Datum
Diarienummer
2006-09-26
112-2006-7118
Handläggare
Otto Kugelberg
Djurskyddsmyndigheten
Box 80
532 21 SKARA
Förslag till nya föreskrifter om slakt och annan
avlivning
Vetenskapsrådet har genom skrivelse från Djurskyddsmyndigheten
2006-07-05, Dnr 2005-2179 beretts tillfälle att lämna synpunkter på
rubricerade förslag till nya föreskrifter om slakt och annan avlivning av
djur.
Inledningsvis vill Vetenskapsrådet framhålla att syftet med att skapa
regler för vilka metoder som är djurskyddsmässigt acceptabla vid slakt
och annan avlivning av djur som hålls av människor är vällovligt.
Vetenskapsrådet begränsar sig till att främst kommentera de delar av
förslaget som direkt eller indirekt berör avlivning av försöksdjur eller
avlivning av djur som används inom destinationsuppfödning och avel av
försöksdjur vilka ej använts i försök.
Försöksdjur som är föremål för etisk prövning omfattas av 49 a §
djurskyddsförordningen. Genom regleringen i denna § kommer det
fortfarande vara möjligt för en djurförsöksetisk nämnd att tillåta andra
avlivningsmetoder än de som föreskrivs i de nya föreskrifterna L 22
beträffande djur som ingår i försök. Detta bör anges på framskjuten och
tidig plats i föreskrifterna och inte omnämnas på spridda ställen.
Det bör också konstateras att i destinationsuppfödning och avel som
drivs med avelstillstånd kommer djur att behöva avlivas utan att de blivit
föremål för etisk prövning (kommit till användning i djurförsök).
Nomenklaturen gällande djurarter och taxonomiska grupper av djur i
förslaget har bearbetats vid jämförelse med hittills gällande föreskrifter.
Dock bör den nomenklaturen ses över ytterligare för att bli konsekvent.
Till exempel bör i 8 kap. 5 och 9 § ordet ”reptiler” bytas mot det svenska
”kräldjur” (i analogi med ”groddjur”). Vidare kan det finnas anledning
att se över omfattningen av listan över angivna djurslag (1 kap. 1 §), som
skall omfattas av föreskrifterna, t ex har hållande av kameldjur ökat i
Sverige.
På flera ställen i paragraftexterna anges, med olika formuleringar, att det
finns en skyldighet att verifiera att ett djur faktiskt är dött, som följd av
den valda slakt- eller avlivningsmetoden. Detta krav bör kunna anges i
mera generell form tidigt i berörda kapitel, eftersom det rimligen alltid
måste gälla.
1 (3)
Utöver ovanstående mer generella synpunkter har Vetenskapsrådet
följande detaljsynpunkter.
2 kap. 1 - 2 §§. För att säkerställa att djuren avlivas på ett snabbt och bra
sätt bör kunskapskraven skärpas så att det tydligt framgår att den som
utför avlivningen ska ha både teoretisk kunskap och praktisk
färdighetsträning på respektive djurslag och avlivningsmetod som ska
användas.
8 kap. 3 §. Formuleringen gällande avblodning bör vara mer generell, t
ex ”avblodning ska ske genom att man öppnar ett centralt blodkärl som
leder till ett snabbt tömmande av cirkulationsapparaten och att valet av
kärl bör vara sådant att minsta möjliga ingrepp görs för att öppna kärlet”.
Den föreslagna ändringen blir också tillämplig på tabelltexterna.
8 kap. 5 §. Dekapitering som avlivningsmetod ska inte begränsas av
djurens storlek. Avgörande är om man använder adekvat metodik och
dekapiteringsutrustning som leder till en snabb avlivning, t ex avlivning
av råtta med därtill avsedd giljotin. Dekapitering utförd på ett snabbt och
adekvat sett kan innebära ett mindre lidande för djuret än att avlivningen
först ska föregås av bedövning. Detta torde ge ett bättre djurskydd än att
en viktgräns används.
Hjärnan och ryggmärgen har i de arter vi känner till en dimensionering
avpassad till storleken på nervsystemet och står vidare under s.k.
autoreglering. Det finns ingen anledning därför att tro att mindre djur
skulle bli medvetslösa/avlida snabbare än större djur. Djurets tolerans för
anoxi torde vara viktigast och styrande för hur snabbt medvetslöshet
inträder.
8 kap. 10 §. Rätt utfört är hjärnstamstick en snabb och säker
avlivningsmetod även för andra arter än kräldjur och groddjur. Därför
bör inte metoden begränsas till de nämnda djurslagen.
8 kap. 16 – 18 §§. Kravet på att avlivning med narkosmedel och andra
avlivningspreparat ska utföras av en veterinär, samt att en veterinär, om
avlivningen delegerats till annan person, är skyldig att fastställa att djuret
är dött är undantaget försöksdjur. Detta undantag måste även gälla djur
som avlivas inom destinationsuppfödning och avel av försöksdjur. Att en
försöksveterinär skulle behöva närvara och fastställa döden hos samtliga
avelsdjur som avlivas skulle vara onödigt tidskrävande och förhindra att
veterinären utför ur djurskyddssynpunkt mer angelägna arbetsuppgifter.
Det skulle också kunna medföra att djur utsätts för lidande under onödigt
lång tid.
En mer ändamålsenlig skrivning skulle vara ”att avlivning sker med i
föreskriften angiven metod och att vederbörande har dokumenterat
erforderlig skicklighet” alternativt ”att avlivningen kan ske på delegation
av försöksdjursveterinär”.
2 (3)
8 kap. 21 §. Att ange en åldersgräns generellt som innebär att endast
gnagare som är äldre än 14 dagar skulle få avlivas med koldioxid
bedöms inte lämpligt ur flera aspekter.
Beträffande möss, där en tidigare avlivning skulle kunna vara aktuell,
bör koldioxid kunna få användas redan tidigare. Vid två veckors ålder
har musungar full syn och hörsel och har börjat söka egen föda. Om
koldioxid ej finge används för musungar under 2 veckor skulle
antagligen dekapitering bli aktuell metod, vilket av personalen kan
uppfattas som en mer obehaglig och även mer tidskrävande metod att
använda. Det skulle vidare underlätta om samma metodik fick användas
för samtliga djur som ska avlivas vid en avelsanläggning. Den föreslagna
åldersgränsen bör därför sänkas. Skyldighet att fastställa att djuret är dött
skall fortfarande gälla.
Beslut i ärendet har fattats av generaldirektören Pär Omling i närvaro av
biträdande generaldirektör Gunnel Gustafsson samt administrative
chefen Jan Stålhammar.
Föredragande har varit forskningssekreterare Otto Kugelberg.
I beredningen av beslutet har också deltagit biträdande huvudsekreteraren vid ämnesrådet för medicin Karin Forsberg Nilsson.
Yttrande har utarbetats efter beredning av ärendet i Vetenskapsrådets
nämnd för försöksdjursvetenskap.
Pär Omling
Generaldirektör
Otto Kugelberg
Forskningssekreterare
Medicin
3 (3)
