MARXISM – MYTOLOGI ELLER VETENSKAP?
En kortfattad introduktion till Marx’ ekonomiska teorier
Jan Lindvall
1973, rev 2003
1
INNEHALLSFÖRTECKNING
1
2
3
4
5
6
7
INLEDNING...................................................................................................................................... 2
DEN HISTORISKA MATERIALISMEN ............................................................................................ 3
VÄRDETEORIN ............................................................................................................................... 4
3.1
Vad bestämmer en varas värde?.............................................................................................. 4
3.2
Varuvärdets olika delar ............................................................................................................. 6
3.3
Hur uppkommer kapitalistens profit? ........................................................................................ 7
3.4
Mervärdeskvoten....................................................................................................................... 9
3.5
Värdeteorins värde.................................................................................................................. 10
LÖNENS STORLEK OCH UTVECKLING...................................................................................... 12
4.1
Arbetskraftens värde och lönen .............................................................................................. 12
4.2
Lönens utveckling ................................................................................................................... 14
ACKUMULERINGEN AV KAPITAL................................................................................................ 14
KAPITALISMENS KRISER ............................................................................................................ 16
6.1
Krisernas förutsättningar......................................................................................................... 17
6.2
Profitkvotens tendentiella fall .................................................................................................. 18
6.3
Relativ överproduktion ............................................................................................................ 19
6.4
Går kriserna att undvika?........................................................................................................ 22
KRITIK AV MARX OCH MARX’ KRITIKER.................................................................................... 23
7.1
Marxistisk och akademisk nationalekonomi............................................................................ 23
7.2
Kritik av Marx .......................................................................................................................... 24
7.3
Kritik av Marx-kritiker............................................................................................................... 25
2
1
INLEDNING
"Nog finns det grund för stor skepsis mot en samhällsteori, som leder till så heltokiga idéer”
(Bertil Ohlin om marxismen i Dagens Nyheter 1968-08-03)
Ovanstående citat är ett inte alltför ovanligt omdöme om Marx’ teorier bland
nationalekonomer och andra som skrivit om hans verk. Samtidigt finns det många som hävdar
att Marx var en stor och betydande nationalekonom och att hans teorier på många sätt var
banbrytande, inte bara ideologiskt utan även vetenskapligt.
Vad beror det då på att man kommit fram till så olika slutsatser? Egentligen är det självklart
att man gjort det. Marx var nationalekonom, och nationalekonomi är ett ämne som sysslar
med frågor som har att göra med utnyttjandet av samhällets resurser. Man kommer in på
frågor som vilken typ av ekonomiskt system man bör ha, hur välfärden eller inkomsten bör
fördelas mellan o1ika grupper i samhället, vem som skall fatta ekonomiska beslut etc. Det är
självklart att det resultat man kommer fram till då man studerar denna typ av problem är
beroende av vilka värderingar man har: En anhängare av s k fri företagsamhet kommer t ex
förmodligen fram till att en marknadsekonomi, d v s ett kapitalistiskt system, är en bra
lösning, medan en kommunist kommer att föredra ett socialistiskt samhälle.
Eftersom Marx hela tiden kritiserar kapitalismen är det givet att en anhängare till detta system
har svårt att se något positivt i Marx' teorier, medan en person som föredrar ett socialistiskt
system hälsar Marx’ kritik av kapitalismen med glädje. Den slutsats man drar om värdet av
Marx’ teorier färgas alltså av vilka värderingar man har, vilket givetvis även gäller andra
frågor inom nationalekonomin.
Vi skall återvända till kritiken av Marx längre fram i detta kompendium, men vi kan redan nu
se hur viktigt det är då man studerar ett ämne som nationalekonomi, att läsa litteratur av
författare med olika värderingar, speciellt både anhängare av och motståndare till det
kapitalistiska systemet. I det här kompendiet skall vi ta upp några tankar hos Karl Marx som
alltså var en av kapitalismens främsta kritiker. Vi skall också försöka se hur den marxistiska
nationalekonomin skiljer sig från andra teoribildningar i ämnet. Dessa kallar vi i
fortsättningen för akademisk nationalekonomi, trots att den vanligaste beteckningen är
3
borgerlig nationalekonomi. Men även dessa teorier kan ofta vändas mot kapitalismen, därför
föredrar jag en annan term.
Syftet med kompendiet är inte att ge någon utförlig presentation av marxistisk
nationalekonomi. Enbart de tre volymerna av "Kapitalet" omfattar ca 1 800 sidor, därför kan
vi bara titta som hastigast på några av Marx´ viktigare tankegångar.
Vi skall börja med att kortfattat presentera den marxistiska teorin för samhällsutveckling, den
s k historiska materialismen.
2
DEN HISTORISKA MATERIALISMEN
Marx och Engels utformade en teori för hur samhället utvecklas över tiden och vilka faktorer
som driver på denna utveckling. Teorin brukar kallas den historiska materialismen och går i
korthet ut på följande:
Utvecklingen är dialektisk, vilket innebär att den drivs fram av motsättningar mellan o1ika
faktorer. Detta motsatsförhållande tvingar fram en förändring av ett förhållande till ett
utvecklingsmässigt sett högre stadium.
När det gäller samhällets sociala och ekonomiska system är det speciellt motsättningen mellan
produktivkrafter och produktionsförhållanden som tvingar fram ett nytt ekonomiskt system.
Med produktivkrafter menas allt som direkt används i varuproduktionen, d v s arbetskraft,
verktyg, råvaror etc. medan produktionsförhållandena snarare är sättet att producera, d v s
samhällets ekonomiska och sociala förhållanden.
I ett givet ekonomiskt system med givna produktionsförhållanden kommer produktivkrafterna
att utvecklas och bli effektivare tills rådande produktionsförhållanden utgör ett hinder för
ytterligare utveckling. Det motsatsförhållande som uppstår mellan föråldrade
produktionsförhållanden och utvecklade produktivkrafter tvingar fram en förändring, t ex från
feodalism till kapitalism eller från kapitalism till socialism.
Utvecklingen sker alltså enligt Marx i en dialektisk process.
4
Ett annat viktigt drag i den historiska materialismen är att de materiella (produktions-)
förhållandena bildar basen för den s.k. ideologiska överbyggnaden som bestar av politiska
idéer, moral, kultur, psykologiska och institutionella förhållanden etc. Om
produktionsförhållandena ändras kommer även den ideologiska överbyggnaden att ändras.
Detta kan emellertid ta en viss tid vilket innebär att t ex kapitalistiska idéer och tankesätt kan
leva kvar i ett socialistiskt samhälle. Detta resonemang låg bakom kulturrevolutionerna i
Maos Kina.
Kontentan av detta är att Marx såg varje ekonomiskt system, Inklusive kapitalismen, som ett
led i en historisk utveckling. Utvecklingen drivs fram av motsättningar mellan
produktivkrafter och produktionsförhållanden. Psykologiska, moraliska och liknande
förhållanden är beroende av vilket ekonomiskt system man har och alltså inte givet utanför
systemet.
Vi skall nu gå över till den marxistiska analysen av kapitalismen som sådan och börjar då med
att undersöka varornas bytesvärden.
3
VÄRDETEORIN
3.1
Vad bestämmer en varas värde?
Kapitalismen går ut på att producera, sälja och köpa varor, d v s marknadshushållning.
Självhushållningen har försvunnit nästan fullständigt. Därför måste en analys av varuvärdena
vara centralt vid en undersökning av hur kapitalismen fungerar. Marx ägnade också större
delen av Kapitalets första band till sin värdeteori.
För att undvika missförstånd måste vi nu klargöra vad vi menar med en vara. Det är enligt
Marx' definition en produkt av mänskligt arbete som säljs på en marknad. Om någon t ex
odlar tomater och äter upp dem själv är det alltså inte fråga om varor i egentlig mening.
En varas värde kan nu definieras från olika utgångspunkter. Om vi utgår från den nytta
konsumenten av varan har av den, talar vi om varans bruksvärde. Bruksvärdet hos t ex en stol
består väl främst i att man kan sitta på den även om den dessutom kan användas vid
5
lejontämjning och andra aktiviteter. Men stolens bruksvärde är inte särskilt intressant för
stolproducenten eftersom hon/han inte skall använda stolen själv utan byta den på marknaden
mot andra varor (vi bortser tillsvidare från pengar). Det som bestämmer hur mycket
stolproducenten får för sin vara är i stället bytesvärdet, t ex 1 stol = 5 limpor. En varas
bytesvärde anges alltså i en viss mängd av en annan vara, medan varans bruksvärde är något
mer abstrakt som inte direkt kan mätas.
Det som kännetecknar kapitalismen är just varuutbyte, därför blir bytesvärdet hos varorna
något centralt under detta system.
Det är också bytesvärdet som Marx studerar och för enkelhets skull kallar vi detta i
fortsättningen enbart för värde, talar vi någon gång om bruksvärde anges detta särskilt.
Antag nu att vi har bytesrelationen 1 stol = 5 limpor. Eftersom den ena varan kan uttryckas i
enheter av den andra, måste de ha något gemensamt. Detta gäller givetvis alla varor.
Vad kan det då vara som är gemensamt för samtliga varor? De tillverkas av olika sorters
råvaror genom olika produktionsprocesser etc men ett har de gemensamt: Alla varor är
produkter av mänskligt arbete. Utan detta arbete skulle det bara finnas i stort sett oanvändbara
naturprodukter kvar (observera att även maskiner är produkter av mänskligt arbete). Om nu en
stol tar 5 timmar att tillverka och en limpa 1 timme får vi därför relationen 1 stol = 5 limpor.
Bytesvärdet bestäms alltså av den tid det tagit att tillverka varan. För en vara som innehåller 5
timmars arbete kan man på marknaden byta till sig andra varor, vilka som helst, som också
tagit 5 timmar att tillverka (förutsatt att varorna säljs och köps ti II sina verkliga värden).
Observera att det måste vara frågan om likvärdiga arbetstimmar: En fumlig och slö snickare
kanske håller på 10 timmar för att få sin stol färdig, men han får förstås inte mer än den
normale snickaren för sin vara. På motsvarande sätt kommer en supersnickare som gör stolen
på en timme att få betalt för den efter den tid det tar för den normale att göra stolen.
Bytesvärdet bestäms alltså av det antal arbetstimmar det i genomsnitt tar i samhället att
framställa varan i fråga. Arbetstimmarna skall dessutom vara av genomsnittlig fysiologisk
och psykologisk intensitet. Om en vara kräver extra arbetsamma arbetstimmar i någon form
kan alltså t ex 4 timmar som ägnas åt denna vara räknas som 5 "normala" timmar.
6
3.2
Varuvärdets olika delar
Vi sade i förra avsnittet att en varas värde bestäms av hur mycket arbete det går åt för att
framställa den. Nu är det ju inte så att en arbetare ställer sig och jobbar ett antal timmar och på
så sätt skapar en vara ur tomma intet. I stället bearbetar han någon form av råvara eller
halvfabrikat, oftast med hjälp av verktyg eller maskiner. Men går man tillbaka i
förädlingsprocessen finner man att ursprunget till alla varor är någon naturprodukt som
bearbetats av människan eller mänskliga produkter, d v s maskiner: Ett fartyg byggs t ex av
stål som från början varit järnmalm i berggrunden, bröd bakas av mjöl som malts av säd som
skördats på en åker som från början varit vildmark.
Man kan alltså säga att även om en vara framställs av en maskin som bearbetar ett
halvfabrikat så är ändå den färdiga varan i grunden en produkt av mänskligt arbete.
Låt oss nu försöka reda ut begreppen med ett exempel: Varan bomullstyg. Detta framställs av
bomull med hjälp av diverse maskiner vilka sköts av mänsklig arbetskraft. Antag att under en
arbetsdag på 8 timmar framställs i fabriken 100 meter tyg per arbetare. Till dessa 100 meter
krävs det en viss mängd bomull som det gått åt 6 timmar arbete att producera. De maskiner
som används har alla samma hållbarhet och måste bytas ut efter 1000 arbetsdagar, eller 100
000 meter tyg. Maskinparken representerar ett värde av 8 000 timmar (alla siffror är givetvis
helt gripna ur luften, men detta påverkar inte principen i resonemanget).
Om maskinparken håller för 100 000 meter tyg totalt, så kan man säga att för varje 100 meter
som produceras har man utnyttjat en tusendet av maskinernas kapacitet. Detta innebär att en
tusendel av maskinernas ursprungliga värde, d v s 8 timmar försvinner varje arbetsdag eller
för varje bal om 100 meter tyg som produceras. För att framställa 100 meter tyg krävs det
alltså i vårt exempel: Bomull till ett värde av 6 timmar, förslitning av maskiner motsvarande 8
timmar samt en arbetare som bearbetar bomullen med hjälp av maskinerna under 8 timmar.
Det värde som bomullen hade (6 timmar) kommer att överföras till den nya varan, medan
bomullen själv försvinner. Detsamma gäller det värde som motsvarade förslitningen av
maskinerna (8 timmar). Dessa sammanlagt 14 timmar ingår nu i bomullstygets värde, men var
tidigare bundna i andra varor. Marx kallar värde som på detta sätt överförs passivt från en
7
vara till en annan för ”lagrat arbete”. Eftersom det inte ger upphov till någon total
värdeökning, värdeökningen hos tyget motsvaras även minskning i maskin- och
bomullsvärde, kallar han det även för konstant kapital.
Det förhåller sig annorlunda med arbetaren som bearbetar bomullen. Han/hon tillför det
konstanta kapitalet ett visst värde, 8 timmar, som vi här kan kalla förädlingsvärdet.
"Förädlingsarbetaren" skapar alltså ett ytterliggare värde, något som kommer att visa sig vara
nödvändigt för att kapitalismen i fråga skall få ut någon vinst av sin verksamhet.
Tills vidare kan vi emellertid säga att värdet av 100 meter bomullstyg i vårt exempel kan
delas upp i två delar: 14 timmars lagrat arbete (eller konstant kapital) och 8 timmars
förädlingsvärde, totalt alltså 22 timmar.
Motsvarande resonemang kan förstås tillämpas på alla varor i samhället, även om
sammansättningen av det konstanta kapitalet i de flesta fall är betydligt mer komplicerad.
Även i detta exempel har vi förenklat genom att bortse från t ex fabriksbyggnad,
energiförbrukning, transporter etc.
3.3
Hur uppkommer kapitalistens profit?
I detta avsnitt skall vi med Marx' metod visa hur produktionen kan bli lönsam för
kapitalisterna. Detta är, som jag ser det, kärnan i både det kapitalistiska systemet och Marx'
värdeteori.
Vi börja med att anta att alla varor säljs och köps till priser som överensstämmer med
varornas värden. Visserligen kan en enskild kapitalist göra en viss vinst genom att sälja varor
till överpris, men detta beror i så fall på tillfälligheter och kan inte vara något allmänt
förekommande under kapitalismen.
I förra avsnittet kom vi fram till att en varas värde kan sägas bestå av två delar: konstant
kapital och förädlingsvärde. Även varans pris, som alltså är kapitalistens intäkter, måste då
bestå av dessa delar. Vi inser att profiten kan inte uppkomma ur den del av varupriset som
härrör från det konstanta kapitalet, eftersom denna del alltid har sin motsvarighet på
8
kostnadssidan och alltså så att säga går jämt upp. Återstår då förädlingsvärdet, som skapats av
de arbetare kapital i sten anställt.
Detta förädlingsvärde skall alltså räcka till två saker: betala kapitalistens återstående
kostnader, vilka består av lön till den arbetskraft han köpt, samt en så stor profit som möjligt
åt honom. Nästa fråga blir hur mycket kapitalisten får betala för den arbetskraft han köpt.
Arbetskraften är under kapitalismen en vara och alltså får man med våra förutsättningar betala
arbetaren en lön som motsvarar arbetskraftens värde. Hur stort är då detta värde? Det ligger
nära till hands att tro att värdet även dagsinsats av arbets- kraft motsvaras av arbetsdagens
längd, men detta är fel. Här gäller det att inte blanda ihop bruks- och bytesvärden.
Bruksvärdet även dags arbete är detsamma som arbetsdagens längd, men bytesvärdet för
arbetskraft under en dag är, som för alla andra varor, den mängd arbete som krävs för att
framställa varan: För att kunna sälja sin arbetskraft under exempelvis en dag måste en
arbetare konsumera vissa varor som livsmedel, bostad, kläder o s v. Det är den tid det går åt
för att framställa dessa varor som utgör arbetskraftens värde. Värdet av t ex en dags
arbetskraft är alltså det arbete som krävs för att framställa de varor arbetaren (i genomsnitt)
konsumerar under en dag, eller med andra ord, värdet av de varor arbetaren konsumera. Vi
skall granska de faktorer som bestämmer lönens storlek närmare längre fram i kompendiet,
men tillsvidare nöjer vi oss med denna (förenklade) definition.
Antag nu att värdet av en arbetares dagskonsumtion uppgår till 5 timmar. Kapitalisten får då
betala en lön motsvarande detta värde då han hyr arbetskraften för en dag, oavsett hur lång
denna arbetsdag är. Om nu arbetaren jobbar 8 timmar åt kapitalisten kommer han alltså att
skapa ett större värde än vad han kostar kapitalisten. Skillnaden, i detta fall 3 timmar, utgör
kapitalistensvinst. Detta kallar Marx för mervärdet, medan arbetskraftens värde kallas
variabelt kapital. Det variabla kapitalet kallas också nödvändig arbetstid, eftersom det visar
hur lång tid det tar för en arbetare att skapa ett värde som försörjer honom.
Om vi anknyter till exemplet med bomullstyget kan vi nu skriva värdet av 100 meter tyg som:
14 + 5 + 3 = 22
k+v+m=w
k = konstant kapital
v = variabelt kapital
9
m = mervärde
w = totalt varuvärde
Av de 22 timmarna motsvaras 19 av en förbrukning av andra varor (bomull, maskiner och
konsumtionsvaror), medan 3 timmar motsvarar en ökning (netto) av värdeproduktionen i
samhället.
3.4
Mervärdeskvoten
Varans värde består, som vi har sett, av två delar: en del som härstammar från det konstanta
kapitalet och en del som skapas av arbetarna som bearbetar detta konstanta kapital. Det är ur
denna sista del, förädlingsvärdet, som kapitalisten hämtar sin profit. Samtidigt skall
förädlingsvärdet räcka till att betala kostnaderna för arbetskraften, d v s det variabla kapitalet.
Arbetare och kapitalister delar alltså å en viss bestämd summa: Ju mer som går till den ena
parten, desto mindre får den andra. Sätter vi kapitalistens del (mervärdet) i relation till
arbetarens (variabelt kapital) får vi vad Marx kallade mervärdeskvoten = m' = m/v.
Om arbetsdagen är 8 timmar och m' = 3/1 är alltså mervärdet 3 gånger så stort som lönen. Den
tid det tar för arbetaren att skapa ett värde motsvarande sin lön blir då 2 timmar, resten av
dagen jobbar han/hon med att framställa mervärde, d v s kapitalistens profit.
Mervärdeskvoten kan sägas vara ett mått på inkomstfördelningen mellan kapitalister och
arbetare eller, med andra ord, visa hur stor utsugningsgraden är i samhället. Ju större m' är
desto större vinst kan kapital i sten få ut av varje arbetare.
Den rationelle kapitalisten strävar alltså efter att höja denna mervärdes kvot. Detta kan i
princip åstadkommas på två sätt: genom att förlänga arbetsdagen, vilket Marx kallar för
produktion av absolut mervärde, eller genom att sänka kostnaderna för arbetskraften,
produktion av relativt mervärde enligt Marx terminologi. En förlängning av arbetsdagen t ex
från 8 till 10 timmar kommer att öka mervärdes kvoten genom att hela den extra tiden går till
att producera mervärde, värdet motsvarande lönen producerades ju redan tidigare under
dagen. Om v = 3 kommer vid åttatimmarsdagen m = S och m' = 5/3 att gälla. Om arbetsdagen
förlängs med 2 timmar stiger m till 7 och m’ till 7/3. Det finns givetvis gränser för hur lång
arbetsdagen kan vara: dygnet har bara 24 timmar och några av dessa måste arbetaren
10
dessutom vila för att kunna sälja sin arbetskraft nästa dag. Arbetarna har genom
fackföreningar o dyl tillkämpat sig en kortare arbetsdag än den maximala rent fysiskt.
Möjligheterna för kapitalisterna att höja mervärdeskvoten genom produktion av absolut
mervärde är väl därför ganska begränsade, även om övertidsarbete i o1ika former ofta
förekommer.
Det återstår då att producera relativt mervärde, d v s höja m' genom att minska den
nödvändiga arbetstiden. Man bör observera att detta inte nödvändigtvis innebär att arbetarnas
levnadsstandard eller reallöner sänks. Arbetskraftens värde kan i stället sänkas genom ökad
produktivitet. Om t ex arbetarens konsumtionsvaror för en dag tar sex timmar att tillverka och
sedan produktiviteten fördubblas kommer dessa varor att endast ta tre timmar att framställa.
Arbetskraftens värde sjunker alltså till hälften, trots att arbetaren får lika mycket varor (d v s
samma reallön) som tidigare. Samtidigt stiger mervärdet lika mycket som arbetskraftens värde
faller (vid oförändrad längd på arbetsdagen) och som en följd av dessa förändringar stiger
även m'. Det är viktigt att få klart för sig hur en produktivitetsförändring påverkar m'. Det är
alltså genom, att den nödvändiga arbetstiden sänks som mervärdet ökar, inte p g a att
arbetarna producerar mer per dag. Om nämligen produktiviteten fördubblas kommer
visserligen dubbelt så många varor att produceras per dag, men samtidigt sänks ju varornas
värden till hälften så att värdet av en dagsproduktion är oförändrat. På 8 timmar produceras ett
värde motsvarande 8 timmar oavsett hur många enheter varor som framställs (förutsatt att
produktiviteten överensstämmer med den genomsnittliga i samhället).
3.5
Värdeteorins värde
De grundläggande dragen i Marx' värdeteori är alltså följande: varornas bytesvärden bestäms
av hur mycket arbete som går åt för att framställa dem. Värde kan endast skapas av mänskligt
arbete. Kapitalisternas vinster uppkommer genom att man köper arbetskraft och låter denna
framställa ett större värde än man betalar för den.
Vilket värde har då detta resonemang och vad ville Marx visa med sin värdeteori? Det som
Marx främst ville klargöra med analysen av varuvärdena var de sociala förhållandena mellan
olika klasser som bytesrelationerna mellan o1ika varor är ett uttryck för. Genom
resonemanget om mervärde och variabelt kapital visar alltså Marx hur förhållandet mellan
kapitalist- och arbetarklass ter sig: Kapitalisterna beroende av arbetarna för sin profit,
11
arbetarnas beroende av möjligheten att kunna sälja sin arbetskraft för att överleva. Även
motsättningen mellan de båda klasserna framgår ur värdeteorin, nämligen att kapitalisternas
och arbetarnas inkomster tas ur en gemensam pott, det förädlingsvärde som arbetarna skapat.
Om inkomsten för en klass ökar måste detta ske på bekostnad av den andra klassen.
Detta förhållande mellan klasserna har ingenting med personliga egenskaper hos respektive
grupp att göra, utan är en produkt av det ekonomiska systemet. Kapitalismen bygger på att
arbetarna producerar mervärde åt kapitalisterna, vill man ändra på detta måste man alltså
förändra hela det ekonomiska (och därmed sociala) systemet i samhället.
Värdeteorin är alltså en beskrivning av hur det kapitalistiska systemet fungerar, vilka
ekonomiska lagar som gäller och hur dessa påverkar sociala förhållanden. Teorin ligger till
grund för Marx' fortsatta resonemang om kapitalismens utveckling, bl a hans kristeorier, och
är därför central i den marxistiska ekonomiska teorin. Man bör dock akta sig för att dra alltför
långtgående slutsatser utifrån värdeteorin, något som speciellt Marx' kritiker ofta gjort (eller
rättare sagt påstått att Marx gjorde).
Värdeteorin säger t ex inte att varupriserna sammanfaller med varornas värden. I Kapitalet
påpekas tvärtom ganska ofta, att efterfråge- och utbudsförhållanden kan påverka priserna
uppåt eller nedåt. Marx har även utvecklat en särskild teori för hur jämviktspriser kan bildas i
en kapitalistisk ekonomi. Dessa priser avviker från varornas värden, men bildas ändå med
värdeteorins bytesvärden som grund.
Ett påstående som brukar tillskrivas Marx, men som han själv tog avstånd ifrån, är att endast
arbete är produktivt. Visserligen är det bara mänskligt arbete som skapar bytesvärde, men
arbetaren måste alltid ha något att skapa värde av. Därför är t ex råvaror, jord, energi etc.
nödvändiga förutsättningar för att värde skall kunna skapas. Även kapitalet är produktivt i den
meningen att det organiserar arbetet, skapar effektiv arbetsfördelning och tvingar fram en
mervärdesproduktion som annars inte blivit av.
När man studerar värdeteorin måste man akta sig för att blanda ihop bruks- och bytesvärden.
Marx talar nästan uteslutande om bytesvärden, men detta betyder inte att han ansåg detta vara
det viktigaste hos varan. För den som skall använda varan är givetvis bruksvärdet det mest
intressanta, vilket även Marx insåg. Han talar t ex om "samhällets rikedomar" och syftar då på
12
just bruksvärdena. En varas bruksvärde är förstås inte beroende av hur lång tid det tar att,
tillverka varan: man har samma nytta av ett bord om det tagit två eller tio timmar att
framställa.
Värdeteorin försöker alltså inte alls komma åt varornas bruksvärden. Orsaken till att just
bytesvärdena skjuts i förgrunden av Marx är naturligtvis att han studerar ett system som
bygger på varubyten och där produktion av bytesvärden, inte bruksvärden, är det primära.
Slutligen bör man komma ihåg att Marx utgick från en mycket hög abstraktionsnivå när han
studerade kapitalismen. Detta gäller i alla fall första bandet av "Kapitalet" där bl a värdeteorin
behandlas. Han började alltså med att studera ett mycket renodlat kapitalistiskt system och
bortsåg medvetet från många komplicerade faktorer som förekommer i verkligheten. Dessa
faktorer infördes senare gradvis i analysen (så var i varje fall Marx' avsikt, även om han tyvärr
inte hann fullfölja den riktigt före sin död).
Därmed avslutar vi presentationen av värdeteorin. I nästa avsnitt skall vi se hur penningpriset
för en speciell vara bestäms, nämligen priset på arbetskraften. Vi kommer också in på Marx'
teorier om kapitalismens utveckling.
4
LÖNENS STORLEK OCH UTVECKLING
4.1
Arbetskraftens värde och lönen
Enligt värdeteorin bestäms arbetskraftens värde av hur mycket arbete det går åt att framställa
de varor arbetaren behöver. Värdet av en dags arbetskraft skulle alltså vara detsamma som
värdet av de varor han konsumerar under denna dag. Detta är något förenklat. För det första
måste även arbetarens familj försörjas, detta för att en ny generation av arbetare skall kunna
växa upp. För det andra får man gå efter någon form av genomsnittlig konsumtion, d v s de
varor arbetaren konsumerar under lediga dagar, t ex helger och semester, får slås ut på det
totala antalet arbetsdagar. En årslön skall alltså räcka till att försörja arbetare och familj under
ett år inklusive arbetsfria dagar under detta år.
Hittills har vi endast talat om arbetskraftens värde mätt i arbetstimmar. Vill vi översätta detta
till penninglön måste vi på något sätt förvandla arbetstimmarna till monetära enheter. Pengar
13
kan då ses som en vanlig vara, vilken som helst, som blivit allmän ekvivalent. Vi skall inte gå
in närmare på Marx' penningteorier utan endast säga att det penningvärde som en timmes
arbete framställer (ej att förväxla med värdet av en timmes arbetskraft) oavsett vilken vara
som produceras, bestäms av hur mycket penningvaror som kan framställas under en timme.
Om t ex guld fungerar som penningvara och 2 gram guld produceras på en timme, kommer en
vara som tar två timmar att producera att vara värd 4 gram guld. Detta är det reella
penningvärdet som sedan kan översättas till någon valuta, t ex kronor, så att man får det
nominella värdet, vilket beror på kronans värde i förhållande till guld. På detta sätt kommer
man fram till motsvarigheten i kronor för en timmes arbete. Vi antar att det värde som
framställs under en timme motsvarar 40 kronor.
Om nu värdet av en dags arbetskraft uppgår till 4 timmar kommer alltså dagslönen, förutsatt
att den motsvarar värdet, att uppgå till 4 · 40 = 160 kronor. Här kommer emellertid två
osäkerhetsfaktorer in i bilden: Dels är arbetskraftens värde oklart definierad så tillvida att det
är osäkert hur mycket varor en arbetare (med familj) normalt konsumerar per dag, dels kan
lönen mycket väl avvika från detta värde. Dessa båda faktorer hänger samman som vi snart
kommer att upptäcka.
Arbetskraftens värde, d v s värdet av en genomsnittlig arbetarfamiljs normala konsumtion,
består enligt Marx av två faktorer, en fysisk och en historisk. Den fysiska delen är den minsta
mängden varor som behövs för att arbetarna skall hållas vid liv, d v s existensminimum. Detta
utgör även den lägsta nivå lönen kan pressas ned till utöver denna fysiska faktor finns det som
sagt även en historisk vars storlek beror på vad som uppfattas som normal levnadsstandard i
landet i fråga. Arbetarna kan alltså genom t ex facklig kamp påverka denna historiska faktor
så att den "normala" levnadsstandarden och därmed lönen höjs. Detta kommer då till en
början att uppfattas som att lönen överstiger arbetskraftens värde, men så småningom har
förbättringen i arbetarnas standard så att säga accepterats i samhället, den "normala"
konsumtionsnivån har höjts och därmed även arbetskraftens värde så att lön och värde åter är
lika stora. Å andra sidan kan kapitalägarna pressa ned lönen under rådande värde. Om denna
sänkning blir permanent kommer så småningom den traditionella levnadsstandarden att
sänkas och med den arbetskraftens värde.
Här kommer utbuds- och efterfrågeförhållandena .in i bilden. I ett läge med brist på
arbetskraft (efterfrågan större än utbudet) blir det givetvis lättare för arbetarna att pressa upp
14
lönen: Arbetsköparna kommer att konkurrera om arbetskraften och bjuda över varandra för att
kunna anställa så många arbetare som möjligt. Råder det å andra sidan arbetslöshet finns det
ledig arbetskraft att köpa även utan lönehöjningar, eventuel1t kan lönen i stället sänkas.
4.2
Lönens utveckling
I förra avsnittet såg vi att arbetslöshet tenderar att pressa ned lönen. Nu finns det i det
kapitalistiska samhället faktorer som framkallar en viss arbetslöshet (vilka skall vi titta på i
nästa avsnitt). Detta resulterar i vad Marx kallade för arbetarklassens utarmning. I
högkonjunkturer, med stor efterfrågan på arbetskraft, behöver inte lönen höjas utöver
arbetskraftens värde eftersom det finns arbetslösa individer att anställa. När man i stället
befinner sig i lågkonjunktur sjunker efterfrågan på arbetskraft och lönen tenderar att falla.
Detta är en tendens i ett kapitalistiskt samhälle som Marx kom fram till vid en hög
abstraktionsnivå. Många faktorer, t ex starka fackföreningar, konkurrens om utbildad
arbetskraft etc. motverkar denna tendens, vilket även Marx var medveten om. Det är därför fel
att påstå att Marx såg det som ofrånkomligt att arbetarnas levnadsnivå skulle pressas ned mot
existensminimum. Däremot förutsade Marx att arbetarnas relativa ekonomiska ställning
skulle försämras: Reallönen kan mycket väl höjas, men kapitalägarnas vinster kommer hela
tiden att, proportionellt sett öka mer än lönerna. Statistik över utvecklingen av lönearbetarnas
andel av nationalinkomsten i Sverige stöder detta påstående av Marx: Löneandelen var 1870
60% och hade 1950 sjunkit till ca 47%.
5
ACKUMULERINGEN AV KAPITAL
Vi kan beskriva kapitalets kretslopp med formeln P – V1 - produktion – V2 – Pi där P står för
en viss summa pengar, V1 är de varor (konstant och variabelt kapital) kapital i sten köper, V2
är de varor som kapitalisten säljer och Pi de intäkter han får. För att detta skall vara
meningsfullt krävs det att Pi är större än P eller Pi = P + ∆P där ∆P > 0. ∆ står alltså för
kapitalistens profit och motsvaras, förutsatt att alla varor säljs till sina värden, av mervärdet.
Frågan är nu vad kapital i sten gör med sina inkomster. Han kan välja mellan flera alternativ:
Slösa bort pengarna på diverse lyxvaror, gömma dem i madrassen eller investera dem i nytt
konstant och variabelt kapital. Vill han fortsätta att vara kapitalist måste han emellertid
investera i alla fall en del av P och då inte bara samma summa som han började med (d v s P)
15
utan även en del av profiten ∆P för att utvidga sin verksamhet. Annars riskerar han att bli
utslagen av andra kapitalister som investerat sitt mervärde och alltså expanderat sin
verksamhet. Kapitalisten är alltså tvungen att ackumulera, d v s samla på sig mer och mer,
kapital. Givetvis kan kapitalägaren inte investera hela mervärdet, en del går åt till att försörja
honom, men denna del kan vi tillsvidare bortse ifrån.
För att kapitalackumulationen skall vara möjlig krävs det att vissa villkor är uppfyllda. För det
första måste kapitalisten kunna omvandla, åtminstone en del av, medelvärdet till pengar eller
profit. Detta innebär helt enkelt att han kan sälja sina varor till priser som ger en viss vinst, d
v s inte ligger alltför mycket under varornas värden.
För det andra måste denna vinst kunna investeras vilket kräver att det finns mer variabelt och
konstant kapital än under föregående kapital att köpa. Om varje kapitalist hela tiden
återinvesterar sitt gamla kapital plus större delen av mervärdet kommer alltså mängden kapital
i produktionen att öka vilket. Innebär att efterfrågan på både konstant och variabelt kapital
kommer att stiga. Produktionen av konstant kapital som maskiner, råvaror, energi etc. måste
därför ständigt öka. Dessutom måste det finnas ledig arbetskraft att ta av, vad Marx kallade en
industriell reservarmé, annars kommer lönerna att pressas upp som vi såg i förra avsnittet.
Stigande löner skulle föra med sig ökade kostnader och minskad profit för kapitalägarna, och
det vill man ju helst slippa. Denna armé av arbetslösa kommer från flera källor. Den viktigaste
delen i dag är nog hemarbetande personer. Ingen kan väl undgå att märka hur kvinnor
uppmuntras att skaffa förvärvsarbete i högkonjunkturer medan man vid konjunkturnedgångar
i stället börjar tala varmt öm kvinnans betydelse som hemmavarande moder etc.
Vid ackumulering av kapital tenderar kapitalisterna dessutom att öka inköpen av konstant
kapital mer än vad köp av variabelt kapital stiger. Dels p g a teknisk utveckling, möjligheter
att öka produktiviteten hos varje arbetare etc., dels just för att slippa betala stigande löner.
Detta innebär att ett totalkapital av en viss storlek sysselsätter färre och färre arbetare, vilket
håller tillbaka efterfrågan på arbetskraft och därmed löneökningarna.
En annan följd av ackumulationen är att kapitalet, som Marx uttryckte det, kommer att
centraliseras. Innebörden av detta är att kapitalet kommer att koncentreras hos allt färre
kapitalister: Delvis beror monopoliseringen på att många småkapitalister slås ut i
konkurrensen med andra: Det finns inte utrymme för samtliga, vissa kan inte realisera sina
16
vinster och ackumulera kapital, andra hänger inte med i den tekniska utvecklingen eller har
inte råd att köpa dyra maskiner etc. som kräver produktion i stor skala för att löna sig. Det kan
även vara fråga om en frivillig sammanslagning av kapital för att utnyttja stordriftsfördelar,
göra stora och dyrbara investeringar o s v.
-
De viktigaste följderna av kapitalackumuleringen skulle alltså vara:
-
Den industriella reservarmén, d v s upprätthållandet av en viss arbetslöshet.
-
Ökad användning av konstant kapital.
-
Monopoliseringen av kapitalet.
De båda sistnämnda faktorerna, d v s ökad teknologi och monopoliseringen av kapitalet leder
också till ett ökat beroende mellan de o1ika kapitalisterna eller företagen. Förändringar hos ett
företag kommer att få stora effekter på hela samhället: Produktionen församhäll1igas.
6
KAPITALISMENS KRISER
Redan i början av kompendiet kom vi fram till att Marx såg det kapitalistiska systemet som ett
led i en historisk utveckling. Förr eller senare kommer kapitalismen att gå under och i stället
avlösas av socialismen. Systemets undergång kommer att föregås av kriser vilka uppkommer
redan under ett tidigt skede och gradvis förvärras över tiden.
För att förstå Marx' kristeorier måste vi först klargöra vad som menas med en kris. Man skulle
kunna säga att en kris är ett avbrott i reproduktionsprocessen sen. Normalt sker under
kapitalismen en utvidgad reproduktion, vilket innebär att de varor som förbrukas under en
period, dels som konstant kapital, dels som konsumtionsvaror, ersätts med nya (reproduceras)
i produktionen, Dessutom produceras ett visst överskott (mervärdet) som gör att utgångsläget
för nästa periods produktion är högre än föregående perioders. En kris kan föra med sig att
utgångsläget i stället blir lägre, samhällets produktion och konsumtion minskar,
arbetslösheten stiger och kapitalisternas vinster minskar. Följderna av krisen är bl.a problem
för arbetarklassen med fattigdom och arbetslöshet. Dessutom kommer konstant kapital att
förstöras till ingen nytta: Oanvända maskiner rostar Igen, byggnader förfaller, råvaror med
begränsad hållbarhet förstörs etc.
17
6.1
Krisernas förutsättningar
Det finns vissa skäl till att just kapitalismen drabbas av kriser. Även under tidigare
samhällsystem förekom visserligen olika former av kriser, men dessa hade sin grund i
katastrofer av varierande slag, t ex missväxt, krig eller farsot. Kapitalismens kriser grundar
sig inte på yttre förhållanden utan beror i stället på ekonomiska och sociala förhållanden.
En första förutsättning för detta slag av kriser är att man har penninghushållning. Denna
medför att man inte som i ett bytessamhälle, måste köpa varor om man vill sälja varor. Vid
byteshandel byter man en vara, V1 mot en annan vara, V2. Köp och försäljning sker samtidigt
och kan inte skiljas åt. Råder penninghushållning däremot, så säljer man varan V1 och får en
viss summa pengar som betalning. Denna summa kan man sedan köpa andra varor, t ex V2,
för, men man kan också spara pengarna en tid om man så vill. Därmed uppkommer
förutsättningar för avbrott i produktionen: Om några säljer varor utan att köpa andra för
intäkterna kommer andra producenter inte att få avsättning för sina produkter och måste
därför minska produktionen.
Ett annat förhållande som verkar för att kriser uppkommer i det kapitalistiska systemet är att
syftet med produktionen är att skapa profit, inte tillfredsställa konsumenternas behov. De som
bestämmer över produktionens inriktning och omfattning, alltså kapitalägarna, är inte
intresserade av att satsa sina kapital i produktionsprocessen om inte detta ger en viss
avkastning, d v s profit. Därför kan den situation uppkomma, att produktionen minskar trots
att behovet av konsumtionsvaror ökar.
Slutligen bör även produktionens samhälliga karaktär, d v s allas beroende av alla, nämnas
som en viktig orsak till kriser. Om ett företag minskar produktionen Kommer detta att
påverka även andra producenter i ekonomin, ju mer samhällelig produktionen är, desto fler
påverkas.
Detta var något om krisernas förutsättningar. När det gäller själva uppkomsten av en kris kan
man tänka sig flera specifika orsaker bakom, av vilka två brukar nämnas särskilt: Ett fall i
profitkvoten och kriser orsakade av relativ överproduktion. Frågan om kriser är emellertid ett
av de problem Marx inte hann avsluta före sin död. Hans efterlämnade manuskript är oklara
på denna punkt och har därför tolkats på många olika sätt. Några menar att Marx ansåg att
18
överproduktion är den viktigaste orsaken till en kris medan andra anser profitkvotens fall vara
den främsta krisfaktorn. Vi skall försöka att kortfattat ta upp båda typerna av kriser utan att
framhålla någon före den andra.
6.2
Profitkvotens tendentiella fall
Profitkvoten visar avkastningen på det satsade kapitalet, hur stor vinst man får ut av varje
krona kapital. Den sätter alltså vinsten i relation till kostnaderna och kan skrivas: P i =
m
k+v
Pi = profitkvot
P
m = mervärde
k = konstant kapital
v = variabelt kapital .
Eftersom ändamålet med produktionen är att skapa profit, är det givet att om Pi av någon
anledning faller, och alltså kapitalet ger en liten avkantning, kommer också produktionen att
minska.
Återstår då att förklara varför profitkvoten skulle falla. Vi påpekade i avsnittet om
kapitalackumulation att proportionen konstant kapital tenderar att öka. Detta kallar Marx för
kapitalets organiska sammansättning stiger. Man kan rent algebraiskt visa att detta kommer
att påverka Pi negativt: Dividera täljare och nämnare med v i uttrycket för Pi så fås:
Pi =
m/v
k / v +1
Om nu kapitalets organiska sammansättning stiger kommer alltså k/v att stiga och nämnarens
värde ökar, varvid Pi faller. En mer intuitiv förklaring till detta är att då andelen konstant
kapital stiger kommer mängden variabelt kapital att minska. Eftersom mervärdet produceras
av arbetskraften, d v s det variabla kapitalet, kommer även mängden mervärde att minska
vilket medför att Pi faller.
Marx kallade detta för lagen om profitkvotens tendentiella fall för att understryka, att Pi inte
nödvändigtvis måste falla. Pi har en tendens att falla, men denna kan motverkas av flera
faktorer m/v
19
d v s mervärdes kvoten kommer t ex v att stiga samtidigt med att k/v stiger (p g a ökad
produktivitet) vilket gör att varje anställd arbetare kommer att producera mer mervärde än
tidigare. Den totala mängden mervärde en kapitalister håller (antalet arbetare multiplicerat
med m/v) behöver därför inte minska även om antalet anställda arbetare (v) minskar och
därför behöver inte heller P falla. Nu finns det som vi påpekat tidigare, naturliga gränser för
hur stor mervärdeskvoten kan bli. Ett fall i Pi kan därför i längden inte motverkas av att m/v
stiger. Även andra faktorer kan tänkas motverka profitkvotens fall, t ex en sänkning av
arbetslönen under ar betskraftens värde (d v s billigare maskiner etc) samt utrikeshandel. Vi
skall inte gå närmare in på dessa faktorer här utan nöja oss med att konstatera att profitkvoten
har en tendens att falla, men att denna tendens motverkas av flera förhållanden. Det är därför
osäkert om Pi verkligen faller eller ej. Skulle emellertid Pi falla kommer en kris att uppstå
enligt följande resonemang: Pi faller under en viss nivå som av kapitalisterna uppfattas som en
miniminivå för att investeringar skall vara värda besväret. Kapitalägarna låter därför bli att
återinvestera sitt kapital när den pågående produktionsperioden är avslutad. Istället sparar
man sina pengar i väntan på bättre tider. I följande produktionsperiod kommer därför mindre
kapital att vara i omlopp vilket medför att färre arbetare anställs och mindre konstant kapital
behövs. Arbetslösheten ökar och arbetarna får mindre pengar att köpa varor för. Mindre varor
kommer alltså att köpas. Både när det gäller konsumtionsvaror och konstant kapital. De som
fortfarande producerar varor får svårt att sälja dem och tvingas kanske sänka priserna Pi faller
då ytterliggare, produktionen minskar ännu mer o s v.
Krisen kan så småningom avta genom att kapitalisternas krav på storleken på Pi sänks och
arbetslösheten pressar ned lönen så att produktionskostnaderna sänks.
Men tendens hos Pi att falla finns kvar och om inte denna motverkas kommer snart en. ny
kris.
6.3
Relativ överproduktion
Kriser kan även tänkas uppkomma genom att det produceras "för mycket" i ekonomin.
Kapitalisterna får inte avsättning för hela sin produktion. Detta behöver inte betyda att
människornas behov är helt tillfredsställda, utan endast att man inte vid rådande inkomster
och priser, har råd att köpa allt som bjuds ut på marknaden. Man brukar också uttrycka detta
som att den monetära eller effektiva efterfrågan är för liten. Följden av detta blir att
20
kapitalisterna inte kan realisera hela mervärdet, därför brukar man i detta sammanhang även
tala om realisationskriser.
Överproduktionen uppkommer som ett resultat av en motsättning i kapitalisternas agerande. Å
ena sidan vill man pressa ned lönerna för att få så låga kostnader och hög profit som möjligt, å
andra sidan vill man att arbetarna skall ha så stora inkomster att det alltid finns avsättning för
de varor som produceras. Försöken att hålla tillbaka löneökningen har vi redan varit inne på.
Genom att upprätthålla den industriella reservarmen lyckas kapitalisterna bromsa
löneutvecklingen så att arbetarnas andel av produktionen hela tiden minskas, d v s arbetarnas
relativa ställning försämras. Översatt till värdetermer innebär detta att mervärdeskvoten, !!:.,
hela tiden stiger.
Om vi nu ser på samhällets totala produktion under en period, t ex ett år, i värdetermer kan vi
skriva den som:
W=K+V+M
W = värdet av samhällets totala produktion
K = total mängd konstant kapital
V = Total mängd variabelt kapital, eller total lönesumma
M = total mervärdeproduktion
För att kapitalisterna skall kunna realisera hela värdet av produktionen krävs att hela W kan
säljas till rådande priser. K motsvarar förslitningen av maskiner, användning av råvaror etc,
och om inte produktionen skall minskas i framtiden måste det konstanta kapitalet ersättas med
nytt vilket får tas från årets produktion, W. Därmed verkar en del av Watt automatiskt bli såld.
Motsvarande gäller för V. Det variabla kapitalet är ju inget annat än värdet av arbetarnas
konsumtion. Arbetarklassen kommer alltså att köpa konsumtionsvaror till ett värde
motsvarande V, varför, även denna del förefaller att kunna avyttras utan några problem (detta
förutsätter att arbetarna inte sparar något av sin inkomst). När det gäller M slutligen, så kan
detta säljas om produktionen utvidgas nästa period. Behovet av konstant kapital kommer då
att stiga utöver K som gällde perioden innan. Samma sak gäller för konsumtionsvaror: Om
mer variabelt kapital används i den följande perioden kommer också mer konsumtionsvaror
än V att kunna säljas (kom ihåg att mervärdet innan det sålts, eller realiserats, består av en
mängd varor av varierande sammansättning). Slutligen går en del av mervärdet åt för att
försörja kapitalistklassen.
21
Om nu V relativt sett minskar och M istället ökar blir det alltså en allt större
mervärdeproduktion över. Att bli av med denna genom att V ökar absolut sett bör då
samtidigt bli allt svårare. Till slut uppstår en relativ överproduktion av livsmedel. Denna
överproduktion kan dessutom förvärras genom s k disproportionalitet, d v s en felaktig
sammansättning av produktionen." Vi skrev ovan att en del av W motsvarande K automatiskt
skulle bli såld. Men detta förutsätter att W innehåller denna typ av varor,
d v s maskiner, verktyg, råvaror etc, och dessutom just den sorts maskiner o s v som
efterfrågas. Detsamma gäller de varor som "automatiskt" säljs till arbetarna. Om inte
konsumtionsvaror produceras till ett värde motsvarande V kan givetvis inte heller ett så stort
värde av denna typ av varor säljas. Normalt skulle prismekanismen se till att sådan
disproportionalitet inte uppstår. Produceras det t ex för lite maskiner skulle priset på maskiner
stiga vilket skulle leda till ökad produktion. Men prisstegringen kan av olika skäl utebli eller
fördröjas. Risken är då stor att produktionen får en felaktig inriktning.
Realisationskriser kan alltså uppstå genom att arbetarnas relativa inkomst minskas så att alla
konsumtionsvaror som produceras inte kan säljas, eller genom att produktionen får en felaktig
inriktning, t ex att för lite maskiner och för mycket råvaror produceras. Båda anledningarna
kan förstås även förekomma samtidigt.
Själva krisförloppet är detsamma som vid kriser förorsakade av profitkvotens tendentiella fall:
Vid överproduktion får kapitalisterna antingen varor osålda eller tvingas sänka varupriserna i
båda fallen kommer detta att leda till minskade vinster och en nedgång i produktionen. När
produktionen minskar ökar arbetslösheten vilket leder till minskad efterfrågan på
konsumtionsvaror. Ytterliggare avsättningsproblem uppstår, produktionen minskar än mer o s
v.
De båda krisförloppen vi beskrivit är alltså nästan identiska. Det som förorsakar krisen är i
båda fallen en nedgång i lönsamheten, d v s ett fall i profitkvoten. Det som skiljer de två
typerna av kriser åt, är orsaken till att profitkvoten faller. I det första fallet berodde det på
ökningen av kapitalets organiska sammansättning, vid en överproduktionskris beror det
istället på att kapitalisterna inte kan realisera hela mervärdet, antingen p g a för låg effektiv
efterfrågan eller också p g a en felaktig sammansättning, av produktionen.
22
Man kan även tänka sig att de båda kriserna avlöser varandra. Om Pi faller till en viss nivå får
vi den första sortens kris. Genom att höja mervärdeskvoten kan Pi pressas upp igen. Men en
höjning av mervärdeskvoten innebär ökad utsugning och mindre inkomster till arbetarna. Det
är därför mycket möjligt att ekonomin istället hamnar i en realisationskris.
6.4
Går kriserna att undvika?
Marx' kristeorier brukar tillbakavisas av den "akademiska" nationalekonomin med påståendet
att vi nu lärt oss att bemästra det kapitalistiska systemet. Genom finans- och penningpolitik
kan ekonomin styras så att alla kriser undviks. Det är väl också riktigt att nationalekonomin
har utvecklats sedan Marx' dagar. Men den som påstår att alla kriser med lätthet undviks i
dagens samhälle gör sig nog skyldig till en lätt överdrift. Arbetslösheten är inte något helt
okänt begrepp ens idag och om man studerar länder som USA och England finner man snart
nog att deras ekonomier inte fungerar helt gnisselfritt.
Detta innebär inte att den ekonomiska politiken saknar betydelse: Staten har blivit en mycket
viktig faktor som förvaltare av det kapitalistiska samhället. Man bör dock ha klart för sig att
den ekonomiska politiken inte arbetar gratis. Om man t ex genom att laborera med skatter och
bidrag lyckas minska arbetslösheten sker detta ofta på bekostnad av ökad inflation. Skatterna
kan dessutom påverka effektiviteten i ekonomin negativt: Fel varor produceras eller
produktionen sker på ett ineffektivt sätt.
Kriserna kan även mildras på annat sätt än genom ekonomisk politik. Militärindustrin finner
trogna kunder hos statsmakterna och även andra former av s k offentlig konsumtion är ett
viktigt sätt att undgå kriser förorsakade av överproduktion.
Slutligen bör även imperialismen nämnas som ett sätt att undvika kriser. Genom utrikeshandel
blir man av med de varor man inte kan sälja i hemlandet. Genom lönsamma investeringar i
mindre utvecklade länder kan företagen i de mest avancerade kapitaliststaterna höja sina
vinster och därmed undvika de problem en fallande profitkvot för med sig.
23
7
KRITIK AV MARX OCH MARX’ KRITIKER
Vi har nu, mycket kortfattat, presenterat några av de viktigaste tankegångarna i den
marxistiska ekonomiska teorin. I detta avsnitt skall vi göra en jämförelse mellan marxistisk
och "akademisk" nationalekonomi ta upp några kritiska synpunkter på Marx' teorier och
slutligen bemöta en del av den kritik andra riktat hans teorier.
7.1
Marxistisk och akademisk nationalekonomi
Vad är det egentligen för speciellt med den marxistiska nationalekonomin (MNE) som skiljer
den från vad vi kallat för akademisk nationalekonomi (ANE)? För att besvara den frågan
måste vi först göra klart för oss att ANE inte är en homogen teoribildning utan tvärtom en
mängd delvis konkurrerande teorier av vilka en del sysslar med frågor som marxismen inte
alls tar upp. Detta gäller framför allt teorier som sysslar med begränsade delar av ekonomin (s
k mikroteori) och som har normativa utgångspunkter (välfärdsteori). Dessa teorier är mer
detaljerade och exakta än marxismen. De kan också ge upplysningar om hur ekonomin bör
utformas. Vanligen sysslar man med den typ av problem som uppkommer i en
marknadsekonomi, d v s ett kapitalistiskt system men teorierna kan också mycket väl
användas i en planekonomi. Många menar t o m att först i ett socialistiskt samhälle blir
speciellt välfärdsteorin användbar.
Att Marx inte sysslade med de problem som t ex välfärdsteorin behandlar kan mån givetvis
inte kritisera honom för. Han hade en helt annan utgångspunkt i sin ekonomiska analys. MNE
studerar den kapitalistiska ekonomin i stort och går inte in på detaljproblem. Den marxistiska
teorin är därför vad man brukar kalla en makro teori och bör alltså jämföras med andra sådana
teorier inom ANE. Gör man en sådan rörelse finner man vissa likheter men även vissa
grundläggande skillnader.
MNE ser kapitalismen som ett led i en historisk utveckling, som ett system av tillfällig
karaktär. Marx försöker att förklara hur kapital ismen uppkommit, hur den kommer att
utvecklas och varför den kommer att försvinna. ANE. har å sin sida en tendens att ta det
rådande ekonomiska systemet för givet. Hur kapitalismen uppkommit och hur den utvecklas
intresserar man sig inte så mycket för.
24
När det gäller sociala, psykologiska, politiska och moraliska förhållanden ser marxismen
dessa som produkter av det rådande ekonomiska systemet, förhållanden som dessutom
påverkas av systemets utveckling. ANE ser i stället dessa förhållanden som givna utanför
systemet.
Eftersom ANE uppfattar kapitalismen som given försöker man alltid finna möjligheter att lösa
alla problem utan att rubba de grundläggande dragen i ekonomin. En viktig del av
makroteorin inom ANE är alltså vilka medel som bör användas i olika situationer, dock med
den restriktionen att medlen måste ligga inom det kapitalistiska samhällets ramar. Marx såg ju
däremot kapitalismen som ett tillfälligt system och intresserade sig inte för hur dess problem
skulle lösas, bara hur och varför problemen uppkommer.
Detta var några av de, enligt min mening, viktigaste skillnaderna. En närmare jämförelse
fordrar djupare kunskaper i ANE och vi sparar därför denna till ett annat kompendium.
7.2
Kritik av Marx
Få ekonomiska teorier har blivit så kritiserade som den marxistiska. Åtskilliga ekonomer och
samhällsvetare har "slutligt och en gång för alla" gjort upp med marxismen och "bevisat" att
Marx' teorier endast är dumt trams, som på sin höjd betingar ett visst intresse som kuriositet.
Men marxister är ett segt släkte och Marx själv inte den minst tålige. Efter varje nedsabling
har hans teorier återuppstått och till slut kan man inte låta bli att undra om det inte är något fel
med kritiken eftersom den ständigt måste förnyas. Studerar man frågan närmare finner man
också att mycket kritik bygger på (avsiktliga?) missförstånd från kritikernas sida. Detta gäller
speciellt den form av kritik som är ute efter att nedgöra hela den marxistiska teoribildningen
och inte bara delar av den.
Detta betyder inte att all kritik mot Marx är orättvis eller felaktig, tvärtom. Marx måste
naturligtvis ha gjort vissa fel i sin analys av kapital ismen och han kan givetvis inte perfekt ha
förutsett hur systemet skulle utvecklas i framtiden. En del av det som var sant på Marx' tid
behöver därför inte vara riktigt idag.
25
Att påstå att Marx var ofelbar skulle vara att upphöja honom till en gud, något. som han själv
säkert inte hade varit särskilt trakterad av.
Personligen tycker jag nog att det finns flera faktorer som kan kritiseras (utan att teorin som
helhet förkastas). Detta gäller t ex värdeteorin där Marx helt bortser från varornas
bruksvärden. Jag har svårt att se att bruksvärdena skulle sakna all betydelse för varornas
bytesvärlden. Om en vara inte har något bruksvärde har man ingen som helst användning för
den. Det borde då inte gå att byta den varan mot någon annan, även om den tagit tusentals
timmar att framställa.
Något som saknas hos Marx är en analys av prisernas funktion. Som nämnts tidigare förklarar
Marx hur priser kan bildas utifrån varornas värden. Man han undersöker inte närmare vilken
funktion dessa priser har eller vilka faktorer som kan ligga bakom förändringar i dessa priser.
Slutligen kan man bara beklaga att Marx inte hann föra ned sin analys på en lägre
abstraktionsnivå före sin död. Detta skulle ske i "Kapitalets” tredje band som nu består av en
mängd av Marx manuskript och kladdpapper sammanställda av Engels. Detta band är därför
ovanligt svårtolkat även för att vara ett verk av Marx, och meningarna om vad han egentligen
velat säga i dessa manuskript är därför ganska delade.
7.3
Kritik av Marx-kritiker
Vi skall avsluta detta kompendium med att granska ett exempel på den typ av kritik mot Marx
som är ganska typisk för icke-marxister. Kritiken är Bertil Ohlins och han framförde den i en
artikel i Dagens Nyheter sommaren 1968. Den slutsats han kommer fram till framgår av
citatet som inleder detta kompendium. De "heltokiga slutsatserna" var följande:
1) Massorna skall bli fattigare och fattigare. Reallönen skall sjunka.
2) Facklig aktivitet kan inte förbättra arbetarnas situation.
3) Den avgörande politiska makten ligger i kapitalägarnas händer.
4) Alla intressemotsättningar försvinner efter den socialistiska revolutionen.
5) Endast utvecklade kapitalistländer kan ta steget över till social ism.
6) Företag med realisationsproblem i hemlandet skaffar sig vinster i andra länder, d v s
imperialismens motiv är ekonomiska.
Vi skall nu bemöta dessa påståenden ett och ett: .
26
1) Vad Marx sade var att arbetarnas, eller massornas inkomster skulle minska relativt sett,
alltså i förhållande till kapitalägarnas. Detta utesluter inte alls att reallönerna stiger (jmfr t
ex Marx' skrift "Lönearbete och Kapital").
2) Marx ägnade hela skriften "Lön, pris och profit" till polemik mot en person som påstod att
facklig kamp inte lönar sig. Läser man "Kapitalet" ser man också att arbetarnas kamp för
bättre villkor var mycket viktig för Marx.
3) Detta är, som omväxling, en åsikt som överensstämmer med marxismen. Ohlin menar att
detta är nonsens, men är det verkligen så? Vem har t ex den ekonomiska makten i ett
kapitalistiskt samhälle? Vad är politisk makt värd utan ekonomisk? Kan en regering i ett
kapitalistland fatta beslut utan at ta hänsyn till "näringslivet" och vem representerar detta
"näringsliv"?
4) Att Ohlin pådyvlar marxismen ett sådant påstående avslöjar mer om honom själv än om
den ideologi han kritiserar. Han har tydligen aldrig hört talas om "proletariatets diktatur"
som skall råda under socialismen. Varför skulle diktatur behövas om inga motsättningar
funnes? Dessutom är det stor skillnad på klassmotsättningar och motsättningar inom t ex
arbetarklassen.
5) Redan i Kommunistiska Manifestet antydde Marx och Engels att enskilda länder kunde så
att säga hoppa över kapitalismen och gå direkt till socialism. Detta är alltså inget absolut
påstående hos Marx. Den historiska materialismen förutsatte däremot ett stadium av
kapitalism före socialismen, men detta gällde alltså utvecklingen I världen som helhet, i
och för sig kan enskilda länder avvika från detta mönster.
6) Att Ohlin, som är professor i nationalekonomi, anser att detta påstående är heltokigt, är
minst sagt förvånande. Ohlin menar att om det är sant skulle det kräva stora
kapitalinvesteringar I det "utland" det är frågan om och till skydd för dessa en politisk
kontroll, vilket väl är helt riktigt. Att kapitalistiska företag gör stora investeringar
utomlands trodde inte jag var en överraskning för någon, allra minst en professor i
nationalekonomi. Att i-länder utövar politisk kontroll över u-länder är väl inte någon
större överraskning. Ohlin försöker dribbla bort dessa förhållanden genom att tala om
Tysklands koloniseringar under kejsar Vilhelms tid och om "maktlystnad, strävan efter
prestige" som starka drivkrafter bakom imperialismen. Han "glömmer" att den
Imperialism det gäller är den som förekommer i dag från de mest utvecklade
kapitalistländernas sida.
27
Vi inledde kompendiet med att citera Ohlins omdöme om marxismen. Efter att ha gått igenom
hans, tyvärr inte origella, kritik kan vi avsluta med att travestera hans eget citat:
Nog finns det grund för stor skepsis
mot en samhällsvetare
som kommer till så heltokiga
slutsatser om marxismen.
