten av äkta kärlek i sina goda gärningar så länge inte blir ”född på nytt” genom
att låta sig älskas och beröras av den helige Ande (Joh 3:3-8).
Frälsning
Och detta kan ingen människa taga sig, vittnar de gamle. Vad vi däremot kan göra, det
är att be Gud göra det. Detta, som i frikyrklig tradition kallats ”frälsningsbön” eller att
”släppa in Jesus i sitt hjärta”, det är ett gott första steg men just bara det första steget i
helandeprocessen där vårt inre upprättas till sann gemenskap med Gud, medmänniskan
och oss själva. Gud svarar mer än gärna på sådana böner, men då behövs det att
bedjaren blir kvar i en miljö där förutsättningarna finns för Gud att komma honom till
mötes och inte tänker ”äsch, jag kände inget, det här med Gud är nog inget för mig
ändå”.
Den miljö som Gud har avsett för detta ändamål är församlingen, där han verkar
genom (minst) tre olika kanaler för att förmedla sin kärlek och väcka tro/tillit hos oss.
Den kanal som man inom luthersk tradition lagt starkast tonvikt vid är Ordet, som
möter oss genom bibelläsning, predikan och sång. I de äldre kyrkorna lyfter man i
högre grad fram sakramenten, då främst dop och nattvard men även bikt och smörjelse
4
med olja. Dessa verkar både som pedagogisk illustration för att hjälpa oss till tro och
som objektiv förmedlare av Guds närvaro.
Dock finns det anledning att undra om man inte vid sidan av dessa traditionellt
vedertagna kanaler också ska räkna med en tredje väg för Guds kärlek fram till
människans själ, en väg som betonats hos frikyrkorna som inte haft karaktären av
”hela folkets kyrka”, och denna väg är relationer. Medan den traditionellt högkyrkliga
församlingssynen fokuserar på prästen som ensam förmedlare av Guds närvaro så att
alla trådar går ut från honom till de enskilda församlingsmedlemmarna (prästen är
alltså både spindel i nätet och flaskhals), vill jag hävda det som jag uppfattar som en
mer nytestamentlig syn på församlingen, nämligen en stor familj sinsemellan
sammanvävd i ett nät av relationer och ömsesidigt beroende. Den traditionella
prästrollen stammar från 100-talsbiskopen Ignatius maning ”Låt inget ske utan ditt
godkännande” (Ignatius brev till Polykarpus 4:1), medan aposteln Paulus beskriver
pastorn som en coach som ska ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp
Kristi kropp” (Ef 4:12).
Aposteln uppmanar oss också: ”Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom
till fromma och honom till uppbyggelse” (Rom 15:2, 1917 års översättning). Det ligger
faktiskt på var och en av oss att vara barnmorskor för varandra, att genom kärlek och
lyssnande hjälpa varandras inre att komma fram i ljuset, för ”om vi vandrar i ljuset,
liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans
son, renar oss från all synd” (1 Joh 1:7).
Den människa vars inre är befriat till att älska med sann kärlek är en Gudsbärare, och
andra människor kan se hennes Herre speglad i hennes seende blick, i hennes
lyssnande inställning, i den ödmjukhet hon utstrålar. Må vi alla växa dithän så att vi
sannerligen kan kallas Kristi avbilder, hans Fader till ära och våra medmänniskor till
glädje.
27 jun 2003
Tony Larsson
