Vilhelmina kyrka, Västerbottens län

Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län
Kyrkomiljön
Den långsträckta tätorten Vilhelmina ligger naturskönt till på en sydostsluttning intill
Volgsjön, som ingår i Ångermanälvens övre sjösystem. Samhället hette också Volgsjö
fram till 1804, när orten ändrade namn till Vilhelmina efter den dåvarande drottningen.
Det första nybygget upptogs 1776, men redan dessförinnan bodde det skogssamer vid
sjön och det fanns en kyrklada, där präster från hemförsamlingen i Åsele, ca 7 mil
söderut, stannade till och predikade i vid sina resor till fjällsamernas land längre upp i
fjällen. För att främja kolonisationen och bättre tillgodose själavården i dessa avlägsna
trakter bildades ett kapellag i Volgsjö 1783 och det första kapellet stod klart 1794.
Grundförhållandena på den platsen var dock besvärliga och kapellet blev också snart för
litet. Vilhelmina bildade eget pastorat 1812 och den nuvarande kyrkan uppfördes 1835–
40, ca en kilometer längre upp på Kyrkberget, högst upp i samhället. I anslutning till
den anlades en kyrkogård, som måste vara en av Sveriges vackrast belägna kyrkogårdar,
med sin betagande utsikt mot Volgsjön och bergen i väster. Församlingen har inte
utvidgat sina begravningsplatser när de har varit fullbelagda, utan istället hittat nya
lokaliseringar. Därför finns det idag hela fem olika kyrkogårdar, som beskrivs närmare i
kronologisk ordning nedan.
En bit nedanför (sydost om) kyrkplatsen ligger de kvarvarande delarna av den kyrkstad
som växte upp här från och med 1840-talet. Det kom att bli en av lappmarkens största,
med över sextio kyrkstugor och många kyrkstallar när den var som störst på 1870-talet.
Stora delar av kyrkstaden brann ned 1921, och ytterligare hus har rivits efter det. De
sista stallarna revs 1959. Idag återstår ca 25 kyrkstugor som bl.a. används för
vandrarhemsverksamhet. Mellan kyrkan och kyrkstaden ligger den timrade och
rödmålade sockenstugan som uppfördes på 1890-talet, men som föregicks av en tidigare
sockenstuga på samma plats. I anslutning till Storgatan och kyrkstaden växte det kring
sekelskiftet 1900 fram ett affärscentrum med affärshus, boställen och privata villor av
lite förnämare karaktär i tidstypisk och representativ ”storgatsarkitektur”. Ett av de
kvarvarande affärshusen är idag skyddat som byggnadsminne. Senare under 1900-talet
försköts Vilhelminas centrum återigen tillbaka något söderut, bl.a. med tillkomsten av
järnvägsstation (inlandsbanan), tingshus och folkskola under 1910-talet, planläggning
och utbyggnad under 1920- och 30-talen och ett befolkningsmässigt uppsving under
1940- och 50-talen. Det övre område av tätorten som upptas av kyrkan, kyrkogården
och kyrkstaden utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 44, Vilhelmina kyrkomiljö och
kyrkstad).
Kyrkogårdarna
Den Gamla kapellplatsen är belägen i centralortens södra del, intill nuvarande
kommunhuset. Här uppfördes 1783–94 Volgsjö kapell, en rödmålad kyrka med grekisk
korskyrkoplan och friliggande klockstapel. I anslutning till kyrkan fanns fram till 1840-
1
talet en kyrkstad. När Zetterstedt passerar vid sin resa genom lappmarken 1832
beskriver han det som ca 40 välbyggda omålade trähus. Han dömer samtidigt ut kyrkan
som i dåligt skick. I närheten fanns också prästgård, som sedan flyttades och användes
som sockenstuga fram till 1890-talet. Det nuvarande församlingshemmet byggdes som
prästgård 1885. Komministerbostaden intill uppfördes 1930. När nya kyrkan börjat
byggas revs kyrkstaden och kapellet såldes på auktion 1837. Grundstenarna lämnades
dock kvar och på 1940-talet markerades kapellets form genom tre varv timmer. Av
kyrkogården märks inte mycket idag. Endast en gravvård finns bevarad i form av ett
litet järnkors med inskriptioner, men ett antal sänkor i marken vittnar om äldre
gravplatser. Området omgärdas av ett grönimpregnerat trästaket med trägrindar i
nordost och sydväst, samt gles skogsmark med huvudsakligen björk och sly. Kapellets
predikstol finns numera i Dikanäs kyrka och ytterdörren sitter sedan 1924 som ytterdörr
i Vilhelmina kyrkas sakristia.
Kyrkogården vid kyrkan, den s.k. Gamla kyrkogården, anlades i början av 1840-talet.
Den omges av ett karaktärsfullt vitmålat trästaket i söder och väster samt en låg
kallmurad bogårdsmur med torvtäckning i öster. Staketet är i sin helhet förnyat, men
tillkom i sin nuvarande utformning troligen vid sekelskiftet 1900, då utformningen är
tidstypisk för den tiden. På ett fotografi taget före 1922 ser man ett staket med samma
utförande nordost om kyrkan (där det nu finns en låg bogårdsmur i sten). Norr om
gamla kyrkogården tar Norra kyrkogården vid. Huvudinfarten i sydost omges av
grindstolpar av murad natursten. Från den leder en asfalterad infart fram runt kyrkans
södra långfasad till huvudentrén i tornet i väster. Gravplatserna finns huvudsakligen
väster och sydväst om kyrkan, med oregelbundna grusgångar och stående stenar i
gräsmatta. Gravvårdarna varierar i höjd och utformning – på ett särskilt intressant
område i sydväst finns stora gravstenar i manshöjd. Några gravar har stenramar, men
flera av dem är igensådda. Vegetationen är spridd, med främst björk, men även gran,
rönn och buskar. En äldre likbod av timmer från ca 1900 (flyttad inom kyrkogården),
samt personalbyggnad/förråd av trä från 1973, båda med rödmålad locklistpanel, är
belägna ca 40 meter norr om kyrkan. Öster om kyrkan finns en asfalterad
parkeringsplats. Utsikten från kyrkogården mot Volgsjön är anslående.
Den Nya kyrkogården är belägen i centralortens norra del mellan Postgatan,
Hantverkargatan och Åsgatan. Den anlades 1924, efter en plan upprättad av arkitekt
Fredrik Falkenberg, som samtidigt ritade rätt omfattande förändringar till kyrkan.
Begravningsplatsen omgärdas av ett rödmålat trästaket. Entrén mot Postgatan i sydväst
har enkla grindstolpar av gnejs samt järngrind. Grusgångar löper runt området. En
handfull grusgravar med stenram finns i områdets västra del, men huvudsakligen har
kyrkogården gräsmatta. Terrängen är småkuperad, vegetationen ganska lummig och
stenarna och korsen upplevs stå oregelbundet. Detta skapar en variationsrik karaktär.
Det finns förhållandevis många kors, både i smidesjärn och vita träkors. En redskapsbod
av timmer, målat i brun kulör finns i söder.
Den Norra kyrkogården, anlades 1952, huvudsakligen i en norrsluttning i direkt nordlig
anslutning till Gamla kyrkogården. Det vita trästaket som omger gamla kyrkogården har
fått en fortsättning runt norra kyrkogårdens västra och norra sida. I öster avgränsas
kyrkogården av ett skogsparti och i söder mot en skogsbevuxen sluttning. Gravstenarna
är relativt enhetliga i storlek och ljushet och placerade i rader på gräsmattan. Detta ger
kyrkogården en enhetlig och nästan monoton karaktär. Ett modernistiskt gravkapell i
lättbetong och med skiffertak uppfördes 1962 efter ritningar av arkitekt Kjell Wretling,
2
och är placerat på områdets nordöstra sida. Fram till det leder en asfalterad väg från
parkeringen i väster. På områdets norra del finns en minneslund med damm.
Volgsjö kyrkogård anlades 1981 och är belägen 2 km norr om Vilhelmina kyrka. Två
asfalterade parallella infartsvägar löper samman i norr till en rundgående vägslinga.
Gravkvarteren är rektangulära och kvadratiska och inramas med buskar. En klockstapel
av trä finns på norra delen av området. En ekonomibyggnad av trä är placerad utanför
området i söder.
Kyrkan
Kyrkan är uppförd 18351840, men invigdes först 1846. Församlingens ursprungliga
ritningar godkändes inte av Överintendentsämbetet, som istället lät konduktören Axel
Almfeldt upprätta nya. Församlingen hade kritiska synpunkter på dessa och de fick
omarbetas innan de kunde fastställas. Byggmästare var Erik Jonsson från Rissjö, Åsele
socken. Kyrkan byggdes i timmer på en hög stensockel, med torn i väster och ett
rektangulärt långhus med sakristia inom byggnadskroppen i öster. Vid restaureringen
19221924 förvandlades sakristian till kor, då mellanväggen revs och en ny sakristia
tillbyggdes i nordost. Kyrkan har ingångar via höga stentrappor till kyrkorummet i
väster och söder samt med stentrappa och hk-ramp i trä till sakristian i norr. Långhuset
har sadeltak, sakristian valmat tak och tornet en överbyggnad i tre avsatser, varav den
översta är lökformad. Samtliga takfall är klädda med tjärat brädspån. Även långhusets
gavlar är spånklädda i gavelröstena. Fasaden är klädd med vitmålad stående slät
brädpanel som är indelad med lisener. De rakt avslutade fönstren har släta omfattningar
och överstycken med små konsoler. Mitt på södra långsidan finns ett vindfång med
svarvade hörnstolpar, spånklädd gavel och svängt tak.
Kyrkan var från början utpräglat nyklassicistisk. Tornet avslutades då med en enkel
fyrsidig lanternin med tälttak, glob och kors. Samma utformning finns hos Örträsk
kyrka, som troligen uppfördes efter samma ritningar ett decennium senare. Den södra
ingången saknade vindfång och hade en enklare utformning, krönt av fronton. En
omfattande restaurering 1922–24, efter ritningar av arkitekten Fredrik Falkenberg,
ändrade kyrkans utvändiga karaktär en del i riktning mot nationalromantik. Nu tillkom
sakristian i nordost (med skorsten) och vindfånget i söder, tornet byggdes om och
korfönstren flyttades isär och höjdes något. Stentrapporna lades om och de lokalt
handsmidda räckena tillkom. Ytterligare en restaurering skedde 1968, när några små
fönster tillkom och sakristian handikappanpassades. Dörren till sakristian kommer från
Volgsjö 1700-talskapell, men färgsättningen byttes 1968 och har därefter bytts igen.
Genom det långsmala vapenhuset i tornets bottenvåning kommer man in i kyrkorummet. Det är enskeppigt med rak korvägg i öster. Taket är tunnvälvt och liksom
väggarna klädda med slät vitmålad brädpanel. Långsidorna är indelade med pilastrar,
som liksom den profilerade taklisten är gråmarmorerade. På korväggen finns två
rektangulära fönster. Motljuset dämpas effektivt med blåtonade glasmålningar i de små
rutorna. Fönstren omges av en vävspänd arkitekturmålning med skenperspektiv,
draperimålning och en stor strålsol. Altaruppsatsen i mitten, med kopplade pilastrar och
insvängt överstycke, tillkom 1924 och är fint infogad i arkitekturmålningens
komposition. Å andra sidan döljer den målningens ursprungliga huvudmotiv, som
utgjordes av en triumfbåge genom vilken en väg leder fram till det tomma korset. Detta
motiv var mer karaktäristiskt för nyklassicismens teologi, medan den nuvarande
3
altartavlan, i form av en relief skapad av Gunnar Torhamn, har det mer prosaiska
motivet ”Jesus välsignar de arbetande och betungade” (Matt 11:28).
Altarringen är tresidig med avfasade hörn och öppning mitt fram, ljusgråmarmorerade
paneler och ljusbeige renskinnsklädsel på knäfall och överliggare. I södra hörnet av
korväggen finns en nummertavla med förgylld pärlstavslist och slingrande bladornament i trä. Den päronformade predikstolen vid norra väggen har en korg med fem
konkava marmorerade fält med målade framställningar av nyklassicistisk karaktär,
däremellan pilastrar och förgyllda lister. Ljudtaket är åttakantigt, med lambrequin,
knopp och blommor. Den slutna bänkinredningen är disponerad med mittgång samt
tvärgång mot ingången på södra långsidan och når ända ut till väggen. Ett par korbänkar
är också bevarade. Bänkarna är målade i ljust gröngrått med bänkstock och överliggare i
svart samt har utvändigt mörka speglar med växelvis marmorering i vinrött (på
dörrarna) och romber i grått (bänkgavlarna). Läktaren i väster har insvängd front med
rektangulära marmorerade speglar och dekormålning i mittersta spegeln. Kyrkans
trägolv är slipat och lackat. I mittgången ligger en ljusgrön matta och i bänkkvarteren en
ljusgrön heltäckningsmatta. Ljuskronorna är utförda i svarvat rödmålat trä, med
dekorativa järndetaljer. De två ljuskronorna på läktaren är från 1800-talets mitt, medan
övriga är kopior från 1970-talet.
Interiören har genomgått flera förändringar sedan byggnadstiden. Vid den stora
restaureringen 19221924 revs mellanväggen mellan koret och sakristian och koret
flyttades bakåt, samtidigt som en ny sakristia byggdes i nordväst. Den befintliga
vävspända arkitekturmålningen flyttades till den nya korväggen, liksom altare, altarring
och korbänkar. Nuvarande altaruppsats och trärelief tillkom, liksom glasmålningarna i
korfönstren. Bänkarna byggdes om, altarringen fick en öppning i mitten och elvärme
installerades. Läktaren som tidigare hade rakt bjälklag, utvidgades på sidorna, så att
barriären blev svängd. Uppgången till läktaren förändrades. Konstnären Yngve
Lundström utförde dekorationsmåleri på läktarbarriären och ovanför södra ingången.
Färgsättningen av kyrkorummet förändrades också och blev betydligt mer koloristisk i
rött och beigt. Bänkdörrarnas vinröda marmorering är sannolikt kvar från denna
färgsättning.
Den nuvarande orgeln tillkom 1959, som kyrkans tredje. Större förändringar av
kyrkorummet genomfördes även 1968, när kyrkorummet återigen fick en ny och mindre
koloristisk färgsättning. Den innebar i viss mån en återgång i riktning mot ursprunglig
färgsättning, men troligtvis blev kontrasten mellan väggfält och pilastrar större och
bänkarna och bröstningen lite för färgstarka. Troligtvis var bänkarna från början mer
ljusgrå än gröngrå som de är idag. Vid samma restaurering slipades och lackades det
tidigare obehandlade golvet för att underlätta städning. Ytterligare stora förändringar
genomfördes 1970-71, när ny dopfunt tillkom, resterande golvytor slipades och
lackades och flera bänkrader demonterades för att rymma en läktarunderbyggnad med
toalett, sidokapell, dop- och brudkammare samt kapprum. Detta förändrades igen 2006,
när stora delar av läktarunderbyggnaden togs bort och ett serveringsrum för kyrkkaffe
och kapprum inreddes. Två skjutbara och hopvikbara glasade väggpartier kan dras fram
för att avgränsa serveringsrummet från kyrkorummet.
4
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning
Vilhelmina kyrka var vid uppförandet en typisk representant för nyklassicismens kyrkobyggnader i trä, såväl vad gäller disposition som stil. Utvändigt är den släta vita panelen
och stenimiterande formerna, de rektangulära fönstren, pilastrarna och listverken
kvarvarande exempel på detta. Efter Fredrik Falkenbergs genomgripande restaurering
19221924 fick kyrkan även nationalromantiska drag, tydligast uttryckt genom den nya
tornavslutningen med spånklädd lökkupol, vindfånget mot söder och sakristian med sitt
valmade tak och höga slanka skorsten. Taktäckningen med tjärat brädspån, de spånklädda gavelröstena, den höga stensockeln och de höga trapporna i sten är också mycket
karaktärsfulla och förstärker känslan av nationalromantik trots att de är samtida med
kyrkan. Kanske såg Falkenberg att nationalromantik var en stil som mycket väl passar
platsen och topografin trots att det väl egentligen redan hade börjat bli lite omodernt
1922. Även kyrkogården med sitt trästaket och sina höga varierade gravvårdar är
mycket betydelsefull för upplevelsen av kyrkomiljöns autenticitet. De förändringar som
skett utvändigt efter 1924 har bara obetydligt påverkat kyrkans karaktär. En återkommande fråga har varit hur kyrkan kan handikappanpassas på andra sätt än genom
sakristian, men de höga och betydelsefulla stensocklarna gör att det svårligen går att
hitta en lika varsam lösning som idag.
Invändigt samsas ursprungliga inredningsdetaljer med senare renoveringars rätt stora
förändringar. Den monumentala väggmålningen på korväggen som målaren Marcus
Jonsson Blomqvist från Östernoret, Åsele socken, utförde 1840 (flyttad vid
restaureringen på 1920-talet), är både värdefull och betydelsefull för upplevelsen av
kyrkorummet. Som förebild tjänade korväggen i Björna kyrka, Ångermanland, som
samme konstnär målat några år tidigare, men som förstördes i brand 1848. Från kyrkans
byggnadstid är också predikstolen, snidad av K. O. Vinberg och Johan Hansson,
ljuskronorna på läktaren samt bänkdörrarna och kyrkans brädfodring. Nummertavlan i
koret är från 1800-talet, troligtvis samtida med kyrkan. Bänkinredningen och altarringen
är också från byggnadstiden men delvis ombyggda.
De tydligaste uttrycken för 1920-talets restaurering i kyrkorummet är förändringen av
koret, som innebar att de två östra fönstren blev synliga från kyrkorummet och
kompletterades med glasmålningar, samt förändringen av läktarens form och
tillkomsten av dekorationsmålning på läktarfront och över södra entrén. Sakristian som
tillkom samtidigt har en gestaltning med hög kvalitet.
Modernistiska inslag är orgeln från 1950-talet och dopfunten från 1970-talet. Nuvarande
färgsättning från 1968 har inte träffat riktigt rätt i sin strävan att återgå till ursprungsfärgsättningen utan upplevs som aningen för färgstark. Den läktarunderbyggnad som
närmast var obligatorisk för 1970-talets kyrkorenoveringar togs bort 2006, när det
återigen blev öppet under läktaren. Ändå är det i bakre delen av kyrkan som de mest
synliga förändringarna finns. Att bänkkvarteren där ersatts av en cafédel med mer
profan utformning, med bord, stolar, kapphyllor och glasvägg, förtar något av den
autenticitet man upplever i kyrkans utemiljö.
Tidigare i texten har de utvändiga likheterna med Örträsk kyrka nämnts. Likheter med
länets övriga nyklassicistiska kyrkor finns också. Men kombinationen nyklassicism och
nationalromantik som Vilhelmina kyrka uppvisar är unik för länet. Detsamma får sägas
om arkitekturmålningen invändigt. Väggmålningen i Örträsk kyrka (1849) är mer
5
begränsad och i Fredrika kyrka (1810) är den delvis försvunnen då den genombröts av
ett utbyggt kor 1930.
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och
byggnaderna

Kyrkan har ett identitetsvärde och viktig roll i stadsbilden med sitt framträdande
läge högst upp i samhället. Såväl den nuvarande kyrkans som Volgsjö kapells
placering har haft stor betydelse för samhällets fortsatta bebyggelsemässiga
utveckling.

1920-talets renovering präglar i stor utsträckning kyrkans silhuett. Kombinationen nyklassicism och nationalromantik saknar motstycke i länet och är
restaureringshistoriskt värdefull. 1920-talets förändringar gjordes med mycket
hög kvalitet i material och utförande.

Sakristiedörren kommer från Volgsjö 1700-talskapell, som revs när nuvarande
kyrkan byggdes. Tillsammans med enstaka inventarier som är äldre än kyrkan
förmedlar de kontinuiteten till samhällets första kyrka.

Korväggens monumentala arkitekturmålning på väv är representativ för 1850talet och unik för länet. Predikstolen, den slutna bänkinredningen, altarringen,
brädfodringen, nummertavlan i koret och ljuskronorna på läktaren är också från
byggnadstiden och har därför särskilt dokumentvärde.

Av kyrkogårdarna har särskilt gamla kyrkogården vid kyrkan ett högt
upplevelsemässigt värde, där bl.a. det natursköna läget, de påkostade
gravvårdarna och det väl synliga och karaktärsfulla trästaketet är betydelsefulla
inslag. Sammantaget ger det en autentisk och tidstypisk inramning till kyrkan i
sin nuvarande skepnad.
Litteratur- och källförteckning
Begravningsplatsinventeringen 1979–1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens
arkiv.
Ebeling, Monica. ”Katalog”. I: Kyrkobyggnader 1760–1860. Del 4. Härjedalen,
Jämtland, Medelpad, Ångermanland. Riksantikvarieämbetet, Stockholm 1997. (Om
jämförelserna med Björna kyrka, Ångermanland.)
Flodin, Barbro. Kyrkobyggnader 17601860. Del 3. Övre Norrland. Stockholm 1991.
Hansson, Sven. ”Livet i Vilhelmina kyrkstad.” I: Västerbotten 1968.
Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Vilhelmina kommun, etapp 1 och 2. Inventering
och bevarandeförslag 1985. Otryckt remissupplaga, Länsstyrelsen.
6
Vård- och underhållsplanen för Vilhelmina kyrka. Västerbottens museum 2004.
Västerbotten genom tiderna. Del 1. Kulturmiljöer av riksintresse i Västerbottens län.
Länsstyrelsen Västerbottens län, meddelande nr 2 1991.
Zachrisson, Sune. ”Alla bönder hava sina stugor vid kyrkan…”. I: Västerbotten 1968.
Inventeringsdatum: 2010-09-07
Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas
Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012.
Rapport: Andreas Grahn
7
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län
5
2
5
3
2
4
3
1
Tätorten Vilhelmina ligger vackert till på en sydsluttning med utsikt mot Volgsjön i väster. Det första kapellet (1)
uppfördes på 1700-talet och låg intill nuvarande kommunhuset i centrala delen av samhället. Norr om kyrkan
uppfördes prästgård. Två prästgårdar och församlingshemmet med pastorsexpedition ligger fortfarande
placerade där. Gatunamnet Prästgatan minner också om ortens första kyrkplats. När kyrkan blev för liten
uppfördes den nuvarande kyrkan (2) som invigdes 1840, ungefär en kilometer längre norrut. Nedanför den nya
kyrkan växte en kyrkstad (3) upp. När kyrkogården vid kyrkan började bli full utvidgades den inte utan istället
anlades 1924 den s.k. Nya kyrkogården (4) i ett obebyggt kvarter en bit söder om kyrkstaden. När den i sin tur
blev full anlades 1952 Norra kyrkogården (5) norr om gamla kyrkogården. Den senaste kyrkogården är Volgsjö
kyrkogård (utanför bilden), som anlades 1981 och ligger ca 2 km norr om kyrkan. Kartbild från
www.maps.google.se och satellitbild från www.hitta.se, hämtat 2011-03-30.
Volgsjö kapell, invigt 1794, hade korsformig plan och rödmålade
träfasader. Fram till 1840-talet fanns en kyrkstad i anslutning till
kapellet. Samhällets bebyggelse var sannolikt koncentrerad till detta
område. Kapellet och kyrkstaden stod på ostadiga lerjordar och revs
när den nuvarande större kyrkan uppfördes. På grundstenarna av
Volgsjö kapell timrades på 1940-talet tre timmervarv som markering
av kapellets form. Av kyrkogården finns inte så många spår idag.
Endast en gravvård är bevarad, i form av ett järnkors med
inskriptioner från 1836.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län
Gamla kyrkogården vid kyrkan anlades i
början av 1840-talet. På bilden syns den
sydvästra delen, som innehåller flera höga
gravstenar. De orgelbundna grusgångarna,
det karaktärsfulla trästaketet och den
vidunderliga utsikten är andra kännetecken.
Kyrkogården med sekelskifteskaraktär
överensstämmer stilmässigt med kyrkans
nationalromantiska tillskott från 1920-talets
restaurering.
I samband med att kyrkan
restaurerades ritade Fredrik
Falkenberg även planen för Nya
kyrkogården, anlagd 1924 i vad som
numera är centrala Vilhelmina.
Kyrkogården präglas av sin
småkuperade terräng, lummiga
parkkaraktär, varierande
gravvårdar och oregelbundna
placeringar. Påtagligt många kors,
både vita träkors och kors av
smidesjärn finns bevarade här.
Delar av den kyrkstad som växte upp nedanför kyrkan på 1840-talet är fortfarande bevarad och används numera
bl.a. som vandrarhem. Detta var en av lappmarkens största kyrkstäder, men större delen av den brann 1921 och
ytterligare delar har rivits senare. Runt sekelskiftet 1900 var området runt kyrkstan centrum för Vilhelminas
affärsliv och lite förnämare bebyggelse.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län
Det äldre fotot visar kyrkans ursprungliga utseende, som till stor del fortfarande är bevarat. De
största förändringarna skedde vid 1920-talets restaurering under Fredrik Falkenberg och utgörs
av tornavslutningen och tillkomsten av en ny sidoställd sakristia. Till ytterdörr i sakristian
användes den gamla kyrkporten från Volgsjö kapell. Dörren fick sin nuvarande färgsättning 1968,
samtidigt som handikapprampen tillkom. De karaktärsfulla stentrapporna fanns från början, men
lades om vid 1920-talets restaurering. Då tillkom även de lokalt handsmidda räckena. Äldre bild i
ATA (okänd fotograf och år) via www.raa.se.
Kyrkans siluett förändrades påtagligt 1922-24, och kyrkan har nu stilmässigt en för länet unik blandning av
nyklassicism och nationalromantik. Vindfånget på södra långsidan tillkom samtidigt som tornet byggdes om.
Kyrkan präglas av hög materialkvalitet. Taket av brädspån, den höga stensockeln och stentrapporna samt
stenmuren vid huvudingången (anlagd 1968) har en fjällnära känsla som passar platsen.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län
Invändigt dras blickarna mot den monumentala arkitekturmålningen i koret. Den är från kyrkans byggnadstid
men målad på väv och tillbakaflyttad i samband med att väggen mot sakristian togs bort och en ny sakristia
byggdes till i norr 1922–24. Glasmålningarna och altaruppsatsen tillkom samtidigt. Ursprunglig är också
predikstolen och nummertavlan, samt bänkarna och altarringen även om de två sistnämnda är delvis ombyggda.
Ljuskronorna är 1970-talskopior av originalen som hänger på läktaren. Färgsättningen på bänkarna är inte
original, men i övrigt upplevs främre delen av kyrkorummet som relativt intakt.
Det tunnvälvda taket och predikstolen utgör de tydligaste uttrycken för kyrkorummets ursprungliga nyklassicism.
Läktaren byggdes om från rak till konkav 1922–24. Den modernistiska orgeln är från 1959. De största
förändringarna finns i bakersta delen av kyrkorummet under läktaren (se bild nedan).
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Vilhelmina kyrka, Västerbottens län
Ovan, vänster: Arkitekturmålningen är representativ för 1850-talet och unik i länet. Glasmålningarna,
altaruppsatsen och altartavlan i form av relief av Gunnar Torhamn är från 1924.
Överst, höger: Sakristian som tillbyggdes 1922–24 har hög kvalitet i gestaltningen.
Ovan, höger: Bänkarna är från byggnadstiden men delvis ombyggda. Färgsättningen är inte original.
Den läktarunderbyggnad som tillkom på 1970-talet togs bort när en cafédel och kapprum tillskapades längst bak
i kyrkorummet 2006. Ambitionen var att finna så diskreta och anpassade lösningar som möjligt, och i jämförelse
med läktarunderbyggnaden blev det bättre. Ändå utgör utrymmet under läktaren fortfarande den del av kyrkan
som mest påtagligt är förändrad, och som med inrymmandet av profana funktioner har haft den största påverkan
på kyrkans invändiga karaktär och dess samlade kulturhistoriska värden.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).