VISBY NATIONALBEVÄRING
En tillbakablick på Gotlands försvar och gotlänningarnas
försvarsintresse.
Freden i Brömsebro
Genom freden i Brömsebro 1645 blev Gotland svenskt. Sverige fick då en för
herraväldet på Östersjön viktig provins och för Sveriges försvar en viktig utpost.
En på Gotland baserad fiende skulle allvarligt kunna störa förbindelserna med
övriga Östersjöprovinser och efter ”uppladdning” på Gotland skulle anfallsföretag
kunna riktas mot Sverige.
Även efter den svenska stormaktstiden slut har Gotland haft och borde alltjämt ha
stor betydelse – även om man bortser från den gotländska befolkningen krav på
betryggande skydd – måste Gotland försvaras som svenskt land.
Visborgs slott
År 1411 började man anlägga Visborgs slott – ett försvarsverk som under lång tid
utgjorde kärnan i Danmarks försvar av Gotland.
Gotland blir Svenskt
I oktober 1645 kom överste von Knorring till Gotland med 1200 man. Under
Dansktiden hade Gotland varit befriat från soldatutskrivning och organiserade
folkbeväpning fanns inte. I stället hade bönderna krav på sig att underhålla den
på Gotland förlagda danska militären.
Båtsmän
År 1646 upphävdes denna underhållsskyldighet och krav kom i stället på
uppsättning av båtsmän. Gotlands Båtsmanskompani på 130 man kunde
uppsättas. Någon militär organisation för försvar på land kom inte till stånd.
När von Knorrings regemente 1646 avgick för att delta i krig i Tyskland kom
Gotlands försvar att vara 2-3 kompanier ur olika Svenska och Finska regementen
förlagda till Visby och Slite.
Tillsammans med manskapet på Visborgs slott översteg styrkan de närmast
följande 30 åren aldrig 600 man.
Krig mot Danmark och Holland
År 1675 var Sverige i krig med Danmark och Holland. Den svenska flottan var
underlägsen den danska och faran för Gotland ökade. På Gotland fanns vid
tidpunkten ½ kompani från Kalmar och ½ kompani från Österbotten – tillsammans
ca 100 man.
Båtsmanskompaniet kunde inte användas – det hade avhämtats för Stockholms
försvar.
Visborgs slott var i hög grad förfallet – allt trävirke var uppruttet – till o med
kanonlavetterna var ruttna.
Åter Danskt
I april 1676 hade en eskader ur Svenska flottan seglat kring Gotland ett par
veckor utan att se något fientligt. Den 26 april återkallades flottan till Älvsnabben.
1
Den 28 april ankrade en dansk flotta utanför Klintehamn med omkring 1.500 man
ombord. Efter ett mindre försök från svensk sida att hindra en landstigning,
vadade ca 500 man i land på Sågholmen. Efter att en hos danska flottan
ombordvarande gotlänning talat till den samlade allmogen och lovat att allt som
levererades till trupperna skulle betalas kontant så var de församlade bönderna
genast beredda att underkasta sig den danske kungen och ställa fordon och
dragare till landstigningstruppens förfogande.
I Visby försökte guvernören att uppbåda manskap för att möte danskarna men
alla försök misslyckades. Den svenska styrkan barrikaderade sig på Visborgs
slott.
Vid 8-tiden på kvällen hade den danska styrkan nått fram till Kungsladugården.
Då den observerades från slottet öppnades eld. Danskarna gick då, utom räckhåll
för de svenska kanonerna, runt Visby till Norderport.
Nästa dag, hade den danska flottan kommit till Visby som överlämnade sig och
lät de danska trupperna marschera in och lägra sig på Stora Torget.
Slottet kapitulerar
Visborgs slott uppmanades ge sig men vägrade.
Fyra danska fartyg gick den 1 maj in under slottet och klockan 02.00 på
morgonen började ett kraftigt bombardemang från båda sidorna. Svenskarna
skadade svårt ett av de danska fartygen men efter ett par timmars beskjutning
erbjöd danskarna kapitulation. Då det stod klart att något långvarigt motstånd mot
den danska övermakten inte var möjligt kapitulerade kommendanten.
Kapitulationen innebar att slottet den 2 maj kl 10.00 skulle överlämnas.
Allt svenska befäl och manskap skulle få avtåga ”på ärlig tro och loven med
flygande fanor, över- och undergevär, tända luntor, i allt efter krigsmaner”. Alla
skulle få behålla personliga lösören och proviant och fri lejd för resa till Kalmar
eller annan med hänsyn till vindförhållande lämplig ort på svenska sidan.
Dömd till döden
Den svenske kommendanten blev sedermera ställd inför rätta och dömdes till
döden för kapitulationen men han benådades av konungen.
Gotland var nu åter danskt fram till freden i Lund i september 1679 då Gotland
återlämnades till Sverige.
Visborgs slott förstörs
I Danmark hade man tydligen anat utgången av fredförhandlingarna som pågick,
för redan sommaren 1679 hade man beordrat förstörelse av Visborgs slott. Så
skedde även.
Karlskrona anlägges
Under resten av 1600 talet kom flottbasen i Karlskrona att anläggas och
byggnadsmaterial fraktades bl annat från Gotland och Karlskrona bedömdes bli
ett ”lås” som skulle hindra andra sjömakters tillträde till Östersjön och Gotland
skulle då inte behöva några försvarsmakter.
År 1682 beordrade man att resten av Visborgs slott skulle rivas.
2
Inga trupper på Gotland
Inga trupper eller försvar organiserades på ön. Gotland fick som tidigare lämna
sitt bidrag till Sveriges försvar genom båtsmanshåll.
Stora Nordiska Kriget
År 1700 utbröt det ”Stora nordiska kriget” vilket inte föranledde några försök att
organisera för Gotlands försvar. Båtsmännen gick som vanligt till flottan.
1709 hade Ryssland börjat växa sig starkt i Östersjöområdet och Gotland kunde
bli av viss betydelse för i svenska flottan började man fundera på Gotlands
försvar.
Ön försvar organiseras
Några större styrkor kunde man från svenskt håll inte avvara utan man fick lita på
öns egna resurser. I september 1709 gavs därför order om att uppsätta vårdkasar
och beväpna allmogen.
Eftersom landhövdingen inte var militärt utbildad kunde den oövade och
outrustade allmogen inte åstadkomma något försvar. I augusti 1710 utnämndes
chefen för Älvsborgs regemente till generalmajor och landshövding på Gotland
och fick order att organisera manskapet till Häst och till Fots. I december samma
år hade han enrollerat 500 man i Visby och 3000 på landbygden fördelat på två
regementen, med 8 kompanier på norra och 10 kompanier på södra Gotland,
dessutom 4 x 60 man ryttare.
Beväpning
Nu begärde han vapen till trupperna – ty vad folket själva hade förslog inte långt.
1711 kom det från Krigskollegium gevär och ammunition. (Om de någonsin
delades några gevär ut är obekant).
Det uppbåd på nära 4000 man som organiserats måste ha bestått av praktiskt
taget samtliga vapenföra män på Gotland.
Nu ansågs Gotland vara organiserat och så väl befäst att ingen fiende kunde
komma i land. Stridsdugligheten var nog betydligt överdriven.
Under de följande åren började man även bygga de skansar som finns rester av
runt om öns kuster. Framförallt Slite tillmättes stor betydelse.
Strandhugg
Landshövdingens förhoppningar om att svenska flottan och det organiserade
försvaret på land skulle avhålla fienden från landstigning gäckades dock.
1715 landsteg ryssarna med 350 man i Herrvik och plundrade i trakten.
1717 seglade en rysk eskader mot Furillen men vände när ett uppbåd visade sig
på stranden. Den fortsatte förbi Slite där man jagade bort den med kanonskott
från Karlsvärds halvfärdiga fästning. Ryssarna besköt sedan Kuppen i Östergarn
och landsatte ca 1000 man som härjade ostört några dagar.
Landhövdingen lyckade inte organisera något motstånd.
1720 gjordes ett strandhugg i Ronehamn.
3
Slite rustas
Vid riksdagen 1738 -1739 uttalade man rädsla att Slite hamn skulle komma i
fiendehänder. Man beslutade att avsätta pengar för att sätta Karlsvärds fästning i
stånd och den 5-uddiga skansen blev färdig jämt 100 år efter den 1a ritningen
uppgjordes.
Karlsvärd fick ett artillerikompani om 60 man.
Försvaret av Gotland igen
Den tidigare omtalade bondearmén på 4000 man hade tydligen helt fallit i
glömska, och utrustningen förts tillbaka till fastlandet, för den nya landhövdingen
begärde att 300 man trupp skulle sändas till Gotlands försvar. Eftersom han fick
nej på sin begäran skulle i stället artilleriet ökas till en bataljon om 400 man. De
felande 340 skulle snarast möjligt värvas och så många som möjligt skulle vara
infödda gotlänningar.
För beväpning av gotlänningarna i övrigt skulle 3000 musköter med bajonetter
överföras till tyghuset i Visby.
1742 fanns 400 man i artilleriet varav 226 stycken var gotlänningar.
Nytt krigshot
Vid riksdagen 1746-1747 var krigshotet från Ryssland och Danmark en mycket
betydelsefull fråga. För Gotlands försvar bedömdes det behövas ca 3000 man
men man hade inte möjlighet att från fastlandet bidra med mer än den
artilleribataljon som redan fanns varför man kom att organisera en folkbeväpning.
Anmärkningsvärt beslut – ett ”hemvärn”
Riksdagen ville ålägga Gotland att uppsätta en reguljär trupp efter en för svenska
förhållanden ny metod – inkallelse – av befolkningen. Inte ”man ur huse” vid
krigsfara utan ”ungt och manbart folk” som skulle utbildas i fredstid. Någon
värnplikt var det inte frågan om utan rekryteringen skulle ske frivilligt.
Organisationen fick således ungefär samma karaktär som våra dagas hemvärn.
Riksdagens beslut föranledde inga särskilda åtgärder på Gotland åtminstone inte
av bestående art.
Gotland överges
När Sverige 1788 gjorde planer för krig mot Ryssland fanns ingen plats för
Gotland.
I stället för en ökning av försvaret anbefalldes att Karlsvärds fästning skulle
”sprängas och raseras samt försvarsmedlen till andra orter transporteras”,
eftersom den var ”onödig, onyttig och kostsam att underhålla samt lätt kunde falla
i fiendens händer då ön icke var med erforderlig krigsstyrka försedd”.
Det sista var säkert det bärande argumentet. I brev den 22 april 1788 bestämdes
att fästningen skulle raseras. Så skedde även.
Inget försvar
När Svensk – Ryska kriget bröt ut så låg Gotlands försvar i ruiner. Även
artilleribataljonen berövades Gotland. Den överfördes till Finland.
Gotlänningarna fick som så många gånger förr lita till sina egna krafter.
4
Franska revolutionen
1789 utbryter Franska revolutionen vilken kom att utlösa ett europeiskt krig.
Folkresningen i Frankrike födde medborgarbegreppet. Genom detta blev det inte
bara var mans plikt att bidra till sitt lands försvar utan det blev varje medborgares
rättighet att delta och försvara sitt land.
Förutom den rent ideologiska tanken med ett värnpliktsförsvar var det militära
skäl som gjorde att Frankrike på 1790 talet kom att bli det land där värnplikten
föddes.
Sverige, Ryssland och Danmark slöt ett neutralitetsförbund för att skydda
Östersjöhandeln. Detta förbund ogillades dock av England och 1801 seglade en
engelsk flotta in i Östersjön. Det var fara att England skulle bemäktiga sig det
försvarslösa Gotland som framtida operationsbas.
Man böjde sig för England och det ingångna neutralitetsförbundet upplöstes.
Det gjordes dock ingenting för att stärka Gotlands försvar.
Ge bort Gotland
Som ett försök att slippa ansvar för Gotland får man väl betrakta Gustav IV Adolfs
försök att år 1806 erbjuda ön som län åt Malteserorden som tidigare förlorat
Malta. Hans erbjudande blev emellertid inte mottaget.
Finska kriget
År 1808 började det så kallade Finska kriget genom att Ryssland gick in i Finland.
För Gotlands del beslutades att en lantvärnsbataljon om 600 man skulle
uppsättas.
Amiral Bodisco
Innan något försvar hunnit organiseras kom bud den 22 april 1808 att Ryssarna
landstigit i Grötlingbo.
Man försökte då i alla hast organisera så att allmogen skulle samlas till försvar.
Sammandragningen och koncentrationen skulle ske vid Ejmunds bro för att vid ån
försöka hindra fiendens vidare framfart mot Visby.
Gotland ger sig
Magistraten i Visby sammanträdde och måste erkänna att motstånd synes vara
hopplöst. Det var ju 20 år sedan det funnits en militär organisation på ön. Det
saknades befäl. Alldeles militärt utblottat var landet dock icke. Det fanns 580
användbara gevär med flintor och kulor – dock fanns det inget krut - och då var
gevären tämligen värdelösa.
Man beslöt ge upp tanken på motstånd och man gav den samlade allmogen
order att återvända hem.
Man meddelade amiral Bodisco att man ville underhandla, samtidigt som 2 fartyg
tillhöriga Jacob Dubbe, sändes iväg från ön. Ett hade ränteriets kontanta medel
och posten med sig och i det andra lastades den krigsmateriel (?) som fanns i
Visby förutom gevären. Sedan sändes ytterligare ett fartyg, från Klintehamn, med
underrättelser om invasionen på Gotland.
Allmogens beväpning
Allmogen, som samlats vid Ejmunds, var ca 400 man med yxor, liar på långa
skaft och knölpåkar, endast några få hade skjutvapen.
Ryssarna hade landsatt ca 1.800 man som dagen efter landsättningen började
marschera mot Visby.
5
Den ryska transportflottan seglade till Slite.
Kapitulation
Visby uppgavs utan motstånd och de ryska trupperna inkvarterade i Visby.
Merparten i en byggnad (numera riven) på Stora Torget.
Till Gotlands hjälp
På fastlandet organiserades undsättning och den 10 maj avseglade en flotta
under Rudolf Cederström från Karlskrona med 2000 man och 6 kanoner.
Den 14 maj anlände den till Sandviken och trupperna landsteg på Sysne udd.
Bud sändes till ryssarna med begäran om omedelbar kapitulation.
Då amiral Bodisco insåg att han inte kunde påräkna några ryska förstärkningar
beslöt han att uppge allt motstånd.
Den 16 maj undertecknades kapitulationen vari bestämdes att alla vapen och all
ammunition skulle avlämnas och den ryska styrkan inom 2 dagar avsegla från
Slite. Vidare skulle allt som rekvirerats, förtärts eller förstörts betalas kontant eller
genom reverser.
På mindre än en månad hade Gotland erövrats och återerövrats utan att en
droppe blod flutit.
När Bodisco lämnade Slite lär han ha sagt. ”Förr bör min monark återlämna hela
Finland än Gotland, vars ägande i avseende till den ryska handeln och
herraväldet över Östersjön, blir för Ryssland i alla tider högsta konsekvens”.
Gotländsk försvarsvilja
Efter Ryssarna återtåg var den gotländska befolkningen mycket missnöjd med att
den återigen inte hade kunnat försvara sig och ville gärna medverka till att något
sådant icke skulle upprepas. Man beslutade utöka lantvärnet till 2 bataljoner om
500 man.
Någon allmän beväpning på Gotland genomfördes inte då men när Sverige i nov.
1810 måste förklara England krig kallade landshövding Rudolf Cederström till
möten på Gotland.
Allmän National Beväring
Frågan vid dessa möten var om gotlänningarna hellre ville mangrant gripa till
vapen och ”här på landet i farans tillstånd kvarbliva än såsom förstärkningsmanskap i krig utgå, och från orten bortkommenderas”.
Avtal om att ingå i en ”Allmän National Beväring” fattades såväl i Visby som på
landsbygden i december 1810.
Avtalet innebar att när allt organiserats skulle igen (utom fast anställda officerare)
av det befäl eller manskap som tillhörde Nationalbeväringen kommenderas utom
länet varken i krig eller fred. (Men för båtsmännen förelåg samma skyldigheter
som förut).
Konventionen (avtalet) fastställdes av Kungl Majt den 5 februari 1811. Värnplikten
omfattade 15 till 50 åringar.
Intill fyllda 30 år skulle de värnpliktiga göra tjänst som jägare, ”vilka vid fiendens
ankomst genast skola samlas till öns försvar och fiendens emottagande,
ävensom till kustbevakning”. Från 31 – 45 år tjänstgjorde de som infanterister
6
och därefter som pikförare. Mellan 50 och 60 år bildade de en reservkår med
uppgift att som arbetsmanskap i krigstid biträda vid fältarbeten o dyl.
Övningstiden var 6 dagar om året, således totalt 210 dagar.
1811 var organisationen klar och den nya organisationen kom att inräknas bland
arméns truppförband under benämningen:
No 27, Gotlands National-Beväring.
Samövningar
2 gånger ordnades amövningar med hela Nationalbeväringen. 1 gång i Östergarn
och 1 gång i Slite (1826 resp. 1829).
Dessa övningar hade en mera fältmässig karaktär. Vad Nationalbeväringen
kunde prestera visar Hoburgs kompani som samlades den 14 juni i Öja och
anträdde den 10 mil långa marschen till Slite som utfördes ”som om fienden voro
nära och anfall i varje ögonblick kunder förväntas”. Klockan 5 på eftermiddagen
den 16e stod kompaniet på sin plats i bataljonen. Nästa dag genomfördes ett
gemensamt anfall mot Slite backe och därefter anträddes hemfärden. Den 19e på
eftermiddagen upplöstes kompaniet vid Havor i Hablingo.
Skarpskytteföreningar
1836 (4 juli) bildades på initiativ av militärbefälhavaren, tillika landshövding, von
Hohenhausen, Gotlands Skarpskytte och jägaregille som blev den
sammanslutning som ordnade med skytteträning och skyttetävlingar.
En av gillets första uppgifter blev anskaffande av lämplig tomt för anordnande av
skjutbana. Flera förslag diskuterades, bl. a. Nationalbeväringens skjutbana vid
nuvarande Kvarnvägen utanför södra stadsmuren, den s.k. Klockarbetningen vid
stranden (nuvarande strandpromenaden) samt vid Galgberget. Slutligen enades
man om att motta ett erbjudande att överta ett till en major L. Stenberg fram till
1847 utarrenderad stadsjordslägenhet mot samma hyra, som han betalade till
staden, 4 Rdr 24 sk. B:co per år. Denna tomt belägen utanför stadsmuren mellan
Öster- och Norderport i de s.k. Gravarna (Östergravar) var synnerligen lämplig för
detta ändamål. Magistraten och stadens äldste visade det största tillmötesgående
i det att efter det löpande arrendet gick ut ”hyresfritt till skottbana” upplåta marken
mot att gillet ensamt åtog sig underhållskyldighet av det stängsel som på ena
sidan omgav skjutbanan. På andra sidan och som kulfång tjänstgjorde
stadsmuren som avgränsning.
Samtidigt som Gotlands Skarpskytte och Jägaregille uppstod bildades frivilliga
skarpskytteföreningar vid samtliga kompanier inom Gotlands Nationalbeväring
och sedan fick de som var intresserades ansluta sig till dessa. Man fick använda
kronans vapen och man kunde även få ammunition därifrån. Detta var en mycket
stor fördel för gotlänningarna om man betänker att dåtidens indelta soldater under
ett ”möte” bara fick skjuta 3 skarpa skott.
1836 bildades det således inom Visby kompanier och Dede kompani skyttegillen.
Dede kompani omfattade socknarna Björke, Roma, Vall, Hogrän, Follingbo och
Akebäck. Dedes skjutningar skedde på Bäcks rum.
I Visby använde man sin nyanlagda skjutbana i Östergravar.
Vid den första anordnade prisskjutningen på den nya skjutbanan 1836 efter en
tävling genomförd på för slätborrade gevär 100 och för räfflade 180 alnars
avstånd stod prosten, magister M Klintberg från När som segrare och belönades
med ett silverbeslaget Dryckeshorn, 2an Urfabrikören Viktor Söderberg från Visby
7
fick ett graderat Krutmått av förgyllt silver och 3an Löjtnant G F Leche ett
emaljerat kruthorn av koppar. Därefter anmodades förstapristagaren upp på
estraden till ordföranden som korade honom till Gillets första skyttemästare.
”Ur ceremonimästarens hand mottog han så prins Karl Gustafs gyllene jaktflaska
med dess dryckesbägare, fylld med pärlande vin, för att föreslå en skål först för
konungen och sedan för Kronprinsen och det Kungliga Huset”. Dessa skålar
besvarades, under musikens fanfarer och kunglig salut från ett 6-pundigt batteri,
av ordföranden, som hade det väldiga Kronprins Oscars dryckeshorn höjt.
Sedan följde extratävling om en broderad jaktväska som var en gåva från Gillets
damer (finns nu på Gotlands Fornsal).
”Därefter ägnade sig större delen av de närvarande åt dans och folklekar
varunder såväl sångkören som musikkåren lät höra sig i den ljumma
sommarnatten.”
1837 tävlade man mot en tavla av trä, som var 12 ringad med 2 tum mellan
ringarna och en 12:a med 2 tums diameter, och man sköt stående utan stöd,
3 skott var. Eftersom det tog lång tid att ladda om mellan skotten så sköt man
flera stycken efter sig på samma tavla. Varje skytts träff markerades genom att
man slog i en numrerad träplugg i skotthålet och vid lika poäng så mätte man
sedan vilken skytt som sammanlagt på sina tre skott var närmast mitten.
1838 uppfördes en skjutpaviljong i Östergravar. Den bestod fram till 1871
då den ersattes av en ny på 600 fots avstånd från skott-tavlorna. Den nya
byggnaden hade en ”balustrad innanför vilken skyttarna kunde ta plats och
sålunda vara skyddade från störande intryck”.
På 1850-talet hade intresset för Gillet avtagit och man uppmanade då i
tidningarna att bilda frivilliga skytteföreningen.
1854 den 31 mars bildades Gotländska skytteförbundet vilket genast meddelades
tillstånd att kostnadsfritt få begagna Gillets skjutbana. Annonsering gjorde att
”skytteförbund” bildades i snart sagt alla socknar.
1860 fanns det 78 ”förbund” med 2 398 medlemmar.
1860 gjordes även en framställning hos Kungl. Maj:t om att få tillverka ett
utmärkelsetecken, avsett att bäras i mössan eller på bröstet, och förklarade
myndigheten att hinder ej mötte att på föreslaget sätt, inom länets särskilda
skarpskytteföreningar bära ett sådant.
Tecknet skulle vara två korslagda gevär, omgivna av en eklövskrans av pressat
silver.
Gillet fick också tillstånd att låta prägla en medalj som skulle utdelas till varje
kompanis segerskytt vid den årliga prisskjutningen.
Medaljen skulle enligt generalsorder även ha rätt att bäras till uniform.
Medaljen ritades av konstnärinnan Lea Ahlborn och präglades av guldsmeden
Palm i Visby. Medaljen fastställdes den 15 maj 1860 och hade följande utseende:
Åtsidan: Konungens bröstbild med omskrift Carl XV Sveriges Norr. G. o. V.
Konung. Frånsidan: Tvenne jägare på en klippstrand, den ene stående, laddar sitt
gevär; den andre i knästående ställning siktar ned åt havet; mellan jägarna en
stång med svenska flaggan och överskrift: Vi jaga för landet och Kungen, samt i
avskärningen: Gotlands Skarpskytte och Jägaregille.
1862 bestämdes en särskild tävling om Gillets medalj. Villkoren var följande:
8
Skjutningen skulle ske med 3 skott på 200 alnars avstånd (120 meter) – samma
avstånd för både räfflade och slätborrade gevär – mot en 12 ringad tavla med 1,5
fots diameter (45 cm). Högst 10 personer fick delta i tävlingen samtliga skulle ha
varit deltagare i dagens tidigare genomförda prisskjutning och dessutom tillhöra
Gotlands Nationalbeväring i egenskap av underbefäl eller manskap.
Ingen, som förut erövrat medaljen, fick tävla om den igen.
Den av tävlingsdeltagarna som skjutit bäst skulle ha träffat tavlan med alla sina
tre skott. Uppfylldes inte dessa villkor så utgick ingen medalj.
Segraren detta första tävlingsår blev infanteristen Olof Lindbom från Rute, med
33 poäng. Han sköt med en av honom själv tillverkad studsare.
Tävlingsdagar avslutades ibland med extratävlingar i form av insatsskjutningar
eller andra skyttelekar som kunde vara om fördelning av en pott (insats) mot
tavla, eller en stjärna på 70 alnars avstånd där man i förhand angav vilken spets
man avsåg träffa. Det fanns 42 stycken numrerade spetsar att välja på – träffade
man fel fick man böta till potten som slutligen fördelades bland dem som träffat
vad de i förhand meddelat att de skulle och inte ha skjutit någon bom. En liknade
tävling med samma stjärna men med dolda Kille-kort förekom också där träff i
vissa kort medförde att man uteslöts (förklarades död).
Populärt var också skjutning på löpande björn eller rävs om gjordes på 75 alnars
avstånd mot en träfigur som föreställde en räv eller en björn i naturlig storlek.
Björnen eller Räven sattes i rörelse på en liten vagn och löpte tvärs över banan
med ca 5 meter i sekunden. Skjutningen skedde i två omgångar. Man hade två
figurer och man sköt både från vänster och från höger. Vinnaren, som var den
som kom närmast det särskilt markerade hjärtat på figuren med båda sina skott,
erhöll tre sjättedelar av vinsten, 2:an två och 3:an en sjättedel.
Den så kallade Fågelskjutningen gjordes med kulgevär på ca 75 alnars avstånd i
tre omgångar mot en på en hög stång uppsatt ler- eller träduva. Den som helt
lyckades skjuta ner målet eller det sista fragmentet därav blev segrare och erhöll
den samlade potten eller det utfästa priset. Om två eller flera skyttar ansetts vara
lika bra fick de antingen göra omskjutning eller dela vinsten.
Fågelskjutningen ägde vanligtvis rum vid stranden nedanför Studentallén på
Strandpromenaden och tilldrogs sig vanligtvis stort intresse av såväl skyttar som
åskådare. Den förekom tämligen ofta särskilt under 1860 och 1870 talen efter den
stora prisskjutningen i ”Östra Gravarna”, då de församlade med musikkår i
spetsen tågade genom staden till stranden. Segraren blev årets fågelkung.
Förmodligen har detta fågelskytte sitt ursprung i de s. k. Papegojskjutningarna,
som borgarna under medeltiden hade i bl a Visby för sina skråskyttegillen med
armborst och bössor.
1881 anskaffade man på skjutbanan i Östergravar två tavlor av järn på vilka man
övade och där målade man bara över skottmärket när man markerade.
Man sköt då huvudsakligen i stående ställning på avstånd upp till 240 meter med
gevär av 1867 års modell (Remington)
1877 i september så försågs artilleriet med revolvrar. Det är första gången som
jag hittar något om ”våra” vapen. Det finns dock inte angivet vilken modell det var
9
Frivilliga skytterörelsen
1886 upphörde Jägaregillet med att vara huvudman för ”Skarpskyttet” och anslöt
sig till Jägarförbundet varför en annan huvudman kom att behövas för
skytterörelsen.
Den frivilliga skytterörelsen som var anknuten till Nationalbeväringen räknade
1888 nära 2000 medlemmar.
1889 bildade man i Stockholm Centralstyrelsen för Sveriges Frivilliga
skytteföreningar vilket till att börja med var en konkurrerande organisation till
Skarpskytteföreningarna som uteslutande hade tävlat stående.
1893 bildades Gotlands Skytteförbund och för att komma i åtnjutande av kontanta
statsbidrag för sin verksamhet anslöt sig snart nästa alla skytteföreningar dit.
I Visby hade Wisby Stads Skyttegille funnits under ett antal år och man hade sin
skjutbana i Östergravar där Gotlands Skarpskytte o Jägaregille alltsedan 1836
och fram till år 1900 hade sina skjutningar:
I Wisby Stads Skyttegilles protokollsbok kan man läsa:
Rapport
Föreningens skjutbana är belägen Öster om Wisby stad (Gotlands Skarpskytte- och
jägaregilles skjutbana)
Målskjutningar övas med gevär av 1867 års modell förändringsmodell eller med sådana,
som av Kungl. Majt. o Kronan äro utlämnade, mot tafla, 178 cm. i fykant, försedd med
prick af 17,8 cm radie.
Tävlingsskjutning inom föreningen har skett med 8 skott på 240 meters avstånd. I
densamma har deltagit 15 man; pris är utdelade för 59 pointo och minst 48 pointos.
I länstävlingsskjutningen har 18 man av föreningens medlemmar deltagit.
I allmänna tävlingsskjutningen i huvudstaden har ingen man av föreningens medlemmar
deltagit.
Visby den 31/3 1888
Ordföranden
Att det inte var så kinkigt med buller och miljö då framgår av de årliga
anmälningar man gjorde till de styrande i Visby Stad: ex.
Till Magistraten i Wisby.
Enär Wisby Stads Skyttegille, som utgör en underavdelning av Gotlands
Skarpskytte och Jägaregille, ämnar idka målskjutningsövningar å Gillets skjutbana, Öster
om staden varje söndagsförmiddag före gudstjänstens början och eftermiddagarna
Lördag och Söndag efter densammas slut med början Söndagen den 21 innevarande
månad till Septembers månads utgång får styrelsen för nämna gille härmed vördsamt
detsamma anmäla.
Visby den 18 Juli 1889
På Styrelsens vägnar
Carl Alyhr
10
1897 ett brytningsår för Skytterörelsen
Man började då planera för en ny skjutbana på Kopparsvik.
Anledning var främst att man börjat skjuta på 3oo meter och det var ett avstånd
som inte gick att uppnå i Östergravar och med tillkomsten av mantlad ammunition
var inte stadsmuren lämplig som kulfång.
Man arrenderade mark av Cementfabriken vid Kopparsvik där man anlade ny
skjutbana som togs i bruk år 1900. Banan var idylliskt belägen under berget och
man sköt ut över havet varför kulfång inte behövdes. (Numera ligger Bygg-Max
och en bensinmack på platsen)
Ladugårdshällar
Skjutbanan vid Cementfabriken flyttades dock (fabriken behövde själva marken)
1910 upp på ”Ladugårdshällar” d.v.s. det som vi idag kallar för ”Hällarna” där en
permanent skjutbana anlades och en rymlig skyttepaviljong kostnadsfritt
uppfördes av Visby Cementfabrik.
Skyttepaviljongen låg där idag ”Träffpunkt Gotland” är beläget.
Skjutbanan byggdes efter hand ut till att omfatta 8 tavelställ på 300 m avstånd
och 4 ställ för skjutning på upp till 200 meter.
Man kan ännu se rester av vallarna på 3, 2 och 100 meter.
1885 Sverige får ny värnpliktslag
en lag som dock innehöll förebehållet ”att den icke äger tillämpning på Gotlands
innevånare utan där skulle man som tidigare fullgöra sin Nationalbeväringsskyldigheter.
Gotlands befolkning protesterade mot detta beslut och fick igenom att man skulle
jämställas med övriga Sverige, dock kom förbehållet från Staten att
tjänstgöringstiden på Gotland skulle vara längre än på Fastlandet.
Landstormen bildas
Samtidigt som den nya värnpliktslagen antogs delade man upp artilleri och
infanteri i två separata förband och för de äldre värnpliktsomgångarna
tillskapades Landstormen – ett slags hemvärn som främst skulle ha
bevakningsuppgifter och frivilligutbildning på sitt program.
Under åren fram till första världskriget (1914) var Landstormen mest en vilande
organisation eftersom det var en tid av nedrustning och litet försvarsintresse.
Ett undantag var dock Gotland där man hade ett redan etablerat samarbete med
skytterörelsen och man var medlem i en av organisationerna så fick man utan
kostnad även vara med i den andra och dessutom fick man tillgång till fri
ammunition av staten.
1892 ersattes namnet Gotlands Nationalbeväring med Gotlands Trupper
och bestod då av No 27, Kungl Gotlands infanteriregemente och No 4, Kungl
Gotlands artillericorps. I samband med namnbytet fick artilleriet No 7.
År 1900 inköptes ett markområde i Tofta att användas som skjutfält.
Värnplikten införd
Regementena hade nu tagit över försvarsrollen och värnplikten var införd.
Gotland var likställt med övriga landet.
11
Första världskriget.
Världskrigets utbrott 1914 gjorde att behovet av landstormsförband – frivilliga –
ökade. Intresset för landstormens utbildning hade skapat en frivillig
försvarsrörelse representerad av Sveriges Landsstormars Centralförbund.
Till detta anslöt sig Gotlands Landstormsförbund som bildades 1914.
Gotlands Nationalbeväring återuppstår.
Den 12 juni 1925 kom det ett nytt försvarsbeslut. Konsekvenser för Gotland blev
som vanligt större än väntat. Ca två tredjedelar av Gotlands försvar drogs in.
Gotlänningarna markerade kraftigt sin försvarsvilja och sitt missnöje med
nedrustningen.
Som en påminnelse om gotlänningarna tidigare försvarsåtaganden ändrade
Gotlands Landstormsförbund 1926 sitt namn till Förbundet Gotlands
Nationalbeväring. Samtidigt bildades förbundets kvinnoförbund.
Föreningen Visby Nationalbeväring var ett rullföringsområde lydande under
Förbundet Gotlands Nationalbeväring och där har vi det födelsedatum vi firar som
vår tillblivelse och våra första stadgar är daterade 10 april 1926.
Gotland omfattade efter namnbytet 1926 fyra landstormsområden: Visby, Roma,
Tingstäde och Hemse.
Dede levde under tiden kvar som ett skyttegille och ingick i Roma-området.
Eftersom vi var en Landstormsförening och som sådan främst hade ansvaret
för att utbilda befäl för att leda landstormskompanierna så blev pistolen det
naturliga vapnet för dem som ledde föreningen.
1928 fick infanteriregementet nytt nr och blev I l8 från att ha varit I 27.
1936 i mars månad bildade man Svenska Pistolskytteförbundet vilket enligt
stadgarna skulle ha till uppgift att främja skjutning med pistol.
Initiativtagare till förbundet var: Sveriges Militära idrottsförbund, Sveriges
Landstormsföreningars centralförbund, Svenska Armens reservofficersförbund,
Svenska reservunderofficersförbundet. Redan i maj samma år gick VNB med i
förbundet.
1940 omfattade förbundet 296 föreningar varav 102 st var Landstormsföreningar,
104 st var militära, 39 var polisföreningar och endast 18 stycken var civila
För att en civil förening skulle komma med i förbundet fordrades det, att i
styrelsen skulle det finnas en tjänsteman från försvaret eller polisen och som
kunde godkännas av förbundet.
1944 den 18 januari ställdes VNB inför ett ultimatum;
I protokollet står ordagrant följande att läsa:
Protokoll fört vid styrelsen för Visby
Nationalbevärings sammanträde den 18/1
1944.
Närvarande förutom styrelsen kapten
Tallqvist hr Tingström och Malmgren.
12
§ 1.
Sammanträdet öppnades av ordföranden som meddelade att föreningen blivit ställd inför
avgörandet att ombilda föreningen till Visby befälsutbildningsförening. Då den nuvarande
föreningens medlemmar mest intresserade sig för pistolskjutning och i ganska liten grad
för befälsutbildning har styrelsen ställt sig ganska tveksam.
Vid fortsatt diskussion yrkade herr Fritz att föreningen skulle ombildas till Visby
Befälsutbildningsförening samt att en fristående pistolskytteklubb skulle bildas.
§ 2.
Beslöt styrelsen föreslå årsmötet att ombilda föreningen samt att bilda en fristående
pistolskytteklubb samt föreslå att ett belopp av kronor trehundra/300.-/ åt denna klubb.
§ 3.
Beslöt styrelsen att årsmötet skulle avhållas den 5 februari kl 18.00 i lottornas lokal.
§ 4.
Beslöt styrelsen att som kandidater i styrelsen för Visby befälsutbildningsförening föreslå:
ordf: löjtnant Kolmodin, övriga medlemmar: löjt. Söderling, Dassow, fänrik Tingström
samt hr Erik Bjärn och Holmgren samt hemvärnsbefäl Vilh. Nilsson.
som ovan
F Runsten/sekr.
Sedan kommer ett utdrag ur protokollet den 5 februari 1944
-------§ 6.
Ordf. föredrog en allmän orientering om det nya läge, som uppstått genom den anbefallda
ombildningen av Visby Nationalbeväring till Visby Befälsutbildningsförening.
§ 7.
Ordf, framlade förslag att styrelsen utarbetar förslag ang. ombildningen vilket förslag var
av följande innehåll:
Visby Nationalbeväring ombildas och antager namnet Visby Befälsutbildningsförening.
En fristående pistolklubb bildas och bibehåller denna namnet: Visby Nationalbeväring.
Till den nya föreningen Visby Nationalbeväring överlämnas 300.- kronor + alla
inventarier.
Härefter vidtog en livlig diskussion varvid hr Fritz, Kolmodin, Åhman, Eriksson m fl
yttrade sig både för och emot förslaget.
Överstelöjtnant Söderberg som även inbjudits att närvara vid årsmötet lämnade en utförlig
redogörelse om den nya formen för den frivilliga utbildningen av befäl.
§ 8.
Mötet beslöt att Visby Nationalbeväring skulle ombildas och antaga namnet Visby
Befälsutbildningsförening.
§ 9.
Mötet beslöt även att en fristående pistolklubb skulle bildas med namnet Visby
Nationalbeväring.
§ 10.
Beslöts att till pistolklubben Visby Nat. beväring överlämna 300 kronor av kassan per 31
dec. 1943 samt alla inventarier.
13
----------Där hade det, om inte vår styrelse stått på sig, kunnat vara slut på historien om VNB
och namnet Nationalbeväring varit borta för gott
----------1943 hade Visby Nationalbevärings kvinnoförbund övergått till att bli
Visby Armé och marinlottakår.
1944 den 5 februari delades föreningen i två delar – halva blev den frivilliga
befälsutbildningen - FBU - numera namnändrad till Försvarutbildarna och den
andra halvan blev kvar som Föreningen Visby Nationalbeväring med
pistolskytte som huvudsaklig verksamhet.
1944 den 2 maj bildades, på initiativ av: A7, I 18, Televerket, Visby Poliskår och
Visby Nationalbeväring, Gotlands Pistolskyttekrets. Styrelsen kom att bestå av 5
medlemmar: VNB:s ordf, Felix Eriksson blev v. ordf, Hans Rohnström blev
sekreterare och representerade Televerket men han var också sekreterare, och
mycket aktiv skytt i VNB och blev sedermera dess ordförande under många år.
I dag finns Visborgs skytteförening och Visbypolisens idrotts- och skytteförening
samt Visby Nationalbeväring kvar som pistolskytteföreningar i Visby, Televerket
och A7 är nedlagda. Televerket var under många år en
god rekryteringsbas för VNB. Många utmärkta skyttar har kommit därifrån.
Skjutbanor
Gamla Gotlands Nationalbeväring hade en skjutbana i gropen mellan
Skansport och Söderport. Den var ursprungligen längre än vad den är idag.
Västra delen, av den gamla vallgrav den utgör en del av, fylldes igen när man
förlängde Visborgsgatan in genom Skansport.
En skjutbana fanns i Östergravar där man sköt norrut längs muren med den
utbyggda kaponjär som ligger innan Dalmansporten som kulfång.
Man sköt även på strandgärdet ner emot havet och man sköt längs
strandpromenaden norrut.
Man hade gevärsskjutning inlagt på läroverkets skolschema och man genomförde
en stor propagandaskjutning för samtliga Gotlands kolor på Standgärdet i Visby.
Sedermera hyrde läroverket in sig på Skyttegillets bana på Hällarna.
Gotlands 1a länstävling i skytte anordnades 7/8 1885 i Åsbergska hagen. Här var
skjuttältet uppsatt i södra delen och målen i norra. 253 skyttar deltog.
Man hade bara 4 tavlor så tävlingen tog lång tid och först på söndagskvällen
kunde militärbefälhavaren på landshövdingens uppdrag dela ut priserna.
Säkerhet och miljö var inte så kinkigt på den tiden och det var nog också folkfest
med musikkår, eld, rök och smällar.
1911 är första gången jag har stött på begreppet pistoltavla i de texter jag letat i
då hade man nämligen en extratävling för damer i gevärsskytte i samband med
att Gotland anordnade ”Riksskyttetävling” med 782 deltagare. Damernas
extratävling gick på 20 meters avstånd mot 25-ringad pistoltavla.
14
För Visby nationalbevärings del var den första pistolskjutbanan belägen på Norra
Hällarna, ett stycke innanför staketet där nu ”Mötesplats Gotland” ligger. Där
fanns även en stor skyttepaviljong tillhörig Visby Skyttegille.
Pistolskyttebanan låg i vad som tidigare varit ett litet stenbrott.
Den hade till att börja med 4 ställ, byggdes på 40-talet ut till 7 och 1953, till
plats för 12 skyttar.
Under denna period hade VNB ett mycket nära samarbete med Visby Skyttegille
VNB var nästan en ”underavdelning” vilket bl a framgår av våra stadgar från
1950, där det står angivet att vårt upptagningsområde av nya medlemmar var
Visby Skyttegille och det framgår av protokollen att man inte gjorde sitt
skjutprogram utan att först ha stämt av med skyttegillet.
Samarbetet pågick fram till omkring 1960 varefter det upphörde.
(Enligt Hans Rohnströms minnen – var anledningen en fråga om damer eller inte
damer vid den efter årsmötet följande middagen.)
Den gamla skjutbanan fyllde inte säkerhetsbestämmelserna. Vi fick inte skjuta om
övningar pågick på andra ställen på hällarna varför vi under 1955 hade stora
bekymmer och i princip fick söka skjuta där det fanns en ledig bana.
Skjutbanefrågan var akut. Med stort stöd och hjälp från Armédirektören Radhe
blev vi anvisades mark på den plats där Bilprovningen idag finns.
Där fanns då i mitten på 50-talet en liten skogsdunge och ett par äldre små
militärbaracker som ursprungligen använts av Luftvärnet när de etablerades på
Gotland.
I samband med att Visborgsstadens bostadsområde började uppföras så fick
VNB schaktmassor att lägga upp till en skjutvall. Och med hjälp från A7 lades en
ordentlig skjutvall upp. Banan hade plats för 30 skyttar, och stod färdig 1956.
Nya tavelställ som var gjorda av järn, och outslitliga, anskaffade 1961.
Föreningen fick en offert på tavelställ som slutade på 13 – 14 kr/st med det var för
dyrt varför man köpte in järn och några medlemmar med kontakter tillverkade
dessa.
Ställen fyllde inte dagens bestämmelser om säkerhet för rikoschetter och splitter
varför de inte fick användas i föreningens senare flytt till P 18:s E-banan.
Man stod ett stycke in på det som i dag är väntplatsen till bilprovningen vänd mot
havet och sköt.
I samband med att industriområdet planerades på platsen blev vi uppsagda även
därifrån, och då den barack vi disponerat, inte var i skick att flytta till annat ställe
så stod vi utan både skjutbana och klubbstuga/målbod.
Efter att militären ställt sig välvilliga till att upplåta plats för oss på sin E-bana, ett
Stycke söderut på Toftavägen fick vi flytta dit, med förbehållet att vi fick maka på
oss om militären behövde banan.
Kommunen ställde upp med ett bidrag på 10.000.- för införskaffande av en ny
klubbstuga och en sådan byggdes på den skyddade verkstaden i Fårösund och
transporterades till Visby för uppställning i anslutning till skjutbanan på Hällarna.
15
1993 utvidgades VNB till att idag även omfatta Dede skyttegille - som en gång
också var ett kompani Inom Gotlands Nationalbeväring.
Genom försvaret nedläggning har nu även skjutbanan på Hällarna upphört.
VNB har sålt sin klubbstuga och väntar nu på vad som skall ske i framtiden.
Visby Nationalbeväring har för närvarande tillgång till Dedes gamla skjutbana
på Hammaren i Björke, arrendet löper ut om ca 10 år.
Samtal pågår med Gotlands kommun, efter förvärvet av P 18-området, att vi
tillsammans med Visborgs skytteförening, skall få behålla den mycket fina
pistolskjutbana som finns uppförd på baksidan av vallen till en av
gevärsskjutbanorna. Skjutbanan används även av Hemvärnet (Gotlandsgruppen)
Den är försedd med alla de anordningar som behövs för en modern
miljöanpassad pistolskjutbana och den har den elektroniska utrustningen i gott
skick.
Malört i bägaren är dock att den gummiduk som täcker skjutvallen är
totalförstörd av solens brännande strålar och för närvarande är skjutförbud
utfärdat.
Hemvärnet och den frivilliga skytterörelsen vill ha banan iordningställd men
Fortverket är inte intresserade av att bekosta någon reparation.
Den verkliga kapitalförstöringen kommer att uppstå om banan inte blir reparerad.
Värt att komma ihåg är att det var på Gotland som den Svenska värnplikten först
kom till stånd och likaså den frivilliga skytterörelsen, långt innan den blev aktuell
på fastlandet.
De frivilliga försvarsorganisationerna och Hemvärnet representerar i vår tid
Nationalbeväringens idé om ett försvar där varje vapenför man, och nu också
kvinna, skall medverka.
Genom Gotlands isolerade läge, och det faktum att reguljära truppförband saknas
på ön, är frivilligrörelserna här nödvändigare än i kanske någon annan del av
landet.
Gotlands skyttar, både på pistol och gevär, tillhör landets bästa – vi har ett flertal
Svenska mästare - och har i de återkommande Island Games alltid visat vilka
utmärkta skyttar Gotland fostrar.
Det vore skam om ytterligare en Gotländsk försvarsanläggning, Visby och
Gotlands enda miljöanpassade pistolskjutbana, fick förfalla och raseras.
Att nyanlägga en skjutbana av motsvarande klass skulle kosta miljoner…….
Visby okt. 2009
Rolf Engström
16
